torsdag 26 juli 2012

Sugar Daddies och ineffektivitet inom fotbollen

Uefa har genom sitt nya regelverk som kallas för Financial Fair Play för avsikt att göra det svårare för de så kallade sugar daddies att investera i sportslig framgång. Duggar daddies är klubbägare som utöver klubbars egengenererade intäkter tillför kapital, i första hand för att kunna rekrytera bättre spelare. Men hur farliga är egentligen den typen av investerare inom fotbollen? Är det deras fel att fotbollsklubbarna i Europa brottas med ekonomiska problem? Och kommer regleringar att skapa balans i fotbollseuropa?

För att försöka svara på dessa frågor så har jag läst ett par vetenskapliga artiklar som nyligen har publicerats och jag har även gått igenom befintligt material på denna blogg.

Egon Franck och Markus Lang har formulerat en matematisk modell* där de visar att sugar daddies skapar incitament till ett högre risktagande i deras egna klubbar. Franck och Lang definierar sockerpapporna i två olika typer. De privata samt som de publika där rollen för de senare tas av staten. Mekanismen bakom Den höga riskvilligheten är den implicita garantin där klubbledningen förväntar sig att i slutändan bli räddade från sina överinvesteringar genom tillförsel av likvida medel. Författarna kommer också fram till att riskvilligheten är högre bland mindre klubbar och när sannolikheten för konkurs är tillräckligt hög. Det betyder alltså att klubbledningens strategi att tamsig ur ekonomiska problem är att investera mer för att nå förväntad framtida sportslig framgång och ekonomisk avkastning. Det istället för en åtstramning av budgeten för att på så sätt komma i balans.

Franck och Lang identifierar ett "to big to fail" fenomen där det finns incitament för sugar daddies att rädda klubbar som har drabbats av insolvens, framför allt om den marknad på vilken klubben verkar på är tillräckligt stor.

Författarna menar också att i en marknad med större osäkerhet, till exempel ökade men osäkra pengar från Champions League så kommer riskvilliga klubbledare att ta allt högre risker. Det till skillnad från riskaverta ledare som istället minskar risken i sina investeringsbeslut. Franck och Lang argumenterar att i ett fotbollslandskap med ständigt ökade premier från Champions League och där klubbledarna är riskaverta så behövs inte Financial Fair Play. Om klubbledarna däremot har en hög riskaptit så förväntas regelverket att vara välfärdskapande.

Slutsatserna är egentligen ganska väntade men det finns en svaghet i rapporten vilket Franck och Lang också medger. Det är att deras matematiska modell bara utgår från en enda klubb i ligan. Den säger ingenting om huruvida sugar daddies genererar en större riskvillighet hos klubbar som saknar sockerpappor. Det är svårt att svara på, erfarenheten säger att trycket från i första hand fans på att klubbarna ska satsa hårt är stort. Inte minst är det tydligt i samband med ManUtd där det råder en religiös övertygelse och kritik mot att klubben investerar alldeles för lite i spelarkontrakt.

Ett problem med sugar daddies är att när deras egna pengar tar slut och klubbledarnas risktagande till slut saknar täckning. Så länge det inte skapar negativa externa effekter till andra klubbar kan jag tycka att problemet inte är särskilt stort. Finansiell distress leder ofta till att de personer som orsakade den får flytta på sig och och ersättas av andra. Under en regim med regleringar ges mediokert management möjligheter att misshandla klubben lite längre.

I en annan studie tar sig Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen an överinvesteringarna från ett ett effektivitetsperspektiv. De utgår från den ungerske ekonomen Janos Kornais teori om "soft budget constraints". Kornai analyserade de planekonomiska ekonomerna i Östeuropa och menade att den brist som uppstod där inte berodde på dålig central planering utan på dåliga inneboende mekanismer. En av dessa var de mjuka budgetarna där företag tilläts att vara ineffektiva eftersom staten alltid sköt till de medel som saknades. 

