Vem ställer upp på ett lönetak á la NHL?

De amerikanska ligorna har startat. Major League Baseball (MLB) har haft sin säsong igång sedan ett par månader tillbaka och i söndags kickade NFL igång sin säsong. 

De amerikanska ligorna opereras under helt andra förutsättningar där det framför allt är avsaknad av upp- och nedflyttning som utgör den stora skillnaden. Att ha stängda ligor skapar förutsättningar för lagens ägare att dela intäkter mer jämt med varandra. I Nordamerika är det vanligt att lagen delar intäkter relativt jämt med varandra och har en hel del kostnadskontrollmekanismer på plats så att också klubbägarna ska belönas.

De den amerikanska respektive den europeiska modellen skapar helt olika förutsättningar för hur tävlingsbalansen i ligorna utvecklar sig. Man kan mäta den på olika sätt. Ett sätt är att mäta standardavvikelsen för varje lags vinstprocent vilket mäter tävlingsbalansen under en säsong. Vinstprocent är alltså hur hur stor andel av matcherna som klubbarna vinner (oavgjort räknas som 1/2 vinst). Ju lägre standardavvikelse, desto bättre tävlingsbalans under en innevarande säsong. De empiriska undersökningar som har gjorts visar att de öppna europeiska ligorna har en lägre standardavvikelse än de stängda amerikanska, det vill säga en bättre tävlingsbalans löpande under en säsong.

Stefan Szymanski och Tommaso M. Valletti* förklarar det med att lagen i en öppen liga måste anstränga sig mer för att undvika nedflyttning.

Om man däremot mäter tävlingsbalansen över tid, det vill säga hur många olika lag som är inblandade i toppstriden så skiljer sig ligorna åt. De streckade linjerna i figuren nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad stängd liga respektive ett perfekt balanserat öppet divisionssystem. Det vill säga hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså någon gång under resans gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i seriehierarkin. 

De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet. Erfarenheten från MLB visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. De empiriska resultaten från England visar samtidigt att 30 lag lyckades att ta sig till topp 5 under den 50 år långa perioden mellan 1950 och 2000. Det kan sättas i relation till de 82 klubbar som i teorin förväntas att nå topp 5 vid ett perfekt balanserat divisionssystem.

Figuren visar MLB respektive EPL, andra studier visar samma mönster i övriga amerikanska ligor samt europeiska.

Saken är att det egentligen rör sig om lika många lag som i den amerikanska modellen. Skillnaden är att amerikanerna begränsar den totala populationen till ett färre lag och delar vinsterna med varandra. Inga andra är välkomna. I England har betydligt fler lag haft chansen att nå den absoluta toppen.  

Under de senaste åren har argumenten för Uefa Financial Fair Play varit att den europeiska fotbollen bör implementera ett lönetak "likt det i NHL". Problemet är dock att de regler som nu införs är så långt ifrån det amerikanska sättet att reglera ligorna på som man kan komma. Skulle man göra saker som i Amerika så skulle man sätta ett absolut lönetak, inte ett relativt baserat på klubbarnas intäkter.

Skulle man göra "som i NHL" så hade klubbarna behövt dela intäkter med varandra så att lönetaket hade varit någorlunda lika för alla klubbar i ligan. Och man hade behövt göra likadant i divisionerna under. De stora klubbarna skulle rimligtvis aldrig gå med på det. Helt plötsligt skulle de löpa en stor risk att degraderas till en lägre division.

Och om 80 olika lag i det engelska helt plötsligt skulle placera sig på de fem högsta platserna under de kommande femtio åren, hur många fans som idag är vana vid stora framgångar hade inte gått i taket genom att behöva dela med sig av vinsterna?

---------------------------------
* Promotion and Relegation in Sporting Contests - Stefan Szymanski & Tommaso M. Valletti, 2005