För någon vecka sedan meddelade Halmstad BK att man kommer att få hjälp av kommunen för att överleva tack vare ett lån på fem miljoner kronor. Det är inte så att man rycker på ögonbrynen eftersom traditionen med att skattebetalare räddar elitföreningar i Sverige är mycket stark.
Men med bakgrund av mitt föregående blogginlägg bör man nog fråga sig om det inte är slöseri med skattebetalarnas pengar? Erfarenheten säger att klubbar klarar av att återhämta sig på egna meriter. Dessutom så kan man anta att det skapar en kreativ kedja i samhället där många invånare engagerar sig i återuppbyggnaden och så småningom får uppleva stolthet över sin prestation.
Observationerna i Stefan Szymanskis studie kan ge politiker argument som hjälper dem att orka stå emot och istället använda skattebetalarnas pengar till andra saker. Att rädda den för samhället värdeskapande ungdomsverksamheten går att åstadkomma, bland annat genom att separera den från den betydligt mer riskfyllda elitverksamheten eller att fusionera den med en annan förening på orten som ges extra resurser under en övergångsperiod.
onsdag 31 oktober 2012
tisdag 30 oktober 2012
Fotbollindustrin - utan tvekan den mest stabila i världen
För bara någon vecka sedan säkrade Örgryte avancemanget till Superettan. Mindre än två år efter konkursen är klubben tillbaka på samma nivå där den skedde. Är det unikt tycker ni?
Kommer ni ihåg Lyn? Den norska klubben som för två år sedan gick i konkurs och likviderades men som återuppstod under namnet Lyn Fotboll och började spela i den femte divisionen. Alldeles nyligen säkrade Lyn en plats i den tredje norska divisionen. Napoli - konkurs 2004, idag topplag i Serie.
I detta inlägg uppmärksammade jag Stefan Szymanskis senaste studie som behandlar alla de engelska klubbar som har hamnat på obestånd mellan åren 1973 och 2010. Figuren nedan visar hur klubbarnas genomsnittliga sportsliga prestation (y-axeln) utvecklar sig i samband med ett insolvensevent. Mätperioden sträcker sig från 22 år före eventet fram till 28 år (x-axeln) efter att klubbarna har försatts i administration. Figuren visar också antalet observationer vilka av naturliga själ avtar mot slutet (de klubbar som gick i administration 2010 har ingen track record för vad som händer efter eventet). Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (s.k. administration i UK). Sportslig prestation definieras som plats i ligasystemet.
Det som mycket tydligt syns är att klubbar hamnar på obestånd efter en tids negativa spiral. Men mindre än tio år efter att klubbarna har hamnat på obestånd har man mer eller mindre återtagit sin ursprungliga position. Det är en fantastisk överlevnadsförmåga som saknar motstycke.
Smaka på det här: Av de 500 till omsättning största företagen i USA som varje år rankas av finanstidskriften Fortune magazine finns i dag endast 13 procent kvar av de som fanns på den första listan 1955. 433 företag av de 500 har alltså försvunnit från eliten, köpts upp av andra företag eller helt enkelt gått i konkurs.
Kommer ni ihåg Lyn? Den norska klubben som för två år sedan gick i konkurs och likviderades men som återuppstod under namnet Lyn Fotboll och började spela i den femte divisionen. Alldeles nyligen säkrade Lyn en plats i den tredje norska divisionen. Napoli - konkurs 2004, idag topplag i Serie.
I detta inlägg uppmärksammade jag Stefan Szymanskis senaste studie som behandlar alla de engelska klubbar som har hamnat på obestånd mellan åren 1973 och 2010. Figuren nedan visar hur klubbarnas genomsnittliga sportsliga prestation (y-axeln) utvecklar sig i samband med ett insolvensevent. Mätperioden sträcker sig från 22 år före eventet fram till 28 år (x-axeln) efter att klubbarna har försatts i administration. Figuren visar också antalet observationer vilka av naturliga själ avtar mot slutet (de klubbar som gick i administration 2010 har ingen track record för vad som händer efter eventet). Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (s.k. administration i UK). Sportslig prestation definieras som plats i ligasystemet.
Det som mycket tydligt syns är att klubbar hamnar på obestånd efter en tids negativa spiral. Men mindre än tio år efter att klubbarna har hamnat på obestånd har man mer eller mindre återtagit sin ursprungliga position. Det är en fantastisk överlevnadsförmåga som saknar motstycke.
Smaka på det här: Av de 500 till omsättning största företagen i USA som varje år rankas av finanstidskriften Fortune magazine finns i dag endast 13 procent kvar av de som fanns på den första listan 1955. 433 företag av de 500 har alltså försvunnit från eliten, köpts upp av andra företag eller helt enkelt gått i konkurs.
 |
| saxat från: Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? - Stefan Szymanski, Oct 2012 |
torsdag 25 oktober 2012
Premier League - internationella sändningsrättigheter
I början av juni meddelade Premier League att auktionen av ligans sändningsrättigheter i Storbritannien skulle gå till en andra budgivning. Ett par dagar senare annonserade man att denna ledde till en total prisökning på 70% för rättigheterna som säljs i treårscykler. Den nuvarande pågår från säsongen 2009/10 till och med 2011/12. Den kommande som man säljer till omfattar med andra ord säsongerna 2012/13 till och med 2014/15.
Sedan ett tag tillbaka pågår försäljningen av de internationella sändningsrättigheterna. Under den föregående auktionen som ägde rum för tre år sedan, mer än fördubblades intäkterna från dessa rättigheter. Totalt handlar det om 213 kontrakt runt om i världen. Figuren nedanför visar utvecklingen i Premier Leagues intäkter från sändningsrättigheter, både nationella och internationella.
Europa är en ganska liten marknad för Premier League. Ungefär £110 miljoner per säsong genereras till ligan på de europeiska marknaderna. Skandinavien är Premier Leagues största marknad i Europa. Ligan är mycket populär här vilket gör att ungefär 40% av ligans intäkter från Europa genereras i de skandinaviska länderna.
Här har MTG på nytt lyckats förvärva sändningsrättigheterna för de kommande tre åren. Till skillnad från förra gången så köpte man rättigheterna direkt från Premier League och dessutom innan de kom ut till allmän budgivning. För det har man fått betala en premie, förstås. Och frågan är hur mycket mer rättigheterna har kostat MTG? Premier League har varit en mycket bra affär för bolagets affärsområde Pay-TV Nordic. Sedan man fick in ligan i sina tablåer har affärsområdets rörelsemarginal ökat från 15% (2009) till 19% (2011) vilket motsvarar 200 Mkr mer i rörelseresultat tack vare ökad försäljning. Dessa vinster är naturligtvis något som lockar konkurrenter och MTG har därför gjort allt för att behålla Premier Lague, förstås. Det leder självklart till att MTG:s marginaler måste krympa.
För en vecka sedan släppte MTG sin kvartalsrapport i samband med vilken man flaggade om att rörelsemarginalen för Pay TV Nordic förväntas att minska till 10-12% under 2013. Det beror på att försäljningen förväntas att bli oförändrad (4.99 miljarder kr) jämfört med 2012 samtidigt som man upplever ökade kostnader för innehåll och investeringar i bolagets ViaPlay plattform. Det senare drivs av den strukturförändring inom branschen med fler nya aktörer som tack vare teknologisk utveckling kan lansera nya tjänster (Play). Dessa tjänster måste dock fyllas med innehåll som folk vill betala för.
Med oförändrade intäkter kan en lägre rörelsemarginal motsvarande 8 procentenheter för Pay-TV Nordic översättas till 400 Mkr högre kostnader på årsbasis. Hela denna kostnadsökning kan naturligtvis inte härledas till Premier League. Redan under 2012 har kostnaderna ökat med lite drygt 100 Mkr. Men helt klart är att värdet på Premier Leagues sändningsrättigheter i Skandinavien ökat markant.
På liknande sätt fungerar konkurrensen på de övriga marknaderna där Premier League säljer sina sändningsrättigheter. Nedan har jag hittat några exempel.
I USA skulle auktionen av rättigheterna ha avslutats förra fredagen. Premier League meddelade dock samma dag att det skulle bli en andra budomgång. Intressenterna får lämna in nya bud senast imorgon fredag. Fotbollsintresset växer sakta men säkert i USA och marknadsbedömare menar att efterfrågan på rättigheterna är stort. Fox Sports som idag äger rättigheterna vill behålla dem. Andra aktörer som uppges vara med i matchen är: ESPN, Discovery Networks och det på premium-sporträttighetsmarknaden mycket aggressiva Al Jazeera genom sitt amerikanska bolag beIN Sport.
För ett par veckor sedan skickade Premier League också ut information om rättighetsauktionen till de många länderna i Asien. Bland dessa länder saknades Singapore. Där hade SingTel (precis som i MTG:s fall) lyckats köpa rättigheterna innan de auktionerades ut, och mitt framför näsan på konkurrenten StarHub. Det intressanta i Singapore är att SingTel under den nuvarande perioden har exklusiva rättigheter. Efter att man för tre år sedan hade förvärvat dessa så gick staten in och reglerade marknaden på så sätt att förvärv av framtida exklusiva rättigheter skulle kunna distribueras även av andra aktörer (finns bara två i Sinapore) mot en viss kostnad.
SingTel har därför köpt icke exklusiva rättigheter denna gång för att inte behöva dela med sig. StarHub kan med andra ord försöka köpa egna rättigheter från Premie League. Men förmodligen har SingTel betalat ett så pass bra pris att en sådan affär ska vara mindre trolig.
Även i Malaysia förväntas konkurrensen om rättigheterna att öka. där har Astro sedan länge sändningsrättigheterna för Premier League. Astros fördel är att man genom sitt distributionsnät når alla hushåll i landet. Bolaget menar att man har 50 procent av landets 6.6 miljoner hushåll som kunder. Det finns två utmanare: kabel TV operatören ABN och Telekom Malaysia. Den senare har börjat distribuera TV via sitt höghastighets-bredbandsnät. Vi kan med andra ord få se en kamp lik den i Storbritannien, mellan två sätt att distribuera rörlig bild på (Sky med satellit vs Brittish Telekom med fibernät).
Sammanfattning
Det är att på förhand omöjligt och säga hur mycket Premier League lyckas sälja samtliga sina internationella sändningsrättigheter för. Priset på dessa avgörs i första hand av fyra ekonomiska faktorer: Hur viktig ligan är för TV bolagens intäktsgenerering på respektive marknad, hur mycket rikare respektive land blir för varje rättighets-cykel, hur stor konkurrensen är mellan olika aktörer på respektive marknad samt den teknologiska utvecklingen. Det senare gör det möjligt för nya aktörer att utmana de etablerade bolagen som tidigare har nått sin marknadsposition genom de traditionella distributionsnäten där de är svåra att rubba på.
Alla dessa faktorer ser ut att uppfyllas förhållandevis väl. Att den största delen av ligans intäkter från internationella rättigheter genereras på tillväxtmarknader där befolkningen för varje år som går blir rikare talar också till Premier Leagues fördel.
Frågan är inte om, utan bara när Premier Leagues intäkter från internationella sändningsrättigheter kommer att överstiga de respektive övriga så kallade Big 5 ligors totala sändningsrättigheter.
Sedan ett tag tillbaka pågår försäljningen av de internationella sändningsrättigheterna. Under den föregående auktionen som ägde rum för tre år sedan, mer än fördubblades intäkterna från dessa rättigheter. Totalt handlar det om 213 kontrakt runt om i världen. Figuren nedanför visar utvecklingen i Premier Leagues intäkter från sändningsrättigheter, både nationella och internationella.
Europa är en ganska liten marknad för Premier League. Ungefär £110 miljoner per säsong genereras till ligan på de europeiska marknaderna. Skandinavien är Premier Leagues största marknad i Europa. Ligan är mycket populär här vilket gör att ungefär 40% av ligans intäkter från Europa genereras i de skandinaviska länderna.
Här har MTG på nytt lyckats förvärva sändningsrättigheterna för de kommande tre åren. Till skillnad från förra gången så köpte man rättigheterna direkt från Premier League och dessutom innan de kom ut till allmän budgivning. För det har man fått betala en premie, förstås. Och frågan är hur mycket mer rättigheterna har kostat MTG? Premier League har varit en mycket bra affär för bolagets affärsområde Pay-TV Nordic. Sedan man fick in ligan i sina tablåer har affärsområdets rörelsemarginal ökat från 15% (2009) till 19% (2011) vilket motsvarar 200 Mkr mer i rörelseresultat tack vare ökad försäljning. Dessa vinster är naturligtvis något som lockar konkurrenter och MTG har därför gjort allt för att behålla Premier Lague, förstås. Det leder självklart till att MTG:s marginaler måste krympa.
För en vecka sedan släppte MTG sin kvartalsrapport i samband med vilken man flaggade om att rörelsemarginalen för Pay TV Nordic förväntas att minska till 10-12% under 2013. Det beror på att försäljningen förväntas att bli oförändrad (4.99 miljarder kr) jämfört med 2012 samtidigt som man upplever ökade kostnader för innehåll och investeringar i bolagets ViaPlay plattform. Det senare drivs av den strukturförändring inom branschen med fler nya aktörer som tack vare teknologisk utveckling kan lansera nya tjänster (Play). Dessa tjänster måste dock fyllas med innehåll som folk vill betala för.
Med oförändrade intäkter kan en lägre rörelsemarginal motsvarande 8 procentenheter för Pay-TV Nordic översättas till 400 Mkr högre kostnader på årsbasis. Hela denna kostnadsökning kan naturligtvis inte härledas till Premier League. Redan under 2012 har kostnaderna ökat med lite drygt 100 Mkr. Men helt klart är att värdet på Premier Leagues sändningsrättigheter i Skandinavien ökat markant.
På liknande sätt fungerar konkurrensen på de övriga marknaderna där Premier League säljer sina sändningsrättigheter. Nedan har jag hittat några exempel.
