I skuggan av El Clasico

Hysterin kring söndagens El Clasico är det ultimata beviset på att competitive balance inte är den betydande drivkraften för efterfrågan på produkten fotboll i Europa. Vi vill inte se talangen utspädd bland hundratals klubbar i fotbollseuropa. Det vi vill se är de bästa spelarna, som under 90 minuter mäter sina krafter med varandra.

Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids "ligavinstprocent" hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten "har bestämt". Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.

Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.

Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja... you name it.

Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.

Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.

Försäljning av sändningsrättigheter årets Silly Season

Det asiatiska fotbollsförbundet haussar sitt nya TV avtal. Som vanligt köper den rosa tabloiden de absoluta beloppen och sväljer propagandan rakt av. Men hur stort är det egentligen?

Well... Fram till 2020 behöver fotbollseuropa sannolikt inte oroa sig för någon större omdistribution av extraordinär talang till Asien. Sändningsrättigheterna omfattar Asian Champions League under perioden 2013 till 2020, men även AFC Cup 2015 & 2019, kvalen till VM 2014 samt 2018 och kvalen till de olympiska spelen 2016 & 2020.

Allt detta till ett ynka värde av $1 miljard vilket motsvarar ungefär €82 miljoner per år under perioden 2013 till 2020.

Vi kan sätta summan i relation till Europa där den i våras avslutade upplagan av UEFA Champions League (säsongen 2008/09) betalade ut €583.4 miljoner i premier till i turneringen deltagande klubbar. Asien har med andra ord en ganska så lång väg att vandra innan marknaden är konkurrenskraftig med den europeiska eliten.

************************************
I Sverige handlar det om en försäljning av sändningsrättigheter för 2011 och framåt. Vi låter affären komma till ett avslut innan vi ritar den förväntade förändringen i konkurrensbalansen. Istället tittar fyra år tillbaka till dagen då det nuvarande avtalet lanserades. (en gammal artikel här)

- Nu tycker alla att det är enormt mycket pengar och 2010 kommer alla säga: Hur kunde ni sälja det så billigt? säger förbundsordförande Lars-Åke Lagrell som ändå är mycket nöjd avtalet.

Avtalet som tecknades 2006 innebar mycket stor ökning jämfört med föregående. Korrigerat för inflation, blir det nästkommande avtalet så mycket större än dagens?

- Oerhört glädjande för svensk klubbfotboll. Det innebär en större ekonomi för klubbarna som gör att man kan planera bättre för framtiden och satsa hårdare för att nå internationella framgångar, säger Sef:s generalsekreterare Tommy Theorin.

Lars-Åke Lagrell säger, utan att kunna alla siffror, att avtalet för klubbarnas del är i paritet med hur det ser ut i Norge och Danmark. Länder som fotbollsmässigt är i samma storleksordning och som Sverige, enligt Lagrell, riskerade att "bli avhängda av" innan det nya avtalet stod klart.

Och det gick bra?

Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!

Ett ovisst 2010 står för dörren men en sak är i alla fall säker. Vi kommer att prata om samma saker i allsvenskan nästa år, igen. "Hur ska allsvenska klubbar hävda sig i Europa?"

Hypotesen om kontraktstrategier där värde skapas genom att klubbar lyckas behålla en spelare ytterligare en tid i klubben borde rimligtvis även gälla i allsvenskan som en enhet.

Låt oss återigen ta ett exempel från "verkligheten". IFK Göteborg har försökt att köpa loss talangen Philip Haglund.
– Jag tror inte någon svensk klubb råd att betala det Philip Haglund är värd
Hur mycket är då Haglund värd? I Brommapojkarna är hans BFP (bruttofotbollsprodukt), det vill säga hans bidrag till den allsvenska fotbollen, motsvarande värdet av hans återstående kontrakt i Brommapojkarna. Ska vi tippa ca 1 miljon kronor?

I IFK Göteborg skulle Haglunds värde vara betydligt högre. Kanske uppemot 10 miljoner för 3 år.

Det förväntade utfallet under dagens regim blir därför att Philip spelar ytterligare ett år i allsvenskan för att sedan lämna direkt för spel i utlandet. Hade han fått producera i en klubb högre upp i den allsvenska värdekedjan skulle vi sannolikt få se Philip ytteligare ett, kanske två år i den inhemska ligan.

