Allsvenskan 2014 - Effektivitet

Allsvenskan 2014 är färdigspelad. Det är därmed ett bra läge att försöka se hur effektiva klubbarna har varit I relation till sina finansiella resurser. Jag har gjort en prognos på storleken för de personalkostnader som de allsvenska klubbarna har haft under året. Prognosen är till största del baserad på föregående års siffror. De stora revideringarna har gjorts för Elfsborg som antas minska sina personalkostnader rejält, likadant för Helsingborg. Falkenberg reviderad upp, förstås och Örebro baserat på klubbens egna prognos som finns att hitta på dess hemsida.

Först sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering. Här mäter jag på respektive klubbs kostnad i relation till ligans medelvärde. Vi ser att de fyra största klubbarna (definerat i kostnader är stabila i toppen). Det förefaller som att de har en god kontroll över sina respektive verksamheter. Som vanligt finns det flera klubbar som presterar bättre respektive sämre i relation till sina resurser.

Den andra figuren visar avvikelsen från den förväntade placeringen som respektive klubb bör ha nått enligt modellen. Noterbart är att Kalmar FF har gått från att ha varit en av de mest effektiva under de senaste tio åren till att prestera väldigt dåligt i förhållande till vad man bör förvänta sig. Dålig ekonomi. Ökar man inte effektiviteten så kommer kostnaderna för Guldfåkeln Arena att äta upp klubbens egna kapital. Denna process kan gå ganska fort.

Malmö FF till Champions League 2014 - vad hände sen?

För en vecka sedan skrev jag en krönika i Idrottensaffärer hur de stora prispengarna som Malmö FF nu alltså har vunnit kam komma att påverka det allsvenska konkurrenslandskapet. Totalt lär det röra sig om lite drygt 200 miljoner kronor i premier som MFF får in på kontot. Därtill kan man vinna ytterligare 10 miljoner kronor för varje seger i gruppspelet samt 5 miljoner för varje oavgjort resultat. Inklusive publikintäkter samt intäkter från samarbetspartners lär man landa på uppemot 250 miljoner kronor.

Frågan är: Hur mycket är dessa premier värda ur ett allsvenskt konkurrensperspektiv? Oerhört mycket. Så pass mycket att Elfsborg offrade närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 för attförsöka nå dessa premier.

Det är också så pass mycket att det skulle kunna finansiera samtliga Gefles utgifter (inklusive köp av spelarkontrakt) under de nio år klubben har varit i allsvenskan (2005-2013). Detta kan sättas i relation till de pengar som Helsingborg vann och som inte skulle räcka till mer än att finansiera Frölundas tre år långa allsvenska sejour 1998-2000.

Malmö FF:s intäkter från denna säsongs Champions League blir också ungefär lika mycket som de allsvenska klubbarna tillsammans kommer att ha under 2014 i publikintäkter.

Följdfrågan blir naturligtvis, vad händer nu? I bästa fall lyckas ett par klubbar attrahera kapital och använda det till att utveckla sig själva. Det skulle minska Malmö FF sannolika dominans. Det skapar samtidigt nya ringar på vattnet. Det finansiella gapet mellan toppen och botten av allsvenskan kommer då att öka kraftigt. Absolut ingenting tyder nämligen på att de mindre klubbarna ska öka sina intäkter framgent. Det förefaller mest vara brandkårsutryckningar och en ständig press på lokala politiker om ökade subventioner. Och begränsningarna att resa nytt kapital samt nya idéer cementerades som bekant under det senaste riksidrottsmötet.

Ett ökat gap kommer därmed att aktualisera frågan om en allsvenska med färre antal lag. Ett antal klubbledare har redan uttryckt att de vill ha det så. De anser det vara ovärdigt att behöva tappa poäng till så kallade småklubbar som dessutom inte lockar särskilt mycket publik.

Skulle man till slut genomföra en sådan reform så kommer det leda till ytterligare förändringar, förstås. En mindre allsvenska skapar både enligt den fotbollsekonomiska teorin samt enligt empirin stora incitament till överinvesteringar (intäktsbortfallet för spel i lägre division blir större). Man kommer därmed driva för att införa en större tröghet i utbytet av lag mellan de två högsta divisionerna. Och så fort de i allsvenskan etablerade lagen känner sig hotade så kommer ytterligare reformer att genomföras. Så som till exempel kontroversiella fallskärmar till degraderade lag på bekostnad för uppflyttade lag som därmed blir mindre konkurrenskraftiga. Precis så som klubbarna i SHL har lyckats att genomföra och som väckt stor vrede runt om i Sverige.

Inget av ovanstående behöver vara dåligt för svensk fotboll. Men det kommer att påverka flera enskilda klubbar negativt. Klubbar vars direktörer i samlad trupp stod upp och jublade tillsammans med SEF chefen Mats Enqvist när Malmö FF säkrade avancemanget. Å ena sidan borde kanske direktörerna ha varit lite mer försiktiga med vad de önskade sig då. Å andra sidan så jobbar de med största sannolikhet inte kvar på sin nuvarande post när förändringarna kan bli verklighet.

De svenska klubbarnas ekonomi. Del 2 - personalkostnader vs sportslig framgång

I den andra delen av min genomgång av svensk elitfotbolls ekonomi går jag igenom sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång.

Fotbollsklubbars verksamhetsmål är att vinna så många matcher som möjligt och i förlängningen komma så högt upp i ligahierarkin som bara är möjligt. För att kunna göra det behövs det duktiga fotbollspelare. Eller rättare sagt, bättre fotbollspelare än vad konkurrenterna har. Det finns en möjlighet att rekrytera fotbollspelare från andra klubbar och har man mer pengar än konkurrenterna så kan man rimligen rekrytera bättre fotbollspelare tack vare att man kan erbjuda högre lön till spelaren. Detta borde innebära att på en effektiv marknad där informationen är i det närmaste perfekt (t.ex. har alla samma möjligheter att observera spelarnas talang) så bör det finnas ett positivt samband mellan den relativa skillnaden i personalkostnader och relativa sportsliga resultat.

England är det land där detta samband kanske är allra starkast. Under den senaste 10 årsperioden är förklaringsgraden i modellen så stor som 91 procent. Jag har samlat data för ett urval av svenska klubbar för att se hur stort sambandet är i Svensk elitfotboll. Tyvärr finns data enbart för de senaste 5 åren. Det vi kan se är att det finns ett positivt samband. Förklaringsgraden är 59 procent. Den hade varit mycket högre (75%) om man inte skulle räkna med Hammarby*.

Men sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång är inte enbart intressant ur effektiv marknadsperspektiv. Sambandet är en av de enskilt största anledningarna till att klubbkollektiv överinvesterar . För fem år sedan formulerade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa villkor uppfylls i svensk elitfotboll vilket rimligen betyder att det svenska klubbkollektivet ska ha problem med sina finanser.

