How the mighty fall...

Ironiskt nog håller Hammarby Fotboll AB:s ekonomiska resultat för 2009 förmodligen till på den övre halvan när samtliga allsvenska bokslut har presenterats. Det är dock föga intressant eftersom det säger oss ingenting om framtiden. Och den närmaste framtiden betyder ett byte av marknad till Superettan med ungefär 20 miljoner mindre i intäkter från de tre intäktskällorna, matchdag, sponsor&marknad samt centrala avtal.

Därför är det ganska ointressant att gräva sig ner i resultaträkningen. Däremot får vi vissa nyckeltal som kan förklara historien och visa vägen som ledde fram till degraderingen. Det finns en hel del tydliga trender och brytpunkter.

Finansiering
Låt oss börja med att titta på de intäkter som Hammarby Fotboll har genererat. Intäkter från matchdag, sponsor&marknad samt centrala avtal är en fotbollsklubbs viktigaste finansieringskälla. I alla fall om man har ambitioner att nå sportsliga framgångar. Det gäller således för en organisation i en fotbollsklubb att klara av och kapitalisera sportsliga framgångar samt det kommersiella värde som klubbens varumärke besitter. Förmågan att göra det är ofta starkt korrelerat med sportsliga resultat men även andra mjuka värden som föreningen har byggt upp under historiens lopp.

figur1. Datakälla: Hammarby Fotboll resultaträkning 2002-2009, msek.

Vi ser en intäktstillväxt som höll i sig ända fram till 2007 där det sista året är "dopat" med ungefär 5 miljoner i intäkter från UEFA cupen. Som vi ser är intäktsminskningen under 2008 och 2009 brutal vilket innebär att kontrakt som är tecknade fram till dess och vilka är baserade på tidigare erfarna försäljningsnivåer, helt plötsligt började upplevas som väldigt dyra.

Konkurrenskraft
Även om Hammarbys intäkter ökade fram till och med 2007 så måste vi komma ihåg att de allsvenska konkurrenterna också upplevde en liknande tillväxt i sina respektive verksamheter. 2006 fick till exempel allsvenskan ett nytt tv-avtal som kraftigt ökade ersättningen från centrala avtal. Därför berättar inte siffrorna i figur1 sanningen om Hammarbys finansiella konkurrensstyrka.

figur2. konkurrenskraft i relation till de andra allsvenska klubbarna Marknad: intäkter (exkl spelarförs) dividerat med samtliga allsvenska klubbars intäkter (exkl spelarförs). Sport: inspelade poäng dividerat med utdelade poäng i allsvenskan respektive år.
Nyckeltalen dividerade med (1/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan för att korrigera för ändringen av antalet lag 2008 och göra siffrorna jämförbara över tiden.
Ett index på 100 betyder allsvensk norm

Vi ser att Hammarby Fotbolls konkurrenskraft började att minska redan efter 2004. Något som jag analyserade i detta inlägg. Intressant är hur den gröna linjen pressade sig mot den röda under säsongerna 2005 och 2006. Regimen Anders Linderoth som avslutades i november 2006 optimerade resurserna som kom in i form av de löpande intäkterna. Under 2006 fick de också hjälp av en kontraktsstrategi där större delen av truppen levererade under sitt sista kontraktsår för att sedan lämna klubben. Därmed inte sagt att det var en felaktig strategi. Ibland kommer tillfällen med starka momentum och det gäller att ta vara på dessa. Här upplevde klubben en positiv sportslig trend mellan 2003 och 2006. Det som hände 2006 var att man indirekt "lånade" resurser av framtiden. Man misslyckades dock med att hantera det och regimen post Linderoth upplevde problem med att investerad krona inte längre motsvarade förväntad tabellplacering och därmed genererad intäkt vilket ledde till en negativ spiral och gjorde varje misstag än mer dyrbart än det föregående. För varje år som gick drogs snaran åt.

Produkten "stockholmsderby"
En inte helt obetydlig anledning till den positiva utvecklingen gällande konkurrenskraft fram till 2004 var derbyprodukten. De tre stockholmsklubbarna nådde under 2003 en marknadsandel på hela 37% i allsvenskan. (37% av allsvenskans intäkter genererades i Stockholm) 2009 förväntas denna siffra vara nere på ca 23%. Ju mer efterfrågan på derbyprodukten minskade, desto mer försämrades Hammarby Fotbolls konkurrenskraft. Hammarbys derbysnitt under 2005 och 2006 ligger under derbysnittet vilket förklaras av att klubben tog derbyt tillbaka till sitt hem, Söderstadion.

figur3. De tre huvudstadsklubbarnas intäkter i relation till allsvenskans intäkter. Den röda linjen visar det totala derbysnittet respektive säsong och den gröna Hammarbys "hemma"derbysnitt. 2005 och 2006 spelades på Söderstadion och 2005 endast en match.

Det kan ifrågasättas ifall det var rimligt att budgetera med intäkterna från en attraktiv derbyprodukt. Här är man ju inte enbart exponerad mot sin egna prestation utan är även beroende av att de rivaliserande klubbarna i huvutdstaden håller en hög nivå. Å andra sidan hade sannolikheten att derbyprodukten överhuvudtaget hade funnits varit betydligt lägre om man inte hade budgeterat för den. Helt klart har det dock visat sig ha varit ett högriskprojekt där Hammarby Fotboll satt med svarte petter på hand.

Investeringar
Nästa figur är intressant, den visar antal miljoner investerade i spelarkontrakt. Under 2008 och 2009 förvärvade Hammarby Fotboll AB spelarkontrakt för 19.7 miljoner. Det kan jämföras med att klubben under perioden mellan 2002 till 2007 totalt sett köpt spelarkontrakt för 24 miljoner. Utöver det tillkommer en okända summor i form av sign-on fee.

Tillsammans med intäktsgrafen (figur1) visar ovan grafik mycket tydligt att de förvärvade spelarkontrakten post 2007 inte har gett tillbaka förväntad avkastning, vare sig sportsligt eller finansiellt. För ironiskt nog minskade intäkterna istället för att öka och vi ser den kraftigt försämrade effektiviteten i form av wages/revenue-ratio.

figur4. Investeringar i spelarkontrakt i form av transfer-fees (msek) samt ration personalkostnader dividerat med intäkter exkl spelartransfers.
Datakälla: Hammarby Fotboll resultat- & balansräknig 2002-2009; inköp av immaterliella tillgångar; balanserade utgifter för nyförvärv.

Förvisso har vi sett en inflation där det nominella priset på talang har stigit. Något som jag uppmärksammat i detta inlägg, men vi kan benchmarka genom att sätta investeringarna i relation till Kalmar FF vars talangutflöde av extraordinär karaktär kan bedömas som än större än Hammarbys. Mellan sommaren 2008 och sommaren 2009 skeppade Kalmar iväg 55 mål och 28 assist (som producerades under guldåret) till utlandet och har under de två bokslutsåren, 2008 och 2009, återinvesterat totalt 7.4 miljoner i form av transfer fees.

Uppenbarligen har den sportsliga organisationen i Hammarby misslyckats med att bygga en stomme och trygghet som är mer immun mot spelaromsättning än vad den de facto var. Man har även inte varit speciellt framgångsrik i sin scouting där syftet med spelarrekrytering bör vara att maximera lagets(produktens) prestation.

