fredag 26 december 2008

Fotbollsekonomi - "the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*

Det finns de som hoppas och tror att en avreglering av 51% spärren är avgörande för att svenska klubblag ska hävda sig i Europa. Vissa verkar till och med försöka få det som guds gåva till svenska klubbfotbollen.

- Naivt hävdar jag.

Först och främst, är det så att många överskattar tillgången på potentiella riskkapitalister och deras riskaptit?

Mer om det tog jag upp i förra inlägget - "Beautiful game but an ugly investment"

Nu till nästa utmaning...

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*


Innan vi fortsätter ska jag kanske skriva att jag inte är emot en avreglering, det är jag inte. Men det är en helt annan diskussion än det jag velat lyfta fram.

**************

Det finns olika sätt att resa kapital och finansiera balansräkningar genom. Eget kapital genom aktieemissioner, skulder genom olika sorters lån samt även andra strukturer som vi t.ex sett i allsvenskan under 2000-talet.

Det finns ett antal exempel runt om i fotbollseuropa där klubbar försökt att med hjälp av riskkapital få fart på sin sportsliga avkastning som sedan förväntas öka intkterna. Inga kosntgheter enligt FAPM, men...

Blackburn Rovers som sedan slutet av 60-talet huserade i lägre divisionerna, investerade åren 1991 till 1995, £26miljoner på spelarförvärv och ytterligare £26miljoner på dess löner. Det var Jack Walker, klubbens ordförande som blev snuskigt rik genom stålindustrin när han sålde familjeföretaget till British Steal för £360m och plöjde miljoner in i Blackburn Rovers. Kenny Dalglish fick sätta sig vid rodret och ett av de mer spektakulära förvärven hette Alan Shearer som signades för den dåvarande rekordsumman av £3.5 miljoner. Klubben gick från en 19:e plats i andra divisionen via en andra plats i Premier League 1994, till att vinna mästerskapet 1995.

Ekonomsikt mådde klubben dock inte särskillt bra. Med lönekostnader som översteg(!) klubbens omsättning fick man relativt snabbt ta ett par steg tillbaka på den sportsliga kartan. Det ekonomiska underskottet 1991-1996 blev £36miljoner. (länk till Blackburn plats i intäktshierarkin säsongen 1996-7)

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"

AC Fiorentina reste 1999 motsvarande $40.3m där klubben värdepapperiserade framtida kassaflöden från säsongskort- samt biljettförsäljning. Avkastningen till finansiärerna (räntan) var kopplad till LIBOR med en riskpremie på 150 bsp (1.5%). Denna kapitalanskaffning var ett led i satsningen på Champions League samma år. Klubben hamnade åren därefter i finansiell distress med utslagning som konsekvens.

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"

Leeds som hösten 2001 reste £60m genom värdepapperisering med framtida kassaflöden från biljettförsäljning som säkerhet. Även här var avkastningen kopplad till marknadsräntorna. Klubbledningen hoppades på ökad omsätning från förväntade sportsliga framgångar. Utslagning blev det dock även i detta fallet.

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"

I de två senaste exemplen snackar vi skuldfinansiering. Det kan ju ge en fingervisning om hur svårt det är att nå avkastning under marknadsvillkor. Vi ska ju även komma ihåg att skulder generellt kostar mindre än "eget kapital". Bortsett från risken vill säga.

**************

Det finns dock exempel som gått hem. Chelsea lyckades tack vare ryska oljepengar. Men är dessa nivåer av injektioner i förhållande till omsättning som ska göda årliga jätteunderskott ens realistiska i allsvenskan?

För även i Sverige har vi sett anskaffning av kapital under 2000 talet. Det mest lyckade fallet måste ändå Elfsborgs vara, ur ett längre perspektiv vill säga. Precis i rätt ögonblick, lagom nära invigningen av den nya arenan kunde klubben med hjälp av externa finansiärer värva ett par hemvändare för att skapa en fin plattform kopplat till den tillväxtpotential Borås Arena innebar.

Djurgården var dock först ute med riskkapital. Genom sitt spelarinvestbolag Djurgården Fotboll AB (omfattas inte av 51% spärren) har man rest ca 60 miljoner sedan starten 1998. Förvisso gav det tre SM guld, men klubbens löpande omsättning har inte vuxit snabbare än det allsvenska genomsnittet.

Det fanns en plan (här) med sportsliga framgångar i ryggen och det fanns kapital (här).

"performance - spread" Djurgården fotboll, datakälla: svenskfotboll.se & årsredovisning DFM AB 2001-2005. Den blå linjen visar klubbens rörelseintäkter i relation till allsvenskan som helhet.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
(bilden kopierad från ett tidigare inlägg och tränarkommentarerna är irrelevanta just här)


Några av förklaringarna till utvecklingen stavas "marknadskrafterna" om vilka jag resonerade lite kring i förra inlägget (här).

En hypotetisk frågeställning vore ju hur tillväxten skulle se ut ifall Djurgården hade haft bättre logistiska förutsättningar, det vill säga arena. Det står skrivet i stjärnorna men jämför vi med en klubb som lider av en liknande trång sektor, Hammarby Fotboll, har Djurgården inte haft en nämnvärt bättre utväxling av sina kapitaltillskott om man ser till reklam-, sponsor- samt merchandiseförsäljning.



tabellen visar intäkter (msek) från "marknad" plus souvenirer. Källa: Årsredovisningar Hammarby Fotboll AB (2003 - 2007). Totala intäkter i bolagen Djurgården Fotboll Försäljning AB (2006 & 2007) samt Djurgården Marknad AB (2003-2005)*. De allsvenska siffrorna kommer från svff:s årliga ekonomiska sammanställning under rubriken "Reklam & sponsring"

Fallet för Djurgården blev inte lika stort som för Leeds eller Fiorentina men klubben får nu börja om igen.

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"

Givetvis gäller ovanstående även i ett Europaperspektiv där allsvenskan försöker hävda sig.

Så den stora frågan är, när 51% spärren släpps, vad är det som förväntas bli annorlunda vad gäller allsvenskans status i Europa denna gång?

Kommer det riskkapitalister som suttit inne med en massa hysh-hysh-super-duper-hemliga och revolutionerande idéer om hur man bäst affärsutvecklar och ökar omsättningen hos de allsvenska klubbarna?

Kapital har ju sedan tidigare tillförts till systemet utan nämnvärt realt resultat. För hur stor kapitalinjektion förväntas egentligen avregleringen resultera i? För först ska föreningarna köpas ut, sedan måste nödvändiga investeringar göras.

Dessutom, genomför fler än en klubb en sådan metamorfas borde det rent logiskt och med erfarenhet av historien, innebära att större delen av det investerade kapitalet försvinner i spelarlöneinflation och endast en liten del levererar en ren kvalitetsförbättring.

Så, kan det finnas andra, mycket mer betydelsefulla nycklar till framgång än 51% spärren? En spärr som snarare framstår som ett mantra där vissa försöker använda denna yttre faktor de inte kan påverka som en ursäkt för sina prestationer.

Kapital går att anskaffa, alltid, t.ex. kopplat till spelarförädling samt spelarförsäljningar. En av få potentiella uppsidor till avkastning.

Problemen kanske finns på djupare nivå än så...
Vad säger ni?

------------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

3 kommentarer:

Adam sa...

Nu har jag inte lust att lägga min julledighet på att skriva något längre inlägg men jag tror att poängen med slopandet av 51%-regeln är inte i första hand kapitalet som det hypotetiskt sett skulle kunna tillföra fotbollen utan snarare de "management-skills" de skulle kunna locka till sig till fotbollen. Detta i och med att 51%-regeln är ett hinder för seriös ägarstyrning i dagsläget. De nuvarande dominerande ägarna i t.ex. AIK och bajen är medlemmarna, som har ett monumentalt ointresse för verksamheten (i förhållande till publiksnittet).

Adam sa...

En sak till...orsaken till att Sverige brukar hamna ovanför regressionslinjen i olika plottar av omsättning vs. sportslig framgång är rimligtvis inte att det finns för mycket pengar i verksamheten, snarare för dålig management i förhållande till jämförbara länder.

Or so I choose to believe...

chriz sa...

visst har du rätt vad gäller "management-skills" inom den svenska klubbfotbollen. Men jag har svårt att se att i och med 51 spärrens avreglering helt plötsligt kommer "super-management" upp till ytan. Är det så enkelt?

Du får vad du betalarar för även vad gäller management, det är inte enbart fotbollstalang som har ett pris.

Om vi fortsätter med dif som ex, så har ju Bosse L, mer eller mindre i många år kunnat bedriva seriös ägarstyrning i form av ordförande och frontfigur i föreningen. Han tillhör ju de större ägarna i DF AB där föreningen är i minoritet. Dessutom har Alf varit VD i både föreningsägda DEF AB som driver A-laget samt DF AB. Jag har fått intrycket att Bosse L fått köra racet mer eller mindre smärtfritt, fram till iår då.

"orsaken till att Sverige brukar hamna ovanför regressionslinjen i olika plottar av omsättning vs. sportslig framgång är rimligtvis inte att det finns för mycket pengar i verksamheten, snarare för dålig management i förhållande till jämförbara länder."

Residualen kan ju bero på fler faktorer, skattesubventioner, korruption, eller att mostvarande lika stor nationell marknad (aggregerat) men som har en mer mer ojämn allokering av intäkterna mellan dess klubbar. Vi får då dels "learning-by-doing" för ett fåtal klubbar men även fenomenet där rikare klubbarna omsätter mer än "de rika" i allsvenskan trots att den inhemska ligan i sin helhet kan vara mindre än allsv. mätt i omsättning.

Fotbollseuropa är nog en för imperfekt marknad för att just "management-skills" ska kunna förklara hela avvikelsen från regressionslinjen, även om man gärna önskar göra det. Just de slutsatserna borde vara mycket enklare att dra på intra-lige-nivå.

Men för att återgår till allsv, hela branschorganisationen måste nog vändas upp och ner om man nu vill göra ett seriöst försök att hävda sig internatinellt. Jag vet dock inte om de mindre klubbarna är beredda att betala det priset, för det kommer kosta i form av ökade klyftor i svensk klubbfotboll.

Men jag förstår vad du menar.