onsdag 17 februari 2010

Champions League - Play Off

Veckans bomb måste väl ändå vara den engelska förslaget om att lag 4-7 ska göra upp om den sista kvalplatsen till Champions League. Den kollektiva reaktionen från ligans supportrar samt tidningar verkar vara positiv. Det borde den inte vara. I alla fall inte i tider där det är politiskt korrekt att dissa överinvesteringar.

Det ekonomiska nettot för ligan som helhet och majoriteten av klubbarna förväntas nämligen bli negativt. Ni undrar säker varför?
Det som sker är att man genom detta play-off slutspel genererar nya intäkter i form av matchdag samt sändningsrättigheter.

Ponera att dessa uppgår till £50 miljoner. En summa som ska delas av fyra klubbar som placerar sig på plats 4-7. I potten finns ytterligare intäkter. Dessa är dock inte nyproducerade utan finns sedan tidigare. Vi pratar naturligtvis om kvalplatsen till CL och allt vad det innebär.

Klubbarna utanför big4 kommer med andra ord se sina möjligheter att vinna marknadsandelar. Erfarenheten säger att de 16 klubbarna kommer att investera i talang för att kunna nå, dels de nya £50 miljonerna som delas ut, och dels de potentiella men befintliga CL miljonerna. Utan att göra någon större vetenskaplig analys så skulle jag uppskatta de kollektiva investeringarna till £100 miljoner, minst. £50 miljoner back för kollektivet såldedes och där har vi med andra ord Nash-jämvikt - "competitive outcome". Underskottet föredelat över de 16 klubbar som idag är utanför, men drömmer om ett liv i Champions League. Och allt för att nå pay-offen som uppgår till inte mer än £50m. En summa som fyra klubbar får dela på.

Vi kan därmed förvänta oss drevet sätta igång den dagen siffrorna i boksluten väl presenteras.

måndag 15 februari 2010

"Adam Smith needs revision"‏ - well, not quite yet

Såg filmen A Beautiful Mind i helgen. Låt oss titta på hur Hollywood Nash, aka Russel Crowe hade löst problemet och därmed ökat de allsvenska klubbars konkurrenskraft i Europa.

Den kvalplats till Champions League som ligavinnaren erhåller trejdas bort till förmån för två platser till UEFA Europa League. Potentiell motpart i affären är någon av "få-klubbs-dominanta" ligorna i öst.

Uppsidan med denna lösning, förutom den extra platsen i euorpa, är en lägre risk för fenomenet paradox of power*.


Ironiskt nog är inte "Crowes jämvikt" alls densamma med den jämvikt vars rollkaraktär han spelar, den riktiga John Nash, kom fram till. Filmklippet visar ett kooperativt spel. Nash teorier utgick från icke-kooperativa där varje individ alltid utgår från sitt bästa och inte gruppens.

Låt oss ur ett lekmannaperspektiv applicera tankarna i sportens värld.

"Crowes jämvikt"
skulle vi till exempel kunna applicera på den amerikanska liga modellen. Major league klubbarna delar på den profit som ligan skapar med hjälp av revenue sharing, distribution av talang (draft), luxary taxes etc. - "cooperative outcome". Så alla glada och nöjda? Naturligtvis inte... New York Yankees ägare George Steinbrenner har hittat sitt sätt att föra över värde från ligan till sig själv.

Vi har även Al Davies och hans 20 år långa kamp om att flytta NFL laget Oakland Raiders till Los Angeles. 1982 fick han "go" och flyttade till änglarnas stad där man fram till 1994 tog namnet Los Angeles Raiders. Ett större upptagningsområde och målgrupp låter på förhand bra men brasklappen var att en inte helt obetydlig del av marginalintäkten åts upp av NFL:s revenue-sharing-program. När så Oakland lockade med publika medel färdigfinansierad ny arena var det inget jättesvårt beslut för den gode Al. Flyttlasset gick tillbaka till Oakland, således bra för honom och mindre bra för kollektivet.

I UEFA-financial-fairplay konceptet försöker klubbarna som redan har lyckats att skaffa sig sin stora marknadsandel, ta och låsa igen dörren bakom sig. Med hjälp av Michel Platini försöker de sätta "competitive outcome" under distress.

1991 samarbetade Englands elitklubbar, hotade med utbrytning, och bildade Premier League. Vi såg koncentration av talang, elitism, -"cooperative outcome", vilket stärkte ligans varumärke och kunde finansiera och locka de bästa spelarna till ligan. Alla klubbar får ju en viss garanterad del av de stora TV intäkterna samtidigt som man behöll upp/nedflyttning vilket gör att klubbarna i jakt på att inte gå miste om dessa intäkter överinvesterar till bristningsgränsen. - "competitive outcome". Överinvetseringar och de oexisterande nedflyttningsklausulerna är således en Nash-jämvikt.

Här är det måna som skyller överinvesteringar på privat ägande. "Clubs are companies, bought and owned by people who then overspend on players" . Inget kan vara mer populistiskt än så...

En gång i tiden var samtliga spanska klubbar medlemsföreningar. Det gick sådär... När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden ska betraktas som galaktiska belopp - "competitive outcome".

First Restructuring Plan med bland annat statliga interventioner i syfte att rädda klubbarna räckte inte till. 1990 blev man till slut tvingad till Second Restructuring Plan. Det vill säga, klubbarna fick lov att bolagisera verksamheterna med syfte att sanera skuldberget. Det blev en kortsiktig effekt men fenomenet med överinvesteringarna kom tillbaka - "competitive outcome".

Nash jämvikt ger oss även allsvenskans UEFA ranking. För att nå de mål som svensk elitfotboll har satt upp krävs ett visst samarbete. Ett antal klubbar måste vara beredda att sätta sig i baksätet och det svåra är naturligtvis presentera incitament till dessa klubbar.

En minskining av allsvenskan till tolv lag kommer att ge varje klubb en större del av de centralt sålda avtalen. Samtidigt kommer gapet ner till Superettan att öka och kostnaden att degraderas blir mycket större än vad den är idag. Vi skulle kunna förvänta oss ett liknande "rat-race" som vi ser i England.

En modell med fler än 12 lag och ett något större gap mellan topp och botten skulle kunna göra degradering till en mer naturlig del i en långsiktig strategi hos en klubb. Knäckefrågan är att göra allsvenskan mer ojämn utan att den för den delen inte blir allt för ojämn och ospännande.

