söndag 29 maj 2011

den osynliga handen på facebook

Som några kanske redan har märkt finns numera den osynliga handen även på facebook. Där hoppas jag kunna publicera kortare kommentarer på vardagliga händelser. Kort efter finalen i Champions League kunde man hitta förklaringen till det trots allt logiska resultatet. Man kan naturligtvis diskutera hur mycket man vill om spelidé vs taktik men bottom line handlar det i första hand om resurser. FC Barcelonas trupp håller en högre kvalitet vilket beror på att klubbens spelarbudget är 75% högre än Manchester Uniteds som trots allt hör till en av fotbolls-Europas absolut största budgetar.

Anti-Glazer falangen får här naturligtvis vatten på sin kvarn. Klubben skulle kunna öka sin sportsliga budget med uppemot €60 miljoner årligen om man inte var tvungen att bära Red Football Ltd:s finansieringskostnad. Men är det ekonomiskt försvarbart att rusta för en match som kanske inträffar vart annat år? Klubbens fans menar att så är fallet, naturligtvis. Å andra sidan tycker rimligtvis inte de övriga Premier League konkurrenters supportrar samma sak. Ett så pass stort årligt tillskott av monetära resurser till Manchester Uniteds trupp skulle mest sannolikt göra dem mer överlägsna i Premier League. Även om det skulle glädja ManU:s fans så skulle det göra ett betydligt större antal supportrar mindre glada. Något som totalt sett leder till en välfärdsförlust för ligans kollektiva inhemska supporterskara.

På facebook kan ni bland annat även finna länken till en nyligen publicerad undersökning som har mätt de så ofta överskattade samhällsekonomiska effekterna av att arrangera stora mästerskap. Undersökningen finner intressanta resultat från arbetsmarknaden i samband med FIFA1994.

håll koll på FB och försäkra dig därmed så att du inte missar något.

lördag 28 maj 2011

Champions League - vem tjänar på finalen?

Ikväll spelas finalen i Champions League. Matchen får som vanligt oerhört mycket uppmärksamhet och mediautrymme. Det är en final mellan två ytterligheter, den ena klubban styrs av giriga kapitalister och den andra av giriga och maktfullkomliga presidenter som har åtta år på sig att sola sig i den politiska glansen av ett av världens starkaste sportsliga varumärken.

Professor Simon Chadwick har värderat de ekomiska effekterna från finalen. Det mervärde som segrande lag förväntas att få beräknas till så mycket som €126 miljoner. Denna siffra är i mina ögon överdriven och jag tog hjälp av min modell som jag använde mig av i samband med min värdering av Manchester United för att försöka få en bättre bild över var värdena måste skapas.

För att erhålla en värdeökning på motsvarande €126 miljoner (£110mio) krävs en årlig ökning av klubbens totala intäkter motsvarande ungefär 2% per år under de kommande sju åren och denna ökning måste komma från intäktssegmentet commercial. De två andra intäktskällorna klarar inte av att ta till sig den exponering som finalen ger. Det motsvarar i så fall kommersiella intäkter som årligen är 10 procentenheter högre med en Champions League seger i bagaget än vad de skulle vara utan. Jag har svårt att se den isolerade effekten vara så stor. För det skulle betyda att Barcelona som vunnit turneringen både 2006 och 2009 idag hade haft högre intäkter från kommersiella samarbetsavtal än Real Madrid som inte vunnit turneringen sedan 2002. 2006 skilde det €40 mellan Real Madrids kommersiella intäkter och Barcelonas dito. 2010 var skillnaden fortfarande mycket respektabel och uppgick till €30 miljoner.

Chadwick menar att i dessa €126 miljoner finns det en värdeökning på spelartruppen inprisad. En sådan värdeökning är dock inget som klubbarna kommer att kunna kapitalisera. För det första så är inte klubbarnas affärsmodell att sälja spelare. Båda klubbarna tjänar sina pengar tack vare sportsliga framgångar och därmed genom Ebidta vilket innebär att klubbarba är beroende av sina bästa spelare för att kunna kapitalisera marknadsvärdet genom kommersiella avtal. För det andra så överförs den största delen av spelartruppens värdeökning till spelarna själva. Det är rimligt och anta att spelarna kommer att bli mer eftertraktade vilket ökar deras bargainimg power i samband med kommande kontraktsförhandlingar. Ett lysande exempel på det är Wayne Rooney och hans nya kontrakt som han tecknade i höstas.

Finalplatsen och en seger i Champions League finalen är naturligtvis värd en hel del pengar för klubbarna. Premier från UEFA sändningsrättighetspool ger de från semifinal kvalificerande klubbarna €5.5 miljoner vardera och ytterligare €4 miljoner delas ut till vinnande klubb. Det senare äts dock till en betydande del upp av spelarnas segerbonusar. En vunnen Champions League titel är samtidigt en immateriell tillgång och det är det Simon Chadwick har försökt att sätta ett pris på. Värdet på denna immateriella tillgång beror dock på hur väl klubbarna klarar av att förvalta den vilket också gör det mycket svårt om än omöjligt att fastställa på förhand. Värdet blir också olika beroende på vilken klubb som vinner finalen. 

