fredag 26 februari 2010
Kalmar FF - talent/equity swap och högre kostnader
Utan att grotta ner sig alltför mycket i Kalmar FF:s redovisning är det värt att notera att de löpande kostnaderna numera ser ut att överstiga de löpande intäkterna. Dessa främst avseende peronal (32m), försäljnig och material (18.8m) är större än de löpande intäkterna främst drivna från matchdag (11.8m), reklam&sponsring (14.4m) samt centrala avtal (12.3m).
Svante Samuelsson förklarar de ökade personalkostnaderna: – Det är en post som ökat och där måste vi vara vaksamma framöver. Vi måste också få en ökad förståelse bland spelarna.
Men fotbollspelare är affärsmän, och deras lojaliteter förklaras därefter. Önskar Kalmar FF att kontinuerligt bita sig fast i den absoluta toppen måste personalkostnaderna rimligtvis upp ytterligare ett snäpp. För när vi pratar om ekonomsika muskler i en fotbollsklubb så betyder det förmågan att löpande avlöna spelartruppen.
Nettointäkterna från försäljningarna av Rasmus och David Elm samt Ingelsten landade på 30 miljoner och bar upp resultatet. Intäkterna från spelarförsäljningarna kan tyckas låga i relation till de förväntade och haussade "marknadsvärdena" men klubben har, genom sina kontraktsstrategier, redan kapitaliserat ersättningen i sina tidigare bokslut i form av mindre kostnader och därmed lägre risker. Något jag skrivit om tidigare här. Man kan inte få både en låg risk och hög avkastning när vi pratar handel med spelarkontrakt.
Klubben hoppas nu att en ny arena ska öka intjäningen. 220 miljoner kronor har aktiverats på koncernens skuldsida. Ska vi jämföra caset med Elfsborg så är bygget mer än dubbelt så dyrt. Inom vilka områden förväntas man hämta hem den motsvarande ökade kostnadsmassan som den högre investeringen medför? Jag har dålig inblick. På tillgångssidan matchas skulden av arenans bokförda värde, det vill säga anskaffningskostnaden. Arenans marnadsvärde, det vill säga nuvärdet av de förväntade framtida kassaflödena, är okänt och osäkert.
Svante Samuelsson förklarar de ökade personalkostnaderna: – Det är en post som ökat och där måste vi vara vaksamma framöver. Vi måste också få en ökad förståelse bland spelarna.
Men fotbollspelare är affärsmän, och deras lojaliteter förklaras därefter. Önskar Kalmar FF att kontinuerligt bita sig fast i den absoluta toppen måste personalkostnaderna rimligtvis upp ytterligare ett snäpp. För när vi pratar om ekonomsika muskler i en fotbollsklubb så betyder det förmågan att löpande avlöna spelartruppen.
Nettointäkterna från försäljningarna av Rasmus och David Elm samt Ingelsten landade på 30 miljoner och bar upp resultatet. Intäkterna från spelarförsäljningarna kan tyckas låga i relation till de förväntade och haussade "marknadsvärdena" men klubben har, genom sina kontraktsstrategier, redan kapitaliserat ersättningen i sina tidigare bokslut i form av mindre kostnader och därmed lägre risker. Något jag skrivit om tidigare här. Man kan inte få både en låg risk och hög avkastning när vi pratar handel med spelarkontrakt.
Klubben hoppas nu att en ny arena ska öka intjäningen. 220 miljoner kronor har aktiverats på koncernens skuldsida. Ska vi jämföra caset med Elfsborg så är bygget mer än dubbelt så dyrt. Inom vilka områden förväntas man hämta hem den motsvarande ökade kostnadsmassan som den högre investeringen medför? Jag har dålig inblick. På tillgångssidan matchas skulden av arenans bokförda värde, det vill säga anskaffningskostnaden. Arenans marnadsvärde, det vill säga nuvärdet av de förväntade framtida kassaflödena, är okänt och osäkert.
"Long may it reign"
Under veckan kablade Michel Platini ut sin propaganda. Premier Leagues skulder sägs under säsongen 2007/08 stå för 56% av fotbollseuropas dito. Vi pratar om drygt £3 miljarder. Fakta i målet är att informationen är snart ett år gammal. Det enda nya nyckeltalet är "56%" och det säger egentligen inte så mycket. Läget för de engelska klubbarna hade ju inte varit lättare ifall just det nyckeltalet hade sagt "1%". Det hade naturligtvis inte heller varit svårare ifall man toppade på "99%".
Men inte heller £3 miljarder i en klumpsumma säger oss särskilt mycket.
“It doesn’t matter how indebted the clubs are, what matters is their capacity to service the debt,”
Låt oss bryta ner informationen vilken Deloitte presenterade redan i somras.
saxat från: deloitte annual review of football finance 2009
Till att börja med kan vi konstatera att både Chelseas samt Manchester Citys skulder har blivit konverterade till eget kapital. Vi pratar naturligtvis om kosmetika och det gör inte klubbarna till lönsamma företag.
Manchester Uniteds skuld känner vi vid det här laget till. Här har marknaden, det vill säga den kollektiva analysen bedömt situationen som hållbar.
Hos Liverpool har vi ett liknande case. £250 miljoner är finansieringen för Hicks & Gillets förvärv och resten finansierar klubbens rörelsekapital. Värt att notera är att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning med £100 miljoner till den stundande omfinansieringen i sommar. Föga överaskande, däremot rationellt då affärsrisken har ökat i samband med den högre konkurrensen i toppen (läs ManCity). Vi kan därför förvänta oss en lägre skuldsättningsgrad i Liverpool. Hur man löser det är Hicks och Gillets problem.
Vad gäller Arsenal så pratar vi framför allt om ett obligationslån som finansierar Emirates Stadium. Finansieringskostnaden på ca £15 miljoner om året har genererat en årlig ökning av match-day-revenue på ca £60 miljoner. Klubben har således, tack vare skuldsättningen, förbättrat både sin konkurrenskraft och lönsamhet.
Vad gäller resten av klubbarna så pratar vi främst om "soft debt" det vill säga kapital som ägarna tillför helt enkelt för att de själva inte klarar av konkurrensen och behöver finansiera sin egna mediokerhet. Nedsidan är att "soft debt" de facto kan förvandlas till "hard debt". Men det kan även, som i fallet Chelsea och ManCity, gå upp i rök.
Skip Sauer på The Sport Economist ger sin syn på fallet Portsmouth och Premier League. En bra artikel.
Ska man vara orolig? Man ska naturligtvis alltid vara på sin vakt för även "duktiga" företag faller. Något som Jim Collins försöker analysera i sin bok, How the Mighty Fall and Why Some Companies Never Give In. Än så länge har dock fotbollen i drygt 90% av fallen lyckats lura steg 5.
Men inte heller £3 miljarder i en klumpsumma säger oss särskilt mycket.
“It doesn’t matter how indebted the clubs are, what matters is their capacity to service the debt,”
Låt oss bryta ner informationen vilken Deloitte presenterade redan i somras.
saxat från: deloitte annual review of football finance 2009Till att börja med kan vi konstatera att både Chelseas samt Manchester Citys skulder har blivit konverterade till eget kapital. Vi pratar naturligtvis om kosmetika och det gör inte klubbarna till lönsamma företag.
Manchester Uniteds skuld känner vi vid det här laget till. Här har marknaden, det vill säga den kollektiva analysen bedömt situationen som hållbar.
Hos Liverpool har vi ett liknande case. £250 miljoner är finansieringen för Hicks & Gillets förvärv och resten finansierar klubbens rörelsekapital. Värt att notera är att bankerna ser ut att kräva en nedskrivning med £100 miljoner till den stundande omfinansieringen i sommar. Föga överaskande, däremot rationellt då affärsrisken har ökat i samband med den högre konkurrensen i toppen (läs ManCity). Vi kan därför förvänta oss en lägre skuldsättningsgrad i Liverpool. Hur man löser det är Hicks och Gillets problem.
Vad gäller Arsenal så pratar vi framför allt om ett obligationslån som finansierar Emirates Stadium. Finansieringskostnaden på ca £15 miljoner om året har genererat en årlig ökning av match-day-revenue på ca £60 miljoner. Klubben har således, tack vare skuldsättningen, förbättrat både sin konkurrenskraft och lönsamhet.
Vad gäller resten av klubbarna så pratar vi främst om "soft debt" det vill säga kapital som ägarna tillför helt enkelt för att de själva inte klarar av konkurrensen och behöver finansiera sin egna mediokerhet. Nedsidan är att "soft debt" de facto kan förvandlas till "hard debt". Men det kan även, som i fallet Chelsea och ManCity, gå upp i rök.
Skip Sauer på The Sport Economist ger sin syn på fallet Portsmouth och Premier League. En bra artikel.
