Talangflöden i Europa sommaren 2012

Med lite drygt tre veckor kvar av transferfönstret kan det vara intressant att se vilka trender som finns i distributionen samt investeringarna i talang. Med hjälp av transfermarkt.de har jag sammanställt nedan figur som visar nettoinvesteringarna i de största europeiska ligorna. Storleken på bubblorna är respektive ligas sammanlagda spelarkontraktsvärde (enligt transfermarkt).

Nettoinvesteringar definieras som klubbarnas nettoutgifter för förvärv av spelarkontrakt från andra klubbar. När till exempel Queens Park Rangers köper Ji-Sung Park från Manchester United så blir det ingen nettoinvestering för ligan som helhet. QPR får en transferutgift men ManUtd får samtidigt motsvarande summa som transferintäkt vilket ger +-0 i nettoinvestering för Premier League. Däremot när ManUtd köper Shinji Kagawa från Borussia Dortmund så blir det en nettoinvestering i Premier League och en nettointäkt (negativ investering/talangutflöde) i Bundesliga.

Figuren visar ett netto-talangutflöde från La Liga, Serie A och olika stort talanginflöde till de övriga ligorna. Vad gäller Serie A så är det i första hand Milans försäljningar som påverkar talangutflödet. I franska League 1 är det naturligtvis PSG som står för nettoinvesteringarna. Exkluderat PSG är det ett talangutflöde på cirka €30 miljoner.

Premier League ser ut att öka sina nettoinvesteringar denna sommar trots att förra årets storinvesterare Sheikh Mansour inte spenderat en penny denna sommar. Mätt i euro hade ligan nettoinvesteringar på €200 miljoner under förra sommarens transferfönster. Just nu är denna summa redan passerad. Troligtvis påverkas de engelska klubbarnas köpkraft av den svagare euron samt det nya monster TV avtalet som börjar gälla om ett år. Mer om det i detta inlägg.

Vi ser också att den turkiska och ryska ligan lockar till sig spelare. Det är i första hand en utspädning av talang på nivån under den absoluta toppen. Man kan naturligtvis fråga sig hur denna utspädning påverkar tävlingsbalansen i fotbollseuropa när fler klubbar får dela på ungefär samma talangnivå. De allra största klubbarna behåller sina talangdepåer ganska intakt samtidigt som klubbarna i skiktet under får konkurrens av nya starkare aktörer i Ryssland och i Turkiet.

ManUtd IPO - värderingen är känd - men är den rimlig?

ManUtd har så presenterat ramarna för börsintroduktionen. Den stora skillnaden från den informationen som skickades till den amerikanska finansinspektionen för cirka en månad sedan är att hälften av de aktier som säljs till allmänheten är ägarnas egna vilket med andra ord innebär att familjen Glazer realiserar en mindre del av den värdeökning som skett i klubben sedan de i maj 2005 köpte den till ett värde av £765 miljoner. Den andra hälften av likviden kommer att användas till att förändra klubbens kapitalstruktur där obligationer köps tillbaka. Vid fulltecknad börsintroduktion kommer ungefär £75 miljoner av obligationerna köpas tillbaka av klubben.

Aktierna kommer att kosta mellan $16 till $20 styck beroende på efterfrågan. Tabellen nedan visar värderingen av ManUtd beroende på vilket pris som kommer att fastställas. Eftersom klubben har redovisat i brittiska pund så räknar jag för enkelhetens skull i denna valuta. Marknadsvärdet på hela klubben (Enterprise Value) blir marknadsvärdet på egna kapitalet plus marknadsvärdet på klubbens räntebärande skulder. Det senare får vi fram genom att multiplicera de nominellt utestående obligationerna med det pris på vilket de handlas på (106 pence/£).

Om börsintroduktionen lyckas så kommer marknaden att värdera ManUtd på mellan £2 - och nästan £2.5 miljarder pund. Det är en mycket hög värdering. Det blir vid ett aktiepris på $20 så mycket som 22 ggr Ebitda. Vi kan jämföra det med Stan Kroenke som betalade 16 ggr Ebitda när han köpte Arsenal för cirka ett år sedan. John Henry betalade 10 ggr Ebitda när han förvärvade Liverpool. Och i Tyskland handlas Borussia Dortmund ungefär 4 ggr Ebitda på börsen i Frankfurt. Men saken är den att klubbarna skiljer sig åt, framför allt vad gäller affärsrisk för att vara helt jämförbara. Det är mycket rimligt att ManUtd värderas högre än dessa klubbar men å andra sidan behöver det inte betyda att de som köpt aktier i de klubbarna har gjort eller kommer att göra en bra affär.

Så vad säger egentligen ration EV/Ebitda oss? Går det att göra en approximation som hjälper oss att se om värderingen på ManUtd är rimlig eller helt uppåt väggarna? EV/Ebitda går naturligtvis att bryta ner i mindre beståndsdelar. Till att börja med har vi Enterprise Value (EV) som rent konkret är nuvärdet av alla framtida fria kassaflöden, Free Cash Flow of the Firm (FCFF). Marknadens värdering av EV är med andra ord de kassaflöden som investerarkollektivet förväntar sig att ett bolag ska leverera.

Ett fritt kassaflöde kommer i första hand från rörelseresultatet (Ebitda) som klubben betalar skatt på (tax). Skatten betalas dock på resultatet efter avskrivningar vilket gör att vi får korrigera för det i formeln. Klubben måste också investera för att även åren efter kunna bedriva verksamhet. Vi måste med andra ord dra ifrån investeringar i anläggningstillgångar (Capex) samt eventuellt behov av förändring i rörelsekapitalet. Vi får då fram det fria kassaflödet enligt nedan:

Detta ska sedan diskonteras med avkastningskravet (wacc) och den eviga förväntade tillväxten (g) för klubben:

En liten algebraisk övning övning ger oss till slut följande formel för att räkna ut EV/Ebitda.

Vi kan därmed lägga in nyckeltal baserade på erfarenheten från de senaste åren. En återinvesteringsgrad på 33% av Ebitda och inget behov av tillförsel av rörelsekapital. Avskrivningar som är i samma storlek som Capex (konstant investeringsbehov). Med ett avkastningskrav på 8.75% så krävs det en evig tillväxt på 6% per år för att motivera ett värde på klubben i storleksordningen 20 ggr Ebitda.

De viktigaste och mest relevanta frågorna om familjen Glazers och deras rådgivares värdering av klubben är försvarbar bör därför vara:

- Är det rimligt med en årlig tillväxtakt på 6% i all evighet? Det är en hög tillväxt, framför allt om den ska pågå i samma takt för evigt. En årlig tillväxt på 5% ger oss 14 ggr Ebitda, allt annat lika. Och det motsvarar ett aktiepris på $9 per aktie. - Kommer Alex Fergusons ersättare vara lika effektiv som sin företrädare eller kommer han att behöva mer pengar för att uppnå samma sportsliga framgångar? En ökad återinvesteringsgrad till 0.5 ger en betydligt lägre värdering (15 ggr Ebitda).

- Kommer Uefa Financial Fair Play att efterlevas? Ett fungerande regelverk är bra för investerarna eftersom konkurrensen kommer att minska i toppen av näringskedjan vilket kommer att hålla nere kostnaderna på återinvesteringar men även inte pressa Ebitda lika hårt tack vare ett lägre tryck på lönerna för de största klubbarna i Europa.

- Kommer de spanska klubbarnas krav på att Barcelona och Real Madrid ska dela med sig av intäkterna för sändningsrättigheter att gå igenom? En mer solidarisk distribution i Spanien är bra för ManUtd:s investerare eftersom både Real Madrid och Barcelona skulle förlora finansiell konkurrenskraft samtidigt som de andra lagens slagstyrka förändras mycket marginellt. Det skulle hålle hålla nere trycket på återinvesteringarna och även på löneinflationen.

Den största osäkerheten är naturligtvis om klubben kommer att kunna bibehålla sin effektivitet efter att Alex Ferguson har slutat. De andra frågorna kan inte klubben påverka. Men nog är det så att ManUtd övervärderas i samband med börsintroduktionen och det är snarare så att ManUtd:s obligationer förefaller vara mer köpvädra än klubbens aktier. Avkastningsarvet på aktieinvesteringar är generellt högre än det på obligationer. Det av den enkla anledningen till att obligationsägarna har förtur på klubbens tillgångar vid en eventuell konkurs. Aktieägarna får dela på det som eventuellt blir över.