-----------------------------
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power - Stefan Szymanski, Oct 2006

fredag 12 februari 2010

Reverser

På Malmö FF balansräkning per 31/12-2009 kan vi utläsa att man har utestående fordringar på 29 miljoner kronor hos andra klubbar avseende spelartransfers. För att förtydliga, spelarförsäjningarna är bokförda som intäkter på 2009 års resultaträkning men pengarna har ännu inte landat i kassan.

Det behöver inte alls vara några som helst konstigheter. Vi har tidigare uppmärksammat finansieringen klubbarna emellan i fallet Roma vs Liverpool och strukturen avseende kontraktet Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid.

Det jag är lite nyfiken på är hur många reverser det finns där ute och hur pass mycket ligger klubbarna efter med sina betalningar efter att aktiviteten på transfermarknaden och därmed omsättningen på pengar varit extremt låg denna vinter. Vilka säkerheter tar klubbar från sina motparter i samband med spelaraffärer? Tar man överhuvudtaget hänsyn till counterparty risk? Antar man att det finns en implicit garanti som till exempel i fallet Dubai? Och kommer kreditförluster och eventuella uppgörelser klubbar emellan vara nästa media-fluga hos sportredaktionerna?

Transfersagan om Francesc Fàbregas

En kul liten historia är den om Fàbregas vara eller inte vara i Arsenal. Arsenal ser ut att värdera Cecs till £30miljoner. Det är nämligen det belopp som man är sägs vara beredd att erbjuda spelaren för ett flerårskontrakt. Värderingen är baserad på den förväntade prestationen och de förväntade kassaflödena som spelaren kommer att bidra till hos Arsenal.

Samtidigt är Barcelona som bekant intresserade av Fàbregas tjänster. För att en affär ska vara möjlig måste dock vissa villkor uppfyllas. Barcelona måste erbjuda spelaren mer än de £30 miljoner som Arsenal erbjuder samtidigt som man måste erbjuda Arsenal mer än de £30 miljoner i transfer fee som klubben värderar spelaren till. Arsenal vill naturligtvis ha en riskpremie eftersom det uppstår ett rekryteringsbehov. Cecs prestation i Arsenal är välscoutad men "ersättarens" förväntade prestation i klubben exponeras mot en rekryteringsrisk. Denna risk kommer Arsenal vilja att prissätta.

Barcelona måste därför vara beredda att investera upp mot £100 miljoner (€115m) i Francesc Fàbregas inkluderandes både transfer fee samt det personliga kontraktet.

Kan man räkna hem det? Kanske...
Barcelona omsatte säsongen 2008/09, EUR 385 miljoner vilket är 45% mer än vad Arsenal gjorde under samma säsong. (omräknat till EUR där Arsenal dessutom lidit av pundets försvagning) Och tillväxten fortsätter under pågående säsong.

Barcelonas affärsrisk är i det närmaste minimal. Den är betydligt lägre än Arsenals dito. Det finns knappt någon som helst konkurrens i toppen av den Spanska ligan. Antingen kommer man på första plats eller andra. Klubben kan därför kosta på sig den finansiella risk som ett sådant kontrakt trots allt innebär.

Fullinvesterade - dags för produkten MFF att leverera

Malmö FF har nu släppt sitt boklsut för 2009. En mycket snabb okulär besiktning säger att klubben nu är fullinvesterad och där man nu behöver prestera på planen.

Första året med nya arenan gav nya intäktskällor. Match-day-revenues upp 18 miljoner till 37m och sponsor/reklam upp 12m till 61m. Den stora nyttan med en ny arena är naturligtvis paketeringen av erbjudanden där man kan prissätta sköna premier i loger samt klubbstolar där man även slänger in en matbit.

Men inga intäkter är gratis. Kostnaderna upp med ca 60 miljoner där finansieringskostnaderna samt arenadriften naturligtvis drivit kostnadssidan.

Klubben är nu hyfsat fullinvesterade där man förutom arenan, under 2009 investerat 27 miljoner i transfersummor (aktiverat som immateriell tillgång på balansräkningen) samt en okänd summa i sign-on-fees (kostnadsfört i sin helhet) och där lönekostnaderna steg från 56miljoner till 70m.

Det gäller således för produkten fotboll att börja leverera. Vi kan förvänta oss en större volatilitetet i klubbens framtida resultat där sportsliga framgångar, tack vare nya arenan, har en högre uppsida än tidigare men där den finansiella risken ökat. I den mycket hårt konkurrensutsatta allsvenskan är man ju även exponerad mot en hög affärsrisk.

Återkommer förhoppningsvis under helgen när jag hunnit läsa rapporten mer noga.

måndag 8 februari 2010

Kontraktstrategier - överinvesteringar vs "relegation clauses"

Låt oss fortsätta på ämnet spelarkontrakt och gå in på överinvesteringar. Kostnaden för fotbollsklubbar att degraderas från en liga brukar vara mycket hög. Den stora anledningen stavas kraftigt minskade intäkter i kombination inte lika kraftigt minskade kostnader.

Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.

Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.

Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.

Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue - ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.

Hur kommer det sig?

Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att "relegation clauses" alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.

Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med "fångarnas dilemma". Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.

Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.

-------------------------------------------------------


*Värderingen av ett spelarkontrakt med en "relegation clause" i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.

Ett kontrakt fritt från "relegation clause" har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes "relegation clause", diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.

Vi kan även anta existensen av en "klausul-paradox". Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken.
Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av "relegation clauses" men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.

När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
-------------------------------------------------------
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40

söndag 7 februari 2010

Kontraktstrategier - gamla teorier

Har ni ännu inte läst Simon Kupers FT-kolumn denna vecka så läs den. Jag väljer att plocka ut stycket nedan.

"Ajax Amsterdam’s general director recently tallied his club’s transfers, and came up with this estimate: only 8.3 per cent of the footballers Ajax had bought in the past decade had succeeded. Ajax’s Dutch rivals, he said, had done even worse."


Det sätter fingret på mina resonemang här och här.

Lyckas en klubb att motivera sina spelare att stanna kvar ytterligare en säsong under dennes högpresterande period så kommer klubbens rekryteringsbehov, över en 10 års period, att minska kraftigt. Och tittar vi på Ajax-hövdingens estimat kan vi konstatera att när 9 av 10 spelarförvärv är mindre lyckade så kommer i så fall antalet felköp att reduceras rätt så rejält.

Finns således pengar att hämta.

fredag 5 februari 2010

Ytterligare en som har gått på myten...

Då finns det ytterligare en i raden av människor som har gått på myten om höst-vår.

Ni som slaviskt följer den osynliga handen känner till mina tankar som alla finns samlade här. Men låt oss bryta ner det hela på klubbnivå och den insikt som finns hos respektive klubb.