Enligt hypotesen är nio spelare under ytterligare en säsong i klubben värt ca 30 miljoner. Lyckas man med denna strategi i allsvenskan som helhet och under en enda allsvensk säsong så får vi ett värdeskapande motsvarande ca 3% av den totala allsvenska produkten. Och då gör vi det utan att tillföra en enda krona i nya intäkter. Däremot borde denna värdeökning rimligtvis kunna generera nya intäkter till ligan och då blir tillväxten ännu högre.

Är det så att Brommapojkarna och andra småklubbar har alldeles för mycket pengar? De behöver inte finansiera sig genom att leverera talang till andra allsvenska klubbar.

Men jag förstår att frågan är känslig i den svenska fotbollsfamiljen. Därför undviker man den och istället fokuserar på alibifrågor som till exempel en omläggning av ligan till höst/vår (här och här) eller elitprojekt. De viktiga frågorna är och förblir obesvarade.

Vi ska komma ihåg att spel under höst/vår inte kommer att generera det enda relevanta i sammanhanget - att talangerna stannar längre tid i allsvenskan. De kommer naturligtvis att ha exakt samma utvecklingscyklar som de har idag och kommer att lämna den allsvenska marknaden så fort spelarna är tillräckligt attraktiva för utländska klubbar. Eftersom intäktsstrukturen i allsvenskan är oförändrad kommer klubbarna, i brist på resurser att matcha villkoren, att sälja.

Business as usual.

Stora goodwill-nedskrivningar och nyemission

Nyemissionen har nu även nått Parken Sport & Entertainment. Det är varken den första eller den sista nyemissionen vi ser under 2009. Naturligtvis stora tabloidrubriker på sportsidorna(!) i Danmark.

Hur det påverkar inkorporerade fotbollslaget FC Köpenhamn? Frågar ni mig så tror jag att vi får se business as usual. Det vill säga enligt grafen nedanför och fortsatt jakt på Champions League med hjälp av talanger finansierade av bland annat 60 svenska elitprojektmiljoner.

FC Köpenhamn ökade sina intäkter under de tre första kvartalen. Matchdag, marknad samt TV-premier är upp dkk 42 miljoner, motsvarande 35% jämfört med föregående år. Bara själva ökningen är större än vad en medelallsvensk klubb omsätter per år.

(klicka på bilden för högre upplösning)

Harry Redknapp on "the-arms-race"

Årets bästa "the-arms-race" insikt levereras av Harry Redknapp.

“We’re going to end up with a league of billionaires, all winners in whatever they do in their life, all going to want to win,” said Redknapp. “We can’t all win. There’s going to be a champion; there’s going to be cup winners; there’s going to be Champions League teams. And the others won’t understand why they’re investing mega money when they come in and buy the club and they can’t win and be No. 1."

Är det ett rat-race vi ser i engelsk ligafotboll där många av de nya exotiska ägarna som dyker upp, på allvar går in för att bli nummer 1?

Fotbollens affärscykel

Är Tippeligan i Norge den ligan som har drabbats hårdast av "football-crunch"? Om man ska tro den norska pressen så ser det ut som att det varit en total urblåsning.

Och egentligen är det kanske inte så förvånande att det är i just Norge det händer på så bred front. Låt oss gå igenom händelserna och stegen i fotbollens affärscykel. Det är bara att botanisera med hjälp av länkarna.

1. Ta en marknad med en extremt hård konkurrens.
2. Koppla på fotbollens karaktäristika, the-arms-race.
3. I enighet med kvantitetsteorin får vi inflation.
4. Efterfrågan minskar och pengatillförseln stryps för en stund och det blir, i Norges fall, en total urblåsning.
5. Förbund inför (alibi)pappersprodukter såsom elitlicenser. Ödmjukt börjar ledare prata om bättring och framtida försiktighet.

6. Marknaden återhämtar sig och de flesta klubbarna överlever. Fotbollen har ett mycket högt socialt värde och vi kan helt enkelt inte leva utan fotbollen och våra klubbar. Transfersystemet används som ett verktyg i återhämntningen. Och i vissa fall ser vi mer klassiska bail-outs.

7. Nya ledare kommer på plats och nya visioner tar vid.
8. Karusellen startar om igen. Den mänskliga fåfängan ackompanierat av tävlingsinstinkten tar återigen vid och en ny bubbla börjar sakta men säkert växa.

Varje sprucken bubbla och kris upplevs och målas upp som den värsta sedan den stora depressionen.