Ett problem för klubbarna är att det krävs högre personalkostnader för att nå kontinuerligt bättre högre personalkostnader inte garanterar en högre tabellplacering. Det skapar bara bättre förutsättningar men det är samtidigt ingen garanti. Figuren nedanför visar precis det. För att vinna allsvenskan under de senaste fem åren har det krävts personalkostnader som är minst 1.25 gånger så stora som allsvenska genomsnittet. Bara en gång har en klubb med lägre personalkostnader än genomsnittet lyckats komma på en topp 3 placering. Samtidigt kan vi se att det är möjligt att komma på sista plats i allsvenskan trots att man har högre personalkostnader än genomsnittet.

Det som händer är att klubbar gör felrekryteringar vilket försämrar de sportsliga prestationerna. Fruktan av att förlora intäkter på grund av sjunkande publiksiffror och ett mindre intresse från sponsorer gör att klubbarna spenderar mer pengar på ersättare till misslyckade nyförvärv. Pengar de kanske ännu inte har. Ett bra exempel på det är Helsingborg vilket jag skrivit en notis om i detta blogginlägg.  

--------------------------------------------------------------
*Hammarbys fall är lite speciellt. Den sportsliga kräftgången borde rimligen leda till ett större intäktsbortfall än vad man har upplevt. Detta skulle tvinga klubben till att minska sina kostnader ännu snabbare. Märkligt nog har dock publikutvecklingen varit positiv sedan klubbens första säsong i Superettan. Det har gett Bajen ett större utrymme att spendera pengar och upprepa misstag. Alternativet hade varit starkare vandring nedåt i seriepyramiden och en exit (om en kortsiktig) från den professionella fotbollen.

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

De svenska klubbarnas ekonomi. Del 1 - Resultatet

Svenska Fotbollsförbundet har presenterat sin årliga analys av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Som vanligt läggs mycket kraft på att skriva om det finansiella utfallet för hela ligan. Jag har tidigare skrivit om att det är ganska ointressant eftersom det för det första, bör ses över en längre tidsperiod. För det andra, bör det snarare analyseras på klubbnivå. Därför har jag för första gången ansträngt mig lite mer och försökt att analysera de allsvenska samt ett antal av superettanklubbarnas resultat. Tidsperioden är 10 år och urvalet är 27 klubbar (18 för 2013). För att komma med har man varit tvungen att spela som minst 5 år i någon av de högsta serierna. Totalt finns det 261 observationer. 

Syftet har varit att försöka hitta svar på om och i så fall hur det finansiella resultatet kan bidra till i analysen av de svenska klubbarnas ekonomier.

Vi vet av erfarenghet att det finansiella resultatet på den nedersta raden är ytterst relevant i världen utanför fotbollen. Med hjälp av det nyckeltalet kan man bland annat räkna ut investerarnas avkastning på deras kapital. Vi vet också att det finansiella resultatet får konsekvenser i verksamheten. Produktuion av olönsamma produkter och företag kan läggas ner med mera.

Men vi vet inte riktigt vilka konsekvenser bra eller dåliga finansiella resultat har för klubbarnas produktion. Olönsamma klubbar läggs inte ner eftersom syftet inte är att maximera vinsten utan det är att göra fler mål än vad man släpper in. Så hur stor vikt ska man lägga för analys av vinsten eller förlusten på den nedersta raden?

1. Resultat och sportsliga resultat

Figur 1.1 visar hur årliga finansiella resultat förhåller sig med årliga sportsliga resultat. Totalt 270 observationer. Det är tydligt att det det inte finns något samband. Klubbar som har vunnit SM guld har levererat både positiva och negativa resultat. Detsamma gäller för i stort sätt samtliga placeringar i tabellen.

 

Figur 1.2 visar 10 års genomsnittsresultat i förhållande till 10 års genomsnittliga tabellplacering och huruvida det finns något linjärt samband mellan de två.

Inte heller här kan vi se något tydligt samband mellan finans och sport. Det finns klubbar som har nått en relativt högre genomsnittlig tabellplacering än sina konkurrenter trots att deras finansiella resultat har varit betydligt sämre. I det övre högra hörnet finns det en mindre grupp på sex klubbar som har nått förhållandevis bra sportsliga resultat samtidigt som deras finansiella resultat har varit bättre än genomsnittet.

Figur 1.3 testar om det finns något samband inom denna grupp. Det finns ett mycket svagt negativt samband. Man skulle kunna säga att ju större vinst dessa klubbar har gjort under tioårsperioden, desto sämre tabellplacering har man lyckats uppnå. Man skulle kunna hävda att de har straffats för att de inte har spenderat samtliga sina intäkter på spelarkontrakt.

 

2. Resultat och budgetarbete

Man skulle kunna tro att klubbar som når sportsliga framgångar över en längre tidsperiod gör det tack vare att man levererar jämna finansiella resultat från år till år. För att ta reda på om det förhåller sig på det viset så har jag använt mig av standardavvikelsen för respektive klubbs finansiella resultat i förhållande till respektive klubbs sportsliga genomsnittsresultat. Om de årliga resultaten ligger samlade nära medelvärdet för tioårsperioden blir standardavvikelsen låg, medan årliga resultat som är spridda långt över och under medelvärdet ger en hög standardavvikelse.

Det vi ser i figur 2.1 är att klubbar som har varit mest framgångsrika sportsligt har alltså haft de största årliga variationerna i sina resultat. Varför förhåller det sig på det viset?

3. Driftresultat och spelarförsäljningar

En förklaring skulle kunna vara att det är försäljningar av spelarkontrakt som skapar vinster enskilda år. Dessa vinster förbrukas sedan kommande år genom förvärv av nya spelarkontrakt med syfte att vinna fler matcher. Detta orsakar förluster under de kommande åren.

Figur 3.1 visar förhållandet mellan spelarförsäljningar och sportsliga framgång. Här kan vi se ett tydligt samband. Ju mer pengar klubbar har fått in tack vare spelarförsäljningar desto bättre sportsliga resultat har man generellt uppnått.

 

Det borde rimligen betyda att klubbar inte säljer spelarkontrakt för att rädda sina bokslut. De gör det för att de anser det vara en god affär som genererar överskott som kan återinvesteras i nya spelarkontrakt. Hade klubbarna sålt spelarkontrakt för att rädda sina finanser så hade de inte kunnat ersätta de sålda spelarna med tillräckligt bra talanger. Det hade orsakat sämre sportsliga prestationer vilket därmed hade medfört att det inte hade funnits något större samband mellan sålda spelarkontrakt och sportsliga framgångar.

Detta statistiska resultat ger stöd åt mitt tidigare blogginlägg (finns att läsa under dennalänk) där jag gör en analys av det allsvenska kollektivets så kallade driftresultatet. Slutsatsen i det blogginlägget var att det var spelarförsäljningarna som skapade underskott i driftresultatet. Inte svarta hål i finanserna som drev fram försäljning av spelarkontrakt.

