Competitive Balance - Allsvenskan 2009

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.

Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.

2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.

Vi kan förvänta oss att årets "finalister" kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.

Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.

Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.

I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

----------------------------------------------
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.

Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

FAPM - empiri från svensk elitfotboll

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan samt superettan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Eftersom SvFF vägrar att specificera klubbarnas respektive lönekostnader kan vi inte ta fram något samband mellan lönekostnader och sportslig framgång i allsvenskan.

Istället har jag roat mig med att göra en regressionsanalys över sambandet mellan intäkter och sportslig framgång. Ett sådant samband har tidigare konstaterats i England. Metoden är lik den som Szymanski använder vid estimering av sambandet löner vs sportslig framgång. Jag har med andra ord använt sportslig framgång som den beroende variabeln och intäkter som den oberoende (y=a+bx).

Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s placering säsong t.

Intäkter (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är intäkter för klubb i säsong t, och Rmedel,t är ligornas snittintäkt säsong t.

Det finns ett positivt samband mellan intäkter och tabellposition men förklaringsgraden är inte mer än 34% i allsvenskan. Inkluderar vi Superettan i modellen ökar förklaringsraden naturligt till 64%. Trots allt är t.ex. klart mindre än motsvarande siffra från engelsk ligafotboll.

Låt oss försöka spekulera i varför.

• Det finns färre klubbar i allsvenskan vilket innebär färre antal matcher. Fler matcher ger mindre påverkan från slumpfaktorer såsom felaktiga domslut, skador etc.
• Allsvenskan är Europas, sett till intäkter, mest jämna liga. Den besitter dessutom en mycket jämn tävlingsbalans vilket rimligtvis stimulerar omkastningar i tabellen från säsong till säsong.
• Ett antagande skulle kunna vara att klubbar med större resurser rekryterar talang vilken inom relativt kort framtid förväntas flytta utomlands. En högre spelaromsättning som följd, vilken rimligtvis borde inverka negativt på prestationen. Extra kännbart blir det i en en mycket jämn liga.
• Klubbarna finansierar sig genom andra intäktskällor. Under 2000-talet har spelarförsäljningar stått för hela 15-20% av klubbarnas totala intäkter. Något som täcker de stora driftunderskott allsvenska klubbar varje år redovisar.
• Under 2000 talet har vi dessutom sett olika riskkapitalmodeller som på kort sikt gett en hävstång utöver klubbarnas ordinarie intäktskällor.

Men vi kan även tolka resultaten efter resonemanget där sportslig framgång ger en pay-off i form av högre intäkter. Här ser vi tydligt att de allsvenska klubbarna inte klarat av att kapitalisera sin sportsliga prestation. Kanske är klubbarnas logistik en trång sektor.

Den låga förklaringsgraden i allsvenskan indikerar även att det rimligtvis bör finnas en hel del outnyttjad potential. Hade allsvenskan drivits av ett fristående bolag med intäktsmaximering för ligan som helhet som mål, skulle vi rimligtvis se en hel del strukturella förändringar gentemot dagens regim.

Sammanfattningsvis kan vi säga att intäkter från matchdag, marknad & sponsring samt TV & centrala avtal hittills inte varit en lika stor konkurrensfördel som på andra fotbollsmarknader.

Fasta matchtider vs TV avtal

Det Canal+ direktsända derbyt Hammarby vs AIK den 25:e oktober blev en i raden av, under de senaste åren, många flyttade allsvenska matcher. Denna gång påverkas förvisso endast klockslaget som alltså har reviderats från 16.00 till 12.30. Det för att bättre passa ihop med Liverpool vs Manchester United som startar kl 15.

Jag köper Canal+ resonemang alla dagar i veckan. Bolaget har köpt rättigheterna av Kentaro och vill naturligtvis optimera sina tablåer i syfte att sälja så många abonnemang som möjligt.

Men hur påverkar detta ständiga roddande av speldagar samt avsparkstider klubbarnas match-day-revenues? Att spelschemat för den allsvenska hösten inte har kunnat läggas förrän alldeles nyligen kan inte heller vara optimalt, eller kan det? Frågan är naturligtvis hypotetisk men låt oss utveckla det hela lite.

Allsvenskan erhåller för femårsperioden 2006-2010 totalt 800 miljoner från det TV avtal Svensk Fotboll tecknade med Kentaro.

Ponera att priset för fasta speldagar skulle reducera ersättningen från sändningsrättigheterna med 200 miljoner över en femårsperiod. Vi pratar 40 miljoner per år och med tanke på den supersolidariska distributionsnyckeln blir det därför 2.5 miljoner per klubb plus/minus någon enhunka.

Frågan som direkt dyker upp är ifall inte fasta speldagar samt spikade starttider relativt enkelt, över en hel säsong, istället skulle kunna räknas hem i form av ökade match-day-revenues av klubbar vars intäkter från denna källa ligger kring nivåer på 15-30 miljoner. Framförhållning, planering, inlärning mm.

Det skulle i så fall kunna vara en potentiell trade. Problemet blir det förväntade motståndet från de subventionerade klubbarna. Låt oss återigen ta Trelleborg som ett exempel. Klubbens publikintäkter under 2008 landade som bekant på 3,8 miljoner. Trelleborg kan med andra ord offra 60% av sina publikintäkter men ändå gå vinnande under rådande regim. Nu slipper man göra det eftersom de klubbar som får flytta sina hemmamatcher är... just det, främst de vars match-day-revenues ligger kring nivåer på 15-30 miljoner.

Peer Group III - klapp klapp klapp.

Se upp för polska scouter

Har du någonsin sett en polsk talangscout? Om inte, så lär du snart få göra det på en arena nära dig. För snart är de allsvenska lönecheckarna lika slagkraftiga som de svenska kanonerna var vid Częstochowa. Året var 1655.

I slutet av juli 2012 springer Daniel Nordmark in på Baltic Arena iklädd Lechia Gdansks matchtröja i premiären av Ekstraklasa. På bänken i motståndarlaget Korona Kielce återfinns Anders Svensson som i bästa Piotr Skrobowski anda, halvskadad, mjölkar ur pengapåsen från sitt sista proffskontrakt.

Ernst & Young har nyligen sammanställt de polska ligaklubbarnas finanser. Under säsongen 2008/09 ökade Ekstraklasas totala intäkter med fantastiska 30% och ligan omsätter nu nästan lika mycket som den svenska. Eftersom intäkterna inte är lika jämnt fördelade som i Sverige omsätter de fyra största klubbarna i Polen helt plötsligt nästan 20% mer än dito i allsvenskan.

Det är främst det nya TV-avtalet som ligger bakom tillväxten. Ca 340 miljoner kronor per säsong under tre år betalar polska Canal+ tillsammans med TVP för sändningsrättigheterna till den polska högstaligan. Samtidigt finns det en jättepotential vad gäller "match-day-revenues" som idag är klart underdimensionerade.

