Building defences

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om den kraftigt konkurrensutsatta arenamarknaden i Öresundsregionen och Malmö FF:s möjligheter till avkastning på sin arenainvestering.  

Köpenhamn Stad har under de senaste åren försökt få till stånd ett till nytt multiareneprojekt. När AEG inte fick ihop siffrorna och backade ur passar nu Parken Sport & Entertainment och bygga en försvarsmur i regionen mot den ökade konkurrensen.

I förra veckan lät bolaget meddela att bolaget kommer att investera i en utveckling av arenan. Konceptet får arbetsnamnet Lille Arena och innebär en teknologiskt innovativ lösning där man efter behov, och med syfte att bli mer konkurrenskraftig i jakten på evenemang i storleksordningen 15 till 25k åskådare, konverterar Parken till en mindre venue. Man tror sig att tack vare denna konstruktion kunna locka 8-10 evenemang och 150-175k gäster under de kommande två åren.

Paradoxalt är att när FC Köpenhamn nått en helt dominerande marknadsposition i Danmark med god plattform till Europa så dras aktieägarna med mindre lönsamma affärsområden. De strukturella marknadsförutsättningarna i ligan (här och här) ger mycket goda förutsättningar till fortsatt dominans och regelbundet spel i Europacuperna varifrån överavkastning kunde hämtas och delas ut till aktieägarna. 

Om det inte vore för...

I detta inlägg noterade jag den fåfänga jakten på tillväxt genom bland annat det mindre lyckade inträdet i friskvårdsindustrin. Det visade sig att bolaget inte kunde bli bäst på att driva gym. Och frågan är om Parken S&E kan bli bäst på arenadrift? 

Under måndagen släppte Palken S&E sin Q3 rapport. En rapport där man vinstvarnade uppåt och levererade en prognos för helåret som var DKK 30 miljoner bättre än den som man kommunicerade i slutet på augusti. Aktien rusade 12% på nyheten.

Det är framfarten i Champions League som ligger bakom vinstvarningen. Samtidigt visar segmentredovisningen att arenadriften inte är lönsam.

saxat från Parken S&E Q310

Färre och mindre välbesökta evenemang under 2010 har minskat intäkterna på arenan. Nu kan inte jag se att Parken S&E har gjort det, men annars kan man som Malmö FF tidigare i år har ursäktat sig, alltid skylla på finanskrisen. Men frågan är hur länge man kan leva på det?

David Cambell, CEO på AEG Europe menar.

The business is good actually, the live industry is really performing well

Det finns ju alltid ett alternativ där man försöker sälja arenadriften till en world-class operator. I så fall kan aktieägarna själva välja i vilken del av värdekedjan för Sport & Entertaiment som man vill investera i.

Vad säger marknaden om ManUnited?

I en serie av inlägg motiverade jag ett värde på Manchester United till strax över £1.1 miljard. Klubben genererar mycket starka kassaflöden och har goda förutsättningar att fortsätta att göra det. Vad säger marknaden?

Ur ett investerarperspektiv finns det en grundläggande skillnad mellan aktier och obligationer. Innehavarna av obligationerna har förtur på de kassaflöden som ett företag genererar. Avkastningen är reglerad i form av en kupongutbetalning som motsvarar en ränta. Dessutom får obligationsägarna tillbaka investerat belopp när obligationen går till förfall på ett bestämt datum.

Aktieägarna däremot kan få utdelning givet att företagets styrelse inte anser att kassaflödena behöver återinvesteras i verksamheten eller finansiera utveckling av nya produkter. Vid en eventuell konkurs och likvidering är det också innehavarna av obligationerna som får pengar först från konkursboet. Aktieägarna står sist i denna kö.

Av denna anledning är den förväntade avkastningen (riskpremien) på obligationer generellt lägre än den på aktier. Bland annat därför finansierar sig företag gärna genom skulder.

Förmågan att kunna finansiera sig via obligationsmarknaden och nivån på räntan beror på ett bolags kreditvärdighet. Stora och kreditvärdiga företag kan finansiera sig relativt billigt. Obligationer i sådana företag kallas för investment grade bonds.

För bolag med sämre kreditvärdighet blir möjligheterna till denna finansieringsform mindre och kostnaden är högre. Obligationer i denna kategori av bolag kallas för high yield bonds, eller junk bonds.

Tabellen nedan är en approximation av marknadens värdering på olika typ av obligationer kontra bolagens respektive interest coverage ratios. Den är baserad på historiska observationer. Spread är riskpremien, det vill säga avkastning (yield) minus den riskfria räntan (avkastning på statsobligationer).

saxat från: http://pages.stern.nyu.edu/

I januari emitterade Manchester United motsvarande £507 miljoner obligationer och sålde dem på marknaden. Eftersom klubben vill nå en så stor målgrupp av investerare så emitterades obligationerna både i GBP och USD. Kupongen, det vill säga den årliga räntan som klubben betalar på GBP obligationen sattes till 8.75%.

Dessa obligationer handlas på en andrahandsmarknad där investerarna kan köpa och sälja dessa på daglig basis. Det betyder att klubbens skuld värderas varje dag. Figuren nedan visar prisutvecklingen på klubbens obligationer där dessa under den senaste veckan handlades på 101.63 pence per £.

Mer intressant kanske är att titta på yielden, det vill säga den årliga avkastning som en investerare skulle få om denna köpte obligationerna på andrahandsmarknaden. Nedan figur visar de historiska observationerna av yielden på klubbens obligationer.

Ponera att du köpte obligationer i mitten av februari då de handlades för 90 pence per £. Det betyder att om du behåller dina obligationer till förfall och återinvesterar kupongerna (8.75%) i obligationen så får du, tack vare det låga priset vid köpet, en årlig avkastning på 10.75% för din investering.

För de investerare som tror att bolaget inte går omkull och räknar med att behålla sina obligationer tiden ut spelar kursförändringarna ingen roll. Det får alltid sin fast bestämda kupong utbetalad varje halvår.

De investerare som vill ut, önskar att priset på obligationerna stiger så att får så mycket betalt som möjligt för varje £ av köparna, vilka naturligtvis vill att marknaden pressar priset på obligationerna.

Det vi kan se är att marknaden just nu tycker om klubbens obligationer. Dessa handlas på 101.6p per £ och de investerare som köpte sina obligationer för detta pris får en årlig avkastning på 8.3% vilket är lägre än vad klubbens kostnad är (8.75%). Varför har då priset på obligationerna pressats upp?

1. Klubbens mycket starka resultat för säsongen 2009/10 som bekräftade en fortsatt tillväxt i EBITDA. En stigande interest coverage ratio innebär att kreditvärdigheten förbättras. Det första kvartalet säsongen 2010/11 som presenterades för drygt en vecka sedan visade en fortsatt stark tillväxt på intäktssidan. 

2. Den officiella nyheten om att PiK numera är amorterad i sin helhet. Förvisso belastade den inte Red Football Ltd:s balansräkning där obligationerna finns, men hade familjen Glazer defaultat på PiK lånet vid dess förfall 2016 så hade Red Football Ltd övergått till PiK innehavarnas ägo. Således eliminerades en osäkerhetsfaktor om hur en sådan ägarkonstellation skulle managera klubben.

3. Stimulanserna i världsekonomin. Enkelt förklarat så trycker centralbankerna nya pengar som de köper statsobligationer för. Denna aktivitet pressar marknadsräntorna till låga nivåer. Investerare letar därför efter obligationer med en högre avkastning. Efterfrågan på high yield bonds har därför varit hög under hösten vilket har varit en starkt bidragande orsak till det stigande priset på Manchester Uniteds obligationer. Under länken kan ni se en benchmark för prisutvecklingen på high yield bonds.

blå linje visar Manchester Uniteds interest coverage ratio

Men det finns ytterligare ett bet på marknaden. Klubben har option på att lösa in skulden (i sin helhet eller i delar) i förtid. Schemat för denna förtidsinlösen visas i matrisen nedan.

Att lösa ut skulden den första februari 2013 kostar 108.75 pence per £. Skulle t.ex Manchester United idag gå ut och meddela att man kommer att lösa alla obligationer i februari 2013. Så skulle priset på obligationerna stiga kraftigt eftersom 11.53% i avkastning naturligtvis är alldeles för bra (givet den finansiella information som finns idag). Denna yield skulle därför korrigeras nedåt så att det skulle spegla klubbens verkliga risk för konkurs innan det tidiga förfallet 2013. Naturligtvis kommer dock inte klubben att meddela en sådan manöver tidigare än vad villkoren säger.