Försämrade marginaler och högre skuldsättning för Tottenham

Eftersom Tottenhams bokslut för säsongen 2008/09 har haussats runt om i media (bla här) är det på sin plats att försöka skapa lite balans i det hela. Båda påståendena är nämligen korrekta. Sedan beror det naturligtvis på vilka nyckeltal som man väljer att lyfta fram.

Intäkterna från de tre benen, match-day-revenues, commercial samt broadcast ner marginellt från £114.7miljoner till £113m. Här uppges inkomsterna från VIP boxarna ha minskat, men uppvägdes tack vare ökade premier från TV där det nya avtalet kickade igång.

Vi kan även konstatera priset för sportslig framgång har ökat. Rörelsekostnaderna upp från £87.7 till £94.6 miljoner vilket pressade rörelsemarginalen. Bottom line såg det däremot betydligt bättre ut då klubben sålde Berbatov till ManU samt Robbie Keane till Liverpool. Dessa transfers bidrog till att realisationsvinsten från spelartransfers blev så pass mycket som £56 miljoner. Därmed kunde Tottenham stolt leverera rekordsiffror på den nedersta raden. Vi pratar plus £33.4 miljoner före skatt.

Betyder det att klubben har massor med pengar att spendera under vinterns transferfönster? Pengarna investerades redan under samma bokslutsperiod (2008/09) och mer därtill. £68 miljoner spenderades på spelarkontrakt, bland annat köptes Robbie Keane tillbaka från Liverpool. Dessa spelarkontrakt aktiverades på balansräkningen som immateriella tillgångar som skrivs av under hela löptiden på kontrakten. Vidare investerades £32 miljoner i materiella anläggingstillgångar.

För att klara av och finansiera samtliga investeringar ökade man nyttjandet av sin kreditlina hos banker/finansinstritut med £15. De räntebärande långfristiga skulderna uppgick vid bokslutet till £66.5 miljoner.

Under året betalades även £3.7 miljoner i utdelning till aktieägarna, vilket motsvarar en direktavkastning på ca 4%. Samma belopp som året innan. När samtliga kassaflöden (in och utbetalningar) väl var summerade hade kassabalansen minskat från £35 miljoner (30/6-2008) till £19 miljoner (30/6-2009).

Förra säsongen startade katastrofalt men man jobbade sig så småningom upp till en 8:e plats i Premier League. Årets säsong har inletts betydligt bättre men det är rimligt och förvänta sig att man även i år landar i nivå med tidigare års tabellplaceringar. Marginalkostnaden för att ta steget upp till topp 4 är alldeles för hög.

Tottenhams profit-maximerande affärsmodell håller därmed än idag. Positioneringen i ligan räcker gott och väl för att leverera profit. Till skillnad från majoriteten av Premier League klubbarna, där ägarna varje säsong skjuter till pengar, finansierar Tottenham sig själva och delar årligen ut pengar tillbaka till aktieägarna. Klubben är noterad på Londonbörsen men ca 80% av aktierna innehas av investementbolaget Enic International Ltd .

Kontraktstrategier - hypoteser från allsvenskan

Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.

Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt. 

Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen. 
 
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
 
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.


Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.

Fotboll och "cost of equity"

Bara för att återknyta till föregående inlägg och antagandet om rationella investerare. För att värderingen av guldet ska förväntas vara exakt förutsätts bl.a. att investerarna i klubbens aktier har rationella motiv och är riskaverta.

Låt oss titta på de olika investerarkategorier och dess motiv.

Fig1 - förhållandet sportslig framgång vs profit, samt indifferenskurvorna för investerarkategorierna (1), (2) samt (3). En indifferenskurva anger de varukombinationer som alla ger samma nytta. I detta fall definieras varorna som profit respektive sportslig framgång.

1. Här hittar vi den rationelle investeraren. Klubben drivs med motiv att maximera aktieägarvärdet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära de bästa sportsliga resultaten. Ägarna i Manchester United, Liverpool, Arsenal skulle kunna antas vara bra exempel på denna kategori.

2. En klubbägare med nyttomaximerande motiv där ägandet i fotbollsklubben har andra syften än profit från densamma. Den sportsliga framgången kapitaliserar investeraren inom andra områden. Det kan vara ägarens affärer på andra håll som gynnas av en framgångsrik fotbollsklubb. Det kan röra sig om politiska poäng och PR motiv. Eller helt enkelt en egen ego-staty. I denna kategori hittar vi förmodligen majoriteten bland engelska klubbars ägare. Men det skulle även kunna antas vara AEG:s position i Hammarby Fotboll som gav företaget en fot in i Stockholms entertainment-industri, samt Bert Miltons korta men medialt intensiva tid som aktieägare i AIK.