Före det börsnoterade FC Porto vann Champions League år 2004 var klubbens börsvärde lite drygt €30 miljoner. Idag, sju år senare har börsvärdet krymt till €13 miljoner. Värdet från Champions League titeln har således distribuerats till andra än klubben och dess aktieägare. Dagens finalister befinner sig högre upp i näringskedjan och har bättre förutsättningar att kapitalisera den immateriella tillgången. Erfarenheten säger också att Manchester United är en mer effektiv organisation vilket betyder att en seger i Champions League mest sannolikt är mer värd i pengar för Manchester United än vad den är för Barcelona.

Men det finns fler stora vinnare i finalen. Förutom spelarna är det även vi - konsumenterna som är de stora vinnarna. Den avreglerade fotbollsmarknaden har skapat en koncentration av de bästa spelarna hos ett antal topplag. Idag får vi se flera av världens bästa spelare mötas i en direkt avgörande tävlingsmatch. Matchens enorma uppmärksamhet har gjort att MTG tagit ner finalen till sin reklamfinansierade kanal tv3 med profitmaximerande syfte genom att kräma ut ytterligare intäkter genom försäljning av reklam. Antalet bundna Viasat Sport abonnemang lär ju inte förändras genom att man visar denna match även i en annan distributionskanal. Tillgängligheten ökar och genomsnittspriset för att se matchen minskar. De som inte vill se reklamen kan trejda sig uppåt alternativt avnjuta den på puben.

torsdag 19 maj 2011

Big 4 har blivit Big5

Så har då David Conn till slut gjort lite nytta och samlat data från Premier League klubbarnas årsredovisngar för säsongen 2009/10.

Jag har tagit mig friheten att plocka ut klubbarnas lönekostnader och plotta dessa i förhållande till den snart färdigspelande säsongens tabellposition. Den övriga texten lämnar jag därhän.


Nu laggar lönekostnaderna i relation till den sportsliga prestationen med en säsong men det ger ändå en hyfsad approximation.

Vi ser att Manchester City har slagit sig in i toppskiktet vad gäller lönekostnader. Tack vare Scheik Mansours investeringar så har vi fått ett större utbud av toppklubbar och konkurrensen där uppe har ökat. Det är naturligtvis positivt för oss som följer ligan. Det är också bra för Storbritanniens ansträngda ekonomi då en stark liga ökar den förhållandevis lilla export som landet har kvar både i form av en ökad turism och ökade intäkter från internationella sändningsrättigheter. Statens skatteintäkter från den engelska fotbollen överstiger numera £1 miljard vilket till stor del har finansierats genom utländskt kapital, bra för skattebetalarna.

Den ökade konkurrensen pressar samtidigt klubbarnas vinstmarginaler. Bland annat observerade vi det under säsongen när Arsenal för ett par månader sedan presenterade sin halvårsrapport. Liverpools säsong har varit ojämn med en fullständigt medioker höst och en mycket stark vår. Oavsett så underpresterar klubben marknaden och måste förbättra sin produktion som har fått mycket stryk under de senaste åren med dyra och mer eller mindre mediokra rekryterade spelare. Chelsea har fortsatt svårt att hitta en produktiv modell i sin fabrik.

En klubb som klarat av den ökade konkurrensen mycket väl är Manchester United som tack vare en mycket effektiv produktion under ledning av sir Alex Ferguson överpresterar marknaden. Klubbens försäljningsorganisation har samtidigt framgångsrikt kapitaliserat varumärket och i Q3 rapporten som presenterades för en vecka sedan kunde vi se att de kommersiella intäkterna har ökat med 30% under de första nio månaderna säsongen 2010/11. Tack vare den högpresterande organisation kommer klubbens rörelsemarginal, när böckerna väl stängs, mest sannolikt att bli minst lika hög som förra säsongen, minst. Och Ebitda kommer att öka med uppemot £10 miljoner. Klubben visar men all tydlighet att det går att kontrollera lönekostnaderna och bedriva en lönsam verksamhet i Premier League.

Den stora risken och därmed det som driver kostnaderna för de sedan tidigare etablerade Big4 klubbarna är i första hand alternativkostnaden, det vill säga de minskade intäkterna om man missar Champions League slutspelet. Och frågan är naturligtvis vilken av klubbarna missar den platsen under nästa säsong. En liknande risk löper de övriga klubbarna i ligan där konkurrensen om att undvika nedflyttning är blödande. Alternativkostnaden i form av minskade intäkter vid en degradering är ungefär £30 miljoner. Detta trots de ökade fallskärmskostnaderna. Här kan vi anta att Blackpools ägare är vinnare oavsett hur det än går i helgen. Klubben har under sin första säsong i Premier League inte dragit på sig en stor kostym och jag förväntar mig att man kommer att redovisa en stark finansiell rapport.