Slutsatsen får än en gång stöd i de kommande två figurerna. Figur 3.2 visar att ett negativt driftresultat över tid inte nödvändigtvis har en negativ inverkan på de sportsliga resultaten. Figuren visar hur driftresultatet (genomsnitt per år) för mitt urval av klubbar förhåller sig med de sportsliga prestationerna.

Inte heller har ett negativt driftresultat någon större inverkan på jämnheten i klubbarnas sportsliga prestationer. Figur 3.3 visar hur standardavvikelsen för respektive klubbs genomsnittliga tabellposition förhåller sig med driftresultatet. Om de årliga tabellplaceringarna ligger samlade nära medelvärdet för 10 tioårsperioden blir standardavvikelsen låg, medan årliga tabellplaceringar som är spridda långt över och under medelvärdet ger en hög standardavvikelse.

Dock kanske denna figur blottar de klubbar som har haft problem i sin verksamhet under de sista 10 åren. Klubbar med en hög standardavvikelse och som befinner sig på den vänstra sidan om nollstrecket.

4. Sammanfattning
Årliga nettoresultat samt driftresultat ges alldeles för stort utrymme och för mycket uppmärksamhet eftersom det inte säger oss någonting om vare sig klubbarnas förmåga att prestera på fotbollsplanen eller deras överlevnad. Trots förluster både enstaka år och totalt för mätperioden som startade 2004 har ingen klubb försvunnit. Nio av fjorton spelar idag i allsvenskan. Tre återfinns i Superettan. En i division 1 och en i 2:an.

Om det uppstår vinster så spenderas de kommande år. Det orsakar förluster eftersom utgifterna då blir större än de löpande intäkterna, förstås. Detta förfarande borde också innebära att klubbarna inte alltid lägger en budget där det finns ett positivt resultat på den nedersta raden. Kanske är det bristen av kommunikation om just detta som i förlängningen skapar rubrikerna när röda siffror uppdagas i samband med ett årsbokslut.

Det finns också ett fåtal klubbar som har finansierat sin verksamhet på andra sätt än genom resultaträkningen. Det är i första hand AIK och Djurgården. Huruvida det är ett problem eller inte går att diskutera. Vetskapen om att det finns kapital tillgängligt vid händelse av finansiella bekymmer kan göra insolvens självuppfyllande. Det vill säga, klubbledningen kan omedvetet känna sig komfortabla med en högre risk och/eller inte gör sitt yttersta för att identifiera och åtgärda ineffektiva processer inom klubben. Det senare är en fråga för klubbledningens uppdragsgivare att hantera.

Att mäta klubbarnas effektivitet och produktivitet genom att använda sig av resultatet på den nedersta raden alternativt använda sig av det så kallade driftresultatet är ingen bra metod. Klubbars output mäts generellt inte i finansiella termer utan genom resultat på planen. Vill man mäta effektivitet inom organisationen finns det betydligt mer lämpade nyckeltal för det ändamålet. Till exempel tabellplacering i relation till på spelartruppen spenderade pengar. I förhållande till konkurrenterna. Jag kommer att titta lite närmare på dessa nyckeltal i kommande blogginlägg.

Bakgrunden till aprilskämtet‏

Ni har kanske förstått att det i morse publicerade blogginlägget var ett aprilskämt. I detta inlägg hade jag tänkt att förklara varför jag valde just detta ämne att skoja om.
 
Under väldigt många år har det pratats om de allsvenska klubbarnas driftunderskott och att de allsvenska klubbarna måste sälja spelare för att ”klara driften”. Jag tycket dock att analysen saknar djup och det finns en stor okunskap om det resultatets beståndsdelar och hur de hänger ihop. Därav aprilskämtet. I detta inlägg hade jag tänkt att utveckla ämnet lite mer.

Jag börjar med en översiktsbild där jag har sammanställt de allsvenska klubbars driftresultat (datakälla SvFF:s Kjell Sahlströms årliga rapporter) samt nettoresultatet från spelaraffärer. 

Spelaromsättning är sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt

Det vi ser är ett mycket tydligt samband mellan driftunderskott och storleken på vinsterna från spelaraffärerna. Lägger man till 3 års glidande medeltal för respektive nyckeltal så finns det ett par hypoteser som bör kunna ställas.

1) De allsvenska klubbarna använder nettovinsterna från spelarförsäljningar till att investera i nya saker, direkt. Det handlar till stor del om spelarnas personliga kontrakt. Sign-on bonusar belastar driftresultatet i sin helhet under det året spelarna värvas.

2) De svarta linjerna visar att a) klubbarna över tid säljer för mer pengar än vad de rekryterar nya kontrakt för b) klubbarna anpassar sig till trenderna på marknaden, med något eller några få års fördröjning. Den nedre svarta linjen är något förskjuten åt höger än den övre svarta.

Figuren nedanför ger stöd åt 2a. Det allsvenska kollektivets egna kapital har ökat stadigt under 2000 talet. Att det har varit mer volatilt under de senaste åren beror dels på en mer ojämn likviditet på transfermarknaden och dels på att de allsvenska klubbarna är rikare än tidigare och har utrymme att bära förluster.

Allsvenska kollektivet, utveckling Eget Kapital 2000-2013 (2013 är prognos)

 
En del av kritiken mot de allsvenska klubbarna handlar med andra ord snarare om okunskap om hur redovisningens olika beståndsdelar påverkar varandra. Att säga att klubbarna är beroende av spelarförsäljningar för att få ihop verksamheten är därmed inte helt sant. Det är snarare spelarförsäljningarna som skapar driftunderskottet. Hade de allsvenska klubbarna inte haft transfermarknaden som inkomstkälla så skulle kostnaderna anpassas därefter. Klubbar säljer generellt inte spelare för att rädda resultatet, utan för att de anser sig göra en bra affär.

Samtidigt är ovan analys inte heller helt fullständig. Den behandlar de allsvenska klubbarna som en homogen grupp. Alla klubbar är dock olika duktiga. Det går säkerligen att hitta ett fåtal klubbar som på grund av tidigare dåliga värvningsbeslut, värvar fler nya spelare som förväntas göra ett bättre jobb och på så sätt hamnar i en situation där man till slut gör sig beroende av spelarförsäljningar eller andra kapitalinjektioner. Analysen bör därför snarare hållas på klubbnivå.

Ett mycket bra exempel på hur en enskild klubb kan dra ned resultatet för kollektivet går att hitta i Bosse Lundquists krönika i Sport&Affärer. Exkluderar vi Bosses tidigare klubb Djurgården och dess 84 miljoner kronor i driftunderskott åren 2008-2012 från toppklubbsgruppen så vänder plötsligt det kollektivet en stor vinst till ett positivt nettoresultat (längs ned, text i rött). 

EXTRA - Säljer spelare i sommar? Får inte rekrytera nytt förrän januari 2015!‏

Mellan 2008 och 2012 gick det allsvenska klubbkollektivet 150 miljoner kronor back på driftresultatet. Nu tar förbundet tag i problemet och drar klubbarna i örat.