En regim med strikt "hard budget constraints" bygger på följande antaganden: 1) företagen är pristagare på både in- och output, 2) förtagen kan inte påverka eller bli undantag för att få skattefördelar eller subventioner från staten. 3) Inget fritt eller förmånligt kapital från staten finns tillgängligt. 4) Inga krediter från andra företag eller banker är tillgängliga och inte heller 5) externt kapital, det vill säga, alla investeringar sker med egna vinster från verksamheten. 

En sådan regim finns knappast i praktiken men i teorin så skapar den en stor effektivitet eftersom profit är för företag på liv och död samt en förutsättning för att kunna växa. Så länge punkt (1) till (3) råder så kan marknaden lösa (4) och (5) genom att det finns ett avkastningskrav på kapital från både aktieägare och långivare som kräver effektivitet.

I en regim med “perect softness” - som alltså är raka motsatsen till ovanstående - är vinst eller förlust oväsentlig och effektivitet spelar därför ingen roll.

Storm och Nielsen menar att fotbollsklubbarna agerar i ett landskap med “soft budget constraints” och att det på det bästa sättet förklarar överinvesteringarna inom fotbollen. Klubbarna agerar under samma mekanism som var inbyggd hos de forna östeuropeiska staterna samt det man på senare tid till viss del har kunnat observera i den västerländska världen med en “to big to fail” paradox. Storm och Nielsen menar att fotbollen som marknad därmed inte är ekonomiskt effektiv. 

Baserat på de båda studierna skulle man kunna ställa hypotesen att klubbledare - som har tillgång till sugar daddie plånböcker - är mer riskvilliga än vad de annars hade varit. Detta skapar överinvesteringar och också en ineffektivitet bland denna kategori klubbar. Frågan är hur utbredd denna ineffektivitet är?

Saken är den att denna ineffektivitet inte är den enda. För ett tag sedan skrev jag detta inlägg som handlade om ekonomisk ineffektivitet som finns uppmätt i den portugisiska ligan. Där fanns ett antal klubbar som hade alldeles för höga intäkter i förhållande till övriga lag i serien som gjorde att de stora klubbars resurser arbetar ineffektivt i väldigt många matcher per säsong. Å andra sidan behöver de stora klubbarna så pass stora resurser för att kunna konkurrera i de internationella turneringarna. Och då används också dessa resurser effektivt. Detta fenomen finns mest sannolikt i fler ligor än den portugisiska.

Kan det inte vara så att sugar daddies bara försöker täppa till de intäktsklyftor som finns för att deras lag ska ha bättre möjligheter att konkurrera? Och vad händer om man stänger ute sugar daddie modellen?

I detta blogginlägg redogjorde jag för en teoretisk modell som visar hur tävlingsbalansen kan förväntas att påverkas om klubbar inte tillåts att finansiera sig själva genom annat än sina egna intäkter. Det förväntade scenariot enligt modellen är att tävlingsbalansen försämras. 

Det är mycket troligt att Financial Fair Play - om det fungerar precis som det är tänkt att det ska göra och att fusk därmed straffas mycket hårt - kan få bättre balans i klubbarnas finansiella resultat. Men kommer vi att få ett mer effektivt fotbollslandskap?

Problemet är att Uefa inte kommer åt de strukturella problemen utan man skrapar bara lite på ytan. Den förväntade vunna balansen i böckerna kommer från en försämrad tävlingsbalans på planen. Om man nu väljer att prata i form av effektivitet och nytta så är det i mina ögon tveksamt att det blir ett nettoöverskott om inte även andra strukturella reformer genomförs. I alla fall om tävlingsbalans också kan definieras som effektivitet.

-----------------------

* What is Wrong with Sugar Daddies in Football? A Theoretical Analysis of the Influence of Money Injections on Risk Taking - Egon Franck & Markus Lang University of Zurich July 12, 2012

** Soft Budget Constraints in Professional Team Sports Clubs - Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen, 2010

tisdag 24 juli 2012

Försämrad tävlingsbalans genom Champions League

Vi har kunnat observera en kontinuerlig försämring av tävlingsbalansen i fotbollseuropa. I första hand har vi sett lag i de största ligorna som har blivit flera klasser bättre än de som spelar i de mindre ligorna. Detta fenomen beror till största del på tv revolutionen där ligor som spelas i länder med stor och rik befolkning har genererat enorma intäkter från sålda sändningsrättigheter.

