Malmö FF till Champions League 2014 - vad hände sen?

För en vecka sedan skrev jag en krönika i Idrottensaffärer hur de stora prispengarna som Malmö FF nu alltså har vunnit kam komma att påverka det allsvenska konkurrenslandskapet. Totalt lär det röra sig om lite drygt 200 miljoner kronor i premier som MFF får in på kontot. Därtill kan man vinna ytterligare 10 miljoner kronor för varje seger i gruppspelet samt 5 miljoner för varje oavgjort resultat. Inklusive publikintäkter samt intäkter från samarbetspartners lär man landa på uppemot 250 miljoner kronor.

Frågan är: Hur mycket är dessa premier värda ur ett allsvenskt konkurrensperspektiv? Oerhört mycket. Så pass mycket att Elfsborg offrade närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 för attförsöka nå dessa premier.

Det är också så pass mycket att det skulle kunna finansiera samtliga Gefles utgifter (inklusive köp av spelarkontrakt) under de nio år klubben har varit i allsvenskan (2005-2013). Detta kan sättas i relation till de pengar som Helsingborg vann och som inte skulle räcka till mer än att finansiera Frölundas tre år långa allsvenska sejour 1998-2000.

Malmö FF:s intäkter från denna säsongs Champions League blir också ungefär lika mycket som de allsvenska klubbarna tillsammans kommer att ha under 2014 i publikintäkter.

Följdfrågan blir naturligtvis, vad händer nu? I bästa fall lyckas ett par klubbar attrahera kapital och använda det till att utveckla sig själva. Det skulle minska Malmö FF sannolika dominans. Det skapar samtidigt nya ringar på vattnet. Det finansiella gapet mellan toppen och botten av allsvenskan kommer då att öka kraftigt. Absolut ingenting tyder nämligen på att de mindre klubbarna ska öka sina intäkter framgent. Det förefaller mest vara brandkårsutryckningar och en ständig press på lokala politiker om ökade subventioner. Och begränsningarna att resa nytt kapital samt nya idéer cementerades som bekant under det senaste riksidrottsmötet.

Ett ökat gap kommer därmed att aktualisera frågan om en allsvenska med färre antal lag. Ett antal klubbledare har redan uttryckt att de vill ha det så. De anser det vara ovärdigt att behöva tappa poäng till så kallade småklubbar som dessutom inte lockar särskilt mycket publik.

Skulle man till slut genomföra en sådan reform så kommer det leda till ytterligare förändringar, förstås. En mindre allsvenska skapar både enligt den fotbollsekonomiska teorin samt enligt empirin stora incitament till överinvesteringar (intäktsbortfallet för spel i lägre division blir större). Man kommer därmed driva för att införa en större tröghet i utbytet av lag mellan de två högsta divisionerna. Och så fort de i allsvenskan etablerade lagen känner sig hotade så kommer ytterligare reformer att genomföras. Så som till exempel kontroversiella fallskärmar till degraderade lag på bekostnad för uppflyttade lag som därmed blir mindre konkurrenskraftiga. Precis så som klubbarna i SHL har lyckats att genomföra och som väckt stor vrede runt om i Sverige.

Inget av ovanstående behöver vara dåligt för svensk fotboll. Men det kommer att påverka flera enskilda klubbar negativt. Klubbar vars direktörer i samlad trupp stod upp och jublade tillsammans med SEF chefen Mats Enqvist när Malmö FF säkrade avancemanget. Å ena sidan borde kanske direktörerna ha varit lite mer försiktiga med vad de önskade sig då. Å andra sidan så jobbar de med största sannolikhet inte kvar på sin nuvarande post när förändringarna kan bli verklighet.