På de priser obligationerna handlas på idag ger de en årlig avkastning på 7.2% i form av ränteutbetalningar. Och skulle nu klubben inte klara av att omfinansiera obligationerna när de förfaller 2017 så kommer ju inte aktierna att vara värda särskilt mycket heller, förstås.

Det är naturligtvis så att familjen Glazer inte hade börsintroducerat klubben om de inte ansåg att de hade kunnat få bättre betalt än klubbens verkliga värde. Och vem vet, kanske använder de pengarna som de får ut från aktieförsäljning till att köpa klubbens obligationer istället. Man säljer de tillgångar som man anser är övervärderade och köper de som är undervärderade.

Men först återstår det att se om börsintroduktionen blir lyckad vilket trots allt är långt ifrån omöjligt, faktiskt.

Sugar Daddies och ineffektivitet inom fotbollen

Uefa har genom sitt nya regelverk som kallas för Financial Fair Play för avsikt att göra det svårare för de så kallade sugar daddies att investera i sportslig framgång. Duggar daddies är klubbägare som utöver klubbars egengenererade intäkter tillför kapital, i första hand för att kunna rekrytera bättre spelare. Men hur farliga är egentligen den typen av investerare inom fotbollen? Är det deras fel att fotbollsklubbarna i Europa brottas med ekonomiska problem? Och kommer regleringar att skapa balans i fotbollseuropa?

För att försöka svara på dessa frågor så har jag läst ett par vetenskapliga artiklar som nyligen har publicerats och jag har även gått igenom befintligt material på denna blogg.

Egon Franck och Markus Lang har formulerat en matematisk modell* där de visar att sugar daddies skapar incitament till ett högre risktagande i deras egna klubbar. Franck och Lang definierar sockerpapporna i två olika typer. De privata samt som de publika där rollen för de senare tas av staten. Mekanismen bakom Den höga riskvilligheten är den implicita garantin där klubbledningen förväntar sig att i slutändan bli räddade från sina överinvesteringar genom tillförsel av likvida medel. Författarna kommer också fram till att riskvilligheten är högre bland mindre klubbar och när sannolikheten för konkurs är tillräckligt hög. Det betyder alltså att klubbledningens strategi att tamsig ur ekonomiska problem är att investera mer för att nå förväntad framtida sportslig framgång och ekonomisk avkastning. Det istället för en åtstramning av budgeten för att på så sätt komma i balans.

Franck och Lang identifierar ett "to big to fail" fenomen där det finns incitament för sugar daddies att rädda klubbar som har drabbats av insolvens, framför allt om den marknad på vilken klubben verkar på är tillräckligt stor.

Författarna menar också att i en marknad med större osäkerhet, till exempel ökade men osäkra pengar från Champions League så kommer riskvilliga klubbledare att ta allt högre risker. Det till skillnad från riskaverta ledare som istället minskar risken i sina investeringsbeslut. Franck och Lang argumenterar att i ett fotbollslandskap med ständigt ökade premier från Champions League och där klubbledarna är riskaverta så behövs inte Financial Fair Play. Om klubbledarna däremot har en hög riskaptit så förväntas regelverket att vara välfärdskapande.

Slutsatserna är egentligen ganska väntade men det finns en svaghet i rapporten vilket Franck och Lang också medger. Det är att deras matematiska modell bara utgår från en enda klubb i ligan. Den säger ingenting om huruvida sugar daddies genererar en större riskvillighet hos klubbar som saknar sockerpappor. Det är svårt att svara på, erfarenheten säger att trycket från i första hand fans på att klubbarna ska satsa hårt är stort. Inte minst är det tydligt i samband med ManUtd där det råder en religiös övertygelse och kritik mot att klubben investerar alldeles för lite i spelarkontrakt.

Ett problem med sugar daddies är att när deras egna pengar tar slut och klubbledarnas risktagande till slut saknar täckning. Så länge det inte skapar negativa externa effekter till andra klubbar kan jag tycka att problemet inte är särskilt stort. Finansiell distress leder ofta till att de personer som orsakade den får flytta på sig och och ersättas av andra. Under en regim med regleringar ges mediokert management möjligheter att misshandla klubben lite längre.

I en annan studie tar sig Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen an överinvesteringarna från ett ett effektivitetsperspektiv. De utgår från den ungerske ekonomen Janos Kornais teori om "soft budget constraints". Kornai analyserade de planekonomiska ekonomerna i Östeuropa och menade att den brist som uppstod där inte berodde på dålig central planering utan på dåliga inneboende mekanismer. En av dessa var de mjuka budgetarna där företag tilläts att vara ineffektiva eftersom staten alltid sköt till de medel som saknades. 

En regim med strikt "hard budget constraints" bygger på följande antaganden: 1) företagen är pristagare på både in- och output, 2) förtagen kan inte påverka eller bli undantag för att få skattefördelar eller subventioner från staten. 3) Inget fritt eller förmånligt kapital från staten finns tillgängligt. 4) Inga krediter från andra företag eller banker är tillgängliga och inte heller 5) externt kapital, det vill säga, alla investeringar sker med egna vinster från verksamheten. 

En sådan regim finns knappast i praktiken men i teorin så skapar den en stor effektivitet eftersom profit är för företag på liv och död samt en förutsättning för att kunna växa. Så länge punkt (1) till (3) råder så kan marknaden lösa (4) och (5) genom att det finns ett avkastningskrav på kapital från både aktieägare och långivare som kräver effektivitet.

I en regim med “perect softness” - som alltså är raka motsatsen till ovanstående - är vinst eller förlust oväsentlig och effektivitet spelar därför ingen roll.

Storm och Nielsen menar att fotbollsklubbarna agerar i ett landskap med “soft budget constraints” och att det på det bästa sättet förklarar överinvesteringarna inom fotbollen. Klubbarna agerar under samma mekanism som var inbyggd hos de forna östeuropeiska staterna samt det man på senare tid till viss del har kunnat observera i den västerländska världen med en “to big to fail” paradox. Storm och Nielsen menar att fotbollen som marknad därmed inte är ekonomiskt effektiv. 

Baserat på de båda studierna skulle man kunna ställa hypotesen att klubbledare - som har tillgång till sugar daddie plånböcker - är mer riskvilliga än vad de annars hade varit. Detta skapar överinvesteringar och också en ineffektivitet bland denna kategori klubbar. Frågan är hur utbredd denna ineffektivitet är?

Saken är den att denna ineffektivitet inte är den enda. För ett tag sedan skrev jag detta inlägg som handlade om ekonomisk ineffektivitet som finns uppmätt i den portugisiska ligan. Där fanns ett antal klubbar som hade alldeles för höga intäkter i förhållande till övriga lag i serien som gjorde att de stora klubbars resurser arbetar ineffektivt i väldigt många matcher per säsong. Å andra sidan behöver de stora klubbarna så pass stora resurser för att kunna konkurrera i de internationella turneringarna. Och då används också dessa resurser effektivt. Detta fenomen finns mest sannolikt i fler ligor än den portugisiska.

Kan det inte vara så att sugar daddies bara försöker täppa till de intäktsklyftor som finns för att deras lag ska ha bättre möjligheter att konkurrera? Och vad händer om man stänger ute sugar daddie modellen?

I detta blogginlägg redogjorde jag för en teoretisk modell som visar hur tävlingsbalansen kan förväntas att påverkas om klubbar inte tillåts att finansiera sig själva genom annat än sina egna intäkter. Det förväntade scenariot enligt modellen är att tävlingsbalansen försämras. 

Det är mycket troligt att Financial Fair Play - om det fungerar precis som det är tänkt att det ska göra och att fusk därmed straffas mycket hårt - kan få bättre balans i klubbarnas finansiella resultat. Men kommer vi att få ett mer effektivt fotbollslandskap?

Problemet är att Uefa inte kommer åt de strukturella problemen utan man skrapar bara lite på ytan. Den förväntade vunna balansen i böckerna kommer från en försämrad tävlingsbalans på planen. Om man nu väljer att prata i form av effektivitet och nytta så är det i mina ögon tveksamt att det blir ett nettoöverskott om inte även andra strukturella reformer genomförs. I alla fall om tävlingsbalans också kan definieras som effektivitet.

-----------------------

* What is Wrong with Sugar Daddies in Football? A Theoretical Analysis of the Influence of Money Injections on Risk Taking - Egon Franck & Markus Lang University of Zurich July 12, 2012

** Soft Budget Constraints in Professional Team Sports Clubs - Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen, 2010

Försämrad tävlingsbalans genom Champions League

Vi har kunnat observera en kontinuerlig försämring av tävlingsbalansen i fotbollseuropa. I första hand har vi sett lag i de största ligorna som har blivit flera klasser bättre än de som spelar i de mindre ligorna. Detta fenomen beror till största del på tv revolutionen där ligor som spelas i länder med stor och rik befolkning har genererat enorma intäkter från sålda sändningsrättigheter.

