the new football economy

Fotbollens etablerade sockerpappor Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti har det senaste året upplevt en betydligt hårdare konkurrens från nya storfräsare med än större plånböcker.

De har fått smaka på sin egen medicin och då är Championship Manager IRL inte lika roligt att spela längre. Så nu springer man naturligtvis till Michel Platini och på bara knän ber om hjälp.

De stora vinnarna om nu verktygslådan blir verklighet och kommer på plats?
De profitmaximerande klubbarna som kommer att se priset på talang sjunka och sina vinstmarginaler att öka.

Corporate governance kartan målas om, fler klubbar börsnoteras men FAPM kommer fortsätta att gälla. Det vill säga, klubbar med störst resurser kommer att få uppleva störst framgång.

Total makeover

Hade någon i oktober 2005 (öppna länk) sagt att Djurgården inom loppet av fyra år skulle vara i det ekonomiska läget man befinner sig i idag hade majoriteten garvat läppen av sig.

Det har gått fort, men så skör är den allsvenska framgångssagan. Ni har kunnat följa resan på den osynliga handen.

Kommer man att klara av situationen? Chanserna är extremt goda till att lyckas. Även om vi säkerligen kommer att få se tabloiderna och få möjligheten att kapitalisera både en och fler gånger.

Nästa kandidat till en total makeover?
Jodå, det finns en, mer än så säger jag inte.

Rasmus Elm och marknadsvärden

Rasmus Elms flytt från Kalmar FF till holländska AZ Alkmaar är och förblir veckans stora samtalsämne. Mycket subjektivt uppskattas marknadsvärdet runtom till 60-80 miljoner.

Innan vi fortsätter resonemanget rekommenderar jag mitt tidigare inlägg som behandlar Mattias Bjärsmyrs marknadsvärde på uppskattningsvis 27 miljoner och hur parterna delade på det beloppet. I denna specifika affär ser IFK Göteborg ut att ha erhållit strax under 20% av spelarens marknadsvärde.

Läs gärna även om hur Ragnar Sigurdsson filosoferar kring sin egna kontraktsituation.

Bakgrunden till affären Rasmus Elm är hans före detta kontrakt som löpte ut i slutet av 2009. Efter många om och men lyckades parterna komma överens om att signera ett nytt avtal som sträckte sig över säsongen 2010. Frågar ni mig så var det en ganska generös gest av Rasmus, trots att han på kort sikt sannolikt belönades med, i allsvenska ögon sätt, mycket goda villkor.

Det vore dock naivt och tro att Rasmus Elm, genom att skriva under det värdepapperet (kontraktet), skulle initiera en värdeöverföring på låt oss säga 30-40 miljoner från sig själv till Kalmar FF. Oavsett hur långt avtal Elm än har med Kalmar så förväntas han att generera exakt lika mycket nytta för den klubb som till slut rekryterar honom.

Som jag var inne på tidigare fanns det, tack vare Kalmars mycket starka balansräkning, ändå rätt så hyfsade möjligheter att investera i ett nytt kontrakt med Rasmus. Klubbens ordförande kommenterade också avtalet som den enskilt största spelarinvesteringen i klubbens historia.

Rent konkret innebär det att parterna justerade riskerna med varandra och med det även distributionen av det framtida marknadsvärdet.

Från Rasmus perspektiv kan vi se det som en försäkring mot risken att hans karriär hade valt en annan väg. Om uppgifterna om 40% av transfersumman till Rasmus nu stämmer är det bara en variabel som reducerar de för spelaren negativa effekterna av en hög transfersumma.

För Elm är en låg transfersumma nämligen fortfarande det bästa utfallet eftersom det ger honom ett bättre förhandlingsutrymme i syfte att maximera sitt personliga kontrakt med AZ Alkmaar.

Trots den "låga" förväntade transfersumman kan man inte säga annat än att Kalmar efter omständigheterna gjort en mycket bra affär. Alternativen när man gick in i 2009 var att Rasmus i samband med sommarens flytt hade erhållit än mer utav sitt marknadsvärde. Denna sommarens allsvenska "semi-bosmans" ser ut att ha genererat ca 5 miljoner. Och skulle Elms flyttlass gå först efter säsongen, hade han ju själv lagt vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Följdfrågan blir naturligtvis om huruvida Kalmar skulle ha tecknat ett mycket längre kontrakt långt tidigare. Tittar man på klubbens låga intäkter (i förhållande till andra klubbar högt upp i tabellen) och det fina driftresultat man varje år redovisat, blir mitt antagande att klubbens kontraktspolicy och strategi inneburit kortare kontrakt med sina spelare som rimligtvis är billigare i drift.

För Kalmar FF handlar det om en lägre risk som naturligtvis prisas in i form av en lägre uppsida i samband med framtida spelaraffärer. Alternativet hade varit sämre driftresultat och en högre potentiell vinst i samband med spelartransfers. Frågan man måste ställa sig om det ens fanns utrymme i budgeten att överhuvudtaget kunna bedriva en sådan strategi tidigare.

Fotboll och Allais paradox

Transfersäsongen är snart över och vi har denna sommar sett en härligt blandad kompott av olika beslut. För oss som följer spektaklet vid sidlinjen kan vissa beslut tyckas vara mer logiska samt rationella än andra.

Till exempel kan vi ställa Halmstads aktiva val av bosman i form av Tim Sparv i relation med andra klubbar som denna sommar cashat hem runt 5 miljoner för sina respektive "semi-bosman".

Eller Kalmar FF som förra säsongen med 1.5 år kvar på kontraktet sålde Cesar Santin samtidigt som man accepterade bosman på Victor Elm.

Ivan Obolos vara eller icke vara är ett annat case. Säkra pengar in idag, eller exponering mot den sportsliga prestationen (både den egna och konkurrenternas) med chans på mindre säkra pengar genererade genom sportslig framgång.

Jag har tidigare beskrivit en enklare beslutsmodell i samband med spelarförsäljningar. Låt oss utveckla resonemanget ytterligare.

Den franske ekonomen Maurice Allais stora bidrag till spelteorin kom år 1953 där han i en undersökning testade huruvida beslutsfattare var inkonsekventa i sina val. Något som resulterade i Allais paradox.

Alternativ A: 100% säkerhet få $1,000,000.
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000, 89 % chans att få $1,000,000 och 1 % chans att inte få något alls.

Trots att det förväntade värdet i alternativ B ($1,390,000*) dominerar det förväntade värdet hos alternativ A ($1,000,000) valde de flesta alternativ A.

I ett andra försök hade vi två andra val.
Alternativ A: 11 % chans att få $1,000,000 och 89 % chans att inte få något alls. ($110k)
Alternativ B: 10 % chans att få $5,000,000 och 90 % chans att inte få något alls. ($500k)

I detta exempel valde de flesta alternativ B. Paradoxen ligger i att de som valde A i det första försöket borde rimligtvis och i enighet med grundsatsen även ha valt A i det andra.

Värt att notera är att beslutsfattare väljer olika och därmed värderar situationerna baserat på den individuella riskbenägenheten.