I USA skulle auktionen av rättigheterna ha avslutats förra fredagen. Premier League meddelade dock samma dag att det skulle bli en andra budomgång. Intressenterna får lämna in nya bud senast imorgon fredag. Fotbollsintresset växer sakta men säkert i USA och marknadsbedömare menar att efterfrågan på rättigheterna är stort. Fox Sports som idag äger rättigheterna vill behålla dem. Andra aktörer som uppges vara med i matchen är: ESPN, Discovery Networks och det på premium-sporträttighetsmarknaden mycket aggressiva Al Jazeera genom sitt amerikanska bolag beIN Sport.
För ett par veckor sedan skickade Premier League också ut information om rättighetsauktionen till de många länderna i Asien. Bland dessa länder saknades Singapore. Där hade SingTel (precis som i MTG:s fall) lyckats köpa rättigheterna innan de auktionerades ut, och mitt framför näsan på konkurrenten StarHub. Det intressanta i Singapore är att SingTel under den nuvarande perioden har exklusiva rättigheter. Efter att man för tre år sedan hade förvärvat dessa så gick staten in och reglerade marknaden på så sätt att förvärv av framtida exklusiva rättigheter skulle kunna distribueras även av andra aktörer (finns bara två i Sinapore) mot en viss kostnad.
SingTel har därför köpt icke exklusiva rättigheter denna gång för att inte behöva dela med sig. StarHub kan med andra ord försöka köpa egna rättigheter från Premie League. Men förmodligen har SingTel betalat ett så pass bra pris att en sådan affär ska vara mindre trolig.
Även i Malaysia förväntas konkurrensen om rättigheterna att öka. där har Astro sedan länge sändningsrättigheterna för Premier League. Astros fördel är att man genom sitt distributionsnät når alla hushåll i landet. Bolaget menar att man har 50 procent av landets 6.6 miljoner hushåll som kunder. Det finns två utmanare: kabel TV operatören ABN och Telekom Malaysia. Den senare har börjat distribuera TV via sitt höghastighets-bredbandsnät. Vi kan med andra ord få se en kamp lik den i Storbritannien, mellan två sätt att distribuera rörlig bild på (Sky med satellit vs Brittish Telekom med fibernät).
Sammanfattning
Det är att på förhand omöjligt och säga hur mycket Premier League lyckas sälja samtliga sina internationella sändningsrättigheter för. Priset på dessa avgörs i första hand av fyra ekonomiska faktorer: Hur viktig ligan är för TV bolagens intäktsgenerering på respektive marknad, hur mycket rikare respektive land blir för varje rättighets-cykel, hur stor konkurrensen är mellan olika aktörer på respektive marknad samt den teknologiska utvecklingen. Det senare gör det möjligt för nya aktörer att utmana de etablerade bolagen som tidigare har nått sin marknadsposition genom de traditionella distributionsnäten där de är svåra att rubba på.
Alla dessa faktorer ser ut att uppfyllas förhållandevis väl. Att den största delen av ligans intäkter från internationella rättigheter genereras på tillväxtmarknader där befolkningen för varje år som går blir rikare talar också till Premier Leagues fördel.
Frågan är inte om, utan bara när Premier Leagues intäkter från internationella sändningsrättigheter kommer att överstiga de respektive övriga så kallade Big 5 ligors totala sändningsrättigheter.
torsdag 11 oktober 2012
Klubbar på obestånd - irrationellt beteende eller dåliga prestationer?
Länge och väl har det pratats och skrivits om fotbollsklubbars finansiella problem. Däremot finns det väldigt få empiriska studier som försöker finna den bakomliggande anledningen till att klubbar hamnar på obestånd. Den allmänna visdomen säger att fenomenet beror på klubbägare och ledare som fattar icke rationella beslut med syfte att avancera i tabellen. Stefan Szymanski som specialiserar sig på sportekonomi har nyligen publicerat en empirisk studie* som behandlar ämnet. Studien är baserad på de fyra högsta professionella divisionerna i England under en tid av 37 säsonger (1973-74 till 2009-10). Stefanski har ställt två hypoteser mot varandra:
Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (administration i UK). Slutsatsen i studien är att insolvens i engelsk fotboll orsakas av negativa chocker och inte irrationellt handlande från klubbledningens sida.
Gemensamt för de engelska klubbar som hamnar på obestånd är att de konsekvent underpresterar och vid det tillfälle som klubbarna formellt blir insolventa har de sedan flera år tillbaka i tiden befunnit sig i en negativ spiral med stegvis försämrad tabellposition.
Det finns en intressant koppling till ändrad lagstiftning i Storbritannien. Mellan 1958 och 1980 fanns det sammanlagt fem fall av insolvens. Efter 1980 har vi sett 68 fall. Även om vi räknar bort de 12 fall som var en direkt orsak av 2001 års kris på TV marknaden är ökningen mycket kraftig. Szymanski menar att det kan vara ett resultat av förändrad lagstiftning: The Insolvency Act (1986) och The Enterprise Act (2002). Båda lagändringarna har minskat kreditgivarnas makt med syfte att företag inte ska likvideras i ett allt för tidigt stadium i samband med finansiella problem. Det ger klubbarna incitament att ta högre risker eftersom det i förlängningen ges möjligheter att nå ackorduppgörelse med fordringsägarna.
Väldigt många förväntar sig att Uefa Financial Fair Play ska minska antal klubbar som hamnar på obestånd. Ett problem är att detta regelverk endast omfattar klubbar som ska delta i Uefa:s turneringar. Klubbar i lägre divisioner där insolvens till allra största del förekommer omfattas därför inte av reglerna. Däremot är liknande typ av regelverk på väg att implementeras i de engelska divisionerna. Saken är dock den att regelverken är utformade från ett perspektiv där irrationellt handlande är den bakomliggande anledningen till insolvens.
Med det sagt är chanserna för att regelverken ska fylla sitt syfte (antalet klubbar som hamnar på obestånd minskar) beroende på om huruvida dessa skapar tillräckligt stora incitament för klubbar att skaffa en finansiell buffert som är större än de finansiella chocker som klubbarna kan drabbas av.
Personligen kan jag tycka att regelverken så som de utformade med en "break-even constraint" snarare har en omvänd effekt. De regelverk som konstrueras ska ge sanktioner åt klubbar som spenderar mer pengar än sina löpande intäkter. Om nu klubbar sparar till en buffert, hur ska de kunna utnyttja den när de väl hamnat i en negativ spiral där intäkterna viker utan att de straffas för regelbrott?
- Insolvens på grund av irrationellt spenderande med syfte att skaffa sig en förbättrad placering i tabellen.
- Insolvens på grund av negativa chocker. Antingen kopplat till prestationen eller till den förväntade efterfrågan på produkten.
Insolvens definieras som händelse där klubben formellt hamnar på obestånd (administration i UK). Slutsatsen i studien är att insolvens i engelsk fotboll orsakas av negativa chocker och inte irrationellt handlande från klubbledningens sida.
Gemensamt för de engelska klubbar som hamnar på obestånd är att de konsekvent underpresterar och vid det tillfälle som klubbarna formellt blir insolventa har de sedan flera år tillbaka i tiden befunnit sig i en negativ spiral med stegvis försämrad tabellposition.
Det finns en intressant koppling till ändrad lagstiftning i Storbritannien. Mellan 1958 och 1980 fanns det sammanlagt fem fall av insolvens. Efter 1980 har vi sett 68 fall. Även om vi räknar bort de 12 fall som var en direkt orsak av 2001 års kris på TV marknaden är ökningen mycket kraftig. Szymanski menar att det kan vara ett resultat av förändrad lagstiftning: The Insolvency Act (1986) och The Enterprise Act (2002). Båda lagändringarna har minskat kreditgivarnas makt med syfte att företag inte ska likvideras i ett allt för tidigt stadium i samband med finansiella problem. Det ger klubbarna incitament att ta högre risker eftersom det i förlängningen ges möjligheter att nå ackorduppgörelse med fordringsägarna.
Väldigt många förväntar sig att Uefa Financial Fair Play ska minska antal klubbar som hamnar på obestånd. Ett problem är att detta regelverk endast omfattar klubbar som ska delta i Uefa:s turneringar. Klubbar i lägre divisioner där insolvens till allra största del förekommer omfattas därför inte av reglerna. Däremot är liknande typ av regelverk på väg att implementeras i de engelska divisionerna. Saken är dock den att regelverken är utformade från ett perspektiv där irrationellt handlande är den bakomliggande anledningen till insolvens.
Med det sagt är chanserna för att regelverken ska fylla sitt syfte (antalet klubbar som hamnar på obestånd minskar) beroende på om huruvida dessa skapar tillräckligt stora incitament för klubbar att skaffa en finansiell buffert som är större än de finansiella chocker som klubbarna kan drabbas av.
Personligen kan jag tycka att regelverken så som de utformade med en "break-even constraint" snarare har en omvänd effekt. De regelverk som konstrueras ska ge sanktioner åt klubbar som spenderar mer pengar än sina löpande intäkter. Om nu klubbar sparar till en buffert, hur ska de kunna utnyttja den när de väl hamnat i en negativ spiral där intäkterna viker utan att de straffas för regelbrott?
- Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? - Stefan Szymanski, Oct 2012
måndag 8 oktober 2012
Nya arenamarknaden i Europa: En dröm för promotors
På torsdag möts Brasilien och Irak i en vänskapslandskamp på Swedbank Stadion i Malmö. Enligt uppgifter i media får Malmö FF som driver arenan en miljonr kronor för besväret. Match World Group som arrangerar matchen har för denna summa köpt rättigheterna till all biljettförsäljning. Saken är den att Match World Group:s kostnad att spela på nya stadion är lägre än Malmö FF:s kostnad per match.
2011 betalade Malmö FF 47.2 miljoner kronor i hyra plus 12.3 miljoner i driftkostnader av stadion. Räknar vi bort hyresintäkter för lokaler på 16 miljoner så blir kostnaden för fotbollsverksamheten 44 miljoner kronor. Säg att MFF spelar 18 matcher per säsong så blir kostnaden 2.4 miljoner kronor per match. Kostnaden blir ännu mer tydlig om vi räknar på beläggningen. Malmö FF har i år ett publiksitt på 14.5 tusen årskådare vilket är en beläggning (kapacitetsutnyttjande) på 60%. Varje upptagen plats kostar därmed klubbben 170 kr i arenakostnader. Skulle Malmö FF:s snittpris på biljetter vara 150 kr (allt annat lika) så skulle klubben göra en förlustaffär på sina matcher. Som tur är finns det premium stolar och VIP loger som höjer snittpriset.
Detta sätt att räkna på visar dock den stora alternativkostnaden vilken uppstår när arenan står outnyttjad nästan 350 dagar om året och inte utnyttjas till fullo under matchdagarna. Brasilien vs Irak är därmed ett bra sätt för klubben att utnyttja den oanvända kapaciteten på arenan, även om intäkten från detta evenemang kan se låg ut med tanke på arenans brukskostnad.
Efter att Brasilien har spelat i Malmö så flyger de till Wroclaw i Polen där de ska möta Japan i en landskamp på supernya EM stadion. Om nu polsk media har rätt information så är upplägget annorlunda. Den polska arenaoperatörens kostnad för landskampen uppges vara €1 miljon vilket skulle innebära att man betalar arrangören av matchen och själv tar risken för biljettförsäljningen. För ett par dagar sedan var endast 5 tusen biljetterna till matchen sålda. Det räcker inte särskillt långt för att täcka kostnaderna för matchen. Wroclaw Stad har nu bekostat en reklamkampanj för €200 000 för att locka folk till evenemanget. Arenaoperatören säger att man i bästa fall hoppas på ett break even resultat från matchen men man anser det vara bra PR för arenan.
Som synes är den växande marknaden för moderna arenor i Europa mycket förmånlig för arrangörer av event. De kan utnyttja överkapaciteten och på sätt få riktigt bra villkor med arenaoperatörerna. Ska man lita på den ekonomiska teorin så kommer industrin för eventarrangörer och promotors växa lavinartat. Fler vill komma åt de bra villkoren och på så sätt tjäna pengar. Knäckfrågan blir: Hur många högkvalitativa evenemang som går att paketera?
Läs också min Offside krönika i samma tema under denna länk.
2011 betalade Malmö FF 47.2 miljoner kronor i hyra plus 12.3 miljoner i driftkostnader av stadion. Räknar vi bort hyresintäkter för lokaler på 16 miljoner så blir kostnaden för fotbollsverksamheten 44 miljoner kronor. Säg att MFF spelar 18 matcher per säsong så blir kostnaden 2.4 miljoner kronor per match. Kostnaden blir ännu mer tydlig om vi räknar på beläggningen. Malmö FF har i år ett publiksitt på 14.5 tusen årskådare vilket är en beläggning (kapacitetsutnyttjande) på 60%. Varje upptagen plats kostar därmed klubbben 170 kr i arenakostnader. Skulle Malmö FF:s snittpris på biljetter vara 150 kr (allt annat lika) så skulle klubben göra en förlustaffär på sina matcher. Som tur är finns det premium stolar och VIP loger som höjer snittpriset.
Detta sätt att räkna på visar dock den stora alternativkostnaden vilken uppstår när arenan står outnyttjad nästan 350 dagar om året och inte utnyttjas till fullo under matchdagarna. Brasilien vs Irak är därmed ett bra sätt för klubben att utnyttja den oanvända kapaciteten på arenan, även om intäkten från detta evenemang kan se låg ut med tanke på arenans brukskostnad.
Efter att Brasilien har spelat i Malmö så flyger de till Wroclaw i Polen där de ska möta Japan i en landskamp på supernya EM stadion. Om nu polsk media har rätt information så är upplägget annorlunda. Den polska arenaoperatörens kostnad för landskampen uppges vara €1 miljon vilket skulle innebära att man betalar arrangören av matchen och själv tar risken för biljettförsäljningen. För ett par dagar sedan var endast 5 tusen biljetterna till matchen sålda. Det räcker inte särskillt långt för att täcka kostnaderna för matchen. Wroclaw Stad har nu bekostat en reklamkampanj för €200 000 för att locka folk till evenemanget. Arenaoperatören säger att man i bästa fall hoppas på ett break even resultat från matchen men man anser det vara bra PR för arenan.
Som synes är den växande marknaden för moderna arenor i Europa mycket förmånlig för arrangörer av event. De kan utnyttja överkapaciteten och på sätt få riktigt bra villkor med arenaoperatörerna. Ska man lita på den ekonomiska teorin så kommer industrin för eventarrangörer och promotors växa lavinartat. Fler vill komma åt de bra villkoren och på så sätt tjäna pengar. Knäckfrågan blir: Hur många högkvalitativa evenemang som går att paketera?
Läs också min Offside krönika i samma tema under denna länk.
lördag 6 oktober 2012
Samma mekanism hos TV bolagen som hos fotbollsklubbar
Sport på TV, eller rättare sagt: I vilken kanal ett visst evenemang sänds skapar numera nästan mer känslor än själva sporthändelsen i sig. TV bolagen får mycket stryk i den dagliga debatten och försvarar sig med att priserna på sporträttigheter stiger och att man måste kunna räkna hem rättigheterna. TV folket menar att det är ligaorganisationerna som sätter de höga priserna. Men riktigt så är ju inte fallet, förstås.
Ponera att Premier League skulle sätta priset på sina sändningsrättigheter till £1. Vem som helst - till och med du och jag - skulle ha en möjlighet att köpa denna rättighet. Du kanske undrar vad jag skulle med denna rättighet till. Det är en attraktiv rättighet, så jag skulle nog helt enkelt försöka sälja den vidare till den som vill och kan betala £2, eller mer. Med tanke på det låga priset är ju inte risken som man åtar sig särskilt stor. Alla skulle därför anstränga sig och lägga ett högre bud för att på så sätt vinna rätten till att distribuera sändningsrättigheterna för Premier League. Det är denna mekanism som leder till att priset blir högre.
Attraktiva sändningsrättigheter är som duktiga fotbollsspelare. Det är duktiga fotbollsspelare som vinner poäng och titlar åt klubbarna. Och det är attraktiva sändningsrättigheter som lockar tittare till TV kanalerna. Precis som när fotbollsklubbar budar på de bästa spelarna som de kan få för de pengar som de anser sig kunna generera, budar TV bolagen om de sändningsrättigheter som de anser sig kunna finansiera via de distributionskanaler som man förfogar över. Och förlorade sändningsrättigheter till en konkurrent riskerar att leda till förlorade marknadsandelar precis som klubbarnas otillräcklighet att attrahera de bästa spelarna kan leda till uteblivna poäng och förlorade titlar.
Det är med andra ord TV bolagen själva som driver upp priset på sändningsrättigheterna. Precis som det är fotbollsklubbarna själva som driver upp priset på fotbollstalang.
Någonstans bör vi kanske ställa oss frågan om det är värt det? Vissa tycker det, andra håller inte med. Det är bara ett par decennier sedan som utbudet av sport på TV var väldigt litet. En direktsänd fotbollsmatch i veckan, ett kortare reportage från enbart en (subjektivt utvald) allsvensk match i Sportnytt alternativt Sportspegeln. Idag har utbudet exploderat. I första hand tack vare teknologisk utveckling men också tack vare att TV marknaden är relativt avreglerad och därmed kan nya aktörer entra marknaden och försöka tjäna pengar. Hade det inte funnits några vinster i denna industri så skulle de naturligtvis inte starta sin verksamhet eller öka kapaciteten (antalet sändningskanaler). Det senare möjliggör att fler matcher som spelas samtidigt kan ses i burken.
Problemet idag är snarare att kunna välja och prioritera, inte bara vilken match man ska se utan även hur stor del av den disponibla inkomsten som ska allokeras till sport på TV. Detta är upp till var och en att värdera den premie som vi får betala för ett ett stort utbud mot ett sämre utbud men till en mycket lägre kostnad.
Man kan fråga sig om hur olika regleringar, någonstans i hela denna värdekedja skulle påverka slutpriset för konsumenten?
En del hävdar att lönetak skulle minska inflationen på spelarlönerna och därmed priset för att se fotboll. Men erfarenheten från USA där kostnadskontrollmekanismer tillämpas är att klubbarnas intäkter från biljetter och sändningsrättigheter ökar minst lika mycket vilket jag skrev om i detta inlägg. Senast denna vecka kunde vi läsa om att de nationella sändningsrättigheterna för Major League Baseball fördubblades i pris och för snart ett år sedan meddelade NFL om att man hade tecknat ett nytt TV avtal som var 60 procent dyrare än det förra.
Andra menar att priset skulle reduceras om kartellen där klubbar går ihop och säljer sina sändningsrättigheter kollektivt skulle brytas. Jag skrev om denna modell i detta inlägg. Men trenden är snarare på väg åt andra hållet och det senaste är att Uefa har tagit över ansvaret för försäljningen av sändningsrättigheter till EM kvalmatcher från nationsförbunden. Allt med konkurrensmyndigheternas goda minne.
Ponera att Premier League skulle sätta priset på sina sändningsrättigheter till £1. Vem som helst - till och med du och jag - skulle ha en möjlighet att köpa denna rättighet. Du kanske undrar vad jag skulle med denna rättighet till. Det är en attraktiv rättighet, så jag skulle nog helt enkelt försöka sälja den vidare till den som vill och kan betala £2, eller mer. Med tanke på det låga priset är ju inte risken som man åtar sig särskilt stor. Alla skulle därför anstränga sig och lägga ett högre bud för att på så sätt vinna rätten till att distribuera sändningsrättigheterna för Premier League. Det är denna mekanism som leder till att priset blir högre.
Attraktiva sändningsrättigheter är som duktiga fotbollsspelare. Det är duktiga fotbollsspelare som vinner poäng och titlar åt klubbarna. Och det är attraktiva sändningsrättigheter som lockar tittare till TV kanalerna. Precis som när fotbollsklubbar budar på de bästa spelarna som de kan få för de pengar som de anser sig kunna generera, budar TV bolagen om de sändningsrättigheter som de anser sig kunna finansiera via de distributionskanaler som man förfogar över. Och förlorade sändningsrättigheter till en konkurrent riskerar att leda till förlorade marknadsandelar precis som klubbarnas otillräcklighet att attrahera de bästa spelarna kan leda till uteblivna poäng och förlorade titlar.
Det är med andra ord TV bolagen själva som driver upp priset på sändningsrättigheterna. Precis som det är fotbollsklubbarna själva som driver upp priset på fotbollstalang.
Någonstans bör vi kanske ställa oss frågan om det är värt det? Vissa tycker det, andra håller inte med. Det är bara ett par decennier sedan som utbudet av sport på TV var väldigt litet. En direktsänd fotbollsmatch i veckan, ett kortare reportage från enbart en (subjektivt utvald) allsvensk match i Sportnytt alternativt Sportspegeln. Idag har utbudet exploderat. I första hand tack vare teknologisk utveckling men också tack vare att TV marknaden är relativt avreglerad och därmed kan nya aktörer entra marknaden och försöka tjäna pengar. Hade det inte funnits några vinster i denna industri så skulle de naturligtvis inte starta sin verksamhet eller öka kapaciteten (antalet sändningskanaler). Det senare möjliggör att fler matcher som spelas samtidigt kan ses i burken.
Problemet idag är snarare att kunna välja och prioritera, inte bara vilken match man ska se utan även hur stor del av den disponibla inkomsten som ska allokeras till sport på TV. Detta är upp till var och en att värdera den premie som vi får betala för ett ett stort utbud mot ett sämre utbud men till en mycket lägre kostnad.
Man kan fråga sig om hur olika regleringar, någonstans i hela denna värdekedja skulle påverka slutpriset för konsumenten?
En del hävdar att lönetak skulle minska inflationen på spelarlönerna och därmed priset för att se fotboll. Men erfarenheten från USA där kostnadskontrollmekanismer tillämpas är att klubbarnas intäkter från biljetter och sändningsrättigheter ökar minst lika mycket vilket jag skrev om i detta inlägg. Senast denna vecka kunde vi läsa om att de nationella sändningsrättigheterna för Major League Baseball fördubblades i pris och för snart ett år sedan meddelade NFL om att man hade tecknat ett nytt TV avtal som var 60 procent dyrare än det förra.
Andra menar att priset skulle reduceras om kartellen där klubbar går ihop och säljer sina sändningsrättigheter kollektivt skulle brytas. Jag skrev om denna modell i detta inlägg. Men trenden är snarare på väg åt andra hållet och det senaste är att Uefa har tagit över ansvaret för försäljningen av sändningsrättigheter till EM kvalmatcher från nationsförbunden. Allt med konkurrensmyndigheternas goda minne.
onsdag 3 oktober 2012
Borussia Dortmund: €4 miljoner effektivitetsöverskott
Styrelsen i Borussia Dortmund har föreslagit för bolagsstämman att dela ut 6 cent per aktie till klubbens aktieägare. Då bolaget har 61.43 miljoner aktier utestående, betyder det att klubben vill dela ut €3.7 miljoner.
Under de senaste två åren har Borussia varit mycket effektiva och trots betydligt mindre resurser än Bayern München har man lyckats placera sig överst i Bundesliga. Den effektiva verksamheten har också genererat en ökad vinst för det senaste räkenskapsåret. En del av denna vinst vill man nu alltså dela ut till aktieägarna.
Alternativet hade varit att investera mer i spelartruppen eller att amortera på klubbens räntebärande skulder som uppgår till €43 miljoner. Styrelsen anser dock att det mest värdeskapande för aktieägarna är att istället dela ut pengarna.
Om bolagsstämman beslutar om utdelning betyder det att det effektivitetsöverskott som klubbens ledning har lyckats generera kommer att delas ut till bolagets aktieägare. De kan sedan själva bestämma hur deras direktavkastning ska investeras. Några aktieägare kanske använder utdelningen till att köpa fler aktier i klubben. Andra kanske önskar investera dem i andra företag i vilka de anser kunna få en bättre avkastning givet en viss risk.
Borussia Dortmunds föreslagna utdelning är tänkvärd. För ungefär två månader sedan tog familjen Glazer Manchester United till börsen. Där sålde de själva en del av sina egna aktier för att på så sätt kunna kapitalisera en liten del av den värdeökning som klubben har upplevt under deras ägarskap. Alternativet hade varit att pengarna skulle stanna kvar i ManUtd och investeras eller användas till att förändra kapitalstrukturen genom att köpa tillbaka mer obligationer och därmed minska skuldsättningsgraden. I praktiken är det med andra ord samma sak som det som den tyska klubben nu vill göra.
Det finns de som retar sig på att pengar försvinner från fotbollen. Kanske kan man lyfta blicken en aning. Ett perspektiv att se på saken är de effektivitetsvinster som klubbens kompetenta management har skapat kan användas mer effektivt. Istället för att pengarna ska gå till att inflatera transfermarknaden samt spelarlönerna, så kan de komma att göra nytta som investeringar på annat håll i den globala ekonomin.
Under de senaste två åren har Borussia varit mycket effektiva och trots betydligt mindre resurser än Bayern München har man lyckats placera sig överst i Bundesliga. Den effektiva verksamheten har också genererat en ökad vinst för det senaste räkenskapsåret. En del av denna vinst vill man nu alltså dela ut till aktieägarna.
Alternativet hade varit att investera mer i spelartruppen eller att amortera på klubbens räntebärande skulder som uppgår till €43 miljoner. Styrelsen anser dock att det mest värdeskapande för aktieägarna är att istället dela ut pengarna.
Om bolagsstämman beslutar om utdelning betyder det att det effektivitetsöverskott som klubbens ledning har lyckats generera kommer att delas ut till bolagets aktieägare. De kan sedan själva bestämma hur deras direktavkastning ska investeras. Några aktieägare kanske använder utdelningen till att köpa fler aktier i klubben. Andra kanske önskar investera dem i andra företag i vilka de anser kunna få en bättre avkastning givet en viss risk.
Borussia Dortmunds föreslagna utdelning är tänkvärd. För ungefär två månader sedan tog familjen Glazer Manchester United till börsen. Där sålde de själva en del av sina egna aktier för att på så sätt kunna kapitalisera en liten del av den värdeökning som klubben har upplevt under deras ägarskap. Alternativet hade varit att pengarna skulle stanna kvar i ManUtd och investeras eller användas till att förändra kapitalstrukturen genom att köpa tillbaka mer obligationer och därmed minska skuldsättningsgraden. I praktiken är det med andra ord samma sak som det som den tyska klubben nu vill göra.
Det finns de som retar sig på att pengar försvinner från fotbollen. Kanske kan man lyfta blicken en aning. Ett perspektiv att se på saken är de effektivitetsvinster som klubbens kompetenta management har skapat kan användas mer effektivt. Istället för att pengarna ska gå till att inflatera transfermarknaden samt spelarlönerna, så kan de komma att göra nytta som investeringar på annat håll i den globala ekonomin.
söndag 30 september 2012
Är MFF:s budgetbalans en jämvikt?
Visst är det fantastiskt att media flera gånger per säsong och år efter år lyckas sälja nyheten om att ekonomin är ansträngd i Malmö FF. Denna gång är det Expressen som slår på stora trumman. Saken är den att MFF ekonomi har varit ansträngd ända sedan klubben flyttade in på den nya arenan. När det katastrofala bokslutet för 2010 presenterades låg mediefokus på ekonomistyrning och dålig kontroll av guldbonusar. Väldigt få försökte analysera de substantiella obalanserna i klubbens ekonomi. Kanske är det därför journalisterna tas på sängen varje gång klubbens ekonomi kommer på tal.
De trogna läsarna av bloggen känner till historien. Låt oss repetera ett antal bakomliggande faktorer.
- De höga kapitalkostnaderna (i förhållande till intäkterna) för arenan som blev betydligt dyrare än vad som först kalkylerades. Som exempel kan vi ta Juventus nya arena som blev mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor den som Malmö FF har upplevt.
- Svenska klubbars arenaprojekt jämförs ofta med FC Köpenhamn och Parken. Den stora skillnaden är: 1) Parken förvärvades i samband med en rekonstruktion, med en substansrabatt och 2) Om- och utbyggnaden finansierades på så sätt att det var Parkens S&E aktieägare som tog den största risken (mer om det här). Kanske blev Malmö FF:s ledning förblindade av FC Köpenhamns framgångar och blev för ambitiösa när man planerade arenan, trots att förutsättningarna var annorlunda.
- Klubben byggde en organisation för event som inte har lyckats generera särskilt mycket intäkter. Det beror dels på den höga arenakonkurrensen i regionen (mer om detta här) och dels på att det är svårt att tjäna pengar på externa evenemang där artisterna erhåller i stort sett alla intäkter. Man måste vara extremt duktig på en verksamhet som inte är fotbollsklubbars core-business. Polska Lech Poznan har till exempel inte ens bemödat sig att starta en evenemangsorganisation på den nyrenoverade EM arenan som man idag driver (kort notis om det här).
Vad som är nytt i medias rapportering denna gång är att Malmö FF är på god väg att identifiera ineffektiva processer och har en ambition att få bort dessa. Klubben vill också - till varje pris - inte behöva göra för stora ingrepp i spelarbudgeten. Det är en klok strategi och klubbledningen motiverar själv mycket väl varför. Jag tror att Malmö FF mycket väl kan lyckas att nå en budgetbalans. Den stora frågan däremot är om budgetbalansen är en jämvikt? Vad menar jag då med en jämvikt?
Är det så att ingen annan klubb i allsvenskan skulle utvecklas och öka sin budget så skulle det göra processen för Malmö FF mycket enklare att få en budget i balans ex ante också bli en budget i balans ex post.
Men nu är faktum att fler allsvenska konkurrenter börjar uppleva en tillväxt i sina ekonomier. Flera klubbar flyttar kontinuerligt in i nya matchdags-faciliteter där investeringskostnaden har varit bättre anpassad till marknadens potential (t.ex Kalmar), eller där skattebetalarna har tagit på sig en betydligt högre risk (t.ex. Stockholm). Om Malmö FF:s konkurrenter lyckas väl så blir det svårare för MFF:s organisation att nå den sportsliga framgång som krävs för att nå de intäkter som på papperet ger en budget i balans.
De goda nyheterna för Malmö FF är att klubben redan har tvingats till att bli mycket effektiva i sin dagliga verksamhet. De andra klubbarna däremot, riskerar att bli förblindande av tillväxten och låta sina respektive organisationer växa för mycket så att en stor del av de nya intäkterna försvinner i ineffektivitet.
De trogna läsarna av bloggen känner till historien. Låt oss repetera ett antal bakomliggande faktorer.
- De höga kapitalkostnaderna (i förhållande till intäkterna) för arenan som blev betydligt dyrare än vad som först kalkylerades. Som exempel kan vi ta Juventus nya arena som blev mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor den som Malmö FF har upplevt.
- Svenska klubbars arenaprojekt jämförs ofta med FC Köpenhamn och Parken. Den stora skillnaden är: 1) Parken förvärvades i samband med en rekonstruktion, med en substansrabatt och 2) Om- och utbyggnaden finansierades på så sätt att det var Parkens S&E aktieägare som tog den största risken (mer om det här). Kanske blev Malmö FF:s ledning förblindade av FC Köpenhamns framgångar och blev för ambitiösa när man planerade arenan, trots att förutsättningarna var annorlunda.
- Klubben byggde en organisation för event som inte har lyckats generera särskilt mycket intäkter. Det beror dels på den höga arenakonkurrensen i regionen (mer om detta här) och dels på att det är svårt att tjäna pengar på externa evenemang där artisterna erhåller i stort sett alla intäkter. Man måste vara extremt duktig på en verksamhet som inte är fotbollsklubbars core-business. Polska Lech Poznan har till exempel inte ens bemödat sig att starta en evenemangsorganisation på den nyrenoverade EM arenan som man idag driver (kort notis om det här).
Vad som är nytt i medias rapportering denna gång är att Malmö FF är på god väg att identifiera ineffektiva processer och har en ambition att få bort dessa. Klubben vill också - till varje pris - inte behöva göra för stora ingrepp i spelarbudgeten. Det är en klok strategi och klubbledningen motiverar själv mycket väl varför. Jag tror att Malmö FF mycket väl kan lyckas att nå en budgetbalans. Den stora frågan däremot är om budgetbalansen är en jämvikt? Vad menar jag då med en jämvikt?
Är det så att ingen annan klubb i allsvenskan skulle utvecklas och öka sin budget så skulle det göra processen för Malmö FF mycket enklare att få en budget i balans ex ante också bli en budget i balans ex post.
Men nu är faktum att fler allsvenska konkurrenter börjar uppleva en tillväxt i sina ekonomier. Flera klubbar flyttar kontinuerligt in i nya matchdags-faciliteter där investeringskostnaden har varit bättre anpassad till marknadens potential (t.ex Kalmar), eller där skattebetalarna har tagit på sig en betydligt högre risk (t.ex. Stockholm). Om Malmö FF:s konkurrenter lyckas väl så blir det svårare för MFF:s organisation att nå den sportsliga framgång som krävs för att nå de intäkter som på papperet ger en budget i balans.
De goda nyheterna för Malmö FF är att klubben redan har tvingats till att bli mycket effektiva i sin dagliga verksamhet. De andra klubbarna däremot, riskerar att bli förblindande av tillväxten och låta sina respektive organisationer växa för mycket så att en stor del av de nya intäkterna försvinner i ineffektivitet.
måndag 24 september 2012
ManUtd - trycket från aktiemarknaden
För en vecka sedan släppte Manchester United sitt bokslut för säsongen 2011-12. Det var en från klubbens perspektiv ganska misslyckad säsong med ett mycket tidigt utträde från Champions League. Det är något som påverkade resultatet i allra högsta grad genom uteblivna premier som Uefa delar ut för avancemang i utslagsomgångarna. I detta inlägg tänkte jag inte grotta mig ner för mycket i detaljer utan visa en ganska förenklad bild och analysera den från i mina ögon tre mycket relevanta perspektiv. Figuren nedan illustrerar utvecklingen i ett antal nyckeltal.
Ebitda betyder Earnings before interest, taxes, depreciation and amortization, vilket på ren svenska är resultat före avskrivningar, finansiella poster och skatt. De andra nyckeltalen återkommer jag till längre ner.
Solvensperspektivet: Ett av de stora argumenten och kritiken mot regimen Glazer har varit att familjen har utsatt ManUtd för en onödigt hög finansiell risk genom det skuldfinansierade uppköpet av klubben. Många har uttryckt en oro om att klubben inte kommer att klara av sina finansiella åtaganden i form av de räntor som man måste betala varje år.
Ett enklare sätt att mäta ett företags kreditvärdighet är att titta på den så kallade interest coverage ratio. Detta nyckeltal (gul linje) får vi fram genom att dividera Ebitda med den ränta som måste betalas. Det visar hur väl klubbens rörelseresultat klarar av och bära de finansiella kostnaderna. En kanske mer rättvisande metod att räkna ut nyckeltalet är att istället använda sig av Ebita dividerat med räntan (blå linje). Anledningen till det är att man då tar hänsyn till avskrivningar, det vill säga klubbens historiska investeringsbehov. Ett företag behöver rimligtvis använda en del av sitt rörelseresultat till att investera i framtida tillväxt. Går hela rörelseresultatet till att serva skulderna så finns det inga pengar över till det och man blir till slut tvingad till att resa nytt kapital för att kunna investera. Det vi ser är att klubben trots ett svagt sportsligt år når en Ebita/ränta ratio som är högre än 1 (1.2) vilket betyder att rörelseresultatet är med en vissa marginal större än både räntorna och avskrivningarna.
Om den finansiella risken ansågs vara hög för en fyra - fem år sedan så har den reducerats en hel del sedan dess. Den kommer att göra så även kommande år eftersom skulderna minskar i samband med börsintroduktionen vilket i förlängningen tar ner räntekostnaderna till en lägre nivå. Den skuldnivå som klubben bär på idag utgör inget hot för klubbens överlevnad eller förmåga att återinvestera i sin verksamhet. Det är också något som bekräftas av obligationsmarknaden. Klubbens obligationer handlas idag på nivåer upp till 108 pence/£ vilket är betydlig mycket högre än det pris som obligationerna noterades på för snart tre år sedan.
Supporterperspektivet: Det faktum att klubbens svaga sportsliga resultat straffade klubbens rörelseresultat borde rimligtvis vara goda nyheter för klubbens supportrar. Hade det inte gjort det så skulle klubbens ägare inte ha incitament att investera med syfte att förbättra de sportsliga resultaten. Familjen Glazer saknar dessa incitament i sin NFL verksamhet (läs mer om det i detta inlägg) och låter därför att bli. Manchester United har investerat närmare £90 miljoner under de senaste två somrarna vilket är mest i klubbens historia under en så kort period.
Aktieägarperspektivet: Eftersom klubben numera är börsnoterad så betyder det att ManUtd:s verksamhet betygsätts av marknaden på daglig basis. Inför börsintroduktionen skrev jag detta inlägg där jag redogjorde för de nyckeltal som klubben behöver uppnå för att motivera sin höga värdering. Jag skrev bland annat att det krävs en årlig real tillväxt på 6% procent för att motivera en värdering på 20ggr Ebitda ($18/aktie). I figuren ovan visar den röda linjen en sådan tillväxt med start 2007. Vi ser att efter ett par starka tillväxtsår så kommer ett bakslag vilket gör att klubben tappar mark. Vi måste också komma ihåg att värderingen 20ggr Ebitda bygger på 2011 års Ebitda vilket gör att den röda linjen egentligen måste flyttas upp en bit för att ge en korrekt bild av den förväntade prestationen.
Ett annat viktigt nyckeltal att hålla koll på är återinvesteringsgraden, det vill säga hur stor del av Ebitda som krävs för att bygga tillväxten. I min kalkyl räknade jag på 33 procent av Ebitda över tid. De två senaste årens investeringar ger en nivå på 45 procent och när ManUtd rekryterade Robin van Persie så sjönk aktiekursen direkt med närmare 10 procent. Marknaden bekymrade sig över om det inte blir för dyrt att försvara sin sportsliga position.
Hur ska då ManUtd klara av att också göra aktieägarna nöjda? Att maximera Ebitda går att göra på flera sätt. Ett är att öka intäkterna, förstås. Här ser den närmaste framtiden relativt ljus ut tack vare det starka varumärket och med både ett rekordstort tröjsponsoravtal med GM i ryggen samt Premier Leagues nya rekordstora TV avtal. Det senare kommer inte göra ett lika stort avtryck eftersom klubbens ligakonkurrenter också får dessa pengar. Det kommer med andra att orsaka en viss löne- samt transferinflation vilket pressar ManUtd:s marginaler.
Ett annat sätt är att bli mer effektiv och vinna poäng till en lägre kostnad. Det kräver i första hand att man blir ännu bättre än sina konkurrenter på att identifiera och utveckla talang. Lyckas man med det så minskar wages to revenue ratio och med det Ebitda marginalen. En lägre marginal ger en högre Ebitda för oförändrade intäkter. ManUtd har historiskt sätt tillhört de mer effektiva klubbarna. Frågan är som vanligt om man klarar av att bibehålla denna effektivitet eller till och med bli bättre framgent.
Ett populärt sätt att förbättra sina marginaler på är att försöka påverka de ekonomiska eller juridiska förhållandena på marknaden, så kallad rent-seeking. För tio år sedan upplevde ManUtd sjunkande aktiekurser (man var noterad på börsen i London på den tiden). Klubben belastades av den rådande löneinflationen och den dåvarande VD:n Peter Kenyon var starkt drivande i det projekt som så småningom utmynnade i en överenskommelse de dåvarande G14 klubbarna emellan om att införa ett lönetak på 70 procent av intäkterna. På så sätt hoppades Kenyon kunna begränsa konkurrenternas förmåga att investera och minska marginalpressen på det egna resultatet. På exakt samma sätt driver klubbens nuvarande VD - David Gill ett liknande projekt i Premier League där han hoppas att kunna reglera marknaden och på så sätt minska konkurrensen med syfte att öka klubbens Ebitda marginaler och därmed öka aktieägarvärdet.
I samband med att resultatet presenterades för en vecka sedan meddelade klubben att man har budgeterat med en plats i kvartsfinalen av Champions League och att man då når en Ebitda på £110 miljoner. Det var visst någon som ryckte på ögonbrynen och påpekade vilken press klubben befinner sig i. Slutsatsen i detta blogginlägg är att den största pressen kommer från klubbens supportrar samt aktieägare. Ur ett överlevnadsperspektiv skulle ManUtd klara sig mycket väl även om man återigen skulle stupa i gruppspelet. Å andra sidan innebär kvartsfinal en ganska konservativt lagt budget. Med tanke på att klubben ur ett resursperspektiv tillhör de sex största i Europa så är allt annat ett ganska stort misslyckande.
Ebitda betyder Earnings before interest, taxes, depreciation and amortization, vilket på ren svenska är resultat före avskrivningar, finansiella poster och skatt. De andra nyckeltalen återkommer jag till längre ner.
Ett enklare sätt att mäta ett företags kreditvärdighet är att titta på den så kallade interest coverage ratio. Detta nyckeltal (gul linje) får vi fram genom att dividera Ebitda med den ränta som måste betalas. Det visar hur väl klubbens rörelseresultat klarar av och bära de finansiella kostnaderna. En kanske mer rättvisande metod att räkna ut nyckeltalet är att istället använda sig av Ebita dividerat med räntan (blå linje). Anledningen till det är att man då tar hänsyn till avskrivningar, det vill säga klubbens historiska investeringsbehov. Ett företag behöver rimligtvis använda en del av sitt rörelseresultat till att investera i framtida tillväxt. Går hela rörelseresultatet till att serva skulderna så finns det inga pengar över till det och man blir till slut tvingad till att resa nytt kapital för att kunna investera. Det vi ser är att klubben trots ett svagt sportsligt år når en Ebita/ränta ratio som är högre än 1 (1.2) vilket betyder att rörelseresultatet är med en vissa marginal större än både räntorna och avskrivningarna.
Om den finansiella risken ansågs vara hög för en fyra - fem år sedan så har den reducerats en hel del sedan dess. Den kommer att göra så även kommande år eftersom skulderna minskar i samband med börsintroduktionen vilket i förlängningen tar ner räntekostnaderna till en lägre nivå. Den skuldnivå som klubben bär på idag utgör inget hot för klubbens överlevnad eller förmåga att återinvestera i sin verksamhet. Det är också något som bekräftas av obligationsmarknaden. Klubbens obligationer handlas idag på nivåer upp till 108 pence/£ vilket är betydlig mycket högre än det pris som obligationerna noterades på för snart tre år sedan.
Supporterperspektivet: Det faktum att klubbens svaga sportsliga resultat straffade klubbens rörelseresultat borde rimligtvis vara goda nyheter för klubbens supportrar. Hade det inte gjort det så skulle klubbens ägare inte ha incitament att investera med syfte att förbättra de sportsliga resultaten. Familjen Glazer saknar dessa incitament i sin NFL verksamhet (läs mer om det i detta inlägg) och låter därför att bli. Manchester United har investerat närmare £90 miljoner under de senaste två somrarna vilket är mest i klubbens historia under en så kort period.
Aktieägarperspektivet: Eftersom klubben numera är börsnoterad så betyder det att ManUtd:s verksamhet betygsätts av marknaden på daglig basis. Inför börsintroduktionen skrev jag detta inlägg där jag redogjorde för de nyckeltal som klubben behöver uppnå för att motivera sin höga värdering. Jag skrev bland annat att det krävs en årlig real tillväxt på 6% procent för att motivera en värdering på 20ggr Ebitda ($18/aktie). I figuren ovan visar den röda linjen en sådan tillväxt med start 2007. Vi ser att efter ett par starka tillväxtsår så kommer ett bakslag vilket gör att klubben tappar mark. Vi måste också komma ihåg att värderingen 20ggr Ebitda bygger på 2011 års Ebitda vilket gör att den röda linjen egentligen måste flyttas upp en bit för att ge en korrekt bild av den förväntade prestationen.
Ett annat viktigt nyckeltal att hålla koll på är återinvesteringsgraden, det vill säga hur stor del av Ebitda som krävs för att bygga tillväxten. I min kalkyl räknade jag på 33 procent av Ebitda över tid. De två senaste årens investeringar ger en nivå på 45 procent och när ManUtd rekryterade Robin van Persie så sjönk aktiekursen direkt med närmare 10 procent. Marknaden bekymrade sig över om det inte blir för dyrt att försvara sin sportsliga position.
Hur ska då ManUtd klara av att också göra aktieägarna nöjda? Att maximera Ebitda går att göra på flera sätt. Ett är att öka intäkterna, förstås. Här ser den närmaste framtiden relativt ljus ut tack vare det starka varumärket och med både ett rekordstort tröjsponsoravtal med GM i ryggen samt Premier Leagues nya rekordstora TV avtal. Det senare kommer inte göra ett lika stort avtryck eftersom klubbens ligakonkurrenter också får dessa pengar. Det kommer med andra att orsaka en viss löne- samt transferinflation vilket pressar ManUtd:s marginaler.
Ett annat sätt är att bli mer effektiv och vinna poäng till en lägre kostnad. Det kräver i första hand att man blir ännu bättre än sina konkurrenter på att identifiera och utveckla talang. Lyckas man med det så minskar wages to revenue ratio och med det Ebitda marginalen. En lägre marginal ger en högre Ebitda för oförändrade intäkter. ManUtd har historiskt sätt tillhört de mer effektiva klubbarna. Frågan är som vanligt om man klarar av att bibehålla denna effektivitet eller till och med bli bättre framgent.
Ett populärt sätt att förbättra sina marginaler på är att försöka påverka de ekonomiska eller juridiska förhållandena på marknaden, så kallad rent-seeking. För tio år sedan upplevde ManUtd sjunkande aktiekurser (man var noterad på börsen i London på den tiden). Klubben belastades av den rådande löneinflationen och den dåvarande VD:n Peter Kenyon var starkt drivande i det projekt som så småningom utmynnade i en överenskommelse de dåvarande G14 klubbarna emellan om att införa ett lönetak på 70 procent av intäkterna. På så sätt hoppades Kenyon kunna begränsa konkurrenternas förmåga att investera och minska marginalpressen på det egna resultatet. På exakt samma sätt driver klubbens nuvarande VD - David Gill ett liknande projekt i Premier League där han hoppas att kunna reglera marknaden och på så sätt minska konkurrensen med syfte att öka klubbens Ebitda marginaler och därmed öka aktieägarvärdet.
I samband med att resultatet presenterades för en vecka sedan meddelade klubben att man har budgeterat med en plats i kvartsfinalen av Champions League och att man då når en Ebitda på £110 miljoner. Det var visst någon som ryckte på ögonbrynen och påpekade vilken press klubben befinner sig i. Slutsatsen i detta blogginlägg är att den största pressen kommer från klubbens supportrar samt aktieägare. Ur ett överlevnadsperspektiv skulle ManUtd klara sig mycket väl även om man återigen skulle stupa i gruppspelet. Å andra sidan innebär kvartsfinal en ganska konservativt lagt budget. Med tanke på att klubben ur ett resursperspektiv tillhör de sex största i Europa så är allt annat ett ganska stort misslyckande.
söndag 23 september 2012
Om La Liga är på väg att dö - då bör Real och Barca skickas till England
I veckan har professor José María Gay de Liébana presenterat sin
årliga analys av den spanska ligaekonomin. Han observerar att det bara
är Barcelona och Real Madrid som upplever en tillväxt i sina intäkter
samtidigt som alla andra lag har stagnerat i sin utveckling. Hans
slutsats är att ligan inom några år kommer att dö.
Det är lite oklart för mig vilken som är dödsorsaken. Är det det faktum att Real Madrid och Barcelona till slut möter för svagt motstånd att de på grund av det själva tappar kvalitet eller är det att de övriga lagen går i konkurs och försvinner. Kanske en kombination av båda två?
José Marías förslag på en lösning är klyschiga: lägre kostnader och ökade TV intäkter som delas lika. Professorn menar att genom att kartellisera sändningsrättigheterna och sälja de i ett paket kommer att öka priset. I första hand för TV bolagen och i andra hand konsumenterna, förstås. Erfarenheten säger att en övergång från individuell försäljningsregim till en kollektiv brukar generera en intäktsökning på cirka 30 procent tack vare de säljande klubbarnas konstruerade kartell. Det är dock ingen garanti i dagens Spanien där hushållen i skuggan av lågkonjunkturen lever under knappa resurser. Och får inte TV bolagen tillbaka sina ökade kostnader så går de omkull vilket på kort sikt skulle drabba klubbarna mycket hårt.
Ett annat problem är att en omfördelning av TV intäkterna knappast kommer att göra något avtryck på den spanska ligans tävlingsbalans, överhuvudtaget. Figur 1 nedan visar de spanska klubbarnas intäkter från säsongen 2010-11. Figur 2 visar hur det skulle se ut om sändningsrättigheterna skulle säljas kollektivt (med en 30 procent intäktsökning) och att TV intäkterna skulle delas lika av alla lag. Den bistra sanningen är att de två stora klubbarnas intäkter från matchdagen är större än den tredje största klubbens totala intäkter, oavsett regim.
För att göra La Liga mindre oförutsägbar (dvs att någon annan än Real Madrid eller Barcelona har en rimlig chans att vinna ligan) skulle det krävas att även de kommersiella intäkterna delas lika (figur 3). En sådan förändring är dock inte särskilt trolig. Det skulle skapa ett enormt talangutflöde av toppspelare från Barcelona och Real Madrid till toppklubbar i andra ligor.
Om det nu är så att José María Gay de Liébana har rätt, det vill säga att La Liga kommer att dö så kommer hans medicin inte att bota patienten. I bästa fall bromsar den bara förloppet. Sannolikheten är också stor att en mer jämlik fördelning av TV pengarna kommer att öka de spanska klubbarnas ekonomiska problem. Erfarenheten från Italien som gick över till en central TV modell för ett par år sedan säger oss att klubbarnas skulder ökade. Detta trots att de fick mer pengar att förfoga över. Det är helt i enighet med de teoretiska förväntningarna.
Finns det överhuvudtaget något sätt att bota den spanska ligafotbollen på? Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 81 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 76 av de 81 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 75 procent vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 65 procent av mästerskapen.
Detta händelseförlopp har medfört att Real Madrid och Barcelona har blivit inte enbart nationella storklubbar och starka varumärken utan även globala. När fotbollen väl började kommersialiseras på allvar så gav de historiska framgångarna en enorm hävstång åt de mest framgångsrika lagen. Och när den spanska ekonomin har slutat att växa så kan de två storklubbarna fortsätta att göra det tack vare att den övriga världen hela tiden växer och blir rikare.
Det finns egentligen bara en lösning som kan återställa en rimlig tävlingsbalans i ligan. Det är att Real Madrid och Barcelona lämnar den spanska ligan. Mitt förslag är att de går in i Premier League som får utökas med två lag och med två Champions League platser, förstås. Det skulle bland annat innebära en kraftig värdeökning på sändningsrättigheterna till Premier League. En del av denna värdeökning, rättare sagt €750 miljoner skulle i ett engångsbelopp skickas direkt till den spanska staten och därmed skriva ner de övriga spanska klubbarnas skatteskulder.
Gör man en sådan reform med tre års framförhållning så får de spanska klubbarna en chans att anpassa sina kostnadskostymer eftersom deras intäkter borde minska en aning på grund av uteblivna matcher mot de två storklubbarna. I gengäld så skulle de ges en möjlighet att börja om på ny krita.
Det är lite oklart för mig vilken som är dödsorsaken. Är det det faktum att Real Madrid och Barcelona till slut möter för svagt motstånd att de på grund av det själva tappar kvalitet eller är det att de övriga lagen går i konkurs och försvinner. Kanske en kombination av båda två?
José Marías förslag på en lösning är klyschiga: lägre kostnader och ökade TV intäkter som delas lika. Professorn menar att genom att kartellisera sändningsrättigheterna och sälja de i ett paket kommer att öka priset. I första hand för TV bolagen och i andra hand konsumenterna, förstås. Erfarenheten säger att en övergång från individuell försäljningsregim till en kollektiv brukar generera en intäktsökning på cirka 30 procent tack vare de säljande klubbarnas konstruerade kartell. Det är dock ingen garanti i dagens Spanien där hushållen i skuggan av lågkonjunkturen lever under knappa resurser. Och får inte TV bolagen tillbaka sina ökade kostnader så går de omkull vilket på kort sikt skulle drabba klubbarna mycket hårt.
Ett annat problem är att en omfördelning av TV intäkterna knappast kommer att göra något avtryck på den spanska ligans tävlingsbalans, överhuvudtaget. Figur 1 nedan visar de spanska klubbarnas intäkter från säsongen 2010-11. Figur 2 visar hur det skulle se ut om sändningsrättigheterna skulle säljas kollektivt (med en 30 procent intäktsökning) och att TV intäkterna skulle delas lika av alla lag. Den bistra sanningen är att de två stora klubbarnas intäkter från matchdagen är större än den tredje största klubbens totala intäkter, oavsett regim.
För att göra La Liga mindre oförutsägbar (dvs att någon annan än Real Madrid eller Barcelona har en rimlig chans att vinna ligan) skulle det krävas att även de kommersiella intäkterna delas lika (figur 3). En sådan förändring är dock inte särskilt trolig. Det skulle skapa ett enormt talangutflöde av toppspelare från Barcelona och Real Madrid till toppklubbar i andra ligor.
Om det nu är så att José María Gay de Liébana har rätt, det vill säga att La Liga kommer att dö så kommer hans medicin inte att bota patienten. I bästa fall bromsar den bara förloppet. Sannolikheten är också stor att en mer jämlik fördelning av TV pengarna kommer att öka de spanska klubbarnas ekonomiska problem. Erfarenheten från Italien som gick över till en central TV modell för ett par år sedan säger oss att klubbarnas skulder ökade. Detta trots att de fick mer pengar att förfoga över. Det är helt i enighet med de teoretiska förväntningarna.
Finns det överhuvudtaget något sätt att bota den spanska ligafotbollen på? Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 81 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 76 av de 81 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 75 procent vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 65 procent av mästerskapen.
Detta händelseförlopp har medfört att Real Madrid och Barcelona har blivit inte enbart nationella storklubbar och starka varumärken utan även globala. När fotbollen väl började kommersialiseras på allvar så gav de historiska framgångarna en enorm hävstång åt de mest framgångsrika lagen. Och när den spanska ekonomin har slutat att växa så kan de två storklubbarna fortsätta att göra det tack vare att den övriga världen hela tiden växer och blir rikare.
Det finns egentligen bara en lösning som kan återställa en rimlig tävlingsbalans i ligan. Det är att Real Madrid och Barcelona lämnar den spanska ligan. Mitt förslag är att de går in i Premier League som får utökas med två lag och med två Champions League platser, förstås. Det skulle bland annat innebära en kraftig värdeökning på sändningsrättigheterna till Premier League. En del av denna värdeökning, rättare sagt €750 miljoner skulle i ett engångsbelopp skickas direkt till den spanska staten och därmed skriva ner de övriga spanska klubbarnas skatteskulder.
Gör man en sådan reform med tre års framförhållning så får de spanska klubbarna en chans att anpassa sina kostnadskostymer eftersom deras intäkter borde minska en aning på grund av uteblivna matcher mot de två storklubbarna. I gengäld så skulle de ges en möjlighet att börja om på ny krita.
 |
| Figur 1 |
 |
| Figur 2 |
 |
| Figur 3 |
Modo kommer få Hockeyligans korthus att rasa
NHL konflikten har gjort ett stort avtryck, så även i den svenska hockeyn. Under flera veckor har vi fått läsa om elitserieklubbarnas överenskommelse om att hålla de lockoutade NHL spelarna borta från elitserierinkarna. Den uppkomna situationen är intressant från flera olika perspektiv.
Fri konkurrens perspektivet: I fredags meddelade konkurrensverket att Hockeyligans överenskommelse konspirerar mot den fria marknaden. Det är därmed fritt fram för den klubb som så önskar att ta in NHL spelare utan att ligakollektivet ska kunna dela ut sanktioner.