Men allsvenskan har redan under sommarens transferfönster fått känna på de nya polska finansiella musklerna. Fulham var länge intresserade av Wisla Krakows och Ekstraklasas tvåfaldiga skyttekung Paweł Brożek.

Premier League klubben sades vara beredda att slanta upp €2.5 miljoner. Wisla värderade dock sin striker och hans bidrag till klubbens fotbollsprodukt till ett värde av €3.5 miljoner. Det blev därför ingen affär och bara två dygn senare hade Fulham istället plockat sina blåbär i Kalmar. Brożek fortsätter att spela vidare i Polen åtminstone ett halvår till och Wisla Krakow har öppnat ligan starkt med fem raka segrar.

Ekstraklasa är på väg upp i värdekedjan. Allsvenskan sakta men säkert på väg ner mot "Peer Group III".

De polska ligaklubbarnas omsättning i miljoner PLN enligt Ernst&Young. (PLN 1 ~ SEK 2.5). Notera att Legia Warszawas intäkter kraftigt minskat beroende av att man spelat på en byggarbetsplats mitt under pågående ombyggnad av arenan. Avser intäkter från matchdag, marknad samt TV rättigheter.

Rättigheter till liganamnet

För 9 månader sedan dök den fantastiska och verklighetsförankrade värderingen av de allsvenska namnrättigheterna upp.

För att förstå att den inte var särskilt realistisk behövde man bara titta på det avtal Barclays som tecknade med det dyraste liga-varumärket i Europa. Att allsvenskan skulle kunna få ut så mycket som 50% av det Premier League krämar ur, det är science-fiction.

Kanske finns det ett bättre riktmärke. Polska Ekstraklasa har i snart ett års tid försökt att förlänga sitt avtal med telekombolaget Orange. Ekstraklasa S.A anser att rätten till liganamnet bör ligga kring PLN 40-45 miljoner över tre år vilket motsvarar ca 35-40 miljoner kronor om året.

Om jag förstått allt rätt var man också väldigt nära ett nytt avtal förra hösten. I skuggan av lågkonjunkturen har dock Orange sänkt budet till PLN 20 miljoner. Ekstraklasa S.A vill dock inte signa på dessa nivåer och står när säsongen nu börjar utan namnsponsor.

Hur ska man då värdera Ekstraklasa i relation till allsvenskan? Till omsättning är ligorna idag ungefär lika stora. Priset för TV rättigheter är betydligt högre i Polen. För ett år sedan tecknade Ekstraklasa ett nytt TV avtal för säsongerna 2008/09--2010/11 värt ca 340 miljoner kronor per år. Ungefär dubbelt så mycket som allsvenskan totalt erhöll från TV- samt centrala avtal under 2008.

Vad gäller marknadsintäkter så drog de Polska klubbarna under 2007 lika mycket i intäkter som de allsvenska gjorde samma år. Inom två månader kommer siffrorna för 2008.

Så låt oss då leka med tanken att allsvenskan skulle få 35 miljoner per år för att sälja namnet. Den allsvenska erfarenheten säger att dessa pengar skulle fördelas lika bland samtliga klubbar, ca 2.2 miljoner vardera. Det blir nog ganska enkelt att räkna ut vilka klubbar som främst är intresserade av en försäljning.

Följande graf visar förändringen i konkurrensbalansen där den svarta linjen simulerar hur ett påslag á 2.2 miljoner per klubb på förra årets omsättning slår.

Vi ser att de fyra klubbar som förra säsongen hade störst rörelseomsättning, Malmö, AIK, Helsingborg och Elfsborg, förlorar i konkurrenskraft. Vinnarna finns på den nedre halvan i intäktsligan.

fig1. Allsvensk konkurrensbalans vad gäller driftintäkter, C4-index samt H-index
Modellen är konstruerad för att klara av förändringar i antalet klubbar. Den svarta linjen visar förskjutningen i konkurrensbalansen ifall samtliga klubbar under 2008 hade erhållit 2.2 miljoner kronor vardera. C4-index mäter de fyra till omsättning största klubbarna och deras marknadsstyrka i förhållande till resten av allsvenskan. H-Index mäter marknadskoncentrationen. För metodik läs längst ner i denna länk.
datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Competitive balance IV - allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om "competitive balance".
Competitive Balance I - Premier League
Competitive Balance II - Tippeligan
Competitive Balance III - Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i "competitive bakance" för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är "jacket" 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och... Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.

Vilken är målsättningen i svensk klubbfotboll?

Syftet med inläggen här på bloggen har varit att skapa lite av en diskussion kring vilken väg allsvenskan ska välja. En större koncentration av talang för att stärka den internationella konkurrenskraften eller en fortsatt utspädning och extremt jämn tävlingsbalans.

Eftersom SEF inte kommit med några nya direktiv, fortsätter därför bloggens perspektiv att utgå från "elitprojektets" mål. Att öka svensk elitfotbolls konkurrenskraft i Europa.

"Svensk elitfotboll måste vända utvecklingen, få en ökad konkurrenskraft och närma sig toppen inom europeisk klubbfotboll med bl a målet att avancera inom de europeiska klubbturneringarna."

Elitprojektet 2007-2010
Kostnad: 60 miljoner.
Resultat: So far, förlorad marknadsandel.

Men pengarna har inte helt gått till spillo. Hittills har elitprojektet och den allsvenska talangutvecklingen bidragit till att Danmark gått från en 21:a plats 2007 till en plats bland topp 15.

Publikservice

Ponera att ligaorganisationen (läs SEF) skulle äga samtliga klubbars intäkter. Match intäkter, marknadsintäkter samt TV intäkter skulle slås ihop till en enda stor kaka för att sedan fördelas jämnt till ligans samtliga klubbar där alla får exakt lika mycket pengar.

Vi skulle få väldigt bra förutsättningar till en mycket jämn tävlingsbalans, men...

Eftersom vi genom erfarenhet kan anta att de allsvenska klubbarna nyttomaximerar (satsar på att vinna) skulle dessa göra allt i sin makt för att sänka sina kostnader (icke sportrelaterade) och istället maximera utgifterna för spelarlöner. Man skulle göra det eftersom man vill klara av att rekrytera så mycket talang som möjligt i relation till sina konkurrenter.

Klubbarna skulle därför ha starka incitamenten att totalt skita i allt vad publikservice heter. Risken med försämrade publiksiffror för den enskilda klubben påverkar ju inte styrkeförhållandet gentemot konkurrenterna. Stora kakan minskar och med den minskar samtliga klubbars intäkter exakt lika mycket.

Jag diskuterade publiknedgången i allsvenskan med en kollega häromdagen, marknadsföring, publikservice, säkerhet, arenakomfort samt arenasäkerhet kom på tal. Det är faktiskt så att det eventuellt kan finnas ett liknande tänk där ute idag.