Kanske skulle en del kunna förklaras genom lagen om avtagande marginalnytta. Genom att tillföra ytterligare 1 miljon till en förmögenhet borde miljonen rimligtvis värderas lägre ju större förmögenheten är. Vi förhåller oss därmed med ett mer subjektivt värde på pengar. Nicolas Bernoulli gav oss följande formel:

där Y är det subjektiva värdet på pengar, X är det objektiva värdet samt k och a är konstanter. För att integrera modellen hos fotbollen och nyttomaximerande fotbollsklubbar borde vi kanske kunna prisa in nyttan i form av sportslig framgång men även klubbens finansiella status (soliditet&likviditet) i ekvationen.

Det kanske mest talande exemplet på det subjektiva värdet på pengar i allsvenskan hittar vi annars i Olof Lundhs fint paketerade fotbollsekonomi. Naturligtvis härligt fullspäckad med klyschor.

Stefan Andreasson förklarar:
”Givetvis är det svårare i en klubb som går sämre och där det kan handla om att sälja för att rädda månaden eller året, men vi har också varit i en situation med dålig ekonomi och då gäller det att fast vid värderingar och principer.”

Men vi minns mycket väl hur samme Andreasson sommaren 2003 gladeligen sålde U21 landslagsmannen Fredrik Stenman till Djurgården för 2 miljoner**.

Klubbens på den tiden låga rörelseintäkter gav Elfsborg höga värderingar för sina spelare på transfermarknaden utan att de nominella beloppen var särskilt höga.
--------------------------------
* $1,000,000*0,89+$5,000,000*0,10+$0*0,01 = $1,390,000
** Enligt SvFF:s sammanställning av allsvenska klubbars ekonomier 2003 var Elfsborgs intäkter från spelartransfers 2 miljoner.

Den omvända draften

En norsk artikel där man jämför talangutflödet mellan de norska och svenska ligorna. Man listar 42 spelare som sedan januari 2008 lämnat allsvenskan och superettan för spel utomlands.

För SvFF är det ju ingen större issue, det spelar egentligen ingen roll i vilken liga som landslagsspelarna utbildas i för att sedan bidra till de stora premierna från deltagandet i VM- och EM slutspelen.

Branschorganisationen däremot ser sin produkt harva kvar runt plats 24 i den europeiska värdekedjan vilket i förlängningen även prisas in i sponsorkontrakten.

I Nordamerika är proffsligorna religiöst övertygade om "competitive balance" och dess betydelse för efterfrågan på sport. Man har således infört en del restriktioner i syfte att kontrollera tävlingsbalansen. En av dessa är den årliga draften där förloraren blir vinnare och får första tjing på till ligan nytillkommen talang.

Detta system har även det sina brister. Är en klubb mot slutet av en säsong redan avsågad från en play-off-plats finns egentligen bara ett incitament. Att förlora resten av matcherna och komma sist. Bra kundvård där.

I allsvenskan har vi den "omvända draften". Vinnarna dräneras allt som oftast på sin talang och "competetive balance" kan på så sätt säkerställas.

Här har jänkarna något att lära.

£450m för det övre skiktet och £80m för en jo-jo-strategi

Många har gått och grunnat över situationen Liverpool befunnit sig i. Det vill säga klubbens existens ifall ägarna Hicks & Gillet hade misslyckats med att omfinansera sin skuldfinansiering som var på väg att löpa ut.

Storleken på kreditfaciliteten uppgavs ha legat i nivåerna kring £350 miljoner. Jag har tidigare skrivit om vad som kunde förväntas ske ifall finansieringen skulle skita sig.

Vad är då priset för en toppklubb i Premier League?

För snart ett år sedan såg vi en affär där Abu Dhabi United Group Investment and Development Limited uppges ha betalat £200 miljoner för att köpa loss Manchester City. Utöver det har man fått investera ytterligare ca £250 miljoner för att köpa spelarkontrakt och därmed öka sannolikheten för avancemang mot det absoluta toppskiktet av fotbollens värdekedja.

Igår tillkännagav minoritetsägarna Grandtop International Holdings Ltd (GIH) att man avser att lägga ett kontant bud till övriga aktieägare för årets nykomlingar Birmingham. Detta ger en värdering av klubben på £80 miljoner. För dessa pengar får man en någorlunda lönsam klubb lite lägre ned i kedjan. Huruvida GIH har profit-maximerande motiv eller ej är okänt. Kanske får vi se affärsmodellen och strategin "Jo-Jo-lag". Återstår att se ifall budet accepteras.

Tillbaka till Liverpool, är det någon som tror att det hade saknats en potentiell köpare där objektet är en hyfsat lönsam klubb mycket högt upp i fotbollens värdekedja?

Lägg därtill det politiska värdet av att bli "den som räddade" Liverpool.

Nu lyckades till slut Hicks & Gillet efter några om och men omfinansiera skulden och klubben kommer att fortsätta drivas enligt den profit-maximerande regimen. I alla fall fram till den dagen ägarna gör en exit, amorterar skulden och inte helt osannolikt gör en ekonomisk vinst på affären.

Danmark tuffar på

Samtidigt som förbund, liga-organisation och klubbar skyller den allsvenska efterfrågeminskningen på den stundande lågkonjunkturen puttrar de danska klubbarna på som om ingenting hade hänt.

Den förra säsongen resulterade i alla tiders publikrekord. Till skillnad från Norge och Sverige har Danmark ännu inte märkt av någon efterfrågeminskning och 2008 resulterade i rekordtillväxt.

Bröndby släppte i fredags sina siffror för det första halvåret 2009.

Marknadsintäkterna upp med hela 46%(!).
Publikintäkterna upp med 8%.

På årets första 6 månader drog Bröndby in nästan dubbelt så mycket intäkter som Elfsborg genererade under hela 2008.

Rörelseresultatet positivt men det investeras i spelare. Transfernettot* är negativt, minus DKK 17 miljoner och lönekostnaderna upp 33%. Länge leve "the-arms-race"!

Det ges starka incitament till spelarinvesteringar i Danmark. En större del av TV pengarna är prestationsbaserade och från och med nästa sommar har den danska ligan två kvalplatser till Champions League att se fram emot.

Tillväxten är fantastisk! Men en bra fotbollsprodukt säljer uppenbarligen trots lågkonja och precis som i fallet Premier League ser den försämrade tävlingsbalansen ut att ha gynnat den danska ligan med att plocka marknadsanderlar i Europa.

Delårsrapporten i sin helhet.
---------------------
*Intäkter från spelartransfer minus avskrivningar imateriella anläggningstillgångar (på balansräkningen aktiverade, från andra klubbar förvärvade spelarkontrakt).

AIK Fotboll Q2

I samband med Q1 lämnades fler frågor än svar.
1. Hur lönekostnaderna utvecklas.
2. Kassaflödet från rörelsen under Q2 samt Q3.

Vad gäller den första frågan så kan vi konstatera att lönekostnaderna till slut har börjat minska. Under det första halvåret har klubben minskat sina lönekostnader med ca 1.5 miljoner i jämförelse med motsvarande period 2008. Dessutom har avkastningen sportslig framgång/lönekrona förbättrats avsevärt under 2009. För AIK Fotboll är det goda nyheter.

Eftersom produkten allsvenskan och produkten stockholmsfotbollen har förlorat sin stora glans har dock ration sportslig framgång vs intäkter minskat. Den monetära avkastningen (intäkter) per tabellplacering (= lönekronor enligt FAPM) är inte lika stor som den kunde ha varit. Både "sponsring och reklam" (-0.9m) samt "match&event" (-2.5m) är ner trots att det har spelats lika många (6av15) hemmamatcher som 2008 (även om man i år, genom derbyuppgörelsen*, får en positiv effekt under Q3).