Alternativt utfall
Avslutningsvis kan vi roa oss med att projektera den intäktsutveckling som med facit i hand hade krävts för att Hammarby Fotboll hade klarat av att hålla sin finansiella konkurrenskraft intakt i allsvenskan. Alternativet till högre intäkter hade varit mindre pengar till mindre klubbar. Något man försökte förhandla fram i form en mer marknadsmässig distribution av sina sändningsrättigher som ju klubbarna gav upp till en central försäljning. En notis från tiden det begav sig finns här. Men det är en helt annan diskussion.

figur5. Gröna linjen visar Hammarbys utveckling av intäkter exkl spelartransfers 2001-2009. Den streckade gula visar en approximation av intäkter säsongen 2006 till 2009 baserat på ett marknadsandelsindex lika med 155.

caps and floors

När NFL säsongen återigen drar igång igen gör man det utan lönetak. Spelarfacket och ligan är inte överens och i det förra avtalet som löper ut efter 2010 finns en klausul som säger att ifall parterna inte var överens om ett nytt avtal innan 2010 började, så skulle sista året på avtalet vara oreglerat. Det många glömmer bort är att det även finns lönegolv. Lönetaket ligger omkring 64% av "revenue-sharing-income" och lönegolvet är ca 56% av densamma. Det betyder att klubbägarna måste spendera minst 56% av de centralt distribuerade pengarna på spelarlöner.

Det behöver man dock inte göra under 2010. Och eftersom "football-socialism" inte straffar mediokerhet med degradering så kan vi förvänta oss att många ligalag kommer att passa på och minimera sina lönekostnader. Eftersom det utanför NFL inte finns någon större konkurrens om spelarnas signaturer så får de sämre free-agents vackert acceptera de låga bud de kommer att erbjudas.

För klubbägarna gäller, hellre medioker med högre profit än halvbra med lägre profit. Kanske Inte helt optimalt för konsumenterna, men hur många mindre klubbägare (nettointäktsmottagare) behöver bry sig under 2010 när det finns ett stort revenue-sharing-program på plats?

Elfsborg - stark balansräkning och låg risk skapar möjligheter

I februari 2008 skrev jag följande efter att Elfsborg hade presenterat sina siffror för 2007.
"Någonstans där bör klubben ha sin årsbudget förutsatt att man har en konservativ strategi. Vill man ta risk för att nå sportslig framgång skulle man kunna höja budgeten och ta förluster vissa år för att sedan balansera upp åren då extraordinära intäkterna kommer. Det förutsätter dock sportslig avkastning.

Klubbens stärkta balansräkning tillåter vissa chanstagningar. En sådan strategi har vi ju sett tidigare i allsvenskan med förödande konsekvenser. Fast man behöver ju inte göra som pioniärerna, ta i för kung och fosterland utan öka försiktigt."

Två år har gått och vi känner igen den föreslagna strategin när vi tittar i Elfsborgs årsredovisning för 2009. Å andra sidan kan man se det som att det är den allsvenska konkurrensbalansen som pressar marginalerna. Vi ser nämligen ytterligare ett exempel på att intäkterna som allsvenskan genererar inte räcker till att täcka kostnaderna. Det krävs intäkter från spelarförsäljningar samt spel i Europa.

2008 redovisade klubben en förlust på 1.5 miljoner till totala intäkter av 89.9 miljoner Då redovisades resultat från spelarförsäljningar på 8 miljoner samt intäkter från europaspel på 3.5 miljoner (nettovinst europaspel +1.2m).

Under 2009 omsatte Elfsborg totalt 99 miljoner och vinsten på den nedersta raden blev 2 miljoner. Bakom de siffrorna döljer sig 9 miljoner i intäkter från europacupspel där den isolerade nettovinsten från denna "produkt" redovisades som 6.5 miljoner. Resultatet från spelarförsäljningar under 2009 blev 2.8 miljoner.

Värt att notera är också att omsättningen under 2009 är "dopad" med 4 miljoner. Klubben redovisar ett lån* som "övrig rörelseintäkt". Det framgår inte vad det syftar till, men jag misstänker att det är en "värdepapperisering" av spelarförvärv under 2009 där klubben betalade 11 miljoner i transfersummor till andra klubbar. 11 miljoner som aktiverades på balansräkningens tillgångssida (immateriella tillgångar) och skrivs av linjärt över spelarens kontraktstid. Denna intäkt "döljer" således 2009 års ökning av capex och dess påverkan på den nedersta raden. En utgift som dock klubben uppenbarligen såg som nödvändig för att möta konkurrensen i toppen av allsvenskan.

Men låt oss inte trötta ut oss med detaljer. Klubben står sig med en fortsatt stark balansräkning och med en relativt jämn resultatutveckling de senaste åren. Den låga kostnaden för att hyra Borås Arena ger samtidigt en mycket låg risk. En vad jag misstänker är väldiversifierad sponsorportfölj med många mindre sponsorer samt ingen derby-produkt som kan crasha är ytterligare faktorer som gör risken mindre jämfört med några av konkurrenterna.

Vi har observerat att Elfsborg har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låga nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat.

Affärsmodellen hänger dock på fortsatt regelbundet deltagande i det internationella spelet. Lönsamheten skulle också pressas ytterligare ifall konkurrensen i toppen blev större än vad den idag är. Ett potentiell konkurrenshot skulle kunna vara en återkomst av "produkten stockholmsfotbollen". I grafiken nedanför kan vi se hur den har försvagats sedan storhetstiden i början av 2000 talet. Till viss del beroende på exponering mot en högre konkurrens från bl.a. Elfsborg som med hjälp av en hävstång från Borås Arena tog steget upp till toppen.

Ett inte helt omöjligt scenario är naturligtvis att en eller två klubbar från huvudstaden återigen seglar upp och, genom av rivalitet triggad efterfrågan, snor åt sig allsvenska marknadsandelar. Vi kan anta att det idag finns en stor outnyttjad intäktspotential i huvudstaden. Det finns naturligtvis klubbar som tjänar att den förblir så.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
De tre huvudstadsklubbarnas marknadsandel. 2003 genererades 37% av allsvenskans rörelseintäkter (exkl spelatransfers) i Stockholm. Nyckeltalet är korrigerat och tar hänsyn till förändringar av antalet lag (2008) och är därför jämförbart över tiden. 2009 är en prognos. Datakälla: svenskfotboll.se samt årsredovisningar från DFAB, Djurgården Marknad AB samt Djurgården Fotboll Försäljning AB.
Högra axeln visar publiksnittet från samtliga sthlm-derbyn respektive år.

Ett sätt att kunna sakta ner en möjlig återhämtningsprocess skulle kunna vara en minskning av allsvenskan till 12 lag. Eftersom både Djurgården och Hammarby befinner sig i en saneringsperiod skulle en ökad konkurrens för dessa två klubbar kunna förväntas sätta käppar i hjulet och ge det nuvarande toppskiktet en förlängd "competitive-advantage-period" .