Om vi till exempel tittar på Trelleborg där publikintäkterna under 2008 endast uppgick till 17% (3.8miljoner) av klubbens rörelseintäkter. En för klubben mycket starkt betydande finansieringskälla är TV & de centrala avtalen. Denna del stod 2008 för 40% av rörelseintäkterna och i Trelleborgs fall handlar en stor del av denna intäktskälla om en "subvention" från de allsvenska klubbar som besitter ett högre "marknadsvärde".

Jag kan tro att marginalkostnaden att satsa på publiken överstiger nyttan, i alla fall på kort sikt. Investeringar i marknadsföring och publikfrämjande åtgärder skulle initialt ta resurser i anspråk från spelartruppen.

Och den bittra sanningen är att det i Trelleborgs fall är mer kostsamt (kraftigt reducerade TV & centrala premier) att degraderas till Superettan än att spela en hel säsong i allsvenskan inför tomma läktare.

Trelleborg har under denna säsongs första 12 omgångar tappat hela 23% i publiksnitt jämfört med motsvarande period 2008. Men man är sannolikt den klubb där en sådan nedgång slår minst på dess ekonomi.

Profitmaximerande Malmö?

Malmö FF är fortfarande något av en gåta. Sett till rörelseintäkter (exkl transfers), omsätter klubben bland det översta skiktet i allsvenskan** men har sedan guldet 2004 inte riktigt presterat i relation till sin marknadsandel. Plats 5,7,9,6 är facit 2005-2008.

En förklaring skulle kunna vara att klubben, till skillnad från majoriteten av sina allsvenska konkurrenter inte investerat särskilt mycket pengar man erhållit från spelarförsäljningarna i nya spelarkontrakt samt i övriga organisationen.

Enligt SvFF:s siffor har MFF har mellan 2003 och 2007 haft en "driftekonomi" i någorlunda balans. (2008 års underskott förklarar klubben genom en anpassning och utökning av organisationen till den nya arenan).

Konkurrenterna har å sin sida använt sig av affärsmodellen där spelarförsäljningar finansierat nya och befintliga spelarkontrakt*.

Har man spenderat för lite pengar och inte betalat det pris som krävs för sportslig framgång och på så sätt gått miste om en del förvärv/talang?

----------------------------------------------------------------------

*Allsvenska klubbars driftresultat i miljoner kronor 1998-2008. Total underskott ca en halv miljard. datakälla svenskfotboll.se (klicka på bilden för högre upplösning)

**allsvenska marknadsandelar 2002-2007 datakälla svenskfotbol.se
intäkter/aggregerade allsvenska intäkter (exkl transfer)

back to the 90's ?

Det har ju inte undgått någon att de tre huvudstadsklubbarna arbetar med olika sparåtgärder och hamnat i ett tillstånd av "väldigt knappa resurser".

Det är givetvis väldigt enkelt att direkt härleda utvecklingen till "poor management skills", hybris, att man levt över sina tillgångar, "The arms race" mm.

Tre klubbar, liknande bekymmer, så gott som samtidigt. Jag vet inte jag... Men är det kanske även ett strukturellt problem man brottas med här?
Tommy Jacobsson snuddade lite kring problematiken under veckan.

Någonstans i bakhuvudet gnager känslan av att det stora TV avtalet som aktiverades 2006 var något av brytpunkten och där 08 klubbarna på förhand underskattade effekterna från förändringen i konkurrensbalansen som det förde med sig. En förändring som blev till småklubbarnas fördel. (kort om det här och här)

Mini-påvarna hos landsortsklubbarna tycker naturligtvis att det är jätteroligt. Med "kontoret på fickan" drabbas de på kort sikt inte lika hårt av efterfrågeminskningen.

Men faktum kvarstår, efterfrågan på allsvensk fotboll håller på att sjunka som en sten och det beror inte enbart på lågkonjunkturen.

Vill det sig illa är vi sakta men säkert på väg mot den regim som rådde under första delen av 90-talet där 5 000 ansågs vara en bra publiksiffra i allsvenskan.

Vad jag har förstått har danska ligan ett nytt, bättre TV avtal på plats i samband med ligastarten i augusti. Rätta mig gärna om jag har fel här. För stämmer det så får vi ett förhållande där majoriteten av de allsvenska klubbarna måste skära i sina lönebudgetar samtidigt som danskarna får ett större utrymme. Talangutflödet från allsvenskan under sommarens och vinterns transferfönster kan bli brutalt.

Nu pratar vi inte enbart om transfers till de större danska klubbarna och hinner talangfabriken med att producera ikapp för att bibehålla kvaliteten i allsvenskan?

2009 har hittills varit något av "genombrottets år" för många allsvenska talanger. På förstasidan i dagens sportexpressen exponeras bilder på mestadels allsvenska U-21 spelare med texten "Här är våra nya hjältar". Kanske läge att redan idag skicka kollaget till de danska kollegorna för att pryda omslaget till "inför ligastarten bilagorna"...

Men det finns idag en allsvensk klubb som har en god chans att bli vinnare tack vare denna "härva" och positionera sig som en mer tydlig marknadsledare. Men då måste man asap börja leverera lite mer på fotbollsplanen.

"It's all about bucks kid. The rest is conversation"

Läser nya numret av Offside och reportaget om dansk ligafotboll kontra allsvenskan. Man kan prata i evigheter om allt från höst/vår säsong till klubbarnas organisationer.

Allt som oftast är dock svaret mycket enklare än så.

Tack vare den danska forskarskatten är det mycket billigare att producera produkten fotboll i Danmark än vad det är i Sverige. Den högre kvaliteten på produkten som möjliggörs av detta faktum genererar rimligtvis högre intäkter och spiralen är därmed igång.

Lägg därtill argumenten i blogginlägget om den jämna allsvenskan, där intäkterna och därmed talangen är relativt jämnt allokerad över ligans 16 klubbar, så behöver egentligen inte så mycket mer sägas.

Svårare än så behöver det inte vara.

Europas mest jämna liga har blivit än jämnare

Idag släppte SvFF sin årliga sammanställning av de allsvenska klubbars ekonomier. Vi kan direkt konstatera att den i Europa mest jämna ligan, har under 2008 blivit ännu jämnare.

Baserat på SvFF:s siffror ser vi att konkurrensbalansen i allsvenskan blivit jämnare. Både C4-index* och Herfindahls-index** har under 2008 korrigerats nedåt. Det betyder att allsvenskan sett till driftintäkter går än längre från koncentration där ett fåtal klubbar etablerar sig som "storklubbar".

fig1. Allsvensk konkurrensbalans vad gäller driftintäkter, C4-index samt H-index
Modellen är konstruerad för att klara av förändringar i antalet klubbar.
datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Jag hävdar att storstadsklubbarna har missgynnats kraftigt av det nya TV-avtal som började ticka säsongen 2006. Trenden är ganska tydlig.

Under 2008 fördelades de centrala avtalen med en nyckel 74-13-13 där 74% av intäkterna distribuerades lika mellan samtliga ligans 16 klubbar.

