Modo kommer få Hockeyligans korthus att rasa

NHL konflikten har gjort ett stort avtryck, så även i den svenska hockeyn. Under flera veckor har vi fått läsa om elitserieklubbarnas överenskommelse om att hålla de lockoutade NHL spelarna borta från elitserierinkarna. Den uppkomna situationen är intressant från flera olika perspektiv.

Fri konkurrens perspektivet: I fredags meddelade konkurrensverket att Hockeyligans överenskommelse konspirerar mot den fria marknaden. Det är därmed fritt fram för den klubb som så önskar att ta in NHL spelare utan att ligakollektivet ska kunna dela ut sanktioner.

Spelteoretiska perspektivet: Ett antal elitserieledare har efter konkurrensverkets besked offentligt gått ut och sagt att man ändock hoppas på att klubbarna är lojala mot ursprungsöverenskommelsen.

Det finns naturligtvis en anledning till att klubbarna överhuvudtaget kommit överens. Det finns i första hand två kortsiktigt positiva effekter av att ta in NHL spelare. Det sportsliga förstås, men även en möjlighet att öka kapacitetsutnyttjandet på klubbarnas arenor. De klubbar som har sämst kapacitetsutnyttjande (publik/arenakapacitet) har rimligtvis ett bra affärs-case. Vad gäller de kortsiktiga sportsliga effekterna så har de klubbar som anser sig kunna attrahera bäst NHL talang en fördel. Det ska samtidigt vägas mot den avvikelse från klubbarnas ursprungliga sportsliga plan. 

I en liga finns det naturligtvis klubbar som tjänar mer än andra på möjligheten ta in NHL spelare. Man kan tycka att en bra idé är att låta alla välja fritt. Men de klubbar som tjänar mer skapar negativa externa effekter åt de klubbar som tjänar mindre, förstås. Uppenbarligen har majoriteten av elitserieklubbarna ansett att de har mer att förlora än att tjäna på en fri marknad vilket i förlängningen resulterade i denna överenskommelse.

Men det finns ett problem. Att bryta mot överenskommelsen kommer att belönas mycket kraftigt, givet att alla andra följer den. Följande matris illustrerar det i spelteorin berömda fångarnas dilemma. Samarbete skapar en nyttoenhet åt både part A och B. Om part A bryter mot överenskommelsen samtidigt som B följer den så tjänar A tre nyttoenheter och B förlorar en nyttoenhet. Om båda bryter överenskommelsen så försvinner hela nyttan av det tänkta samarbetet. Denna nytta överförs istället till andra. I det här fallet i första hand till den del av hockeypubliken som vill se bättre spelare göra upp med varandra. 

Knäckfrågan är därför och få alla parter att samarbeta. Ett sätt att göra det på är att dela ut sanktioner till de som bryter mot överenskommelsen. Kostnaden från sanktionerna måste överstiga nyttan av att bryta mot reglerna. Men eftersom hockeyligan efter konkurrensverkets beslut inte får dela ut några sanktioner så är den enkla slutsatsen att vi kommer att få se majoriteten av klubbarna försöka att rekrytera NHL spelare. 

Men det är inte helt säkert. Psykologen Anatol Rapoport menade att eftersom nytta skapas genom samarbete så kommer parterna att försöka och samarbeta. I enighet med Rapoports Tit For Tat Theory kan den ena parten välja den samarbetande strategin i den första perioden och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om alla parterna så samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Det skulle innebära att motparterna erhåller ett utfall med ett bättre resultat än genom att använda sig av spelteorin.

Det som talar emot ett samarbete, det vill säga lojalitet mot den ursprungliga överenskommelsen är att det kan finnas klubbar som anser sig tjäna mer själva på att ta in NHL spelare än den nytta som ett samarbete kan generera. 

Kvällstidningarna har rapporterat om att det fanns klubbar som letade efter kryphål i den kollektiva överenskommelsen redan innan konkurrensverkets dom. Det finns med andra ord en väldigt stor sannolikhet att åtminstone en klubb kommer att ta in NHL spelare. 

Troligtvis kommer det att utlösa en reaktion där majoriteten av elitserieklubbarna kommer ställa ut NHL spelare på isen. Om nu inte NHL lockouten tar en överraskande vändning, förstås.