Däremot, de investerare som tror på ett sådant scenario och det inträffar, kommer att belönas med en mycket fin avkastning. Det beror dels på inlösenpriset men även på det faktum att räntan för den brittiska statsobligationen (proxy för riskfri ränta) som förfaller 2013 (0.951%) är lägre än räntan för statsobligationen med förfall 2017 (2.472%). Riskpremien (10.579%) är således betydligt högre om skulden löses 2013.

Förändringar i yielden över tiden kan därför även indikera marknadens förväntningar på en förtidsinlösen för vilken sannolikheten idag trots allt värderas som förhållandevis liten.

Varför skulle då Manchester United vilja betala ett "överpris" och köpa ut skulden redan 2013? 

a) En framtida förbättrad lönsamhet skulle innebära en bättre kreditvärdighet. Något som skulle kunna öppna möjligheten att låna pengar billigare än dagens 8.75% i ränta. Det förutsätter dock att kostnaden för tidig inlösen understiger nyttan i den nya finansieringen.

b) Gynnsamt marknadsläge där möjligheterna till en billigare omfinansiering påverkas av tillgången på pengar och marknadsräntorna samt riskaptiten hos investerarna.  

I skuggan av El Clasico - den naiva debatten om revenue sharing

Under det senaste året har debatten om en övergång till en central regim vad gäller försäljning av sändningsrättigheter i Spanien eskalerat. Frågan som jag har ställt tidigare anser jag fortfarande vara relevant. Är dagens regim och den obefintliga tävlingsbalansen i La Liga överhuvudtaget något problem?

Som jag skrev i detta inlägg tror jag att syftet för ägarna av de mindre klubbarna snarare är att komma åt mer pengar för att kunna betala de stora oreglerade skatteskulderna som klubbarna har dragit på sig under deras mer eller mindre mediokra företagande än att jämna ut tävlingsbalansen.

Ägarna tittar naturligtvis avundsjukt på de övriga big5 ligorna som samtliga praktiserar den centrala regimen. Å andra sidan är det just den spanska individuella modellen som finansierar den stora koncentrationen av världsstjärnor hos Barcelona och Real Madrid.

Nedan tabell visar hur pengarna från sändningsrättigheter distribuerades till klubbarna i La Liga respektive Premier League under den förra säsongen (2009/10).

datakälla: http://www.futebolfinance.com/

Under dagens regim har Barcelona och Real Madrid 45% av marknaden. Och det förslag som de två elefanterna har lagt fram för överenskommelse handlar om att de ger upp en liten del där deras marknadsandel minskar till mycket respektabla 34%. Ett problem ur ett internationellt konkurrensperspektiv är att båda klubbarna (under dagens nivåer) skulle minska sina intäkter från €140 miljoner vardera till 106.

Sevilla, Athletic Bilbao, Villarreal, Espanyol, Zaragoza samt Real Sociedad protesterar. Sevillas president Jose Maria Del Nido menar.

With this proposed system of sharing money, the title is already sold for the next 10 years

Faktum är att de stora förlorarna skulle bli de klubbar som idag ligger i skiktet under Barca & Real. I alla fall om vi tittar på sportslig konkurrenskraft. Atletico Madrids och Valencias del av kakan minskar från 13% till 11% och istället för att utmana de två drakarna så kommer man att uppleva en högre konkurrens från de mindre klubbarna som blir mer konkurrenskraftiga gentemot skiktet strax under toppen. Risken för mindre frekvent deltagande i de pengastinna europacuperna kommer att trycka ner klubbarnas budgetar och därmed konkurrenskraft.

Är då lösningen att öka revenue sharing mekanismen till Premier League nivåer? Frågan är om det skulle göra tillräckligt stor skillnad i en liga som i stort sätt ALDRIG har varit särskilt jämn. Och inte heller i England har mekanismen gett en särskilt stor mångfald i toppen. Arsenal vunnit ligan två gånger i början av 2000 talet, resten av titlarna har tagits av antingen Manchester United eller Chelsea. 

Så kontentan av kardemumman av ett sådant regimskifte i Spanien mest sannolikt skulle bli att avståndet ner till tredjeplatsen trots allt landar pååtminstonde 5 poäng. Problemet är bara att kostnaden för en sådan revenue sharing mekanism sannolikt skulle vara högre än nyttan. Framför allt eftersom det inte finns empiriskt stöd som stödjer hypotesen att tävlingsbalans är viktig för efterfrågan.

Den stora kostnaden däremot skulle bli att Barcelonas och Real Madrids konkurrenskraft gentemot de andra ledande klubbarna i Deloitte Football Money League skulle försämras markant och flera av de största stjärnorna skulle lämna La Liga. 

Och idag är ligan konkurrenskraftig på den internationella marknaden för sändningsrättigheter just tack vare just denna koncentration av världsspelare. Risken är överhängande att man skulle tappa marknadsandelar på globala marknaden, främst till Premier League men även Bundesliga som skulle få en hjälpande hand.

Det finns de som menar att en central regim kommer att öka priset på den nationella tv-produkten. Och generellt innebär en kartellisering att priset på de paketerade sändningsrättigheterna blir högre än om de säljs individuellt. Problemet i Spanien är att marknaden just nu mest sannolikt inte klarar av att betala mer än dagens värde. 

I somras ansökte Mediaproduccion SL som är den nuvarande innehavaren av sändningsrättigheterna för La Liga konkursskydd. De ekonomiska utsikterna i Spanien talar inte heller till den nationella marknadens fördel. En arbetslöshet på över 20% och en ungdomsarbetslöshet på 30-40% gör det svårt för kanalbolagen att kunna öka marknaden framgent.

Eugenio Martinez som var en av kandidaterna till presidentposten i Real Madrid menar.

"A bigger concern for the club is a “bubble” in the Spanish television rights market"

I mina ögon ser det inte ut som att ligan har något att vinna i samband med ett regimskifte. Och skulle den nu vara så att det är tävlingsbalans och en mer jämn tabell man vill åt så finns det faktiskt ett sätt som gör att de spanska fotbollsfansen både få äta kakan och behålla den. Låt Real Madrid och Barcelona få 2 poäng för seger. Skriver vi om förra säsongens tabell ser det helt plötsligt betydligt mer spännande ut än på väldigt länge.

Örebro SK - på flera sätt ett föredöme men behöver utveckla ytterligare en dimension

Örebro SK har utvecklats på ett imponerande sätt sedan klubben till säsongen 2007 återigen tog steget upp till allsvenskan. I det här inlägget ska jag resonera om hur klubben (trots att fansen misströstar över uteblivna transfermiljoner) visst tjänar pengar på sina spelare. Jag försöker förklara om varför klubben inför nästa säsong upplever en förhållandevis hög spelaromsättning och vilka fällor klubbledningen bör akta sig för. Avslutningsvis tänkte jag diskutera klubbens finansieringsstruktur.

Årets prestationer som gav ett litet silver är ett resultat av flera års gediget arbete och ett kompetent genomförande i kärnverksamheten. I relation till de större allsvenska klubbarna har Örebro utvecklat sin fotboll till en lägre kostnad och risk. Under 2009 maximerade klubben nyttan av sina spelarkontrakt där flera spelare presterade betydligt högre än sin kontraktsnivå. Detta föranleder således ett problem då vissa spelares marknadsvärde överstiger den bruttoprodukt som klubben klarar av att producera. Detta medför att spelarna söker sig till klubbar där de kan erhålla en ersättning som bättre kan matcha det verkliga värdet på deras talang.

Låt oss titta på Örebros ekonomiska nyckeltal.

Vi ser att klubben har utvecklat sin kommersiella verksamhet där marknadssidan har upplevt en fin utveckling. Klubbens ökade profil i svensk fotboll borde kunna genera fortsatt tillväxt i denna intäktskategori.

Intäkterna från matchdagen däremot har upplevt en mer moderat tillväxt och klubben är långt efter de större klubbarna i ligan. Intäkten per åskådare under 2009 var 100 kr att jämföra med Elfsborgs 170 kr om vi exkluderar spel i europa.