Denna solidariska allokering innebär bland annat att småklubbarna inte behöver sälja sina talanger till de större allsvenska klubbarna för att finansiera sig själva. Talangen som finns i allsvenskan blir istället för att centrera sig hos ett fåtal klubbar, jämt utspridd över samtliga ligans deltagare till den dagen dansken kommer och plockar spelarna över sundet.

Det tvingar klubbarna till att rekrytera spelare utomlands och/eller längre ner i det svenska ligasystemet.

********************

Det finns dessutom lite andra aspekter som figur 1 inte tar hänsyn till.

Tittar vi t.ex. på intäktsstrukturen för Trelleborgs FF och Malmö FF ser vi att TFF:s intäkter till 40% kommer från centrala avtal. I Malmös fall rör det sig om 12%.

fig 2. Intäktsstruktur Trelleborg FF samt Malmö FF. OBS sekundär datakälla avseende centrala avtal på klubbnivå, Nerikes Allehanda samt idrottensaffärer.se
(klicka på bilden för bättre upplösning)

När TFF kan arbeta med "kontoret på fickan" och till en stor del leva på subventionen måste Malmö FF avlägga betydligt större resurser för att tjäna sina pengar.

Vi pratar givetvis om kostnader för rekrytering samt underhåll av sponsorer. Inköpskostnader för souvenirer. Kostnader för distribution av säsongs- och lösbiljetter. Kostnader för säkerhet och publikservice mm.

Nettobidraget som ska ge utrymme till spelarlöner begränsas av ovan nämnda kostnader. Utfallet blir en jämn allsvenska där på förhand 8 lag kan anses ha en chans att vinna, 8 lag kan anses riskera att åka ur och inget lag ges tillräckliga förutsättningar att lyckas i Europa.

-----------------------------------------------
* C4 = [summan av de fyra största klubbars driftintäkter]/[summan av ligans totala intäkter från drift] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.

Där S = klubb i:s marknadsandel [driftintäkt/ligans totala intäkt] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha lika stora intäkter.

Fotbollens osynliga hand har än en gång gjort sitt

Det pratas om kris hos mästarna Kalmar FF.

Jag håller inte med utan det vi idag ser är något som för ett år sedan var ett troligt scenario.

Marknadskrafterna har så till slut kommit ikapp även Kalmar FF.

Kalmar FF är idag en överkapitaliserad klubb där de likvida medlen arbetar ineffektivt.
Den talang klubben de senaste tre kvartalen sålt och förlorat är för en allsvensk klubb omöjlig att förvärva.

Man kan analysera sönder lagdel för lagdel, spelare för spelare, självförtroende hit, självförtroende dit osv.

Sanningen är mycket enklare än så.

Över tiden gäller "Football-Asset-Pricing-Model", alltid. Uppenbarligen gäller modellen till en hög grad även i allsvenskan.

"Felprissättningarna" korrigeras förr eller senare, alltid.

De stora vinnarna är givetvis spelbolagen som innan säsongen ställde ut odds på nivåer kring 6-7 ggr pengarna för KFF som svenska mästare. En felprissättning heter duga och fanns det köpare snackar vi ren och skär arbitrage.

Kalmar FF åker givetvis inte ut. Även om inledningen till en viss del kan vara en överreaktion är det vi idag ser, en anpassning till klubbens normala position i den allsvenska tabellen. En placering som motsvarar klubbens löpande intäkter och den lönebudget i relation till sina konkurrenter som intäkterna ger utrymme till.

Den fåfänga jakten på talang fortsätter

Det finns fortfarande många allsvenska klubbar som söker förstärkningar inför seriestarten.
Ekonomi har under alla år uppgivits vara den stora trånga sektorn vad gäller förvärv.

Ekonomi kan defineras som hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet.

Likviditet och lönebudget är en av resurserna i fotbollsvärlden. Den tredje resursen som det mer sällan talas om, men ack så viktiga är talang. Och framför allt tillgången på talang som är möjlig att värva till allsvenskan.

Kvalitetsspelare distribueras generellt ut från allsvenskan, inte till allsvenskan.

Malmös VD Pelle Svensson sammanfattar det hela väldigt bra i Sydsvenskan.
"Det finns mycket kvalité därute men det är knappast det lättaste att få hit dem"

Och då ska vi lägga på minnet att Malmö har en balansräkning andra allsvenska klubbar bara kan drömma om.

"Mer resurser gör allsvenskan mer attraktiv" - Lex Premier League?

För någon månad sedan pratades det om att SEF ville ta över driften av allsvenskan. Vad är det exakt etablisemanget menar? Lars Åke Lagrell verkade förvånad "diskussionen riktar in sig på frågor som redan är lösta” och "Allt som har med kommersiella frågor att göra har vi släppt".

I ungefär samma veva publicerades denna krönika där Premier League nämndes som exempel och kanske en förebild. Tanken kan vara värdeskapande, men vad är det egetligen SEF är ute efter kan man fråga sig?

Den struktur som Premier League skapade när det begav sig i början av 90-talet, handlade inte så mycket om att initialt skapa nya intäkter som inte redan fanns på den engelska ligamarknaden genom den ordinarie tillväxten (bla teknologisk utveckling, TV). Snarare handlade det om en omallokering av resurser. En omallokering som blev en katalysator vad gäller omdistribution av talang, både nationellt och globalt. Det är det faktum som enligt mig stärkte varumärket Premier League och därmed höjde efterfrågan på engelsk ligafotboll vilket gav dem marknadsandelar från den europeiska fotbollskakakan.

Så tro inte att det är NYA pengar den svenska fotbollsmarknaden kan trycka i en sedelpress bara för att man sätter ett ”AB” efter ”SEF” och låter de allsvenska klubbarna bli delägare.

Var skulle dessa pengar komma ifrån? SEF har under flera år, utan framgång försökt sälja Royal League. Varför skulle de hitta nya pengar denna gång? Allsvenskan blir inte mer värd bara för att man byter namn och form på branschorganisationen. Så vem är det man försöker lura egentligen?

Visst, man kan sälja de allsvenska namnrättigheterna vilket totalt skulle generera uppskattningsvis 15 miljoner per år men dessa pengar skulle efter att ha distribuerats med dagens jämna fördelningspolitik ut till klubbarna, försvinna rakt ut i den allsvenska löneinflationen utan att positivt påverka distributionen av talang från omvärlden till allsvenskan och därmed höja det reala värdet på ligan. Precis såsom de nya resurserna från det haussade och lukrativa TV avtalet 2006 har gjort, det vill säga sugits in i det gigantiska svarta hål som kallas "the-arms-race".

Nej, det vi pratar om, ifall man nu vill snegla åt Premier League, är ett strukturellt paradigmskifte i svensk ligafotboll som på sikt kan skapa nya intäkter men framför allt, plocka marknadsandelar från de europeiska konkurrenterna vilket är det enda relevanta när fotbollstalang ska distribueras runtom i fotbollseuropa.