Som vanligt kommunicerar klubben sign-on (3m) som "engångskostnader" och att dessa förväntas att ha en positiv påverkan på resultatet nästkommande perioder. Jag vågar dock påstå att man kommer att teckna nya kontrakt även under hösten samt under det första halvåret 2010 och going-forward. Hur många och hur stora beror naturligtvis på spelaromsättning samt hur mycket den finansiella statusen tillåter. Men det faktum att klubben trots allt tecknat nya kontrakt har sänt signaler om att man inte stått på ruinens brant så som många ville få det till efter att Q1 presenterades.

Kassaflödet från rörelsen blev positiv under Q2, +1.1 miljon (-2.3m.-Q2/2008). Jag hade kanske förväntat mig lite mer och under det första halvåret har rörelsen ett negativt kassaflöde på minus 5.4 miljoner (-7m.-Q2/2008). Här krävs det med andra ord fortsatta sportsliga framgångar för att minska underskottet för helåret.

Den mycket stora blödningen som vi uppmärksammade i samband Q2-2008 har till större del hejdats och klubbens starka intäktsflöden i relation till dess allsvenska konkurrenter har underlättat sparpaketet och minskat effekterna på den sportsliga verksamheten. Så gott som samtliga allsvenska klubbar tappar spelare till utlandet men begränsas av sina löpande intäkter när de ska rekrytera ersättare. Fotbollsekonomi handlar om relativa nyckeltal före absoluta. Man ska dock definitivt inte förvänta sig något nollresultat i år.

I övrigt är det värt att notera att AIK Fotboll har minskat sina övriga externa kostnader med ca 4.7 miljoner jämfört med första halvåret 2008. Man skriver att det bland annat handlar om uppsagda konsulttjänster. Däremot ges, märkligt nog, ingen förklaring till varför posten "övriga inköpta varor och tjänster" ökade med 3 miljoner.

Balansräkningen är mycket svag och klubben har under perioden inte kunnat amortera den räntebärande skuld på 2.8 miljoner som man tog för att finansiera sig under vintern. Soliditeten är nere på 19% vilken indikerar en hög finansiell risk som naturligtvis påverkar beslut som ska vägas gentemot affärsrisken.

Ivan Obolos vara eller icke vara har under våren varit en het potatis. Eftersom AIK befinner sig i ett mycket starkt sportsligt momentum och med tanke på Obolos betydelse skulle det bästa alternativet, från ett nyttomax-perspektiv, vara att stärka balansräkningen på annat sätt och på så sätt ta ett bosmanfall.

Ett alternativ kunde ha varit en försäljning av Daniel Öhrlund till Rosenborg. Ett annat är aktieägartillskott. Indirekt skriver klubben ganska tydligt att man hade önskat sig ha varit mer aktiv på spelar-sälj-sidan men att marknaden inte levererat någon konkret efterfrågan på klubbens spelare.

Med tanke på den svaga balansräkningen blir det svårt att säga nej till bud. Den risk-averte klubbdirektören kommer att välja säkra pengar idag före osäkra längre fram i tiden. Även om beslutet hade varit betydligt lättare att fatta med färre inspelade poäng. Men i grund och botten handlar det trots allt om finansiering av en fortsatt slagkraftig trupp post 2009. Däremot, att förlänga kontraktet med Obolo är nog i det närmaste omöjligt.

Men först och främst så krävs det ju bud för att en försäljning över huvudtaget ska komma på tal.

Nedsidan när man ska stärka balansräkningen genom spelarförsäljningar är att klubben redan sålt 33-50% av de potentiella transfersummorna för Miran Burgic, Nils-Erik Johansson, Ivan Obolo, Jorge Ortiz, Tomi Maanoja, Jos Hooiveld samt Dulee Johnson.

En brasklapp är det överklagade skattebeslutet att påföra bolaget ytterligare skatt för verksamhetsåret 2007. Det framgår inte ifall klubben bokat upp den eventuella kostnaden i resultaträkningen. Ärendet ligger hos Länsrätten.

Halvårsrapporten i sin helhet.

Eventuellt kommer den osynliga handen att leverera bonusmaterial längre fram i höst.

------------------------
*Biljettöverenskommelse HFAB vs AFAB.

"football socialism" vs "football capitalism" #2

För ett par månader sedan hyllade UEFA:s representant William Gaillard den amerikanska major league modellen - "football-socialism". Han menade att de amerikanska major-ligorna varit mer motståndskraftiga mot recessionen än den amerikanska ekonomin.

Ligorna har monopol och genom att ha byggt upp enorma "entry-barriers" mot utmanande verksamheter i sportindustrin så skyddar till exempel NFL sina 32 klubbar mot yttre hot. Bland dessa klubbar finns det rimligtvis någon eller några som inte presterar och skulle kunna betraktas som "free-rider".

För de entreprenörer och klubbar som velat att slå sig in på marknaden har det däremot inte gått lika bra.

Flera försök med konkurrerande modeller har genomförts men få har klarat av att överleva. Vi har sett American Football League som efter 9 års verksamhet fick införlivas i NFL.

På 80-talet försökte United States Football League att slå sig in på marknaden. Än mindre framgångsrikt.

Ett format som klarat sig hyfsat länge är Arena Football League. Men när kreditkrisen i höstas tog vid, sköts ligastarten på framtiden. Verksamheten återupptogs aldrig och nyligen släckte man lampan för gott för att ansöka om "chapter 7".

Medan Leeds United, som blivit något av UEFA:s symbol, och dess fans fortfarande kan hoppas och drömma om avancemang uppåt genom seriesystemen, får Philadelphia Souls anhängare hitta en annan klubb att följa samtidigt som spelarna måste hitta nya arbetsgivare. Detsamma gäller 15 andra klubbar.
"Arena Bowl Champions" the Philadelphia Soul would like to thank their fans for their support over the past 5 seasons"

Stabil industri

I ett tidigare inlägg uppmärksammades det faktum att fotbollsindustrin är väldigt "stabil". Vi kan repetera siffrorna från England.

1923 fanns det i de fyra högsta och professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar.
2008 existerade 85 av dessa fortfarande.
Endast 9 lag hade degraderats 2 divisioner eller mer.
48 lag (54%) återfinns i samma division som 1923.

När de allsvenska böckerna stängdes för ett kvarts sekel sedan såg tabellen ut så här. 9 av 12 lag återfinns idag i allsvenskan och ingen av klubbarna från allsvenskan 1984 har gått i konkurs.

Fotbollsindustrin är stabil och motståndskraftig.

**********
Trots de hyllade norska marknadsintäkterna står flertalet av de norska klubbarna inför samma utmaningar som dess allsvenska kollegor gör. Om inte ännu större.

Det är inte storleken på intäkterna, det är "the-arms-race". Fotbollsaffärsmodellerna bygger på ständig tillväxt. När tillväxten tar slut kommer "football-crunch" som ett brev på posten.

I den norska "tippeligan" har hela 14 olika lag slutat topp 4 under perioden 2003 till 2007.