Ska man vara orolig? Man ska naturligtvis alltid vara på sin vakt för även "duktiga" företag faller. Något som Jim Collins försöker analysera i sin bok, How the Mighty Fall and Why Some Companies Never Give In. Än så länge har dock fotbollen i drygt 90% av fallen lyckats lura steg 5.
torsdag 25 februari 2010
Dags för Platini att städa hemma?
Det har pratats om ett lönetak i den europeiska fotbollen. Siffror på 60% av klubbarnas omsättning har nämnts. Värt att notera att den allmäna hackkycklingen Premier League ryms inom gränsen
Platinis egna hemland, Frankrike, uppe på sköna 71%. Ridå…
Saxat från UEFA: The European Club Footballing Landscape sid 53
måndag 22 februari 2010
Helsingborg IF - högre risk inför 2010
Även Helsingborg har i dagarnac släppt sitt bokslut. Klubben är intressant eftersom man ständigt balanserar på en skör tråd där utrymmet till misstag inte är särskilt stort.
När jag för ett år sedan skrev om Helsingborgs bokslut från 2008 fanns det bland annat två frågeställningar.
- Hur skulle klubben, med tanke på kontraktsläget, klara av att finansiera 2010 års trupp.
- Skulle sportsliga motgångar med lägre intäkter som följd, med bakgrund av den svaga finansiella hälsan, tvinga fram spelarförsäljningar.
Den första frågan lyckades man rulla runt tack vare ett utökat utbud av spelare på marknaden. Vi måste dock komma ihåg att det större utbudet även når klubbens allsvenska konkurrenter. Även om de nominella beloppen i kontrakten idag upplevs som lägre så förväntas effekten på den nedersta raden förbli oförändrad.
Den andra frågan är än så länge obesvarad och har rullat vidare till framtiden.
Resultatet
Klubben kommunicerade ett sparpaket inför 2009. Vi kan även se att kostnaderna har minskat. Tyvärr har intäkterna minskat än mer. Marknadssidan backar med hela 7 miljoner, från 30m till 23m. Klubbledningen väljer den enkla vägen och skyller på lågkonjunktur. Jag köper det inte helt och hållet eftersom vi sett allsvenska klubbar som har ökat i denna intäktskälla. Ett tapp på nästan 25% är brutalt och min spontana känsla säger är det döljer sig något mer än enbart konjunktureffekter och resultatpremier bakom. Noterar även att kostnaderna för marknadsaktiviteter hade ökat från året innan. Täckningsbidraget från sponsor & marknad blev således ännu sämre än 7 miljoner.
Allt som allt minskade omsättningen exklusive spelartransfers från 72.8m till 64.3m och resultatet på den nedersta raden blev minus 6.9 miljoner.
Kassaflödet från rörelsen blev för andra året i rad minus 10 miljoner. Under 2008 vägdes detta upp med spelarförsäljningar till ett värde av 28 miljoner. Under 2009 blev det endast 7 miljoner från avyttrade spelarkontrakt. För att kompensera detta ser vi att klubben per 31/12-2009 bland annat har aktiverat 6.3 miljoner i långfristiga skulder (0 m-2008). Vi pratar om utnyttjande av en checkkredit á 3.3 miljoner samt 3 miljoner i utnyttjande av en kreditfacilitet som klubben förhandlat fram i samband med ett nytt sponsoravtal med Resurs Bank.
Klubben kommunicerar att man tog kostnader av engångskaraktär i samband med uppsägningen av Bosse Nilssons kontrakt. Efter att för tredje året i rad ha "köpt ut" personal är jag något tveksam till att kunna kalla det för extraordinärt. Till klubbens fördel kan sägas att sign-on för Ardian Gashi kostnadsfördes i sin helhet under 2009. Rent konkret bör den ju fördelas över tre säsonger med start 2010 för ett ge en mer rättvisande bild. Samtidigt kommer ju klubben med största sannolikhet att betala ut sign-on även under 2010. Framför allt om man förväntar sig en viss spelaromsättning.
Skulder
Utöver de ovan nämnda 6.3 miljonerna kvarstår de villkorade kapitaltillskotten fördelade på 15.6 miljoner i skuld till kommunen samt 2 miljoner till bank och kreditinstitut.
Här arbetar Helsingborg, i bästa Real Madrid anda, på att avyttra en inomhushall till kommunen. Likviden från en sådan affär kan stärka soliditeten men de framtida räddningsplankorna blir samtidigt färre.
Dessutom finns det "dolda" skulder/förpliktelser som härstammar från extern finansiering av spelare. Nya avtal som slutits med finansiären av Erik Edmans kontrakt där säkerheten för "lånet" till det externt finansierade förvärvet uppges ligga i form av framtida spelarförsäljningar. Under sommaren, i samband med förvärvet av kontraktet med anfallaren Rafael Porcellis (3.3m), slutfördes även avtalet med den tidigare finansiären. Notan, enligt verksamhetsberättelsen, ligger på 20% från framtida realisationsvinster på åtta egna produkter som kommit fram i A-laget. Helsingborgs Dagblad har sin egna lista på vilka spelare det berör.
Förvisso aktiveras ovanstående åtaganden enbart ifall klubben gör realisationsvinster i samband med spelaraffärer men klubbens framtida vinster reduceras i samband med dessa avtal och man minskar därmed spelarförsäljningarnas bidrag till finansieringen av klubbens egna balansräkning. Det behöver inte vara något större problem ifall klubben klarar av att finansiera sin verksamhet genom rörelseresultatet (exkl spelarförsäljningar). För tillfället gör man dock inte det. Lägg därtill att de villkorade kapitaltillskotten enbart kan amorteras genom genererade vinstmedel vilka ju som sagt reduceras enligt ovan.
Fordringar
Klubben har fortfarande en fordran hos Parma i samband med transfern av McDonald Mariga. Denna är enligt verksamhetsberättelsen inte enligt plan. Finns det en risk för kreditförluster? Jag misstänker att denna fordran inte är den enda skulden på den italienska klubbens balansräkning. Och hur många fordringar har Parma utestående hos andra klubbar? Men kanske löser det sig på samma sätt som det gjorde med pengarna för Razak Omotoyossi. Och har man tur så ramlar det ytterligare in ett par miljoner från vidareförsäljnigen till Inter.
Status
Ett balansräkning ger oss en ögonblicksbild per den sista dagen under bokslutsåret. Det intressanta är att försöka ställa balansposterna i relation med varandra över en längre tidsperiod. Vi kan konstatera att klubbens finansiella status har försvagats än mer under 2009. Balanslikviditeten är oförändrad jämfört med 2008, 0.9. Här har man dock tillfört medel från krediter som klassas som långfristiga. Det påverkar soliditeten negativt som går från 18% ner till knappa 7%. Den finansiella risken har således ökat.
En klubbs ekonomi består av ytterligare nyckeltal, nyckeltal som inte syns i balansräkningen, det vill säga talang i relation till konkurrenternas dito. Här finns även en stor del av klubbens affärsrisk som kan definieras i form av den allsvenska konkurrensbalansen.
Det blir svårt att mäta förändringen vad gäller detta eftersom bedömningen blir subjektiv. För att approximera skulle vi kunna fråga spelmarknaden om vad den förväntade sig av Helsingborgs talang inför 2009 samt vad som är inprisat inför 2010 års säsong.
Ska vi försöka summera det hela så kan vi med stor säkerhet anta att klubben under 2009 har förlorat marknadsandelar i toppskiktet av ligan. Det betyder att resurserna som genereras från den egna rörelsen i relation till klubbens konkurrenter har blivit mindre. Något man försöker att kompensera genom ökad leverage. En inte helt riskfri strategi. Om utrymmet för strategiska misstag inför 2009 upplevdes som små är det inför 2010 än mindre.
För att ekvationen ska gå ihop måste klubben börja överträffa förväntningarna. Något man inte lyckades med under föregående år. Conny Karlsson är den som sitter på nyckeln till klubbens ekonomi. De löpande intäkterna måste börja öka igen, de får definitivt inte sjunka ytterligare. Det senare skulle kunna vara förödande. Det är därför förståeligt att man, med till buds alla stående medel, försöker vara med i toppen.
Klubben kommunicerar ett budgeterat driftöverskott under 2010 på 2 miljoner. Frågan är hur trovärdigt det är? Man räknade med en ekonomi i balans under 2009 och så sent som i november flaggade man för ett resultat runt noll. Resultat vs prognos säger oss att det finns en del inte helt besvarade frågetecken.
När jag för ett år sedan skrev om Helsingborgs bokslut från 2008 fanns det bland annat två frågeställningar.
- Hur skulle klubben, med tanke på kontraktsläget, klara av att finansiera 2010 års trupp.
- Skulle sportsliga motgångar med lägre intäkter som följd, med bakgrund av den svaga finansiella hälsan, tvinga fram spelarförsäljningar.