Men är det gratis? Fan heller!

********************

Premier League startade 1992 som ett resultat av fruktan för att de största klubbarna i England skulle bryta sig loss och starta en egen låda. Det som hände var att man istället tog dåvarande First division och bytte varumärke till Premier League. Men det var inte det som var knäckefrågan. Den stora skillnaden vad gäller intäkter mot förr var att Premier League för egen räkning fick sälja TV- samt andra kommersiella avtal och distributera dessa till sina 22 klubbar.

Som sagt, initialt skapades förmodligen inga större nya värden genom denna rokad. Det som istället var den stora förändringen var att Premier League tog över äganderätten av hela sitt marknadsvärde.

Tidigare sålde FA samtliga centrala avtal och fördelade dessa efter en viss nyckel till de 4 engelska proffsdivisionerna. Detta innebar att den högsta och kommersiellt mest värda divisionen subventionerade de lägre divisionerna. Den nya strukturen innebar helt enkelt en förändring av fördelningspolitiken i engelsk ligafotboll.

********************

Vid de senast förhandladade TV avtalen för engelsk ligafotboll var fördelningen därför 89% Premier League och 11% Championship*. Det är det förhållande den globala TV-marknaden prissätter värdet av de två första engelska divisionerna, varken mer eller mindre. Championship får med andra ord nöja sig med 11% av de TV pengar de två högta engelska divisionerna tillsammans genererar. Varför så lite? För att marknaden, inte FA säger det.

1995 kickade man dessutom ut två klubbar när man gick från 22 ned till 20 medlemmar i ligan. Figur 1 kan kanske ge en hint om varför, ni får gissa själva.

Premier League fördelar sina TV intäkter till sina klubbar enligt en nyckel av 50-25-25** där 50% är jämnt fördelat, 25% baseras på ligaplacering och 25% på exponering i TV rutan - en viss subvention till de svagare klubbvarumärkena.

Sedan tog marknadskrafterna över, och vi känner tack vare empirin till...

1. Priset på sportslig framgång.

2. Storstadsklubbars konkurrenssfördelar.

Därför resulterade den nya fördelningspolitiken i två tydliga observationer på trender och på sikt ack så utlösande faktorer.

1) Gapet mellan Championship och Premier League ökade över tiden:

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992.

2) De demografiska konkurrensfördelarna började på sikt ge vissa effekter på tävlingsbalansen där topp 5 segmentet sakta men säkert tog fler och fler poäng.

fig2. bilden visar topp 5 klubbarnas poängandel i Premier League. Som synes har det blivit en poängmässig skiktning där topplagen stärkt sina positioner avseende poäng.

Vi ser en tydlig koncentration av talang och kvalitet genom
elitism.

Talang och resurser är nämligen de enda två tillgångsslagen som genererar sportsliga resultat. Utbudet av dessa två i fotbollsvärlden är dock begränsad.

Kvaliteten på fotbollen i värden blir inte högre om alla klubbar på hela jorden idag får €100 miljoner insatta på sitt respektive konto. Men genom att koncentrera tillgångarna till färre klubbar maximerades fotbollskvaliteten för marknadsledarna.

Var det då givet att det skulle bli ManU, Liverpool, Chelsea samt Arsenal?

fig3. Bilden visar intäkterna säsongen 1996-7. datakälla: Winners & Losers - Stefan Szymanski & Tim Kuypers 2000

Inte nödvändigsvis, men ManU hade på förhand de absolut bästa ekonomiska förutsättningarna, sedan var det jämnt skägg. Liverpool hade en historia och tradition av framgång som uppenbarligen hade en betydelse. Arsenal rekryterade Arsene Wenger som visade vad scouting och utveckling kan generera och Chelsea fick en oligark i present.

Resten är historia, de engelska ligaklubbarna dominerade Champions League våren 2008 och Platini klättrade på väggarna.

Det som i själva verket hände var en omallokering av resurserna i England som stimulerade management-skills samt marknadsmekanismen. För Newcastle som tidigare var näst störst på marknaden, innebar det ett steg tillbaka i hierarkin. Tottenham valde den profitmaximerande vägen.

Åtta år senare...

fig4. visar lönekostnader vs sportsligt utfall i PL säsongen 2004-05. Lägg märke till att topp 4 klubbarna roffat åt sig större resurser till kostnaden för att rekrytera talang. Observera gärna även Leeds fåfänga men misslyckade försök till framgång genom att resa riskkapital.

*************************

Så, vad kan vi lära oss av historien? Framför allt förstå konsekvenserna av det vissa pratar om men förmodligen inte riktigt vet vad som krävs och vad det i förlängningen kostar.

Jag roade mig lite med att simulera hur den allsvenska fördelningen av centrala avtal skulle se ut 2006, det första året med det nya TV avtalet ifall man använde sig av nyckeln från England.

Med bakgrund av de uppgifter som blivit publicerade är 2008 fördelningen av de centrala avtalen supersolidariska 71-12-12.

Låt oss leka med siffrorna och ändra förutsättningarna lite.

Förutsättningar: TV avtal - 160 000 000 kr***

Allsvenskan x 89% - 142 000 000 (80% gav verkligt 2006: 128 MSEK***)

Superettan x 11% - 18 000 000 (20% gav verkligt 2006: 32 MSEK)

Tillkommer centrala avtal 2006 enligt svenskfotboll.se (175msek****-128msek***) = 47 000 000 (vi lämnar fördelningen av dessa allsv vs S1 orörd)

Detta ger totala TV och mediamedel till allsvenskan på : 189 000 000 (verkligt 2006: 175 MSEK)

Dessa fördelas enligt Premier League nyckeln 50-25-25 och vi får följande fördelning av centrala avtal i allsvenskan 2006.

Till höger finns det som de facto betalades ut 2006 enligt de siffror som presenterades på svenskelitfotboll.se efter säsongen 2006.

fig5. (klicka på bilden för högre upplösning)

En viss skillnad, eller hur? Dessutom fick ju Superettan mindre resurser, 18msek istället för 32. För till skillnad från i England där marknaden styr, så är det i Sverige centralorganisationen som fastställer fördelningen allsvenskan vs superettan. Frågan är ju även hur förhållandet av övriga centrala sponsoravtal marknadsmässigt skulle se ut ifall allsvenskan sålde dessa enbart för egen räkning?

Baserat på erfarenheten från England skulle vi sannolikt, efter ett par år med denna distribution av resurser, se marknadsmekanismen göre ett större avtryck där allsvenskan skiktas och där storstadsklubbarna över tiden drog en större fördel av sina demokrafiska förutsättningar. Det blir samtidigt något svårare att degraderas då steget ner till Superettan sannolikt bli större.