**********
Den svenska sensommaren är fantastisk. Idag är det dessutom lördag och allsvensk fotboll.

För en vecka sedan var det derby. I halvtid sprang jag på ett bekant ansikte och höstderbyt 2003 kom på tal. Ångesten tog en mycket kort paus och fram kom skrattet, faktiskt.

Matchens betydelse och ovisshet lika stor då som det var nu. Dock i en helt annan del av den allsvenska tabellen. Då kom det nästan 36 000 åskådare och såg den matchen. Natt och dag på alla sätt och vis.

Sisådär 20 000 åskådare har försvunnit på lite mindre än 6 år.

På väg till den norra läktaren promenerade vi förbi direktinsläppet på den östra långsidan. 490 kr var skrivet på en stor lapp, 490 kr? I våras betalade jag £36 för att från långsida se Fernando Torres göra ett mål i absolut världsklass hemma mot Blackburn. 4-0 slutade den matchen.

Ungefär en månad senare såg jag Bröndby med Max von Schlebrügge, Samuel Holmén, Alexander Farnerud och Jon Jönsson i startelvan krossa Tobias Grahn och hans Randers med 3-0 . Priset? DKK 120.

Det brukar ofta pratas om överskattade spelare. Det pratas väldigt sällan om det överskattade "competitive balance".

Ja, det finns en stor outnyttjad potential i allsvensk fotboll.

FAPM - England - nya estimat

I samband med sin presentation på mässan PlayTheGame2009 visade Stefan Szymanski de senaste estimaten avseende FAPM i de två högsta ligorna i England.

Mätperioden är 1998-2007 där förklaringsgraden för sambandet mellan lönekostnader och sportslig framgång är 74%.

figur 1. sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1998-2007 saxat från The Reassuring stability of Football Capitalism. (samtliga observationer monitorerade)

Förklaringsgraden något lägre än tidigare (fig.2). Förutom den kortare mätperioden, skulle det eventuellt kunna förklaras med...

a)Ett växande intäktsgap mellan Premier League och The Championship där degraderade klubbar hamnar i finansiell distress och underpresterar under tiden de försöker omallokera sin spelarportfölj. För bara ett par år sedan infördes de så kallade "parachute payments" för att mildra effekterna från de minskade intäkterna i samband med degradering.

b) Flera av klubbarna i The Championship lever med en mycket hög ratio löner/omsättning vilket innebär att de, för att säkra likviditeten, skulle kunna antas ha en större omsättning av spelare i sina trupper. Frekvent handel med spelarkontrakt i funding-syfte resulterar i en sämre kontinuitet och varianser i prestationerna på planen.

c) Den finansiella fotbollskrisen under åren 2002-2003 vilken rimligtvis borde ha gjort ett kortsiktigt avtryck på prestationerna.

d) En högre(?) personalomsättning bland mamagement i skiktet under toppen?

figur 2. sambandet mellan löner och sportslig framgång åren 1978-1997 (40 klubbar)
saxat från boken Winners & Losers av Stefan Szymanski & Tim Kuypers. Förklaringsgrad 92%
(ej samtliga observationer visas, endast ett medelvärde per klubb monitoreras)

Empiri från Danmark:
Låt oss avrunda med sambandet mellan lönekostnader och sportslig framgång i den danska superligan under perioden 1992/93 till 2004/05. Förklaringsgraden är hela 89%. Intressant spread mellan FCK & Bröndby. Jag misstänker att man räknat med hela koncernen Parken S&E där fotbollen är en mindre del av verksamheten.

figur 3. saxat från"Overblik" (http://www.idan.dk)

osynliga handen noterar #4

Med stor glädje läser jag att Simon Bank lagt märke till Stefan Szymanskis ekonometri.

Förklaringen om varför sambandet mellan löner och sportslig framgång är högre än mellan transfersummor och sportslig framgång är lika enkel som tråkig. Transfersumman är en mindre del av en spelares "marknadsvärde".

"When trying to decide how well a player performs, look at his current salary, not at the size of the fat transfer fee his team is demanding" - Stefan Szymanski

Ni som är trogna läsare av Den Osynliga Handen har säkert sedan tidigare observerat resonemanget med exempel från marknaden.

Och det finns fler exempel som ger stöd till sambandet löner/sportslig framgång. Liverpools bästa transfer denna sommar heter inte Alberto Aquilani.

Nej, de bästa investeringarna är de nytecknade kontrakten med Fernando Torres och Steven Gerrard. Nya kontrakt som skrevs långt innan de föregående löpte ut och som därmed dödade alla möjligheter för konkurrenterna att locka över spelarna.

I en hel trupp blir transfersummorna därför bara en väldigt liten del av den totala kostnaden. I genomsnitt motsvarande 16% av tabellpositionen.

************
Efter samma resonemnag håller jag inte med om att Malmö FF storsatsade inför denna säsong. Att storsatsa innebär att ta större risker. Nu blev det en relativt riskfri swap där likviden från Toivonen användes till Wiltons hela marknadsvärde. Blev det någon slant över, så finns det en försäkring för alternativkostnaden som dyker upp vid sportslig motgång.

************
På tal om Malmö, till panelen vill jag ställa följande hypotetiska fråga.
Hade transfer-summan vid Zlatans transfer från Malmö till Ajax blivit annorlunda under Nash-jämvikt?

Det vill säga om Zlatan vid tillfället för transfern istället för Hasse Borg som rådgivare hade haft en riktig agent?

"Finansiell doping"

Arsene Wenger beklagar sig över "finansiell doping", - such a clishe.

Jag kan till viss del hålla med, men hur ska man egentligen definiera och förhålla sig till termen "finansiell doping"?

Kan inte det vara finansiell doping när Arsenal värdepapperiserar sin nya arena genom att emittera en obligation och paketera den i Ambacs portfölj? Tack vare det fick man en lägre finansieringskostnad och kunde, förutom den utökade publikkapaciteten, även öka sitt täckningsbidrag från "match-day-revenues"?

Real Madrids och ManCitys spenderande påverkar givetvis de engelska topp 4 klubbars kostnad för sportslig framgång. Å andra sidan har ju Arsenals större kostym en påverkan på dess konkurrenter lägre ner i kedjan.

That´s the name of the game.

Vi behöver heller inte gå över ån för att hitta exempel.

Djurgården Fotboll AB har genom årens lopp rest ca 60 miljoner i eget kapital och investerat i spelare. Skulle det kunna anses vara finansiell doping? (även om man just nu mest känner av biverkningarna)

Elfsborg som lånade pengar för att få till en hävstång lagom till invigningen av den nya arenan och tack vare det kunde ta hem Anders Svensson m.fl. Var det finansiell doping?

Eller varför inte ta alla andra allsvenska riskkapitalmodeller som dykt upp? Här lånar man bara pengar av framtiden för att kunna få en hävstångseffekt.

Eller är det när en kommun går in och lånar ut pengar för att Helsingborg ska klara av den hårda allsvenska konkurrensen och inte gå under. Och för att citera ordförande Fredin efter att ha redovisat 15.6 miljoner i villkorade kapitaltillskott från kommunen i den senaste balansräkningen:

"– Vi hade kunnat gör oss kvitt den skulden, men det hade gått ut över det sportsliga. Då hade vi inte alls haft den starka spelartrupp som i fjol till slut nådde en fjärdeplats med snudd på en tredje i allsvenskan"

Utan det kommunala lånet hade ju priset för sportslig framgång varit lägre för andra allsvenska klubbar. Finansiell doping eller inte?