Eftersom svensk elitfotboll består av elitklubbarna och dess organisationer är det uppenbart att den samlade analysen från sveriges fotbollselit inte riktigt vet vad som krävs. Något som även kommit fram i samband med analysen inom ramen för elitprojektet.

-En grundläggande orsak till detta är att i flertalet av våra elitföreningar saknar en gemensam grundsyn på hur föreningarna skall nå framgång.

Naturligtvis kan vi förvänta oss att det finns en bromsande agenda hos de mindre klubbarna. Men man kan även ställa sig frågan om de större klubbarna själva vet vad som krävs och framför allt har förstått värdet av sina respektive varumärken. För någon månad kunde vi läsa om IFK Göteborg och deras frustration i samband med hyresavtalet på den nya arenan i Göteborg.

"Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"

Uppenbarligen gjorde man inte läxan och där man på förhand varken kartlade målgruppen eller fastställde affärsmodellen innan man flyttade in på Gamla Ullevi. Häpnadsväckande om ni frågar mig. Men om det ändå kunde stanna här...

Det finns fler rättigheter vars värde IFK Göteborg inte riktigt har lyckats att prissätta. Som evenemangsarrangör äger klubbarna från början sina egna sändningsrättigheter. Något som man sedan ger upp till en kollektiv försäljning. Till sist erhåller man en kick-back genom en distributionsnyckel.

Som en av klubbarna med i allsvenska ögon stora intäkter från matchdag samt marknad hör IFK till segmentet som, ju högre ersättningen från sändningsrättigheterna är, desto mer förlorar man i konkurrenskraft .

Men det handlar inte enbart om "mantrat" konkurrenskraft. I samband med att klubbarna väl gett upp rättigheterna till mediadistributörerna, har man uppenbarligen även gett upp en del av kontrollen över schemaläggningen av sina egna evenemang. Något jag belyst i tidigare inlägg.

Det blir inte de bästa förustättningarna för när det handlar om planering och försäljning av sina egna live-evenemang och maximeringen av match-day-revenues.

Två år i rad har IFK Göteborg slaktats tidigt i kvalen till UEFA:s turneringar. Nej, dagens fotboll handlar inte enbart om talangutveckling. Och framför allt handlar det inte om vår-höst vs höst-vår.

Om nu inte kunderna själva hellre vill konsumera produkten fotboll i det formatet. För är det någon som ens har ställt frågan till de som förväntas generera det i sammanhanget enda relevanta som påverkar svensk fotbolls konkurrenskraft? Det vill säga intäkter.

Och kanske ska man börja med att ställa frågan vad den samlade bilden hos konsumenterna hellre vill se. En mer polariserad allsvenska med större internationell konkurrenskraft eller en jämn liga? Det senare har man lyckats med att bibehålla under en period där intäkterna ökat med flera hundra procent. Det till priset av en sämre europaranking.

Det är kanske här debatten egentligen borde starta.

måndag 1 februari 2010

Revenue Sharing update - Big 5

För lite drygt en månad sedan skrev jag om förslaget till en kollektiv försäljning av de spanska sändningsrättigheterna. Mycket snabbt krossades dock mina något naiva förväntningar om en tiltad liga av Simon Kupers kolumn i Financial Times.

The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. It’s the big teams that have big importance on TV.

Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.

Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite "övertalning" så...

Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.

Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.

Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin "equality" retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.


saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.

Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.

Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.

Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 - 2 ggr (50-59%).

Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.

Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.

Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.

(klicka på bilden för bättre upplösning)
Saxat från: "The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing"

torsdag 28 januari 2010

A highly competitive business

I en extremt konkurrensutsatt marknad lyckas hälften av klubbarna tjäna pengar. Det är betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Nästan 2 av 3 klubbar som går med förlust ligger dessutom relativt nära felmarginalen.

Samtidigt fortsätter slipandet på den största blåsningen på den här sidan millennieskiftet, UEFA-financial-fair-play.

onsdag 27 januari 2010

"administration"

Crystal Palace fick igår sin ansökan beviljad och förpassades in i "administration". Exakt vad den termen betyder finns mycket väl beskrivet av BBC från den tiden vi upplevde den förra stora ruschen, året var 2002.

Från och med 2005 bestraffas även klubbarna med 10 poängs avdrag. Anledningen till det är att överinvesteringar med administration som en utväg inte ska uppmuntras.

Även om målgruppen av potentiella nya klubbägare i takt med the credit crunch har minskat så förväntas administratorn hitta nya investerare.

I grafen nedan kan vi se en tidsaxel och hur många klubbar som hamnat på obestånd. 2009 års siffror sträcker sig enbart till maj och jag känner inte till det slutliga utfallet. Cynisk nog kan vi bedöma förutsättningarna som relativt goda för att nå ett nytt all time high under 2010.


saxat från: deloitte annual review of football finance 2009

twitter

I kolumnen till höger hade jag tänkt att uppmärksamma aktuella händelser som inte är tillräckligt viktiga för få ett eget längre blogginlägg män ändå är värda en omtanke.

Just nu kan ni läsa om vad Pontus Kåmark egentligen menade i fotbollskanalen europa när han sade att fotbollsekonomin var uppe på regeringsnivå. Vi avslöjar vilken information som med största säkerhet inte fanns med i Lars Åke Lagrells EM kalkyl som han, i jakt på statliga miljardgarantier, lämnade till regeringen. Dessutom heads up om att sportredaktionerna inom mycket snar framtid har kommit till insikt om att obligationer, precis som aktier, ofta prissätts på daglig basis och kan gå upp eller ned i värde. Det kommer man att tycka är jättekul.

måndag 25 januari 2010

Transferflöden - England

Som jag skrev i ett tidigare inlägg förväntas det vara PL-klubbarna med hög wages/revenue ratio samt klubbarna lägre ned i ligasystemet vilka för tillfället upplever kärva tider.

En viktig finansieringskälla för dessa klubbar är handel med spelarkontrakt. På så sätt ökar de kapitalomsättningshastigheten på sina tillgångar. Denna vinter har transfermarknaden visat sig vara extremt trög. Earnst & Young gjorde en ögonblicksbild efter ca två veckor in på det nya året.

När ovan nämnda finansieringskälla minskarökar istället klubbarnas kortfristiga lån med framtida tv-intäkter som säkerhet. I sista hand förväntas ägarna låna ut likvida medel till sina klubbar.

Vi ska komma ihåg att de två föregående vintrarna har varit extrema och bör naturligtvis inte användas som norm. Ändock har aktiviteten varit lägre än tidigare år. Jag förväntar mig däremot att vi ser en överreaktion och att vi redan i sommar får se en korrigering även om prisnivån på spelare lägre ned i kedjan rimligtvis blir lägre.