Men vi har även kunnat observera att tävlingsbalansen också har blivit sämre på liganivå. Det vill säga att ligorna har blivit mer förutsebara. Till stor del beror det på att ett fåtal klubbar får delta i Uefa Champions League vilket ger de deltagande klubbarna högre intäkter och mycket goda förutsättningar till att positionera sig i en längre framgångscykel.

För lite drygt två veckor sedan skrev jag denna krönika på offside.org där jag argumenterade om att det relativt nya formatet under vilket Uefa Europa League spelas är på väg att bli för de mindre ligorna det som Champions League en gång var för de stora ligorna.

För ett par dagar sedan läste jag denna mycket färska artikel som matematiskt har formulerat en ligamodell där deltagande klubbar tävlar om både mästerskapet samt en plats till Champions League. Man har även mätt hur stor inverkan de premier som ligorna delar ut till sina lag för sportsliga framgångar. Författarna visar hur incitamenten för klubbarnas investeringsbeslut påverkar tävlingsbalansen. Figuren nedanför visar en simulering av modellen. Det finns två ligor med olika stora respektive kostnadsstrukturer och där klubbarna i respektive liga har olika stora budgetar.


På x - axeln ser vi storleken på de premier som klubben som deltar i Champions League erhåller och y - axeln visar tävlingsbalansen mätt i win-ratio (ju högre desto sämre tävlingsbalans). De streckade linjerna visar olika storlek på liga A:s egna pool för prispengar.

Det vi ser är att ju högre premier från Champions League, desto sämre tävlingsbalans. Vi ser också att tävlingsbalansen blir mindre sämre om ligans interna pool för segerpremier är högre. Det uppstår också en extern effekt: I liga B ser vi att förändrad storlek på premier-poolen i liga A teoretisk påverkar tävlingsbalansen.

Lennart Johansson sade en gång: 
“UEFA created this fantastic competition in 1992, but that it has now become a monster that has produced this unequal struggle between haves and have-nots in countries across Europe”

Skulle man vilja få en bättre tävlingsbalans så är ett sätt att dela ut premierna till de deltagande klubbars ligor istället för klubbarna själva. Ligorna skulle sedan addera dessa pengar till sin interna pool för prispengar.

Men det är naturligtvis praktiskt inte genomförbart. De stora klubbarna i Europa skulle istället bilda ett eget Champions League i ett eller annat format. Istället kan ligorna istället laborera med sina egna premie-modeller som belöning till framgång.

Uefa har sagt att premierna till deltagande lag i Champions League förväntas att öka med 22 procent kommande säsong.

-------------------------------
Aggregative Contests and Ex-post Heterogeneity: the Case of the UEFA Champions League - Martin Grossmann, Andreas Hefti & Markus Lang, July 2012

söndag 15 juli 2012

Premier League Parachute Payment - säsongens debattämne?

Erfarenheten säger att majoriteten av fotbollsklubbarna i Europa upplever en paradox där ständigt ökade intäkter genererar minskade ekonomiska vinster samt ökade förluster. Vissa kallar det för icke rationellt beteende men faktum är att klubbarna som kollektiv agerar precis som man enligt teorin kan förvänta sig att de ska göra.

Saken är den att resultaten i fotboll till största del mäts på säsongsbasis. Och i dagens konkurrenslandskap där sportsliga framgångar belönas med stora finansiella priser och motgångar straffas med stora intäktsbortfall leder till att Nash-jämvikt uppstår när klubbar maximerar säsongsresultat. Nash-jämvikt innebär att ingen klubb har något att vinna på att ensam byta strategi. Man har helt enkelt för mycket att förlora vilket innebär att ett strategibyte måste ske tillsammans med alla andra klubbar för att man ska kunna tjäna på ett sådant. Samarbete skulle förbiss kunna vara en lösning men problemet är att om alla skulle samarbeta och byta strategi då skapas det stora incitament att bryta kartellen och på så sätt få avkastning under pågående period.

För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll*. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv.

Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa faktorer är ytterst observerbara i det engelska ligasystemet där framför allt klyftan mellan Premier League och övriga divisioner har ökat mycket kraftigt. Figuren nedan visar hur intäktsstrukturen för olika segment i de engelsla divisionerna ser ut.


Figuren visar medelintäkten per klubb i respektive jämförelsekategori säsongen 2010-11 (£miljoner). Champions League clubs bestog av ManUtd, Chelsea, Arsenal & Tottenham. Relegated Clubs var de som degraderades denna säsong: Birmingham, Blackpool & West Ham.
Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance 2012  
Vi ser tydliga skillnader i intäkter mellan de olika jämförelsegrupperna. En stor del av dessa skillnader går för majoriteten av klubbarna inte att ta igen på kort sikt. De saknar både arena kapacitet och tillräckligt stora publikunderlag. De saknar också starka varumärken vilka de stora klubbarna kan kapitalisera vilket illustreras som "other revenue" i grafen.
Därmed finns de främsta incitamenten till överinvesteringar hos intäkterna från Uefa Champions League samt det stora intäktsbortfall som uppstår i samband med degradering från Premier League till Championship.

För ett par veckor sedan kunde vi läsa om att Premier League har sålt sina inhemska sändningsrättigheter till ett pris som är 70 procent högre än det nuvarande kontraktet. Just nu pågår försäljning av de internationella sändningsrättigheterna där ligan idag har drygt 200 kontrakt med olika tv bolag och som tillsammans genererar £480 miljoner per säsong. Sentimentet på marknaden är att kontrakten från de internationella sändningsrättigheterna - precis som för tre år sedan - kommer att fördubbla ligans intäkter från denna inkomstkälla.

Allt som allt kan det innebära att de minsta klubbarna i Premier League kommer att få åtminstonde £30 miljoner mer i "Premier League broadcast" intäkter. Det gör det finansiella gapet mellan Premier League och Championship ännu större. Det ökar också kostnaden att degraderas något oerhört vilket naturligtvis ger större incitament till överinvesteringar.

Ett sätt att försöka minska dessa incitament är att öka fallskärmsbetalningarna till de degraderade klubbarna. Även om fallskärmsbetalningarna i sig inte är tillräckligt stora för täcka de minskade intäkterna i sin helhet så kan de ge de nedflyttade klubbarna goda förutsättningar att snabbt ta sig tillbaka till Premier League och de mycket stora intäkterna från centrala avtal.

Fallskärmsbetalningarna infördes säsongen 2006-07 och de då nedflyttade klubbarna fick £6.5 miljoner per år under totalt två säsonger i den lägre divisionen, totalt £13 miljoner. Betalningarna ökade sedan från säsongen 2007-8 till £11.2 miljoner per år och till £16 miljoner årligen fram till och med säsongen 2009-10. Från och med 2010-11 får de degraderade klubbarna totalt £48 miljoner över fyra år.

Ännu har dessa fallskärmar inte visat sig vara tillräckligt stora för att säkerställa en snabb återkomst för de degraderade klubbarna utan flera klubbar som har flyttats ner från Premier League har också fastnat i den näst högsta divisionen eller till och med degraderats ännu en gång. Men hur skulle det se ut om fallskärmsbetalningarna skulle fördubblas över en natt?

Med tanke på att TV intäkterna i Premier League förväntas att öka med nästan en miljard pund från och med säsongen 2012-13 förefaller 5-10% av denna ökning som en förhållandevis god försäkring som en betydande del av klubbarna i Premier League borde kunna tänka sig att investera i. Att göra nedflyttningen mindre kostsam tack vare en kraftigt ökad finansiell konkurrenskraft gentemot övriga lag skapar rimligtvis lägre incitament till överinvesteringar.

Ett problem är att fallskärmsbetalningar måste godkännas av Football League eftersom dessa påverkar tävlingsbalansen i de lägre divisionerna, förstås. Och finansiellt starkare klubbar som kommer in i ligan från Premier League skapar negativa effekter till de övriga klubbarna i Football League.

Tillräckligt stora fallskärmsbetalningar leder troligtvis till ett mer eller mindre stängt Premier League med extremt få nya klubbar som lyckas ta sig dit. Frågan är naturligtvis om detta är ett pris som kan vara värt att betala om nu konsekvensen skulle bli minskade incitament till överinvesteringar.
-----------------------------------
* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang - 2007

onsdag 4 juli 2012

ManUtd IPO - motiven och riskerna

Manchester United som tidigare har siktat på en börsnotering i Singapore byter strategi och gör det på börsen i New York istället. Ni kan läsa mer om nyheten under länken här. Den bakomliggande anledningen är att man anser sig ha större chanser att få bättre betalt för klubbens aktier. Syftet med börsintroduktionen är att sälja klubbens aktier (eget kapital) och att använda pengarna till att köpa tillbaka klubbens obligationer (skulder). Hur mycket pengar som klubben lyckas resa beror på den efterfrågan som finns från investerare att teckna aktier i ManUtd och därmed vilket pris familjen Glazer kan sätta. När klubben sålde för två och ett halvt år sedan sålde obligationer så var intresset stort och emissionen blev övertecknad två gånger.

ManUtd som tidigare har varit noterade på börsen i London bryter därmed en trend. Börsintroduktioner bland fotbollsklubbar var populära under den andra halvan av 90 talet. Som mest var nästan 40 klubbar noterade på de olika börserna i Europa. Ganska snabbt märkte dock investerarna att klubbarnas ledning ville vinna titlar istället för att tjäna pengar. Man tog investerarnas pengar och investerade i spelare, och mer därtill för att sedan komma tillbaka och be om mer. Intresset för börsen som finansieringskälla åt fotbollsklubbar blev därför mindre och mindre och idag är bara 21 fotbollsklubbar i Europa börsnoterade.

Röstsvaga aktier och ingen utdelning - inte nödvändigtvis någon nackdel
De aktier som kommer att säljas kommer att vara röstsvaga och enligt prospektet avser man inte att dela ut pengar till de investerare som köper aktierna. Därmed ska nya aktieägare förvänta sig avkastning på investerat kapital i form av kursökning som kan kapitaliseras genom försäljning av aktierna. Här finns det de som menar att avsaknad av makt och kontroll kan skrämma bort investerarna. Jag håller inte med och tror att det istället kan vara en fördel för aktieägarna. De som har gjort sin läxa om Glazers vet att deras mål inte är något annat än att öka värdet på bolaget. Och göra det till vilket pris som helst.

Ett lysande exempel på det är Glazers verksamhet i NFL, Tampa Bay Buccaneers. 4 vinster, 12 förlusterblev resultatraden senaste säsongen och missat slutspel, återigen. Och kanske är det inte så konstigt. Tampa Bay har ligans lägsta lönekostnader och trots att publiken har börjat svika så fortsätter intäkterna att öka. De gör det tack vare att 85% av NFL:s totala intäkter delas lika mellan alla lag. På så sätt delas de vinster som NFL skapar mellan klubbägarna och familjen Glazer utnyttjar systemet maximalt.

Figuren visar en tidserie med Tampa Bays intäkter, publiksnitt och personalkostnader. Klicka på bilden för högre upplösning.
I fotbollseuropa däremot - är förutsättningarna helt annorlunda. Av ManUtd:s totala £330 miljoner i intäkter säsongen 2010-11 var nästan £300 miljoner intjänade på egna meriter och bara lite drygt £30 miljoner garanterade genom revenue sharing. Det betyder att klubben - till skillnad från Tampa Bay Bucks -  måste bibehålla en hög kvalitet på sin sportsliga prestation för att kunna växa. Samtidigt säger erfarenheten att klubben inte spenderar mer än vad den behöver för att bibehålla sin sportsliga status. Man värderar befintliga och potentiella spelare mycket noggrant och förvärvar generellt inte övervärderad talang i en inflaterad transfermarknad för världsstjärnor.

Om Glazer skulle lämnat ifrån sig en större del av makten så skulle osäkerheten om klubbens framtida strategi växa. Och osäkerhet är något som investerare avskyr mer över allt annat.

Inte heller behöver uteblivna utdelningar vara någon större nackdel. Till exempel avstod Apple fram till iår från att dela ut pengar till sina aktieägare och inte har det hindrat att locka tillräckligt många investerare för att aktiekursen skulle rusa flera hundra procent under de senaste fem åren. Det handlar i första hand om förtroende om att management kan fortsätta förvalta pengarna lika effektivt som man har gjort historiskt. Vilken också ManUtd de facto har gjort under en längre tid. 

Överföring av risk
Det som däremot borde oroa investerarna en hel del är vad som händer efter att Alex Ferguson slutar. Ferguson har haft en mycket stor betydelse för den effektiva kapitalförvaltning som har präglat klubben. Skottens bidrag till aktieägarvärdet har varit och är mycket betydande och det finns en osäkerhet om hur effektiviteten blir framgent. 

Det är också troligtvis en betydande anledning till att Glazers vill genomföra emissionen. Den finansiella teorin säger oss att man ska sälja tillgångar när de är övervärderade och köpa när de är undervärderade. Det de amerikanska ägarna gör här är att man säljer en del av det egna kapitalet (på de nivåer man anser det vara övervärderat)  och köper skulder.

För klubbens räkning innebär det att den finansiella risken kraftigt reduceras. Men att tro att de pengar som idag betalas till obligationsägarna, istället kommer att användas till stora spelarförvärv är naivt. Klubbens fotbollsstrategi kommer knappast att bli annorlunda bara för att balansräkningen förändras. Man kommer att investera det som krävs för att hålla kvar klubben i toppen. Däremot kommer det finnas - om emissionen nu blir lyckosam - en större buffert som skyddar ManUtd från finansiell distress som skulle kunna uppstå i samband med misslyckad rekrytering av manager. Det är också den risken som de nya aktieägarna får betala för.

tisdag 3 juli 2012

Uefa Financial Fair Play - Möjliga långsiktiga effekter på tävlingsbalansen

På senare tid har vi fått läsa väldigt mycket om Uefas nya regelverk, Financial Fair Play (FFP). Vi har fått se flera analyser av klubbarnas historiska årsredovisningar och hur regelverket kan tänkas slå på respektive klubb. Jag har tidigare skrivit att den stora majoriteten av de klubbar som idag deltar i europaspelet redan nu uppfyller kraven.

Men att analysera framtiden från ett historiskt bokföringsmässigt perspektiv är egentligen ganska ointressant. Talang distribueras inte via resultat- eller balansräkningar utan snarare efter hur resurserna allokeras inom fotbollsindustrin. Kommer regelverket få några effekter på distributionen av talang och därmed tävlingsbalansen i fotbollseuropa?

De ganska logiska argumenten är att klubbar som idag har höga intäkter i förhållande till sina konkurrenter kommer att gynnas. Dessa klubbar kommer att ha mer resurser att spendera på spelare och de klubbar som har lägre intäkter får begränsade möjligheter att kunna utmana i auktioner om spelarnas signaturer som hela tiden äger rum. Detta eftersom regelverket sätter restriktioner på hur mycket klubbarna får spendera på spelarkontrakt baserat på hur stora intäkter de har. Framför allt blir det mycket svårare för klubbar som ska utmana konkurrenter som mer eller mindre regelbundet deltar i Champions League. En turnering som ständigt upplever ökade kommersiella intäkter som distribueras ut till deltagande klubbar.

Markus Sass har alldeles nyligen utvecklat en teoretisk modell* om hur tävlingsbalansen i fotbollseuropa kan förväntas att påverkas på längre sikt. Sass menar att i en liga där klubbarna har sportsliga framgångar som den största drivkraften (nyttomaximering) och under break-even restriktioner, så kommer den större klubben att över tid distansera sig från den mindre.



Problemet med ekonomiska modeller är att de utgår från ett antal antaganden som måste uppfyllas, så även denna. Och eftersom samtliga antaganden omöjligtvis gör det så sker det avvikelser i varje period. Och ju fler perioder man försöker prognosera desto större blir avvikelsen bli. Här antar Sass t.ex att klubbarnas marknadsstorlek beror på deras historiska sportsliga framgångar (glory hunter phenomenon) och att klubbarna är nyttomaximerade. Erfarenheten säger att båda dessa två antaganden uppfylls förhållandevis väl.

I denna modell är däremot antagandet om att det bara finns två klubbar i en liga som är det som avviker mest från verkligheten. Det är osäkert hur allokeringen av talang kommer att ske med fler deltagande lag än med två. I en liga där en klubb är mycket dominant kan det i stället vara den näst största klubben som gynnas mest (tack vare att den dominerande klubben inte kan vinna så många fler matcher, vilket den näst största kan) och som därmed ökar osäkerheten om mästerskapet. 

Generellt borde det däremot vara ganska klart att de restriktioner som finns i Uefa FFP inte kommer att motverka den polarisering som vi ser i fotbollseuropa.

För saken är den att det är en utveckling som har pågått under en väldigt lång tid. Toppen av näringskedjan i den europeiska fotbollen distanserar sig mer och mer från den övriga klungan. Det är klubbar som under väldigt många år har varit mycket framgångsrika och tack vare nya teknologier kan man numera även nå ut till den globala publiken och kapitalisera sitt varumärke. Frågan är inte om ett fåtal klubbar kommer att dominera fotbollen utan hur många eller hur få de blir?

Denna polarisering syns mycket tydligt på samtliga nivåer. Nedastående figurer visar utvecklingen i intäkterna i A) Premier League. B) De fem största förstaligorna i Europa i förhållande till resterande förstaligor. C) De fyra till intäkter största klubbarna i Europa och deras marknadsandel av de klubbar som represeneteras i Deloitte Football Money League. Det vill säga de till intäkter 20 största klubbarna.

Fig [A]. En intäktsjämförelse mellan ManUtd, Arsenal och genomsnittet för resten av lagen i Premier League. Det första året som Premier League spelades hade ManUtd lite drygt dubbel så stora intäkter som snittet för de övriga klubbarna (exkl Arsenal). Idag: nästan fyra gånger så stora som samma jämförelsegrupp.
Fig [B] Figuren visar de samlade intäkterna i Europas högstaligor (€miljarder). Big Five Leagues utgörs av Premier League, Bundesliga, La Liga, Serie A samt franska League 1.
Fig [C] Figuren visar de samlade intäkterna för Europas till intäkter 20 största klubbar samt marknadsandelen som de fyra största har i denna grupp. Big4 utgörs av Real Madrid, Barcelona, Manchester United och Bayern München.
Under de 20 säsonger som Premier League har spelats har ligan vunnits 15 gånger av Manchester United och Arsenal. Det är två klubbar som på ett framgångsrikt sätt har lyckats konvertera sina intäkter i sportslig framgång. Och de sportsliga framgångarna har gett klubbarna en hävstång på intäktssidan. Fem gånger har ligan vunnits av klubbar med sugar daddies. 1995 vann Blackburn efter att Jack Walker sköt till stora summor pengar till klubben. 2003 dök Roman Abramovich upp och vann ligan tre gånger åt Chelsea. Och så sheik Mansour som finansierade Manchester Citys ligaseger den senaste säsongen. Förutom att lägga beslag på pallplatser så innebär dessa klubbars stora investeringar en kortsiktig chock i distributionen av talang i toppskiktet vilket tillfälligt kan försvaga de etablerade klubbarna något gentemot övriga lag i ligan.

Frågan är naturligtvis vad som händer med osäkerheten om mästerskapet om nu dörren för Sugar Daddies stängs? Och hur påverkar det tävlingsbalansen i Champions League där de fyra till intäkter största klubbars marknadsandel ständingt växer sig större? I de två senaste årens upplaga av turneringen har tre av fyra till intäkter största klubbarna kvalificerat sig till semifinal. I år stoppade Roman Abramovich dessa jättars framfart. Vem gör det i framtiden?

Frågan är relevant eftersom det trots allt borde finnas en gräns för hur förutsägbar en tävling kan bli utan att den börjar förlora i intresse och därmed intäkter. Utan nya utmanare kommer de största klubbarna för eller senare att behöva organisera om formaten på tävlingarna. Vem vet, Uefa Financial Fair Play kanske skyndar på en sådan utveckling. 