Vi skulle förmodligen slippa variationer där en bra säsong vs en dålig säsong är att vinna lilla silvret och året efter sluta 12:a. Vi skulle sannolikt se klubbar med demografisk potential som ges större incitament och utrymme att proaktivt utveckla sina organisationer utan att det tar för mycket resurser i form av "sportslig kräm" i förhållande till de mindre konkurrenterna och därmed riskera sämre sportsligt resultat. Ska man realisera & kapitalisera den potential större marknader erbjuder kan man inte stå med en administrativ och sportslig organisation ungefär i nivå med en tätortsklubb.

Vi skulle se en försämrad konkurrensbalans och i förlängningen en försämrad tävlingsbalans. Skulle efterfrågan på fotboll sjunka? Det är en hypotetisk fråga. Det vi vet är att det finns ett visst samband mellan sportslig framgång och efterfrågan där variansen är större för vissa klubbar och mindre för andra.

Är det så att det sker en segmentering där de större klubb-varumärkena sakta men säkert positionerar sig högre upp med en tillräckligt stor konkurrensfördel för att inte riskera förlora 10 tabellplaceringar dåliga säsonger. Sannolikt kan det minska standardavvikelsen i dessa klubbars publiksiffror och därmed stabilisera intäktssidan - "the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"

Det är enbart den parametern som skapar potential att närma sig Europa. Men som sagt, det kostar!

*******************

Så vad är uppsidan?

Det är på förhand jävligt svårt att spå framtiden och vilka konsekvenser olika beslut får i verkligheten.

Men kanske kan det ske ett paradigmskifte där talang som slagit igenom i en mindre klubb på den allsvenska marknaden, tar ett mellansteg i en positionerad "storklubb" innan han, givet att ha nått en tillräckligt hög nivå, till slut lämnar den allsvenska marknaden mot ekonomisk ersättning.

Sannolikt till ett högre pris än vad som betalas idag. Spelare med kvalitet stannar, utvecklas och säljs på en högre nivå än idag. Detta i sig innebär att allsvenskan skulle plocka marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. Marknadsandelar som sedan delvis distribueras vidare till mindre klubbar genom nya transfers inom rikets gränser.

En mer koncentrerad topp innebär även en större sannolikhet till ett mer frekvent deltagande i de europeiska cuperna. Detta dels tack vare återupprepad erfarenhet, "Learning-by-doing" vilket även det resulterar att den allsvenska marknaden tar marknadsandelar från den europeiska fotbollskakan. - Reala mervärden skapas genom omallokering av talang inom Europa där allsvenskan kan tjäna några ”talang(kvalitet)enheter” från andra ligor istället som idag, tvärtom.

Skillnaden mot det vi såg i Premier Leagues begynnelse, är att det idag i Sverige inte finns någon klubb med ManU:s särställning avseende intäktssidan. Det är därför upp till ett visst urval av de 16 klubbarna att lyfta upp handsken, kavla upp ärmarna och prestera.

Men viktigaste frågan kvartsår - man måste våga ta snacket. Skulle de mindre klubbarna och övriga i fotbollssverige vara beredda att betala priset? Jag vet inte... De mindre allsvenska klubbarna höjde sina röster direkt när 2006 års fördelning presenterades. Det är snarare så man vill gå åt andra hållet, vilket vi 2008 observerat i form av debatten angående fördelningen av säkerhetskostnaderna. Vad blir det härnäst?

För antingen vill man närma sig Europa eller så skiter man i det men tiger för evigt. För snacket om att vi är på G och att "de allsvenska lagens framtid i europa äntligen börjat ljusna" har vi hört lite väl många år nu för att det ska låta trovärdigt. Sen säger det "swap swap boom boom" och trupperna är sönderköpta, ingen talang finns tillgänglig på marknaden att ersätta med och det spelar till slut ingen roll hur mycker riskkapital du än reser.

Alla kan inte sitta i förarsätet. Först när man tagit detta snack kan man börja prata 51 spärrar mm. Innan dess är det bara alibifrågor.

Gott Nytt 2009!

************************

ytterligare läsning i ämet:

"beutyful game but an ugly investment"
"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"
Därför blev engelska klubbar bäst i Europa - Elitism
Därför blev Bundesliga näst-störst i Europa - Herre i sitt eget hus
Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2009!

----------------------------------------------------
datakällor:
* http://www.eufootball.biz/data/tv
**http://www.premierleague.com/page/Faqs/0,,12306,00.html
***https://medlem.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=21425&a=566859&lid=aldreNyheter_268555&lpos=rubrik_566859
**** (sid 6) http://www.svenskfotboll.se/files/%7B777658C8-7E1E-4766-875F-B107D4CE4160%7D.pdf

Nya arenor minskar "football-crunch" effekter?

Kan de nya arenorna i Malmö och Göteborg mildra effekterna från "football-crunch" på den allsvenska marknaden och den förväntat lägre efterfrågan på fotboll?

Signaler kommer från både Malmö och Göteborg att efterfrågan på årskort är mycket hög - en nyhetens behag effekt.

I USA har man mätt en stark signifikant "nyhetens-behag-effekt". Dess storlek beror på typ av sport. Även längden på effekten beror på sporten men har mätts till perioder av 4-10 år.

I Tyskland och Bundesliga är denna effekt något lägre än i USA men ändock 10% publikökning. På denna marknad har effekten kunnat mätas till 5 års duration.

Man kan ju fråga sig om Elfsborgs minskade hemmapubliksnitt 2008 (-19%), delvis kan bero på en avtagande "nyhetens-behag-effekt". I så fall redan efter år 3.

Det som dessutom talar till båda arenornas fördel, i Göteborgs fall vs säsongen 2008, är att de nybyggda arenorna saknar löparbanor vilka dåvarande hade. En större underskökning i Tyskland baserad på 13 100 matcher säsongerna 63/64 -- 05/06, visar nämligen att renodlade fotbollsarenor genererar en större efterfrågan på fotboll än vad "multifunktionella" arenor med löparbanor gör. Denna effekt har enligt undersökningen varit mycket högre än "nyhetens-behag-effekten" och mätts till hela 18.7%.

Med bakgrund av ovanstående kan det vara ganska svårt att räkna hem löparbanor i investeringskalkylen på en arena avsedd för fotboll. Det kan till och med finnas värden att ta investeringen för att bygga bort befintliga löparbanor och gräva ner planen på arenor som redan brukas av fotbollsklubbar.

Håller publikrusningen i sig på väst- samt sydkusten kanske kan de övriga allsvenska klubbarna hoppas på "bandwagon effects", folk drar folk.

-------------------------------------------

The Novelty Effect of the New Football Stadia: The Case of Germany, Arne Feddersen, Wolfgang Maennig, Malte Borcherding International Journal of Sport Finance 2006.