3. Supporterperspektivet. För supportrarar som köper mindre aktieposter i sin klubb kvantifieras det enda nyckeltal som är viktigt i form av inspelade poäng. Vi kan kalla det för en känslomässig utdelning.

Endast inom kategori 1 (den röda linjen) kan vi mer exakt anta och kvantifiera riskpremien och därmed kostnaden för eget kapital vilket är vitalt i företagsvärdering.

Det finns börsnoterade klubbar (inte enbart fotboll) där majoritetsägarna säljer minoritet av klubben publikt och antar att kategori 3 ska investera. På så sätt kan majoritetsägarna, utan att förlora kontrollen, resa kapital till en lägre kapitalkostnad än dess kostnad för eget kapital.

EMH och fotbollsaktier #2 - värdet av ett SM Guld: ca 9 miljoner

Många ställer sig ofta frågan hur mycket ett SM guld egentligen är värt. Lika ofta får vi olika svar.

Låt oss istället fråga marknaden. Eftersom ett bolags börsvärde antas vara ett nuvärde av samtliga förväntade framtida kassaflöden, borde förändringen i det kunna ge oss svaret på gåtan.

Efficient market hypothesis säger oss att all tillgänglig information är inprisad i aktierkursen.

Så vad visste vi i fredags? Att AIK med en viss sannolikhet skulle vinna guld. Allt hängde på en enda match.

Under fredagen handlades AIK Fotboll B till ett börsvärde på 45.3 miljoner.

Under söndagseftermiddagen fick marknaden ny information och börsvärdet under måndagens handel var 49.1 miljoner.

Här måste vi komma ihåg att en viss sannolikhet till guld rimligtvis var inprisad i aktiekursen under fredagen. Hur stor sannolikhet? Låt oss fråga spelmarknaden.
Svenska spels odds på seger för IFK Göteborg (dvs inget guld till AIK) var 2.30 ggr pengarna vilket på förhand gav IFK Göteborg 43 procents sannolikhet till guld.

I en effektiv marknad borde med andra ord 57 procents sannolikhet till ett AIK guld ha varit inprisat i fredagens börsvärde.

Förändringen i börsvärdet kan med andra ord antas spegla de återstående 43 procenten. (49.1 - 45.3)/0,43 = 3.8/0,43 blir ca 8.8 miljoner vilket marknaden med andra ord har värderat guldet tilll.

Är svaret så enkelt? Inte riktigt...

Denna värdering förutsätter att ett antal bakomliggande antaganden uppnås. Vi ska även komma ihåg att handeln i aktien mycket ilikvid vilket gör prissättningen mindre perfekt. Lägg därtill att majoriteten av intressenterna i aktien sannolikt inte kan klassas som rationella investerare.

Vidare måste vi lita på att det finns en perfekt brygga och feed-back mellan spelmarknaden och aktiemarknaden. Och för den som går igång på det finns det lite studier som behandlar ämnet.

Information Salience, Investor Sentiment, and Stock Returns: The Case of British Soccer Betting, F.A. Palomino, Luc Renneboog and C. Zhang, Tilburg University, Center for Economic Research - 2008

Stock price reactions to short-lived public information: the case of betting odds, Frederic Palomino, Luc Renneboog and Chendi Zhang - 2005

Slutsats? Jag är rädd att vi inte hittar det exakta svaret på gåtan den här gången heller.
-------------------------------------------
Endast B - aktien är noterad vilket totalt motsvarar ca 90% av kapitalet och ca 47% av rösterna i AIK Fotboll AB.

Utslagning banar vägen för framgångar i Europa

Det har länge pratats om bristen av en segmenterad allsvenska men de två senaste säsongerna har vi för första gången på mycket längre börjat kunna skönja ett mer utkristaliserat topp 4 skikt. Till stor del är det en produkt av sämre konkurrens i och med Hammarbys och Djurgårdens dåliga prestationer.

Hammarby är ute och snart kanske även Djurgården. Helsingborg hänger på en skör tråd som sakteligen håller på att brista. Konkurrensen i det övre skiktet håller på att minska. Något som bäddar för stabilitet och mer utrymme för misstag för de lag som idag har parkerat däruppe.

Att AIK skulle missgynnas av en utslagning av produkten Stockholm är nog snarare mer myt än verklighet. Det man förlorar i derbyintäkter sparar man sannolikt in i form av lägre konkurrens. Även om de största vinnarna bör rimligtvis finnas utanför huvudstaden.