Lilla Trelleborg då? Tack vare ett villkorat lån som fixade elitlicensen behövde man inte sälja Rasmus Bengtsson till random allsvensk konkurrent i vintras. Finansiell doping?

Vi kan göra listan från världens hörn och kanter oändligt lång. Ju större klubb och starkare varumärke, desto högre nominella belopp. That´s the name of the game.

Rättigheter till liganamnet

För 9 månader sedan dök den fantastiska och verklighetsförankrade värderingen av de allsvenska namnrättigheterna upp.

För att förstå att den inte var särskilt realistisk behövde man bara titta på det avtal Barclays som tecknade med det dyraste liga-varumärket i Europa. Att allsvenskan skulle kunna få ut så mycket som 50% av det Premier League krämar ur, det är science-fiction.

Kanske finns det ett bättre riktmärke. Polska Ekstraklasa har i snart ett års tid försökt att förlänga sitt avtal med telekombolaget Orange. Ekstraklasa S.A anser att rätten till liganamnet bör ligga kring PLN 40-45 miljoner över tre år vilket motsvarar ca 35-40 miljoner kronor om året.

Om jag förstått allt rätt var man också väldigt nära ett nytt avtal förra hösten. I skuggan av lågkonjunkturen har dock Orange sänkt budet till PLN 20 miljoner. Ekstraklasa S.A vill dock inte signa på dessa nivåer och står när säsongen nu börjar utan namnsponsor.

Hur ska man då värdera Ekstraklasa i relation till allsvenskan? Till omsättning är ligorna idag ungefär lika stora. Priset för TV rättigheter är betydligt högre i Polen. För ett år sedan tecknade Ekstraklasa ett nytt TV avtal för säsongerna 2008/09--2010/11 värt ca 340 miljoner kronor per år. Ungefär dubbelt så mycket som allsvenskan totalt erhöll från TV- samt centrala avtal under 2008.

Vad gäller marknadsintäkter så drog de Polska klubbarna under 2007 lika mycket i intäkter som de allsvenska gjorde samma år. Inom två månader kommer siffrorna för 2008.

Så låt oss då leka med tanken att allsvenskan skulle få 35 miljoner per år för att sälja namnet. Den allsvenska erfarenheten säger att dessa pengar skulle fördelas lika bland samtliga klubbar, ca 2.2 miljoner vardera. Det blir nog ganska enkelt att räkna ut vilka klubbar som främst är intresserade av en försäljning.

Följande graf visar förändringen i konkurrensbalansen där den svarta linjen simulerar hur ett påslag á 2.2 miljoner per klubb på förra årets omsättning slår.

Vi ser att de fyra klubbar som förra säsongen hade störst rörelseomsättning, Malmö, AIK, Helsingborg och Elfsborg, förlorar i konkurrenskraft. Vinnarna finns på den nedre halvan i intäktsligan.

fig1. Allsvensk konkurrensbalans vad gäller driftintäkter, C4-index samt H-index
Modellen är konstruerad för att klara av förändringar i antalet klubbar. Den svarta linjen visar förskjutningen i konkurrensbalansen ifall samtliga klubbar under 2008 hade erhållit 2.2 miljoner kronor vardera. C4-index mäter de fyra till omsättning största klubbarna och deras marknadsstyrka i förhållande till resten av allsvenskan. H-Index mäter marknadskoncentrationen. För metodik läs längst ner i denna länk.
datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Värdeöverföring från konsumenten till klubbarna

Speedway stänger elitserien och blir den första(?) ligan i landet med monopol-status.

Stängda ligor är bra för klubbarna - mindre bra för konsumenterna.

Låt oss titta på det från två perspektiv.

"branschen för känslor"
- Jag kan bara tala för mig själv men flera av mina starkaste minnen finns till tack vare regimen med upp- och nedflyttning.

Men eftersom bloggen främst utgår från det ekonomiska perspektivet så låt oss titta på distributionen av värde.

I en öppen liga exponeras klubbarna mot risken till degradering där det stora bidraget är att det rent krasst finns två mästerskap...
- Att vinna ligan
- Att undvika nedflyttning

I en stängd liga ges klubbar som levererar undermålig kvalitet inga incitament till att investera i talang och förbättra sin prestation. I avsaknandet av bestraffning för mediokerhet kan konsumenten därmed förvänta sig en längre transportsträcka av menlöshet.

En annan inte helt oviktig aspekt när vi pratar stängda ligor är att över tiden så förändras den lokala demografin samt intresset och efterfrågan på sport. Regioner på "uppstuds" med potentiella högkvalitativa produkter hålls utanför marknaden och riskerar att slås ut helt och hållet.

Nu väntar vi bara på att även "draften" ska introduceras. Det vill säga systemet som ger dåligt presterande klubbar förtur till att "välja" talang. Ännu ett starkt incitament där mediokerhet belönas och en stor morot för klubbar att fortsätta och förlora i slutet av en säsong.

Ren och skär värdeöverföring från konsumenten till klubbarna.

Mr Doom and Gloom

För femtielfte gången uttrycker UEFA, denna gång med mr Doom and Gloom David Taylor i spetsen, sin stora oro för Premier Leagues finansiella hälsa.

Det som är beundransvärt är UEFA:s stora förvåning över sommarens spelartransfers. Fotbollseuropa som marknad har trots allt ökat sin omsättning från €6.6 miljarder säsongen 2000/01 till €14.6 miljarder - 2007/08.

Det som fascinerar mig är snarare hur klubbarna klarade av att finansiera sina rekordtransfers runt millennieskiftet. Tittar vi på den bara ett halvår gamla listan över de största affärerna hittar vi majoriteten av dessa från tider då fotbollen genererade mer än hälften så lite pengar från sina löpande intäkter (match-dag, kommersiella intäkter samt TV intäkter). Visst... spelarlönerna var mycket lägre men transfersumman ska likförbannat upp på bordet och den bakomliggande produkten (säkerheten) var mycket mindre värd då.

Sorry... men varken Premier League eller fotbollseuropa kommer att gå under denna säsong heller.

Toppen på pyramiden är en alldeles för stark och åtråvärd produkt som trots "credit crunch" ser ut att bibehålla sitt värde. Flera ligor har redan säkrat en betydande del av sina intäkter för de kommande åren och finansieringen från UEFA Champions League kommer mycket sannolikt inte heller att minska going forward.

Och "tack vare" oljesheik Mansour bin Zayed Al Nahyans kapitalinjektion i Manchester City har Arsenal (Adebayor, Touré), Blackburn (Santa Cruz) och Aston villa (Barry) redan finansierat 2009/10 års balansräkning genom spelarförsäljningar. Aston Villa delade med sig av pengarna genom att köpa 19 årige Fabian Delph från i BBC artikeln nämnda Leeds United för närmare £10 miljoner och Arsenal med Arsene Wenger i spetsen kommer sannolikt och fortsätta att finansiera klubbar som redan börjat slipa på hittills ännu dold talang.

En del av pengarna för Christiano Ronaldo har via Manchester United studsat vidare till Wigan (Luis Valencia), Partizan Belgrad (Ljajic) och till den "krisade" norska ligan och Molde (Mame Biram Diouf).