Dels har vi ett VM slutspel där nya stjärnor kanske tänds på fotbollshimlen och driver talangen uppåt i näringskedjan. Dels så betalas merparten av tv pengarna ut under sommaren vilket generellt ger en mycket högre aktivitet under sommarfönstren.

Och när Mancinis smekmånad snart är över kommer det återigen att bränna till i scheik Mansours plånbok.

Vi ska även komma ihåg att toppen på fotbollspyramiden upplever en fortsatt stark efterfrågan på produkten fotboll. Något som till viss del säkerställer balanserna lägre ned i kedjan.

Låt oss titta på hur transferflödena går i det engelska ligasystemet. Vi får inte heller glömma bort att mer än hälften av transfersummorna hamnar utomlands där flödena mycket sannolikt följer en liknande väg. Den minskade transferaktiviteten når på så sätt även marknader långt ner i kedjan, däribland allsvenskan. En helhetsbild finns sedan tidigare beskriven här.
källa: deloitte annual review of football finance 2009
Figuren visa pengaflöden i samband med transfer av spelarkontrakt säsongen 2007/08.
Totalt förvärvade de engelska klubbarna kontrakt för £779miljoner. £451 miljoner hamnade utomlands och £328 miljoner fördelades till klubbarna och divisionerna enligt figuren ovan.
Ju mindre pengar byter ägare högst upp i hierarkin, desto sämre likviditet blir det längre ned.

fredag 22 januari 2010

ManU är prissatt på marknaden

£250m @ 9,125%
$425m @ 8,75%
Klicka på länken

Emissionen sägs ha varit övertecknad och riskpremien lägre än benchmark. Vi har därmed fått se den kollektiva analysen av Manchester United från samtliga världens investerare och den är inte riktigt överens med de domedagsprofetior som vi har fått läsa de senaste två veckorna.

Italienska kartellen får klartecken

Den italienska ligan har nu fått klartecken från de nationella konkurrensmyndigheterna att kunna löpa linan ut med försäljningen av det kollektiva TV avtalet.

Den bakomliggande problematiken är att klubbarna, som är de ursprungliga ägarna av sina respektive sändningsrättigheter, går ihop och bildar en kartell för att sedan paketera och sälja rättigheterna kollektivt och på så sätt få en möjlighet att driva upp priset.

Det hela skulle kunna ses utifrån två perspektiv.
Konsumenten får generellt inte välja enbart den klubb (produkt) man önskar se. Oftast behöver man köpa ett större paket och därmed betala ett pris även för andra produkter som man egentligen inte vill ha. Dessutom finns risken att ens klubb inte visas i rutan. IFK Norrköping har till exempel sålt sina sändningsrättigheter genom kartellen men supportrarna får ingen möjlighet att se varje match.

Ur leverantörsperspektiv får de stora aktörerna en möjlighet att hålla mindre konkurrenter på avstånd. De mindre spelarma på marknaden har generellt inte tillräckligt stora muskler att förvärva sändningsrättigheterna - entry barriers. Marknadsandelen kan bibehållas och konkurrensen på marknaden kan hållas nere.

FA Premier League och BSkyB har tidigare stött på patrull hos EU:s konkurrensmyndigheter. Rättigheterna för Premier League måste numera säljas i sex olika paket där en distributör maximalt får förvärva fyra. Och nu är ett nytt case uppe inför framtiden.

Även Bundesliga har varit föremål för utredning på EU nivå. Och den senaste upphandlingen fick de tyska konkurrensmyndigheterna att lyfta på ögonbrynen och det hela slutade med ett kortare avtal än de sex år man från början ville sälja.

torsdag 21 januari 2010

Schalke 04 vs "fair play"

Noterar att Schalke 04 som ganska nyligen till den tyska ligaföreningen har föreslagit restriktioner vad gäller lönetak samt transfers.

"Directive for fairer competition". För vem?

Schalke 04 som finns med på Deloitte Football Money League har näst högst intäkter i ligan. Med i det närmaste ett ointagligt gap till FC Bayern München vill man istället, i bästa rent-seeking anda, hålla konkurrenterna underifrån på behörigt avstånd.

En mycket bra krönika på länken om "hyckleriet" bakom UEFA-financial fair-play.

onsdag 20 januari 2010

Premier League Health Status 2008/09

Låt oss försöka skapa oss en bild av läget i Premier League baserad på den offentliga information som finns tillgänglig.

I takt med att årsredovisningarna tickar in tänkte jag sammanfatta nyckeltalen för säsongen 2008/09. Vi söker signaler på att ett ekonomiskt armageddon skulle stå för dörren. Jag hoppas kunna uppdatera tabellen i takt med att fler bokslut ramlar in.


figur 1. Intäkter samt wages/revenue ratio. En jämförelse säsongerna 2007/08 samt 2008/09.
* Arsenal exkl intäkter från försäljningen av fastigheterna på Highbury. Blackburn Rovers ratio signifikant upp och ManCitys dito upp enligt plan.
På intäktssidan ser vi trots lågkonjunktur inga stora tecken på någon efterfrågekollaps.
Observera gärna vilka klubbar som skulle behöva att minska sina budgetar vid ett eventuellt lönetak och vilka klubbar ett sådant skulle gynna.
källa; respektive klubbs årsredovisningar.

För att en kollaps ska ske krävs antingen att intäkterna minskar kraftigt eller att överinvesteringarna stiger. Rent fundamentalt finns det väldigt få signaler som tyder på det.
Vad gäller TV intäkter så är de fixerade fram till 2013 när nuvarande TV avtal löper ut.

På marknadssidan är det naturligtvis svårare att få sig en uppfattning. Vi kan dock konstatera att Manchester United och Liverpool håller uppe prisnivån genom sina senaste tröjsponsoravtal. Båda klubbarna har under 2009 tecknat nya avtal värderade till £80 miljoner över 4 år. Betydligt högre nivåer än vad de föregående avtalen låg på.

Premier League har i oktober 2009 tecknat ett nytt huvudsponsoravtal. Barclays fortsätter men till pris 25% högre än det gamla. Den immateriella tillgången som varumärket kan definieras som bibehåller därmed ett högt marknadsvärde.

Ligan tecknade i somras ett free-to-air avtal i Kina och har därmed börjat penetrera den enorma marknad som finns där. Ökad global närvaro genererar rimligtvis en större målgrupp sponsorer och minskar därmed risken för en prispress alternativ kollaps.