Men vi har även kunnat observera att tävlingsbalansen också har blivit sämre på liganivå. Det vill säga att ligorna har blivit mer förutsebara. Till stor del beror det på att ett fåtal klubbar får delta i Uefa Champions League vilket ger de deltagande klubbarna högre intäkter och mycket goda förutsättningar till att positionera sig i en längre framgångscykel.

För lite drygt två veckor sedan skrev jag denna krönika på offside.org där jag argumenterade om att det relativt nya formatet under vilket Uefa Europa League spelas är på väg att bli för de mindre ligorna det som Champions League en gång var för de stora ligorna.

För ett par dagar sedan läste jag denna mycket färska artikel som matematiskt har formulerat en ligamodell där deltagande klubbar tävlar om både mästerskapet samt en plats till Champions League. Man har även mätt hur stor inverkan de premier som ligorna delar ut till sina lag för sportsliga framgångar. Författarna visar hur incitamenten för klubbarnas investeringsbeslut påverkar tävlingsbalansen. Figuren nedanför visar en simulering av modellen. Det finns två ligor med olika stora respektive kostnadsstrukturer och där klubbarna i respektive liga har olika stora budgetar.

På x - axeln ser vi storleken på de premier som klubben som deltar i Champions League erhåller och y - axeln visar tävlingsbalansen mätt i win-ratio (ju högre desto sämre tävlingsbalans). De streckade linjerna visar olika storlek på liga A:s egna pool för prispengar.

Det vi ser är att ju högre premier från Champions League, desto sämre tävlingsbalans. Vi ser också att tävlingsbalansen blir mindre sämre om ligans interna pool för segerpremier är högre. Det uppstår också en extern effekt: I liga B ser vi att förändrad storlek på premier-poolen i liga A teoretisk påverkar tävlingsbalansen.

Lennart Johansson sade en gång: 

“UEFA created this fantastic competition in 1992, but that it has now become a monster that has produced this unequal struggle between haves and have-nots in countries across Europe”

Skulle man vilja få en bättre tävlingsbalans så är ett sätt att dela ut premierna till de deltagande klubbars ligor istället för klubbarna själva. Ligorna skulle sedan addera dessa pengar till sin interna pool för prispengar.

Men det är naturligtvis praktiskt inte genomförbart. De stora klubbarna i Europa skulle istället bilda ett eget Champions League i ett eller annat format. Istället kan ligorna istället laborera med sina egna premie-modeller som belöning till framgång.

Uefa har sagt att premierna till deltagande lag i Champions League förväntas att öka med 22 procent kommande säsong.

-------------------------------
Aggregative Contests and Ex-post Heterogeneity: the Case of the UEFA Champions League - Martin Grossmann, Andreas Hefti & Markus Lang, July 2012

Premier League Parachute Payment - säsongens debattämne?

Erfarenheten säger att majoriteten av fotbollsklubbarna i Europa upplever en paradox där ständigt ökade intäkter genererar minskade ekonomiska vinster samt ökade förluster. Vissa kallar det för icke rationellt beteende men faktum är att klubbarna som kollektiv agerar precis som man enligt teorin kan förvänta sig att de ska göra.

Saken är den att resultaten i fotboll till största del mäts på säsongsbasis. Och i dagens konkurrenslandskap där sportsliga framgångar belönas med stora finansiella priser och motgångar straffas med stora intäktsbortfall leder till att Nash-jämvikt uppstår när klubbar maximerar säsongsresultat. Nash-jämvikt innebär att ingen klubb har något att vinna på att ensam byta strategi. Man har helt enkelt för mycket att förlora vilket innebär att ett strategibyte måste ske tillsammans med alla andra klubbar för att man ska kunna tjäna på ett sådant. Samarbete skulle förbiss kunna vara en lösning men problemet är att om alla skulle samarbeta och byta strategi då skapas det stora incitament att bryta kartellen och på så sätt få avkastning under pågående period.

För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll*. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv.

Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa faktorer är ytterst observerbara i det engelska ligasystemet där framför allt klyftan mellan Premier League och övriga divisioner har ökat mycket kraftigt. Figuren nedan visar hur intäktsstrukturen för olika segment i de engelsla divisionerna ser ut.



Figuren visar medelintäkten per klubb i respektive jämförelsekategori säsongen 2010-11 (£miljoner). Champions League clubs bestog av ManUtd, Chelsea, Arsenal & Tottenham. Relegated Clubs var de som degraderades denna säsong: Birmingham, Blackpool & West Ham.
Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance 2012  

Vi ser tydliga skillnader i intäkter mellan de olika jämförelsegrupperna. En stor del av dessa skillnader går för majoriteten av klubbarna inte att ta igen på kort sikt. De saknar både arena kapacitet och tillräckligt stora publikunderlag. De saknar också starka varumärken vilka de stora klubbarna kan kapitalisera vilket illustreras som "other revenue" i grafen.
Därmed finns de främsta incitamenten till överinvesteringar hos intäkterna från Uefa Champions League samt det stora intäktsbortfall som uppstår i samband med degradering från Premier League till Championship.

För ett par veckor sedan kunde vi läsa om att Premier League har sålt sina inhemska sändningsrättigheter till ett pris som är 70 procent högre än det nuvarande kontraktet. Just nu pågår försäljning av de internationella sändningsrättigheterna där ligan idag har drygt 200 kontrakt med olika tv bolag och som tillsammans genererar £480 miljoner per säsong. Sentimentet på marknaden är att kontrakten från de internationella sändningsrättigheterna - precis som för tre år sedan - kommer att fördubbla ligans intäkter från denna inkomstkälla.

Allt som allt kan det innebära att de minsta klubbarna i Premier League kommer att få åtminstonde £30 miljoner mer i "Premier League broadcast" intäkter. Det gör det finansiella gapet mellan Premier League och Championship ännu större. Det ökar också kostnaden att degraderas något oerhört vilket naturligtvis ger större incitament till överinvesteringar.

Ett sätt att försöka minska dessa incitament är att öka fallskärmsbetalningarna till de degraderade klubbarna. Även om fallskärmsbetalningarna i sig inte är tillräckligt stora för täcka de minskade intäkterna i sin helhet så kan de ge de nedflyttade klubbarna goda förutsättningar att snabbt ta sig tillbaka till Premier League och de mycket stora intäkterna från centrala avtal.

Fallskärmsbetalningarna infördes säsongen 2006-07 och de då nedflyttade klubbarna fick £6.5 miljoner per år under totalt två säsonger i den lägre divisionen, totalt £13 miljoner. Betalningarna ökade sedan från säsongen 2007-8 till £11.2 miljoner per år och till £16 miljoner årligen fram till och med säsongen 2009-10. Från och med 2010-11 får de degraderade klubbarna totalt £48 miljoner över fyra år.

Ännu har dessa fallskärmar inte visat sig vara tillräckligt stora för att säkerställa en snabb återkomst för de degraderade klubbarna utan flera klubbar som har flyttats ner från Premier League har också fastnat i den näst högsta divisionen eller till och med degraderats ännu en gång. Men hur skulle det se ut om fallskärmsbetalningarna skulle fördubblas över en natt?

Med tanke på att TV intäkterna i Premier League förväntas att öka med nästan en miljard pund från och med säsongen 2012-13 förefaller 5-10% av denna ökning som en förhållandevis god försäkring som en betydande del av klubbarna i Premier League borde kunna tänka sig att investera i. Att göra nedflyttningen mindre kostsam tack vare en kraftigt ökad finansiell konkurrenskraft gentemot övriga lag skapar rimligtvis lägre incitament till överinvesteringar.

Ett problem är att fallskärmsbetalningar måste godkännas av Football League eftersom dessa påverkar tävlingsbalansen i de lägre divisionerna, förstås. Och finansiellt starkare klubbar som kommer in i ligan från Premier League skapar negativa effekter till de övriga klubbarna i Football League.

Tillräckligt stora fallskärmsbetalningar leder troligtvis till ett mer eller mindre stängt Premier League med extremt få nya klubbar som lyckas ta sig dit. Frågan är naturligtvis om detta är ett pris som kan vara värt att betala om nu konsekvensen skulle bli minskade incitament till överinvesteringar.