Men det handlar inte om att höja priserna rakt av eller att kränga två extra varmkorv till varje åskådare. Snarare handlar det om förmågan att kunna paketera de erbjudanden som den lokala marknaden efterfrågar. Kanske behöver klubben skapa sig bättre möjligheter för att kunna prisdiskriminera sina kunder? 

Det handlar dels om egna experiment och innovationer men även benchmark av de beprövade metoderna hos andra klubbar som spelar på uppgraderade matchdags-faciliteter. Prisdiskriminering förutsätter en viss uppnådd marknadsposition men även möjligheter att kunna skilja åt de olika konsumentgrupperna. De senaste årens förbättrade sportsliga prestationer borde rimligtvis kunna kapitaliseras på ett bättre sätt framgent.

Konkurrenskraft

Nedan figur visar utvecklingen i Örebros konkurrenskraft på den allsvenska marknaden samt förhållandet mellan den kommersiella marknadsandelen och den sportsliga.

Marknadsandelen räknas genom att man tar klubbens intäkter exklusive spelarförsäljningar (poäng), och dividerar det med de intäkter som allsvenskans alla klubbar har genererat (totalt utdelat antal poäng under säsongen). Eftersom ligan under 2008 utökades med två lag så korrigerar jag för denna effekt genom att skapa ett index ([MA]/(1/N)) * 100 där MA är marknadsandel och N är antalet lag i ligan.

 2010 års kommersiella marknadsandel är en uppskattning

Vi ser att Örebro har en sportslig marknadsandel som kraftigt överstiger den kommersiella. Detta kan dels förklaras genom klubbens höga bruttomarginal (gross margin). Denna är t.ex drygt 10 procentenheter högre än AIK Fotbolls dito. Klubben har t.ex. lägre kostnader för sin matchdag. Vi ser att storstadslagen generellt har en högre kommersiell marknadsandel än den sportsliga diton. 

Värt att notera är dock att klubbens intäktstillväxt inte har varit extraordinär i relation till ligan som helhet. Å andra sidan ska Örebros svagt förbättrade marknadsandel sättas i relation med bland annat Stockholmsklubbarnas kraftigt minskade dito. Klubben har stärkt sina positioner gentemot vissa lag och upplever ett annat förhållande gentemot andra klubbar.

Vi ser även att marknadsandelarna över tid söker sig mot varandra där en jämvikt finns. Mekanismen bakom denna jämvikt är inte helt olik (om än mindre) den i övriga fotbollseuropa. I svensk elitfotboll förklaras den i form av ett samband mellan intäkter och tabellplacering som har en förklaringsgrad på 64%.

För klubbarna är viktigt att ha en hög kunskap om sin affärsmodell samt strategi för att undvika och hamna i en negativ spiral som den som i första hand Hammarby och Djurgården har erfarit.

Örebros kontraktsstrategi har med allra högsta grad bidragit till att förhållandet mellan de två marknadsandelarna ser ut som det gör. Örebro förefaller försiktiga när de skriver sina spelarkontrakt och tar en lägre risk. Ett exempel på detta har uppmärksammats i fallet Astrit Ajdarevic där sportchefen kommunicerar att den typ av kontrakt som man hade med Astrit är relativt vanliga i klubben.

Det betyder att man, som i detta extraordinära tillfälle, gick miste om uppsidan på spelarens potentiella marknadsvärde (vilket nu Norrköping har uppgraderat det till), men samtidigt försäkrar man sig mot det utfall som trots allt händer hos majoriteten av fallen.

Det är möjligt att klubbens strategi hade varit annorlunda om det egna kapitalet hade varit större än de knappa 4 miljoner som man hade efter 2009. Elfsborg är ett exempel där det egna kapitalet är en försäkring mot de underpresterande spelarkontrakten.

Däremot har Örebros strategi återspeglats i att vinsterna istället har landat på Ebitda än på "player trading".

2010 års kommersiella marknadsandel är en uppskattning

Örebros kurvor påminner till en viss del om Kalmars där marknadskrafterna till slut kom ikapp klubben. På samma sätt är det sannolikt att Örebro under 2010 nådde sin peak i klubbens sportsliga konjunktur och man går nu in i en återuppbyggnadsfas. Under denna fas kommer däremot utvecklingen av den kommersiella sidan vara mycket mer avgörande för att klubbens uppsatta mål om SM guld 2015 ska kunna anses vara realistiskt.

Hur väl är Behrn arena anpassad till den lokala efterfrågan? På Malmö FF:s arena finns t.ex. 2000 premiumstolar (lite bredare och mer bekväma) på vilka klubben tar uppemot 15 000 kr exkl moms per säsong (inkl middag). På Stockholmsarenan kommer det att finnas 3000 sådana platser och rimligtvis borde det finnas en marknad för en sådan produkt även i Örebro. Å andra sidan kräver det investeringar i faciliteterna som ska kunna räknas hem.

Kalmar FF hade turen att tjäna pengar på ett antal prospekt av extraordinär talang som såldes till utlandet och en stor del av pengarna investerades i en nya faciliteter för matchdagen. Men vi ser även att Kalmar inför denna säsong ökade risken i sin rekryteringsstrategi. Denna risk betalade sig inte och man straffades direkt genom att klubben under 2010 förväntas redovisa en ekonomisk förlust på närmare 10 miljoner kronor i kombination med en försämrad sportslig prestation.

För Örebro gäller det således att komma till insikt, och det handlar inte enbart om vad man har gjort för att nå årets resultat, utan även förstå varför man gjort saker och vilka effekter på resultatet som det har genererat. Resultatet är i första hand en produkt av hårt och gediget arbete i den sportsliga organisationen och inte genom högt risktagande för att maximera intäkterna från framtida spelartransfers. Klarar man att hålla fast vid sin sportsliga strategi och utveckla den kommersiella produkten för framtiden?

En potentiell riskfaktor mot att kunna vara konsekvent i sin strategi är att smaken av framgång ger upphov till stort missnöje och mindre tålamod under perioder av återuppbyggnad. Eftersom majoriteten i klubbens styrelse är förtroendevald så exponeras man mot risken att bli avsatt. Det finns således en risk för beslut baserade på Public Choice teorin, det vill säga röstmaximerande beslut.

Finansieringsstruktur

Med tanke på hur klubben har valt att balansera riskerna och tjäna sina pengar på så kan det vara värt att resonera kring klubbens finansieringsstruktur. Sedan bolagiseringen har kapital skjutits till från det externa bolaget Örebro Spelarinvest AB (ÖSAB). ÖSAB äger 47% av rösterna och 90% av kapitalet i ÖSK Elitfotboll AB (ÖSKEAB) där föreningen äger resterande del.

Förutom sin ägandeandel i ÖSKEAB så köper ÖSAB, i samband med spelarrekryteringar, finansieringsreverser från klubben. I min uppställning av klubbens resultat visas dess som de gulmarkerade posterna nedanför EBITDA.

En spelarfinansieringsmodell som som inte är helt olik den som Djurgården länge har praktiserat. I Örebros fall handlar det om att reavinsten på en spelarförsäljning som ÖSAB har finansierat delas 30/70 mellan klubben (ÖSKEAB) och finansbolaget (ÖSAB).

Att enbart erhålla ersättning på vinst från spelarförsäljningar ger dock parterna incitament att driva "player trading", en aktivitet som ökar spelaromsättningen i truppen vilken av erfarenhet inte är värdeskapande.

ÖSAB har ännu inte heller tjänat några pengar värda namnet på sina spelarinvesteringar. 2008 delade dock ÖSKEAB ut 927 000 kronor till sina ägare där föreningen erhöll 93 000 (10%) och ÖSAB fick 834 000 (90%). En sådan utdelning skapar möjlighet för ÖSAB att tjäna pengar även på den levererade produkten och inte enbart på spelaromsättningen. Det borde rimligtvis ligga i klubbens intresse utarbeta en mer tydlig utdelningspolicy så att större incitament ges till investeringar i t.ex. infrastrukturen kring själva produkten och inte enbart investeringar i talang. Ett friare utflöde av vinstmedel ger rimligtvis ett större inflöde av riskkapital.