Elfsborg är på väg att sälja Niklas Hult till Nice och Björn Wesström säger att det kan bli en stökig transfersommar med flera försäljningar. Nu kan jag avslöja att ingen av dessa klubbar får värva nya spelare om de säljer någon eller några av sina stjärnor under sommaren.

De måste vänta till efter årsskiftet.

Från och med denna säsong får klubbarna nämligen inte rekrytera ersättare för de spelare som de säljer under samma säsong. Jag har pratat med projektledaren för ”Inget mer driftunderskott i allsvenskan” som förklarar den nya regeln som alltså träder i kraft från och med nu.

Förklara för mig hur den nya regeln fungerar?
Det är en väldigt enkel regel och kommer att leda till att klubbarna inte kommer att gå back i driften. Tabellen nedanför visar effekterna av den.
 

I den första kolumnen ser vi exempel på en klubb som har budgeterat ett nollresultat. Man har inte budgeterat med några spelarförsäljningar vilket vi inte tycker att man ska göra. Spelarförsäljningarna ska nämligen vara grädden på moset.
 
I den andra kolumnen ser vi vad som händer med driftresultat om en klubb gör en vinst på spelarförsäljningar på 10 miljoner kronor och rekryterar en ersättare. Man får betala en sign-on bonus, detta exempel på miljoner kronor, som alltså måste kostnadsföras under samma år. Det medför att driftresultatet blir negativt, minus 5 miljoner kronor. Det tycker inte vi är okej. Därför inför vi nu denna regel. Klubbarna måste vänta till årsskiftet med att göra den där värvningen som skapar driftunderskottet så att man inte redovisar ett negativt driftresultat under 2014. 

Den tredje kolumnen visar hur vinsten från försäljning av spelare blir grädden på moset. 2014 ska inte bli ännu ett förlorat år!

Men om en klubb säljer flera spelare, så kommer den bli känslig för skador om man inte får rekrytera ersättare?
Det stämmer. Men man kommer att kunna ersätta de sålda spelarna. Det skapas löneutrymme. Om till exempel den sålda spelaren hade 50 000 kr i månaden och säljs i juni så skapas det 300 000 i löneutrymme för resten av året som klubben kan fylla med ett kontrakt. Det vi vill är att vinster för sålda spelarkontrakt, ska bli grädden på moset och inte behöva täcka upp för driftunderskott.

Men det räcker till inte mer än ett kontrakt med en spelare från lägre divisioner eller från den egna akademin?
Också det stämmer. På så sätt främjar vi samtidigt talangutvecklingen i Sverige.
 
Men vad händer med driftresultatet 2015? Om klubben väntar till efter årsskiftet med att använda transfervinsten och värva en ersättare så skapas det rimligen ett negativt resultat i driften under 2015? Sign-on bonusen belastar då 2015 års driftresultat. Och säljer inte klubben några spelare under 2015 så blir det dessutom ett negativt resultat på den nedersta raden. Hur tacklar ni det? 
*tystnad*

Alltså, vad händer med driften 2015?
Vi återkommer med en ny regel som löser detta, om ett år.

Vem betalar i slutändan för Nationalarenan?

SvFF har presenterat sin årsredovisning för verksamhetsåret 2013. Som förväntat puttrade det på fint i medierna. Det finns en del intressant information som är värd att bena ut. Framför allt tycker jag att det är viktigt att försöka se helhetsbilden och inte enbart fokusera på det senaste årets resultat isolerat. Till exempel bör vi jämföra förbundets koncernbalansräkning nu med hur den såg ut innan arenaaffärerna. Tittar vi på långfristiga skulder och eget kapital så ser vi att förbundet fortfarande har ca 75 miljoner kronor i eget kapital mer och till godo jämfört med åren innan arenaaffärerna. 

Under 2014 kommer balansräkningen att minska eftersom en kortfristig skuld till finansinstitut ska betalas. Den minskade balansräkningen stärker soliditeten (allt annat lika). Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

Också vad gäller rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) - vilket egentligen är mer intressant eftersom det är det som finansierar den dagliga verksamheten - så var det också större vid 2013 års utgång än vad det var före arenaaffärerna. Det handlar om cirka 75 miljoner kronor mer i rörelsekapital. Min gissning är att dessa extra miljoner till största del kommer att gå åt att täcka förbundets del av 2014 års förluster i Swedish Arena Management. Därefter tar Lagardère Unlimited Stadium Solutions över driften av arenan med allt vad det kommer innebära avtalsmässigt.

SvFF rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) . Kassan stärkt för att kunna möta utbetalningar. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

 

Vi kan också se att förbundets borgensförbindelse har minskat i och med affären med Folksam. Det avser förbundets del av borgen för det extralån som togs upp i och med att kostnaden för arenan plötsligt ökade. För övriga lånestockar har förbundet ställt sina aktier i arenafastigheten som säkerhet. 

Några utestående frågor:

För det första, hur finansieras de 20 miljoner årligen som förbundet räknar med att behöva skjuta till de närmaste åren? Mest sannolikt kommer dessa pengar från den kraftigt ökade vinsten på de landskamper som förbundet arrangerar. Förbundet hyr Nationalarenan från Swedish Arena Management (Lagardère i framtiden) och arrangerar sina landskamper.

2013 var ett mycket bra evenemangssår för SvFF. Nettovinsten uppgick till 70mkr. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

Figuren ovanför visar kraften i Nationalarenan. 2013 var ett exceptionellt år med flera avgörande VM kvalmatcher (totalt 5 st). Så många starka evenemang kommer man inte alltid att ha. Vilket syns i 2014 års budget. Men trots att det bara finns två EM kvalmatcher (Ryssland och Liechtenstein) så är den förväntade vinsten från förbundets event större än åren på Råsunda. Framför allt är det EM/VM kvalmatcherna som är förbundets kassako.

Det stora problemet är dock att 20 miljoner kronor inte kommer att räcka för att täcka framtida förluster. Förlusten för driften av Nationalarenan är idag på lite drygt 200 miljoner årligen. Även om Lagardère troligen kommer att driva arenan mer effektivt så är det mycket naivt och tro att de gör det så pass bra att resultatet förbättras tillräckligt mycket. Enligt denna artikel är industrinormen att det krävs åtminstone 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet. Det är ren utopi. Det hade det varit även om Nationalarenan hade varit den enda nya arenan i Stockholm, förstås. Det räcker med att titta på hur mycket SGA Fastigheter går med förlust årligen, och hur mycket förlusten minskade i och med att det mer effektiva AEG tog över driften av Globenarenorna.

Precis som Dan Persson på Idrottensaffarer.se så tror därmed att den senaste affären med Lagardère bara är ett steg närmare en större omstrukturering av fastighetsaffären. Precis som förbundets affär med Folksam var.