Återkommer med närmare analys.

Competitive Balance - Allsvenskan 2009

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.

Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.

2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.

Vi kan förvänta oss att årets "finalister" kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.

Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.

Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.

I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

----------------------------------------------
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.

Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

Verkligheten till slut ikapp även Lagrell

Då har verkligheten till slut kommit ikapp Lars Åke Lagrell. Spelare och tränare är affärsmän och deras lojaliteter förklaras därefter. Välkommen till de allsvenska klubbarnas vardag Lars Åke.

Gammal visdom gäller än idag

When I was a young man, I wanted to change the world. I found it was difficult to change the world, so I tried to change my nation. When I found I couldn't change the nation, I began to focus on my town. I couldn't change the town and as an older man, I tried to change my family. Now, as an old man, I realize the only thing I can change is myself, and suddenly I realize that if long ago I had changed myself, I could have made an impact on my family. My family and I could have made an impact on our town. Their impact could have changed the nation and I could indeed have changed the world - by Unknown Monk, 1100 A.D.

"Det vore önskvärt att det fanns en harmoniserad lagstiftning som gäller hela EU-området. Som det ser ut nu har till exempel Danmark egna regler vilket missgynnar den svenska fotbollen kraftigt" - Bosse Johansson, ordförande Svensk Elitfotboll (SEF), 2009 A.D.

Det går bra att börja med förändringar som svensk elitfotboll själva kan påverka i syfte att stärka svenska klubbarns konkurrenskraft i Europa. Om det nu är just det som är målet ska tilläggas.

Årets distribution av TV pengar

SEF:s generalsekreterare Tommy Theorin leverar årets distribution av TV pengar i allsvenskan. (Artikel i Sydsvenskan)

Totalt fördelas ca 135 miljoner ut till de allsvenska klubbarna, där 99 miljoner delas ut lika mellan samtliga klubbar. Ca 17 miljoner baseras på tabellplacering och därmed blir det ca 18 miljoner över som baseras beroende på exponering i "veckans match".

Detta ger oss en distributionsnyckel enligt modellen 74-13-13 vilket kan jämföras med den i Europa mer vanligt förekommande nyckeln 50-25-25

(74% lika, 13% baserat på tabellplacering, 13% baserat på exponering i TV)

Frågan är om klubbarna kompenseras tillräckligt mycket för alternativkostnaden som dyker upp i sambande med relativt kort varsel flyttade avsparkstider? (resonemang här)

Fördelningsnyckeln kan ses som en investering i produkten allsvenskan. Denna investering, finansierad genom det fina TV avtal tecknat med Kentaro 2006, kommer att prissättas av marknaden i samband med den kommande försäljningen av sändningsrättigheter för perioden 2011 och framåt.

Tidigare bloggat i ämnet

Att bromsa utvecklingen - på kurs med svensk fotboll

I december 2005 tecknade de tre Stockholmsklubbarna ett samarbetsavtal med tidningen City samt Expressen. Avtalet sträckte sig över säsongerna 2006 & 2007 och stärkte de tre klubbarnas konkurrenskraft gentemot sina allsvenska konkurrenter.

Det tyckte svensk fotboll var intressant och ville inte vara sämre. Så inför säsongen 2008 tecknade man ett exklusivt och centralt avtal med Aftonbladet. Detta avtal omöjliggjorde Stockholmslagens fortsatta samarbete med City & Expressen. Bidraget från Aftonbladet delas lika mellan klubbarna i allsvenskan. En konkurrensnackdel för klubbarna från Stockholm men också en åtgärd som minskade incitament för framtida utveckling av nya produkter och tjänster.

Jag har tidigare grafiskt visat hur jämnt fördelade centrala avtal slår på konkurrensbalansen i ligan. Hur stor är alternativkostnaden från de centrala avtalen med t.ex. Telia och Svenska Spel för de starkare klubbvarumärkena i Sverige?

"Video Killed the Radio Star" #2

Äntligen har några av klubbarna öppnat munnen i denna så viktiga fråga.

Skrivit om det här och här. Tyvärr sitter småstadsmaffian i majoritet i svensk elitfotboll och dessa har inget att vinna med en annan TV politik. Konkurrensmässigt tjänar dessa klubbar på att live-publiken minskar i de större städerna. I alla fall fram till den dagen där efterfrågan minskar och prissätss även för TV produkten allsvenskan.

