lördag 18 februari 2017

Är ekonomin i allsvenskan överhettad?

Den allsvenska silly säsongen har varit hysterisk. Redan i slutet av 2016 kunden vi läsa om att BK Häcken - efter att klubben under alla år långt ifrån har återinvesterat sina vinster från försäljning av spelarkontrakt och istället lagt pengar på hög - har börjat spendera. Mer pengar än vad klubben löpande får in. Och flera allsvenska klubbar verkar bada i pengar efter ett antal större spelartransfers. Dessutom pratas det om att Svensk elitfotbolls försäljning av sändningsrättigheter som ska börja gälla från och med säsongen 2020 kommer att fördubbla allsvenska klubbarnas intäkter från sändningsrättigheter. 2015 betalades totalt 153 miljoner kronor till de allsvenska klubbarna*. 

Tänk att det var knappt tre år sedan som det var stor ekonomisk kris och undertecknad fick lugna med att allsvenskan inte heller denna gång skulle gå under.

Nu när tonläget är ett helt annat finns det fog för att lyfta ett varningens finger. De nya pengarna ser ut att brinna i fickorna och mycket talar för att den allsvenska ekonomin är väg att bli överhettad. Det kan gå fort i fotboll, från rikedom till obestånd. När Helsingborg sålde ännu en i raden av sina spelarkontrakt och tjänade storkovan under sensommaren 2011 så skrev jag lite skämtsamt på Twitter: "Erfarenheten säger att pengarna är slut inom fem år". Det gick mycket fortare än så. Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), plus cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League var det klackarna i taket. Under 2011 och 2012 investerade klubben 55 miljoner mer än tidigare årmpå att försöka förstärka spelartruppen, utan att lyckas få nya intäkter kommande år. Helsingborg var inte de enda som spenderade mer pengar än vad man drog in. Annars hade inte det allsvenska klubbkollektivet redovisat ett negativt resultat på 53 miljoner kronor och där 14 av 16 klubbar hade röda siffror för 2013.

Det här är inget unikt fenomen inom fotbollen i Europa. Klubbarnas framgångssökande beteende skapar negativa effekter på varandra. Efter att en klubb ökat budgeten med syfte att öka sina chanser till fler vinster på planen svarar flera med samma mynt. Det slutar i ett nollsummespel vad gäller sportsliga prestationer, men till en betydligt högre kostnad. 

Det här beteendet har hållit på i evigheter. 2002 gjorde två ekonomer en studie där man utvärderade efterfrågan, prestation samt kostnader i den första samt andra ligan i Spanien**. Resultaten visade en kostnads-distorsion på i genomsnitt 20 procent, det vill säga att priset på spelarkontrakt var 20 procent högre än vad de borde ha varit baserat på balans mellan utbud och efterfrågan. Omräknat i pengar orsakade klubbarnas kapprustning en merkostnad åt varandra motsvarande 200 miljoner euro. 

Distorsionen var som störst i den högsta divisionen där intäkterna ökade snabbast, främst drivna av priset på sändningsrättigheter. Just det har varit temat inom den europeiska fotbollen: Ju mer intäkterna har ökar, desto större underskott har det blivit i klubbkollektivens resultaträkningar.

Ineffektiviteten var värst bland de två klubbar som slogs om seriesegern samt de nyuppflyttade klubbarna som investerade hårt för att kunna klara sig kvar i den högsta ligan.

Överinvesteringar i den spanska ligan, hämtad från: Arms Race in the Spanish Football Industry

Kapprusningen skapar en löneinflation som finansieras på olika sätt runt om i Europa. I Spanien har klubbarna bland annat använt sig av skattebetalarnas pengar. För fem år sedan uppgick klubbarnas samlade skatteskulder €800 miljoner. I Danmark är det i första hand klubbarnas ägare som har fått skjuta till nya pengar med jämna mellanrum. För två år sedan vann FC Midjylland mästerskapet och redovisade 65 miljoner danska kronor i förlust. Sedan 2012 har det danska klubbkollektivet tagit in ca en halvmiljard i nya pengar genom aktieemissioner. 

2005 teoriserade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang problemet***. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa faktorer uppfylls mycket väl i Sverige och jag har den senaste tiden noterat den ökade ojämlikheten vad gäller intäkter i allsvenskan.

Skulle Svensk Elitfotboll lyckas fördubbla intäkterna från sändningsrättigheter från och med 2020 så kommer det elda på spender-festen än mer. Det sker troligen relativt snabbt så fort avtalets storlek blir känt. Ett beteende vi såg runt 2006 där allsvenskans personalkostnader efter några års stagnation ökade kraftigt redan året innan ett nytt TV avtal började gälla och pengarna kom in. Bara kännedomen om att mer pengar var på väg skapade spelarlöne-inflation. 
ALLSVENSKAN: Årlig tillväxt för intäkter exklusive spelartransfers, samt spelarlöner. datakälla: fogis.se

Så om den allsvenska ekonomin ännu inte är överhettad, så kommer den troligen att bli det inom en inte allt för avlägsen framtid. Det här är roligt att följa vid sidlinjen och det pratas extra mycket om allsvenskan i media. Förväntningarna höjs och alla supportrar räknar in de kommande vinsterna. När man väl börjat spela så är det ändå mer eller mindre samma lag som är mest framgångsrika. Det är lite som under det kalla kriget när det begav sig. Båda sidorna lade ner enorma resurser och rustade upp men den relativa styrkan blocken emellan förblev ungefär densamma.

Det finns en metod för att undvika en löneinflation. Samarbete. Klubbarna bildar en kartell där man konspirerar mot spelarna. Genom att komma överens om att inte öka personalkostnaderna och vara lojala mot överenskommelsen skulle löneinflationen hindras. 

Vi har sett en sådan kartellbildning i samband med den förra försäljningen av sändningsrättigheter Premier League där klubbarna än så länge har varit lojala mot deras överenskommelse. De senaste dagarna har vi också kunnat läsa röster som velat se en liknande kartell i svenska hockeyliganNu när det är stora TV pengar på väg in.

Men jag bedömer det ändå som troligt att vi tre år efter det förra krissnacket närmar oss toppen på konjunkturen och är någonstans halvvägs till nästa gång vi diskuterar att finansiella kriser inte är något som hotar allsvenskans existens. Även om vi kommer att se ett antal enskilda fall där klubbar hamnar i finansiella trångmål. Förstås.

* fogis.se
** Arms Race in the Spanish Football Industry - Guido Ascari, Philippe Gagnepain, 2002

*** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang, 2005

Inga kommentarer: