Competitive balance IV - allsvenskan och nykomlingars konkurrenskraft

Ni har väl inte missat mina tidigare inlägg om "competitive balance".
Competitive Balance I - Premier League
Competitive Balance II - Tippeligan
Competitive Balance III - Allsvenskan

I dessa inlägg tittade vi på hur det har sett ut i toppen av ligorna (C4/C5-index) men även marknadskoncentrationen, det vill säga hur poängen har distribuerats klubbarna emellan (H-index).

Av ren nyfikenhet ville jag se huruvida de allsvenska nykomlingars konkurrenskraft förändrats de senaste åren. I Premier League har nykomlingarna de senaste 15 åren upplevt ett betydligt tuffare klimat (även om trenden var något vikande innan dess) och det har blivit betydligt svårare att ta steget upp och etablera sig i den högsta ligan.

Inte så konstigt förvisso eftersom Premier League vid bildandet tog äganderätten av sina egna TV och reklamrättigheter. Det innebär att av fördelningen av TV och marknadsintäkter mellan de två högsta ligorna i England bestäms av marknaden, inte av FA. Mer konkret betyder det att ca 90% av pengarna som de olika TV bolagen totalt betalar för att sända de två högsta divisionerna i England går till Premier League.

I förra regimen distribuerades pengarna av FA -på den tiden betydligt mindre- med en viss subvention till divisionerna under. Idag motsvarar intäkterna från TV rättigheter så mycket som ca 50% av Premier Leagues totala intäkter.

Vi kan se förändringen i "competitive bakance" för nykomlingar i Premier League enligt figur 1.

fig1. bilden visar ett index där man mäter Premier Leagues nykomligars poängandel. Som synes säger trenden att nykomlingarna tar färre poäng sedan PL startade 1992. Intressant är "jacket" 1965-1975.

Att ta fram indexet går till som så att man tar de antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel. Notera att 2009 är beräknat på de första 16 omgångarna.

I allsvenskan kan vi se att det blev lite mer oroligt och vi kan skönja en, om än svag nedåtgående trend (3 års glidande medeltal) med start ett par år in på 2000 talet. Det skulle kunna förklaras genom att de löpande intäkterna under detta millennium ökat lavinartat, från 365 miljoner till drygt 800 miljoner. Rimligtvis borde en betydande del av ökningen härstamma från klubbarna i storstadsregionerna som tack vare det gett mindre utrymme för nykomlingar från mindre orter att etablera sig i allsvenskan.

Topparna 1995 (Djurgården, Örgryte), 1998 (Hammarby), 2001 (Djurgården och Malmö FF) samt 2006 (AIK) är år där sedan tidigare etablerade klubbar återigen tagit steget upp i allsvenskan och gjort det bra.

En hypotes skulle kunna vara att i samband med det nya TV avtalet som förhandlades fram inför säsongen 2006, så skulle klyftorna till Superettan ha ökat än mer. Förhållandet i distributionen till allsvenskan/superettan är 80/20.

Dessutom, småklubbar som fått ett par års kontinuitet i allsvenskan tack vare bra resursutnyttjande borde rimligtvis belönas av den solidariska distributionsnyckeln (74-13-13) och göra det svårare för klubbar underifrån att komma upp och etablera sig. Dessa måste mycket snabbt klara av att höja sig en nivå. Något som till exempel varken GIF Sundsvall eller Norrköping alls klarade av.

Det är dock ännu alldeles för tidigt att kunna se något som stärker den tesen.

Och... Det finns ett scenario ifall några av de idag i botten krigande klubbarna degraderas efter denna säsong, så kan det mycket väl förändra kurvorna de närmast kommande åren.