Kollektivt handlande

Få har säkert missat den seglivade och till slut ganska tröttsamma debatten om kvaliteten på de allsvenska gräsmattorna. Inte helt förvånande pratas det om regleringar där kvaliteten på gräset i framtiden bör säkerställas genom elitlicensen.

Naturligtvis är det en väg ut men personligen anser jag att det är en enkel klassisk snabblösning som snarare stjälper än hjälper oss att förstå problematiken och mekanismen bakom fenomenet. Och denna fortsatta lack of knowledge leder bara till nya problem som med jämna mellanrum kommer att dyka upp till ytan.

Gräsfrågan kan egentligen brytas ner i två underliggande problem som båda till mycket hög grad är självförvållade. Det första problemet handlar om den tidiga allsvenska starten där gräsmattor som tidigare år hållit en hög kvalitet, denna vår har fått extremt mycket stryk under den två till tre veckor kortare tid till mognad. För inte har gräsdebatten varit lika intensiv tidigare år?

Ta Stockholms Stadion till exempel. En gräsmatta som vanligtvis hör till de bättre planerna i allsvenskan har under mars och april snarare sett ut som en plan med packad sand. Den allmänna opinionen säger att klubben ska tvingas att investera pengar för att göra gräset spelbart tre veckor tidigare. Vi pratar om en utgift på flera miljoner för en period där konsumenten helst inte vill köpa produkten, en ganska dålig affär kan jag tycka. Det finns ett par sådana exempel runt om i Sverige.

Men, det finns planer som håller en undermålig kvalitet även under sommarhalvåret och det problemet är egentligen det mest alarmerande. Varför det är så? Svaret på den frågan hittar vi i ett inlägg om publikservice som jag skrev för snart ett år sedan.

Det är nämligen så att om klubbarna skulle tjäna pengar på att investera i gräset så skulle de naturligtvis göra det. Men idag ges inga incitament till klubbar som endast mycket marginellt påverkas av tapp i intäktssegmentet match-day-revenues.

Däremot finns det klubbar där denna intäktskälla är ganska viktig. Helsingborgs Paul Myllenberg menar:

- Vi delar de här problemen med övriga klubbar. Något har hänt på marknaden

Det som har hänt på marknaden är marknadsmisslyckandet "kollektivt handlande" där man under flera år brutalt har misslyckats med att straffa friåkande.

I den ena ringhörnan har vi klubbar utan incitament att utveckla matchdagsprodukten och i den andra hittar vi storklubbar som saknar incitament att utveckla tv produkten. För precis som i den beskrivna gräsfrågan, så skulle naturligtvis AIK göra sitt yttersta för att göra tv produkten så bra som den bara kan bli. Och istället för att gnälla över uteblivna spelare upp till studion skulle TV4 behöva leva med problemet att tvingas välja från en diger lista av intervjuprospekts som klubben skickar upp. Men det kräver en mer rimlig premie än dagens distribution erbjuder, så klart.

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter pratade om "kreativ förstörelse". Det är möjligt att vi har hittat motpolen i allsvenskan, där förstörelsen måste betraktas som allt annat än kreativ. Vi kan mäta den i form av en minimerad produktion i förhållande till marknadspotentialen.

Allsvenskan kan bara utvecklas om klubbar i första hand tvingas att ta ett större ansvar över sina egna intäkter. De klubbar som inte klarar av det bör på ett mer naturligt sätt slås ut och ersättas av de som kan bidra till utveckling.