"Long may it reign"

Under veckan kablade Michel Platini ut sin propaganda. Premier Leagues skulder sägs under säsongen 2007/08 stå för 56% av fotbollseuropas dito. Vi pratar om drygt £3 miljarder. Fakta i målet är att informationen är snart ett år gammal. Det enda nya nyckeltalet är "56%" och det säger egentligen inte så mycket. Läget för de engelska klubbarna hade ju inte varit lättare ifall just det nyckeltalet hade sagt "1%". Det hade naturligtvis inte heller varit svårare ifall man toppade på "99%".

Men inte heller £3 miljarder i en klumpsumma säger oss särskilt mycket.

“It doesn’t matter how indebted the clubs are, what matters is their capacity to service the debt,”

Låt oss bryta ner informationen vilken Deloitte presenterade redan i somras.

saxat från: deloitte annual review of football finance 2009

Till att börja med kan vi konstatera att både Chelseas samt Manchester Citys skulder har blivit konverterade till eget kapital. Vi pratar naturligtvis om kosmetika och det gör inte klubbarna till lönsamma företag.

Manchester Uniteds skuld känner vi vid det här laget till. Här har marknaden, det vill säga den kollektiva analysen bedömt situationen som hållbar.

Hos Liverpool har vi ett liknande case. £250 miljoner är finansieringen för Hicks & Gillets förvärv och resten finansierar klubbens rörelsekapital. Värt att notera är att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning med £100 miljoner till den stundande omfinansieringen i sommar. Föga överaskande, däremot rationellt då affärsrisken har ökat i samband med den högre konkurrensen i toppen (läs ManCity). Vi kan därför förvänta oss en lägre skuldsättningsgrad i Liverpool. Hur man löser det är Hicks och Gillets problem.

Vad gäller Arsenal så pratar vi framför allt om ett obligationslån som finansierar Emirates Stadium. Finansieringskostnaden på ca £15 miljoner om året har genererat en årlig ökning av match-day-revenue på ca £60 miljoner. Klubben har således, tack vare skuldsättningen, förbättrat både sin konkurrenskraft och lönsamhet.

Vad gäller resten av klubbarna så pratar vi främst om "soft debt" det vill säga kapital som ägarna tillför helt enkelt för att de själva inte klarar av konkurrensen och behöver finansiera sin egna mediokerhet. Nedsidan är att "soft debt" de facto kan förvandlas till "hard debt". Men det kan även, som i fallet Chelsea och ManCity, gå upp i rök.

Skip Sauer på The Sport Economist ger sin syn på fallet Portsmouth och Premier League. En bra artikel.

Ska man vara orolig? Man ska naturligtvis alltid vara på sin vakt för även "duktiga" företag faller. Något som Jim Collins försöker analysera i sin bok, How the Mighty Fall and Why Some Companies Never Give In. Än så länge har dock fotbollen i drygt 90% av fallen lyckats lura steg 5.