-----------------------------------

* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang - 2007

ManUtd IPO - motiven och riskerna

Manchester United som tidigare har siktat på en börsnotering i Singapore byter strategi och gör det på börsen i New York istället. Ni kan läsa mer om nyheten under länken här. Den bakomliggande anledningen är att man anser sig ha större chanser att få bättre betalt för klubbens aktier. Syftet med börsintroduktionen är att sälja klubbens aktier (eget kapital) och att använda pengarna till att köpa tillbaka klubbens obligationer (skulder). Hur mycket pengar som klubben lyckas resa beror på den efterfrågan som finns från investerare att teckna aktier i ManUtd och därmed vilket pris familjen Glazer kan sätta. När klubben sålde för två och ett halvt år sedan sålde obligationer så var intresset stort och emissionen blev övertecknad två gånger.

ManUtd som tidigare har varit noterade på börsen i London bryter därmed en trend. Börsintroduktioner bland fotbollsklubbar var populära under den andra halvan av 90 talet. Som mest var nästan 40 klubbar noterade på de olika börserna i Europa. Ganska snabbt märkte dock investerarna att klubbarnas ledning ville vinna titlar istället för att tjäna pengar. Man tog investerarnas pengar och investerade i spelare, och mer därtill för att sedan komma tillbaka och be om mer. Intresset för börsen som finansieringskälla åt fotbollsklubbar blev därför mindre och mindre och idag är bara 21 fotbollsklubbar i Europa börsnoterade.

Röstsvaga aktier och ingen utdelning - inte nödvändigtvis någon nackdel
De aktier som kommer att säljas kommer att vara röstsvaga och enligt prospektet avser man inte att dela ut pengar till de investerare som köper aktierna. Därmed ska nya aktieägare förvänta sig avkastning på investerat kapital i form av kursökning som kan kapitaliseras genom försäljning av aktierna. Här finns det de som menar att avsaknad av makt och kontroll kan skrämma bort investerarna. Jag håller inte med och tror att det istället kan vara en fördel för aktieägarna. De som har gjort sin läxa om Glazers vet att deras mål inte är något annat än att öka värdet på bolaget. Och göra det till vilket pris som helst.

Ett lysande exempel på det är Glazers verksamhet i NFL, Tampa Bay Buccaneers. 4 vinster, 12 förlusterblev resultatraden senaste säsongen och missat slutspel, återigen. Och kanske är det inte så konstigt. Tampa Bay har ligans lägsta lönekostnader och trots att publiken har börjat svika så fortsätter intäkterna att öka. De gör det tack vare att 85% av NFL:s totala intäkter delas lika mellan alla lag. På så sätt delas de vinster som NFL skapar mellan klubbägarna och familjen Glazer utnyttjar systemet maximalt.

Figuren visar en tidserie med Tampa Bays intäkter, publiksnitt och personalkostnader. Klicka på bilden för högre upplösning.

I fotbollseuropa däremot - är förutsättningarna helt annorlunda. Av ManUtd:s totala £330 miljoner i intäkter säsongen 2010-11 var nästan £300 miljoner intjänade på egna meriter och bara lite drygt £30 miljoner garanterade genom revenue sharing. Det betyder att klubben - till skillnad från Tampa Bay Bucks -  måste bibehålla en hög kvalitet på sin sportsliga prestation för att kunna växa. Samtidigt säger erfarenheten att klubben inte spenderar mer än vad den behöver för att bibehålla sin sportsliga status. Man värderar befintliga och potentiella spelare mycket noggrant och förvärvar generellt inte övervärderad talang i en inflaterad transfermarknad för världsstjärnor.

Om Glazer skulle lämnat ifrån sig en större del av makten så skulle osäkerheten om klubbens framtida strategi växa. Och osäkerhet är något som investerare avskyr mer över allt annat.

Inte heller behöver uteblivna utdelningar vara någon större nackdel. Till exempel avstod Apple fram till iår från att dela ut pengar till sina aktieägare och inte har det hindrat att locka tillräckligt många investerare för att aktiekursen skulle rusa flera hundra procent under de senaste fem åren. Det handlar i första hand om förtroende om att management kan fortsätta förvalta pengarna lika effektivt som man har gjort historiskt. Vilken också ManUtd de facto har gjort under en längre tid. 

Överföring av risk

Det som däremot borde oroa investerarna en hel del är vad som händer efter att Alex Ferguson slutar. Ferguson har haft en mycket stor betydelse för den effektiva kapitalförvaltning som har präglat klubben. Skottens bidrag till aktieägarvärdet har varit och är mycket betydande och det finns en osäkerhet om hur effektiviteten blir framgent. 

Det är också troligtvis en betydande anledning till att Glazers vill genomföra emissionen. Den finansiella teorin säger oss att man ska sälja tillgångar när de är övervärderade och köpa när de är undervärderade. Det de amerikanska ägarna gör här är att man säljer en del av det egna kapitalet (på de nivåer man anser det vara övervärderat)  och köper skulder.

För klubbens räkning innebär det att den finansiella risken kraftigt reduceras. Men att tro att de pengar som idag betalas till obligationsägarna, istället kommer att användas till stora spelarförvärv är naivt. Klubbens fotbollsstrategi kommer knappast att bli annorlunda bara för att balansräkningen förändras. Man kommer att investera det som krävs för att hålla kvar klubben i toppen. Däremot kommer det finnas - om emissionen nu blir lyckosam - en större buffert som skyddar ManUtd från finansiell distress som skulle kunna uppstå i samband med misslyckad rekrytering av manager. Det är också den risken som de nya aktieägarna får betala för.

Uefa Financial Fair Play - Möjliga långsiktiga effekter på tävlingsbalansen

På senare tid har vi fått läsa väldigt mycket om Uefas nya regelverk, Financial Fair Play (FFP). Vi har fått se flera analyser av klubbarnas historiska årsredovisningar och hur regelverket kan tänkas slå på respektive klubb. Jag har tidigare skrivit att den stora majoriteten av de klubbar som idag deltar i europaspelet redan nu uppfyller kraven.

Men att analysera framtiden från ett historiskt bokföringsmässigt perspektiv är egentligen ganska ointressant. Talang distribueras inte via resultat- eller balansräkningar utan snarare efter hur resurserna allokeras inom fotbollsindustrin. Kommer regelverket få några effekter på distributionen av talang och därmed tävlingsbalansen i fotbollseuropa?

De ganska logiska argumenten är att klubbar som idag har höga intäkter i förhållande till sina konkurrenter kommer att gynnas. Dessa klubbar kommer att ha mer resurser att spendera på spelare och de klubbar som har lägre intäkter får begränsade möjligheter att kunna utmana i auktioner om spelarnas signaturer som hela tiden äger rum. Detta eftersom regelverket sätter restriktioner på hur mycket klubbarna får spendera på spelarkontrakt baserat på hur stora intäkter de har. Framför allt blir det mycket svårare för klubbar som ska utmana konkurrenter som mer eller mindre regelbundet deltar i Champions League. En turnering som ständigt upplever ökade kommersiella intäkter som distribueras ut till deltagande klubbar.

Markus Sass har alldeles nyligen utvecklat en teoretisk modell* om hur tävlingsbalansen i fotbollseuropa kan förväntas att påverkas på längre sikt. Sass menar att i en liga där klubbarna har sportsliga framgångar som den största drivkraften (nyttomaximering) och under break-even restriktioner, så kommer den större klubben att över tid distansera sig från den mindre.

Problemet med ekonomiska modeller är att de utgår från ett antal antaganden som måste uppfyllas, så även denna. Och eftersom samtliga antaganden omöjligtvis gör det så sker det avvikelser i varje period. Och ju fler perioder man försöker prognosera desto större blir avvikelsen bli. Här antar Sass t.ex att klubbarnas marknadsstorlek beror på deras historiska sportsliga framgångar (glory hunter phenomenon) och att klubbarna är nyttomaximerade. Erfarenheten säger att båda dessa två antaganden uppfylls förhållandevis väl.

I denna modell är däremot antagandet om att det bara finns två klubbar i en liga som är det som avviker mest från verkligheten. Det är osäkert hur allokeringen av talang kommer att ske med fler deltagande lag än med två. I en liga där en klubb är mycket dominant kan det i stället vara den näst största klubben som gynnas mest (tack vare att den dominerande klubben inte kan vinna så många fler matcher, vilket den näst största kan) och som därmed ökar osäkerheten om mästerskapet. 

Generellt borde det däremot vara ganska klart att de restriktioner som finns i Uefa FFP inte kommer att motverka den polarisering som vi ser i fotbollseuropa.