Liverpool som är en annan klubb som belönats med likviditet från "Real Madrid bail-outen" har hjälpt skuldsatta FC Pourtsmouth (Glen Johnson) med finansiering.

Real Madrids attraktivitet och förmåga att resa kapital till spelarförvärv har även distribuerat pengarna till Serie A (Kaka) samt franska Ligue 1 (Benzema). I Frankrike har Olymique Lyon sedan allokerat likviderna ut bland sina ligakonkurrenter där Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m) fått finansiering tack vare fotbollseuropas solidaritetsverktyg - transfersystemet.

Nej, faran är inte över än. Framför allt om det finns klubbar lägre ner i värdekedjan som redan tömt sina talangdepåer men fortsätter att blöda. Men frågan är om det blir så mycket värre än det i sammanhanget trots allt lilla vi hittills har sett.

För exakt sju år sedan påstods fotbollseuropa vara på väg mot ett "ekonomiskt armageddon". Inga centraliserade räddningsaktioner sattes i verket då. Klubbarna löste sina problem själva och istället fick vi de kommande åren uppleva den starkaste tillväxtperioden i sportens historia.

Och fotbollen i England har genom årtionden överlevt många "kriser", och kanske överlever den ytterligare en.

Competitive-un-balance och publikmaximering

Hypotesen inom sport och fotboll lyder att "competitive balance" driver efterfrågan på produkten. Väldigt få studier har dock gett sitt fulla stöd till denna tes och det är mycket sällan man har lyckats med att mäta ett samband mellan "competitive balance" och publiksiffor. Borland&McDonald* (2003) sammanfattar forskningen inom efterfrågan på sport där endast 3 av 18 undersökningar hittar ett sådant positivt samband.

I Nordamerika är Major-ligorna religiöst övertygade om betydelsen av "competitive balance" och dess bidrag på efterfrågan. Den europeiska modellen har dock visat att en liga inte behöver vara perfekt balanserad för att publiken och TV tittarna ska konsumera produkten fotboll.

Ett tydligt samband som man däremot kunnat mäta är det mellan sportslig framgång och publiksiffror. Det är känt att klubbar från större städer har en högre utväxling vad gäller förhållandet sportslig framgång/publik. Utifrån detta perspektiv utgår den studie jag nyligen läst.

I studien Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football testar Szymanski & Leach hypotesen att en fristående ligaorganisatör kommer att vilja ha en liga med sämre tävlingsbalans än den som klubbarna själva genererar.

En fristående ligaorganisatör (med motiv att maximera ligans totala publik) och dess jämvikt är således annorlunda än den av klubbarna skapade Nash-jämvikten**.

Klubbarna kommer -i syfte att maximera sin egen nytta- alltid att fatta individuella och från varandra oberoende beslut och utfallet vi ser i en serietabell är ett resultat av samtliga klubbars strategier. Detta genererar den tävlingsbalans vi har samt de publiksiffror som de sportsliga resultaten genererar.

Metoden man använt sig av är att mäta det linjära sambandet mellan respektive klubbs segerprocent*** och dess publiksiffror. I och med att fotbollsmatcher även kan sluta oavgjort ger X - en halv seger. Datan är hämtad från andradivisionen i England och anledningen till det är att kapacitetsutnyttjandet på arenorna i den högsta engelska ligan slår i taket.

Mätperioden är 1977-2003 år och det finns 603 observationer. Totalt har 70 klubbar under perioden tävlat i andradivisionen.

Efter att ha estimerat känsligheten som respektive klubbs exponeras mot den sportsliga framgången, simulerar man fram den optimala segerfördelningen som maximerar ligans totala publiksiffra. Man ger den största segerprocenten till den klubb där sportslig framgång (och motgång) har störst påverkan på publiksiffran osv.

"competitive balance" i ligan mäts genom standardavvikelsen på segerprocenten. I en perfekt balanserad liga är standardavvikelsen noll (0) och i den maximalt obalanserade ligan kan standardavvikelsen som högst nå 0.307.

Under åren 1992-2003 observeras en standardavvikelse mellan 0.07 och 0.11 som råder under Nash-jämvikt. Men för att maximera ligans publiksiffroror krävs en sämre tävlingsbalans. Standardavvikelsen vid ligarganisatörens jämvikt finns i intervallet 0.23-0.306.

Tabell 1 gäller säsongen 2002/03 och visar den segerprocent som klubbarna ska ha för att maximera ligans publiksiffra. En förväntad 10 procentig ökning av publiksiffrorna. I tabell 2 finns en sammanställning av siffror för respektive säsong under perioden 1992-2003.

(klicka på bilden för högre upplösning)
saxat från: Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football

I den jämvikt som maximerar publiksiffran säsongen 2002/03 förväntas Sheffield Wednesday vinna samtliga sina matcher vilket ju går stick i stäv (om nu samma klubb skulle nå samma resultat varje säsong) med Szymanskis egna resonemang**** om att total och oinskränkt överlägsenhet på sikt leder till förfall. Förvisso, om denna överlägsenhet nås i nivån nedanför den högsta divisionen, borde det rimligtvis spela mindre roll eftersom vinnaren efter säsongens slut lämnar tävlingen och flyttas upp en division.

Szymanski & Leach noterar det och menar att även om mindre överlägsenhet nås (samt en lägre standardavvikelse), så kommer organisatörens jämvikt ändå att nå ett högre publikutfall än vid Nash-jämvikt.

Modellen och estimeringen av publikmaximeringen bygger till viss del på hypotetiska resonemang och en ligaorganisatör kan endast till viss del stimulera sin jämvikt. Men det går naturligtvis inte att på förhand och med exakthet bestämma nyckeltalen. Resultaten ifrågasätter dock vissa ligors desperata jakt på maximal "competitive balance" med motivet att det skapar mest intresse.

**************

Szymanski gjorde i samma veva en undersökning med data från Major League Baseball med en liknande slutsats *****.

**************

Undersökningen mäter enbart live-besökarnas nyttofunktion. Eftersom en inte helt obetydlig del av ligans intäkter idag kommer från TV rättigheter, kan man fråga sig ifall TV tittaren har en nyttofunktion som är lika med en live-besökares. I och med att den europeiska fotbollen blivit mer och mer obalanserad men TV rättigheterna tilltrots rusat i pris, skulle vi eventuellt kunna anta att "competitive balance" inte är dominant men...

...Vi saknar information ifall dagens "competitive balance" i fotbollseuropa verkligen maximerar TV intäkterna eller om det finns "outnyttjad" potential för tillväxt.

I en relativt nyligen publicerad studie****** baserad på data från NFL, har författaren kommit fram till att live-publiken föredrar en högre segerprocent (sämre "competitive balance") men TV-publiken hellre ser en mer jämnare kamp. Slutsatsen i denna studie blev, i syfte att maximera de båda målgrupperna och utav regimerna, "competitive balance" och "dominerande klubbar" är den i NFL optimala regimen, en förhållandevis jämn liga i kombination med viss storklubbsdominans.