Dags för Paul Myllenberg och Pelle Svensson att sluta och prata om höst/vår och istället börja lyfta de viktiga frågorna. Jag vet att det finns klubbledare där ute som jobbar hårt med evenemangsbiten och som sliter sitt hår över de ständigt flyttade matcherna.

Det är dags att begrava elitlicensen

Det skrivs spaltmeter om fotbollsklubbars dåliga ekonomier. Desto tystare är det i kritiken mot det verktyg som fick i uppgift att förebygga det. Jag har tidigare ifrågasatt pappersprodukten elitlicensens existens. Vi har under årens lopp sett ett färdigsanerat Örebro degraderas till superettan. Ett smaklöst statuerat exempel.

Elitlicensen är ett totalt misslyckande. Ett verktyg för pampar att känna sig viktiga. Damfotbollen ger oss fler konkreta exempel på pappersproduktens menlöshet.

Linköping FC fick i somras sin redovisning för 2008 underkänd och klubben var tvungen att leverara en handlingsplan.
Läser man Linköpings version undrar jag ifall man ska skratta eller gråta. Men att tolka saker har ju aldrig varit svensk fotbolls starka sida.

En klubb som däremot klarade sin redovisning och slapp göra en handlingsplan var Umeå. Ett Umeå som denna höst var nära, och i sista stund räddades från konkurs. Kanske kommer Umeå att mista sin licens i framtiden. Kanske dras licensen in precis som i Örebros fall, när saneringsarbetet väl är genomfört. Men borde inte det främsta syftet vara förebyggande?

Liknande case hade vi 2008. Denna gång slutade det inte lika lyckligt.
Bälinge hade klarat elitlicensens "eget kapitalkriterie" för säsongen 2009. I oktober 2008 konkade klubben.

Så lägg ner pappersprodukten NU!
Om inte annat så får förbundet en administrativ kostnadsbesparing.

"after the storm"

bilden från the economist

Då hälsar vi Tommy Jacobsson välkommen tillbaka till ankdammen svensk fotboll. Välregisserat sedan länge. Det extrainsatta årsmötet ser vi som en ren formalitet.

Det har varit lite tomt och tråkigt och jag var ett tag rädd att priset på talang skulle sjunka allt för mycket. Nu ser det ut att pumpas lite ny likviditet in i systemet.

1. Fotbollsklubbar går inte i konkurs.
2. Elitlicensen behövs inte. Marknaden är självreglerande och självåterupplivande. Så riv pappersprodukten NU!

Skulle nu Djurgården åka ner till superettan borde rekryteringsstrategin vara tämligen enkel. Så gott som halva Mjällbys trupp har utgående kontrakt. Djurgården kommer att ha en högre omsättning Superettan än vad Mjällby AIF förväntas ha i allsvenskan och det borde därmed vara relativt enkelt att locka över talang som bevisligen levererar och därför borgar för en snabb återkomst i högsta ligan.

Resan mot toppen blir dock denna gång svårare och konkurrensen är hårdare än i början av decenniet. Och det krävs en strategi för att utmana småstadsmaffian i svensk elitfotbolls styrande organ.

Attityder som säkerställer en fortsatt slakt av produkten allsvenskan

- Det är kallt i mars, det håller jag med om. Men jag tycker inte att det är någon mening med att spela allsvenskan under VM. Vem väljer bort Italien-Spanien för att se BP, säger Rickard Henriksson.

Finns det överhuvudtaget någon vilja till förbättring där ute? Många ser ut att ha givit upp och numera accepterar den undermåliga produkten som levereras. Med små, små steg är vi på väg mot avgrunden. Nästa steg är acceptans av en anpassning i spelprogrammet så att matcherna inte krockar med TV sändningarna från den danska ligan.

Priset för sportslig framgång

Fredrikstad FK är en av väldigt många fotbollsklubbar som ganska väl symboliserar priset för sportslig framgång. Framför allt är priset högt om man som icke marknadsledande klubb försöker att bita sig kvar i den absoluta toppen. Fredrikstad som 2006 vann norska cupen och kom på andra plats i ligan så sent som 2008.

Saxat från norrbaggarnas hemsida efter halvårsbokslutet.