Det som rent konkret händer i och med en minskning till 12 lag i allsvenskan är nämligen att man, genom en större degraderingsrisk, ökar konkurrensen för klubbar som befinner sig under den absoluta toppen av ligan. Det kommer att skapa incitament för klubbar att fatta fler kortsiktiga beslut samt överinvestera i talang på grund av att det ekonomiska gapet till superettan ökar och en degradering förväntas bli än mer kostsam än vad den är idag.

Större klubbar som i samband med en omläggning befinner sig i toppen och upplever ett starkt sportsligt momentum gynnas naturligtvis. Jag vågar dock påstå att Elfsborg, tack vare en för närvarande lägre risk än övriga toppkonkurrenter, är den klubb som gynnas mest. Framför allt med tanke på att den lokala tillväxten i Borås kan antas närma sig taket och klubben på sätt kan öka sina intäkter tack vare att något färre klubbar delar på intäkterna från centrala avtal.

Klubbens ordförande Bosse Johansson började prata om ett sådant regimskifte redan för ett år sedan.
---------------------------------------
* Villkoren för återbetalning uppges upfylla kraven för att kunna redovisas som en ansvarsförbindelse och tas därmed inte upp som en skuld på balansräkningen.

Stefan Szymanski on football finance

Ett rykande färskt reportage med Stefan Szymanski om fotbollsekonomi. I slutet förklarar han varför dålig lönsamhet är goda nyheter.

Regleringar och rent-seeking, nej tack.

Serie A: broadcast revenue vs match-day-revenue

Årets upplaga av Deloitte Football Money League var ingen större kioskvältare. De största klubbarna i Europa har än så länge klarat av lågkonjunturen mycket väl och flera av dem upplever fortsatt tillväxt.

De engelska klubbarna straffas sedan två år tillbaka av pundets försvagning mot euron och de spanska klubbarna gynnas kraftigt av den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Se nedan grafik och en kortare kommentar kring detta finns här.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%. Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt. Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Intressant är att titta på de italienska klubbarnas intäktsstrukturer. Den absolut största intäktskällan kommer från och med kommande säsong att säljas centralt och distribueras mer solidariskt inom ligan. Förutom förväntad högre inhemsk konkurrens (resonemang här), kan man fråga sig hur väl de italienska klubbarna kommer att klara av den internationella konkurrensen? Även om priset på de paketerade rättigheterna kommer att överstiga summan av de idag individuellt förhandlade så bör ersättningen till toppklubbarna minska.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna, match-day, commercial samt broadcast.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Den stora utmaningen är helt klart match-day-revenes. Förutom att kapacitetsutnyttjandet är betydligt sämre än hos konkurrerande ligor så är man dessutom relativt mediokra vad gäller paketering av produkten. Klubbarnas nuvarande beläggningsrad på arenan är: Juventus 85%, Inter 66%, Milan 52%, Roma 50%.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från economist.com
intäkter från matchdag diviserat med antal besökare. Intäkterna inkluderar "hospitality paket", klubbstolar samt vip-boxar. I ManU:s fall genereras ca 40% av match-day-revenues av endast 10% av besökarna.

Deloitte Football Money League 2010

Deloitte presenterar Football Money League på Soccerex konventet.

“Whilst there has been much recent comment on the finances of English football clubs, we believe the fundamentals of football remain strong. Financial problems experienced at the very highest level are far more likely to be a result of mismanagement, weak cost control or a lack of available credit than any problems with revenue generation.”

Överensstämmer ganska väl med min bild. "Mismamagement" och "weak cost control" har funnits i alla tider och problemen upplevs på kreditsidan. Denna vinter extra tydliga på grund av den låga omsättningen under transferfönstret. (här och här och här)

Självreglerande mekanismer

Poutsmouth är sedan i fredags förklarat i "adminstration" och genast höjs röster om att Premier League har misslyckats med att organisera och reglera sig själv.

Om nu syftet var att skydda mediokra och dåligt skötta klubbar från att ta steget nedåt i näringskedjan, så visst, man har misslyckats, radikalt. Men det var trots allt inte det som var syftet när ligan bildades 1992.

Syftet var att skapa en produkt i världsklass och fakta i målet är att ligan fortfarande drar ett stort intresse till sig. Något som bekräftas av den pågående försäljningen av sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna. Det nya avtalet sägs vara värderat till dryga £1 miljard för kommande tre säsongerna. En ökning med ca 80% jämfört med det nuvarande som ligger på £625 miljoner. (De inhemska sändningsrättigheterna för de kommande tre säsongerna har ett värde på £1.7miljard)

Mediokerhet är annars något som ligorna runt om i Europa aldrig någonsin har kunnat rädda. Klubbar har degraderats i alla fall så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg när jag i början av 80 talet fällde en tår då Arka Gdynia åkte ur högsta divisionen trots att man hade VM bornshjälten från 1982 i laget, Janusz Kupcewicz. Degraderingen blev ett faktum endast två år efter att man vunnit polska cupen och fick äran att representera landet i Europa. Åren som följde innebar en mediokert pendlande mellan den andra- och tredjedivisionen. I början av 2000 talet fick Arka, under Polens största mjukvaruföretag Prokom S.A:s beskydd, nytt luft under vingarna och tävlar idag återigen på den högsta nivån. Men sannolikt kommer man att bli degraderad även i framtiden. That´s the name of the game.

Nåja, låt oss släcka pipan och bege oss tilbaka till England. Steve Gibson, ordförande i Middlesbrough FC förklarar: “A lot of financial pressure on clubs is self-inflicted,”

Att göra fallet Pompey som en symbol för hela ligan är inte helt rättvisst. Här glöms det ofta bort att ägardynamiken bidragit till att göra ligan till det den är. Vi har de amerikanska proft-maximerande ägarna hos ManU och Liverpool vars motiv självreglerar tävlingsbalansen i ligan. Inte alltid helt optimalt för fansen, och vem kan klandra dem, de vill ju inget annat än att se samtliga matcher vinnas.

Men hur ska man kunna ge ligan ett enda incitament till att ändra på den dynamiken som finns? Vi har sett Chelseas uppgång som utan Roman Abramovich aldrig hade inträffat. Och nu Manchester Citys fåfänga väg till toppen.

Spanska ligan skulle, ur ett tävlingsbalansperspektiv, kanske må bra av en leveraged-buy-out i fallen FC Barcelona samt Real Madrid. Det skulle vara mindre bra för de miljoner människor som enbart önskar se ett haussat El-Clasico. Men faktum kvarstår, idag är det de två spanska giganterna som aktivt driver spelarlöneinflationen i fotbollseuropa.

Ska det regleras? Gibson hör till dem som inte vill se en reglerande "watchdog" som kontrollerar räkenskaperna. - “I think we have to be selfregulating. I think every club has to run itself within its means. There is always risk in any business and I’m not saying football is free of that, it can’t and won’t be. But that risk could be less than it currently is.”

Kanske lite naivt, för ska de självreglerande mekanismerna fungera så krävs det ju offer så att riskerna visar sig vara konkreta istället för att enbart vara abstrakta. Jag har tidigare skrivit om den inte omöjligt antagna implicita garantin.

Men det finns faktiskt en intressant sak som har kommit fram i ljuset i och med fallet Pompey. Premier Leagues nuvarande regler säger att andra klubbars samt spelarnas fordringar har högsta betalningsprioritet.