-------------------------------------
* Demand for Sport, Jeffery Borland and Robert McDonald, 2003

** Eftersom ligor är ett nollsummespel (ett lags framgång sker på bekostnad av en konkurrent) skapar (klubb)individuella belsut externaliteter. För klubbar från storstadsregioner (som har en högre avkastning på sportslig framgång) blir dessa större, det vill säga, alternativkostnaden för större klubbar vid sportslig motgång är högre. Givet att FAPM antas, överinvesterar klubbar i talang för att nå sportslig framgång. Eftersom alla klubbar kommer att göra sitt bästa för att vinna kommer ingen att förändra sitt beteende vilket resulterar i bland annat "the-arms-race". Nash-jämvikt råder.
*** Antalet segrar en klubb har i förhållande till spelade matcher. Min noll (0) - max 1.
**** Competitive balance in sports leagues and the paradox of power - Stefan Szymanski, Oct 2006
***** Tilting the Playing Field: Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance, Stefan Szymanski, Oct 2006
****** Equal Strength or Dominant Teams: Policy Analysis of NFL, Burhan Biner, University of Minnesota. March 2009

liknande issues - även högre upp i värdekedjan

Det är alltid intressant att se statusen hos klubbar på olika nivåer i fotbollens värdekedja. Ajax har länge ansetts vara ett föredöme gällande talangutveckling och akademi. Men räcker det för att göra klubben lönsam eller få den att klättra i näringskedjan? Det är svårt eftersom man hela tiden köps upp på talang som värderas högre på marknader som kan erbjuda en bättre avkastning för dess förväntade prestation.

• Under bokslutsåret 2007/08 har Ajax realiserat ett antal spelare och haft ett fantastiskt fint resultat från spelartransfers, +€48 miljoner.
• Avskrivningarna ökade med så mycket som ca €10 miljoner från föregående period vilket innebär att Ajax investerade en stor del av transfermiljonerna genom att köpa "ersättare" för de sålda stjärnorna.
  
• Rörelsekostnaderna ökade från €66 till €77 miljoner vilket mycket sannolikt beror på ökade sign-on-fees i samband med de större spelarinköpen vilket belastar resultatet.
  
• Ajax, precis som de allsvenska klubbarna, är en leverantör av talang till ligor och klubbar som befinner sig högre upp i fotbollens värdekedja. Nivån och beloppen skiljer oss åt.
  

(klicka på bilden för att få bättre upplösning)
saxat från: "All profits are equal but some are more equal than others", Workshop ‘reporting on companies in the EU’, European Investigative Journalism Conference, Brussels November 22, 2008

osynliga handen noterar #3

Intressant intervju med Ragnar Sigurdsson eftersom han själv tar upp diskussionen kring sin egna prislapp. Han är lite inne och snuddar på vårt hypotetiska exempel i samband med Mattias Bjärsmyr transfern.

För att motivera en prislapp på 20 miljoner måste Ragnar kliva upp ytterligare en nivå i kvalitet och bli åtråvärd för klubbar ännu högre upp i värdekedjan. Klubbar med intäktsnivåer som klarar av att räkna hem ett flerårskontrakt till nästan det dubbla Bjärsmyrsvärdet. I alla fall i tider när marknaden svämmas över av allsvenska (och inte helt osannolikt även andra) mittbackar 6 månader kvar till bosman.

Givetvis är IFK Göteborg nöjda med kontraktsituationen. Med 2.5 år kvar och med en relativt stark balansräkning samt ett hanterbart driftunderskott, samtidigt som man i år redan har realiserat "dolda" tillgångar så värderar de rimligtvis den sportsliga nyttan högt. Även om allt givetvis har sitt pris.

Vad gäller Ragnar så... that´s the name of the game, hans tid kommer.

Competitive balance IV - allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om "competitive balance".
Competitive Balance I - Premier League
Competitive Balance II - Tippeligan
Competitive Balance III - Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i "competitive bakance" för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är "jacket" 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och... Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.

Sport och kartellbildning

Michel Platinis ståndpunkt har länge varit att fotbollen - "för sitt eget bästa" - ska undantas de lagar och förordningar som råder inom EU, bland annat konkurrenslagen.

Kartelbildning är enligt konkurrenslagen förbjuden och straffas.

Och kanske tar vissa klubbar redan idag saken i sina egna händer.
Fastnade för denna artikel som informerar om en potentiell kartell i den holländska ligan.

Om det är sant eller ej låter vi vara osagt. Kanske är det en politiskt planterad artikel från de "klassiska" storklubbarna, vad vet jag. Hur som helst är det ett intressant scenario och det dyker upp vissa frågeställningar.

För vilka intressenter och konsumentgrupper skulle en sådan kartell vara bra/dålig?
Är detta ett verktyg för klubbar att försöka störa FAPM:s effekter?
Hur påverkar det ligans konkurrenskraft i Europa på längre sikt?
Kan kartellen inverka på försäljning av Edervises TV rättigheter utanför Holland going forward?
Skulle det kunna utlösa fler bosmanfall hos medlemmarna i kartellen?
Kommer klubbarna i kartellen klara av att vara konsekventa när de konfronteras med "fångarnas dilemma"?

************
Karteller inom sport är annars ett observerat fenomen på andra sidan Atlanten.

1990 kom ägarna i Major League Baseball överens om att betala ett skadestånd till spelarunionen på $280 miljoner som kompensation för att man konspirerat mot den fria rörligheten i ligan (free-agency).

I utredningen som följde hittades inga bevis. Kanske inte så konstigt, då karteller är brottsliga är det rimligtvis inget som dokumenteras. Men under perioden 1985-1988 ska en överenskommelse mellan klubbarna ha ägt rum.

Dealen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick ebrjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontraktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande".

Ligastart på kontinenten

Augusti närmar sig med stormsteg. Månaden då majoriteten av ligorna i Europa puttrar igång sina respektive verksamheter. Säsongen 2009-10 är något av det första verkliga testet för huruvida lågkonjunkturen kommer att straffa fotbollen. Hittills har klubbarna högst upp i värdekedjan knappt märkt av "krisen" medan den mindre attraktiva produkten längre ned i pyramiden har fått en del stryk.

Dessutom har de största ligorna redan sålt en betydande del av risken vidare till TV bolagen. Tre av Big5 ligorna har lyckats binda nya TV avtal som löper över 2012. Även Barcelona och Real Madrid har bundna avtal och Serie A ska inom ett år för första gången teckna nytt, kollektivt TV avtal.

Litet axplock från olika ligors senast tecknade TV avtal:
Premier League 2010-2013 upp ca 5% från föregående avtal.
French League 2008-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Bundesliga 2009-2012 upp ca 2% från föregående avtal.
Scottish Premier League 2010-2014 +- 0 från föregående avtal.

Vilka blir årets samtalsämnen?

I det engelska ligasystemet finns det ett antal klubbar utanför det absoluta toppskiktet som har det finansiellt svårt. Höga nivåer vad gäller löner/omsättning - främst i The Championship. Ett beteende som tidigare observerats när klubbar börjar nå insolvens är att nya ägare kommer, köper klubben och får den på fötter igen. Frågan är naturligtvis hur "credit crunch" påverkat de potentiella ägarnas kreditvärdighet? Samtliga brittiska klubbar som befinner sig i finansiell distress behöver ju inte vara attraktiva för oljeshejker att köpa.

När Newcastle degraderades pratade vissa om ett nytt Leeds. En inte helt obetydlig skillnad är att det sedan ett par år tillbaka numera betalas ut så kallade "parachute payments" till klubbar som degraderats till The Championship. Dessa klubbar får under två säsonger en fallskärm á ca £12 miljoner/år vardera för att lättare kunna klara fallet. Huruvida det hjälper Newcastle till en snabb comeback i Premier League återstår att se.