Hade Tottenham vunnit upphandlingen om Olympic Stadium så hade vi inom en inte avlägsen framtid få se en ännu högre konkurrens i det översta ligaskiktet. Jag är övertygad om att Tottenhams plan för arenan hade varit det bästa ekonomiska alternativet, både för ligan och för de brittiska skattebetalarna. Istället är risken mycket hög att kapitalet inte kommer att arbeta mest effektivt.

I och med det ökade utbudet av toppklubbar borde rimligtvis även talangen ha spätts ut en aning. Något som därmed skulle kunna förklara att ligan denna säsong har varit mer jämn än på länge. Eftersom utbudet av talang är elastiskt (man kan importera talang från andra marknader) så borde denna effekt korrigeras över tid. Det som har saktat ner den processen är det svagare brittiska pundet och de höjda skatterna för höginkomsttagare.

Figuren visar även hur fantastiskt West Ham har underpresterat. Inte alls olikt det som hände Newcastle när klubben degraderades för två år sedan. Även Aston Villa har underpresterat något oerhört och inte utnyttjat sina resurser optimalt, milt sagt.

Det har varit något av omgångs-ekonomernas säsong. Efter ett antal omgångar frågade panelen i Fotbollskanalen Europa sig om Manchester United skulle lyckas säkra en Champions League plats. Det surrades om att Liverpool skulle degraderas och sent i höstas skulle Chelsea missa en topp 4 placering. När vi i helgen summerar säsongen ser vi att modellen trots allt ger en ganska bra bild av verkligheten och hade vi spelat ytterligare en 30 omgångar så hade förklaringsgraden blivit ännu högre.

söndag 15 maj 2011

Menlöst hot om transferbojkott?

Den inom mycket snar framtid avslutade fotbollssäsongen i Italien är  den första med en ny regim vad gäller försäljning av sändningsrättigheter och distribution av pengarna.  

Figuren nedan visar hur intäkterna från sändningsrättigheterna i Serie A numera distribueras. Tilläggas kan att denna distributionsmodell är mindre solidarisk än flera andra europeiska modeller. Framför allt när det handlar om de totalt 25 procenten som baseras på sportsliga prestationer sedan en längre tid tillbaka. Denna trots allt inte helt betydelselösa del håller inträdesbarriärerna högre än på andra marknader mot utmanande klubbar utan en framgångsrik historia. 

För storklubbarna har dock detta regimskifte haft en signifikant monetär effekt under det första året. Hos Juventus kunde vi observera skillnaden i klubbens halvårsrapport där intäkterna från sändningsrättigheterna har minskat med nästan 20% vilket på helårsbasis ser ut att bli ett bortfall i intäkter på €20 miljoner.

I dagarna har vi kunnat läsa om en möjlig transfer-bojkott där de största italienska klubbarna har hotat om att man inte kommer att förvärva spelarkontrakt från de mindre klubbarna. Om jag förstått saken rätt så handlar bråket om den del som finns inbakad i tårtbiten om 25% av sändningsrättigheterna (fan-base). För det är det enda segmentet där premien från TV sända matcher kan tänkas att rymmas inom. Denna premie ska enligt uppgift delas lika mellan klubbarna oavsett hur tv tittarnas lagtillhörighet ser ut.

Men en transfer-bojkott är ganska harmlös och snarare ekonomiskt kontraproduktiv.

För det första så hör det till naturens lag att antalet transfers inom ligan minskar när en revenue sharing mekanism aktiveras. Vi såg nämligen en omvänd effekt när en revenue sharing mekanism avaktiverades i England. Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdags-intäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens intäkter gavs upp till den gemensamma poolen.

Ekonomerna Terry Robinson och Robert Simmons mätte effekterna av förändringen i modellen och resultaten säger oss att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Detta genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen men även en högre sannolikhet skattades för övergångar inom ligorna.

För det andra så borde det rimligtvis ligga i storklubbarnas intresse att förvärva kontrakt från de utmanande mindre klubbarna. Ju längre tid de mindre klubbarnas högpresterande spelare får stanna i sina klubbar, desto mer värde skapar de stora klubbarna åt sina mindre konkurrenter. Och ju mer man begränsar sitt egna talangupptagningsområde desto mer stryper man utbudet, vilket rimligtvis i slutändan minskar värdet på den egna klubben.

