Bakgrunden till aprilskämtet‏

Ni har kanske förstått att det i morse publicerade blogginlägget var ett aprilskämt. I detta inlägg hade jag tänkt att förklara varför jag valde just detta ämne att skoja om.
 
Under väldigt många år har det pratats om de allsvenska klubbarnas driftunderskott och att de allsvenska klubbarna måste sälja spelare för att ”klara driften”. Jag tycket dock att analysen saknar djup och det finns en stor okunskap om det resultatets beståndsdelar och hur de hänger ihop. Därav aprilskämtet. I detta inlägg hade jag tänkt att utveckla ämnet lite mer.

Jag börjar med en översiktsbild där jag har sammanställt de allsvenska klubbars driftresultat (datakälla SvFF:s Kjell Sahlströms årliga rapporter) samt nettoresultatet från spelaraffärer. 

Spelaromsättning är sålda spelarkontrakt minus köpta spelarkontrakt

Det vi ser är ett mycket tydligt samband mellan driftunderskott och storleken på vinsterna från spelaraffärerna. Lägger man till 3 års glidande medeltal för respektive nyckeltal så finns det ett par hypoteser som bör kunna ställas.

1) De allsvenska klubbarna använder nettovinsterna från spelarförsäljningar till att investera i nya saker, direkt. Det handlar till stor del om spelarnas personliga kontrakt. Sign-on bonusar belastar driftresultatet i sin helhet under det året spelarna värvas.

2) De svarta linjerna visar att a) klubbarna över tid säljer för mer pengar än vad de rekryterar nya kontrakt för b) klubbarna anpassar sig till trenderna på marknaden, med något eller några få års fördröjning. Den nedre svarta linjen är något förskjuten åt höger än den övre svarta.

Figuren nedanför ger stöd åt 2a. Det allsvenska kollektivets egna kapital har ökat stadigt under 2000 talet. Att det har varit mer volatilt under de senaste åren beror dels på en mer ojämn likviditet på transfermarknaden och dels på att de allsvenska klubbarna är rikare än tidigare och har utrymme att bära förluster.

Allsvenska kollektivet, utveckling Eget Kapital 2000-2013 (2013 är prognos)

 
En del av kritiken mot de allsvenska klubbarna handlar med andra ord snarare om okunskap om hur redovisningens olika beståndsdelar påverkar varandra. Att säga att klubbarna är beroende av spelarförsäljningar för att få ihop verksamheten är därmed inte helt sant. Det är snarare spelarförsäljningarna som skapar driftunderskottet. Hade de allsvenska klubbarna inte haft transfermarknaden som inkomstkälla så skulle kostnaderna anpassas därefter. Klubbar säljer generellt inte spelare för att rädda resultatet, utan för att de anser sig göra en bra affär.

Samtidigt är ovan analys inte heller helt fullständig. Den behandlar de allsvenska klubbarna som en homogen grupp. Alla klubbar är dock olika duktiga. Det går säkerligen att hitta ett fåtal klubbar som på grund av tidigare dåliga värvningsbeslut, värvar fler nya spelare som förväntas göra ett bättre jobb och på så sätt hamnar i en situation där man till slut gör sig beroende av spelarförsäljningar eller andra kapitalinjektioner. Analysen bör därför snarare hållas på klubbnivå.

Ett mycket bra exempel på hur en enskild klubb kan dra ned resultatet för kollektivet går att hitta i Bosse Lundquists krönika i Sport&Affärer. Exkluderar vi Bosses tidigare klubb Djurgården och dess 84 miljoner kronor i driftunderskott åren 2008-2012 från toppklubbsgruppen så vänder plötsligt det kollektivet en stor vinst till ett positivt nettoresultat (längs ned, text i rött).