Att utnyttja "parachute payments" skulle annars kunna vara en affärsmodell som profit-maximerande klubbägare kunde bygga sin strategi kring. Ponera att en klubb med profit-maximerande mål flyttas upp till Premier League. Med tanke på att klimatet för nykomlingar i Premier League har blivit betydligt tuffare, finns det för en profit-maximerande klubbägare absolut inga incitamenten att investera i talang den dagen man klarat avancerat till högsta ligan. De fantastiska TV pengarna som Premier League betalar ut låter man bara rinna igenom till nedersta raden. Nedflyttning följer och två års "parachute payments" aktiveras. Sedan tar man sats för kommande avancemang och repeterar förfarandet.

JoJo lag är en strategi.

************
Bundesliga står och knackar på dörren till den absoluta Europatoppen. Marknadsintäkterna håller redan en mycket hög internationell klass. TV rättigheterna har en bit kvar och "match-day revenues" likaså. TV pengarna är i huvudsak fixerade fram till 2012. Kommer vi att få se en prishöjning på de idag fullsatta tyska arenorna? Fotboll går i slutändan ut på att vinna och hur stort är tålamodet med att ständigt inte kunna nå hela vägen fram i Europacupspelet?

I våras lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses "free-to-air". Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger.

Inte förvånande möttes förslaget med stor skepticism. De som ska finansiera sportslig framgång ska rimligtvis vara de som vill se det ske. Men visst finns en tanke om intäktsmaximering även i Tyskland och de kommande två åren ges gyllene möjligheter att ta nästa steg. Jag tänker på nya skatteregler i Storbritannien samt förväntad utspädning av talang i Italien.

************
I Serie A är all min fokus på den kommande övergången till en central försäljningar av TV rättigheter (from säs 2010-11). Ett första steg togs i maj och redan denna säsong bör linjerna kunna ritas ut.

Till vilket pris lyckas man sälja produkten Serie A till? Vilken distributionsnyckel kommer att antas? Kommer det att begränsa de fyra "storklubbarnas" konkurrenskraft i Europa? Kommer vi på sikt att få en förändring av "competitive balance" och kommer de Italienska klubbarna att kunna öka sina "match-day-revenues"? Svaren på samtliga dessa frågor får vi inte förrän om ett antal år.

************
Michel Platini har så fått en ny måltavla för sina attacker mot "ekonomisk doping". För ett år sedan hette skurken Premier League i allmänhet och de amerikanska ägarna i synnerhet.

I våras kom så de första flirtarna med de amerikanska sportaffärsmännen.
“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon”

Och under sommaren har La Liga med Real Madrid och Barcelona i spetsen lyckats fånga Platinis samt många andras blickar.

Länge har en del av Platinis agenda gått ut på att det är privatägda klubbar som har drivit kapprustningen, de sportsliga imbalanserna samt inflationen i fotbollseuropa. Denna tes har nu i sommar fått sig ett par ordentliga käftsmällar när två icke-privata organisationer från La Liga går i bräschen för "the-arms-race".

************
Danska ligan har redan startat och förra säsongen slog man alla tiders publikrekord med rekordintäkter som följd. Från och med denna säsong exponeras klubbarna mot en ny distributionsnyckel av TV pengarna. Obekräftade källor säger att endast 33% ska fördelas lika till ligans samtliga klubbar och där sedan merparten distribueras i relation till den sportsliga prestationen.

En sådan nyckel ger rimligtvis incitamenten till överinvesteringar. Det vill säga, investera pengar klubben ännu inte har och hoppas på att sportslig framgång ska bli den sedelpress balansräkningen suktar efter. En vansklig strategi som dock sedan urålders tider är en väl beprövad affärsmodell i fotbollseuropa.

Hur som helst är förändringar i distributinen av resurser alltid intressanta då det får alla möjliga nyckeltal att snurra. Effekterna bör bli fullt synliga efter ett par säsonger.

************
Polska Ekstraklasa har egentligen alla förutsättningar att plocka marknadsandelar i fotbollseuropa. Tacksam demografi, tillväxtmarknad, en stolt fotbollstradition, flera nya arenor i pipe-line och Euro2012 på hemmaplan.

Men alla ligor brottas med sina demoner och för andra året i rad ser det ut som att ligastarten kommer att skjutas fram ett antal veckor. Följetongen är densamma, det vill säga den flera år utdragna korruptionshärvan som fortfarande stör verksamheten och det är ännu inte 100% klart vilka lag som ska degraderas. Dessutom har chefen för utbildning&utveckling av domare nyligen gripits misstänkt som delaktig i härvan.

Trovärdighet - ajajaj.

************
Min spontana känsla efter att ha följt de första kvalomgångarna av denna säsongs europacupspel är att det är de forna öststaterna tagit stora kliv framåt. Dessa marknader är mycket otransparenta och mina teser om ligorna i öst följer myterna. Vi vet förvisso att graden av "competitive balance" är mycket låg. Men om jag säger hög grad av korruption, lokala minipåvar som göder klubbarna finansiellt så finns det ingen substans bakom, endast fördomar.

Men visst, vi ska nog förvänta oss en viss förskjutning av talang österut. Hur lång och utdragen denna process blir vågar jag inte svara på.

hemliga transfersummor

Ekonomiprofessor Simon Chadwick tar på sin blogg "Daily Sport Thought" upp frågeställningen kring syftet med och hanteringen av "hemliga transfersummor".

Det vi vet är att information är värd pengar. Ibland mer, ibland mindre. Olika mycket för respektive part i transfern och så vidare. Och ibland kan det finnas politiska värden som går stick i stäv med ekonomisk rationalitet.

Dessutom, finns det ett värde på den desinformation som under varje silly-season planteras i medierna av de olika aktörerna på transfermarknaden?

Alla har sin roll i fotbollsindustrin, så även media som är en liten bricka i spelet, ett verktyg för någon annan.

osynliga handen noterar #2

Läser i en av tabloiderna om ett potentiellt allsvenskt tränarbyte. En av teserna från skribenten är att Malmö FF inför denna säsong hade storsatsat.

Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om ordet "storsatsa".

Storsatsat hade man gjort ifall klubben byggt vidare på förra höstens fina sportsliga momentum och...

- Istället för att ta sikte för att realisera poängkungen Ola Toivonen, erbjudit honom ett bättre och sockrat kontrakt i syfte att lättare kunna motivera ytterligare 12 månader i klubben.
- I god tid "löst" kontraktsituationen med sina "semi-bosmans"

Jag är medveten om att det är mycket svårt och kostsamt med nya kontrakt till spelare som redan slagit igenom och givetvis sitter jag inte inne med perfekt information. Så vem är jag att döma.

Men att Toivonens produktion och bidrag till produkten Malmö FF på kort sikt var en omöjlig uppgift att ersätta föreföll tämligen klart redan på förhand.

Men... En riskavert klubbdirektör kommer vid tillfället för beslutsfattande att välja säkra pengar från en spelartransfer före mindre säkra framtida löpande intäkter som kan genereras genom sportslig framgång.

De direktörer som agerar tvärtemot får istället ta skit ifall de sportsliga resultaten uteblir samt den dagen som konsekvensen uppdagas - röda siffror i "driften".

- "good sales forgives a lot"