Spelarkontraktsstrategier - empiri från Bundesliga

En relativt nyligen publicerad studie går in på djupet vad gäller spelarkontrakt, transfers, nytta samt "rent-seeking" beteende där det sista betyder att parter försöker profitera/nå överakvkastning genom avtal snarare än förädling och utveckling.

Resultaten är varken banbrytande eller överaskande men det är alltid intressant att kunna kvantifiera antaganden. Även om sifforna förmodligen kan revideras så ger denna studie en bra benchmark på kontraktsstrategier.

Studien baseras på 543 kontrakt där parametrar innehållande kontraktslängd, lönenivå men även spelarspecifik data såsom position, erfarenhet samt prestation. Sammanlagt rör sig om 415 spelare á minst en kontraktobservation. Dessutom tilkommer 128 nytecknade kontrakt (66 omförhandlingar och 62 i samband med transfer).

Även klubbarnas budgetar samt prestation har använts i undersökningen. Tidshorisonten är Bundesliga-säsongerna 1996/97 – 1999/2000.

En brasklapp är att transferdata är sekundär från fotbollsmagasinet ”Kick” och inte primär direkt från klubbarna. Vidare startar undersökningen relativt kort tid post bosman (1995) vilket innebar avreglering av spelarmarknaden. Det kan antas att marknaden just då ännu inte nådde dagens ”effektivitet".

Modellen är byggd där en spelare efter varje säsong har tre alternativ som sedan testas genom statistiska modeller.
- Fortsätta i samma klubb – inga förändingar i kontraktet
- Kontraktsförlängning med nuvarande klubb
- Uppköp och transfer till en annan klubb – omförhandling av personliga villkor

I stora drag kan man sammanfatta följande teoretiska resonemang som i studien visat sig hålla.

1. Sannolikhet till en spelartransfer minskar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man mätt transfersannolikheten till en initial nivå på 9%. Ett års mindre återstående tid av kontraktet ökar sannolikheten till en transfer med 3 procentenheter. Med andra ord en ökning med ca 33%. Har spelaren dessutom presterat över genomsnittet ökar sannolikheten till transfer med ytterligare 10 procentenheter.

2. Transfer-fees ökar ju längre tid återstår av kontraktet.
Enligt undersökningen har man kommit fram till att ett års mindre återstående tid av kontraktet reducerar transfer-fee med med mer än hälften, 55% jämfört med perioden innan. Transfer-feen blir således mycket högre vid en spelarövergång där spelaren har längre åtestående tid kvar av sitt kontrakt.

3. En spelares lön i den nya klubben är högre än hos den förgående.
4. Varje års längre kontraktid innebär att spelarens (#5) samt den innevarande klubbens nytta ökar med 50%.
Detta tyder på att det finns ett "rent-seeking" incitament för de kontrakterande parterna gentemot omvärlden.

5.Med bakgrund av resultatet i punkt 1 och 2 vilket ju innebär att klubbens uppsida vid långa kontrakt kan bli stor, kompenseras spelaren (ex.ante) för att teckna långa kontrakt. Det återspeglas genom att en spelares årliga lön blir 24% högre för varje extra år till vilket kontraktet skrivs på. Nyttan balanseras mellan de kontrakterade parterna.

Författarna noterar även att långa kontrakt, det vill säga lägre transfersannolikhet, minskar effektiviteten vad gäller allokering av talang på fotbollsmarknaden. Det finns helt enkelt en viss tröghet när talang ska fördelas till de klubbar som betalar efter sina resurser. Här har vi nog en av förklaringarna (management-skills undantaget) till kortsiktiga felprissättningar i FAPM - modellen.

***********

Punkt 5 är intressant då klubbarna i profitsyfte kan tänkas vilja maximera framtida transfersummor genom att vilja skriva långa kontrakt - det kostar.

Med den årliga budgeten som en trång sektor kan den profitmöjligheten kraftigt reduceras då det blir mindre utrymme till övriga spelarkontrakt. Det å sin sida ger lägre framtida förväntade transferintäkter från övriga prospects i truppen men även risk för sämre prestation på grund av sämre balanserad trupp och därmed minskad löpande intjäning.

Dessutom innebär långa kontrakt med en högre årskostnad en risk för klubben ifall spelaren inte levererar och på grund av det blir mindre attraktiv på marknaden med ett lägre andrahadsvärde. Lägg därtill ett incitament för spelaren att stanna kvar i klubben på grund av sin överbetalda lön (#5).
I samband med bosman-domen avreglerades spelarmarknaden och det blev i det närmaste en fri rörlighet mellan nationerna. Spelaren kommer allt som oftast att vilja maximera sin ekonomiska nytta samtidigt klubben söker maximera sin sportsliga nytta. En av faktorerna bakom den löneinflation vi sett men även den spelarflykt till floran av ligor som har större löneutrymme.

************

Att skriva långa kontrakt alternativt förlänga innevarande kontrakt med spelare som redan slagit igenom i allsvenskan och därmed gjort sig attraktiva för marknaden utanför rikets gränser blir för svenska klubbar mycket svårt och dyrt. Svårt eftersom man de facto gör det svårare och dyrare för utländska klubbar att köpa spelaren (punkt 1&2). Dyrt enligt punkt 5 som triggas av 1 & 2. För klubbar med knapp likviditet och budget blir det mest rationella beslutet förmodligen att sälja spelaren istället för att förhandla om en förlängning.

---------------------------------------------------
Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser - November 2008