Novelty Effects of New Facilities on Attendance at Professional Sporting Events, Dennis Coates, Brad Humphreys

Arenas vs. Multifunctional Stadia – Which Do Spectators Prefer? Arne Feddersen and Wolfgang Maennig, 2008-08

FAPM #3 - empiri - de allsvenska "performance - spreadarna"

performance spread Hammarby Fotboll

(klicka på bilden för högre upplösning)

Baserat på den fotbollsekonomiska teorin där det finns ett visst samband mellan resurser och sportslig framgång kan vi identifiera felprissättningar på respektive fotbollsmarknad. Även om sambandet inte är lika starkt i allsvenskan som i den engelska ligafotbollen bör det ändå innebära att resurser och sportslig framgång, trots en viss deskripens dem emellan, över tiden alltid bör närma sig varandra.

Ovanstående bild visar ett urval "performance-spreadar" i allsvenskan.
Du kan även ladda ner dessa i pdf-format. (här). (förklaringar finnes i botten på inlägget)

Viktigt att tänka på att dessa bör analyserar individuellt eftersom klubbarna har olika förutsättningar vad gäller fasta kostnader. T.ex betalar Elfsborg lika mycket i arenahyra som AIK betalar för säkerhet/publikservice. Vi ser dock tecken på att linjerna i de flesta fall till slut söker sig mot varandra. Marknaden har i slutändan alltid rätt.

Lite kommentarer:

- Hammarby kommentar här och här. Men uttrycket "det svänger om Bajen" stämmer ju även här.

- Kalmar har "lurat" marknaden i 4 år nu. När korrigeras denna felprisättning? (lite tankar kring detta här samt här)

- Elfsborgs positiva spiral. Klubben har lyckats att klättra uppför fotbollmarknadsinjen. Detta gjorde man dock först efter att Elfsborgs logistiska förutsättningar kraftikgt förändrades. Men ändock, ett tecken på bra management-skills där klubben mycket snabbt drog nytta av den nya arenan. Externt kapital vid förvärvev Anders Svensson och Mattias Svensson gav en välbehövlig hävstång (leverege) för att snabba på processen.

- Djurgården befinner sig i en negativ spiral där man sportsligt följer intäktstrenden nedåt. Borde indikera på mindre bra management-skills. (kort reflektion här)

- Helsingborg har hållit en relativt jämn och mindre bra nivå under millenniet. En av allsvenskans svagaste balansräkningar kan vara en anledning. Strategier, delvis framtvingade av balansräkningen en annan.

- Malmö kan inte botförklara sin jämna låga nivå med en dålig balansräkning.

- AIK är nästan helt omöjligt att analysera.

- Jag tog med Örgryte då exemplet är talande. Kolla felprisättningen i början av milenniet. Var det "excellent management skills"? Var det så att klubben ville avancera uppför fotbollmarknadslinjen? Den sportsliga prestationen finansierades genom stora ekonomiska underskott. Minus 26 miljoner inkl spelarförsäljningar åren 2001-2006.
(2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006)
Konsekvens - lex Leeds - utslagning.

********

- Det förefaller vara så att mindre klubbar har sin intäktskurva (färgad) under den sportsliga (svart). Helt klart är att deras organisationer och arenor kostar mindre än de större klubbars dito vars sportkurva ligger under intäktskurvan.

------------------------
1. Färgade linjen - Marknadsandelar (driftintäkter/summa allsvenska driftintäkter) och därmed resurser i förhållande till sina allsvenska konkurrenter.

2. Svarta linjen - Sportsliga marknadsandelar(antal inspelade poäng)/(totalt antal utdelade poäng i ligan).

3. Röda linjen - Spreaden (skillnaden mellan resurser och sportsligt utfall) visar förändringen vad gäller klubbens totala prestation i förhållande till sina konkurrenter.

Att lyfta blicken # 2 - Vad säger egentligen driftresultatet?

Då tar vi och försöker reda ut begreppet driftresultat. Och även här måste vi återigen lyfta blicken mot de branschkaraktäristika vilka fotbollsklubbar exponeras mot.

Tre ekonomiforskare har konstaterat den branschspecifika paradoxen: Ju mer pengar fotbollsklubbar (som tävlar i öppna ligor) har att röra sig med desto mindre pengar blir det över.

"In the last decade most clubs in European football leagues have experienced the paradox of rising revenues and declining profits..... This overinvestment problem increases if the discriminatory power of the contest function increases, revenuesharing decreases, and the size of an additional exogenous prize increases. We further show that clubs invest more when they play in an open compared to a closed league. The overinvestment problem within open leagues increases with the revenue differential between leagues." (hela rapporten här)

På den allsvenska marknaden är dessutom sista meningen högst relevant. Klubbarna i Sverige konkurrerar om samma spelare med sina ekonomiskt starkare konkurrenter i Norge och Danmark där det i det senare fallet dessutom finns en mycket stor skattesubvention.

Så innan alla trycker på "avgå-knappen" gör er läxa annars blir det alldeles för mycket Platini-nivå på det hela. Hur ser det ut på den allsvenska marknaden och varför?

1. Titta på de marginaler som ligger som benchmark för allsvenskan (fig 2). Det är inte för att jag är synsk som jag skrev detta efter AIK:s fantstiska driftresultat för 2006. Det var för att sannolikheten för att så skulle ske var mycket mycket hög.

"Redan detta år lär klubbens marginaler pressas mot ligans norm i samband med de sportsliga framångarna och de lönekrav dessa bär med sig då spelarna och ledarna numera vet (eller genom sina agenter försöker hävda) sitt värde" - feb 2007

2. Den andra stora aspekten, periodiseringsproblematiken ! Resultatet ger inte alltid en helt rättvis bild av året. Sign-on bonusar kostnadsförs i sin helhet år 1. Och klubbar använder spelarförsäljningslikviden till att värva nya spelare där sign-on nu för tiden är en betydande kostnad. Det slår direkt mot diftresultatet där en betydande del av kontraktets totala lönekostnad hamnar redan år 1. Vilka kostnader vid värvningar kan man tänkas ha haft under året?

3. Hittills har två klubbar gått ut med prognos/kvartalsrapport. Och efter AIK:s Q3 och Hammarbys prognos förstärker det tesen att hela allsvenskan 2008 kommer att redovisa ett större driftunderskott än brukligt mycket beroende på en generell efterfrågeminskning.

4. Titta på respektive klubbs driftresultat i din analys och försök hitta förklaringar till varför sifforna ser ut som de gör. (2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007) - saxat från "analys av allsvenska klubbarnas ekonomi 2001-2007

5. Ifall de största konkurrenterna, vilka har högre marknadsandelar, dessutom går back i driften, blir det ganska svårt för Hammarby att vara konkurrenskraftiga sportsligt utan ett driftunderskott. Kan det finnas ett samband mellan tappade marknadsandelar och driftunderskott? Jag tror det. Lösningen ligger i att öka sin marknadsandel och bli marknadsledare eller att samtliga klubbar bestämmer sig för att årligen visa ett positivt rörelsemarginal. Vid det senare riskerar ju den talang som är kvar att försvinna än tidigare till Danmark och Norge.