Gällande match-day-revenues är det, än så länge, inte heller mycket som tyder på någon efterfrågeminskining. Beläggningsgraden efter 21 omgångar säsongen 2009/10 är lika hög som de två senaste åren (fig 2). Här är det naturöigtvis viktigt att storklubbarna klarar av att bibehålla prisnivån på VIP loger, klubbstolarna samt hospitalitypaketen. En betydande del av intäkerna kommer nämligen från väldigt få i publiken. (I ManU:s fall genereras 45% av match-day-revenues från endast 10% av arenans besökare)

Som jag ser det ligger risken hos klubbarna som vars affärsmodell sedan länge tillbaka bygger på kapitaltillskott från sina ägare. Dessa klubbar besitter en hög wages/revenue ratio och kan relativt enkelt identifieras i tabellen ovan.

Vi kan även dra slutsatsen att flera klubbar drabbas av likviditetsbekymmer när transfermarknaden för tillfället är mer passiv. Många klubbägare önskar öka kapitalomsättningshastigheten på sina immateriella tillgångar (läs spelarkontrakt). När handeln i dessa kontrakt minskar ökar rimligtvis belåningen med framtida tv pengar samt biljettintäkter som säkerhet. I sista hand förväntas klubbägaren låna ut nödvändiga medel till klubben.

De positiva nyheterna är att storklubbarna ser ut att lyckas och bibehålla sina intäkter vilket skulle kunna indikera på en snar återhämtning till en mer normal transfermarknad.

Klubbar som konkurrensmässigt gynnas är de som har starka kassaflöden från sina rörelser och inte behöver hålla uppe kapitalomsättningen från spelaraffärer. De kan egentligen vänta ut marknaden. Samtidigt ska de ju ha konkurrenter att spela mot. Annars finns det ingen business över huvudtaget.

Som jag skrev tidigare misstänker jag dock att läget ser värre ut lägre ned i ligasystemet. Vi får däremot inte glömma bort att läget på något sätt är nytt eller unikt.



figur 2. Beläggningsgrad på arenorna i Premier League. Säsongerna 1995/96 till 2009/10

tisdag 19 januari 2010

Due Diligence

Att det fanns en hel del hål att stoppa igen i samband med bail-outen av West Ham kan omöjligtvis ha kommit som någon överaskning för David Gold och David Sullivan.

Sedan flera år tillbaka en av ligans högsta wages/revenue ratio. Tröjsponsorn XL som i september 2008 släckte igen samt isländska ägare som, föga oväntat, inte längre hade medel att skjuta till.

Inga konstigheter, framför allt eftersom Sullivan själv vet hur en väl genomförd due diligence går till. För ganska exakt två månader sedan dissade han Carson Yeung efter köpet av Birmingham från honom själv och David Gold.

“It’s a bit like me buying a house, failing to conduct a survey and then moaning when the damn thing collapses”

Tilläggas kan att Yeung gick och ringde farbror blå.

söndag 17 januari 2010

Är domedagen återigen nära?

Den senaste veckan har vi kunnat läsa mängder med texter om den "ekonomiska kollapsen" i Premier League. Själv har jag svårt att hitta några nya nyckeltal som skulle förändra den tidigare helhetsbilden till det sämre.

Manchester United har varit den stora slagpåsen där skulden samt finansierinsgkostnaderna har uppmärksammats. Men har inte dessa varit kända ända sedan 2005 i samband med att Glazer tog över klubben?

Någonstans på vägen verkar man helt ha missat nyheten och det faktum att klubben under säsongen 2008/09, efter att ha förvärvat spelarkontrakt för £56 miljoner, betalat räntorna (£41m) och amorterat £10 miljoner på någon av Glazers kreditfaciliteter, trots allt levererade ett brutalt starkt positivt kassaflöde på £100 miljoner. Det är mer än vad Manchester City hade i totala intäkter under samma säsong.

Men visst finns det en stor kulturkrock. I fotbollseuropa har vi svårt och acceptera att klubbar drivs med syfte att i första hand generera profit till sina ägare. David Conn på the Guardian har varit den som har skrikit allra högst men vi får inte glömma bort att Conn gärna väljer ut och lägger enskilda nyckeltal så att de passar in i de fack där de egna värderingarna finns. Värderingar som sedan tidigare präglar hans böcker*. Absolut inget fel med det men är värt att ha i åtanke när man läser tidningarna. Det är nämligen en viss skillnad mellan "systemet suger" och "systemet är på väg mot en säker undergång".

Tittar vi vidare bland de ekonomiska nyckeltal från säsongen 2008/09 som sakta men säkert börjar släppas är det ännu inte mycket som tyder på att situationen i Premier League är värre än vad den varit tidigare.

Arsenal presenterade ett bokslut starkare än någonsin tidigare och Tottenham tuffar på med sin profit-maximerande modell. Chelsea redovisade sin vana trogen röda siffror på den nedersta raden men underskottet har minskat från tidigare år. Manchester City som nyligen redovisade en galaktisk förlust sticker naturligtvis i ögonen. Underskottet är dock helt i linje med planen att föra klubben till det absoluta toppskiktet.

Visst, många mindre klubbar kämpar hårt och kräver årliga kapitaltillskott från sina ägare. Men inte heller det är någonting nytt. Det skulle i så fall vara det att klubbägarna, i skuggan av the credit-crunch, har mindre pengar att skjuta till.

Men i själva verket är det i divisionerna under Premier League där problemen rimligtvis bör upplevas som allra värst. Låt oss ta en snabb överblick.

Klubbarna i Premier League hade (2007/08) en genomsnittlig wages/revenue ratio62%. Motsvarande nyckeltal i the Championhsip var 87%, League 1 - 71% och League 2 - 69%. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vilka som får mest stryk nu när aktiviteten på transfermarknaden, under en övergångsperiod, avtar och stryper de så viktiga kassaflödesströmmarna uppifrån och ned i systemet. Men betänk att dessa siffror är nästan två säsonger gamla och klubbarna från the Championship lever, trots sina då höga 87%, än idag.

Och för att få ytterligare perspektiv låt oss titta på säsongen 1999/00 samt 2000/01 där klubbarna i the Championship bar upp ett genomsnittligt wages/revenue ratio 94% respektive 101%. Hur fan löste man det? Det var för övrigt innan fotbollseuropa spåddes gå mot "ett ekonomiskt armageddon".

Så är domedagen nära? Det går utifrån den idag kända informationen inte att bedöma om så är fallet. Kanske, kanske inte... Jag skulle däremot säga att den mest sannolikt inte är det.