“This is the first time these rules have been applied,” Mr Levy says. “It is questionable whether they are consistent with the laws of the land.”

Förutom det rättsliga perspektivet undergräver även denna regel den självreglerande mekanismen i ligan.

Stefan Szymanski säger.
“It undermines the incentive of the league to put in place some self-regulatory mechanism to control the finances of the club”

En förändring av denna regel skulle innebära att klubbar som säljer spelare till en motpart med reverser inblandade, men även spelare som tecknar långtidskontrakt med en klubb, ges större incitament att ta hänsyn till motpartsrisk. En högre kreditrisk tar definitivt inte bort samtliga, men det blir rimligtvis något färre kraftigt överprissatta transaktioner och avtal på marknaden.

Det är den typen av "knappar" som måste identifieras, inte pappersprodukter såsom UEFA-financial-fairplay. Jag väntar med spänning på både problemformulering och handlingsplan.

Så vad händer med Poutsmouth vars skulder uppskattas till dryga £70 miljoner? Framtiden får utvisa, kanske blir det den fjärde professionella klubben sedan 1923 att likvideras.

Mest sannolikt är dock att klubben, likt bl.a. Leeds United och Leicester, tar några steg ned i näringskedjan för att åter ta sats mot högre höjder. Ett öde inte olikt det Arka Gdynia drabbades av på den tiden det begav sig.

resultat

Kalmar FF - talent/equity swap och högre kostnader

Utan att grotta ner sig alltför mycket i Kalmar FF:s redovisning är det värt att notera att de löpande kostnaderna numera ser ut att överstiga de löpande intäkterna. Dessa främst avseende peronal (32m), försäljnig och material (18.8m) är större än de löpande intäkterna främst drivna från matchdag (11.8m), reklam&sponsring (14.4m) samt centrala avtal (12.3m).
Svante Samuelsson förklarar de ökade personalkostnaderna: – Det är en post som ökat och där måste vi vara vaksamma framöver. Vi måste också få en ökad förståelse bland spelarna.
Men fotbollspelare är affärsmän, och deras lojaliteter förklaras därefter. Önskar Kalmar FF att kontinuerligt bita sig fast i den absoluta toppen måste personalkostnaderna rimligtvis upp ytterligare ett snäpp. För när vi pratar om ekonomsika muskler i en fotbollsklubb så betyder det förmågan att löpande avlöna spelartruppen.
Nettointäkterna från försäljningarna av Rasmus och David Elm samt Ingelsten landade på 30 miljoner och bar upp resultatet. Intäkterna från spelarförsäljningarna kan tyckas låga i relation till de förväntade och haussade "marknadsvärdena" men klubben har, genom sina kontraktsstrategier, redan kapitaliserat ersättningen i sina tidigare bokslut i form av mindre kostnader och därmed lägre risker. Något jag skrivit om tidigare här. Man kan inte få både en låg risk och hög avkastning när vi pratar handel med spelarkontrakt.
Klubben hoppas nu att en ny arena ska öka intjäningen. 220 miljoner kronor har aktiverats på koncernens skuldsida. Ska vi jämföra caset med Elfsborg så är bygget mer än dubbelt så dyrt. Inom vilka områden förväntas man hämta hem den motsvarande ökade kostnadsmassan som den högre investeringen medför? Jag har dålig inblick. På tillgångssidan matchas skulden av arenans bokförda värde, det vill säga anskaffningskostnaden. Arenans marnadsvärde, det vill säga nuvärdet av de förväntade framtida kassaflödena, är okänt och osäkert.

"Long may it reign"

Under veckan kablade Michel Platini ut sin propaganda. Premier Leagues skulder sägs under säsongen 2007/08 stå för 56% av fotbollseuropas dito. Vi pratar om drygt £3 miljarder. Fakta i målet är att informationen är snart ett år gammal. Det enda nya nyckeltalet är "56%" och det säger egentligen inte så mycket. Läget för de engelska klubbarna hade ju inte varit lättare ifall just det nyckeltalet hade sagt "1%". Det hade naturligtvis inte heller varit svårare ifall man toppade på "99%".

Men inte heller £3 miljarder i en klumpsumma säger oss särskilt mycket.

“It doesn’t matter how indebted the clubs are, what matters is their capacity to service the debt,”

Låt oss bryta ner informationen vilken Deloitte presenterade redan i somras.

saxat från: deloitte annual review of football finance 2009

Till att börja med kan vi konstatera att både Chelseas samt Manchester Citys skulder har blivit konverterade till eget kapital. Vi pratar naturligtvis om kosmetika och det gör inte klubbarna till lönsamma företag.

Manchester Uniteds skuld känner vi vid det här laget till. Här har marknaden, det vill säga den kollektiva analysen bedömt situationen som hållbar.

Hos Liverpool har vi ett liknande case. £250 miljoner är finansieringen för Hicks & Gillets förvärv och resten finansierar klubbens rörelsekapital. Värt att notera är att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning med £100 miljoner till den stundande omfinansieringen i sommar. Föga överaskande, däremot rationellt då affärsrisken har ökat i samband med den högre konkurrensen i toppen (läs ManCity). Vi kan därför förvänta oss en lägre skuldsättningsgrad i Liverpool. Hur man löser det är Hicks och Gillets problem.

Vad gäller Arsenal så pratar vi framför allt om ett obligationslån som finansierar Emirates Stadium. Finansieringskostnaden på ca £15 miljoner om året har genererat en årlig ökning av match-day-revenue på ca £60 miljoner. Klubben har således, tack vare skuldsättningen, förbättrat både sin konkurrenskraft och lönsamhet.

Vad gäller resten av klubbarna så pratar vi främst om "soft debt" det vill säga kapital som ägarna tillför helt enkelt för att de själva inte klarar av konkurrensen och behöver finansiera sin egna mediokerhet. Nedsidan är att "soft debt" de facto kan förvandlas till "hard debt". Men det kan även, som i fallet Chelsea och ManCity, gå upp i rök.

Skip Sauer på The Sport Economist ger sin syn på fallet Portsmouth och Premier League. En bra artikel.

Ska man vara orolig? Man ska naturligtvis alltid vara på sin vakt för även "duktiga" företag faller. Något som Jim Collins försöker analysera i sin bok, How the Mighty Fall and Why Some Companies Never Give In. Än så länge har dock fotbollen i drygt 90% av fallen lyckats lura steg 5.

Dags för Platini att städa hemma?

Det har pratats om ett lönetak i den europeiska fotbollen. Siffror på 60% av klubbarnas omsättning har nämnts. Värt att notera att den allmäna hackkycklingen Premier League ryms inom gränsen

Platinis egna hemland, Frankrike, uppe på sköna 71%. Ridå…

Saxat från UEFA: The European Club Footballing Landscape sid 53

Helsingborg IF - högre risk inför 2010

Även Helsingborg har i dagarnac släppt sitt bokslut. Klubben är intressant eftersom man ständigt balanserar på en skör tråd där utrymmet till misstag inte är särskilt stort.

När jag för ett år sedan skrev om Helsingborgs bokslut från 2008 fanns det bland annat två frågeställningar.
- Hur skulle klubben, med tanke på kontraktsläget, klara av att finansiera 2010 års trupp.
- Skulle sportsliga motgångar med lägre intäkter som följd, med bakgrund av den svaga finansiella hälsan, tvinga fram spelarförsäljningar.