För det Folksam gjorde är att de för 100 miljoner kronor köpte preferensaktier i det nya samägda bolaget Cooperante AB. Preferensaktien ger Folksam företräde till den utdelning (företrädet gäller utdelning upp till 100mkr plus ackumulerad ränta) som Cooperate kan få från Arenabolaget i Solna (fastighetsbolaget) för sitt 11 procentliga aktieinnehav i det. Alltså handlar det om lite drygt 1/10 av arenafastighetens vinster.

Men någon utdelning kan det naturligtvis inte bli tal om förrän arenan är tillräckligt lönsam så att både Lagardère och fastighetsbolaget kan tjäna pengar. Det är en omöjlighet så länge inte finansieringen av arenafastigheten struktureras om.

Vi kan därmed förvänta oss fler presskonferenser och mediauppbåd också i framtiden.

Men när lugnet till slut väl har lagt sig är ett inte helt otroligt scenario att förbundets balansräkning ser ut ungefär som under de sista åren av Råsunda-eran. Resultatet skulle då bli att förbundet kan tjäna mer pengar som hyresgäster på Nationalarenan än vad man gjorde som ägare av Råsunda och marken den stod på. Lyckas man med det så finansieras hyresaffären genom avyttring av ägandet av Råsundamarken.

Blir utfallet som sådant så bör debatten handla om alternativkostnaden. Det vill säga, hade Råsundamarken kunnat användas på ett bättre sätt av förbundet. En inte helt okomplicerad frågeställning eftersom det var mycket politik inblandat längs processen.

Samma diskussion behöver nog tas från skattebetalarnas perspektiv. Politikerna menar förstås att Nationalarenan skapar tillväxt och arbetstillfällen i Solna. Det är sant. Men det är också sant att all näringsverksamhet skapar detsamma. Så detsamma gäller alternativkostnaden även i detta fallet. Hade skattebetalarnas pengar kunnat investeras i andra aktiviteter i kommunen som hade kunnat göra större nytta? Den som inte tycker det bör nog börja med att ställa sig frågan hur alla de städer runt om i världen som inte har byggt nya arenor har kunnat växa? Men innan man tar den diskussionen så ska vi kanske vänta på hur stor notan för skattebetalarna blir till slut. För erfarenheten från arenavärlden säger att det nästan alltid är skattebetalarna som i slutändan får betala. Varför skulle det bli annorlunda i detta fallet?

Djurgården Fotboll finanser 2013 - Resultatet är inte allt

För ett år sedan skrev jag en analys av Djurgården Fotbolls ekonomi i denna artikel på Offside.org. Slutsatsen var att trots att klubben rent formellt hade förbättrat sitt resultat så behövde det inte innebära att klubbens ekonomi har blivit bättre.

Så efter att Djurgården för presenterade sitt bokslut för 2013 som visade ett stort underskott så är det på sin plats att ställa sig frågan. Har ekonomin blivit sämre?

Jag ska försöka finna ett svar på den frågan.

Precis som tidigare år har jag har valt att avgränsa analysen till den del i Djurgården som driver elitverksamheten. En analys av klubbens intäkter säger att matchintäkterna har ökat med 5 miljoner kronor jämfört med 2012. Detta tack vare att man flyttade in på en ny modern stadion. Marknad och försäljning består av sponsorintäkter samt försäljning av merchandise. Här har Djurgården förhållandevis låga intäkter, framför allt med tanke på att klubben ser sig själv som ett av de starkaste idrottsvarumärkena i Sverige. Under media och övriga intäkter ser vi en kraftig minskning jämfört med 2012. Det beror på att klubben fick skadestånd (Peab) samt en sign-on bonus (SGA) som förstärkte denna intäktskategori under 2012.

En analys av resultaträkningen ger fler ledtrådar. Klubbens Ebitda visade ett underskott på lite drygt 20 miljoner kronor. En kraftig försämring från året innan. Det beror till största del på två saker.

1) Lägre intäkter från ”media och övriga intäkter” på grund av Peab och SGA (2012).

2) Under 2013 ökade Djurgårdens övriga kostnader med ca 13 miljoner kronor jämfört med året innan. 45.8 miljoner är också mycket högre än vad man tidigare har redovisat inom denna post.

I samband med flytten till ny stadion hade Djurgården en offensiv marknadsföringskampanj. Bland annat tog man fram en reklamfilm som sändes i TV4. Jag skulle gissa att det svarar för en relativt stor del av ökningen i denna post.

2013 års underskott skapade ett finansieringsbehov i Djurgården Elitfotboll AB. Man gick in i året med ett underskott i rörelsekapitalet och vinsten på spelarförsäljningar var inte tillräckligt stor för att finansiera underskottet i Ebitda. Detta finansieringsbehov löstes genom att föreningen tog emot en gåva i storleksordningen 15.8 miljoner kronor. Dessa pengar användes sedan som ett aktieägartillskott i Djurgården Fotboll AB.

Det är långt ifrån första gången som Djurgården finansierar sin verksamhet externt. Den stora skillnaden från tidigare år är att pengarna i första hand har använts till andra aktiviteter än att finansiera spelarkontrakt. Och behovet av alla dessa pengar hade inte funnits om Djurgården hade valt en budgetlösning för marknadsföring i samband med stadionbytet.

För tittar man på klubbens sportsliga effektivitet så har den blivit bättre. Ration personalkostnader i relation till rörelseintäkter är lägre än någonsin under den senaste 6 årsperioden.

Och tittar man t.ex. på personalkostnader plus avskrivningar på spelarkontrakt dividerat med antal inspelade poäng så är det lika med 1.27 miljoner per poäng. Detta är bättre än vad klubben har presterat tidigare år och skulle kunna jämföras med motsvarande siffra för MFF under 2013 som visar 1.32 miljoner kronor per inspelad poäng. Så nog har ekonomin blivit bättre under 2013. I alla fall om man mäter den i termer av den sportsliga effektiviteten.

Det vore dock magstarkt att säga att Djurgårdens ekonomi har blivit bra. Precis som inför 2013 går klubben in i säsongen med ett underskott i rörelsekapitalet (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder). Man behöver därmed öka sina rörelseintäkter med ca 8 miljoner kronor under 2014. Givet att ”övriga kostnader” kommer ner på för klubben normala nivåer samt att kostnaderna för spelarkontrakt inte ökar jämfört med under 2013. Först då kan klubben klara sig utan externa kapitaltillskott. Ett problem som kan hindra en sådan förbättring är att bidragsgivarna under flera år har lärt Djurgården att det finns pengar tillgängliga.

Högre sportslig ambitionsnivå än vad konkurrenskraften tillåter

Helsingborg. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För ett år sedan skrev jag om att 2012 års bokslut lämnade fler frågor än svar. Den största för min del var om klubben hade förbättrat sin verksamhet i grunden. Det vill säga, ökat sin finansiella konkurrenskraft. Till sin hjälp hade man de 50 miljoner kronor i reavinst på försäljning av spelarkontrakt under 2011. Idag vet vi svaret. Man har inte enbart misslyckas med att stärka sin konkurrenskraft, man har tappat i styrka.

