Ofcom:s dom - mindre betydelsefull för Premier League och konsumenterna?

Jag vet inte huruvida ni är bekanta med Ofcoms utredning av konkurrensen om premium sporträttigheter i Storbritannien. Det har varit en ganska het potatis i England den senaste månaden och en dom har nu offentliggjorts.

Ofcom är en brittisk regulator av kommunikationsindustrin och konkurrensen inon denna. För tre år sedan började Ofcom på önskemål av konkurrerande bolag, BT, Virgin Media, Top Up TV och det idag utslagna Setanta, utreda BSkyB:s monopolställning gällande sändningsrättigheter inom sportsegmentet.

Efter tre år har man alltså kommit fram till att BSkyB ska sänka priset på grossistnivå till konkurrenternas plattformer. En rättslig process förväntas följa, driven av båda lägren och BSkyB har sex veckor på sig att överklaga. Konkurrenterna å sin sida anser att domen inte är tillräcklig. Värt att notera är marknaden som hade förväntat sig en från BSkyB:s perspektiv hårdare dom. BSkyB:s aktie rusade med 3.5% upp direkt efter att beskedet offentliggjordes.

Många hävdar att Premier Leagues sändningsrättigheter nu riskerar att minska i värde och/eller att konsumenterna kommer att få betala mindre för att få se fotboll på TV. Jag håller inte riktigt med och hävdar att Ofcom har petat i fel process i produktens värdekedja. Men så kom "uppdraget" från konkurrerande bolag och inte från konsumenterna.

Premier Leagues VD Richard Scudamore är bekymrad, och har redan aktiverat välbetalda advokater i ärendet. Han borde nog inte grubbla så mycket och istället spara de juridiska kostnaderna. Så länge ligan lyckas leverera en produkt i världsklass kommer efterfrågan på sändningsrättigheterna förbli hög. Utbudet är strypt till en motpart gentemot köpsidan som därmed agerar pristagare. Med fler distributörer öppnas samtidigt goda möjligheter till att den totala marknaden ökar.

Och vi känner igen visan från 2005. Då beordrade EU:s konkurrensmyndigheter, under "protester" från bla Premier League, att BSkyB:s exklusivitet och monopol på Premier Leagues sändningsrätter skulle upphöra och att rätterna skulle delas upp i sex paket där en och samma distributör maximalt fick förvärva fyra. Kanske var det tur att protesterna från ligan var verkningslösa. Bara månader senare sålde nämligen Premier League sina sändningsrättigheter till ett pris ca 70% högre än det gamla avtalet. Men nu till två olika motparter, BSkyB och Setanta.

De konkurrerande TV bolagen och distributörerna av kanalerna har naturligtvis observerat hur fint BSkyB har profiterat på produkten fotboll under årens lopp och önskar helt enkelt själva få en del av kakan. Och det utan att behöva ta alltför mycket finansiell risk genom att resa kapital för att, i samband med auktionen, kunna konkurrera om sändningsrättigheterna. Luktar lite rent-seeking om ni frågar mig.

För att bättre förstå produkten låt oss för en stund låna Michael Porters värdekedja och tillämpa den på TV produkten fotboll.

värdekedjan för tv produkten fotboll

Först och främst, utan spelare ingen produkt och man kan rent krasst säga att det är spelarna som initialt sitter på rättigheterna till produkten (#1). Världsstjärnorna skulle kunna spela spontanfotboll på random gräsplätt och sälja sändningsrättigheterna till denna föreställning. Värdet på dessa rättigheter skulle dock inte vara maximerat.

Därför erbjuder de sina tjänster till de klubbar som bäst värderar deras färdigheter. Kontraktet mellan klubben och spelaren reglerar således spelarens andel i tv produktens marknadsvärde. Klubbarnas varumärken i kombination med ligans varumärke samt dynamiken mellan klubbarna i ligan (competitive balance) är därför en aktivitet som förädlar värdet på produkten (#2). Men det är klubbarna, i egenskap av evenemangsarrangör, som äger sina respektive sändningsrättigheter.

För att öka priset på dessa rättigheter går klubbarna ihop och bildar en kartell (#3*). På så sätt stryper man utbudet till en enda leverantör av sändningsrättigheter. Tack vare det kan fotbollen/ligan över tiden bygga mycket stora inträdesbarriärer gentemot andra, ännu ej fullt utvecklade, sportligor/klubbar. 2006 hade Premier League en marknadsandel på 52%** i Storbritannien på marknaden för sporträttigheter. FIFA World Cup som befann sig på en andra plats i hierarkin hade 8% av marknaden.

Här hittar vi även gränssnittet mot tv bolagen. De stora tv-bolagen tjänar på kartellen eftersom den hindrar mindre aktörer från att kunna konkurrera om de åtråvärda premium sporträttigheterna. De har helt enkelt inte råd att ge sig in i budgivningen om paketen.

Under aktivitet #4 paketerar TV bolagen de förvärvade sändningsrättigheterna för ligan tillsammans med alla de andra rättigheter man innehar. Vi pratar andra ligor, sporter, filmer etc. Allt kanaliseras sedan ut till tittarna genom den produktmix av kanaler (pay-per-view, betal, reklamfinansierad) som tv-koncernen har, i syfte att maximera bolagets totala intäkter. Här kommer även kabel/satellit/bredband tv distributörerna in i bilden. Alla distributörer behöver nödvändigtvis inte ha avtal på plats med de TV bolag som innehar åtråvärda sändningsrätter.

Samtidigt underhåller tv bolagen produkten (#5) genom schemaläggning i tablåerna, studioprogram, kompetenta experter och bisittare etc.

Den stora avvikelsen från Michael Porters modell i vilken varje aktivitet tillför värde finns således i aktivitet #3 som är en ren "rent-seeking-device", det vill säga priset ökas genom att manipulera de ekonomiska/juridiska förutsättningarna och inte genom att tillföra värde till produkten.

Man kan naturligtvis diskutera nyttan i och med att tävlingsbalansen i ligan kan kontrolleras genom distributionsnycklar. Jag menar dock att det kan variera från liga till liga samt är beroende av klubbägarnas motiv. Till skillnad från Spanien tror inte jag att en individuell regim i Premier League idag skulle påverka tävlingsbalansen nämnvärt negativt. Och frågan är om den spanska produkten skulle bli bättre med en något mindre ojämn liga men med svagare superklubbar? En sak är i alla fall säker, den skulle bli dyrare med en kollektiv regim.

Från klubbarnas perspektiv kan vi t.ex titta på Manchester United som egentligen skulle tjäna på en individuell regim. Men med hjälp av den kollektiva, och tack vare Premier Leagues varumärke, kan klubben bygga stora inträdesbarriärer på den globala marknaden gentemot andra toppklubbar i Big5 ligorna. Så länge distributionsnyckeln inte blir alltför solidarisk tror jag att ManU trots allt är relativt nöjda. Tack vare den ökade globala närvaron och Premier Leagues växande marknadsandel i världen så kan de starkaste engelska varumärkena på längre sikt kapitalisera genom en tillväxt på sponsorsidan med globala samarbetspartners.

Konsumenten då, för att effekterna på allvar ska bli kännbara i plånboken borde Ofcom istället slå till mot tv produkten fotboll i värdekedjans #3, det vill säga bryta upp utbudsmonopolet. Vi skulle därmed få se större differentiering i priserna beroende på klubb, match och sannolikt skulle fler matcher visas free-to-air men kanske även i lokala tv-kanaler. Men en sådan revolution kommer troligtvis inte att inträffa eftersom varken ligan (strypt utbud) och marknadsledande tv distributörer (höga inträdesbarriärer för konkurrenter) vill ha det så.

Men faktum är att den marknadskoncentration på tv-bolagssidan är en produkt till stor del orsakad av den kollektiva regimen (#3) för premium sporträttigheter. En marknadskoncentration som myndigheterna då som nu försöker att reglera. Och man kommer att få ingripa om ett antal år, återigen. Så fort marknaden än en gång har anpassat och omstrukturerat sig genom utslagning och konsolidering.

* #3 kartellbildning. Bilden exemplifierar Premier League:s samt UEFA Champions League:s kartellisering. saxat från Handbook on the Economics of Sport, #79 - Collective selling of broadcast rights in team sports - Susanne Parlasca

** Ofcom Summary of UK sports rights; Annex 10 to pay TV market investigation consultation, 2007, sid4

Investments

Det var väl bara en tidsfråga. Nu ger sig den store Sepp Blatter in i debatten, 'I think something is wrong here with the Premier League'. Jag vet inte riktigt om Storbritaniens finansminister Alistair Darling håller med.

Jag skulle vilja säga att de engelska klubbarnas skulder snarare bör ses som investeringar i produkten Premier League. Det nominella värdet på skulderna säger oss inte heller någonting om framtida tillväxt, resultat, värdeökning eller klubbarnas förmåga att serva sina respektive skulder.

Vi har under åren som varit sett investeringar i Arsenals nya stadion som tillåter fler människor att gå och se fotboll live. Investeringar i Glazers, Hicks & Gillet affärsmodeller vilket de facto är investeringar i ligans tävlingsbalans. Investeringar i happyness*, investeringar i humankapital etc.

Kort och gott, skulderna har varit och är en mycket viktig del av investeringarna i produkten Premier League.

Times uppmärksammar faktumet att klubbarna i Premier League betalar £150 miljoner i räntor för att serva sina skulder. Med andra ord blir det £450 miljoner i investeringskostnader över en tre års period. Merparten av dessa pengar går sannolikt till brittiska motparter som den brittiska staten, i skuggan av "the-credit-crunch", har intressen i.

Premier League har nyligen sålt sina internationella sändningsrättigheter för de tre kommande säsongerna för £1.4 miljard vilket är en ökning med ungefär £800 miljoner jämfört med det föregående avtalet. Denna värdeökning är ett resultat av alla de investeringar, beslut och prestationer som ligans klubbar har gjort.

Vi kan därmed genom enkel matematik konstatera att kostnaden för investeringarna i produkten Premier League, och mer därtill, finansieras av utländska motparter. Det vi ser är en värdeöverföring från utlandet till Storbritannien. Ett välbehövligt bidrag till en ekonomi vars skuldberg har ökat dramatiskt.

Premier League har kunnat attrahera utländska experter såsom Didier Drogba, Fernando Torres, Cech Fabregas mfl som alla betalar skatt i Storbritanien och genom sin konsumtion bidrar till landets BNP. Enligt Deloitte förväntas statens skatteintäkter som den professionella fotbollen i England genererar, från och med 2010, överstiga £1 miljard per år.

Och det bästa av allt, ingen Premier League klubb har ännu gått i konkurs eller "tvingat" fram statliga interventioner och räddningspaket.

Eller för att återigen citera Stefan Szymanski, "The only "victim" is the wealthy owner, so who cares? It's casino capitalism without the downside"

Många har under tiotals år hävdat att klubbarna lever över sina tillgångar. Jag vågar säga att de har fel. Eftersom fotbollsklubbar jämt och ständigt räddas av nya eller gamla intressenter betyder det att marknadsvärdet på goodwill är högre än det bokförda värdet på skulderna. Goodwill är en tillgång, en immateriell sådan.
--------------------------------------

*Portsmouth fans och "happyness" i samband med FA cup vinsten i maj 2008. Olyckliga idag men desto mer lycka kommer de att uppleva den dagen klubben når framgång i framtiden, stor eller liten. En känslomässig berg- och dalbana. Alternativet för klubben är att jämt och ständigt vara halvmedioker.

Sändningsrättigheter i fotbollseuropa

Faktaspäckade siten http://www.futebolfinance.com levererar en ranking över storleken på sändningsavtalen. Jag lägger till Danmark och allsvenskan i listan och kompletterar med de kända distributionsnycklarna enligt formatet, xx-yy-zz där "xx" är den procentuella del som distribueras lika till alla klubbar och "yy" samt "zz" är baserade på olika typer av meriter.

1. Premier League - nya avtal till 2012/13 (3 säsonger) till ett värde av €3.538 miljarder och där €1.556 miljard kommer från de internationella rätterna. Ger nästan €1.2 miljard årligen.

Distributionnyckel 50-25-25 för inhemska; internationella har fördelats jämlikt fram till denna säsong. Misstänker dock att det nya guldkantade internationella avtalet får en ny distributionsnyckel.

2. Italien Serie A - nytt avtal för säsongerna 2010/11 och 2011/12 till ett totalt värde av € 1.822 miljard, €911 miljoner årligen där de internationella rättigheterna är värda €182 miljoner.

Noterbart är Italien, vars nya centrala regim startar från och med nästa säsong och där det nya kollektivt sålda avtalet är det näst största i Europa.

Distributionsnyckel 40-30-30.
Vi kan approximera Juventus garanterade ersättning enligt den nya fördelningsnyckeln till €18 miljoner. Enligt senaste Deloitte Football Money League var Juventus ersättning från sändningsrättigheter €132 miljoner under säsongen 2008/9. Kommer klubben ens upp i €100m under den nya regimen?

Juventus och Napoli(!) var de klubbar som röstade emot när de internationella rättigheterna mäklades. "Only we and Juventus voted against. Our rights are worth much more"

3. Franska League 1 - 4 årsavtal, från 2008/09 till 2011/12 motsvarande €2.672 miljoner, ca €668 miljoner per år.
Distributionsnyckel 50-30-20. Fram till 2005 fanns en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. För att stärka ligaklubbarnas internationella konkurrenskraft ändrades likadelen till 50%. Sedan dess kan vi observera ökade investeringar i talang där ration wages/revenue i ligan stigit från ca 60% till lite drygt 70%. Större incitament skulle kunna vara en förklaring.

4. La Liga - Barcelona och Real Madrid är inte särskilt pigga på en central pott, Tillsammans har de €240 miljoner per år i en liga där samtliga klubbar genererar totalt ca €500 miljoner.

5. Bundesliga - Fyra säsonger, från 2009/10 till 2012/13 till ett värde av €1.648 miljard, ca €412 miljoner per år.
Distributionsnyckel 50-25-25.

6. Turkiet- Fyra säsonger, från 2010/2011 till 2013/2014 till ett värde av €1.041 miljard, ca €260.3 miljoner per år.
Distributionsnyckel 35-45-10 och där de återstående 10% går till förbundet.

7. Holland - Tre säsonger, från 2008 / 9 till 2010/11 till ett värde av €300 miljoner, €100 per år.

8. Grekland - Tre säsonger, från 2009/10 till 2011/12. Totalt värde av €162 miljoner, ca €54 miljoner årligen. (Olympiakos och XHANTOS ligger utanför polen och säljer individuellt).

9. Portugal - Precis som i Spanien säljs rättigheterna individuellt, Benfica, Sporting och Porto drar in €24 millioner per år, motsvarande ungefär hälften av det som samtliga 16 klubbar genererar.

10. Danmark - Fyra år, från 2009/10 till 2012/13 till ett värde av ca €134 miljoner, ca 34 miljoner per år. Distributionsnyckel: 33-yy där yy är en meritbaserad cocktail.

11. Polska Ekstraklasa - Treårsavtal, från 2008/09 till 2010/11 till ett värde av €101.5 miljoner, ca €33.8 miljoner per år.

Distributionsnyckel: 50-25-25
Mycket stark tillväxtmarknad med 40 miljoner invånare där avtalet, strategiskt, löper ut i samband med EURO2012 som arrangeras i landet.

12. Rumänien - Avtal över tre år, från 2008/2009 till 2010/11 till ett totalt värde av €85 million, årligen ca €28.3 miljoner.

13. Belgien - Tre år, från 2008/09 till 2010/11 till ett värde av €44.7 miljoner, ca €14.9 miljoner per år.

xx. Allsvenskan - Fem år från 2011-2015 till ett approximerat värde av €70 miljoner, ca €13.9 miljoner per år.
Aktuell distriburionsnyckel: 74-13-13

osynliga handen avslöjar - Superettan bryter sig ur SEF - startar egen liga

Den osynliga handen har kommit över det superhemliga dokumentet som förväntas att skaka om svensk fotboll. Superettanklubbarna är överens om att stänga ligan uppifrån. Inga lag från allsvenskan tillåts att bli nedflyttade. Inga klubbar i Superettan behöver heller inte flyttas upp till allsvenskan.

En representant för kartellen som varit drivande i frågan förklarar.

- Vi tror att vi under fem års tid kan utveckla vår produkt bättre än vad de allsvenska klubbarna mäktar med. Mixen av lag är rätt bra under 2010 och vi har lyckats attrahera flera profiler till ligan. Nu vill vi inte riskera att ta emot "fel" klubbar mitt i vår utvecklingsprocess.

Spel i Europa
Ingen uppflyttning alltså, varför ska man slåss i toppen av Superettan?

- Vi har en mängd olika idéer. Bland annat kommer vi tillsammans med ett antal andra europeiska andraligor att starta en europeisk cup, Super-Euro-Cup. Den kommer att spelas under sommarhalvåret eftersom ligorna som spelar höst-vår önskar förlänga sina respektive säsonger. De vill helt enkelt vara konkurrenskraftiga med oss. The Championship i England har förvisso tackat nej men League One är försiktigt positiva till vårt upplägg.

Nya TV rättigheter
- Vi jobbar på att köpa tillbaka våra sändningsrättigheter som i såldes tidigare iår. Vi kommer att få betala ett överpris sett till dagens värdering men vi har finansiärer som tror på upplägget och vill satsa. Vi har lite olika planer på hur vi ska paketera vårt erbjudande och tror oss vara hemma ekonomiskt redan till år tre. Vi är övertygade om att år fyra och fem så blir de allsvenska sändningsrättigheterna en ren sunk-cost för den som idag sitter på dessa.

Hoppet inte över för allsvenska klubbar
Tanken var att ett antal allsvenska klubbar skulle lockas över redan till denna säsong. Detta var tänkt att lösas redan sista augusti när elitlicensens "likviditetskriterie" mäts. De utvalda klubbarna skulle helt enkelt strunta i att betala förfallen skatt, allmän avgift eller skuld till annan förening och på så sätt tvångsdegraderas.

- Det finns ett antal klubbar i dagens allsvenska vi ville ha med från start men de vågade inte ta risken. De hade redan lagt sina budgetar för 2010 och dessa byggde på allsvenska kalkyler. Två klubbar ändrade sig senare och tog chansen genom att degraderas på sportsliga meriter. Nu tas ju elitlicensen förmodligen bort men vi har hittat en lösning.

Efter fem år kommer Superettan att öppnas och allsvenska klubbar kommer att tillåtas degradering. De två sista lagen i allsvenskan kommer att flyttas ner.

- Vi tror att vi kommer att få se ett svenskt mästerskap i antal gjorda självmål. Alla allsvenska lag kommer att vilja bli degraderade och gå med i vår liga. Bara två klubbar får chansen varje år och de kommer att ersättas i allsvenskan av de lag som slutar på plats 15 och 16 i Superettan. Men detta fönster blir bara öppet under fyra år så det gäller att vara mest medioker just då.

Allsvensk start i januari
Osynliga handen fick tag på en högt uppsatt representant inom svensk fotboll som vill förbli anonym och det visar sig att man redan har en plan för att möta den förväntade konkurrensen.

-Vi har ett nytt format på gång där vi kör igång allsvenskan redan i mitten av januari.

Men hur ska ni lösa planfrågan mitt i vintern?

- De första 10 omgångarna kommer att spelas på La Manga. Det blir en ren win-win situation. TV distributören som äger sändningsrättigheterna får nästan total exklusivitet på produkten. Så när de kom med förslaget för ca en vecka sedan nappade vi direkt. Vi tror att publiken kommer att längta så mycket efter livefotboll att de kommer att vallfärda till arenorna när seriespelet väl kommer hem till Sverige.

Ni kommer inte att spela under juli som är den månad som mellan 1993 och 2009 har haft högst publiksnitt av alla de månader då allsvenskan spelas?

- Nej, det blir uppehåll under juni till augusti. Det är ett önskemål från flera av klubbarna som vill vara lediga och ha semester under den perioden. Vem vill inte vara det? Vi tror dessutom att när allsvenska spelare får semester samma tid som deras Europeiska kollegor så kommer de att välja att stanna lite längre i allsvenskan.

De går inte till Superettan istället?

- Nej, de spelar ju under sommaren.

Publiken då?
- De vänjer sig, det är många myndigheter som har stängt under lunchtid. Medborgarna får sina ärenden gjorda ändå. Människan är fantastisk på att anpassa sig.

Höst-vår?

- Nej, nu har vi ju löst så att vi kan spela under vintern på detta sätt istället och det känns helt klart som ett hetare alternativ.

populist vote seeking?

Det sittande styret i Storbritannien lägger fram ett kontroversiellt förslag som förväntas att skapa diskussioner. Vi känner till viss del igen agendan sedan förr och det är inte första gången vi ser förslag på regleringar från politiskt håll. I slutet av 90 talet var det Football Task Force som till slut rann ut i sanden efter bland annat påtryckningar från Premier League som inte accepterade att regleras.

Ni kan läsa några av dokumenten här och här.

Jag har svårt och tro att vi ska förvänta oss ett annorlunda utfall denna gång. Ligans VD, Richard Scudamore, har uttryckligen varit kritisk mot olika typer av regleringar av den fria fotbollsmarknaden och föreläste så sent som i vintras i Kuala Lumpur där han bland annat avrådde de asiatiska marknadsaktörerna från att tänka i banor av lönetak.

“It is a global market but a thin market. For a team like Manchester United, it is not a problem. To be good enough to play for Man U, you have to be among the top 10 players in the world. The threat is in the middle ranking clubs scouting for everybody’s talent. I can’t think of a practical way for a worldwide salary cap.”

Och ärligt talat, vem kan klandra honom? Premier Leagues kurvor är definitivt inte värre än Storbritanniens dito (slide-show-här) med den stora skillnaden att ligan har outperformat UK vad gäller tillväxt. Och när den globala ekonomin gick in i recession under 2008 så fortsatte Premier League att växa. Mycket sannolikt vinner man ytterligare marknadsandelar på den globala fotbollsmarknaden vilket ska tilläggas var det som var syftet när ligan startade 1992.

Tillväxt är inte gratis eller kommer av sig själv och jag vågar nog påstå att rätt så många britter upplevde en ökad välfärd och stolthet när framgångarna och europacuptitlarna väl började ticka in under resans gång. Om inte annat så vet vi av erfarenhet hur reaktionerna brukar vara när deras landslag upplever motgångar.

UEFA country ranking chart
saxat från: http://kassiesa.com/uefagraphs/crank-graph-display.php

Resultatet av den "demokratiska analysen"

2008 redovisade de allsvenska klubbarna tillsammans en aggregerad ekonomisk vinst på 7 miljoner. Det var inklusive spelarförsäljningar. När svensk fotboll i sin rapport senare i vår summerar 2009 års resultat förväntas resultatet inte att bli bättre.

Det ryktas om att SEF, på sitt årsmöte för lite drygt en vecka sedan, presenterade 2010 års publikbudget vilken översteg 2009 års siffror.