Den första frågan lyckades man rulla runt tack vare ett utökat utbud av spelare på marknaden. Vi måste dock komma ihåg att det större utbudet även når klubbens allsvenska konkurrenter. Även om de nominella beloppen i kontrakten idag upplevs som lägre så förväntas effekten på den nedersta raden förbli oförändrad.

Den andra frågan är än så länge obesvarad och har rullat vidare till framtiden.

Resultatet
Klubben kommunicerade ett sparpaket inför 2009. Vi kan även se att kostnaderna har minskat. Tyvärr har intäkterna minskat än mer. Marknadssidan backar med hela 7 miljoner, från 30m till 23m. Klubbledningen väljer den enkla vägen och skyller på lågkonjunktur. Jag köper det inte helt och hållet eftersom vi sett allsvenska klubbar som har ökat i denna intäktskälla. Ett tapp på nästan 25% är brutalt och min spontana känsla säger är det döljer sig något mer än enbart konjunktureffekter och resultatpremier bakom. Noterar även att kostnaderna för marknadsaktiviteter hade ökat från året innan. Täckningsbidraget från sponsor & marknad blev således ännu sämre än 7 miljoner.

Allt som allt minskade omsättningen exklusive spelartransfers från 72.8m till 64.3m och resultatet på den nedersta raden blev minus 6.9 miljoner.

Kassaflödet från rörelsen blev för andra året i rad minus 10 miljoner. Under 2008 vägdes detta upp med spelarförsäljningar till ett värde av 28 miljoner. Under 2009 blev det endast 7 miljoner från avyttrade spelarkontrakt. För att kompensera detta ser vi att klubben per 31/12-2009 bland annat har aktiverat 6.3 miljoner i långfristiga skulder (0 m-2008). Vi pratar om utnyttjande av en checkkredit á 3.3 miljoner samt 3 miljoner i utnyttjande av en kreditfacilitet som klubben förhandlat fram i samband med ett nytt sponsoravtal med Resurs Bank.

Klubben kommunicerar att man tog kostnader av engångskaraktär i samband med uppsägningen av Bosse Nilssons kontrakt. Efter att för tredje året i rad ha "köpt ut" personal är jag något tveksam till att kunna kalla det för extraordinärt. Till klubbens fördel kan sägas att sign-on för Ardian Gashi kostnadsfördes i sin helhet under 2009. Rent konkret bör den ju fördelas över tre säsonger med start 2010 för ett ge en mer rättvisande bild. Samtidigt kommer ju klubben med största sannolikhet att betala ut sign-on även under 2010. Framför allt om man förväntar sig en viss spelaromsättning.

Skulder
Utöver de ovan nämnda 6.3 miljonerna kvarstår de villkorade kapitaltillskotten fördelade på 15.6 miljoner i skuld till kommunen samt 2 miljoner till bank och kreditinstitut.

Här arbetar Helsingborg, i bästa Real Madrid anda, på att avyttra en inomhushall till kommunen. Likviden från en sådan affär kan stärka soliditeten men de framtida räddningsplankorna blir samtidigt färre.

Dessutom finns det "dolda" skulder/förpliktelser som härstammar från extern finansiering av spelare. Nya avtal som slutits med finansiären av Erik Edmans kontrakt där säkerheten för "lånet" till det externt finansierade förvärvet uppges ligga i form av framtida spelarförsäljningar. Under sommaren, i samband med förvärvet av kontraktet med anfallaren Rafael Porcellis (3.3m), slutfördes även avtalet med den tidigare finansiären. Notan, enligt verksamhetsberättelsen, ligger på 20% från framtida realisationsvinster på åtta egna produkter som kommit fram i A-laget. Helsingborgs Dagblad har sin egna lista på vilka spelare det berör.

Förvisso aktiveras ovanstående åtaganden enbart ifall klubben gör realisationsvinster i samband med spelaraffärer men klubbens framtida vinster reduceras i samband med dessa avtal och man minskar därmed spelarförsäljningarnas bidrag till finansieringen av klubbens egna balansräkning. Det behöver inte vara något större problem ifall klubben klarar av att finansiera sin verksamhet genom rörelseresultatet (exkl spelarförsäljningar). För tillfället gör man dock inte det. Lägg därtill att de villkorade kapitaltillskotten enbart kan amorteras genom genererade vinstmedel vilka ju som sagt reduceras enligt ovan.

Fordringar
Klubben har fortfarande en fordran hos Parma i samband med transfern av McDonald Mariga. Denna är enligt verksamhetsberättelsen inte enligt plan. Finns det en risk för kreditförluster? Jag misstänker att denna fordran inte är den enda skulden på den italienska klubbens balansräkning. Och hur många fordringar har Parma utestående hos andra klubbar? Men kanske löser det sig på samma sätt som det gjorde med pengarna för Razak Omotoyossi. Och har man tur så ramlar det ytterligare in ett par miljoner från vidareförsäljnigen till Inter.

Status
Ett balansräkning ger oss en ögonblicksbild per den sista dagen under bokslutsåret. Det intressanta är att försöka ställa balansposterna i relation med varandra över en längre tidsperiod. Vi kan konstatera att klubbens finansiella status har försvagats än mer under 2009. Balanslikviditeten är oförändrad jämfört med 2008, 0.9. Här har man dock tillfört medel från krediter som klassas som långfristiga. Det påverkar soliditeten negativt som går från 18% ner till knappa 7%. Den finansiella risken har således ökat.

En klubbs ekonomi består av ytterligare nyckeltal, nyckeltal som inte syns i balansräkningen, det vill säga talang i relation till konkurrenternas dito. Här finns även en stor del av klubbens affärsrisk som kan definieras i form av den allsvenska konkurrensbalansen.

Det blir svårt att mäta förändringen vad gäller detta eftersom bedömningen blir subjektiv. För att approximera skulle vi kunna fråga spelmarknaden om vad den förväntade sig av Helsingborgs talang inför 2009 samt vad som är inprisat inför 2010 års säsong.

Ska vi försöka summera det hela så kan vi med stor säkerhet anta att klubben under 2009 har förlorat marknadsandelar i toppskiktet av ligan. Det betyder att resurserna som genereras från den egna rörelsen i relation till klubbens konkurrenter har blivit mindre. Något man försöker att kompensera genom ökad leverage. En inte helt riskfri strategi. Om utrymmet för strategiska misstag inför 2009 upplevdes som små är det inför 2010 än mindre.

För att ekvationen ska gå ihop måste klubben börja överträffa förväntningarna. Något man inte lyckades med under föregående år. Conny Karlsson är den som sitter på nyckeln till klubbens ekonomi. De löpande intäkterna måste börja öka igen, de får definitivt inte sjunka ytterligare. Det senare skulle kunna vara förödande. Det är därför förståeligt att man, med till buds alla stående medel, försöker vara med i toppen.

Klubben kommunicerar ett budgeterat driftöverskott under 2010 på 2 miljoner. Frågan är hur trovärdigt det är? Man räknade med en ekonomi i balans under 2009 och så sent som i november flaggade man för ett resultat runt noll. Resultat vs prognos säger oss att det finns en del inte helt besvarade frågetecken.