Den första frågan lyckades man rulla runt tack vare ett utökat utbud av spelare på marknaden. Vi måste dock komma ihåg att det större utbudet även når klubbens allsvenska konkurrenter. Även om de nominella beloppen i kontrakten idag upplevs som lägre så förväntas effekten på den nedersta raden förbli oförändrad.
Den andra frågan är än så länge obesvarad och har rullat vidare till framtiden.
Resultatet
Klubben kommunicerade ett sparpaket inför 2009. Vi kan även se att kostnaderna har minskat. Tyvärr har intäkterna minskat än mer. Marknadssidan backar med hela 7 miljoner, från 30m till 23m. Klubbledningen väljer den enkla vägen och skyller på lågkonjunktur. Jag köper det inte helt och hållet eftersom vi sett allsvenska klubbar som har ökat i denna intäktskälla. Ett tapp på nästan 25% är brutalt och min spontana känsla säger är det döljer sig något mer än enbart konjunktureffekter och resultatpremier bakom. Noterar även att kostnaderna för marknadsaktiviteter hade ökat från året innan. Täckningsbidraget från sponsor & marknad blev således ännu sämre än 7 miljoner.
Allt som allt minskade omsättningen exklusive spelartransfers från 72.8m till 64.3m och resultatet på den nedersta raden blev minus 6.9 miljoner.
Kassaflödet från rörelsen blev för andra året i rad minus 10 miljoner. Under 2008 vägdes detta upp med spelarförsäljningar till ett värde av 28 miljoner. Under 2009 blev det endast 7 miljoner från avyttrade spelarkontrakt. För att kompensera detta ser vi att klubben per 31/12-2009 bland annat har aktiverat 6.3 miljoner i långfristiga skulder (0 m-2008). Vi pratar om utnyttjande av en checkkredit á 3.3 miljoner samt 3 miljoner i utnyttjande av en kreditfacilitet som klubben förhandlat fram i samband med ett nytt sponsoravtal med Resurs Bank.
Klubben kommunicerar att man tog kostnader av engångskaraktär i samband med uppsägningen av Bosse Nilssons kontrakt. Efter att för tredje året i rad ha "köpt ut" personal är jag något tveksam till att kunna kalla det för extraordinärt. Till klubbens fördel kan sägas att sign-on för Ardian Gashi kostnadsfördes i sin helhet under 2009. Rent konkret bör den ju fördelas över tre säsonger med start 2010 för ett ge en mer rättvisande bild. Samtidigt kommer ju klubben med största sannolikhet att betala ut sign-on även under 2010. Framför allt om man förväntar sig en viss spelaromsättning.
Skulder
Utöver de ovan nämnda 6.3 miljonerna kvarstår de villkorade kapitaltillskotten fördelade på 15.6 miljoner i skuld till kommunen samt 2 miljoner till bank och kreditinstitut.
Här arbetar Helsingborg, i bästa Real Madrid anda, på att avyttra en inomhushall till kommunen. Likviden från en sådan affär kan stärka soliditeten men de framtida räddningsplankorna blir samtidigt färre.
Dessutom finns det "dolda" skulder/förpliktelser som härstammar från extern finansiering av spelare. Nya avtal som slutits med finansiären av Erik Edmans kontrakt där säkerheten för "lånet" till det externt finansierade förvärvet uppges ligga i form av framtida spelarförsäljningar. Under sommaren, i samband med förvärvet av kontraktet med anfallaren Rafael Porcellis (3.3m), slutfördes även avtalet med den tidigare finansiären. Notan, enligt verksamhetsberättelsen, ligger på 20% från framtida realisationsvinster på åtta egna produkter som kommit fram i A-laget. Helsingborgs Dagblad har sin egna lista på vilka spelare det berör.
Förvisso aktiveras ovanstående åtaganden enbart ifall klubben gör realisationsvinster i samband med spelaraffärer men klubbens framtida vinster reduceras i samband med dessa avtal och man minskar därmed spelarförsäljningarnas bidrag till finansieringen av klubbens egna balansräkning. Det behöver inte vara något större problem ifall klubben klarar av att finansiera sin verksamhet genom rörelseresultatet (exkl spelarförsäljningar). För tillfället gör man dock inte det. Lägg därtill att de villkorade kapitaltillskotten enbart kan amorteras genom genererade vinstmedel vilka ju som sagt reduceras enligt ovan.
Fordringar
Klubben har fortfarande en fordran hos Parma i samband med transfern av McDonald Mariga. Denna är enligt verksamhetsberättelsen inte enligt plan. Finns det en risk för kreditförluster? Jag misstänker att denna fordran inte är den enda skulden på den italienska klubbens balansräkning. Och hur många fordringar har Parma utestående hos andra klubbar? Men kanske löser det sig på samma sätt som det gjorde med pengarna för Razak Omotoyossi. Och har man tur så ramlar det ytterligare in ett par miljoner från vidareförsäljnigen till Inter.
Status
Ett balansräkning ger oss en ögonblicksbild per den sista dagen under bokslutsåret. Det intressanta är att försöka ställa balansposterna i relation med varandra över en längre tidsperiod. Vi kan konstatera att klubbens finansiella status har försvagats än mer under 2009. Balanslikviditeten är oförändrad jämfört med 2008, 0.9. Här har man dock tillfört medel från krediter som klassas som långfristiga. Det påverkar soliditeten negativt som går från 18% ner till knappa 7%. Den finansiella risken har således ökat.
En klubbs ekonomi består av ytterligare nyckeltal, nyckeltal som inte syns i balansräkningen, det vill säga talang i relation till konkurrenternas dito. Här finns även en stor del av klubbens affärsrisk som kan definieras i form av den allsvenska konkurrensbalansen.
Det blir svårt att mäta förändringen vad gäller detta eftersom bedömningen blir subjektiv. För att approximera skulle vi kunna fråga spelmarknaden om vad den förväntade sig av Helsingborgs talang inför 2009 samt vad som är inprisat inför 2010 års säsong.
Ska vi försöka summera det hela så kan vi med stor säkerhet anta att klubben under 2009 har förlorat marknadsandelar i toppskiktet av ligan. Det betyder att resurserna som genereras från den egna rörelsen i relation till klubbens konkurrenter har blivit mindre. Något man försöker att kompensera genom ökad leverage. En inte helt riskfri strategi. Om utrymmet för strategiska misstag inför 2009 upplevdes som små är det inför 2010 än mindre.
För att ekvationen ska gå ihop måste klubben börja överträffa förväntningarna. Något man inte lyckades med under föregående år. Conny Karlsson är den som sitter på nyckeln till klubbens ekonomi. De löpande intäkterna måste börja öka igen, de får definitivt inte sjunka ytterligare. Det senare skulle kunna vara förödande. Det är därför förståeligt att man, med till buds alla stående medel, försöker vara med i toppen.
Klubben kommunicerar ett budgeterat driftöverskott under 2010 på 2 miljoner. Frågan är hur trovärdigt det är? Man räknade med en ekonomi i balans under 2009 och så sent som i november flaggade man för ett resultat runt noll. Resultat vs prognos säger oss att det finns en del inte helt besvarade frågetecken.
lördag 20 februari 2010
Tankefel
En bidragande orsak till att det framöver kan bli något lättare att få debet och kredit att gå ihop är att det inte längre är spelarnas marknad på samma sätt som de senaste åren.
Ekvationen debet och kredit drivs inte av förhållandet spelare vs klubb. Den drivs av konkurrensen mellan de olika klubbarna på den marknad man verkar på. Och även i framtiden kommer klubbarna att tävla med varandra om att vinna SM guld, om att nå europacupspel och om att undvika nedflyttning. Eller hur?
Och för att uppnå sina mål konkurrerar klubbarna, med till buds alla stående medel, med varandra om de bästa spelarna. Det är denna dynamik som driver förhållandet mellan debet och kredit.
Den enda slutsatsen som går att dra är att det framöver blir lika svårt at få debet och kredit att gå ihop som det är idag.
Ekvationen debet och kredit drivs inte av förhållandet spelare vs klubb. Den drivs av konkurrensen mellan de olika klubbarna på den marknad man verkar på. Och även i framtiden kommer klubbarna att tävla med varandra om att vinna SM guld, om att nå europacupspel och om att undvika nedflyttning. Eller hur?
Och för att uppnå sina mål konkurrerar klubbarna, med till buds alla stående medel, med varandra om de bästa spelarna. Det är denna dynamik som driver förhållandet mellan debet och kredit.
Den enda slutsatsen som går att dra är att det framöver blir lika svårt at få debet och kredit att gå ihop som det är idag.
fredag 19 februari 2010
Justitiemord vi minns
I skuggan av Trelleborgs bokslut blir vi än en gång påminda om det justitiemord som Örebro SK utsattes för 2005. Trelleborg har under 2000 talet visat ett ackumulerat underskott på ca 25 miljoner. På den lilla omsättning klubben genererar måste det betraktas som mycket stora belopp.