Många anhängare av UEFA-Financial-Fair-Play har den senaste tiden fått vatten på sin kvarn. De som hoppas på ett mer spännande och ovisst fotbollseuropa kan dock sluta drömma. Vi ska komma ihåg att en sådan reglering kommer att tas emot med öppna armar av Malcolm Glazer. Att försvåra överinvesteringar i talang innebär att priset för sportslig framgång kommer att minska för klubbar med högst intäkter, klubbar som Manchester United.

The Sport Economist har kommenterat dessa regleringar i bästa osynliga handen anda. Man har dessutom en kortare diskussion kring anledningen till varför de mindre klubbarna inte protesterar. Det är egentligen ganska enkelt, det är bättre att bibehålla sin idag halvmediokra plats i värdekedjan än att bli passerad och ifrånsprungen underifrån.

Vill man ha ett jämnare fotbollseuropa finns det egentligen bara ett sätt att göra det på. Lyfta bort de största klubbarna i de största ligorna och bilda en "superliga". Men vilken klubb vill lämna ära och medaljer och byta det mot risken att slåss i botten av en tabell? För någon måste ju alltid komma sist.
------------------------------
*Två av David Conn författade böcker.
The Football Business: Fair Game in the '90s?
The Beautiful Game? Searching For The Soul of Football
------------------------------
Klistrar till sist in ett kortare reportage från SKY där man i veckan diskuterade fotbollens "eviga lågkonja".

onsdag 13 januari 2010

Värdeminskning...

Läser i den rosa tabloiden att Malmö FF VD Pelle Svensson skyller den uteblivna värdeökningen på de allsvenska sändningsrättigheterna, som dessutom måste justeras för inflation, på agenterna. Ingenting kunde vara mer fel!!!

Och jag som trodde att vi skulle ta de svåra frågorna på allvar. Lösningen på svensk fotbolls konkurrenskraft heter inte höst/vår. Den hänger inte heller på agenternas vara eller icke vara.

Det vi ser är en prissättning av resultatet på den investering som Svensk Elitfotboll gjorde i samband med att man sålde sändningsrättigheterna för perioden 2006-2010. En investering som definieras i form av den fördelningsnyckel de svenska elitklubbarna har varit överens om.

Malmö FF ska dock vara glada. Ökad ersättning från sändningsrättigheterna skulle med dagens fördelningsnyckel försämra klubbens finansiella konkurrenskraft.

tisdag 12 januari 2010

Det rör på sig...

…och vi älskar det!

Läser kommentarerna där de allsvenska tränrna påstår att AIK i och med spelarförsäljningarna har sålt sin plats i Champions League. Ingenting kunde vara mer fel!!! Man sålde sin plats för flera år sedan, närmare sagt hösten 2005.

Ett nytt TV avtal ser nu ut att vara på plats. Använder man sig av en likadan distributionsnyckel som man hade 2009 så betyder det att de idag till omsättningen fyra största klubbarna kommer att tappa i konkurrenskraft i relation till resten av allsvenskan. Ju mer pengar det nya avtalet ger, desto mer förlorar de stora klubbarna i konkurrenskraft. C4 index, det vill säga, de fyra största klubbarnas marknandsandel hade 2008 ett index på 150. Vid en snabb simulering visar det sig att TV pengarna, om de nu vore den enda intäktskällan för de allsvenska klubbarna, har ett C4 index på 130. Tilläggas kan att ett index på 100 betyder att samtliga klubbars intäkter är lika stora.

Det nya allsvenska delen av TV pengar kommer att vara ungefär häften så stort än vad den danska motsvarigheten är idag. Det gäller därför att investera pengarna väl.

Svensk Elitfotboll har hur som helst snackat ihop sig och tydligen sneglar man, trots allt, på att lyckas bättre i Europa. Och bara för att tydliggöra så utgår därför det här inlägget enbart från detta resonemang.

"Det är dags att ta de svåra frågorna på allvar"

Problemet är, så som jag ser det, att ingen klubb kommer att vilja sätta sig i baksätet och det skulle inte förvåna mig om "de svåra frågorna" till slut kommer att handla om en omläggning till höst/vår. Helt verkningslöst om ni frågar mig. "It´s all about bucks kid, the rest is conversation".

Nej nej, några av de svåra frågorna som måste ställas finns sedan en tid tillbaka besrivet i flertalet blogginlägg under länken här.

Bosse Johansson lyfter fram en dansk studie gjord våren 2009 och menar att man önskar genomföra ett liknande arbete. Men varför uppfinna hjulet ytterligare en gång?

Ni kan ladda hem den i sin helhet här.

Hvis man ser på, hvilke årsager der er til, at en liga klarer sig godt internationalt
målt på UEFA-ranking, og hvilken rolle sportslig balance i ligaen spiller,
viser det sig, at der primært er tre forhold, der har betydning for en ligas
succes:

1. Indbyggertallet jo flere indbyggere, jo bedre klarer ligaen sig internationalt
2. Gennemsnitligt tilskuertal til ligakampene jo flere tilskuere i ligaen, jo
bedre klarer ligaen sig internationalt
3. Sportslig balance i ligaen jo skævere ligaen er (sportslig ulig), jo bedre
klarer ligaen sig internationalt.

Punkt 1 kan man inte påverka. Punkt 2 och 3 kan ligaorganisatören själv stimulera.

Sent igår kväll löste den osynliga handen Platinis bekymmmer. Idag leverar den nästa bidrag.

måndag 11 januari 2010

Premier League vs competitive-balance-tax

Michel Platini och UEFA har sneglat åt Nordamerika och competitive-balance-tax har nämnts som ett alternativ för att förbättra tävlingsbalansen i Europa. (competitive-balance-tax nämns här)

I Premier League ägs två av topp4 klubbarna utav amerikanska affärsmän. Förvärven av klubbarna har genomförts genom skuldfinansiering (LBO). Vi kan därmed dra en parallell där räntenettot, i ManUniteds fall minus £42 miljoner (säsongen 2008/09) och Liverpool-£35m (säsongen 2007/8), fyller en funktion snarlik competitive-balance-tax.

Dessa pengar hade istället kunnat användas till ännu större spelarbudgetar och därmed bidragit till ytterligare en försämring av tävlingsbalansen i Premier League. Det finns en teoretisk modell som säger att tävlingsbalansen i en liga optimeras när storklubbarna är profitmaximerande och de mindre klubbarna nyttomaximerande*.

Så som det är idag självregleras tävlingsbalansen av marknaden. Om inte annat, bra nyheter för Platini.