Driftintäkter: nok 39,330,449 (budget nok 48,721,462)
Driftkostnader: nok 45,656,487 (budget nok 42,775,740)
Avskrivningar: nok 5,035,035 (budget nok 6,135,354)
----------------------------------
Resultat: minus nok 11,513,044 (budget nok 255,632)

*******************
Jag har fascinerats av Kalmars ödmjuka och, i relation till sin lilla marknadsandel, realistiska satsning efter att man, mycket väntat, har dränerats på i stort sett hela den talang som ledde klubben till dess första SM guld.

Kanske är man dock trots allt är på väg in i fällan. Det är nämligen nu den svåra resan börjar. Även om klubben kommunicerar en fortsatt försiktighet så ökar som synes kraven från omvärlden.

Och det börjar bli ganska många klubbar som pratar i termer av SM-guld inom loppet av de kommande 5-6 åren. Förutom "the-usual-suspects" har vi som bekant Kalmar men även Örebro. Konkurrensen ökar och med den kommer försämrade rörelsemarginaler.

Men nej, Kalmar är inte den klubb som jag i ögonvrån kan skymta som ett nytt sakta växande allsvenskt "subprime-case". Återkommer i frågan när jag kan konkretisera i form av nyckeltal.

"football socialism" vs "football capitalism" #3

För ett par månader sedan hyllade UEFA:s representant William Gaillard den amerikanska major league modellen - "football-socialism". Han menade att de amerikanska major-ligorna varit mer motståndskraftiga mot recessionen än den amerikanska ekonomin.

Det må så vara. Men faktum är att "football capitalism" hittills har krossat den amerikanska modellen.

Trots lågkonjunktur så står sig efterfrågan på fotboll mycket stark på flera marknader. (bl.a. Premier League & Champions League mfl, Danmark, Tyskland)

I USA såg vi en hel liga gå i konkurs.
Dessutom upplever Major League Baseball sin egna lilla publikkris.

Produkten fotboll står sig stark. Nåja, det gäller ju inte allsvenskan då förstås.

"Video Killed the Radio Star"

Samtidigt som allsvenskan går in i en oviss slutspurt, både i topp och i botten så spelas det en annan intressant match. Försäljningen av TV sändningsrättigheterna i svensk fotboll 2011 och framåt.

Den första stopptiden för inlämning av bud var satt till sista juli. Ganska snabbt flyttades datumet fram en månad för att till slut dras ut fram till slutet av september.

Jag har tidigare berört problematiken (läs innan ni går vidare) och hävdar med en dåres envishet att man istället för att maximera enbart TV-intäkts-benet, istället måste lyfta blicken, hitta en balans och se potentialen i klubbarnas totala intäkter där match-day-revenue fyller en inte helt oviktig funktion. Och kommer folk till arenorna, så kommer så småningom även sponsorerna. Och underdimensionerade marknadsintäkter i den allsvenska fotbollen är något som bland annat SEF ordföranden flera gånger beklagat sig över.

Vi kan dock förvänta oss att verkligheten kommer att bli annorlunda. Låt oss titta på de incitament som säljsidans inblandade intressenter förväntas besitta. De svenska TV sändningsrättigheterna säljs i ett helhetspaket där Allsvenskan, Superettan samt landslaget ingår.

SvFF är naturligtvis intresserade av att paketet säljs till ett så högt pris som möjligt. Detta genererar en högre andel säkra intäkter till förbundets budget. Framför allt i tider där förbundets kassako, Lars Lagerbäcks lag, efter fem raka mästerskap börjat vackla. Förbundets intresse ligger inte i starka elitklubblag. Representationslagets talang utbildas minst lika bra i ligorna utanför rikets gränser.

SEF är den andra starka intressenten. Majoriteten av medlemmarna i SEF består av småklubbar. Småklubbar som kommer att välja säkra TV intäkter före mindre säkra match-day-revenues som i de mindre klubbarnas demografier är svårare att sälja. Vi pratar här om en free-rider problematik där de större klubbarna betalar ett pris utan att kompenseras fullt ut.

Den tredje intressenten är mäklaren Rune Hauge som naturligtvis belönas i relation till de mål som SvFF och SEF sätter upp. Med bakgrund av de båda intressenters incitament, kan vi anta ett arvodet helt och hållet baseras på försäljningssummans storlek. Och för att maximera den kan vi anta att den gode Rune bland annat kommer att ge upp klubbarnas makt över, samt kontinuitet och framförhållning i spelprogrammet.

Den negativa spiralen gällande den allsvenska live-produkten ges med andra ord utomordentliga förutsättningar att fortsätta post 2010.