För saken är den att det är en utveckling som har pågått under en väldigt lång tid. Toppen av näringskedjan i den europeiska fotbollen distanserar sig mer och mer från den övriga klungan. Det är klubbar som under väldigt många år har varit mycket framgångsrika och tack vare nya teknologier kan man numera även nå ut till den globala publiken och kapitalisera sitt varumärke. Frågan är inte om ett fåtal klubbar kommer att dominera fotbollen utan hur många eller hur få de blir?

Denna polarisering syns mycket tydligt på samtliga nivåer. Nedastående figurer visar utvecklingen i intäkterna i A) Premier League. B) De fem största förstaligorna i Europa i förhållande till resterande förstaligor. C) De fyra till intäkter största klubbarna i Europa och deras marknadsandel av de klubbar som represeneteras i Deloitte Football Money League. Det vill säga de till intäkter 20 största klubbarna.

Fig [A]. En intäktsjämförelse mellan ManUtd, Arsenal och genomsnittet för resten av lagen i Premier League. Det första året som Premier League spelades hade ManUtd lite drygt dubbel så stora intäkter som snittet för de övriga klubbarna (exkl Arsenal). Idag: nästan fyra gånger så stora som samma jämförelsegrupp.

Fig [B] Figuren visar de samlade intäkterna i Europas högstaligor (€miljarder). Big Five Leagues utgörs av Premier League, Bundesliga, La Liga, Serie A samt franska League 1.

Fig [C] Figuren visar de samlade intäkterna för Europas till intäkter 20 största klubbar samt marknadsandelen som de fyra största har i denna grupp. Big4 utgörs av Real Madrid, Barcelona, Manchester United och Bayern München.

Under de 20 säsonger som Premier League har spelats har ligan vunnits 15 gånger av Manchester United och Arsenal. Det är två klubbar som på ett framgångsrikt sätt har lyckats konvertera sina intäkter i sportslig framgång. Och de sportsliga framgångarna har gett klubbarna en hävstång på intäktssidan. Fem gånger har ligan vunnits av klubbar med sugar daddies. 1995 vann Blackburn efter att Jack Walker sköt till stora summor pengar till klubben. 2003 dök Roman Abramovich upp och vann ligan tre gånger åt Chelsea. Och så sheik Mansour som finansierade Manchester Citys ligaseger den senaste säsongen. Förutom att lägga beslag på pallplatser så innebär dessa klubbars stora investeringar en kortsiktig chock i distributionen av talang i toppskiktet vilket tillfälligt kan försvaga de etablerade klubbarna något gentemot övriga lag i ligan.

Frågan är naturligtvis vad som händer med osäkerheten om mästerskapet om nu dörren för Sugar Daddies stängs? Och hur påverkar det tävlingsbalansen i Champions League där de fyra till intäkter största klubbars marknadsandel ständingt växer sig större? I de två senaste årens upplaga av turneringen har tre av fyra till intäkter största klubbarna kvalificerat sig till semifinal. I år stoppade Roman Abramovich dessa jättars framfart. Vem gör det i framtiden?

Frågan är relevant eftersom det trots allt borde finnas en gräns för hur förutsägbar en tävling kan bli utan att den börjar förlora i intresse och därmed intäkter. Utan nya utmanare kommer de största klubbarna för eller senare att behöva organisera om formaten på tävlingarna. Vem vet, Uefa Financial Fair Play kanske skyndar på en sådan utveckling. 


--------------------------------------------
* Long-term Competitive Balance under UEFA Financial Fair Play Regulations - Markus Sass, May 2012

Billigare biljettpriser utan sponsorer - men hade det varit värt det?

Sponsor Insight har gjort en undersökning som estimerar sponsorernas betydelse för den allsvenska fotbollen. Ni kan läsa mer om det här på IdrottensAffärer.se. Sponsorintäkterna är naturligtvis extremt viktiga men hypotesen om att biljettpriserna skulle skjuta i höjden om dessa inte fanns är direkt felaktig, förstås. För vem skulle betala 1 000 kr för att gå på en allsvensk match?

Hade klubbarna kunnat ta 1 000 kronor per biljett så hade de naturligtvis gjort det. Det med syfte att kunna rekrytera bättre spelare. Ta Djurgården till exempel, de har en total intäktsmassa som är betydligt lägre än Elfsborgs dito vilket ur ett finansiellt perspektiv gör Stockholmsklubben mindre konkurenskraftig. Så för att öka konkurrenskraften hade en enkel lösning för Djurgården varit att höja sina biljettpriser så att deras totala intäkter skulle närma sig Elfsborgs dito. Men det gör man inte och anledningen till det är att det inte skulle bli särskillt många åskådare på matcherna och intäkterna hade varit ännu lägre.

Prissättningen på biljetter som fotbollsklubbarna använder sig av kan nog bäst förklaras genom Cournots Monopolmodell vilket jag tidigare argumenterat för i detta blogginlägg.

Men vad skulle då hända om nu sponsorintäkterna mot alla odds skulle försvinna? Idag står intäkterna från sponsorer för ca 30% av allsvenskans samlade rörelseintäkter. Klubbarnas totala intäkter skulle därmed minska radikalt och de hade haft mindre resurser till talangutveckling och rekrytering av spelare. De duktiga spelare som trots allt skulle slå sig fram i de allsvenska klubbarna skulle ganska fort rekryterats av klubbar i andra ligor. Kvalitetsmässigt skulle allsvenskan därför hålla en betydligt lägre nivå än vad den gör idag vilket fotbollsmässigt borde kunna motsvara nivån i den lettiska motsvarigheten, i bästa fall.

Och i och med en kraftigt reducerad kvalitet skulle en inte helt obetydlig del av dagens besökare välja andra aktiviteter att lägga sin disponibla inkomst på än allsvensk fotboll. Målgruppen skulle därmed minska och fotbollen som den kommersiella industrin som den trots allt är skulle bli mycket begränsad. En smalare målgrupp skulle innebära att biljettpriserna i genomsnitt skulle bli lägre än vad de är idag. Anledningen till det är att klubbarna genom lägre priser skulle försöka locka fler samt nya åskådare. Troligtvis skulle även TV produkten bli mindre åtrovärd vilket skulle avspeglas i mindre intäkter från medie-avtal.

Värdet av sponsorer och deras bidrag till fotbollen bör därför inte mätas som en subvention åt arenabesökarnas biljettpriser. 1998 var allsvenskans sponsor och reklamintäkter 94 miljoner kronor vilket motsvarar ungefär en fjärdedel jämfört med dagens nivåer. Snittintäkten per åskådare säsongen 1998 var 59 kronor vilket kan jämföras med de 140 kronorna som de allsvenska klubbarna snittade på under 2011. Historiskt sett har allstå biljettpriserna stigit i takt med att sponsorintäkterna har ökat, och inte tvärtom.

Sponsorerna är en av flera distributionskanaler för klubbarna att nå ut med sin produkt och som tillsammans de betalande arenabesökarna samt intäkterna från medie-avtal möjliggör att det finns en förhållandevis stor arbetsmarknad för professionella fotbollspelare i Sverige. Och även om intäkterna hänger ihop, så prissätts de separat. Troligtvis vet SponsorInsight också om det här men sättet på vilket man har kommunicerat resultaten var enkelt och förmodligen fyllde det också sitt syfte bättre.

Premier League - cash bonanza

Budgivningen om sändningsrättigheterna till Premier League i Storbritannien är färdig. Idag presenterade Premier League resultatet av auktionen. Som jag skrev i detta inlägg utökade ligan antalet matcher som kanalbolagen får sända live i TV från 138 till 154. Antalet paket som kanalbolagen skulle buda på skulle därmed öka från sex till sju.

Konkurrensen om rättigheterna var stenhård. Sky lyckades försvara sin marknadsledande position och lade beslag på de fem paket (som bolaget maximalt fick köpa) vilket ger dem rättighet att sända 116 matcher. Men det kostade. I en analys av BSkyB gjord av Goldman Sachs i vintras prisades en ökning på 20% i priset för sändningsrättigheterna. Det blev mycket mycket mer än så.

Under den nuvarande perioden betalar Sky tillsammans med Espn £1.8 miljarder för de 138 matcher som sänds per säsong. Den nya treårsperioden som startar säsongen 2012-13 kostar Sky och Brittish Telecom £3.018 miljarder. Det betyder att ligan får £1 miljard per säsong från betal tv abonemang. Utöver det kommer även ett par andra paket (icke live) att säljas, bland annat "Match of the Day highlights". Idag betalar BBC £170 miljoner för denna rättighet. Figuren nedan visar den enorma utvecklingen som Premier League har haft på sina sändningsrättigheter sedan starten.

