En norsk artikel där man jämför talangutflödet mellan de norska och svenska ligorna. Man listar 42 spelare som sedan januari 2008 lämnat allsvenskan och superettan för spel utomlands.
För SvFF är det ju ingen större issue, det spelar egentligen ingen roll i vilken liga som landslagsspelarna utbildas i för att sedan bidra till de stora premierna från deltagandet i VM- och EM slutspelen.
Branschorganisationen däremot ser sin produkt harva kvar runt plats 24 i den europeiska värdekedjan vilket i förlängningen även prisas in i sponsorkontrakten.
I Nordamerika är proffsligorna religiöst övertygade om "competitive balance" och dess betydelse för efterfrågan på sport. Man har således infört en del restriktioner i syfte att kontrollera tävlingsbalansen. En av dessa är den årliga draften där förloraren blir vinnare och får första tjing på till ligan nytillkommen talang.
Detta system har även det sina brister. Är en klubb mot slutet av en säsong redan avsågad från en play-off-plats finns egentligen bara ett incitament. Att förlora resten av matcherna och komma sist. Bra kundvård där.
I allsvenskan har vi den "omvända draften". Vinnarna dräneras allt som oftast på sin talang och "competetive balance" kan på så sätt säkerställas.
Här har jänkarna något att lära.
2 kommentarer:
Tankeväckade o bra artikel. Den Amerikanska modellen är dock lite mer kontrollerad. I Sverige "råkar" bara resultat bli det samma.
//Per
På en fungerande spelarmarknad kommer de bästa spelarna röra sig uppåt i näringskedjan. De bästa lagen tenderar att ha de bästa spelarna. Det är inte bara slumpen, utan marknaden som bibehåller tävlingsbalansen.
Den kanske viktigaste skillnaden mellan Sverige och de amerikanska ligorna är att NFL, NHL och MLB är överst i näringskedjan. Det finns i stort sett ingen marknad som erbjuder likvärdiga löner inom amerikansk football och baseball (möjligen Japan) utanför Nordamerika.
Skicka en kommentar