6. Titta efter eventuella Big-Bath effekter som brukligt dyker upp i samband med VD byten mitt under ett verksamhetsår. Det betyder att man kostnadsför extra mycket innevarande år för att på så sätt kunna visa bättre resultat kommande år. Därmed inte sagt att det behöver vara så i praktiken, men med tanke på det tryck tjänstemän i fotbollsbranschen lever under, är det ingen omöjlighet. Hur som helst. En sådan manöver påverkar inte kassaflödet, utan endast det periodiserade resultatet. Den finansiella statusen i bolaget är densamma vilket som.

Vad gäller övriga klubbar, ett fåtal exempel:
Varför har Kalmar ständigt ett positivt driftresultat? - Kanske därför att man aldrig värvar färdiga "namn"? - låga sign-on kostnader.

Varför hade IFK Göteborg ett driftminus på 17.5 miljoner 2007? - Kanske därför att Tobias Hysens sign-on var relativt hög?

Varför har Malmö relativt balanserad drift? - Kanske för att deras organisation är billig och underutvecklad vilket speglas genom de sportsliga resultaten post 2004? (här jag spekulerar bara)

Sedan är det ju givetvis så att investeringara i transfer-fee samt sign-on fee förväntas ge resultat på planen och därmed stimulera efterfrågan på produkten samt öka försäljningen. Levererar inte spelarna, är det ju inte riktigt någon budget-issue. Det är snarare en operationell-issue!

Det som vi alla däremot bör vara överens om är att likviden klubbarna får för sina sålda spelare återinvesters i nya där lönekostnaden för dessa spelare ständigt trissas uppåt utan att den reala talangen gör det. Talangen försvinner allt som oftast, alternativt stannar utomlands. Det är en ond spiral. Därför kan "football-crunch" i slutändan vara ett sundhetstecken.

Lycka till med analysen.

fig2. Allsvenskans rörelseremarginal ("drift") vs Hammarbys dito

(klicka på bilden för högre upplösning)
datakälla: svenskfotboll.se

Competitive Balance - Allsvenskan 2008

Allsvenskan 2008 är slut och vi kvantifiera årets tävlingsbalans. Det visade sig vara en sämre tävlingsbalans än på mycket länge

Vi ser att tävlingsbalansen försämrats denna säsong. Extra tydligt avseende C4-indexet som mäter topp fyra klubbarnas poängdominans relativt ligan som helhet. Denna säsong har C4 indexet nått all-time-high under mätperioden som sträcker sig tillbaks till 1979.

C4 index: 143.29
Herfindahl Index: 109.93

Sedan 1979 har H-index varit högre än årets nivå tre gånger.

Senast 2003 (111.54) där efterfrågan på fotboll trots allt var mycket högre än i år. Å andra sidan var det idel storstadsklubbar på de första fem platserna och där Stockholmsklubbarna parkerade på plats 1, 2 och 5.

Tävlingsbalans, C4-index, H-indax 1979-2008 samt publiksnitt allsvenskan
(klicka på bilden för bättre upplösning)

Tävlingsbalansen är viktig ur ett efterfrågeperspektiv. En liga med osäkert resultat driver efterfrågan på fotboll.

C4 = [summan av de fyra första lagens poäng]/[summan av totalt utdelade poäng i ligan] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C5-index = ([C5]/(5/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.

Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle få lika många poäng.

Det finns svagheter i modellerna, ett är att nyckeltalen är en ögonblicksbild efter den sista spelade omgången och speglar inte exakt det som händer under säsongens gång. Sedan kan ett H-index på 100 nås genom att samtliga matcher i ligan slutar 0-0, inte särskilt publikdrivande om man frågan mig.

Football-crunch

Den allsvenska löne-inflaionen lär ha nått sin kulmen 2008. Nu bär det utför...

Sorry alla agenter, nu blir det mindre commission även för er. Utslagning och konsolidering väntar nu även i denna bransch.

Idag hade Hammarby sitt informationsmöte.

Minus 15 miljoner i driftunderskott för helåret är betydligt mer än vad jag befarade. Men efter denna höst finns det absolut inget som chockar mig längre. Och det gäller inte bara fotbollsvärlden.

Vi kan med andra ord konstatera att Hammarby fortfarande är beroende av spelarförsäljningar. Detta år extra mycket. Det är riktigt illa.

Nettot från spelarförsäljningarna blev 24 miljoner vilket kommer generera ett positivt resultat bottom line, 6 miljoner. Det kunde därför ha varit värre, det kunde varit mycket värre.

Nästa år är målet att minska underskottet till 4-6 miljoner. Anlednngen är att man inte vill kapa för mycket kostnader så att det slår alltför mycket på intäkterna.

Efter AIK föll Bajen och jag tror att fotbollsallsvenskan är på väg i sin egna lågkonjunktur. Det räckte förmodligen med att storstadslubbarna underperformade denna säsong för att den allsvenska tillväxtbubblan skulle spricka. "Produkten allsvenskan" levde på "lånad tid" precis som kreditmarknaden visade sig göra.

Det kommer givetvis ge direkt utslag på spelarlönenivåerna. Frågan är hur snabbt dessa justeras nedåt och om det kommer krävas att någon klubb "går under".

Silly Season? Ni får dra era slutsatser själva.

Samtidigt ger Hammarbys och AIK:s ekonomiska bakslag en benchmark om att hela den allsvenska marknaden förmodligen drabbas hårt denna säsong och det kommer att bli intressnta år framöver.

2008 års allsvenska bokslut blir högintressanta och kommer ge en fingervisning om vilka klubbar står sig starkast på kort respektive på lång sikt. Det är ju inte så att de allsvenska klubbarna generellt "lider" av överkapitalisering för att kunna satsa sig ur krisen.

IFK Göteborg gick 17.5 miljoner back i driften förra året. Klubbens publiksiffror har masakrerats denna säsong, men...

Klubbar med långt utvecklade talangverksamheter kan stå med stora konkurrensfördelar inför framtiden. IFK Göteborg är en klubb som kommit långt, förhoppningsvis har Hammarby ett bra momentum här med. AIK:s Väsbysatsning kan visa sig vara vändpunkten på klubbens negativa spiral.

Djurgårdens dito? Finns den på riktigt, eller bara i "värdepapperiserad" form?

Vi får dessutom se ifall Hammarbys satsning på en scoutingorganisation ger konkurrensfördelar. Eftersom andra klubbar verkar haka på trenden blir dock konkurrensen större och priset på talanger kommer så småningom att öka. Precis som priset på sportslig framgång ökade när de allsvenska klubbarna började kopiera Djurgårdens riskkapitalmodell.

Och jag tror att det blir lite "back to basic" nu och det behöver på längre sikt inte alls vara negativt. Inte alls!

Vi lär få se nya ansikten, generationsskiften i maktpositionerna hos klubbarna, SEF samt förbund och förhoppningsvis ett nytänk som kan föra allsvensk fotboll framåt. Den har kört fast i diket alldeles för länge nu.