Spelteoretiska perspektivet: Ett antal elitserieledare har efter konkurrensverkets besked offentligt gått ut och sagt att man ändock hoppas på att klubbarna är lojala mot ursprungsöverenskommelsen.
Det finns naturligtvis en anledning till att klubbarna överhuvudtaget kommit överens. Det finns i första hand två kortsiktigt positiva effekter av att ta in NHL spelare. Det sportsliga förstås, men även en möjlighet att öka kapacitetsutnyttjandet på klubbarnas arenor. De klubbar som har sämst kapacitetsutnyttjande (publik/arenakapacitet) har rimligtvis ett bra affärs-case. Vad gäller de kortsiktiga sportsliga effekterna så har de klubbar som anser sig kunna attrahera bäst NHL talang en fördel. Det ska samtidigt vägas mot den avvikelse från klubbarnas ursprungliga sportsliga plan.
I en liga finns det naturligtvis klubbar som tjänar mer än andra på möjligheten ta in NHL spelare. Man kan tycka att en bra idé är att låta alla välja fritt. Men de klubbar som tjänar mer skapar negativa externa effekter åt de klubbar som tjänar mindre, förstås. Uppenbarligen har majoriteten av elitserieklubbarna ansett att de har mer att förlora än att tjäna på en fri marknad vilket i förlängningen resulterade i denna överenskommelse.
Men det finns ett problem. Att bryta mot överenskommelsen kommer att belönas mycket kraftigt, givet att alla andra följer den. Följande matris illustrerar det i spelteorin berömda fångarnas dilemma. Samarbete skapar en nyttoenhet åt både part A och B. Om part A bryter mot överenskommelsen samtidigt som B följer den så tjänar A tre nyttoenheter och B förlorar en nyttoenhet. Om båda bryter överenskommelsen så försvinner hela nyttan av det tänkta samarbetet. Denna nytta överförs istället till andra. I det här fallet i första hand till den del av hockeypubliken som vill se bättre spelare göra upp med varandra.
Knäckfrågan är därför och få alla parter att samarbeta. Ett sätt att göra det på är att dela ut sanktioner till de som bryter mot överenskommelsen. Kostnaden från sanktionerna måste överstiga nyttan av att bryta mot reglerna. Men eftersom hockeyligan efter konkurrensverkets beslut inte får dela ut några sanktioner så är den enkla slutsatsen att vi kommer att få se majoriteten av klubbarna försöka att rekrytera NHL spelare.
Men det är inte helt säkert. Psykologen Anatol Rapoport menade att eftersom nytta skapas genom samarbete så kommer parterna att försöka och samarbeta. I enighet med Rapoports Tit For Tat Theory kan den ena parten välja den samarbetande strategin i den första perioden och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om alla parterna så samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Det skulle innebära att motparterna erhåller ett utfall med ett bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin.
Det som talar emot ett samarbete, det vill säga lojalitet mot den ursprungliga överenskommelsen är att det kan finnas klubbar som anser sig tjäna mer själva på att ta in NHL spelare än den nytta som ett samarbete kan generera.
Kvällstidningarna har rapporterat om att det fanns klubbar som letade efter kryphål i den kollektiva överenskommelsen redan innan konkurrensverkets dom. Det finns med andra ord en väldigt stor sannolikhet att åtminstone en klubb kommer att ta in NHL spelare.
Troligtvis kommer det att utlösa en reaktion där majoriteten av elitserieklubbarna kommer ställa ut NHL spelare på isen. Om nu inte NHL lockouten tar en överraskande vändning, förstås.
Fri konkurrens perspektivet: I fredags meddelade konkurrensverket att Hockeyligans överenskommelse konspirerar mot den fria marknaden. Det är därmed fritt fram för den klubb som så önskar att ta in NHL spelare utan att ligakollektivet ska kunna dela ut sanktioner.
Spelteoretiska perspektivet: Ett antal elitserieledare har efter konkurrensverkets besked offentligt gått ut och sagt att man ändock hoppas på att klubbarna är lojala mot ursprungsöverenskommelsen.
Det finns naturligtvis en anledning till att klubbarna överhuvudtaget kommit överens. Det finns i första hand två kortsiktigt positiva effekter av att ta in NHL spelare. Det sportsliga förstås, men även en möjlighet att öka kapacitetsutnyttjandet på klubbarnas arenor. De klubbar som har sämst kapacitetsutnyttjande (publik/arenakapacitet) har rimligtvis ett bra affärs-case. Vad gäller de kortsiktiga sportsliga effekterna så har de klubbar som anser sig kunna attrahera bäst NHL talang en fördel. Det ska samtidigt vägas mot den avvikelse från klubbarnas ursprungliga sportsliga plan.
I en liga finns det naturligtvis klubbar som tjänar mer än andra på möjligheten ta in NHL spelare. Man kan tycka att en bra idé är att låta alla välja fritt. Men de klubbar som tjänar mer skapar negativa externa effekter åt de klubbar som tjänar mindre, förstås. Uppenbarligen har majoriteten av elitserieklubbarna ansett att de har mer att förlora än att tjäna på en fri marknad vilket i förlängningen resulterade i denna överenskommelse.
Men det finns ett problem. Att bryta mot överenskommelsen kommer att belönas mycket kraftigt, givet att alla andra följer den. Följande matris illustrerar det i spelteorin berömda fångarnas dilemma. Samarbete skapar en nyttoenhet åt både part A och B. Om part A bryter mot överenskommelsen samtidigt som B följer den så tjänar A tre nyttoenheter och B förlorar en nyttoenhet. Om båda bryter överenskommelsen så försvinner hela nyttan av det tänkta samarbetet. Denna nytta överförs istället till andra. I det här fallet i första hand till den del av hockeypubliken som vill se bättre spelare göra upp med varandra.
Knäckfrågan är därför och få alla parter att samarbeta. Ett sätt att göra det på är att dela ut sanktioner till de som bryter mot överenskommelsen. Kostnaden från sanktionerna måste överstiga nyttan av att bryta mot reglerna. Men eftersom hockeyligan efter konkurrensverkets beslut inte får dela ut några sanktioner så är den enkla slutsatsen att vi kommer att få se majoriteten av klubbarna försöka att rekrytera NHL spelare.
Men det är inte helt säkert. Psykologen Anatol Rapoport menade att eftersom nytta skapas genom samarbete så kommer parterna att försöka och samarbeta. I enighet med Rapoports Tit For Tat Theory kan den ena parten välja den samarbetande strategin i den första perioden och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om alla parterna så samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Det skulle innebära att motparterna erhåller ett utfall med ett bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin.
Det som talar emot ett samarbete, det vill säga lojalitet mot den ursprungliga överenskommelsen är att det kan finnas klubbar som anser sig tjäna mer själva på att ta in NHL spelare än den nytta som ett samarbete kan generera.
Kvällstidningarna har rapporterat om att det fanns klubbar som letade efter kryphål i den kollektiva överenskommelsen redan innan konkurrensverkets dom. Det finns med andra ord en väldigt stor sannolikhet att åtminstone en klubb kommer att ta in NHL spelare.
Troligtvis kommer det att utlösa en reaktion där majoriteten av elitserieklubbarna kommer ställa ut NHL spelare på isen. Om nu inte NHL lockouten tar en överraskande vändning, förstås.
söndag 16 september 2012
Inget lönetak - inga inställda säsonger
NHL lockouten är ett faktum. Det är andra gången på åtta år som fansen inte får uppleva någon NHL hockey. Säsongen 1994-95 var det också en lockout som då kortade ner säsongen till 48 matcher.
Hockeyn är inte den enda sporten i Nordamerika som drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Förra sommaren var det nära att NFL skulle drabbas av samma öde och 1982 strejkade NFL spelarna i 57 dagar mellan slutet av september och mitten av november. Inga matcher spelades under den perioden. Och 1987 reducerades säsongen från 16 till 15 matcher på grund av en 24 dagar lång spelarstrejk.
I NBA har det varit lockout både 1995 och 1996. Båda gångerna löstes konflikterna innan säsongen startade. Men 1998 var det dags igen och då varade konflikten 6 månader vilket gjorde att säsongen fick kortas ner till 50 matcher. Och för ett år sedan blev det en ny konflikt. En fem månader lång lockout kortade ner säsongen till 66 matcher.
I Major Leage Baseball saknas lönetak. Klubbägarna använder sig dock av andra kostnadskontrollmekanismer vilket föranlett till så mycket som åtta konflikter mellan 1972 och 1994. En bra sammanställning går att finna under denna länk. 1994-95 ville klubbägarna införa ett lönetak, spelarna vägrade vilket ledde till en 232 dagar lång strejk. Det blev inget lönetak den gången men klubbägarna fann ett annat medel. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter till de mindre. Det minskade incitamenten för de mindre lagen att investera i talang eftersom de kompenserades för uteblivna publikintäkter om det gick dåligt. De märkte dessutom att om de stora lagen vann fler matcher så genererade det mer pengar till systemet vilket distribuerades till de mindre klubbarna. Det gjorde så att trycket på spelarlönerna minskade och MLB klubbarnas kostnader för spelarlöner självreglerades och minskade från 60% runt sekelskiftet till 51% år 2007.
Lönetak och andra kostnadskontrollmekanismer har varit mycket gynnsamt för klubbägarna. De har tjänat massor med pengar genom årens lopp tack vare det. Så pass mycket att det det uppenbarligen finns värden att då och då stoppa verksamheten under en längre tid. Samtidigt har det varit dåligt för fansen som flera gånger har fått säsongerna inställda eller reducerade.
För lite drygt tre år sedan pratade Uefa:s William Gaillard på en internationell sportkongress. Han hyllade amerikanernas sätt att organisera sina ligor: "It´s profitable, it´s stable...", sade grodan och dök.
Hockeyn är inte den enda sporten i Nordamerika som drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Förra sommaren var det nära att NFL skulle drabbas av samma öde och 1982 strejkade NFL spelarna i 57 dagar mellan slutet av september och mitten av november. Inga matcher spelades under den perioden. Och 1987 reducerades säsongen från 16 till 15 matcher på grund av en 24 dagar lång spelarstrejk.
I NBA har det varit lockout både 1995 och 1996. Båda gångerna löstes konflikterna innan säsongen startade. Men 1998 var det dags igen och då varade konflikten 6 månader vilket gjorde att säsongen fick kortas ner till 50 matcher. Och för ett år sedan blev det en ny konflikt. En fem månader lång lockout kortade ner säsongen till 66 matcher.
I Major Leage Baseball saknas lönetak. Klubbägarna använder sig dock av andra kostnadskontrollmekanismer vilket föranlett till så mycket som åtta konflikter mellan 1972 och 1994. En bra sammanställning går att finna under denna länk. 1994-95 ville klubbägarna införa ett lönetak, spelarna vägrade vilket ledde till en 232 dagar lång strejk. Det blev inget lönetak den gången men klubbägarna fann ett annat medel. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter till de mindre. Det minskade incitamenten för de mindre lagen att investera i talang eftersom de kompenserades för uteblivna publikintäkter om det gick dåligt. De märkte dessutom att om de stora lagen vann fler matcher så genererade det mer pengar till systemet vilket distribuerades till de mindre klubbarna. Det gjorde så att trycket på spelarlönerna minskade och MLB klubbarnas kostnader för spelarlöner självreglerades och minskade från 60% runt sekelskiftet till 51% år 2007.
Lönetak och andra kostnadskontrollmekanismer har varit mycket gynnsamt för klubbägarna. De har tjänat massor med pengar genom årens lopp tack vare det. Så pass mycket att det det uppenbarligen finns värden att då och då stoppa verksamheten under en längre tid. Samtidigt har det varit dåligt för fansen som flera gånger har fått säsongerna inställda eller reducerade.
För lite drygt tre år sedan pratade Uefa:s William Gaillard på en internationell sportkongress. Han hyllade amerikanernas sätt att organisera sina ligor: "It´s profitable, it´s stable...", sade grodan och dök.
lördag 15 september 2012
Juventus Stadion - en god affär
Igår släppte Juventus sina finansiella siffror för säsongen 2011-12. Det mest intressanta i den rapporten var informationen om hur klubbens investering i en ny stadion har artat sig under den första säsongen. I detta blogginlägg försöker jag så gott som möjligt att bryta ut de ekonomiska nyckeltalen.
Enligt balansräkningen så uppgick investeringen i arenafastigheten samt inventarierna till €130 miljoner. I figur 1 längre ned kan vi se hur arenan finansierades. För det första sålde klubben den intill arenan angränsande marken till en privat aktör för €20 miljoner. Denne aktör exploaterar marken genom att ha bygga och driva ett shoppingcentrum (Area12 Shopping Centre). Vidare så sålde klubben kommersiella rättigheter med en löptid av 12 år till Sportfive för €75 miljoner, varav €42 miljoner betalades direkt. Sportfive har genom avtalet köpt rätten att sälja namnet på arenan samt rätten till att paketera och sälja hälften av de 3600 premium-platser samt hälften av de 64 vip-boxar som finns på arenan.
Resterande pengar som krävdes för att finansiera bygget lånades upp. Finansieringskostnaderna utgörs med andra ord räntan till kreditinstitutet samt den alternativkostnad som uppstår i samband med de två transaktionerna.
Klubben hade naturligtvis kunnat exploatera den angränsande ytan själva och man hade kunnat äga alla sina kommersiella rättigheter och sålt dessa på egen hand. Det skulle kräva en högre skuldfinansiering alternativt att aktieägarna hade skjutit till eget kapital. Kostnaden att finansiera en betydande del av arenan genom sälja vissa kommersiella rättigheter bedömdes dock lägre än kostnaden att resa motsvarande pengar genom banklån eller nyemission (Juventus är ett börsnoterat aktiebolag).
Figur 2 visar en nedbrytning av de kostnader och nya intäkter som arenaprojektet har genererat. Klubbens intäkter under matchdagen ökade med €20 miljoner, från €11 miljoner till €31 miljoner. Klubben ökade dessutom sina intäkter från marknadsaktiviteter med €10 miljoner. Det är rimligt och anta att den nya arenan har bidragit till i stort sett hela denna ökning tack vare bättre exponering för kommersiella samarbetspartners. Eftersom €6 miljoner av de €10 miljonerna utgörs av en periodisering av det €75m avtalet som man har tecknat med Sportfive så räknar jag därför enbart med de €4 miljoner som klubben har kunnat sälja på egen hand.