Ett högre täckningsbidrag från matchdagsprodukten skulle ge större utrymme för att behålla högpresterande talang under en längre tid i klubben. En aktivitet som till skillnad från hög spelaromsättning är värdeskapande och som troligtvis även höjer värdet på enstaka spelare som under mer än en kontraktsperiod i klubben kan generera en högre premie i samband med en spelarförsäljning.

Varför elitlicensen är farlig för svensk fotboll

För snart två veckor sedan gick det ut en presskommuniké från fotbollsförbundet som informerade oss om att samtliga klubbar hade fått sin elitlicens förlängd över 2011 års säsong. Bland de klubbar vars licens var ifrågasatt fanns IFK Norrköping där klubbens handlingsplan efter att ha uppvisat ett negativt eget kapital i det förra årsskiftet hade blivit godkänd. 

Döm därför av min stora förvåning när jag i slutet av förra veckan fick läsa om att Örgryte helt plötsligt i det närmaste befann sig dagar från en konkurs. Och två dagar senare kunde vi hux flux läsa om den ifrågasatta klubben IFK Norrköping och dess spektakulära rekrytering av Örebro SK:s Astrit Ajdarevic.

Paradoxalt nog sände kommunikén ut signaler som målade upp en helt omvänd bild av verkligheten.

Nu var förvisso syftet med denna information inte att ge oss en fingervisning på hur Silly Season skulle komma att se ut denna vinter. Så låt oss istället titta på hur licensen har fungerat i andra sammanhang.

Svensk fotbolls genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier som presenterades i mars 2009 gav oss informationen om att samtliga allsvenska klubbar hade klarat "eget kapitalkriteriet" för år 2010.

Så lite som tre månader senare höll Djurgården Elitfotboll AB:s en extra bolagsstämma där utfallet av denna i värsta fall hade kunnat leda till att klubbens elitverksamhet skulle börja likvideras. Saxat från klubbens årsredovisning för 2009

Enligt upprättad kontrollbalansräkning per den 30 juni 2009 var det egna kapitalet förbrukat. Vid den extra bolagsstämman beslöts att fortsätta verksamheten

Och i mars 2010 strax efter att Hammarby Fotboll i 2010 års genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier hade klarat "eget kapitalkriteriet" för 2011, kunde vi läsa nedan text på Hammarby Fotbolls officiella hemsida. 

Bolaget behöver alltså kapital under 2010 för att överleva

Nu hör båda klubbarna till kategorin "to-big-to-fail" och båda ser ut att ha klarat sig med hjälp av sina respektive intressenter. Många gör sig lustiga på de allsvenska klubbarnas bekostnad men inte en jävel har ifrågasatt den fantastiska konstruktion vars syfte var att förbättra situationen.

För faktum är...

•  - Klubbarna har lika dåliga ekonomier idag som innan elitlicensen infördes.
•  - Konkursrubrikerna runt om i landet var inte fler förr än vad de är idag.

Elitlicensen är som blindtarmen är för människan, den gör ingen nytta, den bara finns där som ett bihang. Och egentligen borde man inte bry sig om dess existens. Problemet är bara att den kostar pengar att administrera, både hos förbund och ute hos klubbarna. Pengar som istället skulle kunna användas till att utveckla svensk fotboll.

Men största argumentet mot dess nuvarande form är att redovisning i mångt och mycket handlar om tolkning av redovisningsprinciper. Vi har lex Örebro SK där klubben länge arbetade hårt för att undvika en konkurs. När ÖSK väl hade sanerat sin ekonomi så ifrågasattes dess plats i allsvenskan och klubben fick betala arvode till sin revisionsbyrå så att de skulle säkerställa den kontrollbalansräkning som enligt klubben var ok. Licensnämnden tyckte dock annorlunda och tvångsdegraderade ÖSK och motiverade det med en differens som var mindre än 50 000 kr. Det var två olika tolkningar där båda parterna hade kunnat komma undan med sin respektive slutsats*.

Men godtyckliga tolkningar av redovisningsprinciper ger inte bara upphov till myndighetsmissbruk. Problemet med fallet Örebro blev att allsvenskan gick miste om en färdigsanerad klubb och istället fick ta emot ett Assyriska som varken sportsligt eller organisatoriskt var redo för spel i den högsta ligan.

Det finns många olika sätt att förstöra värdet på den allsvenska produkten, det här var ett av dessa.

Nu är ju degraderingen av Örebro SK samt elitlicensen i övrigt på intet sätt förbundets eller licensnämndens fel. Det var samtliga svenska fotbollsföreningar som genom årsmötet var överens om att Örebro skulle degraderas. Och så länge ingen föreningsrepresentant ifrågasätter denna produkt på svensk fotbolls årsmöte så kommer elitlicensen fortsätta att kosta pengar.

---------------------------------
*Elitlicensen : En studie i fallet med Örebro SK och problematiken kring kontrollbalansräkningen, Daniel Jerresand; Mats Johansson; [2005]

Allsvenska sändningsrättigheter - värdeförstöring och värdeöverföring till förbundet

I detta inlägg beskrev jag anatomin bakom sändningsrättigheter för fotboll och kartelliseringen av dessa. Denna gång blir det fokus på den svenska marknaden och de allsvenska sändningsrättigheterna.

Till skillnad från de i Europa större länderna så finns det ingen stark marknadsledare på den svenska marknaden för premium sporträttigheter. Enligt den brittiska marknadsregulatorn Ofcom hade Premier League under 2006 en marknadsandel på 52% i Storbritannien (sid 7 under länken). FIFA World Cup och FA Cup&England som befann sig på en delad andra plats i hierarkin hade 8% av marknaden. UEFA Champions League finns ett par steg längre ner med 6% av den brittiska premium sport-marknaden.

I Sverige är värdet på de allsvenska sändningsrättigheterna lägre än värdet på rättigheterna för Premier League, UEFA Champions League samt hockeyns elitserie vars respektive sändningsrättigheter är värda mer än 200 miljoner per år.

I denna avsaknad marknadsdominans har film blivit en betydelsefull differentieringsprodukt för kanalbolagen och tack vare det har filmproducenterna under de senaste åren kunnat dra nytta av den svenska betal-tv marknadens tillväxt. (FTA=free-to-air)

saxat från: Ofcom.com, Summary profiles of pay TV in France, Germany, Italy, Spain, Sweden and United States

Värdeförstöring
Det var flera som lyfte på ögonbrynen när det nya TV avtalet för svensk fotboll för snart ett år sedan ännu en gång såldes till Kentaro. Förvisso hade priset ökat för det totala paketet med landslag&cup, allsvenskan&superettan samt damfotbollen.

Problemet var att värdet på de allsvenska sändningsrättigheterna under de kommande fem åren kommer att ligga på ungefär samma nivå som under det gamla avtalet. Justerat för inflation innebär det en värdeminskning. Detta trots att marknaden för betal-tv enligt nedan figur har upplevt en stark tillväxt i Sverige. Faktum är att om allsvenskan bara hade klarat av att bibehålla sin marknadsandel så skulle värdet på sändningsrättigheterna ha vuxit med 50%.

saxat från kkv.se, Från TV till rörlig bild

Enligt min bestämda åsikt är den stora anledningen bakom värdeminskningen den fördelningspolitik som klubbarna har kommit överens om. En revenue sharing mekanism som är mycket mer kraftfull än den som praktiseras på den europeiska marknaden. En mekanism som aktiverar både ett incitamentsproblem samt ett free-rider problem. Om det senare har jag skrivit om här och här.

Hade klubbarna givits incitament att genom egna strategier och handlingar få fortsätta utveckla den allsvenska produkten på samma sätt som man gjorde i slutet på 1990 talet och fram till 2006 så borde rimligtvis allsvenskans sändningsrättigheter ha nått ett pris på 200 miljoner bara genom att växa i samma takt som marknaden har gjort. 

Men i och med att allsvenskans sändningsrättigheter återigen värderades till ca 135 miljoner per år så betyder det rent konkret att de i allsvenskan sämst placerade klubbarna från och med 2011 kan antas att få mindre pengar under den extremt subventionerade fördelningspolitiken än vad man hade fått vid en utveckling som t.ex. en 50-25-25 regim skulle kunna bidra till.

Så vad finns det att säga om framtiden? Det finns främst två faktorer som kan påverka priset på sändningsrättigheterna.

1) Den totala marknaden ökar.
2) Allsvenskan vinner marknadsandelar på marknaden för betal-tv.