Men för lag som Trelleborg spelar det ju mindre roll. För rent krasst så kan klubben räkna hem totalt 300 miljoner mer i TV pengar över fem år till priset av spel inför tomma läktare.

När TV sändningsrättigheterna väl är sålda, kommer nästa heta potatis - distributionsnyckeln.

Om att lösa sin uppgift i fält

Det är ofta en utmaning att ta steget från ritbordet till att få önskad effekt. En utmaning fotbollsförbundet uppenbarligen inte klarar av.

Vi hade elitprojektet 2007-2010 med syfte att stärka de svenska klubbars konkurrenskraft i Europa.

Vi har pappersprodukten elitlicensen. Den tilltrots blöder klubbarna ekonomiskt på samma sätt som innan dess påfund. Lägg därtill damfotbollslaget Umeå IK som redan klarat eget kapitalkriteriet för säsongen 2010. Idag har klubben varslat om konkurs.

Och så Wanderson-härvan. Sånt skulle ju undvikas genom en ny regel, uppenbarligen en ny pappersprodukt.
– Vi ville förhindra liknande fall, säger Lars-Åke Lagrell till Aftonbladet.

Cirkusen rullar vidare och gud tittar på.

Drömmen är att se allsvenskan drivas av en fristående organisation, fri från förbundets (SvFF) och klubbarnas (SEF) egenintressen.

FAPM - empiri från svensk elitfotboll

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan samt superettan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2008. Intäkterna avser driften, exklusive spelarförsäljningar. Datakälla: svenskfotboll.se
(klicka på bilden för högre upplösning)

Eftersom SvFF vägrar att specificera klubbarnas respektive lönekostnader kan vi inte ta fram något samband mellan lönekostnader och sportslig framgång i allsvenskan.

Istället har jag roat mig med att göra en regressionsanalys över sambandet mellan intäkter och sportslig framgång. Ett sådant samband har tidigare konstaterats i England. Metoden är lik den som Szymanski använder vid estimering av sambandet löner vs sportslig framgång. Jag har med andra ord använt sportslig framgång som den beroende variabeln och intäkter som den oberoende (y=a+bx).

Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s placering säsong t.

Intäkter (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är intäkter för klubb i säsong t, och Rmedel,t är ligornas snittintäkt säsong t.

Det finns ett positivt samband mellan intäkter och tabellposition men förklaringsgraden är inte mer än 34% i allsvenskan. Inkluderar vi Superettan i modellen ökar förklaringsraden naturligt till 64%. Trots allt är t.ex. klart mindre än motsvarande siffra från engelsk ligafotboll.

Låt oss försöka spekulera i varför.

• Det finns färre klubbar i allsvenskan vilket innebär färre antal matcher. Fler matcher ger mindre påverkan från slumpfaktorer såsom felaktiga domslut, skador etc.
• Allsvenskan är Europas, sett till intäkter, mest jämna liga. Den besitter dessutom en mycket jämn tävlingsbalans vilket rimligtvis stimulerar omkastningar i tabellen från säsong till säsong.
• Ett antagande skulle kunna vara att klubbar med större resurser rekryterar talang vilken inom relativt kort framtid förväntas flytta utomlands. En högre spelaromsättning som följd, vilken rimligtvis borde inverka negativt på prestationen. Extra kännbart blir det i en en mycket jämn liga.
• Klubbarna finansierar sig genom andra intäktskällor. Under 2000-talet har spelarförsäljningar stått för hela 15-20% av klubbarnas totala intäkter. Något som täcker de stora driftunderskott allsvenska klubbar varje år redovisar.
• Under 2000 talet har vi dessutom sett olika riskkapitalmodeller som på kort sikt gett en hävstång utöver klubbarnas ordinarie intäktskällor.

Men vi kan även tolka resultaten efter resonemanget där sportslig framgång ger en pay-off i form av högre intäkter. Här ser vi tydligt att de allsvenska klubbarna inte klarat av att kapitalisera sin sportsliga prestation. Kanske är klubbarnas logistik en trång sektor.

Den låga förklaringsgraden i allsvenskan indikerar även att det rimligtvis bör finnas en hel del outnyttjad potential. Hade allsvenskan drivits av ett fristående bolag med intäktsmaximering för ligan som helhet som mål, skulle vi rimligtvis se en hel del strukturella förändringar gentemot dagens regim.

Sammanfattningsvis kan vi säga att intäkter från matchdag, marknad & sponsring samt TV & centrala avtal hittills inte varit en lika stor konkurrensfördel som på andra fotbollsmarknader.