--------------------------------------------
* Long-term Competitive Balance under UEFA Financial Fair Play Regulations - Markus Sass, May 2012

Billigare biljettpriser utan sponsorer - men hade det varit värt det?

Sponsor Insight har gjort en undersökning som estimerar sponsorernas betydelse för den allsvenska fotbollen. Ni kan läsa mer om det här på IdrottensAffärer.se. Sponsorintäkterna är naturligtvis extremt viktiga men hypotesen om att biljettpriserna skulle skjuta i höjden om dessa inte fanns är direkt felaktig, förstås. För vem skulle betala 1 000 kr för att gå på en allsvensk match?

Hade klubbarna kunnat ta 1 000 kronor per biljett så hade de naturligtvis gjort det. Det med syfte att kunna rekrytera bättre spelare. Ta Djurgården till exempel, de har en total intäktsmassa som är betydligt lägre än Elfsborgs dito vilket ur ett finansiellt perspektiv gör Stockholmsklubben mindre konkurenskraftig. Så för att öka konkurrenskraften hade en enkel lösning för Djurgården varit att höja sina biljettpriser så att deras totala intäkter skulle närma sig Elfsborgs dito. Men det gör man inte och anledningen till det är att det inte skulle bli särskillt många åskådare på matcherna och intäkterna hade varit ännu lägre.

Prissättningen på biljetter som fotbollsklubbarna använder sig av kan nog bäst förklaras genom Cournots Monopolmodell vilket jag tidigare argumenterat för i detta blogginlägg.

Men vad skulle då hända om nu sponsorintäkterna mot alla odds skulle försvinna? Idag står intäkterna från sponsorer för ca 30% av allsvenskans samlade rörelseintäkter. Klubbarnas totala intäkter skulle därmed minska radikalt och de hade haft mindre resurser till talangutveckling och rekrytering av spelare. De duktiga spelare som trots allt skulle slå sig fram i de allsvenska klubbarna skulle ganska fort rekryterats av klubbar i andra ligor. Kvalitetsmässigt skulle allsvenskan därför hålla en betydligt lägre nivå än vad den gör idag vilket fotbollsmässigt borde kunna motsvara nivån i den lettiska motsvarigheten, i bästa fall.

Och i och med en kraftigt reducerad kvalitet skulle en inte helt obetydlig del av dagens besökare välja andra aktiviteter att lägga sin disponibla inkomst på än allsvensk fotboll. Målgruppen skulle därmed minska och fotbollen som den kommersiella industrin som den trots allt är skulle bli mycket begränsad. En smalare målgrupp skulle innebära att biljettpriserna i genomsnitt skulle bli lägre än vad de är idag. Anledningen till det är att klubbarna genom lägre priser skulle försöka locka fler samt nya åskådare. Troligtvis skulle även TV produkten bli mindre åtrovärd vilket skulle avspeglas i mindre intäkter från medie-avtal.

Värdet av sponsorer och deras bidrag till fotbollen bör därför inte mätas som en subvention åt arenabesökarnas biljettpriser. 1998 var allsvenskans sponsor och reklamintäkter 94 miljoner kronor vilket motsvarar ungefär en fjärdedel jämfört med dagens nivåer. Snittintäkten per åskådare säsongen 1998 var 59 kronor vilket kan jämföras med de 140 kronorna som de allsvenska klubbarna snittade på under 2011. Historiskt sett har allstå biljettpriserna stigit i takt med att sponsorintäkterna har ökat, och inte tvärtom.

Sponsorerna är en av flera distributionskanaler för klubbarna att nå ut med sin produkt och som tillsammans de betalande arenabesökarna samt intäkterna från medie-avtal möjliggör att det finns en förhållandevis stor arbetsmarknad för professionella fotbollspelare i Sverige. Och även om intäkterna hänger ihop, så prissätts de separat. Troligtvis vet SponsorInsight också om det här men sättet på vilket man har kommunicerat resultaten var enkelt och förmodligen fyllde det också sitt syfte bättre.