Jag lägger inga värderingar i det faktumet att klubbarna räddas av skyddsänglar. Däremot var fallet Örebro ett extremt osmakligt statuerat exempel där klubben slaktades på grund av olika tolkningar av redovisningstekniska aspekter. Jag saknar faktiskt ord.
Jag har sagt det förr, det är dags att revidera elitlicensen (här och här). Helst förr än senare.
Jag noterar även att TFF, trots en mycket stark säsong rent sportsligt, på egen hand inte lyckas generera mer intäkter än vad man gör. Vi skulle här kunna identifiera ett marknadsmisslyckande, det vill säga att den allsvenska marknaden inte leder till optimal resursanvändning.
Vi har nämligen den kollektiva varan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna kan definieras som konsumenter och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar. Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet.
Jag lägger inga värderingar i det faktumet att klubbarna räddas av skyddsänglar. Däremot var fallet Örebro ett extremt osmakligt statuerat exempel där klubben slaktades på grund av olika tolkningar av redovisningstekniska aspekter. Jag saknar faktiskt ord.
Jag har sagt det förr, det är dags att revidera elitlicensen (här och här). Helst förr än senare.
Jag noterar även att TFF, trots en mycket stark säsong rent sportsligt, på egen hand inte lyckas generera mer intäkter än vad man gör. Vi skulle här kunna identifiera ett marknadsmisslyckande, det vill säga att den allsvenska marknaden inte leder till optimal resursanvändning.
Vi har nämligen den kollektiva varan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna kan definieras som konsumenter och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar. Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet.
torsdag 18 februari 2010
AIK Fotboll AB - positivt kassaflöde från rörelsen 2009
AIK Fotboll AB släppte idag sitt bokslut. Det blev ett förväntat negativt periodiserat resultat för 2009. Vi kan däremot konstatera att klubben gjorde ett starkt andra halvår. Analysen från det första halvåret finns här och den kan egentligen appliceras för helåret.
Kassaflödet från rörelsen under 2009 (exkl spelartransfers), justerat för poster som inte ingår i kassaflödet (avskrivningar), blev positivt, 0.5 miljoner kronor. Det är en mycket kraftig förbättring från 2008 där man visade ett negativt kassaflöde från rörelsen på 12.5 miljoner.
Det betyder att klubben under 2009 kunde finansiera sina löpande rörelsekostnader inklusive sign-on bonusar, guldbonusar genom sina löpande intäkter från matchdag, sponsor&marknad, merchandise samt centrala avtal.
Kassaflödet naturligtvis förstärkt tack vare de sportsliga framgångarna under hösten. Vi kan se en direkt extraordinär effekt på merchandisesidan där intäkterna under det sista kvartalet ökade med 5 miljoner till 9.8m jämfört med Q4 föregående år. Täckningsbidraget från denna ökning bidrog till finansieringen av de extraordinära guldbonusarna.
Intäkterna från spelarförsäljningar under 2009 landade på blygsamma 1 miljon. Under 2010 har bolaget avyttrat kontrakten med Ivan Obolo samt Jos Hooivelt.
Klubben kommunicerar att resultateffekten från dessa försäljningar matchar den periodiserade förlusten från 2009. Det skulle i så fall innebära ca 6.5 miljoner som landar på Q1 2010. Lyckas man, utan att dra på sig signifikant högre kostnader, med att bibehålla sin topp 4 status, ser möjliheterna till åtminstonde ett nollresultat hyfsat goda ut. Det även om man inte räknar med spel i Europa.
Klubbens tidigare synder från det ekonomsikt katastrofala 2008 (här och här) bidrog till en mycket svag balansräkning med ett i det närmaste obefintligt rörelsekapital. I september finansierade sig så bolaget med hjälp av ett kortfristiskt lån på 8 miljoner till 16% ränta. Den krediten går till förfall nu och klubben förväntades presentera en långsiktig lösning. Jag hade förväntat mig en nyemission och det är möjligt att vi hade sett en sådan ifall man inte hade vunnit allsvenskan. I och med det erhöll man nämligen en option om möjlighet till att kvala till Champions League. Även om de senste 10 årens allsvenska erfarenhet säger att sannolikheten till avancemang är liten så har större under skett.
En nyemission innebär att aktieägarna antingen investerar mer pengar i bolaget eller späds ut. Från ett aktieägarperspektiv kan det därför vara mer fördelaktigt att idag finansiera sig genom skulder. 15 miljoner till finansieringskostnaden på 10% betyder en kostnad på 20 öre per aktie. En "försäkring"för aktieägarna mot något som i höst kan visa sig vara en onödig utspädning. Min mycket snabba lekmannamässiga beräkning säger att sannolikheten för avancemang till CL på förhand inte behöver bedömas som större än 7% för att kalkylen ska gå ihop. (scrolla till botten under länken).
Nu behöver man ju naturligtvis inte ha tänkt just i dessa banor men det var den tanken som slog mig.
Kassaflödet från rörelsen under 2009 (exkl spelartransfers), justerat för poster som inte ingår i kassaflödet (avskrivningar), blev positivt, 0.5 miljoner kronor. Det är en mycket kraftig förbättring från 2008 där man visade ett negativt kassaflöde från rörelsen på 12.5 miljoner.
Det betyder att klubben under 2009 kunde finansiera sina löpande rörelsekostnader inklusive sign-on bonusar, guldbonusar genom sina löpande intäkter från matchdag, sponsor&marknad, merchandise samt centrala avtal.
Kassaflödet naturligtvis förstärkt tack vare de sportsliga framgångarna under hösten. Vi kan se en direkt extraordinär effekt på merchandisesidan där intäkterna under det sista kvartalet ökade med 5 miljoner till 9.8m jämfört med Q4 föregående år. Täckningsbidraget från denna ökning bidrog till finansieringen av de extraordinära guldbonusarna.
Intäkterna från spelarförsäljningar under 2009 landade på blygsamma 1 miljon. Under 2010 har bolaget avyttrat kontrakten med Ivan Obolo samt Jos Hooivelt.
Klubben kommunicerar att resultateffekten från dessa försäljningar matchar den periodiserade förlusten från 2009. Det skulle i så fall innebära ca 6.5 miljoner som landar på Q1 2010. Lyckas man, utan att dra på sig signifikant högre kostnader, med att bibehålla sin topp 4 status, ser möjliheterna till åtminstonde ett nollresultat hyfsat goda ut. Det även om man inte räknar med spel i Europa.
Klubbens tidigare synder från det ekonomsikt katastrofala 2008 (här och här) bidrog till en mycket svag balansräkning med ett i det närmaste obefintligt rörelsekapital. I september finansierade sig så bolaget med hjälp av ett kortfristiskt lån på 8 miljoner till 16% ränta. Den krediten går till förfall nu och klubben förväntades presentera en långsiktig lösning. Jag hade förväntat mig en nyemission och det är möjligt att vi hade sett en sådan ifall man inte hade vunnit allsvenskan. I och med det erhöll man nämligen en option om möjlighet till att kvala till Champions League. Även om de senste 10 årens allsvenska erfarenhet säger att sannolikheten till avancemang är liten så har större under skett.
En nyemission innebär att aktieägarna antingen investerar mer pengar i bolaget eller späds ut. Från ett aktieägarperspektiv kan det därför vara mer fördelaktigt att idag finansiera sig genom skulder. 15 miljoner till finansieringskostnaden på 10% betyder en kostnad på 20 öre per aktie. En "försäkring"för aktieägarna mot något som i höst kan visa sig vara en onödig utspädning. Min mycket snabba lekmannamässiga beräkning säger att sannolikheten för avancemang till CL på förhand inte behöver bedömas som större än 7% för att kalkylen ska gå ihop. (scrolla till botten under länken).
Nu behöver man ju naturligtvis inte ha tänkt just i dessa banor men det var den tanken som slog mig.
onsdag 17 februari 2010
Champions League - Play Off
Veckans bomb måste väl ändå vara den engelska förslaget om att lag 4-7 ska göra upp om den sista kvalplatsen till Champions League. Den kollektiva reaktionen från ligans supportrar samt tidningar verkar vara positiv. Det borde den inte vara. I alla fall inte i tider där det är politiskt korrekt att dissa överinvesteringar.
Det ekonomiska nettot för ligan som helhet och majoriteten av klubbarna förväntas nämligen bli negativt. Ni undrar säker varför?
Det som sker är att man genom detta play-off slutspel genererar nya intäkter i form av matchdag samt sändningsrättigheter.
Ponera att dessa uppgår till £50 miljoner. En summa som ska delas av fyra klubbar som placerar sig på plats 4-7. I potten finns ytterligare intäkter. Dessa är dock inte nyproducerade utan finns sedan tidigare. Vi pratar naturligtvis om kvalplatsen till CL och allt vad det innebär.