Efter de två första omgångarna hade 46% färre kunder besökt de allsvenska butikerna ute i landet. Ponera att efterfrågan blir lite högre när det blir varmare ute och efterfrågeminskningen för säsongen 2010 bara blir 20%. Det är ungefär 400k färre kunder och räknar vi på en snittintäkt på 200 kr per kund så minskar de allsvenska intäkterna från matchdag under 2010 med 80 miljoner.

Eftersom flera klubbar lever på marginalen kan det bli en lite oskön meltdown.

Produkten fotboll är inte homogen vilket betyder att man på förhand inte kan säkerställa kvaliteten på den. Efterfrågan på produkten bygger således på förväntningar. Och förväntningar bygger till stor del på historiska observationer samt den aktuella information om produkten som finns tillgänglig.

Eftersom vi har fått lära oss om att det inte finns någon som är ansvarig för de beslut som fattas, regler som sätts upp samt de bedömningar som görs, så är efterfrågan på allsvensk fotboll ett resultat av den "demokratiska analysen" som ligger bakom samtliga strategiska beslut som svensk fotboll fattar.

Den observerade efterfrågan är således ett resultat av den tävlingsbalans och ordning i tabellen som klubbarna tillsammans genererar. Efterfrågan är ett resultat av den exponering mot värderrisk som klubbarna tillsammans strategiskt har valt etc.

Den demokratiska analysen görs inom ramen för SEF av 32 klubbar. Inom ramen för SvFF görs den demokratiska analysen av 24 distriktsförbund. Dagens allsvenska representeras av klubbar tillhörande 10 distriktsförbund utav dessa 24. Ytterligare 5 distrikt representeras om vi räknar med Superettan. En mycket stor del av distriktsförbunden behöver med andra ord inte bry sig om konsekvenserna av en minskad efterfrågan på produkten allsvenskan. Det drabbar inte deras föreningar och kommer sannolikt aldrig att göra det.

Tidigare under vintern har marknaden prissatt tv-produkten allsvenskan. Vi är inne i fasen där marknaden prissätter live-produkten. Löpande under årets gång ser vi marknaden genom sponsorerna prissätta den kommersiella produkten allsvenskan.

Det vi ser under 2010 är den kollektiva analysen av Sveriges fotbollskonsumenter.

La Liga - ett gigantiskt marknadsmisslyckande?

Spanska La Liga hör förmodligen till ett av de bättre exemplen på hur man inte ska organisera en sportliga. Jag har tidigare skrivit om tävlingsbalansen i ligan samt vilka händelser förväntas ha haft effekter på förhållandet mellan klubbarnas prestationer.

Årets säsong är på mycket god väg mot att utvecklas till den mest ojämna om man mäter de två första klubbarnas marknadsandel i inspelade poäng. Den stora förklaringen är naturligtvis de individuellt sålda sändningsrättigheterna. Barcelona och Real Madrid äger någonstans mellan 50-60% av de TV pengar som ligan totalt generar.

Fortsätter rådande regim, har jag mycket svårt och se något annat lag, utöver de två drakarna, som ska ha en rimlig chans att vinna ligan under en överskådlig framtid.

(klicka på bilden för högre upplösning)
Tävlingsbalans La Liga
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Blå pil visar ökning C2 index hittills denna säsong.
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Men den individeulla modellen hade inte behövt vara någon större issue… Den teoretiska modellen säger nämligen att "revenue sharing" endast förbättrar tävlingsbalansen i en marknad med nyttomaximerande klubbar.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

Ponera att man hade haft den individuella modellen i England och Premier League. Det är relativt enkelt att anta att ett fåtal klubbar däribland Manchester United hade haft den största marknadsandelen av TV pengar. Det betyder per default att dessa klubbars marknadsvärden hade varit högre då minimal subvention utgår till konkurrenterna. Lägre affärsrisk belönas med en högre värdering.

Och det betyder att Glazers hade fått betala kanske uppemot ett 30% högre belopp för sitt förvärv av Manchester United. Förvärvet skulle därför finansieras med nominellt 30% mer i skulder vilket i sig genererar 30% högre räntebetalningar och därmed 30% mindre pengar att rekrytera talang för. Det betyder även att David Conn skulle kunna fakturera för 30% fler tecken i sina krönikor om att domedagen är så mycket som 30% närmare.

Sist men inte minst skulle sannolikheten för att de små lagen ska kunna ta poäng mot de stora öka med motsvarande siffra. 30% ökad chans till happiness för alla mindre klubbars fans med andra ord. Och glädje kan inte mätas i pengar.

Eftersom dessa möjligheter till profit öppnas är det troligt att klubbarna med de allra starkaste varumärkena under resans gång hade blivit förvärvade av profitmaximerande ägare och marknaden hade på så sätt självreglerat ligans tävlingsbalans. Ligan hade naturligtvis inte haft en perfekt jämn balans men betydligt jämnare än La Ligas dito och förmodligen inte helt olik dagens.

Ni kanske undrar varför den individuella modellen inte finns i England? Jag återkommer med det resonemanget i ett senare inlägg.

I Spanien ägs de två största klubbarna av sina medlemmar. I den fåfänga och giriga jakten på titlar drivs presidentkampanjerna där den kandidat som lovar flest och bäst spelarförvärv vinner valet. Vill du bli president måste du först lova att du blir kung av Silly Season.

Men är det egentligen ett problem? Det är nog bara spanjorerna själva som kan svara på det.

För låt oss titta på saken från ett annat perspektiv. Lyfter man bort Barcelona och Real Madrid från tabellen får vi en tävlingsbalans för vår 18 lags liga som är relativt lik den i Premier League. Det finns två Champions League platser att tävla om och om förutom Barcelona och Real så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. En ligaseger är med andra ord inte något som särskilt många fans går och drömmer om. Historien säger oss att sannolikheten till det är i det närmaste obefintlig.

Vi skulle därför kunna se La Liga som en 18 lags serie där varje lag, fyra gånger om året, möter Champions League motstånd och får mäta sina krafter med flera av världens bästa spelare. Och kanske upplevs det mer exklusivt för en liten klubb skrälla mot någon av drakarna en gång vart 60:e år istället för att göra det så pass ofta som var 20:e säsong.

Och som grädde på moset har man två lag att välja på för att heja fram i Champions League.

Brutal efterfrågan på tv produkten Premier League

Det var uppenbarligen inte enbart i Norden som jakten efter sändningsrättigheter till Premier League var vild. Det ser ut som att det nya TV avtalet för sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna för perioden 2010-2013 uppgår till £1.4 miljarder. Det nuvarande som löper ut efter säsongen ligger på £625 miljoner. Det betyder att de intrenationella sändningsrättigheterna är på god väg att gå ikapp och förbi de inhemska som i den senaste upphandlingen för ett år sedan nådde nivåer kring £1.75 miljarder.
Times har tidigare rapporterat om att £100 miljoner kommer att skeppas iväg till lägre divisioner i form av solidaritetsbetalningar. Även fallskärmarna till från Premier League degraderade klubbar förväntas att öka.
Det har pratats om en bubbla ända sedan 2002 och vi lär få höra det åtminstone ett antal år till. Men så länge mediadistributörerna profiterar så kommer de efterfrågade ligorna att få sin del av kakan. För bara ett par månader sedan redovisade British Sky ökad vinst. Fortfarande är det väldigt lite som pekar på att domedagen skulle vara nära.
Den starka efterfrågan på produkten Premier League drivs av den upplevelse klubbarna skapar. Det är med andra ord det kollektiva resultatet av klubbarnas strategier, ligans konkurrensbalans, dåliga vinstmarginaler för flertalet klubbar samt dynamiken mellan profit- och nyttomaximerande ägare. En relativt avreglerad marknad.
Det jag är nyfiken på är hur mycket av de nya intäkterna kommer från en ökad totalmarknad och hur mycket som är vunnen marknadsandel från andra sportligor och dess sändningsrättigheter?

Liverpool - ny stadion en must have

Många skyller Liverpools kräftgång denna säsong på dess amerikanska ägare som tog över klubben 2007. Pool får jobba mycket hårt för att försvara sin topp fyra status. Det många (mer än)gärna glömmer bort är att årets säsong på inget sätt är unik för klubben. Laget har inte vunnit någon ligatitel sedan Premier League startade 1992 och under 2000 talet har Liverpool redan hunnit med att missa fjärdeplatsen två gånger. Senast säsongen 2004/05 där man slutade på en femte plats, hela 37 poäng efter titelvinnaren Chelsea.

Tittar vi på klubben under Hicks och Gillets regim är det relativt enkelt och gissa att saker och ting inte riktigt har utvecklats så som jänkarna från början hade planerat. Men det också en del av livet i en konkurrensmarknad samt i "football capitalism".

Under bokslutsåret 2007/08 investerade klubben £18.7 miljoner i planeringen av en ny stadion, 60 000 platser med utrymme för en framtida utökning till 75 000. Här misstänker jag att man sneglade åt, och hoppades kunna strukturera en arenafinansiering inte helt olik den som Arsenal lyckades med under 2006. Till en förhålandevis låg finansieringskostnad har Arsenal ökat sina match-day-revenues från £44 miljoner, sista året på Highbury, till £100 miljoner.

Finansieringen av arenan var dock något som the-credit-crunch brutalt satte stopp för. Inte heller blev livet enklare av en ny "abramovich karaktär" på marknaden. Jag tänker naturligtvis på sheik Mansour och hans investeringar i Manchester City som höjer priset på sportslig framgång. Det senare är kanske den enskilt största anledningen till att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning av skuldsidan med £100 miljoner. Konkurrensen och därmed affärsrisken har ökat. Så är läget hopplöst? Jag tror inte det... snarare ett tecken på sundhet.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna bland the Big4, match-day, commercial samt broadcast, avser säsongen 2008/09.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Om vi tittar på Liverpools intäktstruktur så kan vi genast konstatera att klubben förväntas ha en stor, outnyttjad potential under matchdagen. Klubbens kommersiella värde går inte att ifrågasätta och man outperformar både Chelsea och Arsenal ganska rejält. Liverpools varumärke är således mycket starkt vilket vi fick ytterligare ett bevis på i samband med det ganska nyligen tecknade sponsoravtalet med Standard Chartered. Värdet på kontraktet uppges ligga i nivå med ligans kommersiella flaggskepp, Manchester United.

En ny stadion, givet att man lyckas finna rimlig finansiering, ger bättre förutsättningar att leverera en fotbollsprodukt i världsklass och samtidigt öka rörelsemarginalerna. För det är inte genom spelarköp och spelarförsäljningar som klubbens mycket starka varumärke bäst kan kapitaliseras. Och här kommer vi naturligtvis in på spekulationerna kring Steven Gerrards samt Fernando Torres vara eller icke vara.

Båda spelarna värderades av klubben så sent som i somras och det är naturligtvis så att om ett bud överstigande spelarnas förväntade nytta till klubben dyker upp, så kommer man att överväga en försäljning. Precis så som Manchester United gjorde i fallet Christiano Ronaldo. Det som talar emot en försäljning är att Liverpool förväntas vilja utveckla sin produkt och inte ligga kvar på dagens nivå eller lägre än så. Men allt har som sagt ett pris.

Hicks & Gillet själva sitter dock i en småknepig sits, främst därför att de har tiden som talar emot dem och alla vet om det. Deras kreditfaciliteter går till förfall denna sommar och måste omfinansieras. En omfinansiering som ser ut att kräva en högre del eget kapital. Förvisso bör det finnas investerare som ser en potentiell uppsida om nu alla pusselbitar skulle falla på plats och ryktena är naturligtvis redan i full gång.

Manchester Uniteds framgångsrika emission av obligationslånet samt prisspekulationerna på klubben kring £1.2-1.6 miljarder indikerar om att den kollektiva analysen hos investerarna där ute tror på produkten engelsk fotboll. Vi får inte heller glömma bort att "Industrin Premier League" genererar profit. Det är dock få klubbar som idag delar på den.

Ett frågetecken skulle kunna vara ägarsituationen. Två starka ägare blir inte sällan oense. Det lär inte underlättas ifall man släpper ytterligare en kock in i köket. En exit bör kanske därför inte uteslutas.

Eftersom finansieringsstrukturen i samband med förvärvet av klubben inte är olik den som finns hos Red Football Ltd (ManU) så vill många gärna jämföra klubbarna med varandra. Det kan man naturligtvis göra men den stora skillnaden är att Manchester United är en för tillfället färdiginvesterad kassako mycket högt upp i näringskedjan medan caset Liverpool kräver ytterligare investeringar för att kanske komma dit. Något som naturligtvis återspeglas i respektive klubbs förväntade marknadsvärde. Nu väntar vi bara på att marknaden ska göra sina bets.

Silly Season wrap up

Precis som jag tidigare noterade så handlade mycket kring vinterns silly season om sändningsrättigheter.
Del1
Del2
Del3
Del4
Både svensk fotboll och Premier League har varit en het potatis i Norden denna vinter. Det är nu bekräftat att MTG har förvärvat sändningrättigheterna för Premier League i Sverige.

Det jag är lite nyfiken på är om inte det "verkliga värdet" på den allsvenska tv produkten nu kan komma att blottas. Ett antagande skulle kunna vara att allsvenskan har friåkt på produkten Premier League i Canal+. Inte helt olikt lex Grekland samt de övriga "piigs länderna" som under en längre tid kan sägas har friåkt på den europeiska valutastabiliteten och därmed kunnat finansiera sig till en lägre kostnad än vad man annars hade haft möjlighet till.

Problemet är att verkligheten, för eller senare, kommer ikapp en. Nu är det kanske ingen större issue för de allsvenska klubbarna under de närmast kommande åren eftersom risken redan är såld. Mycket hinner att hända fram till 2016 och kanske strukturerar tv-marknaden om sig lagom till det är dags för nästa upphandling. Marknader har en förmåga att göra det. Men först avvaktar vi och väntar med spänning på att se hur efterfrågan på TV4 Gruppens diversifierade portfölj av sändningsrättigheter utvecklar sig.

Dumheterna kan fortsätta

Ett av argumenten för en tidigarelagd allsvensk start var att supportrarna längtar så mycket efter fotboll under vintern så att de vallfärdar till premiären. Nu har den kollektiva analysen av den allsvenska publiken bedömt den affärsidén. 6038 personer i snitt den första omgången. Vi talar om ungefär 48300 åskådare totalt vilket är 40 000 mindre än året innan. Publiksnittet under premiärongången är ungefär 50% lägre än vad det har varit under 2000 talet och vi måste gå tillbaka till 1998 för att hitta ett publiksnitt i omgång ett som är lägre.

Men det hindrar inte den demokratiskt valda tidpunkten för allsvensk start att bli annorlunda going forward.

- Vi måste förlänga säsongen för att stå oss bättre mot övriga länder

Pelle Olsson är en intelligent person och jag tror att han själv egentligen inte tror på det han säger. Men faktum är att Gefle hör till de klubbarna som saknar komersiellt värde och för klubben är publikservice ingen större issue. Pengarna kommer in som de ska ändå.

Publiken får väl ta på sig ordentligt. Det gäller att se möjligheter…

Men om klubbarna, istället för vad som bäst passar deras egna schema, börjar att agera utifrån ett kundperspektiv så kanske, kanske intjäningen kan börja öka igen. Det är det som gör att man kan stå sig bättre mot övriga länder. Ingenting annat!

Noterar för övrigt att Idrottensaffärer.se har en ny blogg på plats. Man kan ju säga att han rivstartar direkt.

How the mighty fall...

Ironiskt nog håller Hammarby Fotboll AB:s ekonomiska resultat för 2009 förmodligen till på den övre halvan när samtliga allsvenska bokslut har presenterats. Det är dock föga intressant eftersom det säger oss ingenting om framtiden. Och den närmaste framtiden betyder ett byte av marknad till Superettan med ungefär 20 miljoner mindre i intäkter från de tre intäktskällorna, matchdag, sponsor&marknad samt centrala avtal.

Därför är det ganska ointressant att gräva sig ner i resultaträkningen. Däremot får vi vissa nyckeltal som kan förklara historien och visa vägen som ledde fram till degraderingen. Det finns en hel del tydliga trender och brytpunkter.

Finansiering
Låt oss börja med att titta på de intäkter som Hammarby Fotboll har genererat. Intäkter från matchdag, sponsor&marknad samt centrala avtal är en fotbollsklubbs viktigaste finansieringskälla. I alla fall om man har ambitioner att nå sportsliga framgångar. Det gäller således för en organisation i en fotbollsklubb att klara av och kapitalisera sportsliga framgångar samt det kommersiella värde som klubbens varumärke besitter. Förmågan att göra det är ofta starkt korrelerat med sportsliga resultat men även andra mjuka värden som föreningen har byggt upp under historiens lopp.

figur1. Datakälla: Hammarby Fotboll resultaträkning 2002-2009, msek.

Vi ser en intäktstillväxt som höll i sig ända fram till 2007 där det sista året är "dopat" med ungefär 5 miljoner i intäkter från UEFA cupen. Som vi ser är intäktsminskningen under 2008 och 2009 brutal vilket innebär att kontrakt som är tecknade fram till dess och vilka är baserade på tidigare erfarna försäljningsnivåer, helt plötsligt började upplevas som väldigt dyra.

Konkurrenskraft
Även om Hammarbys intäkter ökade fram till och med 2007 så måste vi komma ihåg att de allsvenska konkurrenterna också upplevde en liknande tillväxt i sina respektive verksamheter. 2006 fick till exempel allsvenskan ett nytt tv-avtal som kraftigt ökade ersättningen från centrala avtal. Därför berättar inte siffrorna i figur1 sanningen om Hammarbys finansiella konkurrensstyrka.

figur2. konkurrenskraft i relation till de andra allsvenska klubbarna Marknad: intäkter (exkl spelarförs) dividerat med samtliga allsvenska klubbars intäkter (exkl spelarförs). Sport: inspelade poäng dividerat med utdelade poäng i allsvenskan respektive år.
Nyckeltalen dividerade med (1/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan för att korrigera för ändringen av antalet lag 2008 och göra siffrorna jämförbara över tiden.
Ett index på 100 betyder allsvensk norm

Vi ser att Hammarby Fotbolls konkurrenskraft började att minska redan efter 2004. Något som jag analyserade i detta inlägg. Intressant är hur den gröna linjen pressade sig mot den röda under säsongerna 2005 och 2006. Regimen Anders Linderoth som avslutades i november 2006 optimerade resurserna som kom in i form av de löpande intäkterna. Under 2006 fick de också hjälp av en kontraktsstrategi där större delen av truppen levererade under sitt sista kontraktsår för att sedan lämna klubben. Därmed inte sagt att det var en felaktig strategi. Ibland kommer tillfällen med starka momentum och det gäller att ta vara på dessa. Här upplevde klubben en positiv sportslig trend mellan 2003 och 2006. Det som hände 2006 var att man indirekt "lånade" resurser av framtiden. Man misslyckades dock med att hantera det och regimen post Linderoth upplevde problem med att investerad krona inte längre motsvarade förväntad tabellplacering och därmed genererad intäkt vilket ledde till en negativ spiral och gjorde varje misstag än mer dyrbart än det föregående. För varje år som gick drogs snaran åt.

Produkten "stockholmsderby"
En inte helt obetydlig anledning till den positiva utvecklingen gällande konkurrenskraft fram till 2004 var derbyprodukten. De tre stockholmsklubbarna nådde under 2003 en marknadsandel på hela 37% i allsvenskan. (37% av allsvenskans intäkter genererades i Stockholm) 2009 förväntas denna siffra vara nere på ca 23%. Ju mer efterfrågan på derbyprodukten minskade, desto mer försämrades Hammarby Fotbolls konkurrenskraft. Hammarbys derbysnitt under 2005 och 2006 ligger under derbysnittet vilket förklaras av att klubben tog derbyt tillbaka till sitt hem, Söderstadion.

figur3. De tre huvudstadsklubbarnas intäkter i relation till allsvenskans intäkter. Den röda linjen visar det totala derbysnittet respektive säsong och den gröna Hammarbys "hemma"derbysnitt. 2005 och 2006 spelades på Söderstadion och 2005 endast en match.

Det kan ifrågasättas ifall det var rimligt att budgetera med intäkterna från en attraktiv derbyprodukt. Här är man ju inte enbart exponerad mot sin egna prestation utan är även beroende av att de rivaliserande klubbarna i huvutdstaden håller en hög nivå. Å andra sidan hade sannolikheten att derbyprodukten överhuvudtaget hade funnits varit betydligt lägre om man inte hade budgeterat för den. Helt klart har det dock visat sig ha varit ett högriskprojekt där Hammarby Fotboll satt med svarte petter på hand.

Investeringar
Nästa figur är intressant, den visar antal miljoner investerade i spelarkontrakt. Under 2008 och 2009 förvärvade Hammarby Fotboll AB spelarkontrakt för 19.7 miljoner. Det kan jämföras med att klubben under perioden mellan 2002 till 2007 totalt sett köpt spelarkontrakt för 24 miljoner. Utöver det tillkommer en okända summor i form av sign-on fee.

Tillsammans med intäktsgrafen (figur1) visar ovan grafik mycket tydligt att de förvärvade spelarkontrakten post 2007 inte har gett tillbaka förväntad avkastning, vare sig sportsligt eller finansiellt. För ironiskt nog minskade intäkterna istället för att öka och vi ser den kraftigt försämrade effektiviteten i form av wages/revenue-ratio.

figur4. Investeringar i spelarkontrakt i form av transfer-fees (msek) samt ration personalkostnader dividerat med intäkter exkl spelartransfers.
Datakälla: Hammarby Fotboll resultat- & balansräknig 2002-2009; inköp av immaterliella tillgångar; balanserade utgifter för nyförvärv.

Förvisso har vi sett en inflation där det nominella priset på talang har stigit. Något som jag uppmärksammat i detta inlägg, men vi kan benchmarka genom att sätta investeringarna i relation till Kalmar FF vars talangutflöde av extraordinär karaktär kan bedömas som än större än Hammarbys. Mellan sommaren 2008 och sommaren 2009 skeppade Kalmar iväg 55 mål och 28 assist (som producerades under guldåret) till utlandet och har under de två bokslutsåren, 2008 och 2009, återinvesterat totalt 7.4 miljoner i form av transfer fees.

Uppenbarligen har den sportsliga organisationen i Hammarby misslyckats med att bygga en stomme och trygghet som är mer immun mot spelaromsättning än vad den de facto var. Man har även inte varit speciellt framgångsrik i sin scouting där syftet med spelarrekrytering bör vara att maximera lagets(produktens) prestation.

Alternativt utfall
Avslutningsvis kan vi roa oss med att projektera den intäktsutveckling som med facit i hand hade krävts för att Hammarby Fotboll hade klarat av att hålla sin finansiella konkurrenskraft intakt i allsvenskan. Alternativet till högre intäkter hade varit mindre pengar till mindre klubbar. Något man försökte förhandla fram i form en mer marknadsmässig distribution av sina sändningsrättigher som ju klubbarna gav upp till en central försäljning. En notis från tiden det begav sig finns här. Men det är en helt annan diskussion.

figur5. Gröna linjen visar Hammarbys utveckling av intäkter exkl spelartransfers 2001-2009. Den streckade gula visar en approximation av intäkter säsongen 2006 till 2009 baserat på ett marknadsandelsindex lika med 155.

caps and floors

När NFL säsongen återigen drar igång igen gör man det utan lönetak. Spelarfacket och ligan är inte överens och i det förra avtalet som löper ut efter 2010 finns en klausul som säger att ifall parterna inte var överens om ett nytt avtal innan 2010 började, så skulle sista året på avtalet vara oreglerat. Det många glömmer bort är att det även finns lönegolv. Lönetaket ligger omkring 64% av "revenue-sharing-income" och lönegolvet är ca 56% av densamma. Det betyder att klubbägarna måste spendera minst 56% av de centralt distribuerade pengarna på spelarlöner.

Det behöver man dock inte göra under 2010. Och eftersom "football-socialism" inte straffar mediokerhet med degradering så kan vi förvänta oss att många ligalag kommer att passa på och minimera sina lönekostnader. Eftersom det utanför NFL inte finns någon större konkurrens om spelarnas signaturer så får de sämre free-agents vackert acceptera de låga bud de kommer att erbjudas.

För klubbägarna gäller, hellre medioker med högre profit än halvbra med lägre profit. Kanske Inte helt optimalt för konsumenterna, men hur många mindre klubbägare (nettointäktsmottagare) behöver bry sig under 2010 när det finns ett stort revenue-sharing-program på plats?

Elfsborg - stark balansräkning och låg risk skapar möjligheter

I februari 2008 skrev jag följande efter att Elfsborg hade presenterat sina siffror för 2007.
"Någonstans där bör klubben ha sin årsbudget förutsatt att man har en konservativ strategi. Vill man ta risk för att nå sportslig framgång skulle man kunna höja budgeten och ta förluster vissa år för att sedan balansera upp åren då extraordinära intäkterna kommer. Det förutsätter dock sportslig avkastning.

Klubbens stärkta balansräkning tillåter vissa chanstagningar. En sådan strategi har vi ju sett tidigare i allsvenskan med förödande konsekvenser. Fast man behöver ju inte göra som pioniärerna, ta i för kung och fosterland utan öka försiktigt."

Två år har gått och vi känner igen den föreslagna strategin när vi tittar i Elfsborgs årsredovisning för 2009. Å andra sidan kan man se det som att det är den allsvenska konkurrensbalansen som pressar marginalerna. Vi ser nämligen ytterligare ett exempel på att intäkterna som allsvenskan genererar inte räcker till att täcka kostnaderna. Det krävs intäkter från spelarförsäljningar samt spel i Europa.

2008 redovisade klubben en förlust på 1.5 miljoner till totala intäkter av 89.9 miljoner Då redovisades resultat från spelarförsäljningar på 8 miljoner samt intäkter från europaspel på 3.5 miljoner (nettovinst europaspel +1.2m).

Under 2009 omsatte Elfsborg totalt 99 miljoner och vinsten på den nedersta raden blev 2 miljoner. Bakom de siffrorna döljer sig 9 miljoner i intäkter från europacupspel där den isolerade nettovinsten från denna "produkt" redovisades som 6.5 miljoner. Resultatet från spelarförsäljningar under 2009 blev 2.8 miljoner.

Värt att notera är också att omsättningen under 2009 är "dopad" med 4 miljoner. Klubben redovisar ett lån* som "övrig rörelseintäkt". Det framgår inte vad det syftar till, men jag misstänker att det är en "värdepapperisering" av spelarförvärv under 2009 där klubben betalade 11 miljoner i transfersummor till andra klubbar. 11 miljoner som aktiverades på balansräkningens tillgångssida (immateriella tillgångar) och skrivs av linjärt över spelarens kontraktstid. Denna intäkt "döljer" således 2009 års ökning av capex och dess påverkan på den nedersta raden. En utgift som dock klubben uppenbarligen såg som nödvändig för att möta konkurrensen i toppen av allsvenskan.

Men låt oss inte trötta ut oss med detaljer. Klubben står sig med en fortsatt stark balansräkning och med en relativt jämn resultatutveckling de senaste åren. Den låga kostnaden för att hyra Borås Arena ger samtidigt en mycket låg risk. En vad jag misstänker är väldiversifierad sponsorportfölj med många mindre sponsorer samt ingen derby-produkt som kan crasha är ytterligare faktorer som gör risken mindre jämfört med några av konkurrenterna.

Vi har observerat att Elfsborg har försökt att följa skolboken och lyckats med konststycket att hålla sin spelaromsättning på en relativt låga nivå. Något som man istället kapitaliserar genom starkare kassaflöden från sitt rörelseresultat.

Affärsmodellen hänger dock på fortsatt regelbundet deltagande i det internationella spelet. Lönsamheten skulle också pressas ytterligare ifall konkurrensen i toppen blev större än vad den idag är. Ett potentiell konkurrenshot skulle kunna vara en återkomst av "produkten stockholmsfotbollen". I grafiken nedanför kan vi se hur den har försvagats sedan storhetstiden i början av 2000 talet. Till viss del beroende på exponering mot en högre konkurrens från bl.a. Elfsborg som med hjälp av en hävstång från Borås Arena tog steget upp till toppen.

Ett inte helt omöjligt scenario är naturligtvis att en eller två klubbar från huvudstaden återigen seglar upp och, genom av rivalitet triggad efterfrågan, snor åt sig allsvenska marknadsandelar. Vi kan anta att det idag finns en stor outnyttjad intäktspotential i huvudstaden. Det finns naturligtvis klubbar som tjänar att den förblir så.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
De tre huvudstadsklubbarnas marknadsandel. 2003 genererades 37% av allsvenskans rörelseintäkter (exkl spelatransfers) i Stockholm. Nyckeltalet är korrigerat och tar hänsyn till förändringar av antalet lag (2008) och är därför jämförbart över tiden. 2009 är en prognos. Datakälla: svenskfotboll.se samt årsredovisningar från DFAB, Djurgården Marknad AB samt Djurgården Fotboll Försäljning AB.
Högra axeln visar publiksnittet från samtliga sthlm-derbyn respektive år.

Ett sätt att kunna sakta ner en möjlig återhämtningsprocess skulle kunna vara en minskning av allsvenskan till 12 lag. Eftersom både Djurgården och Hammarby befinner sig i en saneringsperiod skulle en ökad konkurrens för dessa två klubbar kunna förväntas sätta käppar i hjulet och ge det nuvarande toppskiktet en förlängd "competitive-advantage-period" .

Det som rent konkret händer i och med en minskning till 12 lag i allsvenskan är nämligen att man, genom en större degraderingsrisk, ökar konkurrensen för klubbar som befinner sig under den absoluta toppen av ligan. Det kommer att skapa incitament för klubbar att fatta fler kortsiktiga beslut samt överinvestera i talang på grund av att det ekonomiska gapet till superettan ökar och en degradering förväntas bli än mer kostsam än vad den är idag.

Större klubbar som i samband med en omläggning befinner sig i toppen och upplever ett starkt sportsligt momentum gynnas naturligtvis. Jag vågar dock påstå att Elfsborg, tack vare en för närvarande lägre risk än övriga toppkonkurrenter, är den klubb som gynnas mest. Framför allt med tanke på att den lokala tillväxten i Borås kan antas närma sig taket och klubben på sätt kan öka sina intäkter tack vare att något färre klubbar delar på intäkterna från centrala avtal.

Klubbens ordförande Bosse Johansson började prata om ett sådant regimskifte redan för ett år sedan.
---------------------------------------
* Villkoren för återbetalning uppges upfylla kraven för att kunna redovisas som en ansvarsförbindelse och tas därmed inte upp som en skuld på balansräkningen.

Stefan Szymanski on football finance

Ett rykande färskt reportage med Stefan Szymanski om fotbollsekonomi. I slutet förklarar han varför dålig lönsamhet är goda nyheter.

Regleringar och rent-seeking, nej tack.

Serie A: broadcast revenue vs match-day-revenue

Årets upplaga av Deloitte Football Money League var ingen större kioskvältare. De största klubbarna i Europa har än så länge klarat av lågkonjunturen mycket väl och flera av dem upplever fortsatt tillväxt.

De engelska klubbarna straffas sedan två år tillbaka av pundets försvagning mot euron och de spanska klubbarna gynnas kraftigt av den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Se nedan grafik och en kortare kommentar kring detta finns här.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%. Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt. Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Intressant är att titta på de italienska klubbarnas intäktsstrukturer. Den absolut största intäktskällan kommer från och med kommande säsong att säljas centralt och distribueras mer solidariskt inom ligan. Förutom förväntad högre inhemsk konkurrens (resonemang här), kan man fråga sig hur väl de italienska klubbarna kommer att klara av den internationella konkurrensen? Även om priset på de paketerade rättigheterna kommer att överstiga summan av de idag individuellt förhandlade så bör ersättningen till toppklubbarna minska.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
Nedbrytning av intäkter från de tre källorna, match-day, commercial samt broadcast.
saxat från Deloitte Football Money League 2010.

Den stora utmaningen är helt klart match-day-revenes. Förutom att kapacitetsutnyttjandet är betydligt sämre än hos konkurrerande ligor så är man dessutom relativt mediokra vad gäller paketering av produkten. Klubbarnas nuvarande beläggningsrad på arenan är: Juventus 85%, Inter 66%, Milan 52%, Roma 50%.

(Klicka på bilden för bättre upplösning)
saxat från economist.com
intäkter från matchdag diviserat med antal besökare. Intäkterna inkluderar "hospitality paket", klubbstolar samt vip-boxar. I ManU:s fall genereras ca 40% av match-day-revenues av endast 10% av besökarna.

Deloitte Football Money League 2010

Deloitte presenterar Football Money League på Soccerex konventet.

“Whilst there has been much recent comment on the finances of English football clubs, we believe the fundamentals of football remain strong. Financial problems experienced at the very highest level are far more likely to be a result of mismanagement, weak cost control or a lack of available credit than any problems with revenue generation.”

Överensstämmer ganska väl med min bild. "Mismamagement" och "weak cost control" har funnits i alla tider och problemen upplevs på kreditsidan. Denna vinter extra tydliga på grund av den låga omsättningen under transferfönstret. (här och här och här)

Självreglerande mekanismer

Poutsmouth är sedan i fredags förklarat i "adminstration" och genast höjs röster om att Premier League har misslyckats med att organisera och reglera sig själv.

Om nu syftet var att skydda mediokra och dåligt skötta klubbar från att ta steget nedåt i näringskedjan, så visst, man har misslyckats, radikalt. Men det var trots allt inte det som var syftet när ligan bildades 1992.

Syftet var att skapa en produkt i världsklass och fakta i målet är att ligan fortfarande drar ett stort intresse till sig. Något som bekräftas av den pågående försäljningen av sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna. Det nya avtalet sägs vara värderat till dryga £1 miljard för kommande tre säsongerna. En ökning med ca 80% jämfört med det nuvarande som ligger på £625 miljoner. (De inhemska sändningsrättigheterna för de kommande tre säsongerna har ett värde på £1.7miljard)

Mediokerhet är annars något som ligorna runt om i Europa aldrig någonsin har kunnat rädda. Klubbar har degraderats i alla fall så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg när jag i början av 80 talet fällde en tår då Arka Gdynia åkte ur högsta divisionen trots att man hade VM bornshjälten från 1982 i laget, Janusz Kupcewicz. Degraderingen blev ett faktum endast två år efter att man vunnit polska cupen och fick äran att representera landet i Europa. Åren som följde innebar en mediokert pendlande mellan den andra- och tredjedivisionen. I början av 2000 talet fick Arka, under Polens största mjukvaruföretag Prokom S.A:s beskydd, nytt luft under vingarna och tävlar idag återigen på den högsta nivån. Men sannolikt kommer man att bli degraderad även i framtiden. That´s the name of the game.

Nåja, låt oss släcka pipan och bege oss tilbaka till England. Steve Gibson, ordförande i Middlesbrough FC förklarar: “A lot of financial pressure on clubs is self-inflicted,”

Att göra fallet Pompey som en symbol för hela ligan är inte helt rättvisst. Här glöms det ofta bort att ägardynamiken bidragit till att göra ligan till det den är. Vi har de amerikanska proft-maximerande ägarna hos ManU och Liverpool vars motiv självreglerar tävlingsbalansen i ligan. Inte alltid helt optimalt för fansen, och vem kan klandra dem, de vill ju inget annat än att se samtliga matcher vinnas.

Men hur ska man kunna ge ligan ett enda incitament till att ändra på den dynamiken som finns? Vi har sett Chelseas uppgång som utan Roman Abramovich aldrig hade inträffat. Och nu Manchester Citys fåfänga väg till toppen.

Spanska ligan skulle, ur ett tävlingsbalansperspektiv, kanske må bra av en leveraged-buy-out i fallen FC Barcelona samt Real Madrid. Det skulle vara mindre bra för de miljoner människor som enbart önskar se ett haussat El-Clasico. Men faktum kvarstår, idag är det de två spanska giganterna som aktivt driver spelarlöneinflationen i fotbollseuropa.

Ska det regleras? Gibson hör till dem som inte vill se en reglerande "watchdog" som kontrollerar räkenskaperna. - “I think we have to be selfregulating. I think every club has to run itself within its means. There is always risk in any business and I’m not saying football is free of that, it can’t and won’t be. But that risk could be less than it currently is.”

Kanske lite naivt, för ska de självreglerande mekanismerna fungera så krävs det ju offer så att riskerna visar sig vara konkreta istället för att enbart vara abstrakta. Jag har tidigare skrivit om den inte omöjligt antagna implicita garantin.

Men det finns faktiskt en intressant sak som har kommit fram i ljuset i och med fallet Pompey. Premier Leagues nuvarande regler säger att andra klubbars samt spelarnas fordringar har högsta betalningsprioritet.

“This is the first time these rules have been applied,” Mr Levy says. “It is questionable whether they are consistent with the laws of the land.”

Förutom det rättsliga perspektivet undergräver även denna regel den självreglerande mekanismen i ligan.

Stefan Szymanski säger.
“It undermines the incentive of the league to put in place some self-regulatory mechanism to control the finances of the club”

En förändring av denna regel skulle innebära att klubbar som säljer spelare till en motpart med reverser inblandade, men även spelare som tecknar långtidskontrakt med en klubb, ges större incitament att ta hänsyn till motpartsrisk. En högre kreditrisk tar definitivt inte bort samtliga, men det blir rimligtvis något färre kraftigt överprissatta transaktioner och avtal på marknaden.

Det är den typen av "knappar" som måste identifieras, inte pappersprodukter såsom UEFA-financial-fairplay. Jag väntar med spänning på både problemformulering och handlingsplan.

Så vad händer med Poutsmouth vars skulder uppskattas till dryga £70 miljoner? Framtiden får utvisa, kanske blir det den fjärde professionella klubben sedan 1923 att likvideras.

Mest sannolikt är dock att klubben, likt bl.a. Leeds United och Leicester, tar några steg ned i näringskedjan för att åter ta sats mot högre höjder. Ett öde inte olikt det Arka Gdynia drabbades av på den tiden det begav sig.