Den första faktorn förutsätter att en större del av hushållens disponibla inkomst allokeras från andra varor och tjänster till betal-TV alternativt att kanalbolagen når en större del av befolkningen.

Vad gäller marknadspenetration så finns det inte mycket mer tillväxt att hämta. Den är redan så hög som drygt 90%. Sverige ligger i europatopp (tack vare hög teknologisk know-how och väl utvecklad infrastruktur) vad gäller distribution av betal-tv.

Saxat från: Competition between TV Platforms, Laia Domènech Campmajó

Den andra faktorn beror i första hand på att man utnyttjar resurserna i svensk fotboll mer effektivt. Ett ökat intresse för och en större bevakning av klubbfotbollen runt om i landet som kräver att storstadsområdena presterar väl samt att inträdesbarriärerna hålls relativt låga så att nya lokala marknader som ökar den geografiska mångfalden ges möjligheter att slå sig in på den allsvenska marknaden. Betydelsen av allsvensk fotboll i kanalbolagens paketerade erbjudanden måste öka i hushållens konsumtionsbeslut.

Allsvenskans möjlighet att växa på marknaden för sändningsrättigheter kommer till största del att vara exponerad mot dess förmåga att öka sin marknadsandel på betal-tv marknaden.

Värdeöverföring till förbundet
Det finns ytterligare en aspekt att titta på för elitklubbarna. Det finns idag två mellanhänder som ska ha profit för mäklande av sändningsrättigheterna. Dels agenten och dels Kentaro som sedan paketerar om det långa avtalet och säljer vidare till kanalbolagen.

Tittar vi på den presentation som Kentaro har på sin hemsida så finns det ett case study Swedish football (sid 11). Vi ser att det är i första hand landslagets produkter som bolaget exploaterar. En produktutveckling som ökar intäkterna för den produktkategorin.

Däremot skapar Kentaro ingen direkt nytta för allsvenskans sändningsrättigheter. Värdeutvecklingen på allsvenskans produkt är korrelerat med klubbarnas individuella risktagande och affärsbeslut. Och till klubbarnas nackdel så har man förlorat makten över schemaläggningen av matcherna vilket har påverkat deras intäkter från matchdagen negativt som därmed försämrat finansieringen av en bättre produkt.

Kentaro får det allsvenska paketet på köpet från förbundet och genom att överföra värde från klubbarna till Kentaro så kan förbundet själva förhandla till sig bättre villkor med det schweiziska bolaget. De allsvenska sändningsrättigheterna fungerar i första hand som en kassako. Och en kassako är något som man inte investerar för tillväxt utan mjölkar på pengar från den befintliga marknadsandelen.

Allsvenskan borde rimligtvis kunna sälja (med hjälp av ombud) sitt paket direkt till kanalbolagen, på egen hand och med egna krav.

Vi vet att förbundet på sin hemsida skriver att de olika intressenterna får förhandla sina respektive avtal för sig. Det är naturligtvis sanning men med mycket stor modifikation. För det första saknar klubbarna friheten att själva bestämma hur rättigheterna ska paketeras och säljas. Fem års löptid kanske är optimalt för förbundet vars produkter i första hand visas i reklamfinansierad tv. Men är det optimalt för allsvenskan? De ligor som konkurrerar med allsvenskan på betal-tv marknaden säljer sina rättigheter med en generellt kortare löptid och får därmed sin utveckling och framsteg värderade betydligt oftare.

För det andra så är förhandlingsutrymmet ytterst begränsat eftersom ramarna redan är satta. Det jag menar är att klubbarna ska kräva tillbaka sina respektive sändningsrättigheter. Förbundet kommer naturligtvis och hävda att det är de som formellt äger rättigheterna till ligan och därmed även sändningsrättigheterna av denna. Men eftersom det är klubbarna som tar risken i arrangemanget är det också rimligt och anta att det även är de som äger sina egna rättigheter för rörliga bilder. Och då får man i så fall prova det i domstol.

Det är en fajt som klubbarna förr eller senare måste ta.

Kontraktstrategier - mycket få arbitragemöjligheter

En av årets mest omtalade kontraktskonflikt var den mellan Walid Atta och AIK Fotboll. Idag fick hela världen veta det Atta själv har vetat om, 40 miljoner i marknadsvärde på den talang han besitter.

Rent konkret skulle en kontraktsförlängning med AIK så sent som under sommaren innebära att spelaren överför en del av sitt marknadsvärde till klubben. Den förväntade nytta som Walid Atta tillför den rekryterande klubben är ju 40 miljoner oavsett om han är bunden till ett kontrakt eller är bosmanfall. Vid en eventuell transfer skulle därmed AIK kunna antas få låt oss säga 15 miljoner och spelaren erhålla ett personligt kontrakt på resterande 25 miljoner. Ett sådant arbitrage är naturligtvis inte möjligt för fotbollsklubbar.

Hade AIK velat tjäna pengar på Walid Attas kontrakt så hade man behövt ta en risk och teckna ett nytt kontrakt med spelaren betydligt längre bak i tiden. Klubbens risk finns i den premie som spelaren skulle erhålla som i sin sida motsvarar spelarens risk som är en annorlunda utvecklingskurva än förväntat, en allvarlig skada samt naturligtvis mindre kontroll över sitt egna marknadsvärde. Båda parterna gör således en risk-reward split.

För AIK skulle det initialt innebära en negativ inverkan på EBITDA (driftresultat) men en större potentiell framtida vinst från "player trading".

Det affärsbeslut som klubben fattade var att inte ta denna risk och därför blev det inte heller några pengar från en spelarförsäljning. Märkligt nog valde man även det sämsta alternativet under säsongen och stängde av spelaren. Genom att inte erhålla nyttan från Attas talang så minimerade klubben sin egna EBITDAmarginal under spelarens återstående kontraktstid. Dels på grund av att man satt på en oproduktiv lönepost och dels beroende på att lagets prestationer rimligtvis blev lidande och därmed genererade lägre intäkter från matchdagen.

Ännu ett år med svensk elitfotboll

Allsvenskan är slut och ännu ett år med svensk elitfotboll lider sakta men säkert mot sitt slut och effekterna av de senaste årens kollektiva handlande har varit mer tydliga än kanske någonsin.

Många har försökt besvara frågan om orsakerna till publikbortfallet och vi har hört en mängd olika teorier. Men det finns bara en enda gemensam nämnare. Svensk elitfotboll lider av ett enormt produktionsproblem. Men det handlar inte om produktion av talang som fungerar mycket väl utan det handlar om tillverkning av den produkt som betalande åskådare, företag, samt tv tittare förväntas att konsumera.

De resurser som finns där ute används inte på ett tillräckligt effektivt sätt.

Bilden av produktionsproblem. Till vänster, en vanlig dag i en köttaffär i Polen under början av 1980 talet. Till höger, en vanlig allsvensk match i Sverige under 2010 talet.

De allsvenska produktionsproblemen har naturligtvis inte kommit över en natt. Det är en process som har pågått i ett antal år nu. Det är en process som har sin ursprung i ett misslyckande att straffa friåkande och en avsaknad av tillräckliga incitament för klubbarna att utveckla sina egna respektive produkter.

Vi har sett ett misslyckande från de stora klubbarna att ta kontroll över sina egna varumärken och där klubbledarna har gett bort sina klubbars sändningsrättigheter till den centrala poolen utan att ställa några som helst krav på motprestationer. TV bolagen tog makten över matchtiderna vilket sakta men säkert urholkade matchdagsprodukten vilket på längre sikt så klart även minskar värdet på tv produkten.

Klubbarna har blivit slavar under den centrala regimen där produkten i första hand är beställd och fast prissatt (genom den extremt jämna distributionsnyckeln) av en central organisation, snarare än av det som marknaden efterfrågar. Låga prestationspremier ger mindre incitament till bra prestationer vilket marknaden efterfrågar.

Dagens allsvenska är inte helt olik den modell som Polens ekonomi drevs under, och där det var myndigheterna och inte marknaden som bestämde priset på varor och tjänster.

När det inte rådde någon konkurrens och när staten bestämde över priset och produktionen av en vara så ignoreras konsumentens krav. Och konsekvensen av den centrala prissättningen var mindre prisskillnader mellan de olika varorna vilket innebar att de mest efterfrågade produkterna direkt tog slut.

