Competitive Balance - La Liga

Nyfiken som jag är och med bakgrund av nyheten om en eventuell centralisering av sändningsrättigheterna i den spanska ligan ville jag ta reda på hur tävlingsbalansen egentligen ser ut i Spanien. Det visade sig ha varit en mycket volatil resa och istället för svar blev det än fler frågetecken. Efter att ha identifierat olika händelser och placerat dessa i tidsaxeln får vi inte bara en bild över tävlingsbalansen i La Liga under åren 1960 och framåt. Vi får även en hint om hur olika regleringar kan tänkas påverka tävlingsbalansen i en sportliga. Det har sedan 1981 varit blandad kompott i olika typer av regimskiften.

Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

I denna enkla undersökning har jag däremot mätt topp 4 klubbarnas intjänade poäng i relation till summan av de poäng som delas ut varje säsong (C4). Dessutom har jag estimerat motsvarande nyckeltal för topp 2 klubbarna (C2).

(klicka på bilden för högre upplösning)
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Vi ser att tävlingsbalansen faktiskt förbättras under åren 1960 till 1980. Det genom att klubbarna under topp4 vinner fler och fler poäng. Nya arenor byggdes och andra restaurerades på en marknad där biljettintäkter på den tiden var den absolut största intäktskällan (ca 85%). Samtidigt ser den hårdare konkurrensen, i enighet med teorin, ut att försämra klubbarnas finansiella status. När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden måste betraktas som galaktiska belopp.

1980 och de kommande tio åren ser vi en dramatisk förändring i tävlingsbalansen. Det finns två bakomliggande faktorer som vi skulle kunna härleda till. Dels en naturlig "utslagning" och försvagning av styrka som ett resultat av den tuffare konkurrensen men även en marknadsreglering. Efter flera års arbetsmarknadskonflikt mellan spelare och klubbar nådde man en överenskommelse. Samtliga spelarkontrakt måste från och med 1981 innehålla en utköpsklausul. Ni vet, en sådan som bland annat Zlatan och Leo Messi har.

Det betyder att det sker en viss risköverföring från spelarna till klubbarna som inte är helt olik den effekt som bosman-domen orsakade 15 år senare. Ville klubbarna försäkra sig mot att bli sönderköpta på talang behövde de efter 1981 ha högt satta exit-klausuler sina spelares kontrakt. De högre nivåerna kunde rimligtvis endast nås ifall ex-ante-premien till spelaren ökade i form av en värdering av dennes förväntade framtida prestation (läs högre sign-on och lön vid start). Till skillnad från den tidigare regimen och för klubben mycket mindre riskfyllda ex-post värderingen av talang. (belöning efter observerad faktisk prestation)

Det betyder att de klubbar som, under perioden med ökad tävlingsbalans (1960-1980), kört sina ekonomier i botten sannolikt inte hade resurser att skriva kontrakt vilka säkerställde deras talang under en längre tid. Något som rimligtvis stimulerade en omallokering av talang till klubbar med större monetära resurser.

Vi kan till exempel konstatera att på den tiden skuldfria Osasuna under åren 1980-1990 upplevde sin mest framgångsrika period i klubbens historia.

1990 bolagiseras så de spanska klubbarna efter att det ackumulerade skuldberget nått motsvarande €195 miljoner. Alla utom fyra klubbar drivs nu i form av privata bolag. Vi kan anta att ett antal entreprenörer kliver fram här och tillför friskt kapital i hopp om ära och sportslig framgång. Det går också hyfsat bra under en period och överlägsenheten i toppen avtar något.

Men... kapitaltilkskott i all ära, "the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*

Bosmandomen 1995 borde egentligen ha fått en mindre effekt i och med regimskiftet som skedde 1981. Den går dock inte helt att utesluta och kan ha fungerat som en liten katalysator. Den stora effekten i förändringen av tävlingsbalansen post 1996 borde denna gång istället bero på den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Intäkterna från TV växte och från att under första halvan av 90 talet ha stått för 10-20% av ligans totala intäkter blev dessa säsongen 1996/97 så pass stora att 38% av ligans intäkter helt plötsligt kom från denna källa.

2006 tecknade Real Madrid och Barcelona nya TV avtal värda lite drygt €1 miljard vardera som gav klubbarna hela 60% av La Ligas TV intäkter. Dessa avtal löper ut 2013 och då kan det faktiskt bli så att kommande period säljs kollektivt.

Med en italiensk distributionsnyckel (40-30-30) skulle de 18 klubbarna som idag har 40% av TV intäkterna, garanteras 35% bara genom den delen som fördelas lika till samtliga klubbar. Och sedan finns den en hel del marknadsandelar att spela om. Skulle man använde den Engelska (50-25-25) är de garanterade 45%. Så nog skulle den spanska tävlingsbalansen tiltas än en gång men utan att ligan för den delen skulle bli särskilt jämn.

---------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)