Klubbarna utanför big4 kommer med andra ord se sina möjligheter att vinna marknadsandelar. Erfarenheten säger att de 16 klubbarna kommer att investera i talang för att kunna nå, dels de nya £50 miljonerna som delas ut, och dels de potentiella men befintliga CL miljonerna. Utan att göra någon större vetenskaplig analys så skulle jag uppskatta de kollektiva investeringarna till £100 miljoner, minst. £50 miljoner back för kollektivet såldedes och där har vi med andra ord Nash-jämvikt - "competitive outcome". Underskottet föredelat över de 16 klubbar som idag är utanför, men drömmer om ett liv i Champions League. Och allt för att nå pay-offen som uppgår till inte mer än £50m. En summa som fyra klubbar får dela på.
Vi kan därmed förvänta oss drevet sätta igång den dagen siffrorna i boksluten väl presenteras.
måndag 15 februari 2010
"Adam Smith needs revision" - well, not quite yet
Såg filmen A Beautiful Mind i helgen. Låt oss titta på hur Hollywood Nash, aka Russel Crowe hade löst problemet och därmed ökat de allsvenska klubbars konkurrenskraft i Europa.
Den kvalplats till Champions League som ligavinnaren erhåller trejdas bort till förmån för två platser till UEFA Europa League. Potentiell motpart i affären är någon av "få-klubbs-dominanta" ligorna i öst.
Uppsidan med denna lösning, förutom den extra platsen i euorpa, är en lägre risk för fenomenet paradox of power*.
Ironiskt nog är inte "Crowes jämvikt" alls densamma med den jämvikt vars rollkaraktär han spelar, den riktiga John Nash, kom fram till. Filmklippet visar ett kooperativt spel. Nash teorier utgick från icke-kooperativa där varje individ alltid utgår från sitt bästa och inte gruppens.
Låt oss ur ett lekmannaperspektiv applicera tankarna i sportens värld.
"Crowes jämvikt" skulle vi till exempel kunna applicera på den amerikanska liga modellen. Major league klubbarna delar på den profit som ligan skapar med hjälp av revenue sharing, distribution av talang (draft), luxary taxes etc. - "cooperative outcome". Så alla glada och nöjda? Naturligtvis inte... New York Yankees ägare George Steinbrenner har hittat sitt sätt att föra över värde från ligan till sig själv.
Vi har även Al Davies och hans 20 år långa kamp om att flytta NFL laget Oakland Raiders till Los Angeles. 1982 fick han "go" och flyttade till änglarnas stad där man fram till 1994 tog namnet Los Angeles Raiders. Ett större upptagningsområde och målgrupp låter på förhand bra men brasklappen var att en inte helt obetydlig del av marginalintäkten åts upp av NFL:s revenue-sharing-program. När så Oakland lockade med publika medel färdigfinansierad ny arena var det inget jättesvårt beslut för den gode Al. Flyttlasset gick tillbaka till Oakland, således bra för honom och mindre bra för kollektivet.
I UEFA-financial-fairplay konceptet försöker klubbarna som redan har lyckats att skaffa sig sin stora marknadsandel, ta och låsa igen dörren bakom sig. Med hjälp av Michel Platini försöker de sätta "competitive outcome" under distress.
1991 samarbetade Englands elitklubbar, hotade med utbrytning, och bildade Premier League. Vi såg koncentration av talang, elitism, -"cooperative outcome", vilket stärkte ligans varumärke och kunde finansiera och locka de bästa spelarna till ligan. Alla klubbar får ju en viss garanterad del av de stora TV intäkterna samtidigt som man behöll upp/nedflyttning vilket gör att klubbarna i jakt på att inte gå miste om dessa intäkter överinvesterar till bristningsgränsen. - "competitive outcome". Överinvetseringar och de oexisterande nedflyttningsklausulerna är således en Nash-jämvikt.
Här är det måna som skyller överinvesteringar på privat ägande. "Clubs are companies, bought and owned by people who then overspend on players" . Inget kan vara mer populistiskt än så...
En gång i tiden var samtliga spanska klubbar medlemsföreningar. Det gick sådär... När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden ska betraktas som galaktiska belopp - "competitive outcome".
First Restructuring Plan med bland annat statliga interventioner i syfte att rädda klubbarna räckte inte till. 1990 blev man till slut tvingad till Second Restructuring Plan. Det vill säga, klubbarna fick lov att bolagisera verksamheterna med syfte att sanera skuldberget. Det blev en kortsiktig effekt men fenomenet med överinvesteringarna kom tillbaka - "competitive outcome".
Nash jämvikt ger oss även allsvenskans UEFA ranking. För att nå de mål som svensk elitfotboll har satt upp krävs ett visst samarbete. Ett antal klubbar måste vara beredda att sätta sig i baksätet och det svåra är naturligtvis presentera incitament till dessa klubbar.
En minskining av allsvenskan till tolv lag kommer att ge varje klubb en större del av de centralt sålda avtalen. Samtidigt kommer gapet ner till Superettan att öka och kostnaden att degraderas blir mycket större än vad den är idag. Vi skulle kunna förvänta oss ett liknande "rat-race" som vi ser i England.
En modell med fler än 12 lag och ett något större gap mellan topp och botten skulle kunna göra degradering till en mer naturlig del i en långsiktig strategi hos en klubb. Knäckefrågan är att göra allsvenskan mer ojämn utan att den för den delen inte blir allt för ojämn och ospännande.
-----------------------------
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power - Stefan Szymanski, Oct 2006
Den kvalplats till Champions League som ligavinnaren erhåller trejdas bort till förmån för två platser till UEFA Europa League. Potentiell motpart i affären är någon av "få-klubbs-dominanta" ligorna i öst.
Uppsidan med denna lösning, förutom den extra platsen i euorpa, är en lägre risk för fenomenet paradox of power*.
Ironiskt nog är inte "Crowes jämvikt" alls densamma med den jämvikt vars rollkaraktär han spelar, den riktiga John Nash, kom fram till. Filmklippet visar ett kooperativt spel. Nash teorier utgick från icke-kooperativa där varje individ alltid utgår från sitt bästa och inte gruppens.
Låt oss ur ett lekmannaperspektiv applicera tankarna i sportens värld.
"Crowes jämvikt" skulle vi till exempel kunna applicera på den amerikanska liga modellen. Major league klubbarna delar på den profit som ligan skapar med hjälp av revenue sharing, distribution av talang (draft), luxary taxes etc. - "cooperative outcome". Så alla glada och nöjda? Naturligtvis inte... New York Yankees ägare George Steinbrenner har hittat sitt sätt att föra över värde från ligan till sig själv.
Vi har även Al Davies och hans 20 år långa kamp om att flytta NFL laget Oakland Raiders till Los Angeles. 1982 fick han "go" och flyttade till änglarnas stad där man fram till 1994 tog namnet Los Angeles Raiders. Ett större upptagningsområde och målgrupp låter på förhand bra men brasklappen var att en inte helt obetydlig del av marginalintäkten åts upp av NFL:s revenue-sharing-program. När så Oakland lockade med publika medel färdigfinansierad ny arena var det inget jättesvårt beslut för den gode Al. Flyttlasset gick tillbaka till Oakland, således bra för honom och mindre bra för kollektivet.
I UEFA-financial-fairplay konceptet försöker klubbarna som redan har lyckats att skaffa sig sin stora marknadsandel, ta och låsa igen dörren bakom sig. Med hjälp av Michel Platini försöker de sätta "competitive outcome" under distress.
1991 samarbetade Englands elitklubbar, hotade med utbrytning, och bildade Premier League. Vi såg koncentration av talang, elitism, -"cooperative outcome", vilket stärkte ligans varumärke och kunde finansiera och locka de bästa spelarna till ligan. Alla klubbar får ju en viss garanterad del av de stora TV intäkterna samtidigt som man behöll upp/nedflyttning vilket gör att klubbarna i jakt på att inte gå miste om dessa intäkter överinvesterar till bristningsgränsen. - "competitive outcome". Överinvetseringar och de oexisterande nedflyttningsklausulerna är således en Nash-jämvikt.
Här är det måna som skyller överinvesteringar på privat ägande. "Clubs are companies, bought and owned by people who then overspend on players" . Inget kan vara mer populistiskt än så...
En gång i tiden var samtliga spanska klubbar medlemsföreningar. Det gick sådär... När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden ska betraktas som galaktiska belopp - "competitive outcome".
First Restructuring Plan med bland annat statliga interventioner i syfte att rädda klubbarna räckte inte till. 1990 blev man till slut tvingad till Second Restructuring Plan. Det vill säga, klubbarna fick lov att bolagisera verksamheterna med syfte att sanera skuldberget. Det blev en kortsiktig effekt men fenomenet med överinvesteringarna kom tillbaka - "competitive outcome".
