Läser om hockeyns planer. Sedan tidigare har jag mycket kort kommenterat fenomenet både här och där.
"competition is nice, but if you want it to be profitable, it helps to write your own rules" - John Vrooman.
Det som däremot slår mig är förebilden, det vill säga NHL. När man nu har chansen att starta en verksamhet från grunden, en verksamhet som av ingenjörerna själva förväntas att etablera sig som den mest lysande stjärnan på den europeiska sport & entertainment himlen, så kommunicerar man inte den affärsmodell som av väldigt många anses vara den mest effektiva inom samma industri, nämligen NFL.
NHL måste väl trots allt betraktas som en konkurrent som EHL ska utmana? Men det kanske kommer längre fram, när mer officiella uttalanden än "uppgiftslämnare nära utredningen" dyker upp.
En skön och lättläst bok värd att läsa är, Tailgating, Sacks, and Salary Caps: How the NFL Became the Most Successful Sports League in History av Mark Yost.
Sist men inte minst. Knäckefrågan är hur en sådan omorganisation kan förväntas att påverka svensk elitfotbolls konkurrenskraft och marknadsandel vad gäller nationella sändningsrättigheter och sponsorer. Bra, dåligt eller status-quo?
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
Utspädning av talang även i La Liga?
Det ligger nu ett förslag för att TV rättigheterna ska säljas centralt även i Spanien från 2013 och framåt. Går det igenom kommer Barcelona Och Real Madrid att få uppleva en större konkurrens både inhemskt men även från toppklubbarna i de andra fyra storligorna i Europa. Intressant att se hur stort lobby-arbete de två stora drakarna väljer att lägga ner för att eventuellt motverka ett regimskifte. Båda klubbarna har skuldfinansierat sin talang och bär därmed en finansiell risk. Nu kan även affärsriken komma att öka.
Det är goda nyheter för tävlingsbalansen i Spanien och där talangen i så fall förväntas att spädas ut bland fler klubbar. Jag tror det kan komma att gynna La Liga på sikt även om Barcelona och Real Madrid sannolikt minskar något i internationell slagstyrka. Samtidigt ska vi komma ihåg att båda klubbarna har dominerat i Spanien sedan ligan startade 1928 och lär göra så även i framtiden. Även om segerprocenten förväntas minska en aning. Under dagens regim har Barcelona och Real Madrid ca 60% av de intäkter som samtliga La Liga klubbar genererar.
Men det är lite goda nyheter för de fyra största klubbarna i Premier League som sedan ligan startade 1992 subventionerar dess mindre klubbar genom fördelningsnyckeln 50-25-25 där 50% av TV intäkterna delas lika, 25% baserat på tabellplacering och 25% baserat på exponering i TV. 2010 slår den nya höginkomsskatten till i England och det här kan vara en hjälpande hand som minskar ett förväntat talangutflöde.
Från och med nästa säsong går Italien över från individuell försäljning av sändningsrättigheter till central. Även Bundesliga samt franska ligan säljer sedan tidigare sina sändningsrättigheter centralt där 50% av TV intäkterna distribueras ut lika till ligans samtliga klubbar.
Mer läsning i ämnet:
Teori och empiri från England - "revenue sharing"
Förväntat utfall i Italien
Den italienska distributionsnyckeln
I skuggan av El Clasico
tisdag 29 december 2009
Bailout - update: Norge
De krisdrabbade klubbarna i Norge börjar sakta men säkert finna finansiering.
Start är räddat, likaså Fredrikstad. Och konkursade Lyn förväntas idag att resa sig på nio. Lyn AS är död, länge leve Lyn Invest AS?
Start är räddat, likaså Fredrikstad. Och konkursade Lyn förväntas idag att resa sig på nio. Lyn AS är död, länge leve Lyn Invest AS?
Priset för badwill - The case of Tiger Woods
Det har pratats om hur mycket Woods-gate har kostat Tigers personliga "marknadsvärde". Frågar ni mig finner jag det ganska ointressant eftersom det är konsekvensen av hans egna beslut och handlande. En "personlig risk" han själv bör ha haft inprisad.
Mer intressant bör det istället vara hur mycket hans agerande har kostat andra. Två ekonomer vid University of California har roat sig med att göra en eventstudie om huruvida offentliggörandet av TW:s äventyr har prisats in i hans samarbetspartners (läs sponsorer) aktiekurser. Författarna mäter avvikelsen både i relation till aktiemarknaden i sin helhet samt sponsorernas bransch-konkurrenter. (för metod hänvisas till studien)
Slutsatsen är ett totalt pris på 5-12 miljarder dollar för samtliga aktieägare i form av ett minskat aktieägarvärde. Priset för andra är således betydligt högre än Tiger Woods egna förväntade livstidsinkomst.
Aktieägarna till sport-relaterade samarbetspartners (Tiger Woods PGA Tour Golf[EA], Gatorade[Pepsico], och Nike) har drabbats allra värst, motsvarande uppemot 6 miljarder dollar eller 4.3%. Läs gärna slutsatserna i studien om hur Knittel & Stango resonerar kring det senare.
Som vanligt bör den typen av studier mötas med viss försiktighet vilket författarna själva flaggar för. Allt som allt en ganska rolig underökning dock.
Nu har ju det här inget med fotboll att göra, ändock tänkvärt hur badwill, i alla fall på kort sikt, kan tänkas prissättas av marknaden. Om inte annat kan potentiella/befintliga sponsorer komma springandes med papperet vid framtida förhandlingar med syfte att prisa in/reglera en högre riskrabatt. Och hur stor deras förhandlingsstyrka är beror rimligtvis på motpartens status och situation.
Pressreleasen här
The Sport Economist kommenterar kort här
Studien i sin helhet: Shareholder Value Destruction following the Tiger Woods Scandal, Christopher R. Knittel and Victor Stango, December 28, 2009
Mer intressant bör det istället vara hur mycket hans agerande har kostat andra. Två ekonomer vid University of California har roat sig med att göra en eventstudie om huruvida offentliggörandet av TW:s äventyr har prisats in i hans samarbetspartners (läs sponsorer) aktiekurser. Författarna mäter avvikelsen både i relation till aktiemarknaden i sin helhet samt sponsorernas bransch-konkurrenter. (för metod hänvisas till studien)
Slutsatsen är ett totalt pris på 5-12 miljarder dollar för samtliga aktieägare i form av ett minskat aktieägarvärde. Priset för andra är således betydligt högre än Tiger Woods egna förväntade livstidsinkomst.
Aktieägarna till sport-relaterade samarbetspartners (Tiger Woods PGA Tour Golf[EA], Gatorade[Pepsico], och Nike) har drabbats allra värst, motsvarande uppemot 6 miljarder dollar eller 4.3%. Läs gärna slutsatserna i studien om hur Knittel & Stango resonerar kring det senare.
Som vanligt bör den typen av studier mötas med viss försiktighet vilket författarna själva flaggar för. Allt som allt en ganska rolig underökning dock.
Nu har ju det här inget med fotboll att göra, ändock tänkvärt hur badwill, i alla fall på kort sikt, kan tänkas prissättas av marknaden. Om inte annat kan potentiella/befintliga sponsorer komma springandes med papperet vid framtida förhandlingar med syfte att prisa in/reglera en högre riskrabatt. Och hur stor deras förhandlingsstyrka är beror rimligtvis på motpartens status och situation.
Pressreleasen här
The Sport Economist kommenterar kort här
Studien i sin helhet: Shareholder Value Destruction following the Tiger Woods Scandal, Christopher R. Knittel and Victor Stango, December 28, 2009
Figuren saxad från studien, visar kumulativ avvikande avkastning post 27:e november 2009 hos följande grupper: Samtliga sponsorer; Accenture, AT&T, Electronic Arts, Procter and Gamble (Gilette), Nike, Pepsico(Gatorade), TLC, News Corp. (Golf Digest). BIG5; Accenture, Gillette, EA, Nike & Pepsi
Mätperioden startar 1/1-2005 där korrelationen mellan sponsorerna, aktiemarknaden samt konkurrenter mäts (dagliga observationer). Grafen visar själva avvikelsen från förutsägelsen som är baserad på historisk data.
Mätperioden startar 1/1-2005 där korrelationen mellan sponsorerna, aktiemarknaden samt konkurrenter mäts (dagliga observationer). Grafen visar själva avvikelsen från förutsägelsen som är baserad på historisk data.
lördag 26 december 2009
Årslistan
2009 lider sakta men säkert mot sitt slut. Låt oss därför väldigt kort sammanfatta det hela.
Årets talangläckage
Guldåret 2008 gjorde Kalmar FF 70 mål. När transferfönstret den 1:a september 2009 stängde, hade klubben under ett års tid blivit av med talang som gjorde 55 av dessa samt 28 assist. Totalt rörde det sig om sju startelvespelare. Har en allsvensk klubb någonsin så snabbt blivit så brandskattad?
Årets måluppfyllelse
Malmö FF som under 2009 når sina uppsatta mål, 25% missnöjda kunder och 10% missnöjda medarbetare.
Årets "gör om, gör rätt"
IFK Göteborg som uppenbarligen inte gjort läxan och varken kartlagt målgruppen eller affärsmodellen innan man flyttade in på en ny arena. "Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"
Know your customer. Det gäller naturligtvis även arenabolaget som, ifall man genomför en rak hyreshöjning, endast löser problemet mycket kortsiktigt.
Och med bakgrund av båda observationerna kan man ju undra ifall arenabyggnaden överhuvudtaget är optimalt utformad och konstruerad för att möta marknaden och dess efterfrågan?
Årets satsning
GAIS:s satsning på produkten "göteborgsfotbollen". Pär Ericssons bruttofotbollspordukt är naturligtvis högre hos IFK där spelaren genererar mest nytta i närområdet.
Årets citat
I Sverige har vi en vanföreställning att idrott kan gå med vinst. Det gör den ingenstans. Alla klubbar går med förlust. Frågan är bara vem som ska betala det. -Torbjörn Andersson
Årets citat#2
"For det andet er der negativ sammenhæng mellem profit og placering" - Rasmus K. Storm om sportens paradoxala finansieringsstruktur.
Årets diss
Sportekonomen Stefan Szymanski menar att de ekonomiska effekterna av stora mästerskap ofta är överskattade. Fifa World Cup 2010 sägs vara ett "waste of resources". Dessutom myntar han "de fem myterna" gällande mervärdet från att vara värdstad för de olympiska spelen.
Årets kapplöpning
Den mellan Arsenals delägare Stan Kroenke och Alisher Usmanov. Båda försöker ständigt att komma över aktieposter för att nå den magiska 30% gränsen och därmed tvingas lägga ett bud på hela klubben. I somras försökte Usmanov att "snacka" till sig en nyemission. Främsta syftet var sannolikt att späda ut de ägare som saknade finansiering till att teckna nya aktier och på så sätt öka sin egna ägarandel. Det blev ingen nyemission och just nu är det fördel Kroenke.
Men vad händer ifall båda två, i samma veva, lyckas med konststycket att nå över 30 procent?
Årets "rent-seeking"
Dött lopp mellan de etablerade sockerpapporna Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti och den polska regleringen av spelmarknaden. Återstår att se vilket genomslag respektive case får i Europa.
Årets citat#3
“Football needs ‘sugar-daddies‘” - Chelseas avgående VD, Peter Kenyon
Årets tillväxtmarknad
Polska Ekstraklasa som trots att man brottas med stora styrnings- samt ordningstörningsproblem lyckas växa kraftigt. Och nu kommer arenaboomen där det byggs nya arenor i samma takt som det en gång i tiden byggdes kyrkor.
Lech Poznan, den på polska marknaden idag snabbast växande klubben.
1 PLN ~ SEK 2.55
Årets strategi
"Jag kommenterar inte det heller. Att du sitter på den här informationen är fantastiskt. Du förstår väl att du är ett verktyg för någon annan?" - Douglas Roos, feb 2009
Nio månader senare var regimskiftet i Djurgården ett faktum, välregisserat.
Årets verktyg
Robert Laul och hans tabloid-kollegor som i fotbollsindustrin bara är en bricka i spelet. En underhållande bricka ska väl tilläggas.
Årets kollektiva vara
Är utan tvekan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna är konsumenterna och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar.
Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet. Kort och gott, ett marknadsmisslyckande.
Årets värdering
För snart tre år sedan målades de storslagna planerna upp i Borås. Att bli Sveriges andralag där man engagerar i princip alla. 2009 gjorde marknaden en värdering och därmed ett bokslut av tre års utveckling. Ingen svensk nationell TV distributör fann något värde i att sända Elfsborgs matcher mot Lazio i "play-off" till UEFA Europa League."Jag kommenterar inte det heller. Att du sitter på den här informationen är fantastiskt. Du förstår väl att du är ett verktyg för någon annan?" - Douglas Roos, feb 2009
Nio månader senare var regimskiftet i Djurgården ett faktum, välregisserat.
Årets verktyg
Robert Laul och hans tabloid-kollegor som i fotbollsindustrin bara är en bricka i spelet. En underhållande bricka ska väl tilläggas.
Årets kollektiva vara
Är utan tvekan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna är konsumenterna och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar.
Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet. Kort och gott, ett marknadsmisslyckande.
Årets värdering
Årets misslyckade sparpaket
Hammarby Fotboll som trots att man sparade mer än planerat ändock förväntas redovisa ett lika stort driftunderskott som 2008.Årets talangläckage
Guldåret 2008 gjorde Kalmar FF 70 mål. När transferfönstret den 1:a september 2009 stängde, hade klubben under ett års tid blivit av med talang som gjorde 55 av dessa samt 28 assist. Totalt rörde det sig om sju startelvespelare. Har en allsvensk klubb någonsin så snabbt blivit så brandskattad?
Årets måluppfyllelse
Malmö FF som under 2009 når sina uppsatta mål, 25% missnöjda kunder och 10% missnöjda medarbetare.
Årets "gör om, gör rätt"
IFK Göteborg som uppenbarligen inte gjort läxan och varken kartlagt målgruppen eller affärsmodellen innan man flyttade in på en ny arena. "Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"
Know your customer. Det gäller naturligtvis även arenabolaget som, ifall man genomför en rak hyreshöjning, endast löser problemet mycket kortsiktigt.
Och med bakgrund av båda observationerna kan man ju undra ifall arenabyggnaden överhuvudtaget är optimalt utformad och konstruerad för att möta marknaden och dess efterfrågan?
Årets satsning
GAIS:s satsning på produkten "göteborgsfotbollen". Pär Ericssons bruttofotbollspordukt är naturligtvis högre hos IFK där spelaren genererar mest nytta i närområdet.
Årets citat
I Sverige har vi en vanföreställning att idrott kan gå med vinst. Det gör den ingenstans. Alla klubbar går med förlust. Frågan är bara vem som ska betala det. -Torbjörn Andersson
Årets citat#2
"For det andet er der negativ sammenhæng mellem profit og placering" - Rasmus K. Storm om sportens paradoxala finansieringsstruktur.
Årets diss
Sportekonomen Stefan Szymanski menar att de ekonomiska effekterna av stora mästerskap ofta är överskattade. Fifa World Cup 2010 sägs vara ett "waste of resources". Dessutom myntar han "de fem myterna" gällande mervärdet från att vara värdstad för de olympiska spelen.
Årets affär
Blev en misslyckad sådan. Det på grund av ett samtal från Helsingborgs hövding till klubbens sportchef Jesper Jansson som skulle förhandla i Stockholm. Konsekvensen stoppade AIK:s försäljning av Daniel Öhrlund till norska Rosenborg. Öhrlund höll nollan ytterligare sex matcher samtidigt som den tilltänkte ersättaren läckte som ett såll när han väl tog plats mellan stolparna i Helsingborg.Årets kapplöpning
Den mellan Arsenals delägare Stan Kroenke och Alisher Usmanov. Båda försöker ständigt att komma över aktieposter för att nå den magiska 30% gränsen och därmed tvingas lägga ett bud på hela klubben. I somras försökte Usmanov att "snacka" till sig en nyemission. Främsta syftet var sannolikt att späda ut de ägare som saknade finansiering till att teckna nya aktier och på så sätt öka sin egna ägarandel. Det blev ingen nyemission och just nu är det fördel Kroenke.
Men vad händer ifall båda två, i samma veva, lyckas med konststycket att nå över 30 procent?
Årets "rent-seeking"
Dött lopp mellan de etablerade sockerpapporna Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti och den polska regleringen av spelmarknaden. Återstår att se vilket genomslag respektive case får i Europa.
Årets citat#3
“Football needs ‘sugar-daddies‘” - Chelseas avgående VD, Peter Kenyon
Årets tillväxtmarknad
Polska Ekstraklasa som trots att man brottas med stora styrnings- samt ordningstörningsproblem lyckas växa kraftigt. Och nu kommer arenaboomen där det byggs nya arenor i samma takt som det en gång i tiden byggdes kyrkor.
Lech Poznan, den på polska marknaden idag snabbast växande klubben.1 PLN ~ SEK 2.55
saxat från: Deloitte.pl; Raport: Piłkarska Liga Finansowa 2009.
torsdag 24 december 2009
onsdag 23 december 2009
Mellandagsrea?
Endast dagar återstår av den gamla svenska skatteregimen. Skattetekniskt är det billigare att signa från utlandet rekryterade spelare innan årskiftet.
Många ställer sig därför frågan om varför klubbarna inte värvar mer innan skattesatserna justeras. Anledningarna är säkert flera. Svaga finanser men även det faktum att denna skatterabatt inte alls blir så stor i verkligheten.
Vid sådana affärer går naturligtvis "rabatten" inte enbart till klubben. Det är något som rimligtvis även prisas in i spelarens kontrakt där denne också får sin del av premien. Precis som man idag reglerar och prisar in riskerna och pay-off mellan klubben och spelarna.
Den part som är minst "desperat" att teckna ett avtal får den största delen av kakan. Och duktiga och eftertraktade spelare har sällan en anledning att vara desperata.
Denna priskorrigering bör sakta men säkert ha börjat redan den dagen som skatteförslaget blev offentligt. Det vill säga då marknaden erhöll ny information.
Många ställer sig därför frågan om varför klubbarna inte värvar mer innan skattesatserna justeras. Anledningarna är säkert flera. Svaga finanser men även det faktum att denna skatterabatt inte alls blir så stor i verkligheten.
Vid sådana affärer går naturligtvis "rabatten" inte enbart till klubben. Det är något som rimligtvis även prisas in i spelarens kontrakt där denne också får sin del av premien. Precis som man idag reglerar och prisar in riskerna och pay-off mellan klubben och spelarna.
Den part som är minst "desperat" att teckna ett avtal får den största delen av kakan. Och duktiga och eftertraktade spelare har sällan en anledning att vara desperata.
Denna priskorrigering bör sakta men säkert ha börjat redan den dagen som skatteförslaget blev offentligt. Det vill säga då marknaden erhöll ny information.
tisdag 22 december 2009
Revenue Sharing - reflektioner från Danmark
Även om jag inte håller med i Flemming Fjeldgaard's resonemang gällande konsekvenserna från den i Danmark, inför denna säsong, nya fördelningsnyckel för pengar från TV rättigheter, så uppskattar jag när det är lite mer tankeverksamhet bakom sportjournalisternas alster. Det är vi inte bortskämda med här hemma.
"En stor portion af tv-aftalen kommer fra en solidaritetspulje, som fordeles ligeligt. Høj som lav – alle 12 klubber i rækken får det samme fra denne pulje."
Hmm tänker jag... vad har jag missat?
"Solidaritetspuljen tager cirka en tredjedel af hele tv-aftalen, og vi taler om en håndfuld millioner kroner til hver SAS Liga-klub hver sæson. De sidste knap to tredjedele af tv-aftalen udbetales fra en cocktail af placeringer i rækken og antal tv-seere til de enkelte klubber"
Haha, ja ok... vilken tur för FC Köpenhamn och Bröndby att man inte spelar i allsvenskan där 74% af hele tv-aftelen kommer fra en solidaritetspuljen.
Men som sagt, jag håller inte riktigt med den gode Flemming. Det är lite väl mycket omgångsekonomi över resonemanget. Över tiden förväntas den nya, mer offensiva distributionen av TV pengarna i själva verket gynna just de större klubbarna dit även Odense numera bör räknas.
Och titta, Odense ser ut att ha räknat hem en investering på dkk 3 miljoner för så lite som ytterligare ett år för en av sina viktigare spelare En spelare som annars skulle bli free-agent (bosman) denna vinter. Kanske blev det möjligt tack vare den stora pay-off tårtbiten som sportslig framgång genererar. Potentiellt värdeskapande utan större förväntade transfersummor inblandade.
Risk-reward har jag för mig att det kallas.
Annars ger 2/3 baserat på prestation och exponering i TV rutan stora incitament till överinvesteringar. En högre risk och något som ställer höga krav på klubbarnas management. Å andra sidan ska höga krav snarare ses som utvecklande. Och det gäller för klubbarna att veta sin plats i den inhemska näringskedjan.
Förvisso har Flemming Fjeldgaard en bra poäng i att en individuell modell skulle vara mer gynnsam för FCK samt Bröndby och därmed cementera deras position i den absoluta toppen. Framför allt eftersom fördelningen av TV intäkterna och den relativa skillnaden mellan klubbarna skulle vara känd och fixerad redan på förhand. Nu ska det trots allt spelas om en del av marknadsandelarna. Å andra sidan är det inte från en sådan regim som man kommer ifrån och är egentligen inget att sträva mot heller.
"En stor portion af tv-aftalen kommer fra en solidaritetspulje, som fordeles ligeligt. Høj som lav – alle 12 klubber i rækken får det samme fra denne pulje."
Hmm tänker jag... vad har jag missat?
"Solidaritetspuljen tager cirka en tredjedel af hele tv-aftalen, og vi taler om en håndfuld millioner kroner til hver SAS Liga-klub hver sæson. De sidste knap to tredjedele af tv-aftalen udbetales fra en cocktail af placeringer i rækken og antal tv-seere til de enkelte klubber"
Haha, ja ok... vilken tur för FC Köpenhamn och Bröndby att man inte spelar i allsvenskan där 74% af hele tv-aftelen kommer fra en solidaritetspuljen.
Men som sagt, jag håller inte riktigt med den gode Flemming. Det är lite väl mycket omgångsekonomi över resonemanget. Över tiden förväntas den nya, mer offensiva distributionen av TV pengarna i själva verket gynna just de större klubbarna dit även Odense numera bör räknas.
Och titta, Odense ser ut att ha räknat hem en investering på dkk 3 miljoner för så lite som ytterligare ett år för en av sina viktigare spelare En spelare som annars skulle bli free-agent (bosman) denna vinter. Kanske blev det möjligt tack vare den stora pay-off tårtbiten som sportslig framgång genererar. Potentiellt värdeskapande utan större förväntade transfersummor inblandade.
Risk-reward har jag för mig att det kallas.
Annars ger 2/3 baserat på prestation och exponering i TV rutan stora incitament till överinvesteringar. En högre risk och något som ställer höga krav på klubbarnas management. Å andra sidan ska höga krav snarare ses som utvecklande. Och det gäller för klubbarna att veta sin plats i den inhemska näringskedjan.
Förvisso har Flemming Fjeldgaard en bra poäng i att en individuell modell skulle vara mer gynnsam för FCK samt Bröndby och därmed cementera deras position i den absoluta toppen. Framför allt eftersom fördelningen av TV intäkterna och den relativa skillnaden mellan klubbarna skulle vara känd och fixerad redan på förhand. Nu ska det trots allt spelas om en del av marknadsandelarna. Å andra sidan är det inte från en sådan regim som man kommer ifrån och är egentligen inget att sträva mot heller.
måndag 21 december 2009
Spelarkontrakt - premien för dubbelfotade spelare
En relativt färsk studie visar att dubbelfotade spelare belönas med 20% högre lön än en högerfotade spelare. Även vänsterfotade spelare belönas med en mindre premie då majoriteten av spelarna är högerfotade.
Eftersom spelarlöner förväntas spegla marknadens efterfrågan på specifika skills kan vi anta att en premie för tvåfotad-kompetens även kan prisas in i transfersummor.
18% av spelarna i Europas fem största ligor bedöms som lika kompetenta med båda fötterna. Kan vi förvänta oss att marknaden (föräldrar, talanger, klubbar) korrigerar detta och utbildar fler dubbelfotade spelare going forward vilket gör att premien så småningom minskar?
-------------------------------------
The Returns to Scarce Talent: Footedness and Player Remuneration in European Soccer - Alex Bryson, Bernd Frick, Rob Simmons, September 2009
Eftersom spelarlöner förväntas spegla marknadens efterfrågan på specifika skills kan vi anta att en premie för tvåfotad-kompetens även kan prisas in i transfersummor.
18% av spelarna i Europas fem största ligor bedöms som lika kompetenta med båda fötterna. Kan vi förvänta oss att marknaden (föräldrar, talanger, klubbar) korrigerar detta och utbildar fler dubbelfotade spelare going forward vilket gör att premien så småningom minskar?
-------------------------------------
The Returns to Scarce Talent: Footedness and Player Remuneration in European Soccer - Alex Bryson, Bernd Frick, Rob Simmons, September 2009
lördag 19 december 2009
Vem drar ur pluggen denna vinter?
Vi närmar oss det tredje transferfönstret sedan kollapsen världens kapitalmarknader. Sentimentet för ett år sedan var ett förväntat sjunkande pris på talang, främst den icke-extraordinära typen.
Vi har sedan dess sett ett starkt januari-fönster under 2009 som drevs av flera transaktioner. Vi har sett ett sommarfönster med rekordstora enskilda transfersummor men med något mindre pengar i omlopp, i alla fall i England.
Vad som väntar härnäst är intressant. Extraordinär talang kommer fortsätta att vara dyr, men i övrigt? Och vilka klubbar kommer att pumpa pengar in i transfersystemet under 2010?
Rimligtvis borde likviditeten vid det här laget vara relativt ansträngd hos många av Europas klubbar. Avstannande tillväxt i kombination med många kontrakt tecknade på toppen av den förra högkonjunkturen pressar marginalerna mot botten och på så sätt försämrar klubbarnas likvida situation.
I enighet med kvantitetsteorin är den monetära basen en mycket viktig faktor som påverkar transferpriserna.
I somras pumpade bland andra Real Madrid pengar in i systemet.
Tittar vi på den enskilda förvärvet av Benzema från franska Olymique Lyon så vandrade pengarna sedan vidare till andra klubbar hos vilka Lyon hämtade sin nya talang hos. Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m). Dessa klubbar hämtade i sin hand talang än lägre i kedjan osv.
Vad som händer högt upp i värdekedjan påverkar förutsättningarna även för de svenska klubbarna.
Så vem drar ur transferpluggen i januari 2010? Eller blir det ett lugnare transferfönster med färre avslut där köp- och säljsidan är ganska lång ifrån varandra vad gäller prisbilden? Förr eller senare kommer dock denna "spread" att minska eftersom rörlighet på spelarmarknaden är en grundläggande faktor i den europeiska pyramidmodellen.
Det finns ytterligare en parameter som skulle kunna förväntas pressa priset på talang going forward.
När en klubb rekryterar en spelare betalar man transfer-fee (oftast), sign-on fee samt löpande löneutbetalningar under hela kontraktets löptid. Därmed värderas hela kontraktet som rimligtvis bör motsvara klubbens förväntningar på spelarens bidrag till framtida kassaflöden från matchdag, reklam, TV pengar samt eventuellt en framtida försäljning av spelaren.
Kontrakt tecknade denna vinter förädlas och säljs i flera fall vidare om 2-3 år. 2012 förväntas UEFA financial-fair-play att implementeras. Ett system som, om Platini får som han vill, kommer att begränsa den monetära basen i fotbollseuropa. Lägre transfersummor om 2-3 år borde i rimlighetens namn börja prisas in redan idag.
Å andra sidan säger erfarenheten att ytterst få klubbbar ser ut att ägna sig åt omvärldsanalys.
Vi har sedan dess sett ett starkt januari-fönster under 2009 som drevs av flera transaktioner. Vi har sett ett sommarfönster med rekordstora enskilda transfersummor men med något mindre pengar i omlopp, i alla fall i England.
Vad som väntar härnäst är intressant. Extraordinär talang kommer fortsätta att vara dyr, men i övrigt? Och vilka klubbar kommer att pumpa pengar in i transfersystemet under 2010?
Rimligtvis borde likviditeten vid det här laget vara relativt ansträngd hos många av Europas klubbar. Avstannande tillväxt i kombination med många kontrakt tecknade på toppen av den förra högkonjunkturen pressar marginalerna mot botten och på så sätt försämrar klubbarnas likvida situation.
I enighet med kvantitetsteorin är den monetära basen en mycket viktig faktor som påverkar transferpriserna.
I somras pumpade bland andra Real Madrid pengar in i systemet.
Tittar vi på den enskilda förvärvet av Benzema från franska Olymique Lyon så vandrade pengarna sedan vidare till andra klubbar hos vilka Lyon hämtade sin nya talang hos. Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m). Dessa klubbar hämtade i sin hand talang än lägre i kedjan osv.
Vad som händer högt upp i värdekedjan påverkar förutsättningarna även för de svenska klubbarna.
Så vem drar ur transferpluggen i januari 2010? Eller blir det ett lugnare transferfönster med färre avslut där köp- och säljsidan är ganska lång ifrån varandra vad gäller prisbilden? Förr eller senare kommer dock denna "spread" att minska eftersom rörlighet på spelarmarknaden är en grundläggande faktor i den europeiska pyramidmodellen.
Det finns ytterligare en parameter som skulle kunna förväntas pressa priset på talang going forward.
När en klubb rekryterar en spelare betalar man transfer-fee (oftast), sign-on fee samt löpande löneutbetalningar under hela kontraktets löptid. Därmed värderas hela kontraktet som rimligtvis bör motsvara klubbens förväntningar på spelarens bidrag till framtida kassaflöden från matchdag, reklam, TV pengar samt eventuellt en framtida försäljning av spelaren.
Kontrakt tecknade denna vinter förädlas och säljs i flera fall vidare om 2-3 år. 2012 förväntas UEFA financial-fair-play att implementeras. Ett system som, om Platini får som han vill, kommer att begränsa den monetära basen i fotbollseuropa. Lägre transfersummor om 2-3 år borde i rimlighetens namn börja prisas in redan idag.
Å andra sidan säger erfarenheten att ytterst få klubbbar ser ut att ägna sig åt omvärldsanalys.
onsdag 16 december 2009
Silly Season - svensk fotboll & subprime?
Silly Season fortsätter. Denna spekulation kan vara ett långskott och är förmodligen, som allt som oftast under silly season, mest spekulationer. TV rättigheterna för svensk fotboll ska, i syfte att öka priset, paketeras och säljas tillsammans med Premier League?
Att paketera lågkvalitativa produkter och sälja dessa har nyligen testats av marknaden och resultatet är nog känt för de flesta. Jag har för mig att de kallar det för "the-credit-crunch”.
Don´t go there…
Det var inte länge sedan som den skotska ligan sålde rättigheterna till ett "överpris". Det är inte så jävla roligt att redan ha prisat in spelarkontrakt in i en ny intäktsregim för att sedan komma till insikt att intäktssidan korrigeras åt fel håll.
lördag 12 december 2009
Revenue Sharing - den italienska nyckeln
Serie A övergår från och med nästa säsong till en central försäljning av sändningsrättigheter. Fram till nu har klubbarna sålt sina egna sändningsrättigheter individuellt. Och det finns tydligen redan en italiensk fördelningsnyckel för distribution av tv intäkterna.
40% av intäkterna ska fördelas lika mellan alla klubbar.
30% ska fördelat baserat på sportslig prestation.
30% ska fördelas beroende av storleken på klubbarnas publikunderlag.
Hur kommer det att påverka tävlingsbalansen i ligan?
Idag betalar marknaden drygt 60% av de totala tv-intäkterna till ligans fem största klubbar. Mindre än 40% till resten med andra ord.
I den kommande regimen garanteras de 15 mindre klubbarna i ligan 30% av de totala TV intäkterna genom "likadelen" i fördelningsnyckeln. Det finns sedan en hel del marknadsandelar att spela om.
I Italien kommer så mycket som ca 60% av samtliga klubbars totala intäkter från sändningsrättigheter. Förändringar i de relativa förhållandena mellan klubbarna i denna intäktskälla borde rimligtvis ha en inte helt obetydlig effekt på konkurrensbalansen.
40% av intäkterna ska fördelas lika mellan alla klubbar.
30% ska fördelat baserat på sportslig prestation.
30% ska fördelas beroende av storleken på klubbarnas publikunderlag.
Hur kommer det att påverka tävlingsbalansen i ligan?
Idag betalar marknaden drygt 60% av de totala tv-intäkterna till ligans fem största klubbar. Mindre än 40% till resten med andra ord.
I den kommande regimen garanteras de 15 mindre klubbarna i ligan 30% av de totala TV intäkterna genom "likadelen" i fördelningsnyckeln. Det finns sedan en hel del marknadsandelar att spela om.
I Italien kommer så mycket som ca 60% av samtliga klubbars totala intäkter från sändningsrättigheter. Förändringar i de relativa förhållandena mellan klubbarna i denna intäktskälla borde rimligtvis ha en inte helt obetydlig effekt på konkurrensbalansen.
fredag 11 december 2009
Spelarkontrakt - två olika regimer
Kalle Persson spelar i Real Alpha och hans nytta till klubben det senaste året har värderats till 3 miljoner. Hans kontrakt har precis löpt ut och FC Beta som kommer från en större stad med högre intäkter har scoutat Kalle och värderat hans tjänster till 5 miljoner. De är intresserade av att rekrytera Kalle som precis har blivit erbjuden ett nytt kontrakt med Real. Kontraktet är värt 3 miljoner vilket motsvar hans observerade prestation.
Beta vill köpa loss Kalle men de måste dels betala mer än 3 miljoner i transfersumma till Real (vilken ju är Kalles nytta hos Real) samtidigt som man erbjuder Kalle ett kontrakt överstigande 3 miljoner (hans nya kontrakt med Real). Eftersom det totala priset för ett kontrakt med Kalle överstiger hans förväntade nytta hos Beta (5 miljoner) blir det därför ingen transfer.
Två år har gått och Kalle har förbättrat sina skills. Sedan ett år tillbaka genererar han en nytta motsvarande 4 miljoner till Real Alpha. Alpha Erbjuder Kalle ett nytt kontrakt värt 4 miljoner. Beta är fortfarande intresserade och de uppskattar numera hans bidrag till 7 miljoner. Men åter igen, samma dilemma, köpesumman tillsammans med Kalles personliga villkor överstiger den förväntade nyttan. Ingen transfer.
***********************
Vi flyttar fram klockan 10 år och i Real Alpha spelar nu Pelle Persson. Pelles bidrag till Real är 3 miljoner och han har ett år kvar på sitt kontrakt. Den än idag större klubben FC Beta har scoutat Pelle och värderar honom till 5 miljoner. Real vill gärna behålla Pelle och förbereder ett kontraktförslag. Pelle vet att det finns en annan klubb som värderar honom till 5 miljoner. Väntar han ett år så är han free agent och får, om inget händer, alla 5 miljonerna själv (allt annat lika).
Real Alpha står därför inför tre valmöjligheter.
1) Sälja Pelle till ett pris som rymmer sig inom Betas totala budget (5 miljoner för både transfer-fee samt Pelles nya personliga kontrakt hos Beta).
2) Behålla Pelle sista året och släppa honom som bosman.
3) Erbjuda Pelle ett nytt kontrakt. Den observerade nyttan är 3 miljoner men Real tror att Pelle kommer att utvecklas och erbjuder honom ett kontrakt värt 4 miljoner. (1 miljon högre än hans nuvarande prestation).
Pelle är riskavert och värderar säkra 4 miljoner idag högre än osäkra 5 miljoner om ett år. Real och Pelle skriver ett nytt avtal. FC Beta får scouta vidare.
***********************
Det var två mycket förenklade exempel. Verkligheten är mycket krångligare än så men jag ville illustrera den stora skillnaden mellan två olika regimer.
Det första exemplet utspelade sig innan Bosmandomen och det andra efter. Här är det viktigt att förstå den stora skillnaden mellan de två regimerna. Många pratar om transfersummor men dessa finns ju kvar så länge klubbarna, genom längre kontrakt, kan försäkra sig om dessa. Det vi istället pratar om, är en omdistribution av risk mellan spelare och klubb.
Innan Jean-Marc Bosman 1995 gjorde livet svårare för europas klubbar fick spelarna sina kontrakt generellt värderade ex-post.
Efter bosmandomen fick klubbarna istället värdera spelarnas framtida prestation på ett helt annat sätt än tidigare och spelarna fick sina kontrakt värderade ex ante i en mycket högre utsträckning.
Det som skedde 1995 var en risköverföring från spelarna till klubbarna. Något som har ställt högre krav på de sportsliga organisationerna. Jag har tidigare uppmärksammat en empirisk studie över risk-reward modellen.
************************
Ett år har gått och Pelle har stannat i utvecklingen. Hans nytta hos Real ligger kvar på 3 miljoner men hans kontrakt kostar som bekant klubben 4 miljoner. Förhoppningsvis har klubben en väldiversifierad spelarportfölj som även innehåller spelare som överträffat förväntningarna och man landar jämt upp.
Tittar du dig runt omkring så kommer du dock hitta klubbar vars talangögon inte riktigt har gjort sin läxa och övervärderat spelarnas framtida förväntade nytta. Det är främst dessa klubbar som har ekonomiska problem.
Så vem har, för det ekonomiska resultatet, den mest underskattade uppgiften i en fotbollsklubb? Han med talangögat vars uppgift är att scouta och värdera talang eller killen som lägger budgeten? Diskutera gärna.
Beta vill köpa loss Kalle men de måste dels betala mer än 3 miljoner i transfersumma till Real (vilken ju är Kalles nytta hos Real) samtidigt som man erbjuder Kalle ett kontrakt överstigande 3 miljoner (hans nya kontrakt med Real). Eftersom det totala priset för ett kontrakt med Kalle överstiger hans förväntade nytta hos Beta (5 miljoner) blir det därför ingen transfer.
Två år har gått och Kalle har förbättrat sina skills. Sedan ett år tillbaka genererar han en nytta motsvarande 4 miljoner till Real Alpha. Alpha Erbjuder Kalle ett nytt kontrakt värt 4 miljoner. Beta är fortfarande intresserade och de uppskattar numera hans bidrag till 7 miljoner. Men åter igen, samma dilemma, köpesumman tillsammans med Kalles personliga villkor överstiger den förväntade nyttan. Ingen transfer.
***********************
Vi flyttar fram klockan 10 år och i Real Alpha spelar nu Pelle Persson. Pelles bidrag till Real är 3 miljoner och han har ett år kvar på sitt kontrakt. Den än idag större klubben FC Beta har scoutat Pelle och värderar honom till 5 miljoner. Real vill gärna behålla Pelle och förbereder ett kontraktförslag. Pelle vet att det finns en annan klubb som värderar honom till 5 miljoner. Väntar han ett år så är han free agent och får, om inget händer, alla 5 miljonerna själv (allt annat lika).
Real Alpha står därför inför tre valmöjligheter.
1) Sälja Pelle till ett pris som rymmer sig inom Betas totala budget (5 miljoner för både transfer-fee samt Pelles nya personliga kontrakt hos Beta).
2) Behålla Pelle sista året och släppa honom som bosman.
3) Erbjuda Pelle ett nytt kontrakt. Den observerade nyttan är 3 miljoner men Real tror att Pelle kommer att utvecklas och erbjuder honom ett kontrakt värt 4 miljoner. (1 miljon högre än hans nuvarande prestation).
Pelle är riskavert och värderar säkra 4 miljoner idag högre än osäkra 5 miljoner om ett år. Real och Pelle skriver ett nytt avtal. FC Beta får scouta vidare.
***********************
Det var två mycket förenklade exempel. Verkligheten är mycket krångligare än så men jag ville illustrera den stora skillnaden mellan två olika regimer.
Det första exemplet utspelade sig innan Bosmandomen och det andra efter. Här är det viktigt att förstå den stora skillnaden mellan de två regimerna. Många pratar om transfersummor men dessa finns ju kvar så länge klubbarna, genom längre kontrakt, kan försäkra sig om dessa. Det vi istället pratar om, är en omdistribution av risk mellan spelare och klubb.
Innan Jean-Marc Bosman 1995 gjorde livet svårare för europas klubbar fick spelarna sina kontrakt generellt värderade ex-post.
Efter bosmandomen fick klubbarna istället värdera spelarnas framtida prestation på ett helt annat sätt än tidigare och spelarna fick sina kontrakt värderade ex ante i en mycket högre utsträckning.
Det som skedde 1995 var en risköverföring från spelarna till klubbarna. Något som har ställt högre krav på de sportsliga organisationerna. Jag har tidigare uppmärksammat en empirisk studie över risk-reward modellen.
************************
Ett år har gått och Pelle har stannat i utvecklingen. Hans nytta hos Real ligger kvar på 3 miljoner men hans kontrakt kostar som bekant klubben 4 miljoner. Förhoppningsvis har klubben en väldiversifierad spelarportfölj som även innehåller spelare som överträffat förväntningarna och man landar jämt upp.
Tittar du dig runt omkring så kommer du dock hitta klubbar vars talangögon inte riktigt har gjort sin läxa och övervärderat spelarnas framtida förväntade nytta. Det är främst dessa klubbar som har ekonomiska problem.
Så vem har, för det ekonomiska resultatet, den mest underskattade uppgiften i en fotbollsklubb? Han med talangögat vars uppgift är att scouta och värdera talang eller killen som lägger budgeten? Diskutera gärna.
tisdag 8 december 2009
Revenue Sharing vs Competitive Balance - empiri från English Football League
De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)
Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.
Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.
Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.
Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.
Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.
saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League
I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.
Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.
Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.
Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)
Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.
Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)
Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.
Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.
Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i "elitprojektet" kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.
Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig "Premier League effekten", borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna "fälla".
Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.
-----------------------------------------------
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570
Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.
Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.
Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.
Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.
Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.
saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football LeagueI sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.
Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.
Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.
Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)
Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.
Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)
Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.
Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.
Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i "elitprojektet" kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.
Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig "Premier League effekten", borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna "fälla".
Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.
-----------------------------------------------
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570
fredag 4 december 2009
Spelarkontrakt - några resonemang
Spelarlöner som benchmark?
Så här i lågkonjunkturtider är det "inne" med spelarlönelistor i tidningarna. De senaste veckorna har jag sett ett antal artiklar om hur mycket spelare och ledare tjänar i bland annat Sverige, Norge, Danmark och Polen.
Dessvärre ger spelarlönerna en inte helt rättvisande bild av hur mycket spelare kostar klubbarna.
Låt oss ta ett exempel. (vi räknar inte med sociala avg här)
Klubb [X] har mittfältare (a) i sitt stall vars kontrakt närmar sig förfall. Eftersom klubben värderar spelarens tjänster någorlunda väl, skriver man ett nytt treårskontrakt med spelaren där han får 100 000 kr i månaden.
Total kostnad för spelarkontraktet över 3 säsonger: 3.6 miljoner.
Klubb [Y] är ute på jakt efter en mittfältare. Man scoutar spelare (b) hos en annan svensk klubb. Sign-on på 2 miljoner och 40 000 kr i månadslön över tre år. Dessvärre måste man köpa loss spelaren som har en viss tid kvar på kontraktet med sin gamla klubb. Transfer-fee 1.5 miljon.
Total kostnad för spelarkontraktet: 5.1 miljoner.
Ett år har gått och spelarna presterar likvärdigt, vilket kontrakt är dyrast? Det med 100k eller det med 40k i månadslön?
Beror ju naturligtvis vem du frågar, kvartalsekonomen eller värdeinvesteraren.
Bosman är gratis
Den första frågan man bör ställa sig. Varför är spelaren free agent? Är det för att han inte är tillräckligt bra så att världens fotbollsklubbar ska teckna ett längre avtal med honom och därmed försäkra sig mot risken att gå miste om spelarens potentiella framtida marknadsvärde?
Eller är det för att spelaren spelar i en klubb där intäkterna inte klarar av att bära ett större kontrakt. Spelaren har med andra ord "vuxit ur" klubbens kostym och är underbetalad i relation till prestationen. Istället väljer han pay-off genom free agency, vägrar skriva ett nytt avtal, och lägger därmed personligen vantarna på hela sitt marknadsvärde.
Den senare kategorin skapar rimligtvis en större efterfrågan på spelarens signatur genom vilken spelaren kan förhandla upp sina villkor i sitt kommande kontrakt.
Låt oss ta ett exempel, återigen utgår vi från att tidningarna alltid har rätt.
Elfsborg köper loss och rekryterar James Keane på ett 5 års kontrakt. 4 miljoner transfer-fee samt 12 miljoner till spelaren.
Total kostnad för kontraktet: 16 miljoner vilket utslaget per månad blir 270k.
Malmö FF rekryterar Jonathan Johansson på ett 2.5 års kontrakt. JJ är en free-agent. Sign-on 10 miljoner och en okänd månadslön. Låt oss räkna lågt, 50k.
Total kostnad för kontraktet: 11.5 miljoner vilket utslaget per månad blir 380k.
Vilket kontrakt är billigast?
Allsvenskan gynnas när klubbar i andra ligor får problem med ekonomin
Lågkonjunkturen är ett globalt fenomen och eftersom fotbollsklubbars affärsmodeller bygger på ständig tillväxt så kommer kontrakt tecknade på toppen av högkonjunkturen att upplevas som extra dyra när tillväxten börjar att avta.
Det är likadant i Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien osv.
För hur mycket extraordinär talang i den så hårt krisdrabbade norska ligan har hittills hamnat i allsvenskan? Och hur många duktiga spelare i Premier League tar, i skuggan av kreditkrisen, steget ner till den holländska ligan?
"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*
Samma hypotes bör ju även rimligtvis gälla ligor. Och då är det enda relevanta hur intäkterna förändras i relation till omvärlden. "Bottom line" är över tiden ganska så ointressant.
Så allsvenska klubbar med europacupambitioner ska rimligtvis jämföras med de konkurrerande ligors toppklubbar och deras respektive tillväxt/stagnation.
------------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)
Så här i lågkonjunkturtider är det "inne" med spelarlönelistor i tidningarna. De senaste veckorna har jag sett ett antal artiklar om hur mycket spelare och ledare tjänar i bland annat Sverige, Norge, Danmark och Polen.
Dessvärre ger spelarlönerna en inte helt rättvisande bild av hur mycket spelare kostar klubbarna.
Låt oss ta ett exempel. (vi räknar inte med sociala avg här)
Klubb [X] har mittfältare (a) i sitt stall vars kontrakt närmar sig förfall. Eftersom klubben värderar spelarens tjänster någorlunda väl, skriver man ett nytt treårskontrakt med spelaren där han får 100 000 kr i månaden.
Total kostnad för spelarkontraktet över 3 säsonger: 3.6 miljoner.
Klubb [Y] är ute på jakt efter en mittfältare. Man scoutar spelare (b) hos en annan svensk klubb. Sign-on på 2 miljoner och 40 000 kr i månadslön över tre år. Dessvärre måste man köpa loss spelaren som har en viss tid kvar på kontraktet med sin gamla klubb. Transfer-fee 1.5 miljon.
Total kostnad för spelarkontraktet: 5.1 miljoner.
Ett år har gått och spelarna presterar likvärdigt, vilket kontrakt är dyrast? Det med 100k eller det med 40k i månadslön?
Beror ju naturligtvis vem du frågar, kvartalsekonomen eller värdeinvesteraren.
Bosman är gratis
Den första frågan man bör ställa sig. Varför är spelaren free agent? Är det för att han inte är tillräckligt bra så att världens fotbollsklubbar ska teckna ett längre avtal med honom och därmed försäkra sig mot risken att gå miste om spelarens potentiella framtida marknadsvärde?
Eller är det för att spelaren spelar i en klubb där intäkterna inte klarar av att bära ett större kontrakt. Spelaren har med andra ord "vuxit ur" klubbens kostym och är underbetalad i relation till prestationen. Istället väljer han pay-off genom free agency, vägrar skriva ett nytt avtal, och lägger därmed personligen vantarna på hela sitt marknadsvärde.
Den senare kategorin skapar rimligtvis en större efterfrågan på spelarens signatur genom vilken spelaren kan förhandla upp sina villkor i sitt kommande kontrakt.
Låt oss ta ett exempel, återigen utgår vi från att tidningarna alltid har rätt.
Elfsborg köper loss och rekryterar James Keane på ett 5 års kontrakt. 4 miljoner transfer-fee samt 12 miljoner till spelaren.
Total kostnad för kontraktet: 16 miljoner vilket utslaget per månad blir 270k.
Malmö FF rekryterar Jonathan Johansson på ett 2.5 års kontrakt. JJ är en free-agent. Sign-on 10 miljoner och en okänd månadslön. Låt oss räkna lågt, 50k.
Total kostnad för kontraktet: 11.5 miljoner vilket utslaget per månad blir 380k.
Vilket kontrakt är billigast?
Allsvenskan gynnas när klubbar i andra ligor får problem med ekonomin
Lågkonjunkturen är ett globalt fenomen och eftersom fotbollsklubbars affärsmodeller bygger på ständig tillväxt så kommer kontrakt tecknade på toppen av högkonjunkturen att upplevas som extra dyra när tillväxten börjar att avta.
Det är likadant i Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien osv.
För hur mycket extraordinär talang i den så hårt krisdrabbade norska ligan har hittills hamnat i allsvenskan? Och hur många duktiga spelare i Premier League tar, i skuggan av kreditkrisen, steget ner till den holländska ligan?
"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*
Samma hypotes bör ju även rimligtvis gälla ligor. Och då är det enda relevanta hur intäkterna förändras i relation till omvärlden. "Bottom line" är över tiden ganska så ointressant.
Så allsvenska klubbar med europacupambitioner ska rimligtvis jämföras med de konkurrerande ligors toppklubbar och deras respektive tillväxt/stagnation.
------------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)
torsdag 3 december 2009
Valencia - en klubb full av free-riders?
Valencias president Manuel Llorente värderar David Villa till £75 miljoner. Den stora frågan är vem det är som idag profiterar på den förväntade överavkastningen?
"This figure has nothing to do with the price of Villa, the price is what the market decides. If he scores the goals that help us get into the Champions League, then his initial value is added to by what we earn from the Champions League."
Det är ingen vild gissning att David Villas nuvarande kontrakt med Valencia är värt ca £10 miljoner, på sin höjd £15m. Om Villas värde nu av debn egna klubbledningen uppskattas till £75 miljoner så måste det med andra ord finnas någon som tjänar pengar på "spreaden". Och eftersom Valencia har stora ekonomiska bekymmer är det ju inte klubben som gör det.
Och om inte klubben gör det så måste det rimligtvs vara de övriga spelarna i truppen vars kontrakt i så fall är övervärderade. Om så är fallet har vi en stor värdeöverföring från David Villa till hans lagkamrater som profiterar på Villas skills.
Det roliga är att Llorente verkar ha gott om tid eftersom han uppenbarligen arbetar dubbelt. Han har nämligen gjort agentens läxa och värderat spelaren åt honom. För Villa är det nu bara att gå och kräva ett nytt kontrakt. Ett kontrakt som ligger närmare hans marknadsvärde. Alternativet är vänta in sin rätt till bosman, gå som free agent och lägga vantarna på hela sitt marknadsvärde.
Den riskaverte spelaren ser dock fördelar att få pay-off ex ante och bör rimligtvs försöka söka en lösning innan dess. Därför kommer vi förmodligen att se marknadens aktörer att försöka dela risker och pay-off med varandra. Llorentes utspel som sådant bör därför kunna betraktas som ett första steg till en affär.
Det tråkiga för Valencia är ju att en försäljning av Villa inte löser deras problem. Stämmer vår lilla "free-rider-hypotes" så kommer de andra spelarnas kontrakt att upplevas som sjukt dyra när väl spelaren som drar in intäkterna lämnar. Det första steget till välgång bör istället vara att analysera sin egen affärsmodell och utförandet av denna.
onsdag 2 december 2009
"negativ sammenhæng mellem profit og placering"
Eftersom även Danska klubbar naturligtvis förr eller senare drabbas av röda siffror på den nedersta raden, har fenomenet fått en hel del uppmärksamhet och stora rubriker i dansk media.
Jag har tidigare kortfattat beskrivit stegen i en fotbollsklubbs affärscykel.
En bra och förklaring till varför sport generellt inte går runt ekonomiskt hittar vi här.
Går det att grafiskt visa varför vi har "negativ sammenhæng mellem profit og placering"?
Jag har tidigare kortfattat beskrivit stegen i en fotbollsklubbs affärscykel.
En bra och förklaring till varför sport generellt inte går runt ekonomiskt hittar vi här.
Går det att grafiskt visa varför vi har "negativ sammenhæng mellem profit og placering"?
x axeln visar nivån på talang. Svarta linjen avser intäkter och den röda kostnader.
Vi ser att en profitmaximerande klubb kommer att rekrytera begränsat med talang och nöja sig med intäkterna vid punkt [tp]. Förvisso finns outnyttjad intäktspotential, men marginalkostnaden överstiger marginalintäkten. Strategin är egentligen relativt enkel: "The only winning move is not to play"
En nyttomaximerande klubb däremot utnyttjar istället samtliga sina intäkter till att rekrytera talang [tn]
Det finns ett problem i den affärsmodellen.
Intäkterna skulle kunna beskrivas enligt följande funktion.
I=I(w,m) där w är klubbens segerprocent (sportsliga framgångar) och m är marknadens storlek. Ju större lokal marknad klubben befinner sig på, desto större intäktspotential. Å andra sidan är exponeringen högre gentemot sportsliga motgångar. (medgångssupporterhypotesen).
Segerprocenten å sin sida är ett resultat av en klubbs produktionsfunktion som skulle kunna beskrivas enligt följande modell.
P= P(Q,M,K) där Q är spelarnas kvalitet, M är management och K är andra klubbars (konkurrens) prestation.
En klubbs output (P) beror till viss det på konkurrenters produktion (K).
Frågar du majoriteten av ligans klubbar kommer de inte helt osannolikt att ha topp4 som målsättning och därmed budgetera för det. Andra klubbar rustar för att undvika nedflyttning.
Eftersom endast fyra klubbar kan hamna topp4 så pressar konkurrensen intäktslinjen nedåt (relativt kostnaderna) och de kontrakterade spelarna börjar helt plötsligt att upplevas som dyra i drift. Vad gör majoriteten av klubbarna då? Sannolikt rekryterar än mer talang.
Detta fenomen är egentligen inte specifikt enbart inom fotbollen.
lördag 28 november 2009
I skuggan av El Clasico
Hysterin kring söndagens El Clasico är det ultimata beviset på att competitive balance inte är den betydande drivkraften för efterfrågan på produkten fotboll i Europa. Vi vill inte se talangen utspädd bland hundratals klubbar i fotbollseuropa. Det vi vill se är de bästa spelarna, som under 90 minuter mäter sina krafter med varandra.
Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.
Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids "ligavinstprocent" hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten "har bestämt". Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.
Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.
Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja... you name it.
Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.
Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.
Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.
Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids "ligavinstprocent" hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten "har bestämt". Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.
Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.
Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja... you name it.
Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.
Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.
torsdag 26 november 2009
Försäljning av sändningsrättigheter årets Silly Season
Det asiatiska fotbollsförbundet haussar sitt nya TV avtal. Som vanligt köper den rosa tabloiden de absoluta beloppen och sväljer propagandan rakt av. Men hur stort är det egentligen?
Well... Fram till 2020 behöver fotbollseuropa sannolikt inte oroa sig för någon större omdistribution av extraordinär talang till Asien. Sändningsrättigheterna omfattar Asian Champions League under perioden 2013 till 2020, men även AFC Cup 2015 & 2019, kvalen till VM 2014 samt 2018 och kvalen till de olympiska spelen 2016 & 2020.
Allt detta till ett ynka värde av $1 miljard vilket motsvarar ungefär €82 miljoner per år under perioden 2013 till 2020.
Vi kan sätta summan i relation till Europa där den i våras avslutade upplagan av UEFA Champions League (säsongen 2008/09) betalade ut €583.4 miljoner i premier till i turneringen deltagande klubbar. Asien har med andra ord en ganska så lång väg att vandra innan marknaden är konkurrenskraftig med den europeiska eliten.
************************************
I Sverige handlar det om en försäljning av sändningsrättigheter för 2011 och framåt. Vi låter affären komma till ett avslut innan vi ritar den förväntade förändringen i konkurrensbalansen. Istället tittar fyra år tillbaka till dagen då det nuvarande avtalet lanserades. (en gammal artikel här)
- Nu tycker alla att det är enormt mycket pengar och 2010 kommer alla säga: Hur kunde ni sälja det så billigt? säger förbundsordförande Lars-Åke Lagrell som ändå är mycket nöjd avtalet.
Avtalet som tecknades 2006 innebar mycket stor ökning jämfört med föregående. Korrigerat för inflation, blir det nästkommande avtalet så mycket större än dagens?
- Oerhört glädjande för svensk klubbfotboll. Det innebär en större ekonomi för klubbarna som gör att man kan planera bättre för framtiden och satsa hårdare för att nå internationella framgångar, säger Sef:s generalsekreterare Tommy Theorin.
Lars-Åke Lagrell säger, utan att kunna alla siffror, att avtalet för klubbarnas del är i paritet med hur det ser ut i Norge och Danmark. Länder som fotbollsmässigt är i samma storleksordning och som Sverige, enligt Lagrell, riskerade att "bli avhängda av" innan det nya avtalet stod klart.
Och det gick bra?
tisdag 24 november 2009
Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!
Ett ovisst 2010 står för dörren men en sak är i alla fall säker. Vi kommer att prata om samma saker i allsvenskan nästa år, igen. "Hur ska allsvenska klubbar hävda sig i Europa?"
Hypotesen om kontraktstrategier där värde skapas genom att klubbar lyckas behålla en spelare ytterligare en tid i klubben borde rimligtvis även gälla i allsvenskan som en enhet.
Låt oss återigen ta ett exempel från "verkligheten". IFK Göteborg har försökt att köpa loss talangen Philip Haglund.
– Jag tror inte någon svensk klubb råd att betala det Philip Haglund är värd
Hur mycket är då Haglund värd? I Brommapojkarna är hans BFP (bruttofotbollsprodukt), det vill säga hans bidrag till den allsvenska fotbollen, motsvarande värdet av hans återstående kontrakt i Brommapojkarna. Ska vi tippa ca 1 miljon kronor?
I IFK Göteborg skulle Haglunds värde vara betydligt högre. Kanske uppemot 10 miljoner för 3 år.
Det förväntade utfallet under dagens regim blir därför att Philip spelar ytterligare ett år i allsvenskan för att sedan lämna direkt för spel i utlandet. Hade han fått producera i en klubb högre upp i den allsvenska värdekedjan skulle vi sannolikt få se Philip ytteligare ett, kanske två år i den inhemska ligan.
Enligt hypotesen är nio spelare under ytterligare en säsong i klubben värt ca 30 miljoner. Lyckas man med denna strategi i allsvenskan som helhet och under en enda allsvensk säsong så får vi ett värdeskapande motsvarande ca 3% av den totala allsvenska produkten. Och då gör vi det utan att tillföra en enda krona i nya intäkter. Däremot borde denna värdeökning rimligtvis kunna generera nya intäkter till ligan och då blir tillväxten ännu högre.
Är det så att Brommapojkarna och andra småklubbar har alldeles för mycket pengar? De behöver inte finansiera sig genom att leverera talang till andra allsvenska klubbar.
Men jag förstår att frågan är känslig i den svenska fotbollsfamiljen. Därför undviker man den och istället fokuserar på alibifrågor som till exempel en omläggning av ligan till höst/vår (här och här) eller elitprojekt. De viktiga frågorna är och förblir obesvarade.
Vi ska komma ihåg att spel under höst/vår inte kommer att generera det enda relevanta i sammanhanget - att talangerna stannar längre tid i allsvenskan. De kommer naturligtvis att ha exakt samma utvecklingscyklar som de har idag och kommer att lämna den allsvenska marknaden så fort spelarna är tillräckligt attraktiva för utländska klubbar. Eftersom intäktsstrukturen i allsvenskan är oförändrad kommer klubbarna, i brist på resurser att matcha villkoren, att sälja.
Business as usual.
lördag 21 november 2009
Stora goodwill-nedskrivningar och nyemission
Nyemissionen har nu även nått Parken Sport & Entertainment. Det är varken den första eller den sista nyemissionen vi ser under 2009. Naturligtvis stora tabloidrubriker på sportsidorna(!) i Danmark.
Hur det påverkar inkorporerade fotbollslaget FC Köpenhamn? Frågar ni mig så tror jag att vi får se business as usual. Det vill säga enligt grafen nedanför och fortsatt jakt på Champions League med hjälp av talanger finansierade av bland annat 60 svenska elitprojektmiljoner.
FC Köpenhamn ökade sina intäkter under de tre första kvartalen. Matchdag, marknad samt TV-premier är upp dkk 42 miljoner, motsvarande 35% jämfört med föregående år. Bara själva ökningen är större än vad en medelallsvensk klubb omsätter per år.
Hur det påverkar inkorporerade fotbollslaget FC Köpenhamn? Frågar ni mig så tror jag att vi får se business as usual. Det vill säga enligt grafen nedanför och fortsatt jakt på Champions League med hjälp av talanger finansierade av bland annat 60 svenska elitprojektmiljoner.
FC Köpenhamn ökade sina intäkter under de tre första kvartalen. Matchdag, marknad samt TV-premier är upp dkk 42 miljoner, motsvarande 35% jämfört med föregående år. Bara själva ökningen är större än vad en medelallsvensk klubb omsätter per år.
(klicka på bilden för högre upplösning)
torsdag 19 november 2009
Harry Redknapp on "the-arms-race"
Årets bästa "the-arms-race" insikt levereras av Harry Redknapp.
“We’re going to end up with a league of billionaires, all winners in whatever they do in their life, all going to want to win,” said Redknapp. “We can’t all win. There’s going to be a champion; there’s going to be cup winners; there’s going to be Champions League teams. And the others won’t understand why they’re investing mega money when they come in and buy the club and they can’t win and be No. 1."
Är det ett rat-race vi ser i engelsk ligafotboll där många av de nya exotiska ägarna som dyker upp, på allvar går in för att bli nummer 1?
“We’re going to end up with a league of billionaires, all winners in whatever they do in their life, all going to want to win,” said Redknapp. “We can’t all win. There’s going to be a champion; there’s going to be cup winners; there’s going to be Champions League teams. And the others won’t understand why they’re investing mega money when they come in and buy the club and they can’t win and be No. 1."
Är det ett rat-race vi ser i engelsk ligafotboll där många av de nya exotiska ägarna som dyker upp, på allvar går in för att bli nummer 1?
tisdag 17 november 2009
Fotbollens affärscykel
Är Tippeligan i Norge den ligan som har drabbats hårdast av "football-crunch"? Om man ska tro den norska pressen så ser det ut som att det varit en total urblåsning.
Och egentligen är det kanske inte så förvånande att det är i just Norge det händer på så bred front. Låt oss gå igenom händelserna och stegen i fotbollens affärscykel. Det är bara att botanisera med hjälp av länkarna.
1. Ta en marknad med en extremt hård konkurrens.
2. Koppla på fotbollens karaktäristika, the-arms-race.
3. I enighet med kvantitetsteorin får vi inflation.
4. Efterfrågan minskar och pengatillförseln stryps för en stund och det blir, i Norges fall, en total urblåsning.
5. Förbund inför (alibi)pappersprodukter såsom elitlicenser. Ödmjukt börjar ledare prata om bättring och framtida försiktighet.
6. Marknaden återhämtar sig och de flesta klubbarna överlever. Fotbollen har ett mycket högt socialt värde och vi kan helt enkelt inte leva utan fotbollen och våra klubbar. Transfersystemet används som ett verktyg i återhämntningen. Och i vissa fall ser vi mer klassiska bail-outs.
7. Nya ledare kommer på plats och nya visioner tar vid.
8. Karusellen startar om igen. Den mänskliga fåfängan ackompanierat av tävlingsinstinkten tar återigen vid och en ny bubbla börjar sakta men säkert växa.
Varje sprucken bubbla och kris upplevs och målas upp som den värsta sedan den stora depressionen.
måndag 16 november 2009
Försämrade marginaler och högre skuldsättning för Tottenham
Eftersom Tottenhams bokslut för säsongen 2008/09 har haussats runt om i media (bla här) är det på sin plats att försöka skapa lite balans i det hela. Båda påståendena är nämligen korrekta. Sedan beror det naturligtvis på vilka nyckeltal som man väljer att lyfta fram.
Intäkterna från de tre benen, match-day-revenues, commercial samt broadcast ner marginellt från £114.7miljoner till £113m. Här uppges inkomsterna från VIP boxarna ha minskat, men uppvägdes tack vare ökade premier från TV där det nya avtalet kickade igång.
Vi kan även konstatera priset för sportslig framgång har ökat. Rörelsekostnaderna upp från £87.7 till £94.6 miljoner vilket pressade rörelsemarginalen. Bottom line såg det däremot betydligt bättre ut då klubben sålde Berbatov till ManU samt Robbie Keane till Liverpool. Dessa transfers bidrog till att realisationsvinsten från spelartransfers blev så pass mycket som £56 miljoner. Därmed kunde Tottenham stolt leverera rekordsiffror på den nedersta raden. Vi pratar plus £33.4 miljoner före skatt.
Betyder det att klubben har massor med pengar att spendera under vinterns transferfönster? Pengarna investerades redan under samma bokslutsperiod (2008/09) och mer därtill. £68 miljoner spenderades på spelarkontrakt, bland annat köptes Robbie Keane tillbaka från Liverpool. Dessa spelarkontrakt aktiverades på balansräkningen som immateriella tillgångar som skrivs av under hela löptiden på kontrakten. Vidare investerades £32 miljoner i materiella anläggingstillgångar.
För att klara av och finansiera samtliga investeringar ökade man nyttjandet av sin kreditlina hos banker/finansinstritut med £15. De räntebärande långfristiga skulderna uppgick vid bokslutet till £66.5 miljoner.
Under året betalades även £3.7 miljoner i utdelning till aktieägarna, vilket motsvarar en direktavkastning på ca 4%. Samma belopp som året innan. När samtliga kassaflöden (in och utbetalningar) väl var summerade hade kassabalansen minskat från £35 miljoner (30/6-2008) till £19 miljoner (30/6-2009).
Förra säsongen startade katastrofalt men man jobbade sig så småningom upp till en 8:e plats i Premier League. Årets säsong har inletts betydligt bättre men det är rimligt och förvänta sig att man även i år landar i nivå med tidigare års tabellplaceringar. Marginalkostnaden för att ta steget upp till topp 4 är alldeles för hög.
Tottenhams profit-maximerande affärsmodell håller därmed än idag. Positioneringen i ligan räcker gott och väl för att leverera profit. Till skillnad från majoriteten av Premier League klubbarna, där ägarna varje säsong skjuter till pengar, finansierar Tottenham sig själva och delar årligen ut pengar tillbaka till aktieägarna. Klubben är noterad på Londonbörsen men ca 80% av aktierna innehas av investementbolaget Enic International Ltd .
måndag 9 november 2009
Kontraktstrategier - hypoteser från allsvenskan
Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.
Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt.
Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen.
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.
Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.
Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt.
Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen.
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.
Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.
söndag 8 november 2009
Fotboll och "cost of equity"
Bara för att återknyta till föregående inlägg och antagandet om rationella investerare. För att värderingen av guldet ska förväntas vara exakt förutsätts bl.a. att investerarna i klubbens aktier har rationella motiv och är riskaverta.
Låt oss titta på de olika investerarkategorier och dess motiv.
Fig1 - förhållandet sportslig framgång vs profit, samt indifferenskurvorna för investerarkategorierna (1), (2) samt (3). En indifferenskurva anger de varukombinationer som alla ger samma nytta. I detta fall definieras varorna som profit respektive sportslig framgång.
1. Här hittar vi den rationelle investeraren. Klubben drivs med motiv att maximera aktieägarvärdet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära de bästa sportsliga resultaten. Ägarna i Manchester United, Liverpool, Arsenal skulle kunna antas vara bra exempel på denna kategori.
2. En klubbägare med nyttomaximerande motiv där ägandet i fotbollsklubben har andra syften än profit från densamma. Den sportsliga framgången kapitaliserar investeraren inom andra områden. Det kan vara ägarens affärer på andra håll som gynnas av en framgångsrik fotbollsklubb. Det kan röra sig om politiska poäng och PR motiv. Eller helt enkelt en egen ego-staty. I denna kategori hittar vi förmodligen majoriteten bland engelska klubbars ägare. Men det skulle även kunna antas vara AEG:s position i Hammarby Fotboll som gav företaget en fot in i Stockholms entertainment-industri, samt Bert Miltons korta men medialt intensiva tid som aktieägare i AIK.
3. Supporterperspektivet. För supportrarar som köper mindre aktieposter i sin klubb kvantifieras det enda nyckeltal som är viktigt i form av inspelade poäng. Vi kan kalla det för en känslomässig utdelning.
Endast inom kategori 1 (den röda linjen) kan vi mer exakt anta och kvantifiera riskpremien och därmed kostnaden för eget kapital vilket är vitalt i företagsvärdering.
Det finns börsnoterade klubbar (inte enbart fotboll) där majoritetsägarna säljer minoritet av klubben publikt och antar att kategori 3 ska investera. På så sätt kan majoritetsägarna, utan att förlora kontrollen, resa kapital till en lägre kapitalkostnad än dess kostnad för eget kapital.
Låt oss titta på de olika investerarkategorier och dess motiv.
Fig1 - förhållandet sportslig framgång vs profit, samt indifferenskurvorna för investerarkategorierna (1), (2) samt (3). En indifferenskurva anger de varukombinationer som alla ger samma nytta. I detta fall definieras varorna som profit respektive sportslig framgång.1. Här hittar vi den rationelle investeraren. Klubben drivs med motiv att maximera aktieägarvärdet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära de bästa sportsliga resultaten. Ägarna i Manchester United, Liverpool, Arsenal skulle kunna antas vara bra exempel på denna kategori.
2. En klubbägare med nyttomaximerande motiv där ägandet i fotbollsklubben har andra syften än profit från densamma. Den sportsliga framgången kapitaliserar investeraren inom andra områden. Det kan vara ägarens affärer på andra håll som gynnas av en framgångsrik fotbollsklubb. Det kan röra sig om politiska poäng och PR motiv. Eller helt enkelt en egen ego-staty. I denna kategori hittar vi förmodligen majoriteten bland engelska klubbars ägare. Men det skulle även kunna antas vara AEG:s position i Hammarby Fotboll som gav företaget en fot in i Stockholms entertainment-industri, samt Bert Miltons korta men medialt intensiva tid som aktieägare i AIK.
3. Supporterperspektivet. För supportrarar som köper mindre aktieposter i sin klubb kvantifieras det enda nyckeltal som är viktigt i form av inspelade poäng. Vi kan kalla det för en känslomässig utdelning.
Endast inom kategori 1 (den röda linjen) kan vi mer exakt anta och kvantifiera riskpremien och därmed kostnaden för eget kapital vilket är vitalt i företagsvärdering.
Det finns börsnoterade klubbar (inte enbart fotboll) där majoritetsägarna säljer minoritet av klubben publikt och antar att kategori 3 ska investera. På så sätt kan majoritetsägarna, utan att förlora kontrollen, resa kapital till en lägre kapitalkostnad än dess kostnad för eget kapital.
tisdag 3 november 2009
EMH och fotbollsaktier #2 - värdet av ett SM Guld: ca 9 miljoner
Många ställer sig ofta frågan hur mycket ett SM guld egentligen är värt. Lika ofta får vi olika svar.
Låt oss istället fråga marknaden. Eftersom ett bolags börsvärde antas vara ett nuvärde av samtliga förväntade framtida kassaflöden, borde förändringen i det kunna ge oss svaret på gåtan.
Efficient market hypothesis säger oss att all tillgänglig information är inprisad i aktierkursen.
Så vad visste vi i fredags? Att AIK med en viss sannolikhet skulle vinna guld. Allt hängde på en enda match.
Under fredagen handlades AIK Fotboll B till ett börsvärde på 45.3 miljoner.
Under söndagseftermiddagen fick marknaden ny information och börsvärdet under måndagens handel var 49.1 miljoner.
Här måste vi komma ihåg att en viss sannolikhet till guld rimligtvis var inprisad i aktiekursen under fredagen. Hur stor sannolikhet? Låt oss fråga spelmarknaden.
Svenska spels odds på seger för IFK Göteborg (dvs inget guld till AIK) var 2.30 ggr pengarna vilket på förhand gav IFK Göteborg 43 procents sannolikhet till guld.
I en effektiv marknad borde med andra ord 57 procents sannolikhet till ett AIK guld ha varit inprisat i fredagens börsvärde.
Förändringen i börsvärdet kan med andra ord antas spegla de återstående 43 procenten. (49.1 - 45.3)/0,43 = 3.8/0,43 blir ca 8.8 miljoner vilket marknaden med andra ord har värderat guldet tilll.
Är svaret så enkelt? Inte riktigt...
Denna värdering förutsätter att ett antal bakomliggande antaganden uppnås. Vi ska även komma ihåg att handeln i aktien mycket ilikvid vilket gör prissättningen mindre perfekt. Lägg därtill att majoriteten av intressenterna i aktien sannolikt inte kan klassas som rationella investerare.
Vidare måste vi lita på att det finns en perfekt brygga och feed-back mellan spelmarknaden och aktiemarknaden. Och för den som går igång på det finns det lite studier som behandlar ämnet.
Information Salience, Investor Sentiment, and Stock Returns: The Case of British Soccer Betting, F.A. Palomino, Luc Renneboog and C. Zhang, Tilburg University, Center for Economic Research - 2008
Stock price reactions to short-lived public information: the case of betting odds, Frederic Palomino, Luc Renneboog and Chendi Zhang - 2005
Slutsats? Jag är rädd att vi inte hittar det exakta svaret på gåtan den här gången heller.
-------------------------------------------
Endast B - aktien är noterad vilket totalt motsvarar ca 90% av kapitalet och ca 47% av rösterna i AIK Fotboll AB.
Låt oss istället fråga marknaden. Eftersom ett bolags börsvärde antas vara ett nuvärde av samtliga förväntade framtida kassaflöden, borde förändringen i det kunna ge oss svaret på gåtan.
Efficient market hypothesis säger oss att all tillgänglig information är inprisad i aktierkursen.
Så vad visste vi i fredags? Att AIK med en viss sannolikhet skulle vinna guld. Allt hängde på en enda match.
Under fredagen handlades AIK Fotboll B till ett börsvärde på 45.3 miljoner.
Under söndagseftermiddagen fick marknaden ny information och börsvärdet under måndagens handel var 49.1 miljoner.
Här måste vi komma ihåg att en viss sannolikhet till guld rimligtvis var inprisad i aktiekursen under fredagen. Hur stor sannolikhet? Låt oss fråga spelmarknaden.
Svenska spels odds på seger för IFK Göteborg (dvs inget guld till AIK) var 2.30 ggr pengarna vilket på förhand gav IFK Göteborg 43 procents sannolikhet till guld.
I en effektiv marknad borde med andra ord 57 procents sannolikhet till ett AIK guld ha varit inprisat i fredagens börsvärde.
Förändringen i börsvärdet kan med andra ord antas spegla de återstående 43 procenten. (49.1 - 45.3)/0,43 = 3.8/0,43 blir ca 8.8 miljoner vilket marknaden med andra ord har värderat guldet tilll.
Är svaret så enkelt? Inte riktigt...
Denna värdering förutsätter att ett antal bakomliggande antaganden uppnås. Vi ska även komma ihåg att handeln i aktien mycket ilikvid vilket gör prissättningen mindre perfekt. Lägg därtill att majoriteten av intressenterna i aktien sannolikt inte kan klassas som rationella investerare.
Vidare måste vi lita på att det finns en perfekt brygga och feed-back mellan spelmarknaden och aktiemarknaden. Och för den som går igång på det finns det lite studier som behandlar ämnet.
Information Salience, Investor Sentiment, and Stock Returns: The Case of British Soccer Betting, F.A. Palomino, Luc Renneboog and C. Zhang, Tilburg University, Center for Economic Research - 2008
Stock price reactions to short-lived public information: the case of betting odds, Frederic Palomino, Luc Renneboog and Chendi Zhang - 2005
Slutsats? Jag är rädd att vi inte hittar det exakta svaret på gåtan den här gången heller.
-------------------------------------------
Endast B - aktien är noterad vilket totalt motsvarar ca 90% av kapitalet och ca 47% av rösterna i AIK Fotboll AB.
måndag 2 november 2009
Utslagning banar vägen för framgångar i Europa
Det har länge pratats om bristen av en segmenterad allsvenska men de två senaste säsongerna har vi för första gången på mycket längre börjat kunna skönja ett mer utkristaliserat topp 4 skikt. Till stor del är det en produkt av sämre konkurrens i och med Hammarbys och Djurgårdens dåliga prestationer.
Hammarby är ute och snart kanske även Djurgården. Helsingborg hänger på en skör tråd som sakteligen håller på att brista. Konkurrensen i det övre skiktet håller på att minska. Något som bäddar för stabilitet och mer utrymme för misstag för de lag som idag har parkerat däruppe.
Att AIK skulle missgynnas av en utslagning av produkten Stockholm är nog snarare mer myt än verklighet. Det man förlorar i derbyintäkter sparar man sannolikt in i form av lägre konkurrens. Även om de största vinnarna bör rimligtvis finnas utanför huvudstaden.
Återkommer med närmare analys.
Hammarby är ute och snart kanske även Djurgården. Helsingborg hänger på en skör tråd som sakteligen håller på att brista. Konkurrensen i det övre skiktet håller på att minska. Något som bäddar för stabilitet och mer utrymme för misstag för de lag som idag har parkerat däruppe.
Att AIK skulle missgynnas av en utslagning av produkten Stockholm är nog snarare mer myt än verklighet. Det man förlorar i derbyintäkter sparar man sannolikt in i form av lägre konkurrens. Även om de största vinnarna bör rimligtvis finnas utanför huvudstaden.
Återkommer med närmare analys.
lördag 31 oktober 2009
Competitive Balance - Allsvenskan 2009
(klicka på bilden för högre upplösning)fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.
Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.
2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.
Vi kan förvänta oss att årets "finalister" kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.
Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.
Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.
I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.
(klicka på bilden för högre upplösning)fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.
----------------------------------------------
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.
***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.
För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.
C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.
Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.
Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.
H-index = ([H]/(1/N)) * 100
***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.
För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)