I höst kommer ligan att sälja sändningsrättigheterna till de kanalbolag som sänder ligan utanför de brittiska öarna. Det är inte orimligt att värdet på dessa fördubblas från nuvarande period. Det skulle i såfall innebära att Premier Leagues intäkter från sändningsrättigheter når £2 miljarder per säsong.

Så vad innebär det? De engelska klubbarnas köpkraft ökar markant. Vi kan förvänta oss ett talanginflöde till Premier League från de andra europeiska ligorna. Detta talanginflöde kunde dock ha varit än större om nu inte ligan hade infört home grown regelverket. Jag skrev om det i detta inlägg. En del av pengarna kommer därför att bara cirkulera internt inom det engelska ligasystemet utan att arbeta särskillt effektivt.

Spelarna kommer naturligtvis att få den största delen av pengarna. Konkurrensen mellan klubbarna om stjärnornas signaturer kommer i kombination med de ökade intäkterna att orsaka en löneinflation.

Vi kommer troligtvis att se en ökad transferaktivitet redan under de närmast kommande transferfönstren eftersom klubbarna vet om att högre intäkter är på väg och kommer därför att prisa in dessa i de spelarkontrakt man förvärvar.

Eftersom TV intäkterna distribueras till samtliga klubbar i Premier League så kommer kostnaden att degraderas från ligan att öka dramatiskt. Det kan leda till stora överinvesteringar bland de klubbar som kämpar för att undvika nedflyttning. Ligan kommer därför troligtvis att öka storleken på de fallskärmsbetalningar som man betalar till de klubbar som degraderas. Det innebär att de degraderade klubbarna kommer att få betydligt större resurser än de klubbar som de möter i Championship och som saknar dessa intäkter. Det är därför inte helt omöjligt att vi kommer att få se färre nya klubbar i Premier League. Vill det sig riktigt illa så är man på väg mot en i praktiken stängd liga med ca 26 klubbar som roterar på de 20 platser som Premier League består av. 

Premier League - Deleveraging Process

För knappt en vecka sedan släppte Deloitte årets Annual Review of Football Finance där man analyserar intäkts- och kostnadstrenderna i europeisk toppfotboll i allmänhet och engelsk i synnerhet. Årets rapport visar en ganska tydlig trend att balansen i böckerna bland klubbarna i Premier League håller på att förbättras. Säsongen 2009-10 redovisade enbart fyra klubbar svarta siffror. Säsongen 2010-11 hade det antalet fördubblats och åtta klubbar av tjugo redovisade vinst före skatt.

Figuren visar det samlade resultatet före skatt för Premier League klubbarna säsongen 2010-11. (£ miljoner)

När vi tittar på vinsten före skatt för hela Premier League så ser det i en första anblick ganska rött ut men om vi räknar bort Manchester City vars förlust förklaras av klubbens mål att nå toppen av den europeiska fotbollens näringskedja så ser vi en mycket tydlig resultatförbättring. Jämfört med säsongen 2009-10 så förbättrades klubbarnas samlade resultat med nästan 40 procent.

Det vi också kan se är att ligaklubbarnas samlade skulder har minskat ganska kraftigt under de senaste två säsongerna (säsongen 2010-11 är alltså den senaste som finansiell data finns tillgänglig för). Framför allt är det skulder till banker och kreditinstitut som har minskat mycket kraftigt. Klubbarnas samlade räntekostnader har också mer än halverats. Från £235 miljoner säsongen 2009-10 till £102 miljoner säsongen 2010-11.

Figuren visar de samlade skulderna för Premier League klubbarna (£ miljoner). Att den samlade nettot på bankslulderna är positivt beror på det för ett år sedan stora cash balanserna hos ManUtd och Arsenal. "Other Loans" utgörs till största del av de obligationslån som Arsenal och ManUtd har. "Soft loans" är de räntefria lån som klubbarnas ägare bokfört. Här står tre klubbar för nästan hela summan: Chelsea för £800 miljoner, Newcastle för £277m och Fulham för £200m.

Den enkla förklaringen till det är att bankerna själva håller på att konsolidera sina balansräkningar och inte längre är lika frikostiga med att låna ut pengar. Man vill helt enkelt inte längre låna till fotbollsklubbar. Men det är inte enbart bankerna som har dragit åt svångremmarna. Jag kan tänka mig att även klubbarnas ägare och deras ekonomi på ett eller annat sätt har påverkats av finanskrisen. De är därför inte längre lika villiga att finansiera sina klubbar som istället måste balansera upp sina böcker och närma sig självförsörjning så gott som det går.

Om vi tittar på klubbnivå så ser vi att de hårt sockerpappa-finansierade klubbarna Chelsea och Manchester City sticker ut ganska kraftigt på minussidan. Även om underskotten är mycket stora så lever dessa klubbar inte under något insolvens-hot så länge som deras ägare finansierar. Här finns även tungt ansvar på ägarna att om de väl bestämmer sig för att lämna klubbarna så bör de förbereda en exit genom att ändra klubbstyrningen med större fokus mot balans.

Figuren visar respektive klubbs profit/loss. (£ tusen)
(klicka på bilden för högre upplösning)

Det har som sagt skrivits väldigt mycket om Uefa Financial Fair Play. Det förefaller finnas en mycket romantiserad bild av att regelverket kommer att medföra en balans i mer eller mindre samtliga klubbars böcker. Men så kommer det naturligtvis inte att bli. Det finns två anledningar till att klubbar redovisar röda siffror. Det ena är att deras ägare finansierar klubbarna och de kan därför ha en större kostnadsmassa än de intäkter som matchdag, sponsorer och media genererar.

Den andra anledningen är att klubbarna verkar på en konkurrensmarknad som vilken annan som helst. Och på en sådan marknad finns det alltid vinnare och förlorare, oavsett vilken industri det än handlar om. De klubbar och företag som inte är tillräckligt duktiga straffas. I den stora världen utanför fotbollen går dåliga och innefektiva företag i konkurs eller köps upp. Inom fotbollen överlever däremot de allra flesta klubbarna. I vissa fall transformeras de till det bättre och i andra fall fortsätter de att drivas på ett dåligt sätt.

Det är också något som mycket tydligt syns i diagrammet. Både Liverpool och Aston Villa redovisar stora förluster av den enkla anledningen att de inte har presterat tillräckligt väl i förhållande till de resurser de förfogar över. Detsamma gäller också Blackburn, West Ham och Bolton som också har straffades genom degradering på grund av sportsliga meriter.

Samma mekanism gäller naturligtvis också i den så av många hyllade och hårt reglerade Bundesliga. För bara sex år sedan var Borussia Dortmund mycket nära att gå under och Enligt DFL Bundesliga Report 2012 så redovisade 6 av 18 klubbar i den högsta ligan en förlust under säsongen 2010-11. I Bundesliga 2 var situationen värre och hela 10 av 18 klubbar hade inte böckerna i balans och redovisade röda siffror.

Det är möjligt att Uefa eventuellt kan få bort Sugar Daddies från fotbollen. Mediokerhet däremot, den går inte att reglera bort.

Financial Fair Play - status 2011-12

Under den senaste tiden har vi fått läsa väldigt mycket om Uefa Financial Fair Play och om hur mycket det kan komma att förändra klubbarnas beteende. Men faktum är att vi inte bör förvänta oss någon större revolution. För ett par veckor sedan avslutades årets säsong av de europeiska cuperna: Totalt - inklusive kvalspel, deltog 236 klubbar. I sin senaste upplaga av Annual Review of Football Finance har Deloitte gjort en bild över 225 av dessa och om huruvida de hade klarat regelverket ifall att Uefa FFP hade varit på plats redan innan den nyss avslutade säsongen.

Vi kan se att 95 klubbar - vilket är så mycket som 42% av hela målgruppen inte är tillräckligt stora för att överhuvudtaget omfattas av regelverket. 77 klubbar har redovisat ett positivt resultat över en treårsperiod. Ytterligare 18 klubbar rymmer sig inom de €5 miljoner som man får ha i underskott och 29 klubbar klarar av de €45 miljonerna som klubbarna kan redovisa i förluster givet att de finansierar sig genom eget kapital eller "liknande". Denna nivå gäller under de första åren för att sedan minska till €30 miljoner.

Så lite som 6 klubbar uppfyllde med andra ord inte kraven. Och här är det mycket viktigt att tillägga att klubbarnas sätt att redovisa inte har varit i syfte att approchera ett regelverk. Det är snarare så att klubbarna har tagit extra kostnader och redovisat sämre resultat än vanligt för att sedan - när regelverket väl träder ikraft kunna peka på förbättringar.