På kostnadssidan ser vi räntekostnaderna, förstås. Klubbens övriga kostnader har också ökat. Här handlar det om att det naturligtvis kostar betydligt mer att driva den moderna arenan. Allt som allt ser vi att intäkterna överstiger kostnaderna med ganska god marginal. Lägg också märke till att varken avskrivningar eller alternativkostnaden är några pengar som lämnar klubben. Avskrivningarna symboliserar värdeminskningen på arenan och alternativkostnaden är en subjektiv uppskattning gjord av mig. Jag antar helt enkelt att aktieägarnas avkastningskrav på eget kapital är 10%. Det vi får räkna med är att klubben kommer att amortera på de räntebärande skulderna och storleken på amorteringarna borde i genomsnitt rimligtvis motsvara storleken på avskrivningarna.
Erfarenheten från Europa säger att det inte är särskilt lönsamt med privat ägda moderna arenabyggen. Det förklaras enklast genom att endast 17% av klubbarna i Europa själva äger sina arenor. Majoriteten av dessa 17% hittar vi i England och där är snittåldern på arenorna 78 år. Hade nya arenor varit en lönsam affär så hade siffrorna ovan sett helt annorlunda ut, förstås.
Juventus Stadion visar dock att det trots allt går att hitta bra projekt. Så länge investeringskostnaderna hålls nere och är rimliga i förhållande till klubbens potentiella publikunderlag (intäkter). Naturligtvis är det så att Juventus storlek och status som klubb en stor inverkan på att det fanns en marknad för ett nybygge.
Men klubben har samtidigt varit smarta och försiktiga och har inte svävat iväg i något skrytbygge. Juventus Arena är mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor som den som Malmö FF har upplevt.
Figuren nedan visar hur Juventus står sig i den europeiska konkurrensen. Vi ser att klubben nya arena till trots, inte hör till den absoluta toppen vad gäller intäkter från match dag samt sponsorer. Kanske hade man kunnat öka sina intäkter mer genom att bygga större. Det hade samtidigt ökat investeringskostnaderna markant. Högre risk med möjlighet till högre avkastning. Juventus gjorde sin läxa och värderade projektet väl. Man valde den nuvarande modellen och den är uppenbarligen värdeskapande såväl för aktieägarna som för fansen.
Enligt balansräkningen så uppgick investeringen i arenafastigheten samt inventarierna till €130 miljoner. I figur 1 längre ned kan vi se hur arenan finansierades. För det första sålde klubben den intill arenan angränsande marken till en privat aktör för €20 miljoner. Denne aktör exploaterar marken genom att ha bygga och driva ett shoppingcentrum (Area12 Shopping Centre). Vidare så sålde klubben kommersiella rättigheter med en löptid av 12 år till Sportfive för €75 miljoner, varav €42 miljoner betalades direkt. Sportfive har genom avtalet köpt rätten att sälja namnet på arenan samt rätten till att paketera och sälja hälften av de 3600 premium-platser samt hälften av de 64 vip-boxar som finns på arenan.
 |
| Figur 1 |
Figur 2 visar en nedbrytning av de kostnader och nya intäkter som arenaprojektet har genererat. Klubbens intäkter under matchdagen ökade med €20 miljoner, från €11 miljoner till €31 miljoner. Klubben ökade dessutom sina intäkter från marknadsaktiviteter med €10 miljoner. Det är rimligt och anta att den nya arenan har bidragit till i stort sett hela denna ökning tack vare bättre exponering för kommersiella samarbetspartners. Eftersom €6 miljoner av de €10 miljonerna utgörs av en periodisering av det €75m avtalet som man har tecknat med Sportfive så räknar jag därför enbart med de €4 miljoner som klubben har kunnat sälja på egen hand.
På kostnadssidan ser vi räntekostnaderna, förstås. Klubbens övriga kostnader har också ökat. Här handlar det om att det naturligtvis kostar betydligt mer att driva den moderna arenan. Allt som allt ser vi att intäkterna överstiger kostnaderna med ganska god marginal. Lägg också märke till att varken avskrivningar eller alternativkostnaden är några pengar som lämnar klubben. Avskrivningarna symboliserar värdeminskningen på arenan och alternativkostnaden är en subjektiv uppskattning gjord av mig. Jag antar helt enkelt att aktieägarnas avkastningskrav på eget kapital är 10%. Det vi får räkna med är att klubben kommer att amortera på de räntebärande skulderna och storleken på amorteringarna borde i genomsnitt rimligtvis motsvara storleken på avskrivningarna.
 |
| Figur 2 |
Juventus Stadion visar dock att det trots allt går att hitta bra projekt. Så länge investeringskostnaderna hålls nere och är rimliga i förhållande till klubbens potentiella publikunderlag (intäkter). Naturligtvis är det så att Juventus storlek och status som klubb en stor inverkan på att det fanns en marknad för ett nybygge.
Men klubben har samtidigt varit smarta och försiktiga och har inte svävat iväg i något skrytbygge. Juventus Arena är mindre än dubbelt så dyr som Swedbank Stadion i Malmö samtidigt som intäktsökningen för Juventus har varit mer än tre gånger så stor som den som Malmö FF har upplevt.
Figuren nedan visar hur Juventus står sig i den europeiska konkurrensen. Vi ser att klubben nya arena till trots, inte hör till den absoluta toppen vad gäller intäkter från match dag samt sponsorer. Kanske hade man kunnat öka sina intäkter mer genom att bygga större. Det hade samtidigt ökat investeringskostnaderna markant. Högre risk med möjlighet till högre avkastning. Juventus gjorde sin läxa och värderade projektet väl. Man valde den nuvarande modellen och den är uppenbarligen värdeskapande såväl för aktieägarna som för fansen.
 |
| Figur 3, klicka på bilden för högre upplösning. |
onsdag 12 september 2012
Vem ställer upp på ett lönetak á la NHL?
De amerikanska ligorna har startat. Major League Baseball (MLB) har haft sin säsong igång sedan ett par månader tillbaka och i söndags kickade NFL igång sin säsong.
De amerikanska ligorna opereras under helt andra förutsättningar där det framför allt är avsaknad av upp- och nedflyttning som utgör den stora skillnaden. Att ha stängda ligor skapar förutsättningar för lagens ägare att dela intäkter mer jämt med varandra. I Nordamerika är det vanligt att lagen delar intäkter relativt jämt med varandra och har en hel del kostnadskontrollmekanismer på plats så att också klubbägarna ska belönas.
De den amerikanska respektive den europeiska modellen skapar helt olika förutsättningar för hur tävlingsbalansen i ligorna utvecklar sig. Man kan mäta den på olika sätt. Ett sätt är att mäta standardavvikelsen för varje lags vinstprocent vilket mäter tävlingsbalansen under en säsong. Vinstprocent är alltså hur hur stor andel av matcherna som klubbarna vinner (oavgjort räknas som 1/2 vinst). Ju lägre standardavvikelse, desto bättre tävlingsbalans under en innevarande säsong. De empiriska undersökningar som har gjorts visar att de öppna europeiska ligorna har en lägre standardavvikelse än de stängda amerikanska, det vill säga en bättre tävlingsbalans löpande under en säsong.
Stefan Szymanski och Tommaso M. Valletti* förklarar det med att lagen i en öppen liga måste anstränga sig mer för att undvika nedflyttning.
Om man däremot mäter tävlingsbalansen över tid, det vill säga hur många olika lag som är inblandade i toppstriden så skiljer sig ligorna åt. De streckade linjerna i figuren nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad stängd liga respektive ett perfekt balanserat öppet divisionssystem. Det vill säga hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså någon gång under resans gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i seriehierarkin.
De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet. Erfarenheten från MLB visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. De empiriska resultaten från England visar samtidigt att 30 lag lyckades att ta sig till topp 5 under den 50 år långa perioden mellan 1950 och 2000. Det kan sättas i relation till de 82 klubbar som i teorin förväntas att nå topp 5 vid ett perfekt balanserat divisionssystem.
Saken är att det egentligen rör sig om lika många lag som i den amerikanska modellen. Skillnaden är att amerikanerna begränsar den totala populationen till ett färre lag och delar vinsterna med varandra. Inga andra är välkomna. I England har betydligt fler lag haft chansen att nå den absoluta toppen.
Under de senaste åren har argumenten för Uefa Financial Fair Play varit att den europeiska fotbollen bör implementera ett lönetak "likt det i NHL". Problemet är dock att de regler som nu införs är så långt ifrån det amerikanska sättet att reglera ligorna på som man kan komma. Skulle man göra saker som i Amerika så skulle man sätta ett absolut lönetak, inte ett relativt baserat på klubbarnas intäkter.
Skulle man göra "som i NHL" så hade klubbarna behövt dela intäkter med varandra så att lönetaket hade varit någorlunda lika för alla klubbar i ligan. Och man hade behövt göra likadant i divisionerna under. De stora klubbarna skulle rimligtvis aldrig gå med på det. Helt plötsligt skulle de löpa en stor risk att degraderas till en lägre division.
Och om 80 olika lag i det engelska helt plötsligt skulle placera sig på de fem högsta platserna under de kommande femtio åren, hur många fans som idag är vana vid stora framgångar hade inte gått i taket genom att behöva dela med sig av vinsterna?
---------------------------------
* Promotion and Relegation in Sporting Contests - Stefan Szymanski & Tommaso M. Valletti, 2005
De amerikanska ligorna opereras under helt andra förutsättningar där det framför allt är avsaknad av upp- och nedflyttning som utgör den stora skillnaden. Att ha stängda ligor skapar förutsättningar för lagens ägare att dela intäkter mer jämt med varandra. I Nordamerika är det vanligt att lagen delar intäkter relativt jämt med varandra och har en hel del kostnadskontrollmekanismer på plats så att också klubbägarna ska belönas.
De den amerikanska respektive den europeiska modellen skapar helt olika förutsättningar för hur tävlingsbalansen i ligorna utvecklar sig. Man kan mäta den på olika sätt. Ett sätt är att mäta standardavvikelsen för varje lags vinstprocent vilket mäter tävlingsbalansen under en säsong. Vinstprocent är alltså hur hur stor andel av matcherna som klubbarna vinner (oavgjort räknas som 1/2 vinst). Ju lägre standardavvikelse, desto bättre tävlingsbalans under en innevarande säsong. De empiriska undersökningar som har gjorts visar att de öppna europeiska ligorna har en lägre standardavvikelse än de stängda amerikanska, det vill säga en bättre tävlingsbalans löpande under en säsong.
Stefan Szymanski och Tommaso M. Valletti* förklarar det med att lagen i en öppen liga måste anstränga sig mer för att undvika nedflyttning.
Om man däremot mäter tävlingsbalansen över tid, det vill säga hur många olika lag som är inblandade i toppstriden så skiljer sig ligorna åt. De streckade linjerna i figuren nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad stängd liga respektive ett perfekt balanserat öppet divisionssystem. Det vill säga hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså någon gång under resans gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i seriehierarkin.
De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet. Erfarenheten från MLB visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. De empiriska resultaten från England visar samtidigt att 30 lag lyckades att ta sig till topp 5 under den 50 år långa perioden mellan 1950 och 2000. Det kan sättas i relation till de 82 klubbar som i teorin förväntas att nå topp 5 vid ett perfekt balanserat divisionssystem.
 |
| Figuren visar MLB respektive EPL, andra studier visar samma mönster i övriga amerikanska ligor samt europeiska. |
Under de senaste åren har argumenten för Uefa Financial Fair Play varit att den europeiska fotbollen bör implementera ett lönetak "likt det i NHL". Problemet är dock att de regler som nu införs är så långt ifrån det amerikanska sättet att reglera ligorna på som man kan komma. Skulle man göra saker som i Amerika så skulle man sätta ett absolut lönetak, inte ett relativt baserat på klubbarnas intäkter.
Skulle man göra "som i NHL" så hade klubbarna behövt dela intäkter med varandra så att lönetaket hade varit någorlunda lika för alla klubbar i ligan. Och man hade behövt göra likadant i divisionerna under. De stora klubbarna skulle rimligtvis aldrig gå med på det. Helt plötsligt skulle de löpa en stor risk att degraderas till en lägre division.
Och om 80 olika lag i det engelska helt plötsligt skulle placera sig på de fem högsta platserna under de kommande femtio åren, hur många fans som idag är vana vid stora framgångar hade inte gått i taket genom att behöva dela med sig av vinsterna?
---------------------------------
* Promotion and Relegation in Sporting Contests - Stefan Szymanski & Tommaso M. Valletti, 2005
tisdag 11 september 2012
Uefa knyter en knut på sig själva
Idag meddelade Uefa att de fryser inne med sina premier från deltagande i Champions League samt Europa League till 23 klubbar som går att finna under denna länk. Dessa klubbar har per avstämningsdagen (som är 30:e juni varjer år) förfallna skulder till skattemyndigheter, spelare samt andra klubbar. Det är allstså skulder som enligt plan skulle ha betalats förde det datumet men på grund av klubbarnas dåliga likviditet inte har blivit gjort.
Det är första gången vi ser så pass kraftfulla sanktioner och Uefas motiv med dessa är naturligtvis att statuera exempel inför det kommande regelverket som man kallar för Financial Fair Play. Man vill på så sätt skrämma klubbarna från att bryta mot regelverket genom att visa att man är handlingskraftig.
Jag ser två problem med dagens övning:
Förfallna ej reglerade skulder är mycket objektivt och väldigt lätt att mäta. Antingen har man betalt skulderna, eller så har man inte gjort det, punkt.
De kriterier som kommer att bedömas baserat på Uefas "break-even-constraint" är däremot mer subjektiva. För det första så finns det oerhört mycket utrymme i den kreativa delen av bokföringen. Både hur man redovisar kostnader men också hur man konverterar så kallade "ej fotbollsrelaterade pengar" till "fotbollsrelaterade intäkter". För det andra så står det i regelverket att klubbarna kan komma att klara sig utan sanktioner om man visar en positiv trend (trots att man de facto inte upfyller kraven).