“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon” -Michel Platini

Varsågod Michel, lösningen på dina problem finns redan.
---------------------------------------------
*Social Welfare in Sports Leagues with Profit-Maximizing and/or Win-Maximizing Clubs, Helmut Dietl, Markus Lang, Stephan Werner - Aug 2008.

Styrkebesked av Man United

Manchester United befäster positionen som den mest lönsamma fotbollsklubben i världen. Mitt under rådande lågkonjunktur ökade klubben sina intäkter med nästan 10%, från £256m till £278m. Röreleresultatet upp från £80m till £91m.

Betänk att goodwillavskrivningar (andra avskrivninigar också för den delen) inte är några pengar som lämnar bolaget och klubben levererar fortsatt brutalt starka kassaflöden från sin rörelse. Goodwill som är en immateriell tillgång motsvarar, i Red Football Ltd:s fall, den premie som Glazer i samband med köpet av klubben fick betala utöver det på balansräkningen bokförda värdet av Manchester United Ltd:s tillgångar. Frågar ni mig kan jag tycka att dessa nedskrivningar inte helt överensstämmer med klubbens samt varumärkets utveckling sedan uppköpet 2005.

Sedan Glazer tog över har omsättningen mer än fördubblats. Resultatet från rörelsen har flerfaldigats vilket är ett bevis på management i världsklass. Det är viktigt att komma ihåg att ManU tjänar sina pengar genom den världsklassprodukt man levererar och inte genom spelarförsäljningar. Just det faktumet är fansens försäkring om att klubben kommer att fortsätta satsa på topplaceringar. Sedan är det inte sagt att man lyckas. Det finns trots allt något som heter konkurrens.

Tittar man runt bland reaktionerna skrivs det mycket om räntorna. Men dessa har ju varit kända sedan flera år tillbaka. Väldigt få lyfter fram den information som är intressant i bokslutet. Det vill säga at klubben hittills varit resistent mot "the credit crunch" och återigen överträffar sina föregående resultat. Med eller utan försäljningen av Christiano Ronaldo.

I samma pressmeddelande bekräftade bolaget sina planer av en emission på nominellt £500 miljoner i obligationer med löptid fram till 2017. Som jag beskrev i ett tidigare inlägg skulle en emission, om den nu lyckas, omfinansiera nuvarande skulder och förväntas därmed reducera finansieringskostnaderna vilket ger en lägre finansiell risk. Tack vare det kan ägarna gardera sig mot den förväntat stigande affärsrisken.

Saxar från pressmeddelandet.

Kassaflödesanalys (källa bond issue memorandum)

Cash-flow från rörelsen: +£90m
Cash-flow; förändringar i rörelsekapitalet +£20m
Cash-flow; förvärv av spelarkontrakt: -£56m
Cash Flow; försäljning av spelarkontrakt: +£99m
Räntor: -£41m
Amorteringar av någon av kreditfaciliteterna: -£10m
-------------------
Kassaflöde för säsongen 2008/09: +£100 miljoner.

"swap swap boom boom"

I samma veva som Chelsea och Manchester City släppte sina bokslut för den senaste säsongen kommunicerade man även att respektive klubbs skulder har konverterats till eget kapital.

Betyder det att klubbarna helt plötsligt blivit lönsamma ? Inte direkt och denna artikel förklarar denna lek med papper och penna enkelt och bra. Ni kan även kalla det för kosmetika.

Chelseas rörelse är fortfarande inte lönsam. Man redovisade ett minus på £45 miljoner och lär göra liknande även denna säsong.

Och skulle du t.ex. köpa Manchester City från Sheikh Mansour för låt oss säga £400 miljoner så köper du förvisso en på papperet "skuldfri" klubb. Problemet är att du på köpet får spelare vars framtida kontrakterade ersättning är högre än vad intäkterna från matchdag, marknad samt TV pengar kommer att generera. Där har du på balansräkningen idag osynliga skulder. Så antingen fullföljer du resan mot toppen och får investera ytterligare ca £400 miljoner eller så säljer du stjärnorna.

lördag 9 januari 2010

Manchester United - update‏

Så här i uppföljningarnas tid passar jag även att göra en uppföljning på de tidigare inläggen om Manchester United (här och här).

I början av veckan kablades ryktet ut som säger att Manchester United planerar att emittera obligationer till ett nominellt värde uppemot £600 miljoner. Sommaren 2007 lyckades Glazer omfinansiera holdingbolaget Red Football Shareholder Limiteds balansräkning när han fick öka sin kreditlina hos bankerna och därmed kunde amortera en del av den dyra mezzanine skulden (PIK). Förvisso ökade det den nominella skulden på bolagets balansräkning men den årliga kostnaden att serva den (räntan) minskade med så mycket som 30%.

Fortfarande fanns det dock kvar ca £160 miljoner som än idag tickar den högre räntan på 14.25%.

Ett år senare försökte därför Glazer återigen göra en liknande rokad men "the credit crunch" och den likviditetsbrist som följde samt marknadens flykt från risk satte stopp för planerna. Nu ser det ut som att man gör ett nytt försök att återigen minska kapitalkostnaderna. Riskaptiten har stegvis ökat igen och med den efterfrågan på high-yield (junk) bonds.

Frågan många ställer sig naturligtvis är när man hade tänkt att betala tillbaka skulderna? Jag skulle gissa att planen är att göra det den dagen som Glazer säljer klubben. Således bygger antagandet på att klubbens värde fram till dess ökar mer än vad kapitalkostnaden är. Det vill säga räntorna plus Glazers avkastningskrav på sitt egna kapital.

Förvisso har skuldsidan på balansräkningen ökat men den ytterst subjektiva värderingen på klubben gjord av Forbes säger att Uniteds värde har ökat än mer.

"The Brits thought Yank Malcolm Glazer was crazy when he paid $1.5 billion for Manchester United in 2005. We then valued the club at $1.25 billion. Today, we peg Man U's worth at $1.8 billion, making it the top dog in our latest annual ranking of the world's most valuable soccer teams"

Nu ska dessa värderingar tas för vad de är och med en stor näve salt. Å andra sidan indikerar dagens marknad ett högt värde på en klubb som befinner sig högst upp i hierarkin. Något jag resonerade kring i det förra inlägget. Vi har även VW Audis förvärv av 10% i Bayern München i slutet av 2009 som en benchmark. Likviden på €100 miljoner värderade den i Tyskland marknadsledande klubben till €1 miljard (£900m)

Men det är idag. Vad som gäller imorgon är okänt. Och så länge något avslut inte är gjort finns det ju en risk.