Och eftersom det fastställda priset inte genererade någon vinst till producenten så tillverkades det inga fler enheter av varan och butikshyllorna gapade tomma. Om det nu råkade dyka upp privata initiativ som visade sig tjäna pengar så konfiskerades egendomen snabbt av den centrala regimen.

Konfiskering av affärsutveckling är också något som vi känner igen från allsvenska marknaden. Det innebär att det ges mindre incitament för potentiella entreprenörer att anstränga sig och vara innovativa.

Och ta en klubb som Gefle till exempel. Man har egentligen gjort det fantastiskt genom att varje år producera talang som sedan skeppas iväg till allsvenska konkurrenter. Klubben har länge kämpat med att bilda opinion för att man behöver en mer modern arena för att kunna ta nästa steg och öka sina intäkter och på så sätt bli mindre beroende av spelarförsäljningar. Men varför ska kommunen hjälpa dem med det, egentligen?

Den allsvenska fördelningsmodellen i kombination med klubbens förmåga att producera talang räcker ju till att bibehålla den allsvenska statusen. Ironiskt nog borde kanske klubben hoppas på en degradering i det stundande kvalet? Ett steg tillbaka som gör det möjligt att kunna ta två steg fram? En händelse som skulle sätta en lokal (inte central) prislapp på klubbens varumärke. Och en sådan process hade kunnat påskyndas med en annan modell för de centrala avtalen.

Och det må så vara att den lokala marknaden inte anser att klubben är av tillräcklig nytta i den högsta divisionen, men då får man sätta upp en plan för hur man ska nå upp till denna nivå. Under tiden kan en annan lokal marknad producera den kommersiella produkt som krävs för att säkerställa allsvensk status och som bidrar till att utveckla och öka produktiviteten i svensk elitfotboll. En sorts kreativ förstörelse som ekonomen och filosofen Joseph Schumpeter kallade det för.

Vi har kunnat läsa om hur Svensk Elitfotboll under flera tillfällen under året har kallat till (kris?)möten. En utredning har gjorts och man tror sig lösa allsvenskans problem centralt och genom kollektivt handlande, igen.

Vi har under många år matats med myten av betydelsen av ännu en kollektiv placering av produkten i formatet höst/vår. Och idag pratas det om en annan central placering av produkten i form av en minskad liga där förespråkarna menar att de knappa resurserna, som väldigt få ges incitament till att producera, ska fördelas på färre klubbar.

Det är ungefär som om Polen skulle lösa sina dåvarande problem genom att skeppa iväg 20 miljoner av befolkningen då de anses vara oförmögna att utföra ett gediget dagsverke och bidra till en ökad produktion i landet. Visst låter det som en bisarr tanke men sanningen är att det är något som man de facto försökte sig på, om än med hjälp av ett annat verktyg.

Det staten gjorde var att man öppnade Pewex, en kedja av butiker där man sålde eftertraktade varor som bara kunde köpas för USdollar, tyska mark eller checkar utgivna från den polska nationalbanken. Syftet var att staten skulle trejda bort de få eftertraktade varorna som fanns mot att från förmögna polacker kunna erhålla västvaluta. Denna skulle man använda till att betala landets utlandsskuld. Det var naturligtvis ingen lösning på det verkliga produktionsproblemet. Hur kunde man tro något annat?

Folksamling utanför Pewex i väntan på att svartbörshajarna ska komma. Kanske kan man trejda tre månadslöner mot USD och kunna köpa hållbara byxor inför hösten? Underskottet kan de försöka klara av att finansiera genom att sälja rationaliseringskuponger för mat och dryck. Man känner en som känner en som kan fixa några kartor kuponger... Viljan och förmågan att göra affärer och handla har alltid funnits där. Det enda som krävdes var en fri marknad för att få ut den stora potential som människorna satt inne med.

Situationen blev till slut ohållbar och marknadsavregleringar och en övergång till marknadsekonomi blev verklighet. Priserna på varor och tjänster började sättas av marknaden och den polska zlotyn fick en flytande växelkurs på valutamarknaden.

Den marknadsbaserade prissättningsmekanismen startade en kedja av oändligt många transaktioner som började stimulera produktionen i landet. Helt plötsligt började efterfrågade varor att produceras och i takt med att företagen fick tjäna pengar och utsattes för konkurrens blev kvaliteten på varorna bättre och bättre. Notera att det först krävs vinster i en industri för att konkurrensen ska infinna sig.

Den ökade produktionen innebar samtidigt att arbetarna blev mer värdefulla för företagen och började uppleva högre inkomster. Och i takt med att produktionen blev mer effektiv kunde priset på matvaror sjunka och mer utav den disponibla inkomsten kunde börja allokeras till andra varor och tjänster vilket ökade bruttonationalprodukten. Hur kom det sig att i stort sett samma befolkningsmängd helt plötsligt producerade så pass mycket mer varor och tjänster? Landets resurser började att användas mer effektivt.

Utländska investerare och företag gavs möjlighet att investera i landet men framför allt fick de ta hem vinsterna från Polen. Tack vare det fick man ett inflöde av rikskapital som fungerade som en hävstång åt den under mycket lång tid outvecklade ekonomin.

Idag upplever Polen den högsta tillväxten bland länderna i EU. Men denna produktivitetsförbättring och ökade välstånd kommer inte att vara för evigt. En dag kommer man att nå ett läge där det finns en mekanism kommer att börja bromsa utvecklingen. Något som kommer att kräva ett paradigmskifte.

I veckans nummer av the Economist kan vi läsa ett intressant stycke om hur japanska företag har tappat i konkurrenskraft med dess västerländska konkurrenter. 

När Sony lanserade Walkman 1979 så var det ett resultat av att den dåvarande presidenten Morita fick slåss för att överhuvudtaget få utveckla denna produkt. De andra hövdingarna på företaget trodde inte på Walkman eftersom det inte fanns någon inspelningsfunktion. Morita som var en "founder president" hade, tack och lov, tillräckligt stor kraft och befogenheter för att kunna driva igenom den då innovativa produkten. Men i och med att de japanska företagen blir äldre försvinner dess grundare och ersätts av “hired-hand presidents” vars makt och pondus är betydligt mindre.

Författaren menar att den japanska företagskulturen och traditionerna där incitamentsprogram snarare är baserade på antal år i tjänst än prestationer, till slut har blivit en konkurrensnackdel. Managements främsta uppgift har blivit att förvalta ett arv istället för att ta risker och utveckla. Denna kultur och traditioner gör den japanska marknaden allt mindre konkurrenskraftig på den globala arenan.

Och starka traditioner är också något som kännetecknar den svenska fotbollsmarknaden. Vi pratar inte enbart om distributionen av centrala avtal.

Vi pratar om den starka kopplingen till fotbollsförbundet vars årsmöte är det som sätter agendan trots att majoriteten av distrikten idag inte är intresserade av kommersiella utvecklingen. Vi har ett förbund som slåss för sin marknadsandel och är rädd att klubbarna bli alltför starka motparter.

När ett norskt företag är intresserat av namnrättigheterna till allsvenskan är det förbundsordföranden som åker för att prata med motparten. Men vem har bestämt det? Det är klubbarnas varumärken som späds ut och det är klubbarna som tar risken. Vad ger förbundet mandatet att använda klubbarnas varumärken och paketera det till en pool med centrala avtal?

Och ta det här med 51% regeln till exempel. Tänk om det finns föreningar där ute där majoriteten av medlemmarna inte har kraft, energi eller kompetens att själva utveckla den kommersiella delen av verksamheten och gärna säljer den delen till privata intressen och istället fokuserar på ungdomsverksamheten och det enorma samhällsbidrag som föreningarna genererar. Finns det sådana föreningar så är de bakbundna av en reglering som bevakas av en hel institution som är rädd. Den är rädd för då riskerar man själv att majoriteten av x antal medlemmar som dess egna förening består av, inte tycker som de själva. Det är inte demokrati.

Bara för att man avskaffar en reglering så betyder det inte att alla klubbar per default blir privata. Rosenborg och Ajax är exempel på stora klubbar som trots en avreglerad kapitalmarknad inte är privatägda. Den senare drivs förvisso genom ett noterat aktiebolag men det är klubben som äger ungefär tre fjärdedelar av bolaget.