Nash jämvikt ger oss även allsvenskans UEFA ranking. För att nå de mål som svensk elitfotboll har satt upp krävs ett visst samarbete. Ett antal klubbar måste vara beredda att sätta sig i baksätet och det svåra är naturligtvis presentera incitament till dessa klubbar.
En minskining av allsvenskan till tolv lag kommer att ge varje klubb en större del av de centralt sålda avtalen. Samtidigt kommer gapet ner till Superettan att öka och kostnaden att degraderas blir mycket större än vad den är idag. Vi skulle kunna förvänta oss ett liknande "rat-race" som vi ser i England.
En modell med fler än 12 lag och ett något större gap mellan topp och botten skulle kunna göra degradering till en mer naturlig del i en långsiktig strategi hos en klubb. Knäckefrågan är att göra allsvenskan mer ojämn utan att den för den delen inte blir allt för ojämn och ospännande.
-----------------------------
*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power - Stefan Szymanski, Oct 2006
fredag 12 februari 2010
Reverser
På Malmö FF balansräkning per 31/12-2009 kan vi utläsa att man har utestående fordringar på 29 miljoner kronor hos andra klubbar avseende spelartransfers. För att förtydliga, spelarförsäjningarna är bokförda som intäkter på 2009 års resultaträkning men pengarna har ännu inte landat i kassan.
Det behöver inte alls vara några som helst konstigheter. Vi har tidigare uppmärksammat finansieringen klubbarna emellan i fallet Roma vs Liverpool och strukturen avseende kontraktet Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid.
Det jag är lite nyfiken på är hur många reverser det finns där ute och hur pass mycket ligger klubbarna efter med sina betalningar efter att aktiviteten på transfermarknaden och därmed omsättningen på pengar varit extremt låg denna vinter. Vilka säkerheter tar klubbar från sina motparter i samband med spelaraffärer? Tar man överhuvudtaget hänsyn till counterparty risk? Antar man att det finns en implicit garanti som till exempel i fallet Dubai? Och kommer kreditförluster och eventuella uppgörelser klubbar emellan vara nästa media-fluga hos sportredaktionerna?
Transfersagan om Francesc Fàbregas
En kul liten historia är den om Fàbregas vara eller inte vara i Arsenal. Arsenal ser ut att värdera Cecs till £30miljoner. Det är nämligen det belopp som man är sägs vara beredd att erbjuda spelaren för ett flerårskontrakt. Värderingen är baserad på den förväntade prestationen och de förväntade kassaflödena som spelaren kommer att bidra till hos Arsenal.
Samtidigt är Barcelona som bekant intresserade av Fàbregas tjänster. För att en affär ska vara möjlig måste dock vissa villkor uppfyllas. Barcelona måste erbjuda spelaren mer än de £30 miljoner som Arsenal erbjuder samtidigt som man måste erbjuda Arsenal mer än de £30 miljoner i transfer fee som klubben värderar spelaren till. Arsenal vill naturligtvis ha en riskpremie eftersom det uppstår ett rekryteringsbehov. Cecs prestation i Arsenal är välscoutad men "ersättarens" förväntade prestation i klubben exponeras mot en rekryteringsrisk. Denna risk kommer Arsenal vilja att prissätta.
Barcelona måste därför vara beredda att investera upp mot £100 miljoner (€115m) i Francesc Fàbregas inkluderandes både transfer fee samt det personliga kontraktet.
Kan man räkna hem det? Kanske...
Barcelona omsatte säsongen 2008/09, EUR 385 miljoner vilket är 45% mer än vad Arsenal gjorde under samma säsong. (omräknat till EUR där Arsenal dessutom lidit av pundets försvagning) Och tillväxten fortsätter under pågående säsong.
Barcelonas affärsrisk är i det närmaste minimal. Den är betydligt lägre än Arsenals dito. Det finns knappt någon som helst konkurrens i toppen av den Spanska ligan. Antingen kommer man på första plats eller andra. Klubben kan därför kosta på sig den finansiella risk som ett sådant kontrakt trots allt innebär.
Samtidigt är Barcelona som bekant intresserade av Fàbregas tjänster. För att en affär ska vara möjlig måste dock vissa villkor uppfyllas. Barcelona måste erbjuda spelaren mer än de £30 miljoner som Arsenal erbjuder samtidigt som man måste erbjuda Arsenal mer än de £30 miljoner i transfer fee som klubben värderar spelaren till. Arsenal vill naturligtvis ha en riskpremie eftersom det uppstår ett rekryteringsbehov. Cecs prestation i Arsenal är välscoutad men "ersättarens" förväntade prestation i klubben exponeras mot en rekryteringsrisk. Denna risk kommer Arsenal vilja att prissätta.
Barcelona måste därför vara beredda att investera upp mot £100 miljoner (€115m) i Francesc Fàbregas inkluderandes både transfer fee samt det personliga kontraktet.
Kan man räkna hem det? Kanske...
Barcelona omsatte säsongen 2008/09, EUR 385 miljoner vilket är 45% mer än vad Arsenal gjorde under samma säsong. (omräknat till EUR där Arsenal dessutom lidit av pundets försvagning) Och tillväxten fortsätter under pågående säsong.
Barcelonas affärsrisk är i det närmaste minimal. Den är betydligt lägre än Arsenals dito. Det finns knappt någon som helst konkurrens i toppen av den Spanska ligan. Antingen kommer man på första plats eller andra. Klubben kan därför kosta på sig den finansiella risk som ett sådant kontrakt trots allt innebär.
Fullinvesterade - dags för produkten MFF att leverera
Malmö FF har nu släppt sitt boklsut för 2009. En mycket snabb okulär besiktning säger att klubben nu är fullinvesterad och där man nu behöver prestera på planen.
Första året med nya arenan gav nya intäktskällor. Match-day-revenues upp 18 miljoner till 37m och sponsor/reklam upp 12m till 61m. Den stora nyttan med en ny arena är naturligtvis paketeringen av erbjudanden där man kan prissätta sköna premier i loger samt klubbstolar där man även slänger in en matbit.
Men inga intäkter är gratis. Kostnaderna upp med ca 60 miljoner där finansieringskostnaderna samt arenadriften naturligtvis drivit kostnadssidan.
Klubben är nu hyfsat fullinvesterade där man förutom arenan, under 2009 investerat 27 miljoner i transfersummor (aktiverat som immateriell tillgång på balansräkningen) samt en okänd summa i sign-on-fees (kostnadsfört i sin helhet) och där lönekostnaderna steg från 56miljoner till 70m.
Det gäller således för produkten fotboll att börja leverera. Vi kan förvänta oss en större volatilitetet i klubbens framtida resultat där sportsliga framgångar, tack vare nya arenan, har en högre uppsida än tidigare men där den finansiella risken ökat. I den mycket hårt konkurrensutsatta allsvenskan är man ju även exponerad mot en hög affärsrisk.
Återkommer förhoppningsvis under helgen när jag hunnit läsa rapporten mer noga.
Första året med nya arenan gav nya intäktskällor. Match-day-revenues upp 18 miljoner till 37m och sponsor/reklam upp 12m till 61m. Den stora nyttan med en ny arena är naturligtvis paketeringen av erbjudanden där man kan prissätta sköna premier i loger samt klubbstolar där man även slänger in en matbit.
Men inga intäkter är gratis. Kostnaderna upp med ca 60 miljoner där finansieringskostnaderna samt arenadriften naturligtvis drivit kostnadssidan.
Klubben är nu hyfsat fullinvesterade där man förutom arenan, under 2009 investerat 27 miljoner i transfersummor (aktiverat som immateriell tillgång på balansräkningen) samt en okänd summa i sign-on-fees (kostnadsfört i sin helhet) och där lönekostnaderna steg från 56miljoner till 70m.
Det gäller således för produkten fotboll att börja leverera. Vi kan förvänta oss en större volatilitetet i klubbens framtida resultat där sportsliga framgångar, tack vare nya arenan, har en högre uppsida än tidigare men där den finansiella risken ökat. I den mycket hårt konkurrensutsatta allsvenskan är man ju även exponerad mot en hög affärsrisk.
Återkommer förhoppningsvis under helgen när jag hunnit läsa rapporten mer noga.
måndag 8 februari 2010
Kontraktstrategier - överinvesteringar vs "relegation clauses"
Låt oss fortsätta på ämnet spelarkontrakt och gå in på överinvesteringar. Kostnaden för fotbollsklubbar att degraderas från en liga brukar vara mycket hög. Den stora anledningen stavas kraftigt minskade intäkter i kombination inte lika kraftigt minskade kostnader.
Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.
Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.
Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.
Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue - ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.
Hur kommer det sig?
Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att "relegation clauses" alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.
Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med "fångarnas dilemma". Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.
Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.
-------------------------------------------------------
*Värderingen av ett spelarkontrakt med en "relegation clause" i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.
Ett kontrakt fritt från "relegation clause" har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes "relegation clause", diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.