Det dagens aktiviteter har visat är att Uefa kan dela ut sanktioner. Men det är nog ingen som har ifrågasatt det eftersom Uefa har det mandatet. Däremot säger det oss ingenting om graden av organisationens bedömningsförmåga.
Men det mest tråkiga med dagens manöver är att Uefa utsätter mindre klubbar för en högre risk att gå under. Uefas främsta mål (eller kanske rättare sagt: de etablerade klubbarnas mål) är i första hand att få bort Sugar Daddies från fotbollen.
De klubbar som har straffats idag saknar Sugar Daddies. Annars hade de ju inte haft problem och reglera skulderna i tid. Nej, majoriteten av dessa klubbar har råkat i finansiella trångmål i första hand på grund av dåligt management, i form av för optimistiska kalkyler.
Till skillnad från regeln om "break-even" så anser jag att regeln om ej tillåtna förfallna skulder ett visst datum är en väl motiverad regel. Den avser i första hand att skapa ett förebyggande skydd åt de få som trots allt får lida av klubbarnas dåliga beslut, det vill säga klubbarnas fordringsägare.
Det straff som Uefa idag har delat ut är däremot långt ifrån logiskt. För istället så ger Uefa klubbarna incitament att göra det som man i själva verket avser att få bort.
De 23 klubbarna har fått till den 30:e september att reglera sina skulder. Problemet är att de inte har de pengarna. Och eftersom de premier från Uefa som hade kunnat betala av skulderna nu fryser inne så återstår bara en sak för dessa klubbar att lösa problemet på - försöka skaffa sig en Sugar Daddy.
Det är första gången vi ser så pass kraftfulla sanktioner och Uefas motiv med dessa är naturligtvis att statuera exempel inför det kommande regelverket som man kallar för Financial Fair Play. Man vill på så sätt skrämma klubbarna från att bryta mot regelverket genom att visa att man är handlingskraftig.
Jag ser två problem med dagens övning:
Förfallna ej reglerade skulder är mycket objektivt och väldigt lätt att mäta. Antingen har man betalt skulderna, eller så har man inte gjort det, punkt.
De kriterier som kommer att bedömas baserat på Uefas "break-even-constraint" är däremot mer subjektiva. För det första så finns det oerhört mycket utrymme i den kreativa delen av bokföringen. Både hur man redovisar kostnader men också hur man konverterar så kallade "ej fotbollsrelaterade pengar" till "fotbollsrelaterade intäkter". För det andra så står det i regelverket att klubbarna kan komma att klara sig utan sanktioner om man visar en positiv trend (trots att man de facto inte upfyller kraven).
Det dagens aktiviteter har visat är att Uefa kan dela ut sanktioner. Men det är nog ingen som har ifrågasatt det eftersom Uefa har det mandatet. Däremot säger det oss ingenting om graden av organisationens bedömningsförmåga.
Men det mest tråkiga med dagens manöver är att Uefa utsätter mindre klubbar för en högre risk att gå under. Uefas främsta mål (eller kanske rättare sagt: de etablerade klubbarnas mål) är i första hand att få bort Sugar Daddies från fotbollen.
De klubbar som har straffats idag saknar Sugar Daddies. Annars hade de ju inte haft problem och reglera skulderna i tid. Nej, majoriteten av dessa klubbar har råkat i finansiella trångmål i första hand på grund av dåligt management, i form av för optimistiska kalkyler.
Till skillnad från regeln om "break-even" så anser jag att regeln om ej tillåtna förfallna skulder ett visst datum är en väl motiverad regel. Den avser i första hand att skapa ett förebyggande skydd åt de få som trots allt får lida av klubbarnas dåliga beslut, det vill säga klubbarnas fordringsägare.
Det straff som Uefa idag har delat ut är däremot långt ifrån logiskt. För istället så ger Uefa klubbarna incitament att göra det som man i själva verket avser att få bort.
De 23 klubbarna har fått till den 30:e september att reglera sina skulder. Problemet är att de inte har de pengarna. Och eftersom de premier från Uefa som hade kunnat betala av skulderna nu fryser inne så återstår bara en sak för dessa klubbar att lösa problemet på - försöka skaffa sig en Sugar Daddy.
lördag 8 september 2012
Allsvenska exportmarknader - Danska Superligan
Säsongen 2008-09 spelade så många som 28 spelare av svensk nationalitet i den danska högsta-divisionen. Det motsvarade 22 procent av den utländska spelarstocken i ligan vilket var den enskilt största icke danska nationaliteten. Idag återfinns inte mer än 8 svenska spelare och den största kolonin i den danska ligan kommer från Island tätt följt av Nigeria. Båda länderna representeras av nio spelare. Förändringen säger en hel del om hur de danska klubbarnas köpkraft har påverkats av finanskrisen.
Precis som i mitt inlägg omtransfer-aktiviteten i Eredivisie så har jag till min hjälp hämtat data från transfermarkt.de, sorterat ut och ställt upp i graferna nedanför. Tyvärr sträckte sig den tillgängliga tidsperioden denna gång bara till säsongen 2004-05.
I det översta diagrammet (Figur 1) kan vi se från Superligan till andra ligor sålda samt från andra ligor köpta spelarkontrakt. Dessutom visar bilden snittpriset per transaktion. Figur 2 visar spelartransaktioner (totalt i €) inom den danska högsta-ligan och genomsnittspriset per transaktion. Figur tre visar en historik överblick på Superligans exportmarknader. Följande observationer kan man göra.
Precis som vi kunde notera i Holland så upplevde den danska ligan en kraftig boom under åren 2006 till 2009. Stora intäkter från sålda spelare drev de danska klubbarnas köpsida och snittpriset på från andra ligor köpta spelarkontrakt fyrfaldigades under en period av fyra år.
Men även övergångarna inom ligan ökade dramatiskt. Det betyder att de största exportörerna av talang i Danmark bidrog till att distribuera transferintäkterna till andra lag i ligan. Dessa lag fick på så sätt in kapital och tack vare det kunde man rekrytera svenska spelare som lockades över med hjälp av den danska forskarskatten.
Efter 2009 ser vi en mycket kraftig inbromsning. Den generella nedgången i världsekonomin har i första hand påverkat de mindre ligornas köpkraft, ligor som inte är primära leverantörer av talang till de allra största klubbarna. Vi ser att exporten av spelare från Danmark till Holland mer eller mindre upphörde att existera under ett par år. Exporten till klubbar i de största ligorna är oregelbunden och beror snarare på enskilda affärer.
Under denna sommar ökade ligans försäljning av talang igen, kraftig. Men pengarna har inte återinvesterats, varken externt eller i form av affärer inom ligan. Ökningen på exportsidan förklaras till största del av FC Köpenhamn som på egen hand sålde kontrakt för hälften av ligans talangexport.
Eftersom mönstret med ökade transferintäkter och fortsatt återhållsamhet på köpsidan denna sommar känns igen från Holland kan det förklaras med att klubbarna fortfarande brottas med substantiella budgetunderskott. En annan förklaring är att osäkerheten om framtida likviditet på transfermarknaden är stor.
Men det kan finnas ytterligare en faktor och det är det något förändrade konkurrenslandskapet. Den mätt till resurser näst största klubben (Bröndby) har under de senaste åren förvaltats mycket ineffektivt vilket har påverkat klubbens kapacitet att handla med spelarkontrakt negativt. Detta har till en viss del medfört ett mindre konkurrenstryck på FC Köpenhamn som på sätt upplever ett lägre investeringsbehov.
Frågan är hur den danska talangimporten kommer att utveckla sig de kommande åren. Den danska forskarskatten har under årens lopp minskat klubbarnas incitament att utveckla egna talanger för att istället satsa på import. Bristen på kapital under de senaste åren har dock påverkat importen negativt vilket minskningen av de svenska spelarna och ökningen av de isländska mycket tydligt talar om för oss: Majoriteten av de danska klubbarna får gräva efter spelare lägre ner i fotbollens näringskedja. Risken finns därför att ligan har hamnat i en negativ spiral.
fredag 7 september 2012
The logic of footy FFP
Enligt David Conn på The Guardian så är alltså Fulham, Everton, West Bromwich, Newcastle och Tottenham emot Manchester Uniteds förslag om regleringar och restriktioner på hur klubbarna själva ska bestämma över sina egna investeringar. Hedervärt.
Hade jag varit en klubb så skulle jag naturligtvis rösta för regleringar. Sedan skulle jag fuska och bryta mot överenskommelsen eftersom det skulle löna sig, givet att alla andra följer regelverket.
Eventuella sanktioner är ett potentiellt problem, förstås.
Men som den gode Paul Beeston - president i baseballaget Toronto Blue Jays - sade en gång för länge sedan:
"I can take a $4-million profit and turn it into a $2-million loss and get every accountant in the country to agree with me."
Bara byråkrater kan tycka att det här är en bra idé, och så ManUtd:s aktieägare, förstås.
Hade jag varit en klubb så skulle jag naturligtvis rösta för regleringar. Sedan skulle jag fuska och bryta mot överenskommelsen eftersom det skulle löna sig, givet att alla andra följer regelverket.
Eventuella sanktioner är ett potentiellt problem, förstås.
Men som den gode Paul Beeston - president i baseballaget Toronto Blue Jays - sade en gång för länge sedan:
"I can take a $4-million profit and turn it into a $2-million loss and get every accountant in the country to agree with me."
Bara byråkrater kan tycka att det här är en bra idé, och så ManUtd:s aktieägare, förstås.
onsdag 5 september 2012
Allsvenska exportmarknader - Eredivisie
Det har väl knappast undgått någon
att det för tillfället råder något av ett generellt
talangöverskott inom den europeiska fotbollen. Säsongen 2010-11 var
det till exempel 1267 fler spelare som lämnade än vad som värvades
till de 151 ligor som sajten transfermarkt bokför. I svensk fotboll
har vi sett en hel del hemvändare under den senaste tiden och
sommarens transferfönster har inte genererat något större
talangutflöde från allsvenskan. I detta blogginlägg hade jag tänkt
att titta på trenderna i en av de större allsvenska
talangexportmarknaderna, Eredivisie i Holland. Till min hjälp har
jag hämtat data från transfermarkt.de, sorterat ut och ställt upp
i graferna nedanför.
I det översta diagrammet (Figur 1) kan
vi se från Eredivisie till andra ligor sålda samt köpta
spelarkontrakt. Dessutom visar bilden snittpriset per transaktion.
Figur 2 visar spelartransaktioner inom den holländska högsta-ligan
och genomsnittspriset per transaktion. Figur tre visar till ligan
förvärvade spelare minus sålda spelare och figur 4 visar en
historik över Eredivisies exportmarknader. Följande observationer
kan man göra.
Två transfer-bubblor har spruckit i
Holland. Den första i samband med TV krisen 2002 då fotbollen sades
gå mot ett ekonomiskt armageddon och den andra i samband med
finanskrisen 2008.
Den första bubblan orsakade en större
tillfällig likviditetsbrist i marknaden än vad den andra gjorde.
Däremot bantade de holländska klubbkollektivet sina spelartrupper i
en mycket snabbare takt i samband med den senare spruckna bubblan.
Detta har bidragit till talangöverskottet på marknaden. Vi ser
också att det under sommarens transferfönster har blivit en
återhämtning och klubbarna har börjat nettorekrytera igen. Denna
rekrytering sker dock på mycket låga prisnivåer. Nästan 50
procent av de spelarkontakt som förvärvades till ligan denna sommar
kom från den andra divisionen i landet.
Volymen på sålda spelarkontrakt till
andra ligor har ökat igen men pengarna från till utlandet sålda
spelare stannar i ligan. Vi såg en ökad aktivitet säsongen 2011-12
vad gäller transaktioner inom ligan men det ser ut att avta under
den innevarande säsongen (ett vinterfönster kvar). Det betyder att de holländska klubbarnas substantiella budgetunderskott har varit och kanske fortfarande är mycket stort. Det är idag mycket svårare med finansiering av underskotten än vad det historiskt har varit. Banker och privatpersoner lider själva av finanskrisen. Transfermarknaden blir därmed en viktigare finansieringskälla.
Den senaste bubblan drevs till stor del
av spanska pengar dit de holländska lagen sålde mycket talang under
2008 och 2009. Idag har de spanska klubbarna generellt inte några
pengar att investera och de två som har det (Real Madrid och
Barcelona) har vuxit tillräckligt fort för att rekrytera talang
högre upp i näringskedjan.
Premier League har genom åren varit en
god och stabil exportmarknad dit de holländska klubbarna har kunnat
sälja spelarkontakt.
Kan vi då dra några slutsatser ifall
Holland kan återta sin position som storimportör av allsvensk
talang?
Under de kommande åren så kommer de
holländska klubbarna troligtvis inte att kunna öka sina löpande
intäkter särskilt mycket. Frågan är naturligtvis om
talangexporten från Holland kan nå samma nivåer som under toppåren? Fotbollen
blir mer och mer globalt kommersiell. Trots lågkonjunkturen upplever den europeiska fotbollen som marknad fortsatt stark tillväxt. I dag kommer dock denna tillväxt i första hand från företag som har exponering på
tillväxtmarknaderna i Asien samt TV avtal som säljs på dessa
tillväxtmarknader som blir rikare och rikare för varje år. Denna tillväxt landar i toppen
av fotbollens näringskedja, i första hand i Premier League men
även i Champions League.
Frågan är bara vilka
vägar (genom vilka ligor) dessa intäkter kommer att distribueras
genom transfersystemet. Det är inte omöjligt
att Holland blir en mindre betydelsefull exportmarknad för svenska
klubbar framgent men det spelar egentligen ingen större roll. Holland kommer i så fall att ersättas av andra marknader. Duktiga spelare vill spela i bättre klubbar och bra klubbar vill
alltid ha duktigare spelare. Det är en garanti för att
transfersystemet hålls igång, även om likviditeten i det
kan variera kraftigt från år till år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)