Men kanske är det den för svensk klubbfotboll värdefull samt utvecklande konkurrens som är den faktor som mest bromsar en avreglering? För tänk om det finns en sleeping giant där ute som tack vare privata influenser och nytänkande börjar prestera bättre än den på toppen redan etablerade föreningen och där konsekvensen blir att den förtroendevalda ordföranden hos den förening som drabbas ev den ökade konkurrensen ifrågasätts? Och ordförandeklubban vill man ju i första hand inte bli av med. Den ger makt, den ger bra kanaler in på den politiska arenan. Kontakter som kan gynna den privata karriären. Och allt det utan en kapitalinsats.

Vill man se en allsvenska som utvecklas så måste man våga göra upp med gamla traditioner. Man måste decentralisera och ge mer risk-reward till de lokala marknaderna. Vill man bli nordens bästa liga så måste man våga tänka annorlunda. Idag försöker man titta från ett produktperspektiv. Många ligor väljer detta synsätt men jag hävdar att det är fel. Produkten är ett resultat av alla underliggande transaktioner som sker på marknaden. Hittar man verktyg för att stimulera dessa transaktioner så får man en bättre produkt och inte tvärtom.

För fem år sedan fick allsvenskan ett nytt tv avtal, ett avtal som på den tiden var en hög prisnivå. Nivåer som genererades tack vare de då ledande klubbarna och deras främsta utmanare. Det var klubbarnas innovationer och vilja att utvecklas som möjliggjorde de kraftigt ökade intäkterna från sändningsrättigheter.

Sedan dess har allsvenskan blivit en av ytterst få ligor i Europa som har lyckats med konstrycket att se sina sändningsrättigheter minska i värde. Allsvenskan har förlorat marknadsandelar på den svenska tv marknaden där både elitserien i hockey och utländska fotbollsligor har sett marknaden höja priset på deras produkter.

Under 2006 kunde allsvenskan fördela välstånd skapad av de då ledande klubbarna. När det nya tv avtalet kickar igång under 2011 är det istället fattigdom som fördelas ut. 

Bekymmersam situation för Bundesliga

För en vecka sedan nedgraderade investmentbanken UBS sin rekommendation på SKY Deutschland, från "köp" till "neutral". Det är främst försäljningen av abonnemang som går mycket trögt och som kan bromsa in det turnaround case vilken den förra rekommendationen indikerade. I somras uppmärksammade the Economist den tyska pay-tv marknaden och det faktum att tyskarna mycket ogärna betalar mer än sin tv-licens för att konsumera tv-produkten.

Det förlusttyngda SKY Deutschland som äger sändningsrättigheterna till Bundesliga genomförde under hösten en sjunde nyemission sedan bolaget blev publikt 2005. Intresset var dock relativt svalt och mindre än 2/3 tecknades där Rupert Murdochs NewsCorp stod för hela 64% av det tillförda kapitalet och på så sätt ökade sin andel i bolaget till 49.9%

Denna utveckling är inte några vidare bra nyheter för den tyska ligan. Enligt obekräftade källor kommer Bundesliga i början av 2011 inleda en upphandling av sina nationella sändningsrättigheter för nästa period som startar 2013. Men om inte kanalbolagen kan tjäna pengar så blir det svårt för ligan att hitta tillväxt i denna produkt.

saxat från: www.bbc.co.uk
Bundesliga är, trots Europas största marknad, rejält på efterkälken vad gäller intäkter från sändningsrättigheter.

Ett alternativ skulle kunna vara att experimentera med prissättningen och testa höjda biljettpriser till matcherna. Efterfrågan till arenorna är mycket hög och kapacitetsutnyttjandet mer än 90%. Ett högre pris skulle kanske, utan att minska det totala åskådarantalet, kunna omsätta fler konsumenter på arenorna på årsbasis och på så sätt ge tv produkten ett bättre fotfäste. Ett seriöst försök att hitta marknadens jämvikt som maximerar de totala intäkterna från de två intäktssegmenten, matchdag och television.

Ett sådan strategi skulle dock vara kontroversiell hos de starka intressegrupperna (supportrarna) som ogärna vill betala mer för att se matcherna trots att man trots allt vill se en högre kvalitet på den talang som springer nere på planen. Av denna anledning får vi se förslag där man vill att samtliga tyska hushåll, oavsett om de är intresserade av Bundesliga eller ej, ska dela på kostnaden genom höjd TV licens.

Det var under 2009 som Bayern Münchens general manager Uli Hoeness lanserade det något banbrytande förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden (från €18 till €20) och att Bundesliga därmed skulle kunna ses "free-to-air". Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter, en fördubbling från dagens nivåer.

saxat från: finance.yahoo.com
Två bolag med samma storägare och en inte helt olik affärsmodell. Så lika men ändå så olika resultat.
Blå linje visar SKY Deutschlands kursutveckling, den röda British Sky Broadcast. Gröna linjen visar Londonbörsens jämförelseindex, FTSE100, och den gula visar Frankfurts dito, DAX.

Barca och Real blir Spaniens enda representanter i Europa

Intressant men väntad analys på denna blogg som skriver om de effekter som UEFA Fianncial Fair Plays förväntas få på den spanska ligan. Utav de klubbar som idag spelar i de europeiska cuperna är den enbart Barcelona och Real Madrid som är kompatibla med regelverket. 

Som jag beskrev i detta inlägg är det de enbart de stora klubbarna som konkurrensmässigt gynnas av dessa regleringar. Många pratar om att det är de stora klubbarna som kommer att behöva banta sina kostymer. Financial fair play börjar dock nerifrån i näringskedjan och resultatet blir att de större klubbarna kommer att kunna plundra de mindre klubbarna på talang till ett lägre pris. Marknadsandelen och de höga intäkterna förblir ju desamma och risken att man blir passerad av utmanande klubbar minskar då dessa till viss del är bakbundna av regelverket.

Bloggen menar att den spanska ligan borde omfattas av undantag samt en period för anpassning. Och det är sannolikt något som majoriteten av ligorna kommer att hävda.

Viktig lagändring i Storbritannien

Her Majesty´s Revenue & Customs (HMRC) vill driva igenom en lagändring som är viktig men som på vissa håll och kanter möter motstånd. Om detta kan man läsa om i denna artikel.

Den nuvarande och mycket speciella lagen, football creditor rule, säger att klubbar och spelare som har fordringar på en klubb som har försatts i administration, i sin helhet ska få betalt innan de andra fordringsägarna (inklusive skattebetalarna) ska börja förhandla om att dela på resterna. Ett något märkligt förhållande som dessutom fungerar som en drivkraft åt överinvesteringar. De klubbar och spelare som ingår avtal ges en viss garanti under football creditor rule. Denna lag menar HMRC ska ändras.

Kritikerna till den föreslagna lagändringen menar att klubbar vars motparter hamnar på obestånd inte kommer att få alla pengar för de spelare som man har sålt med reverser som betalmedel. Något som skulle kunna skapa en kedja av insolvens.

Naturligtvis exponeras man mot en sådan risk, men det är enbart under en övergångsperiod. Och tittar vi på historien så finns det många exempel på insolvens i engelsk fotboll men knappt några klubbar alls som har försvunnit. Problemet är med andra ord snarare ett "ägarproblem".

Och tycker vi synd om redan rika spelare som skrivit nya stora kontrakt utan att ställa sig frågan om deras arbetsgivare kommer att kunna fullfölja sina avtal? Eller tycker vi synd om alla rika klubbägare som sålt spelare till klubbar på vilka man inte har gjort en due dilligance på och ifrågasatt kreditvärdigheten?

Lagändringen skulle skapa goda förutsättningar för en större hänsyn till motpartsrisk. Något som rimligtvis borde minska ett hejdlöst spenderande utan vidare eftertanke. Till skillnad från populistiska UEFA financial fair play så skulle en lagändring aktivera en självreglerande mekanism.

AIK Fotboll Q3 - Brutal efterfrågeminskning

När jag i våras summerade AIK:s bokslut för 2009 skrev jag att klubben hade goda förutsättningar att redovisa ett positivt resultat under 2010, minst. Man upplevde ett starkt momentum och trots att man hade avyttrat två värdefulla spelare från guldtruppen var förväntningarna på laget ganska högt ställda runt om i landet. 