Tankefel

En bidragande orsak till att det framöver kan bli något lättare att få debet och kredit att gå ihop är att det inte längre är spelarnas marknad på samma sätt som de senaste åren.

Ekvationen debet och kredit drivs inte av förhållandet spelare vs klubb. Den drivs av konkurrensen mellan de olika klubbarna på den marknad man verkar på. Och även i framtiden kommer klubbarna att tävla med varandra om att vinna SM guld, om att nå europacupspel och om att undvika nedflyttning. Eller hur?

Och för att uppnå sina mål konkurrerar klubbarna, med till buds alla stående medel, med varandra om de bästa spelarna. Det är denna dynamik som driver förhållandet mellan debet och kredit.

Den enda slutsatsen som går att dra är att det framöver blir lika svårt at få debet och kredit att gå ihop som det är idag.

Justitiemord vi minns

I skuggan av Trelleborgs bokslut blir vi än en gång påminda om det justitiemord som Örebro SK utsattes för 2005. Trelleborg har under 2000 talet visat ett ackumulerat underskott på ca 25 miljoner. På den lilla omsättning klubben genererar måste det betraktas som mycket stora belopp.

Jag lägger inga värderingar i det faktumet att klubbarna räddas av skyddsänglar. Däremot var fallet Örebro ett extremt osmakligt statuerat exempel där klubben slaktades på grund av olika tolkningar av redovisningstekniska aspekter. Jag saknar faktiskt ord.

Jag har sagt det förr, det är dags att revidera elitlicensen (här och här). Helst förr än senare.

Jag noterar även att TFF, trots en mycket stark säsong rent sportsligt, på egen hand inte lyckas generera mer intäkter än vad man gör. Vi skulle här kunna identifiera ett marknadsmisslyckande, det vill säga att den allsvenska marknaden inte leder till optimal resursanvändning.

Vi har nämligen den kollektiva varan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna kan definieras som konsumenter och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar. Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet.

AIK Fotboll AB - positivt kassaflöde från rörelsen 2009

AIK Fotboll AB släppte idag sitt bokslut. Det blev ett förväntat negativt periodiserat resultat för 2009. Vi kan däremot konstatera att klubben gjorde ett starkt andra halvår. Analysen från det första halvåret finns här och den kan egentligen appliceras för helåret.

Kassaflödet från rörelsen under 2009 (exkl spelartransfers), justerat för poster som inte ingår i kassaflödet (avskrivningar), blev positivt, 0.5 miljoner kronor. Det är en mycket kraftig förbättring från 2008 där man visade ett negativt kassaflöde från rörelsen på 12.5 miljoner.

Det betyder att klubben under 2009 kunde finansiera sina löpande rörelsekostnader inklusive sign-on bonusar, guldbonusar genom sina löpande intäkter från matchdag, sponsor&marknad, merchandise samt centrala avtal.

Kassaflödet naturligtvis förstärkt tack vare de sportsliga framgångarna under hösten. Vi kan se en direkt extraordinär effekt på merchandisesidan där intäkterna under det sista kvartalet ökade med 5 miljoner till 9.8m jämfört med Q4 föregående år. Täckningsbidraget från denna ökning bidrog till finansieringen av de extraordinära guldbonusarna.

Intäkterna från spelarförsäljningar under 2009 landade på blygsamma 1 miljon. Under 2010 har bolaget avyttrat kontrakten med Ivan Obolo samt Jos Hooivelt.

Klubben kommunicerar att resultateffekten från dessa försäljningar matchar den periodiserade förlusten från 2009. Det skulle i så fall innebära ca 6.5 miljoner som landar på Q1 2010. Lyckas man, utan att dra på sig signifikant högre kostnader, med att bibehålla sin topp 4 status, ser möjliheterna till åtminstonde ett nollresultat hyfsat goda ut. Det även om man inte räknar med spel i Europa.

Klubbens tidigare synder från det ekonomsikt katastrofala 2008 (här och här) bidrog till en mycket svag balansräkning med ett i det närmaste obefintligt rörelsekapital. I september finansierade sig så bolaget med hjälp av ett kortfristiskt lån på 8 miljoner till 16% ränta. Den krediten går till förfall nu och klubben förväntades presentera en långsiktig lösning. Jag hade förväntat mig en nyemission och det är möjligt att vi hade sett en sådan ifall man inte hade vunnit allsvenskan. I och med det erhöll man nämligen en option om möjlighet till att kvala till Champions League. Även om de senste 10 årens allsvenska erfarenhet säger att sannolikheten till avancemang är liten så har större under skett.

En nyemission innebär att aktieägarna antingen investerar mer pengar i bolaget eller späds ut. Från ett aktieägarperspektiv kan det därför vara mer fördelaktigt att idag finansiera sig genom skulder. 15 miljoner till finansieringskostnaden på 10% betyder en kostnad på 20 öre per aktie. En "försäkring"för aktieägarna mot något som i höst kan visa sig vara en onödig utspädning. Min mycket snabba lekmannamässiga beräkning säger att sannolikheten för avancemang till CL på förhand inte behöver bedömas som större än 7% för att kalkylen ska gå ihop. (scrolla till botten under länken).

Nu behöver man ju naturligtvis inte ha tänkt just i dessa banor men det var den tanken som slog mig.

Champions League - Play Off

Veckans bomb måste väl ändå vara den engelska förslaget om att lag 4-7 ska göra upp om den sista kvalplatsen till Champions League. Den kollektiva reaktionen från ligans supportrar samt tidningar verkar vara positiv. Det borde den inte vara. I alla fall inte i tider där det är politiskt korrekt att dissa överinvesteringar.

Det ekonomiska nettot för ligan som helhet och majoriteten av klubbarna förväntas nämligen bli negativt. Ni undrar säker varför?
Det som sker är att man genom detta play-off slutspel genererar nya intäkter i form av matchdag samt sändningsrättigheter.

Ponera att dessa uppgår till £50 miljoner. En summa som ska delas av fyra klubbar som placerar sig på plats 4-7. I potten finns ytterligare intäkter. Dessa är dock inte nyproducerade utan finns sedan tidigare. Vi pratar naturligtvis om kvalplatsen till CL och allt vad det innebär.

Klubbarna utanför big4 kommer med andra ord se sina möjligheter att vinna marknadsandelar. Erfarenheten säger att de 16 klubbarna kommer att investera i talang för att kunna nå, dels de nya £50 miljonerna som delas ut, och dels de potentiella men befintliga CL miljonerna. Utan att göra någon större vetenskaplig analys så skulle jag uppskatta de kollektiva investeringarna till £100 miljoner, minst. £50 miljoner back för kollektivet såldedes och där har vi med andra ord Nash-jämvikt - "competitive outcome". Underskottet föredelat över de 16 klubbar som idag är utanför, men drömmer om ett liv i Champions League. Och allt för att nå pay-offen som uppgår till inte mer än £50m. En summa som fyra klubbar får dela på.

Vi kan därmed förvänta oss drevet sätta igång den dagen siffrorna i boksluten väl presenteras.