Det finns de som hävdar att fotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet byggt upp en bubbla som är på väg att spricka. Jag hoppas hinna återkomma till det resonemanget under kommande vecka.

Fram till idag har Manchester United dock visat att man klarar av att både försvara sin ledande ställning och samtidigt fullfölja sina åtaganden gentemot sina kreditgivare. Modellen förutsätter dock att klubben även i framtiden klarar av att generera tillräckligt stora kassaflöden från rörelsen och är därför långt ifrån riskfri. Som vanligt när man har en hög exponering mot finansiell risk är man betydligt känsligare mot i förändringar i affärsrisken. Vi skulle kunna illustrera riskbilden enligt figuren längre ner. Hur lång är Manchester Uniteds competitive advantage period?

Vi har den senaste tiden observerat två faktorer i modellen som har förändrats. Det är den engelska skattehöjningen och entrén av en ny "Abramovich karaktär". Manchester City är den nya aktören som höjer priset på det begränsade utbudet av extraordinär talang. Och även om vi inte har hört något från den tystlåtna Glazer regimen förväntar jag mig att den är pro-financial-fair-play. En reglering som mer eller mindre skulle cementera ManU:s position i toppen genom oöverkomliga inträdesbarriärer. Om inte annat så förväntas den att kraftigt reducera kostnaden för att underhålla dessa barriärer.

Det finns ytterligare ett frågetecken och det är hur länge till Alex Ferguson hade tänkt fortsätta i sin managerroll. Även om Szymanski och Tony Adams har stora poänger i sitt resonemang har Sir Alex visat att han behärskar både att en gång i tiden köpa till sig framgång men framför allt att hålla kvar klubben i toppen utan att för den delen överinvestera. Här finns en "key-person-risk" men å andra sidan har ju den risken varit känd relativt länge och är något Glazer rimligtvis sedan tidigare borde ha inprisad i sin modell och dess genomförande.

Berömmelse, ära och framgång är Manchester Unites absolut största tillgång. Affärsmodellen bygger till 40% procent på match-day-revenues där 45% av dessa genereras från endast 10% av arenans besökare. Det är VIP logerna, klubbstolar samt hospitalitypaketen. Utan glans och berömmelse riskerar efterfrågan på just denna produkt att sjunka radikalt. Men det betyder inte heller att man till varje pris behöver vinna ligan. Att vara runner up har även det sina fördelar och den kortsiktiga skillnaden i intäkter mellan en första eller en fjärde plats är relativt liten.

Många ifrågasätter det faktumet att klubben inte har spenderat de £80 miljoner som man sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för. Men hur ersätter man kostnadseffektivt en spelare som Ronaldo? Och vad finns det för incitament att för en profitmaximerande klubb överinvestera i för tillfället kraftigt upptrissade priser på extraordinär talang? På kort sikt är topp 4 platsen relativt ohotad. Det är mästerskapsår där nya stjärnor kan komma att tändas vilket i så fall skulle kunna förväntas sätta lite rulians på spelaromsättningen högst upp i den europeiska fotbollshierarkin.

Men, med bakgrund av den ökade konkurrensen och högre affärsrisken, skulle det finnas en möjlighet för Glazer att minska den finansiella risken utan att själv behöva amortera skulden eller släppa kontrollen över klubben?

Ett sätt att göra det på är att reducera finansieringskostnaderna. En lyckad emission av obligationer skulle till viss del kunna bidra till det.

Ett annat sätt skulle kunna vara att sälja en aktieminoritetspost och använda likviden till delamortering. Något som med framgång har praktiserats i USA där nyttomaximerande köpare (t.ex. supportrar) har ett lägre avkastningskrav än vad den profitmaximerande majoritetsägarens kapitalkostnad är. En differens som med fördel för majoritetsägaren kan prisas in i aktiepriset.

Konkurrensfördelar vs överavkastning (värdeskapande)

Faktisk avkastning: ROIC (return on invested capital) Avkastningskrav: WACC (weighted average cost Of capital. Den blå arean visar överavkastningen över tiden och hur konkurrensen hela tiden gör sitt bästa att pressa ner den. Företag försöker kontinuerligt att bygga inträdesbarriärer för att förlänga competitive advantage period.

Jag har målat in Sir Alex Ferguson samt tilltänkta framtida UEFA financial fair play som håller emot marknadskrafterna. De rödmarkerade pilarna visar den det senaste året förändrade riskbilden. Anledningen till att financial fair play är i det närmaste osynlig är att jag inte tror att den kommer att få förväntad effekt. Kapitalet hittar alltid nya vägar.

-----------------------------------------------------------
1. ”the arms race” - The ultimate margin-killer! Det faktumet att fotbollsklubbar hellre nyttomaximerar än profitmaximerar och där högre intäkter, istället för att skapa mervärde ökar löneinflationen eftersom eventuellt överskott återinvesteras i spelartalang (som är begränsad).

2. Imitation det är väldigt enkelt och initialt billigt för fotbollsklubbar att härma varandras framgångskoncept och därmed öka konkurrensen. Spelsystem, träningsupplägg, investera stora summor pengar i extraordinär talang som alla känner till etc etc.

3. Entré av ”Abramovich karaktärer” - Investerare med icke rationella investeringsmotiv som plötsligt kan dyka upp i ligan och höja priset på talang (#1) och därmed sportslig framgång. Manchester City riskerar att höja priset för produktionen av Manchester Uniteds produkt och därmed pressa rörelsemarginalerna.

4. Korruption Öst- och Sydeuropa där bara gud vet vad som försiggår. Det är en konkurrensnackdel på den europeiska scenen där överavkastning kan hämtas hem.

5. Skattesubventioner på andra marknader Spelarmarknaden har blivit global och mer eller mindre avreglerad med en fri rörlighet mellan ligorna. Skatten för höginkomsttagare höjs i Storbritannien 2010. Det blir dyrare att rekrytera talang som går efter netto-beloppen när de värderar sina kontrakt.

6. Solidarisk allokering av centrala avtal för att bibehålla en jämn tävlingsbalans - hög konkurrens som förväntas driva efterfrågan. Manchester United tävlar mot lag från Italien och Spanien som idag inte subventionerar sina ligakonkurrenter och blir därmed själva starkare.

-------------------------------------------

Figuren visar Manchester United Ltd, intäkter samt resultat före skatt (£ miljoner) , 1985-2008.
säsongen 1987/8 köper Alex Ferguson upp ManU till den absoluta toppen. Tre år med röda siffror följer.
2005 tillträder regimen Glazer.

Vi väntar lite nyfiket på 2009 års siffror. (säsong 2008/09)