Därför var skuldfinansieringen av balansräkningen ganska logiskt. Klubben kunde på så sätt förstärka rörelsekapitalet och gavs bättre förutsättningar att vårda spelartruppen.

Verkligheten blev en helt annan. I det närmaste total sportslig misär som dessutom förstärktes av den enorma badwill som skapades genom klubbarnas kollektiva beslut att starta säsongen i mitten av mars, har orsakat en brutal efterfrågeminskning på matchdagsprodukten där intäkterna från detta segment har minskat med 8.5 miljoner. Samtidigt har kostnaderna för arrangemang av matchdagen ökat med 2.5 miljoner. 

Trots dryga 4 miljoner i intäkter från spel i internationella cuper så minskar intäkterna under de tre första kvartalen från 74 miljoner till 68.

Utvecklingen var naturligtvis mycket svår att förutse. Marknaden prisade gladeligen in 9 miljoner i värdeökning tack vare SM guldet och figuren ovan visar de svenska mästarnas intäktsutveckling där vi ser att majoriteten av klubbarna har upplevt en god tillväxt året efter ett guld (T+1). 

Låt oss titta hur utvecklingen under de senaste årens tre första kvartal har varit. Även om de sportsliga resultaten peakade under 2009 har dock AIK upplevt en negativ spiral vad gäller intjäning. Tabellen nedan visar en sammanställning av de första tre kvartalen under de senaste fem åren.

Vi kan se att AIK visade ett starkt resultat under 2006 där man med en nedbantad kostym från superettan presterade väl på planen. Denna "överprestation" i förhållande till spelarnas kontrakt korrigerades ganska snabbt och resultatet har anpassat sig till den allsvenska normen.

Mellan 2007 och 2009 har intäkterna från rörelsen legat på ungefär samma nivå. Däremot kan vi se att denna nivå har kunnat bibehållas genom att sälja produkter som varit mindre lönsamma. Klubben har betalat ett högt pris för en bibehållen allsvensk marknadsandel.

Den försämrade bruttomarginalen (gross margin) visar på att klubben har förlorat intäkter med ett högt täckningsbidrag. Det blir helt enkelt mindre pengar över för att producera själva produkten, det vill säga fotbollslaget. Konsekvensen av de lägre intäkterna är att effektivitetsnyckeltalet wages-to-turnover-ratio under 2010 har ökat markant.

De olönsamma verksamheterna Restaurang Råsunda, The Terrace samt den mycket kostsamma satsningen på webbsidan har belastat ekonomin under de senaste åren. Det pågår förhandlingar om en försäljning av The Terrace och driften av Restaurang Råsunda har lagts ut på entreprenad till Amica Fazer. Något som kommer att lätta bördan för klubben.

Det finns de som menar att klubben hade gått back 17 miljoner back ifall inga spelare hade sålt under året. Det är naturligtvis inte hela sanningen eftersom AIK då inte hade haft ett lika stort rekryteringsbehov. Under 2010 har klubben förvärvat spelarkontrakt för 10 miljoner vilket naturligtvis även innebär sign-on bonusar som enligt svensk praxis kostnadsförs i sin helhet under år 1. Spelarförsäljningar pressar per default EBITDA, dels på grund av effekten från sign-on, men även av det faktum att spelaromsättning generellt har en effekt på lagets prestation vilket i AIK:s fall väldigt tydligt kan observeras på intäktssidan.

Figuren nedan visar köp respektive sälj av spelarkontrakt samt nettot (gul linje) under de senaste fem åren. Denna bild kvalificierar klubben i affärsmodell 2 från min genomgång om CAPEX (player registrations). Däremot kan vi konstatera att klubben inte har lyckats med sina kontraktstrategier vilket har varit mycket kostsamt.

AIK har en krafig exponering mot matchdagsprodukten vilket kräver en relativt låg variation i de sportsliga resultaten. Och vi kan nog alla vara överens om att årets upplaga har underpresterat i förhållande till de pengar som trots allt allokeras till den sportsliga verksamheten.

Ett urval av allsvenska klubbar, data från år 2009. (mkr)

Figuren ovan visar en jämförelse mellan ett urval av allsvenska klubbar och deras respektive personalkostnader. Avskrivningarna på spelarkontrakten ger en fingervisning på respektive klubbs investeringar. Enbart AIK och Elfsbrog redovisar kostnaden för sport respektive övrigt. AIK:s budget för sport hör till allsvenskans högsta och borde rimligtvis ge goda förutsättningar till att ha en vädiversifierad trupp där man årligen kan avyttra åtminstonde en spelare utan att klubbens sportsliga prestationer ska behöva falla ihop. Förra året resulterade det i en jackpot av titlar, detta år i en kamp för sin allsvenska existens. Kanske finns förklaringen till denna volatilitet i att klubben sedan 24 månader tillbaka är inne och avverkar en tredje sportchef samt fjärde chefstränare. Det är ingen hållbar strategi!

figuren visar leverage ratio samt balanslividitet.

Om vi tar en titt på skuldsättningen och likviditeten så innebär det negativa resultatet att leverage-ratio har skjutit i höjden och med den den finansiella risken. Balanslikviditeten, det vill säga den kortsiktiga betalningsförmågan, ser till ytan inte överdrivet farlig ut men tittar vi närmare på det underliggande (figuren nedan) ser vi att varulagret har skjutit i höjden och där värdet har ökat med ca 50% sedan sista september 2009. 

Varulagret tar tid att omsätta men här kanske en försäljning av The Terrace (inkl lager) kan generera ett positivt kassaflöde. Vi ser även ett större "övriga fordringar" som jag misstänker är likvid för de spelarförsäljningar som klubben har gjort. Celtic bör nog vara en hyfsat kreditvärdig motpart, men hur är det med den övriga motpartsrisken? Klubben låter dock meddela att man efter Q3:s utgång har realiserat en valutaförlust på 440 tusen kronor vilket de facto kan betyda att man har fått in en del pengar från sina motparter. Euron har förlorat i värde och det var inte heller något som AIK i första hand behövde.

I kassan fanns per den 30/9 endast 1.6 miljoner vilket var brutalt lite. Men får man in likvid från The Terrace samt "övriga fordringar" så ser det i alla fall bättre ut.

figuren visar nedbrytning av balanslikviditeten per 30/9 - 2009 samt 2010 (tkr)

Finansiering
Som bekant finansierade AIK Fotboll AB sin balansräkning genom skulder i februari månad. 15 miljoner i ett lån med en löptid på 12 månader. Det är egentligen inget häpnandsväckande eftersom företag gärna söker en sådan finansieringslösning även om löptiderna generellt är längre. Konsekvensen av denna modell är att klubben under 2010 har förvärvat spelarkontrakt utan extern finansiering vilken ger en större kontroll.

Det är inte heller på grund av denna finansierinsstruktur som klubbens kräftgång härstammar ifrån. Mest sannolikt hade de under året fattade besluten inte varit annorlunda om man hade finansierat balansräkningen genom en nyemission. Utfallet hade därför varit detsamma och aktieägarna förlorat pengar.

Frågan är vilken finansieringsmetod man väljer denna gång. Aktiemarknaden har straffat klubbens managering av sitt humankapital och klubbens marknadsvärde är nere under 20 miljoner. Det är naturligtvis inget optimalt tillfälle att göra en nyemission där bolaget ju säljer aktier. Ett externt lån blir inte billigt eftersom klubben har svårt att visa ett positivt kassaflöde från rörelsen och vi ser en högre finansiell risk (leverage ratio). Det finns naturligtvis olika skuldfinansieringsstrukturer där man kan paketera spelare i truppen. Man kan också göra som Djurgården har gjort och sälja vinstandelsbevis.

Men spelar strukturen egentligen någon större roll just nu? Det är klart, mer equity är just nu att föredra men det primära måste väl ändå vara att få ordning på (human)kapitalförvaltningen i den sportsliga organisationen och på så sätt förbättra EBITDA.

De goda nyheterna är att kvaliteten på allsvenskan inte är speciellt hög och inträdesbarriärerna till toppen är relativt låga. AIK har under den senaste månaden upplevt en bra trend och kan man konservera den under vintern så finns det trots allt en uppsida med den marginalpublik som klubben trots allt har. De dåliga nyheterna är att det alltid är svårt att locka tillbaka besvikna kunder.