"Adam Smith needs revision"‏ - well, not quite yet

Såg filmen A Beautiful Mind i helgen. Låt oss titta på hur Hollywood Nash, aka Russel Crowe hade löst problemet och därmed ökat de allsvenska klubbars konkurrenskraft i Europa.

Den kvalplats till Champions League som ligavinnaren erhåller trejdas bort till förmån för två platser till UEFA Europa League. Potentiell motpart i affären är någon av "få-klubbs-dominanta" ligorna i öst.

Uppsidan med denna lösning, förutom den extra platsen i euorpa, är en lägre risk för fenomenet paradox of power*.

Finns även här.

Ironiskt nog är inte "Crowes jämvikt" alls densamma med den jämvikt vars rollkaraktär han spelar, den riktiga John Nash, kom fram till. Filmklippet visar ett kooperativt spel. Nash teorier utgick från icke-kooperativa där varje individ alltid utgår från sitt bästa och inte gruppens.

Låt oss ur ett lekmannaperspektiv applicera tankarna i sportens värld.

"Crowes jämvikt" skulle vi till exempel kunna applicera på den amerikanska liga modellen. Major league klubbarna delar på den profit som ligan skapar med hjälp av revenue sharing, distribution av talang (draft), luxary taxes etc. - "cooperative outcome". Så alla glada och nöjda? Naturligtvis inte... New York Yankees ägare George Steinbrenner har hittat sitt sätt att föra över värde från ligan till sig själv.

Vi har även Al Davies och hans 20 år långa kamp om att flytta NFL laget Oakland Raiders till Los Angeles. 1982 fick han "go" och flyttade till änglarnas stad där man fram till 1994 tog namnet Los Angeles Raiders. Ett större upptagningsområde och målgrupp låter på förhand bra men brasklappen var att en inte helt obetydlig del av marginalintäkten åts upp av NFL:s revenue-sharing-program. När så Oakland lockade med publika medel färdigfinansierad ny arena var det inget jättesvårt beslut för den gode Al. Flyttlasset gick tillbaka till Oakland, således bra för honom och mindre bra för kollektivet.

I UEFA-financial-fairplay konceptet försöker klubbarna som redan har lyckats att skaffa sig sin stora marknadsandel, ta och låsa igen dörren bakom sig. Med hjälp av Michel Platini försöker de sätta "competitive outcome" under distress.

1991 samarbetade Englands elitklubbar, hotade med utbrytning, och bildade Premier League. Vi såg koncentration av talang, elitism, -"cooperative outcome", vilket stärkte ligans varumärke och kunde finansiera och locka de bästa spelarna till ligan. Alla klubbar får ju en viss garanterad del av de stora TV intäkterna samtidigt som man behöll upp/nedflyttning vilket gör att klubbarna i jakt på att inte gå miste om dessa intäkter överinvesterar till bristningsgränsen. - "competitive outcome". Överinvetseringar och de oexisterande nedflyttningsklausulerna är således en Nash-jämvikt.

Här är det måna som skyller överinvesteringar på privat ägande. "Clubs are companies, bought and owned by people who then overspend on players" . Inget kan vara mer populistiskt än så...

En gång i tiden var samtliga spanska klubbar medlemsföreningar. Det gick sådär... När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden ska betraktas som galaktiska belopp - "competitive outcome".

First Restructuring Plan med bland annat statliga interventioner i syfte att rädda klubbarna räckte inte till. 1990 blev man till slut tvingad till Second Restructuring Plan. Det vill säga, klubbarna fick lov att bolagisera verksamheterna med syfte att sanera skuldberget. Det blev en kortsiktig effekt men fenomenet med överinvesteringarna kom tillbaka - "competitive outcome".

Nash jämvikt ger oss även allsvenskans UEFA ranking. För att nå de mål som svensk elitfotboll har satt upp krävs ett visst samarbete. Ett antal klubbar måste vara beredda att sätta sig i baksätet och det svåra är naturligtvis presentera incitament till dessa klubbar.

En minskining av allsvenskan till tolv lag kommer att ge varje klubb en större del av de centralt sålda avtalen. Samtidigt kommer gapet ner till Superettan att öka och kostnaden att degraderas blir mycket större än vad den är idag. Vi skulle kunna förvänta oss ett liknande "rat-race" som vi ser i England.

En modell med fler än 12 lag och ett något större gap mellan topp och botten skulle kunna göra degradering till en mer naturlig del i en långsiktig strategi hos en klubb. Knäckefrågan är att göra allsvenskan mer ojämn utan att den för den delen inte blir allt för ojämn och ospännande.

-----------------------------
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power - Stefan Szymanski, Oct 2006

Reverser

På Malmö FF balansräkning per 31/12-2009 kan vi utläsa att man har utestående fordringar på 29 miljoner kronor hos andra klubbar avseende spelartransfers. För att förtydliga, spelarförsäjningarna är bokförda som intäkter på 2009 års resultaträkning men pengarna har ännu inte landat i kassan.

Det behöver inte alls vara några som helst konstigheter. Vi har tidigare uppmärksammat finansieringen klubbarna emellan i fallet Roma vs Liverpool och strukturen avseende kontraktet Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid.

Det jag är lite nyfiken på är hur många reverser det finns där ute och hur pass mycket ligger klubbarna efter med sina betalningar efter att aktiviteten på transfermarknaden och därmed omsättningen på pengar varit extremt låg denna vinter. Vilka säkerheter tar klubbar från sina motparter i samband med spelaraffärer? Tar man överhuvudtaget hänsyn till counterparty risk? Antar man att det finns en implicit garanti som till exempel i fallet Dubai? Och kommer kreditförluster och eventuella uppgörelser klubbar emellan vara nästa media-fluga hos sportredaktionerna?

Transfersagan om Francesc Fàbregas

En kul liten historia är den om Fàbregas vara eller inte vara i Arsenal. Arsenal ser ut att värdera Cecs till £30miljoner. Det är nämligen det belopp som man är sägs vara beredd att erbjuda spelaren för ett flerårskontrakt. Värderingen är baserad på den förväntade prestationen och de förväntade kassaflödena som spelaren kommer att bidra till hos Arsenal.

Samtidigt är Barcelona som bekant intresserade av Fàbregas tjänster. För att en affär ska vara möjlig måste dock vissa villkor uppfyllas. Barcelona måste erbjuda spelaren mer än de £30 miljoner som Arsenal erbjuder samtidigt som man måste erbjuda Arsenal mer än de £30 miljoner i transfer fee som klubben värderar spelaren till. Arsenal vill naturligtvis ha en riskpremie eftersom det uppstår ett rekryteringsbehov. Cecs prestation i Arsenal är välscoutad men "ersättarens" förväntade prestation i klubben exponeras mot en rekryteringsrisk. Denna risk kommer Arsenal vilja att prissätta.

Barcelona måste därför vara beredda att investera upp mot £100 miljoner (€115m) i Francesc Fàbregas inkluderandes både transfer fee samt det personliga kontraktet.

Kan man räkna hem det? Kanske...
Barcelona omsatte säsongen 2008/09, EUR 385 miljoner vilket är 45% mer än vad Arsenal gjorde under samma säsong. (omräknat till EUR där Arsenal dessutom lidit av pundets försvagning) Och tillväxten fortsätter under pågående säsong.