Vi kan även anta existensen av en "klausul-paradox". Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken. Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av "relegation clauses" men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.
När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
-------------------------------------------------------
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40
Det pratas ofta och gärna om nedflyttningsklausuler i spelarkontrakten. Faktumet förefaller dock vara att dessa ofta lyser med sin frånvaro. I England har fenomenet uppmärksammats i takt med att den ekonomiska klyftan mellan Premier League och the Championship har ökat.
Här i en artikel från maj 2004. Snart sex år har gått och vi kan konstatera att ingenting tycks ha förändrats. Att Newcastle United inte hade försäkrat sig mot degradering var kanske direkt ingen hög-oddsare eftersom risken till degradering trots allt har upplevts som relativt liten.
Men att nykomlingarna från säsongen 2008/09, Hull City, under våren 2010 står utan försäkringar kan till en början tyckas lite märkligt. Detta trots att sannolikheten för nykomlingar att etablera sig i Premier League kraftigt har reducerats de senaste åren och att inkomstgapet divisionerna emellan har ökat än mer.
Tittar vi på historiska estimat av wages/revenue - ratios från the Championsip finns det inte heller mycket som säger att de degraderade klubbarna försäkrat sig mot nedflyttning utan majoriteten ser ut att ha valt samma strategi som Hull City.
Hur kommer det sig?
Det mest rationella skulle vara att klubbarna kom överens om att "relegation clauses" alltid ska skrivas in i kontrakten. Så ponera att klubbarna i ligan är nytto-maximerare och bildar en kartell där de kommer överens om att i kontrakten med sina spelare ekonomiskt försäkra sig mot degradering. Det betyder att det förväntade värdet på samtliga spelares kontrakt blir lägre. För att få fram värdet på kontrakten, måste nämligen kassaflödena diskonteras med sannolikheten till nedflyttning*.
Vi kan direkt konstatera att klubbarna konfronteras med "fångarnas dilemma". Klubbarna tjänar på att samarbeta eftersom samtliga klubbars kontrakt är försäkrade men givet att de andra kartellmedlemmarna inte fuskar kan en klubb tjäna på att bryta kartellen. Genom att erbjuda en spelare ett kontrakt fritt från nedflyttningsklausul, ger man spelaren bättre villkor utan att behöva göra några kassautbetalningar och på så sätt kunna knyta till sig talang och därmed minska risken för degradering.
Konkurrenterna är naturligtvis medvetna om risken för att bli utsatta för fusk och ges därför incitament att själva bryta kartellen. Det mest sannolika utfallet blir därför att samtliga klubbar bryter överenskommelsen och på så sätt överinvesterar. Konkurrensbalansen dem emellan förblir nämligen status-quo men till en högre förväntad kostnad och de klubbar som till slut degraderas sitter med svarte petter på hand.
-------------------------------------------------------
*Värderingen av ett spelarkontrakt med en "relegation clause" i fallet Hull City.
Vi utgår från antagandet om ett rakt 3 års kontrakt med en ersättning på £2 miljoner per år. Nedflyttningsklausul reglerar ersättningen till £1m per år i the Championship.
Ett kontrakt fritt från "relegation clause" har ett nominellt värde på £6m. Från spelarens perspektiv blir det förväntade värdet på hans kontrakt innehållandes "relegation clause", diskonterat med sannolikheten för degradering**, ca 20% lägre, dvs £4.9m. Från klubbens perspektiv är klausulen en försäkring. Något som rimligtvis kräver en premie, kanske i form av en sign-on bonus till spelaren alternativt en free-agent-option.
Vi kan även anta existensen av en "klausul-paradox". Ju större sannolikhet till nedflyttning desto lägre förväntat värde på kontraktet. Därmed ges klubben större incitament till att inte skriva in en klausul i kontraktet eftersom klubbens kontrakterbjudande upplevs som mindre attraktivt. Utebliven rekrytering av talang till förmån för en konkurrent ger på så sätt ännu större exponering mot nedflyttningsrisken. Vilket skulle ge oss en logisk förklaring till Hull Citys val av strategi. Det vill säga, klubben är i praktiken i stort behov av "relegation clauses" men i själva verket saknar man dessa hos majoriteten av sina kontrakt.
När det gäller Newcastle United och valet av strategi, skulle det kunna antas vara ett klassiskt fall av adverse selection. Premien för försäkringen ansågs vara för dyr i förhållande till den förväntade risken att åka ur.
-------------------------------------------------------
**Sannolikheten för Hull Citys degradering är hämtad från en undersökning där författarna, med hjälp av en regressionsmodell skattat sannolikheter baserat på historiska observationer av 18 oberoende parametrar.
Who will go down this year? The Determinants of Promotion and Relegation in European Soccer Leagues. Jean-Baptiste Dherbecourt et Bastien Drut, Working Paper 2009-40
söndag 7 februari 2010
Kontraktstrategier - gamla teorier
Har ni ännu inte läst Simon Kupers FT-kolumn denna vecka så läs den. Jag väljer att plocka ut stycket nedan.
"Ajax Amsterdam’s general director recently tallied his club’s transfers, and came up with this estimate: only 8.3 per cent of the footballers Ajax had bought in the past decade had succeeded. Ajax’s Dutch rivals, he said, had done even worse."
Det sätter fingret på mina resonemang här och här.
Lyckas en klubb att motivera sina spelare att stanna kvar ytterligare en säsong under dennes högpresterande period så kommer klubbens rekryteringsbehov, över en 10 års period, att minska kraftigt. Och tittar vi på Ajax-hövdingens estimat kan vi konstatera att när 9 av 10 spelarförvärv är mindre lyckade så kommer i så fall antalet felköp att reduceras rätt så rejält.
Finns således pengar att hämta.
"Ajax Amsterdam’s general director recently tallied his club’s transfers, and came up with this estimate: only 8.3 per cent of the footballers Ajax had bought in the past decade had succeeded. Ajax’s Dutch rivals, he said, had done even worse."
Det sätter fingret på mina resonemang här och här.
Lyckas en klubb att motivera sina spelare att stanna kvar ytterligare en säsong under dennes högpresterande period så kommer klubbens rekryteringsbehov, över en 10 års period, att minska kraftigt. Och tittar vi på Ajax-hövdingens estimat kan vi konstatera att när 9 av 10 spelarförvärv är mindre lyckade så kommer i så fall antalet felköp att reduceras rätt så rejält.
Finns således pengar att hämta.
fredag 5 februari 2010
Ytterligare en som har gått på myten...
Då finns det ytterligare en i raden av människor som har gått på myten om höst-vår.
Ni som slaviskt följer den osynliga handen känner till mina tankar som alla finns samlade här. Men låt oss bryta ner det hela på klubbnivå och den insikt som finns hos respektive klubb.
Eftersom svensk elitfotboll består av elitklubbarna och dess organisationer är det uppenbart att den samlade analysen från sveriges fotbollselit inte riktigt vet vad som krävs. Något som även kommit fram i samband med analysen inom ramen för elitprojektet.
-En grundläggande orsak till detta är att i flertalet av våra elitföreningar saknar en gemensam grundsyn på hur föreningarna skall nå framgång.
Naturligtvis kan vi förvänta oss att det finns en bromsande agenda hos de mindre klubbarna. Men man kan även ställa sig frågan om de större klubbarna själva vet vad som krävs och framför allt har förstått värdet av sina respektive varumärken. För någon månad kunde vi läsa om IFK Göteborg och deras frustration i samband med hyresavtalet på den nya arenan i Göteborg.
"Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"
Uppenbarligen gjorde man inte läxan och där man på förhand varken kartlade målgruppen eller fastställde affärsmodellen innan man flyttade in på Gamla Ullevi. Häpnadsväckande om ni frågar mig. Men om det ändå kunde stanna här...
Det finns fler rättigheter vars värde IFK Göteborg inte riktigt har lyckats att prissätta. Som evenemangsarrangör äger klubbarna från början sina egna sändningsrättigheter. Något som man sedan ger upp till en kollektiv försäljning. Till sist erhåller man en kick-back genom en distributionsnyckel.
Som en av klubbarna med i allsvenska ögon stora intäkter från matchdag samt marknad hör IFK till segmentet som, ju högre ersättningen från sändningsrättigheterna är, desto mer förlorar man i konkurrenskraft .
Men det handlar inte enbart om "mantrat" konkurrenskraft. I samband med att klubbarna väl gett upp rättigheterna till mediadistributörerna, har man uppenbarligen även gett upp en del av kontrollen över schemaläggningen av sina egna evenemang. Något jag belyst i tidigare inlägg.
Det blir inte de bästa förustättningarna för när det handlar om planering och försäljning av sina egna live-evenemang och maximeringen av match-day-revenues.
Två år i rad har IFK Göteborg slaktats tidigt i kvalen till UEFA:s turneringar. Nej, dagens fotboll handlar inte enbart om talangutveckling. Och framför allt handlar det inte om vår-höst vs höst-vår.
Om nu inte kunderna själva hellre vill konsumera produkten fotboll i det formatet. För är det någon som ens har ställt frågan till de som förväntas generera det i sammanhanget enda relevanta som påverkar svensk fotbolls konkurrenskraft? Det vill säga intäkter.
Och kanske ska man börja med att ställa frågan vad den samlade bilden hos konsumenterna hellre vill se. En mer polariserad allsvenska med större internationell konkurrenskraft eller en jämn liga? Det senare har man lyckats med att bibehålla under en period där intäkterna ökat med flera hundra procent. Det till priset av en sämre europaranking.
Det är kanske här debatten egentligen borde starta.
Ni som slaviskt följer den osynliga handen känner till mina tankar som alla finns samlade här. Men låt oss bryta ner det hela på klubbnivå och den insikt som finns hos respektive klubb.
Eftersom svensk elitfotboll består av elitklubbarna och dess organisationer är det uppenbart att den samlade analysen från sveriges fotbollselit inte riktigt vet vad som krävs. Något som även kommit fram i samband med analysen inom ramen för elitprojektet.
-En grundläggande orsak till detta är att i flertalet av våra elitföreningar saknar en gemensam grundsyn på hur föreningarna skall nå framgång.
Naturligtvis kan vi förvänta oss att det finns en bromsande agenda hos de mindre klubbarna. Men man kan även ställa sig frågan om de större klubbarna själva vet vad som krävs och framför allt har förstått värdet av sina respektive varumärken. För någon månad kunde vi läsa om IFK Göteborg och deras frustration i samband med hyresavtalet på den nya arenan i Göteborg.
"Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"
Uppenbarligen gjorde man inte läxan och där man på förhand varken kartlade målgruppen eller fastställde affärsmodellen innan man flyttade in på Gamla Ullevi. Häpnadsväckande om ni frågar mig. Men om det ändå kunde stanna här...
Det finns fler rättigheter vars värde IFK Göteborg inte riktigt har lyckats att prissätta. Som evenemangsarrangör äger klubbarna från början sina egna sändningsrättigheter. Något som man sedan ger upp till en kollektiv försäljning. Till sist erhåller man en kick-back genom en distributionsnyckel.
Som en av klubbarna med i allsvenska ögon stora intäkter från matchdag samt marknad hör IFK till segmentet som, ju högre ersättningen från sändningsrättigheterna är, desto mer förlorar man i konkurrenskraft .
Men det handlar inte enbart om "mantrat" konkurrenskraft. I samband med att klubbarna väl gett upp rättigheterna till mediadistributörerna, har man uppenbarligen även gett upp en del av kontrollen över schemaläggningen av sina egna evenemang. Något jag belyst i tidigare inlägg.
Det blir inte de bästa förustättningarna för när det handlar om planering och försäljning av sina egna live-evenemang och maximeringen av match-day-revenues.
Två år i rad har IFK Göteborg slaktats tidigt i kvalen till UEFA:s turneringar. Nej, dagens fotboll handlar inte enbart om talangutveckling. Och framför allt handlar det inte om vår-höst vs höst-vår.
Om nu inte kunderna själva hellre vill konsumera produkten fotboll i det formatet. För är det någon som ens har ställt frågan till de som förväntas generera det i sammanhanget enda relevanta som påverkar svensk fotbolls konkurrenskraft? Det vill säga intäkter.
Och kanske ska man börja med att ställa frågan vad den samlade bilden hos konsumenterna hellre vill se. En mer polariserad allsvenska med större internationell konkurrenskraft eller en jämn liga? Det senare har man lyckats med att bibehålla under en period där intäkterna ökat med flera hundra procent. Det till priset av en sämre europaranking.
Det är kanske här debatten egentligen borde starta.
måndag 1 februari 2010
Revenue Sharing update - Big 5
För lite drygt en månad sedan skrev jag om förslaget till en kollektiv försäljning av de spanska sändningsrättigheterna. Mycket snabbt krossades dock mina något naiva förväntningar om en tiltad liga av Simon Kupers kolumn i Financial Times.
The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. “It’s the big teams that have big importance on TV”.
Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.
Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite "övertalning" så...
Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.
Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.
Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin "equality" retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.
Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.
Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.
Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 - 2 ggr (50-59%).
Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.
Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.
Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.
(klicka på bilden för bättre upplösning)
Saxat från: "The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing"
The Spanish league’s president, José Luis Astiazarán, explains that he hopes to increase total television revenues rather than distribute them differently. “It’s the big teams that have big importance on TV”.
Vilken fantastisk affärsidé. Att bilda en kartell med syfte att höja priset för att sedan använda sig av dagens aktuella proportioner när pengarna väl ska distribueras. Helt plötsligt blir det Barcelona och Real Madrid som friåker på de mindre klubbarnas bekostnad. Dessa ger ju upp sina rättigheter till kartellen för att sedan knappt få någon konkurrensfördel tillbaka.
Hittills har dessa karteller överlevt myndigheternas onda blickar hävdandes att ligan måste ses som en enhet och att en viss subvention av de svagare klubbarna är nödvändig för den produkt som levereras. Det spanska upplägget däremot är helt annorlunda. Man kan fråga sig om de spanska konkurrensmyndigheterna kommer att kunna blunda för det? Möjligtvis, med lite "övertalning" så...
Alla som lyfter fram Barcelonas affärsmodell som ett föredöme måste komma ihåg att klubben tillsammans med Real Madrid i det närmaste saknar nationell konkurrens. Pep Guardiola hyllas, naturligtvis. Hans prestation är i själva verket varken mer eller mindre än vad vi kan förvänta oss. En djupare analys av konkurrensbalansen i Spanien finns här.
Hur väl Barcelona och Real Madrid ges möjligheten att kapitalisera sin historia samt framtida förväntningar visas mycket tydligt i figuren nedan. Förutom det nationella jättegapet pratar vi om åtminstonde €100 miljoner i årlig konkurrensfördel gentemot sina största internationella konkurrenter.
Jag kan tycka att det är fantastiskt att vi inte har hört Platini nämna detta en enda gång i sin "equality" retorik. Å andra sidan kanske det sätter fingret på hela den falska agendan.
saxat från: Ernst&Young Football meets finance, Edition VI och kompletterat med egna observationer i fallet England.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.
Figuren visar hur jämnt(ojämnt) pengarna från sändningsrättigheter distribueras hos de 5 största ligorna i Europa. Premier League har de senaste säsongerna gått från sina ursprungliga 42-45% till mer subventionerande nivåer kring 55-60%.
Franska Ligue 1 hade fram till 2005 en fördelningsnyckel där 83% av pengarna distribuerades ut lika till klubbarna. Sedan dess har man anammat 50% modellen. Samma nivå gäller i Bundesliga men där fördelningen av den andra halvan och på meriter baserade 50% skiljer sig något åt.
Italien byter i höst regim till en kollektiv försäljning och en distributionsnyckel där 40% av intäkterna fördelas lika bland klubbarna. Något som kommer att få en effekt vad gäller den nationella konkurrensbalansen men även på kort sikt kan förväntas att försämra toppklubbarnas konkurrenskraft i europaspelet. Vi kan dessutom förvänta oss fler överinvesteringar i Serie A de närmast kommande åren.
Värt att notera är Premier League som de senaste åren har ökat sin subvention från tv pengarna till ligans svagare klubbar.
Fortfarande är distributionsnyckeln 50-25-25 men den gäller numera enbart för de inhemska sändningsrättigheterna. I takt med ligans globala tv expansion har fördelningen av intäkterna från utlandet fördelats lika mellan ligans samtliga klubbar.
Med tanke på topp4 klubbarnas framgångar och växande tv bidrag från Champions League är det egentligen en rimlig utveckling. 1992-2004 var fördelningen av tv pengar från topp till botten 2.2-2.4 ggr (42-45%). Något som mycket sannolikt bidrog till den polarisering som ligan har upplevt. Därefter har detta nyckeltal minskat till nivåer på 1.7 - 2 ggr (50-59%).
Denna omdistribution av centrala intäkter skulle kunna finna sin förklaring i bilden nedanför. Efter att ha nått upp till en viss nivå vad gäller ojämnhet så förefaller det kanske ha funnits en önskan att sakta ner den processen.
Å andra sidan skapar en sådan manöver ett större gap ner till divisionen under. Degradering från Premier League blir också mycket mer kännbar. Något som skapar incitament till överinvesteringar med syfte att rädda kontraktet samt överinvesteringar hos klubbar i the Championship i jakten på en uppflyttning till Premier League.
Dessa är några av de utmaningar som de italienska klubbarna i Serie A samt Serie B nu kommer att ställas inför.
(klicka på bilden för bättre upplösning)Saxat från: "The European Club Footballing Landscape, Benchmarking report 2009 Club licensing"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)