Det är inte särskillt troligt att regleringarna kommer att ha någon större inverkan på hur de väletablerade storklubbarna kommer att bedriva sin verksamhet framgent. Däremot så kommer de allra största klubbarna att - givet att regelverket följs, skyddas från nyetableringar av "suggar daddy" finansierade klubbar.

Jag är lite nyfiken på om Michel Plating ännu har förstått hur vackert uppsnurrad han har blivit upp på läktaren av de väletablerade storklubbarna och om regelverket verkligen blev så som han hade tänkt sig från början. Å andra sidan hade styrelsen i ECA (European Club Association) som ju består av representanter från de allra största klubbarna aldrig skrivit under något som missgynnar dem.

Tänk att vi så länge har fått läsa så mycket om att fotbollen skulle vara så nära sin undergång och så är det inte mer än sex klubbar som i värsta fall skulle riskera att få fäktas lite med Uefa. Det är lite humor, faktiskt.

Brage mot ringrepen?

IK Brage är idag den klubb i Sverige som löper störst risk att bli av med elitlicensen. I bokslutet för 2011 redovisar klubben minus 3.1 miljoner kronor i eget kapital. Det är inte så lite eftersom man inte omsätter mer än 19.5 miljoner kronor.

Så här skriver Svenska Fotbollförbundet i sin genomgång av Superettans ekonomi:

IK Brage hade negativt eget kapital både 2010 och 2011. Klubben upprättade en handlingsplan för 2010 som visade att man skulle hämta hem det negativa kapitalet innan 2011 års slut. Handlingsplanen godkändes av Licens-nämnden, men klubben lyckades inte leva upp till den. Det innebär att IK Brage måste lämna in ett periodiserat bokslut per den 31 augusti 2012, som ska visa att de återhämtat det negativa egna kapitalet per det datumet

Hur stor är då risken att IK Brage blir av med elitlicensen? Det är nog omöjligt att svara på den frågan. Det beror dels på om man får hjälp från sin kommun och dels på licensnämndens godtycklighet. Brage är inte den första klubben att gå denna match.

Mellan 2007 och 2010 har åtta klubbar i Superettan redovisat ett negativt eget kapital och fått arbeta med handlingsplaner. Jönköping Södra har till exempel klarat sig med tre raka bokslut där man har redovisat ett negativt eget kapital. 2008 var det första och våren 2009 fick klubben sin handlingsplan för att återställa det egna kapitalet godkänd från licensnämnden. Men bokslutet för 2009 visade fortfarande ett negativt eget kapital. Dessutom hade det ökat från -0.9 till -1.2 miljoner kronor. 

Nästa steg var att visa ett periodiserat bokslut under hösten 2010 vilket man uppenbarligen klarade av. Dock inte bättre än att man bara månader senare återigen redovisade ett negativt eget kapital på -0.9 miljoner kronor. Återigen blev handlingsplanen godkänd. Under 2011 lyckades så J-Södra till slut redovisa ett positivt resultat och kunde nå ett eget kapital på +-0 i det senaste bokslutet. 

Kanske klarar sig Brage lika väl. Vi får hoppas på det. Men varför lägger svensk fotboll ner resurser på hela denna process? Det hela bygger på godtyckliga bedömningar från år till år. Och det är inte så att klubbarna kämpar för att klara själva elitlicensen utan framför allt för att undvika en konkurs. Det måste finnas en mängd andra projekt där ute där alla dessa arbetstimmar skulle göra mer nytta.

Vem tjänar egentligen på Euro 2012?

På fredag startar europamästerskapen i fotboll. Förberedelserna i både Polen och Ukraina har varit långa och mycket resurser har lagts på att få alla faciliteter som krävs att få plats. Enligt Polens största dagstidning - Gazeta Wyborcza har Polen och Ukraina allt som allt investerat €25 miljarder respektive €10 miljarder i infrastruktur.

Som sig bör så här nära inpå mästerskapen så börjar olika konsult- och revisionsbyråer att redovisa hur pass stora och positiva effekter som värdskapet kommer att ha för arrangörslandets ekonomi. Det som vi bör ha i åtanke här är att dessa undersökningar är beställda av arrangörerna själva och av de tjänstemän som behöver stöd för att kunna genomföra projekten. Majoriteten av de oberoende akademiska studier däremot ger en helt annan bild där konsulternas uppskattningar med råge överskattar verkligheten och att man i bästa fall når jämt upp.

Victor A. Matheson* gör en överblick över ekonomin i sport mega events samt den forskning som finns inom området och argumenterar varför de uppskruvade ex ante prognoserna kraftigt överskattar verkligheten. Även om prognoserna är mycket noga genomförda så tar de inte hänsyn till tre viktiga effekter: substitution effect, crowding out, samt leakages. Den första effekten uppstår när landets invånare spenderar pengar i samband med ett mega eventet. Men eftersom deras disponibla inkomst är den samma så spenderar de mindre på andra varor och tjänster i ekonomin än vad de annars skulle göra. Det som händer är alltså att pengarna endast bokas om mellan olika konton i ekonomin.

Undanträngningseffekten uppstår när besökande supportrar orsakar så att den ordinära turismen går ner på grund av högre priser. Dessa höjningar uppstår på grund av tillfällig kapacitetsbrist. Här kommer troligtvis Warszawa att drabbas minst av denna effekt. Staden är inte särskilt turistvänlig under sommaren och kommer därför inte att förlora särskilt många ordinära turister. Det finns också många affärshotell som vanligtvis upplever överkapacitet under perioden då EM äger rum.

Den tredje effekten uppstår när de pengar som konsumeras i samband med mega eventet inte går tillbaka till de skattebetalare som finansierat det. Förutom den under mästerskapet expanderade svarta marknaden så går den största delen av intäkterna till hotell, restauranger samt annan turistnäring. Den personal som arbetar inom denna industri får ofta jobba hårdare än vanligt och utan någon större ekonomisk kompensation vilket innebär att det realiseras en tillfällig vinst i industrin. Eftersom många av de hotell och restaurangkedjor som finns i städerna inte enbart är lokala företag så kommer de kapitalvinster som uppstår att flyttas till andra ekonomier. Polen kommer troligtvis att påverkas av denna effekt eftersom väldigt många av företag som verkar i landet är utländska. I bästa fall så allokeras de uppkomna kapitalvinsterna till fortsatt expansion inom Polens gränser.

Matheson argumenterar vidare att de ekonomiska förlusterna som uppstår i samband med mega events kan minimeras om länderna lyckas begränsa sina investeringar i nya faciliteter vilka krävs för mästerskapen. När Los Angeles arrangerade de Olympiska Spelen 1984 så byggdes knappt en enda facilitet för sport utan man använde sig av befintlig infrastruktur. Anledningen till det var att man mer eller mindre var den enda sökande staden och kunde vinna spelen utan löften om stora investeringar.

Till Euro 2012 har båda länderna byggt nya arenor som har kostat uppskattningsvis €1.2 miljarder på varsin sida av gränsen. Hos IDAN - Danish Institute for Sport Studies skriver man att EM arenorna i Polen och Ukraina riskerar att bli vita elefanter likt de som byggdes till Euro 2004 i Portugal där skattebetalarna än idag betalar finansieringskostnaderna. Dessutom kostar underhållet av arenorna mycket pengar och man har börjat riva eftersom avvecklingskostnaden är lägre än underhållet.

Visst är det så att merparten av de investeringar som Polen och Ukraina har gjort inte har varit i sportsliga faciliteter utan i annan infrastruktur. Polen har också investerat merparten av de €25 miljarderna i vägnätet vilket i allra högsta grad kommer att bidra till landets framtida tillväxt. Men dessa investeringar hade gjorts ändå eftersom behovet för det har varit och fortfarande är väldigt stort. Däremot så har man troligtvis kostat på lite för mycket i värdstäderna där flygplatser, tågstationer och andra objekt har fått en för påkostad utsida än vad man egentligen hade behövt bygga. Dessa resurser hade kunnat användas på annat håll i ekonomin som behöver byggas eller restaureras. Brad R. Humphreys och Szymon Prokopowicz** menar att mega events inte är särskilt effektiva i länder som genomgår ekonomiska transformationer och effekterna från den turism som Euro 2012 ger upphov till kommer att understiga kostnaden för att arrangera mästerskapen. Enligt Gazeta Wyborcza förväntas de 500 till 700 tusen supportrar som besöker Polen inte spendera mer än ca €500 miljoner.

Kan det vara så att statens roll inte enbart är att strikt räkna på cost/benefit på sina investeringar? Skulle politikernas motiv att investera landets offentliga medel kunna förklaras av andra nyckeltal än finansiella? Georgios Kavetsos och Stefan Szymanski*** har försökt att hitta dessa motiv i form av ett ökat välmående bland arrangörslandets invånare. Författarna ställde två hypoteser: Att invånarnas välmående ökar i samband med arrangörskapet. Och att sportsliga framgångar för värdlandet som är bättre än förväntningarna genererar feel – good bland befolkningen. Författarna har hittat signifikanta bevis för den första hypotesen. Däremot finnes inget bevis för den andra. Kanske beror det på att förväntningarna innan turneringen startar är väldigt höga.

Så okej, bröd och skådespel. Frågan som följer är naturligtvis om priset för eventet är värt nyttan i form av ett ökat välmående. Vad tycker Polackerna själva? En färsk opinionsundersökning genomförd av undersökningsbyrån CBOS menar att så mycket som 57 procent av Polens invånare inte intresserar sig för fotboll och 40 procent av dessa inte bryr sig det minsta. Stödet för arrangörskapet bland Polackerna är inte heller överdrivet stort. Inte mer 52 procent av de tillfrågade var positiva till Polens värdskap av Euro 2012. 29 procent var negativt inställda och 19 procent likgiltiga.

Nu kanske ni tror att med det resonemanget så skulle inga mästerskap äga rum. Men det är inte själva mästerskapen som är problemet. Problemet är att länder som egentligen inte har råd att arrangera dessa ansöker om att få göra det och därmed pressar upp priset för värdskapet i samband med auktionsförfarandet. Mekanismen är egentligen ganska lik de överinvesteringar som fotbollsklubbarna gör i talang. Och tänk så många som det beteendet upprör trots att det i de flesta fall är någon rik privatperson som betalar. Samtidigt hyllas de politiker som godkänner skattebetalarnas investeringar till mega event för sin handlingskraft.

Så vem är det egentligen i Polen som tjänar på Euro 2012?

Till de stora vinnarna hör naturligtvis Uefa som låter alla andra utom de själva tar den ekonomiska risken i det som kommer att vara en fantastisk turnering och för vilken organisationen säljer kommersiella rättigheter till. Nya arenor finansieras av skattebetalarna och spelarnas utbildning finansieras av klubbarna.

Utan tvekan är också den polska fotbollen redan idag en stor vinnare innan mästerskapet ens har börjat. Det polska Fotbollförbundet har fått fyra toppmoderna arenor att välja på och arrangera sina landskamper på. Utan att ha investerat en enda Zloty i ägandet av någon spelar man ut respektive arena mot varandra på case-to-case basis. På så sätt kan Fotbollförbundet numera arrangera sina matcher till ett kraftigt skattesubventionerat pris.

Byggandet av de fyra EM arenorna har också iscensatt en arenaboom i landet utan dess like. Fler än 20 arenaprojekt är igång eller redan har färdigställts. Det har bidragit till en mycket stark publikutveckling i den polska ligafotbollen. Inte mindre än fem klubbar hade den senaste säsongen ett publiksnitt som var högre än 15 000 åskådare per match. Och det kraftigt ökade intresset har genererat högre intäkter hos klubbarna vilket bidragit till att tre olika lag har lyckats nå gruppspel i Europa League under två senaste säsongerna. Det var första gången sedan slutet av 1990 talet som en polsk klubb har lyckats kvalificera sig till ett gruppspel i någon av Uefa:s turneringar.

Den polska fotbollsindustrin har lyckats att allokera till sig offentliga medel som hjälpt den att växa. Det är däremot inte gratis för den polska befolkningen. För det är naturligtvis så att det här måste betalas. Antingen direkt över skattesedeln eller genom ormallokering av resurser från olika socialförsäkringar.

Förhoppningsvis kan Polackerna en del tillbaka ifall de genomför arrangemanget på ett framgångsrikt och välorganiserat sätt. Kanske lyckas man också förändra bilden av Polen som under de senaste åren förändrats mycket. Även om landet långt ifrån är framme så är det inte längre det helt gråa östland som Polen så sent som för bara 20 år sedan var. Kanske kan det bidra till fler mindre evenemang i framtiden. Dessa kräver inte särskilt mycket investeringar och färre besökare till evenemangen minimerar undanträngningseffekterna än vad ett mega event orsakar.

--------------------------------------------

* Mega-Events: The effect of the world’sbiggest sporting events on local, regional, and national economies - Victor A. Matheson

** Assessing the impact of sportsmega-events in transition economies: EURO 2012 in Poland and Ukraine - Brad R. Humphreys och Szymon Prokopowicz

*** National well-being and internationalsports events - Georgios Kavetsos & Stefan Szymanski

Ineffektivitet i fotbollseuropa - Lessons learned from Portugal

I en ganska färsk studie mäter António S. Ribeiro och Francisco Lima* effektiviteten hos klubbarna i den högsta portugisiska ligan. De använder sig av en Data Envelopment Analysis (DEA) där input är spelarnas löner och output är den sportsliga prestationen vilket mäts som tabellplacering. Data är hämtad från den portugisiska motsvarigheten till arbetsmarknadsverket och mätperioden sträcker sig över 2004-2008.

Författarna testar dels hur effektiva klubbarna är i förhållande till de pengar som de betalar spelarna men också huruvida det är effektivt att ha stora löneskillnaden i truppen. Det senare har jag tidigare uppmärksammat i samband med en annan studie och går att läsa i detta inlägg. Vad gäller det första så ger de resultat som Ribeiro och Lima presenterar en bild av att de största klubbarna i Portugal är mycket ineffektiva och de mest effektiva klubbarna går att hitta på den nedre halvan av tabellen.

Flera mindre klubbar är duktiga på att utnyttja knappa resurser. Och det finns exempel på det i de flesta ligor. Samtidigt behöver det inte vara så att de portugisiska storklubbarna utnyttjar sina resurser mindre bra. Mätt i Uefa koefficient -som baseras på klubbarnas meriter i de europeiska turneringarna under de fem senaste åren, så är FC Porto den 9:e bästa klubben i Europa, Benfica den 14:e och Sporting Lisbon den 17:e. Det är mycket bra prestationer av klubbar vars intäkter inte tillhör de 20 största i Europa.

Resultaten i denna analys är starkt påverkade av att dessa tre klubbar tillsammans har intäkter och därmed kostnader i spelartruppen som utgör ungefär 60 procent av den portugisiska ligans totala intäkter. Och eftersom klubbarna inte kan komma på bättre än en första plats i ligan så blir de största klubbarnas effektivitet mycket låg på den inhemska marknaden.

Nedbrytning av intäkterna i den portugisiska ligan säsongen 2009/10. Big Three består av FC Porto, Benfica och Sporting Lisbon. I Portugal säljer klubbarna sina sändningsrättigheter på egen hand och man delar inte intäkter med varandra. Klubbar som historiskt sett varit framgångsrika har skapat sig ett starkt varumärke som de genom denna modell kan kapitalisera mycket väl. Men den största gapet i intäkter kommer från intäkter under matchdagen. datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance. 

Men det innebär också att resurserna i den portugisiska fotbollen inte arbetar på bästa sätt. Det finns för mycket ackumulerad talang i toppen av ligan som egentligen inte behövs i ligavardagen. Däremot gör den nytta i det internationella spelet.

Ett sätt skulle kunna vara att införa revenue sharing. Det skulle jämna ut effektiviteten mellan lagen. Priset för det är att de största klubbarna skulle få svårare att konkurrera i Europacuperna. Frågan är hur viktig frågan är för de olika intressenterna i den portugisiska fotbollen. Ett annat problem är att kostnaden för degradering till divisionen under skulle öka vilket skulle skapa incitament till överinvesteringar i talang för att undvika nedflyttning. På så sätt skulle det minska effektiviteten.

Situationen är inte unik i fotbollseuropa. Det finns flera ligor där talangen koncentreras hos fåtalet klubbar som dessutom göds av ständigt ökade intäkter från de internationella cuperna. Det skapar obalanser i de inhemska ligorna med ett mindre effektivt resursutnyttjande.

Ett sätt att förbättra effektiviteten skulle kunna vara att avreglera dagens nationella ligastrukturer och skapa pan-europeiska ligor där resurserna hos lagen som deltar blir mer likvärdig. Det finns ekonomiska argument för det, men knappast kulturella eller politiska. Så troligtvis är den europeiska fotbollen ännu inte mogen för detta steg.

--------------------------

Portuguese football league efficiency and players' wages - António S. Ribeiro & Francisco Lima, 2011