En översikt av klubbens intäkter säger att rörelsen omsatte knappt 6 procent mer än vad den gjorde under 2010. Ett jämförbart år utan extraordinära intäkter från deltagande i Europacuperna eller extraordinära sportsliga framgångar (vilket 2011 måste betraktas som). Denna 6 procentiga ökning kan jämföras med de 20 procent som det allsvenska kollektivets intäkter har ökat med.

En annan fråga var huruvida spenderarfesten och excesserna under 2011 och 2012 också skulle påverka resultatet negativt under 2013. Också här har vi fått svar på frågan. Klubbens personalkostnader vilka till stor del styrs av kontrakterade spelare under 2011 och 2012 uppgick till hela 75.5 procent av rörelseintäkterna. Detta medförde att Ebitda (resultatet före avskrivningar och realisationsvinster på försäljning av tillgångar, samt finansnetto) landade på minus 14.2 miljoner. Detta var alltså klubbens kassaflöde från den löpande verksamheten. Eftersom Helsingborg gick in i året med ett negativt rörelsekapital så uppstod det ett finansieringsbehov under året.

Av denna anledning sålde Helsingborg vinstandelar i framtida vinster på spelarförsäljningar för 14 miljoner kronor. Den framtida vinstdelningen finns som en ansvarsförbindelse utanför balansräkningen och uppgår till 29.5 miljoner kronor, vilket med andra ord de externa investerarna kan få om Helsingborg är tillräckligt framgångsrika i sina spelaraffärer.

Om vi tittar på Helsingborgs kortsiktiga finansiella hälsa så ser vi att man har ett negativt rörelsekapital. Det är ungefär lika ansträngt som efter 2010. Då lyckades klubben utveckla flera spelare som genererade sportslig framgång plus stora reavinster på försäljning av deras kontrakt. Det rättade upp den finansiella hälsan då. Idag är frågan hur värdefull Helsingborgs trupp egentligen är. Dessutom är en del av de framtida realisationsvinsterna redan sålda och bokförda under 2013.

Helsingborg behöver nå balans i Ebitda under 2014. Från minus 14 miljoner till balans. För att lyckas med det måste personalkostnaderna minska rejält samtidigt som intäkterna bör öka. Det senare kräver sportsliga framgångar. Sportsliga framgångar å sin sida kräver duktiga fotbollsspelare. Personalkostnaderna ökar ju bättre fotbollsspelare man kontrakterar. 2014 kan bli ett riktigt svårt år för Helsingborg.

Helsingborgs beteende under de senaste åren är ett klassiskt exempel på överinvestering inom fotbollen. Under det senaste veckorna har flera klubbar presenterat röda siffror. I de flesta fall har dock förlusterna varit kontrollerade och med en stark ekonomi i ryggen. Här sticker Helsingborg ut rejält. Jag skulle säga att klubbens sportsliga ambitionsnivå är högre än vad dess konkurrenskraft tillåter den att vara. Kanske är det självbilden som behöver rannsakas. Klubbens rörelseintäkter på 68 miljoner kronor - vilket alltså utgör grundbasen – är lägre än den allsvenska medelintäkten på 71 miljoner kronor 2012.

Jag har utformat en enkel grafisk modell som visar styrkeförhållandet mellan de allsvenska klubbarna efter 2013 års resultat. Metoden finns beskriven under denna länk. Helsingborg svaga resultat har placerat klubben i ett prekärt utgångsläge. Festen har orsakat en baksmälla. Som vanligt är nyttigt att efteråt ställa sig frågan om det var värt det?

Har Bosse sprängt banken?

Den förra säsongen slutade med ett katastrofalt resultat för Elfsborg. Både i tabellen och i bokslutet. Klubbens ordförande Bosse Johansson försvarar resultatet med att satsningen var avsiktlig. Men det är alltid mer intressant att titta på vad som har kommunicerats tidigare eftersom kommunikationen sällan är konsekvent.

Inför säsongen sade Bosse Johansson i en intervju att klubbens egna kapital gjorde att man kunde klara ett ”ekonomiskt skitår”, 10-15 miljoner kronor i underskott. Och så länge man inte var där så kunde man fortsätta bygga Elfsborg. Nu är man där. Betyder det nu att man inte längre kan bygga klubben?

Jag har delat upp analysen i två delar. I denna första del kommer jag att fokusera på bakgrunden till beteendet som ledde till det negativa resultatet. I del två en kortare analys av resultatet samt hur stor skada det har gjort, egentligen. Efter att Elfsborg redovisade en förlust på 12.7 miljoner kronor finns det ett antal intressanta faktorer att bena ut. 

Starkare konkurrenter 
Som jag tidigare har varit inne på så har Elfsborgs konkurrensfördelsperiod nått sitt slut. Flera konkurrenter har flyttat in på moderna arenor vilket har gett dem större resurser. Empirin från svensk elitfotboll är att större resurser i relation till konkurrenterna ger betydligt bättre möjligheter till sportslig framgång. Bättre sportslig framgång för konkurrenterna genererar samtidigt negativa effekter den egna klubben vilket rimligen pressar de finansiella nyckeltalen.

 

Figuren visar Elfsborgs personalkostnader samt spelarlöner i relation till allsvenskans dito. Prognosen för 2013 är baserad på de hittills publicerade årsrapporterna och prognosen för 2014 är i första hand baserad på det personalkostnadsutrymme som Elfsborg kan antas ha inför säsongen (se längre ned i texten). 2013 års toppade personalkostnader orsakade röda siffror i resultaträkningen samtidigt som de inte nådde upp i 2007 och 2010 års (se längre ner i resultattabellen) komparativa fördel i allsvenskan. Vi kan se en negativ trend i Elfsborgs finansiella konkurrenskraft. 

Dålig utdelning på kontrakt-strategin 
Elfsborgs strategi har varit längre kontrakt med sina spelare med syfte att försäkra sig på marknaden för handel med spelarkontrakt. Längre spelarkontrakt kostar en premie och ökar klubbens totala personalkostnader. Under flera år har det varit en framgångsrik strategi men under den senaste perioden har likviditeten på transfermarknaden varit ojämn vilket kan ha bidragit till att Elfsborg upplever det som svårare att tjäna pengar på strategin.

Högre risktagande? 
En intressant fråga är om Elfsborg tog högre risker än vad klubben tidigare ha gjort? En anledning till det skulle just vara klubbens försämrade konkurrenskraft samt en dålig utväxling på spelarkontrakt -strategin under den senare perioden. Klubbledningen kan ha sett de stora pengarna som ett Champions League kval kan ge som en möjlighet att kompensera för det och kan därmed ökat risken i verksamheten av den enkla anledningen att det kan ha varit sista tillfället på länge att nå denna monetära belöning.  Och ära förstås.