Problemet för att kunna fortsätta rekrytera spelare i samma takt som förr från mindre klubbar så måste storklubbarna överprestera de mindre klubbarna i kapitalanskaffning, och det rejält. Nya pengar behöver således komma in till storklubbarna från ökade intäkter under matchdagen, nya och mer exklusiva sponsoravtal eller helt enkelt kapitaltillskott från ägare alternativt andra kreditgivare. 

Ett alternativ, eller snarare komplement till det är att försöka minska de mindre klubbarnas intäkter. En förändrad distributionsmodell skulle ju kunna åstadkomma det men hotet om en transfer-bojkott är nog varken särskilt hotfullt eller det optimala vapnet att använda sig av. Så kanske är det bara ett medel för klubbarnas ledare att skydda sin egen rygg i och med förväntat färre spelarrekryteringar från sina mindre italienska motparter. 

- Vi kan alltid hänvisa till bojkotten när duktiga spelare inte värvas.

torsdag 5 maj 2011

Professor Stefan Szymanski on the US takeover of Premier League football clubs

Stefan Szymanski pratar om den amerikanska ägarinvasionen i Premier League. Ett rimligt antagande som diskuteras är att de amerikanska ägarna -om de blir tillräckligt många- kan transformera delar av den amerikanska ligamodellen till England. Man kan naturligtvis fråga sig på vilken annan konkurrensmarknad som de etablerade aktörerna själva kan kontrollera marknadsförutsättningarna och komma undan med det?

Även om hela modellen omöjligtvis kan överföras så kan till exempel risken med nedflyttning minskas genom att öka fallskärmsbetalningarna till degraderade klubbar som därmed ges mycket goda förutsättningar att kommande säsongen konkurrera ut de andra lagen i den näst högsta serien. Redan från och med den pågående säsongen har fallskärmarna ökat från £32 miljoner fördelat på 2 säsonger till £48 miljoner över fyra år till de tre klubbar som degraderas från Premier League. De £48 miljonerna går ju att värdepapperisera för att få en större summa år 1.

En grundförutsättning för en amerikanisering är att Premier League ska distansera sig än mer från de övriga fyra största ligorna i Europa sett till intäkter genom att sälja sin produkt internationellt. Först då kan man klara av att kartellisera och därmed kontrollera kostnaderna. Om man inte når en sådan särställning så blir däremot konkurrensen från omvärlden för stor vilket omöjliggör sådana reformer.

Det har länge pratats om skapandet en europeisk superliga. Kanske blir det istället Premier League som på ett naturligt sätt når en sådan position? 



onsdag 4 maj 2011

AIK Fotboll Q1 - vad säger det oss?

Det är svårt att bilda sig en bra bild baserat på det första kvartalets resultat. Intäktssidan är alltid exponerad mot de sportsliga resultaten och under perioden januari till mars spelas det inte särskilt många inkomstbringande matcher. Intäkterna från säsongsskortförsäljningen är peridiserade per match över hela året.

Om vi gör en översikt över de sex senaste årens Q1 ser vi dock ett antal intressanta observationer. Sett till EBITDA ser vi det starkaste första kvartalet under mätperioden, faktiskt. Men vad säger det oss egentligen? 2006 års Q1 EBITDA var ungefär lika med 2010 års dito. När år 2006 var slut levererade AIK Fotboll en EBITDA för helåret på plus 12.2 miljoner samtidigt som 2010 gav minus 15 miljoner i EBITDA.

Under det första kvartalet 2011 är det framför allt kostnadssidan som har minskat där personalkostnaderna är ner 3.2 miljoner jämfört med 2010 och även betydligt lägre än de två åren innan dess. Klubben kommunicerar att det beror på avknoppning av verksamheter, lägre "engångskostnader" i samband med ersättningar till spelare, etc.

Baserat på den sportsliga prestation till dags datum är klubben betydligt mer produktiv än under 2010. Det återstår däremot att se om AIK lyckas att kapitalisera det sportsliga momentum man befinner sig i sedan  slutet av den förra allsvenska säsongen. Match-day-revenues måste upp från förra årets relativt låga nivåer.

Bruttomarginalen har ökat kraftigt, främst beroende på att souvenirförsäljningen har minskat samt att AIK Fotboll under slutet av 2010 har avvecklat det olönsamma The Terrace. Vi ser att avskrivningarna har ökat markant vilket beror på att klubben har gjort sig av med de Goran Ljubojevic samt Tomi Maanoja vars bokförda värde på balansräkningen naturligtvis fick skrivas ner till 0.


Tittar vi på balansräkningen så ser vi att nyemissionen har förbättrat soliditeten där debt to equity ratio är kommit ner, naturligtvis. Den finansiella risken har således minskat och den kortfrisiska betalningsförmågan skiljer sig inte nämnvärt från tidigare år.

Med det sagt var det trots allt en inte helt ointressant rapport men vi får vänta till Q2 för att få en bättre bild över utvecklingen.