Kontraktstrategier - mycket få arbitragemöjligheter

En av årets mest omtalade kontraktskonflikt var den mellan Walid Atta och AIK Fotboll. Idag fick hela världen veta det Atta själv har vetat om, 40 miljoner i marknadsvärde på den talang han besitter.

Rent konkret skulle en kontraktsförlängning med AIK så sent som under sommaren innebära att spelaren överför en del av sitt marknadsvärde till klubben. Den förväntade nytta som Walid Atta tillför den rekryterande klubben är ju 40 miljoner oavsett om han är bunden till ett kontrakt eller är bosmanfall. Vid en eventuell transfer skulle därmed AIK kunna antas få låt oss säga 15 miljoner och spelaren erhålla ett personligt kontrakt på resterande 25 miljoner. Ett sådant arbitrage är naturligtvis inte möjligt för fotbollsklubbar.

Hade AIK velat tjäna pengar på Walid Attas kontrakt så hade man behövt ta en risk och teckna ett nytt kontrakt med spelaren betydligt längre bak i tiden. Klubbens risk finns i den premie som spelaren skulle erhålla som i sin sida motsvarar spelarens risk som är en annorlunda utvecklingskurva än förväntat, en allvarlig skada samt naturligtvis mindre kontroll över sitt egna marknadsvärde. Båda parterna gör således en risk-reward split.

För AIK skulle det initialt innebära en negativ inverkan på EBITDA (driftresultat) men en större potentiell framtida vinst från "player trading".

Det affärsbeslut som klubben fattade var att inte ta denna risk och därför blev det inte heller några pengar från en spelarförsäljning. Märkligt nog valde man även det sämsta alternativet under säsongen och stängde av spelaren. Genom att inte erhålla nyttan från Attas talang så minimerade klubben sin egna EBITDAmarginal under spelarens återstående kontraktstid. Dels på grund av att man satt på en oproduktiv lönepost och dels beroende på att lagets prestationer rimligtvis blev lidande och därmed genererade lägre intäkter från matchdagen.

Wayne Rooney vs football asset pricing model‏

Den senaste tidens intensiva rapportering kring Wayne Rooney förklaras kanske allrea bäst enligt modellen nedan. Sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång. Och sambandet mellan sportslig framgång och intäkter. Dessa två samband leder till att det är spelarna som i grund och botten äger rättigheterna till produkten fotboll. Dessa rättigheter regleras i spelarnas kontrakt.

Klubbarnas jakt på att ständigt rekrytera den största talangen med syfte att vinna titlar innebär att spelarna kan auktionera ut sina tjänster till högtsbjudande klubb. Spelarna vet mycket väl sitt värde på marknaden och det är också det som i första hand pressar klubbarnas vinstmarginaler nedåt.

I football capitalism överförs de vinster som produkten fotboll genererar i första hand från klubbarna till spelarna samt konsumenterna.

saxat från The Reassuring stability of Football Capitalism

Ju högre upp i näringskedjan man kommer avseende intäkter från de tra klassiska intäktskällorna hos en fotbollsklubb, match-day, commercial samt broadcast, desto större talang klarar man av att behålla över lång tid samt komplettera externt.

 

 saxat från The Reassuring stability of Football Capitalism

För Manchester United hade alternativet varit att sälja talangen och använda pengarna till att förvärva ny talang på marknaden. En sådan affär för dock alltid med sig risker eftersom man inte riktigt vet hur den nya spelaren kommer att producera i sin nya miljö och under nytt ledarskap. Risken skulle ökat för en sämre produkt med lägre EBITDA marginaler som följd.

En högt uppsatt tjänsteman hos Ajax menar att endast 8% av klubbens externa spelarrekryteringar har varit framgångsrika. Av den anledningen var Manchester United mycket angelägna att kontraktera Rooney under ytterligare en period. Klubben vet vilken sportslig prestation som levereras från detta spelarkontrakt.

Man kan naturligtvis diskutera graden av girighet från Rooney och hans agents sida. Å andra sidan så profiterar Manchester United rejält på produkten fotboll. När det senaste bokslutet presenterades för två veckor sedan visade klubben en imponerande EBITDA marginal på så mycket som 35%.

Det förefaller tämligen rimligt att vinstmarginalen aldrig kan bli för stor utan att man behöver dela vinsterna med de nyckelpersoner som bidrar till det ökade aktieägarvärdet. Det är spelaragentens uppgift och se till att denna profit-split regleras i kontraktet mellan nyckelspelaren och klubben.

Det vore naivt och anta att en sådan profit-split är något som kommer som ett initiativ från klubbens sida. Något som den stora skillnaden mellan klubbens ursprungliga bud och Rooneys till slut underskrivna kontrakt med en stor tydlighet bevisar.

För faktum är att Manchester United försökte att kontraktera sin stjärna till ett pris som var ungefär 40% lägre än vad han i själva verket visade sig vara värd för klubben.