Balanserat styrkort 
Elfsborg har sedan många år tillbaka använt sig av balanserade styrkort, eller balanced scorecard som det så fint heter i Fek A kurslitteraturen. Där arbetar man med fyra nyckeltal. Sportslig framgång (sämst 4:e plats), marknadsintäkter (mål inför varje säsong), resultat på nedersta raden (positivt) samt konsolideringsgrad (det egna kapitalet i relation till personalkostnaderna) som ska vara 50%.

Jag har gjort i ordning en matris om hur Elfsborg uppnår sina målvärden. Under 2013 har man misslyckats med att nå tre av fyra nyckeltal.
 

Det som sticker ut mest är konsolideringsgraden. Här syns det mycket tydligt att klubben har tagit mycket höga risker inför 2013 i förhållande till hur man tidigare har agerat. För att uppnå sitt interna målvärde för konsolideringsgraden hade Elfsborg behövt ha redovisat en vinst på åtminstone 7 miljoner kronor under 2013. 

Klubben gjorde en satsning för att nå sportslig framgång för kapital som man förvisso hade, men inte enligt sina normala internkontroller. Och hade inte Elfsborg vunnit den där bortamatchen mot Nordsjaelland med uddamålet så hade situationen sett ännu mer ansträngd ut. 

Nedskärning 
Om nu Elfsborg ska vara konsekventa i sin ekonomistyrning så bör alltså konsolideringsgraden återställas till sitt målvärde. Vill man göra det redan under 2014 så ska personalkostnaderna sänkas ner mot 45 miljoner kronor. Dessa nivåer har klubben inte legat sedan 2006 och då var allsvenskans totala personalkostnadsmassa 50 procent lägre.

Det betyder att klubben måste prestera bättre sportsliga resultat men med betydligt mindre resurser exponerat mot en högre risk än tidigare (konsolideringsgrad). Lyckas man inte med det så finns det en risk att man positionerar sig som ett mittenlag i allsvenskan. Med de finanser som hör mittenlag till. 

Sammanfattning 
Inför 2013 tog Elfsborg betydligt större risker än man gjort tidigare säsonger. En relevant fråga är om klubbledningen har varit ärlig med hur pass stora risker man egentligen tog? Till exempel uttalade sig klubbledningen självsäkert att ekonomin skulle vara hemma redan efter den andra kvalomgången i kvalspelet i Uefas turneringar. Hade man stanna t där så hade resultatet varit ytterligare ett antal miljoner sämre vilket på kortare sikt hade lett till ett finansieringsbehov

Men fallet Elfsborg 2013 är också intressant i en större kontext. Det är lockande och analysera Elfsborgs agerande från ett ESS perspektiv (Evolutionärt Stabila Strategier). Martin Grossmann skrev för ett par år sedan en paper* där han menar att ESS på ett bättre sätt förklarar rationella beteenden i tävlingar än vad övriga spelteorin gör. Detta eftersom det snarare rör sig om en kamp och inte om byte av varor eller tjänster på en marknad. Detta leder till ännu större finansiella underskott i sportligor än vad övriga spelteoretiska modeller implicerar.

De oproportionerligt stora (i förhållande till allsvenskans) intäkterna som ett gruppspel i Champions League genererar (ca €20 miljoner) kan göra stor skada om en konkurrent hinner få dessa pengar före en själv. Av denna anledning kan det anses vara fullt rationellt att utsätta sig för mycket stora risker och förlora pengar.

-----------------------

*EvolutionarilyStable Strategies in Sports Contests - Martin Grossmann - October 24, 2011

Elfsborg - en kortare genomgång av finanserna

På intäktssidan kan vi se att klubbens svaga resultat i allsvenskan har pressat Elfsborgs förmåga att tjäna pengar. Det är framför allt intäkterna från centrala avtal vilka till viss del är prestationsbaserade.

På kostnadssidan kan vi se att personalkostnaderna var mycket kraftigt upp jämfört med 2012. Här döljer det sig troligen ”engångskostnader” för Mohamed Bangura samt sign-on kostnader för Hauger och Tom Söderberg. Elfsborg gjorde en offensiv satsning inför 2013. Bland annat lånades Mohamed Bangura under uppmärksammade former. Alla dessa får nog betraktas som profilvärvningar vilket hade en stor inverkan på kostnaderna. Ingen av dessa spelare gjorde dock något större avtryck vilket belastade finanserna i form av uteblivna förväntade intäkter.

 

Resultatet på minus 12.6 miljoner blev bättre tack vare det sena segermålet nere i Danmark som kvalificerade Elfsborg till gruppspelet i Europa League. Jag har gjort i ordning en kassaflödesanalys som visar hur Elfsborgs likviditet hade sett ut om man hade misslyckats med den bedriften. Klubben hade upplevt ett finansieringsbehov. Storleken på det hade dock varit någorlunda hanterbart. Antingen genom banklån eller genom försäljning av vinstandelar i den befintliga truppen.

En lustig parantes är att Bosse Johansson förklarade den stora förlusten med rekordhöga avskrivningar. Men faktum är att avskrivningarna har varit högre under flera tidigare år. Dessutom kan jag tycka att det argumentet är lite märkligt med tanke på att Johansson för två år sedan menade att truppen var lågt värderad då flera spelare i truppen hade ett lågt eller inget bokfört värde på balansräkningen.

Anledningen till att avskrivningarna upplevdes höga under 2013 var helt enkelt att truppen inte levererade tillräckligt stora intäkter, antingen genom de löpande intäkterna eller genom försäljning av spelarkontrakt. Rent krasst och med facit i hand borde med andra ord Elfsborg ha gjort en extra nedskrivning redan 2011. Det hade dock gjort förlusten för 2011 på 6.9 miljoner ännu högre.

Men Bosse Johanssons uttalande om att avskrivningarna kommer att minska kraftigt under kommande år bekräftar att Elfsborg inte räknar med att rekrytera några spelare under det kommande året. Och anledningen till det är mycket enkel. Det finns för tillfället inga medel att rekrytera för.

Under många år har Elfsborg presterat goda resultat. Man har kunnat bedriva en långsiktig kontraktsstrategi och gjort andra aktiviteter och investeringar som utvecklat klubben. Dessa möjligheter är idag mer begränsade. Elfsborg kommer att behöva utveckla nya spelare och sälja dessa med vinst för att på så sätt kunna bygga mer kapital.

Tack vare avancemanget till gruppspelet i Europa League är dock Elfsborgs finansiella hälsa inte skadad. Givet att man lyckas banta personalkostnaderna tillräckligt mycket och nå ett neutralt kassaflöde från rörelseresultatet under 2014. På kort sikt har man trots allt ett större rörelsekapital än vad man hade periodvis under föregående år.

 

Detta lite mer kortsiktiga nyckeltal måste sättas i relation till klubbens övriga tillgångar. I första hand klubbens faktiska sportsliga konkurrenskraft samt truppens värde på transfermarknaden. Båda dessa två saker är idag mer osäkra än tidigare år.