Barcelonas affärsrisk är i det närmaste minimal. Den är betydligt lägre än Arsenals dito. Det finns knappt någon som helst konkurrens i toppen av den Spanska ligan. Antingen kommer man på första plats eller andra. Klubben kan därför kosta på sig den finansiella risk som ett sådant kontrakt trots allt innebär.

Fullinvesterade - dags för produkten MFF att leverera

Malmö FF har nu släppt sitt boklsut för 2009. En mycket snabb okulär besiktning säger att klubben nu är fullinvesterad och där man nu behöver prestera på planen.

Första året med nya arenan gav nya intäktskällor. Match-day-revenues upp 18 miljoner till 37m och sponsor/reklam upp 12m till 61m. Den stora nyttan med en ny arena är naturligtvis paketeringen av erbjudanden där man kan prissätta sköna premier i loger samt klubbstolar där man även slänger in en matbit.

Men inga intäkter är gratis. Kostnaderna upp med ca 60 miljoner där finansieringskostnaderna samt arenadriften naturligtvis drivit kostnadssidan.

Klubben är nu hyfsat fullinvesterade där man förutom arenan, under 2009 investerat 27 miljoner i transfersummor (aktiverat som immateriell tillgång på balansräkningen) samt en okänd summa i sign-on-fees (kostnadsfört i sin helhet) och där lönekostnaderna steg från 56miljoner till 70m.

Det gäller således för produkten fotboll att börja leverera. Vi kan förvänta oss en större volatilitetet i klubbens framtida resultat där sportsliga framgångar, tack vare nya arenan, har en högre uppsida än tidigare men där den finansiella risken ökat. I den mycket hårt konkurrensutsatta allsvenskan är man ju även exponerad mot en hög affärsrisk.

Återkommer förhoppningsvis under helgen när jag hunnit läsa rapporten mer noga.

Kontraktstrategier - överinvesteringar vs "relegation clauses"

Låt oss fortsätta på ämnet spelarkontrakt och gå in på överinvesteringar. Kostnaden för fotbollsklubbar att degraderas från en liga brukar vara mycket hög. Den stora anledningen stavas kraftigt minskade intäkter i kombination inte lika kraftigt minskade kostnader.

Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.

Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.

Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.

Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue - ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.

Hur kommer det sig?

Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att "relegation clauses" alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.

Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med "fångarnas dilemma". Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.

Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.

-------------------------------------------------------


*Värderingen av ett spelarkontrakt med en "relegation clause" i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.

Ett kontrakt fritt från "relegation clause" har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes "relegation clause", diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.

Vi kan även anta existensen av en "klausul-paradox". Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken. Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av "relegation clauses" men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.

När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
-------------------------------------------------------
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40

Kontraktstrategier - gamla teorier

Har ni ännu inte läst Simon Kupers FT-kolumn denna vecka så läs den. Jag väljer att plocka ut stycket nedan.

"Ajax Amsterdam’s general director recently tallied his club’s transfers, and came up with this estimate: only 8.3 per cent of the footballers Ajax had bought in the past decade had succeeded. Ajax’s Dutch rivals, he said, had done even worse."

Det sätter fingret på mina resonemang här och här.

Lyckas en klubb att motivera sina spelare att stanna kvar ytterligare en säsong under dennes högpresterande period så kommer klubbens rekryteringsbehov, över en 10 års period, att minska kraftigt. Och tittar vi på Ajax-hövdingens estimat kan vi konstatera att när 9 av 10 spelarförvärv är mindre lyckade så kommer i så fall antalet felköp att reduceras rätt så rejält.

Finns således pengar att hämta.

Ytterligare en som har gått på myten...

Då finns det ytterligare en i raden av människor som har gått på myten om höst-vår.

Ni som slaviskt följer den osynliga handen känner till mina tankar som alla finns samlade här. Men låt oss bryta ner det hela på klubbnivå och den insikt som finns hos respektive klubb.

Eftersom svensk elitfotboll består av elitklubbarna och dess organisationer är det uppenbart att den samlade analysen från sveriges fotbollselit inte riktigt vet vad som krävs. Något som även kommit fram i samband med analysen inom ramen för elitprojektet.

-En grundläggande orsak till detta är att i flertalet av våra elitföreningar saknar en gemensam grundsyn på hur föreningarna skall nå framgång.

Naturligtvis kan vi förvänta oss att det finns en bromsande agenda hos de mindre klubbarna. Men man kan även ställa sig frågan om de större klubbarna själva vet vad som krävs och framför allt har förstått värdet av sina respektive varumärken. För någon månad kunde vi läsa om IFK Göteborg och deras frustration i samband med hyresavtalet på den nya arenan i Göteborg.

"Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"

Uppenbarligen gjorde man inte läxan och där man på förhand varken kartlade målgruppen eller fastställde affärsmodellen innan man flyttade in på Gamla Ullevi. Häpnadsväckande om ni frågar mig. Men om det ändå kunde stanna här...

Det finns fler rättigheter vars värde IFK Göteborg inte riktigt har lyckats att prissätta. Som evenemangsarrangör äger klubbarna från början sina egna sändningsrättigheter. Något som man sedan ger upp till en kollektiv försäljning. Till sist erhåller man en kick-back genom en distributionsnyckel.

Som en av klubbarna med i allsvenska ögon stora intäkter från matchdag samt marknad hör IFK till segmentet som, ju högre ersättningen från sändningsrättigheterna är, desto mer förlorar man i konkurrenskraft .

Men det handlar inte enbart om "mantrat" konkurrenskraft. I samband med att klubbarna väl gett upp rättigheterna till mediadistributörerna, har man uppenbarligen även gett upp en del av kontrollen över schemaläggningen av sina egna evenemang. Något jag belyst i tidigare inlägg.

Det blir inte de bästa förustättningarna för när det handlar om planering och försäljning av sina egna live-evenemang och maximeringen av match-day-revenues.

Två år i rad har IFK Göteborg slaktats tidigt i kvalen till UEFA:s turneringar. Nej, dagens fotboll handlar inte enbart om talangutveckling. Och framför allt handlar det inte om vår-höst vs höst-vår.

Om nu inte kunderna själva hellre vill konsumera produkten fotboll i det formatet. För är det någon som ens har ställt frågan till de som förväntas generera det i sammanhanget enda relevanta som påverkar svensk fotbolls konkurrenskraft? Det vill säga intäkter.

Och kanske ska man börja med att ställa frågan vad den samlade bilden hos konsumenterna hellre vill se. En mer polariserad allsvenska med större internationell konkurrenskraft eller en jämn liga? Det senare har man lyckats med att bibehålla under en period där intäkterna ökat med flera hundra procent. Det till priset av en sämre europaranking.

Det är kanske här debatten egentligen borde starta.

Revenue Sharing update - Big 5

För lite drygt en månad sedan skrev jag om förslaget till en kollektiv försäljning av de spanska sändningsrättigheterna. Mycket snabbt krossades dock mina något naiva förväntningar om en tiltad liga av Simon Kupers kolumn i Financial Times.

The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. “It’s the big teams that have big importance on TV”.

Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.

Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite "övertalning" så...

Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.

Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.

Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin "equality" retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.

saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.

Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.

Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 - 2 ggr (50-59%).

Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.

Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.

Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
Saxat från: "The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing"