onsdag 24 mars 2010

La Liga - ett gigantiskt marknadsmisslyckande?

Spanska La Liga hör förmodligen till ett av de bättre exemplen på hur man inte ska organisera en sportliga. Jag har tidigare skrivit om tävlingsbalansen i ligan samt vilka händelser förväntas ha haft effekter på förhållandet mellan klubbarnas prestationer.

Årets säsong är på mycket god väg mot att utvecklas till den mest ojämna om man mäter de två första klubbarnas marknadsandel i inspelade poäng. Den stora förklaringen är naturligtvis de individuellt sålda sändningsrättigheterna. Barcelona och Real Madrid äger någonstans mellan 50-60% av de TV pengar som ligan totalt generar.

Fortsätter rådande regim, har jag mycket svårt och se något annat lag, utöver de två drakarna, som ska ha en rimlig chans att vinna ligan under en överskådlig framtid.

(klicka på bilden för högre upplösning)
Tävlingsbalans La Liga
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index

Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Blå pil visar ökning C2 index hittills denna säsong.
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)

Men den individeulla modellen hade inte behövt vara någon större issue… Den teoretiska modellen säger nämligen att "revenue sharing" endast förbättrar tävlingsbalansen i en marknad med nyttomaximerande klubbar.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

Ponera att man hade haft den individuella modellen i England och Premier League. Det är relativt enkelt att anta att ett fåtal klubbar däribland Manchester United hade haft den största marknadsandelen av TV pengar. Det betyder per default att dessa klubbars marknadsvärden hade varit högre då minimal subvention utgår till konkurrenterna. Lägre affärsrisk belönas med en högre värdering.

Och det betyder att Glazers hade fått betala kanske uppemot ett 30% högre belopp för sitt förvärv av Manchester United. Förvärvet skulle därför finansieras med nominellt 30% mer i skulder vilket i sig genererar 30% högre räntebetalningar och därmed 30% mindre pengar att rekrytera talang för. Det betyder även att David Conn skulle kunna fakturera för 30% fler tecken i sina krönikor om att domedagen är så mycket som 30% närmare.

Sist men inte minst skulle sannolikheten för att de små lagen ska kunna ta poäng mot de stora öka med motsvarande siffra. 30% ökad chans till happiness för alla mindre klubbars fans med andra ord. Och glädje kan inte mätas i pengar.

Eftersom dessa möjligheter till profit öppnas är det troligt att klubbarna med de allra starkaste varumärkena under resans gång hade blivit förvärvade av profitmaximerande ägare och marknaden hade på så sätt självreglerat ligans tävlingsbalans. Ligan hade naturligtvis inte haft en perfekt jämn balans men betydligt jämnare än La Ligas dito och förmodligen inte helt olik dagens.

Ni kanske undrar varför den individuella modellen inte finns i England? Jag återkommer med det resonemanget i ett senare inlägg.

I Spanien ägs de två största klubbarna av sina medlemmar. I den fåfänga och giriga jakten på titlar drivs presidentkampanjerna där den kandidat som lovar flest och bäst spelarförvärv vinner valet. Vill du bli president måste du först lova att du blir kung av Silly Season.

Men är det egentligen ett problem? Det är nog bara spanjorerna själva som kan svara på det.

För låt oss titta på saken från ett annat perspektiv. Lyfter man bort Barcelona och Real Madrid från tabellen får vi en tävlingsbalans för vår 18 lags liga som är relativt lik den i Premier League. Det finns två Champions League platser att tävla om och om förutom Barcelona och Real så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. En ligaseger är med andra ord inte något som särskilt många fans går och drömmer om. Historien säger oss att sannolikheten till det är i det närmaste obefintlig.

Vi skulle därför kunna se La Liga som en 18 lags serie där varje lag, fyra gånger om året, möter Champions League motstånd och får mäta sina krafter med flera av världens bästa spelare. Och kanske upplevs det mer exklusivt för en liten klubb skrälla mot någon av drakarna en gång vart 60:e år istället för att göra det så pass ofta som var 20:e säsong.

Och som grädde på moset har man två lag att välja på för att heja fram i Champions League.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Utan att dribbla in mig i ekonomiska resonemang konstaterar jag att Sevilla vunnit UEFA-cupen två gånger på 2000talet (2006 och 2007), Spanska cupen 2007, UEFAs Supercup 1 gång och Spanska Supercupen.
Valencia vann ligan 2002 och 2004, UEFAcupen 2004, Spanska cupen 2008 och spelade final i CL 2000 och 2001.

Ok, inte lika mycket framgång som för de två elefanterna...men nog har supportrarna till dessa klubbar (för att ta två exempel) haft rätt kul de senaste åren?!

Ett resultat av den "misslyckade" kapprustningen antar jag?

von_oben

Anonym sa...

"When you've had money and lost it, it can be much worse than never having had it at all!"

Valencia jah, vad det va eller? Sedan fick efterspelet för Valencia nästan klubben att gå under men visst frågan är om det var värt det? Kanske kanske inte... Tack, wallstreet att man kan söka svaret i dig (se ovan)

Uefacupen är en skitturnering som ingen tar på allvar jämfört med ligan.

Spanska cupen nja lättare är ju en utslagsturnering lite tur och du behöver bara göra EN bra match ex. mot Barcelona i en semifinal.

Kommer alltid se konjuturella förändringar men trenden kommer bestå, den som har mest kapital får bäst produkt (lön+transfer+arena m.m)!

Mr H

OH sa...

Snyggt citerat där :-)

Skitturnering eller ej, nog var fansen glada över framgångarna. Men de bli oxå de som kommer vara mest unhappy den närmaste tiden.

Adam sa...

http://fotbolldirekt.se/publiken-sviker-vi-var-inte-mogna-att-starta-så-här-tidigt

Publiken sviker (sic!), är inte mogna. Theorin erkänner att han är korkad och skyller på publiken. Konsten att ta på sig fel och samtidigt skylla ifrån sig...

Anonym sa...

Visst var det en fin quote innan, måste erkänna att jag klappade mig själv lite lätt på magen. :)

Menade förstås inte att det inte var värt att vinna... Men att det kanske inte högprioriteras jämfört med ligan. Sedan är fallet att det alltid är enklare att vinna ett slutspel än inhemska ligan om man är underdog relativt sett i turneringarna. (8 "engångsmatcher", eller 38 matcher...) CL tar där igenom lite bort underdogs chanser i och med deras gruppspelet.

Givet blir det alltså per definition också svårare att gissa rätt vinnare i utslagsturneringar än i en serie.

och slutklämmen borde vara denna i utslagsturnering: "Life all comes down to a few moments. This is one of them."

Trevlig helg/
Mr H

Adam sa...

Psst...Blue Horseshoe loves Blue Star.