Vilka faktorer är det egentligen som gör de europeiska ligorna mindre jämna?

Det är av allmän kännedom att de europeiska ligorna befinner sig i en process som gör de mindre jämna. Däremot råder det lite olika uppfattningar om vad det är som driver denna pågående process. Ett exempel på det är den lite onyanserade diskussionen om att det är den nuvarande regimen i den spanska fotbollen där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter individuellt som har skapat ett tävlingslandskap där Barcelona och Real Madrid har dominerat den spanska ligafotbollen under de senaste åren.

Ekonomen Thomas Peeters vid universitetet i Antwerpen gjorde för några år sedan en studie* där han i första hand ville mäta om de två olika metoderna att sälja sändningsrättigheter på gjorde någon skillnad på tävlingsbalansen i en liga. Resultaten i denna studie gav flera intressanta svar.

Peeters identifierade ett antal olika faktorer som kan tänkas ha inverkan på tävlingsbalansen vilket han alltså har som output i sin modell. Tävlingsbalansen kan mätas på många olika sätt. En förutsättning för denna studie var att hitta nyckeltal som fungerar en jämförelse mellan ligor där antalet lag varierar. Peeters har valt Ginikoefficenten samt NAMSI.

Ginikoefficienten är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet och pekar på hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 (alla har exakt lika stora tillgångar – total jämlikhet) och 1 (total ojämlikhet). Peeters använder Ginikoefficienten för att mäta distributionen av topplaceringar i ligan. Ligasegraren får 3 poäng, tvåan 2 poäng och laget på tredjeplats får 1 poäng.

NAMSI jämför den faktiska standardavvikelsen av segerprocent (oavgjort är värt 0.5 av en seger) i en liga i relation till standardavvikelsen med den sämsta möjliga tävlingsbalansen.

NAMSI mäter med andra ord tävlingsbalansen på säsongsnivå. Ginikoefficienten mäter tävlingsbalansen på lite längre sikt.

Som input i modellen har Peeters identifierat flera olika faktorer. För det första, om ligan är uppbyggd i olika format som skulle kunna tänkas påverka tävlingsbalansen: slutspel (po - playoff) eller inte i ligan.

För det andra: Hur olika sätt på distribution av inkomster påverkar tävlingsbalansen. Här tittar Peeters på dessa faktorer: Kapaciteten att attrahera åskådare (dp - drawing power distribution). Detta mäts som standardavvikelsen av varje klubbs publiksnitt i förhållande till ligans publiksnitt. Ju lägre standardavvikelse desto jämnare kapacitet att attrahera åskådare mellan lagen.

En annan faktor är vilken TV rättighetsregim ligan (br) använder sig av, individuell (t.ex Spanien, Portugal mfl) eller central (t.ex England, Scottland, Tyskland, Sverige mfl). Peeters har också med prispengar från Champions League som input (clpr). Turneringen genererar stora intäkter till deltagande klubbar vilka klubbarna använder till att förstärka sina trupper. Något som kan påverka tävlingsbalansen i den inhemska ligan. Till slut tar Peeters den inhemska marknadens storlek med i beräkningen. Detta mäts i form av logaritmen av BNP för respektive land som är med i denna studie (lgdp).

Mätperioden är 2001 till och med 2008. Peeters gör både en tvärsnittsstudie samt panel-dataanalys.

En plot gjord på data från Peeters studie. Här enbart Ginikoefficienten som en funktion av skillnaden mellan klubbarnas kapacitet att attrahera åskådare (drawing power distribution). Mätperiod 2001 - 2008.

Resultaten i Peeters analys säger att de två olika analysmodellerna för hur sändningsrättigheter säljs (individuellt eller centralt) inte har någon signifikant betydelse för tävlingsbalansen i en liga. Detta resultat bekräftas av både tvärsnittssanalysen samt peneldata-analysen.  

Det som däremot påverkar tävlingsbalansen i de nationella ligorna är deltagande i Champions League (negativt för tävlingsbalansen) och skillnaden mellan respektive klubbs förmåga att attrahera åskådare. Båda dessa faktorer bekräftas i båda modellerna. Också storleken på ett lands ekonomi har en påverkan. Mindre ekonomier verkar ha det svårare att leverera i jämnare liga än större ekonomier. Detta gäller i första hand på säsongsnivå (NAMSI). Ju större ekonomi, desto bättre förutsättningar är det rimligen för fler finansiellt konkurrenskraftiga lag.

Resultaten ger oss inte bara bättre kunskap om vilka faktorer som påverkar tävlingsbalansen. De pekar också på de stora utmaningar som den europeiska fotbollen står inför. Men också för allsvenskan. Peeters är långt ifrån den enda ekonomen som slår fast att Champions League har en negativ påverkan på tävlingsbalansen i de nationella ligorna**.

Det hör till sakernas natur att den allsvensk klubb kommer att förr eller senare nå Champions League och få del av de oproportionerligt stora pengarna (motsvarande nästan 20% av allsvenskans totala omsättning). Detta kommer troligen leda till en försämrad tävlingsbalans i ligan. Just tävlingsbalansen kan argumenteras vara allsvenskans konkurrensfördel jämte andra internationella ligor med att locka (TV)åskådare. Vad händer när allsvenskan tappar kraften i denna konkurrensfördel?

Peeters mäter kapaciteten att attrahera åskådare enbart på stadionnivå. I dagens globala mediavärld finns det dock fler faktorer som gör att klubbarna kan tjäna mer pengar än de intäkterna som matchdagen genererar på stadion. Det finns ett antal klubbar som bland annat genom kontinuerliga framgångar i Champions League har lyckats attrahera supportrar utanför sitt ursprungslands gränser. I de stora europeiska ligorna finns det numera åtminstone en vad man skulle kunna kalla för global klubb. Bayern München har nyligen meddelat att man öppnar ett kontor i New York för att bättre kunna kapitalisera sina framgångar på den globala marknaden för sponsorer. Real Madrid och Barcelona är två globala klubbar som spelar i en liga med lokala klubbar. Båda dessa klubbars sponsorintäkter (€212m respektive 176m) överstiger med råge den närmaste konkurrents totala intäkter (€120m).

Jämlikhetsproblemet i den spanska ligan är inte TV regimen i sig. Utan det faktum att Spanien inte är en tillräckligt stor ekonomi för att kunna leverera fler än två storklubbar. 

Jag tror att det vi ser framför oss är ett fåtal ”superklubbar” i det europeiska tävlingslandskapet. Utmaningen kommer att bli och matcha dessa klubbar i ett intressant tävlingsformat.

-----------------------------

* Broadcasting Rights and Competitive Balance in European Soccer - Thomas Peeters 2009

** Top Clubs' Performance and the Competitive Situation in European Domestic Football Competitions - Christoph Breuer, Tim Pawlowski, Arnd Hovemann