Moneyball - funkar det i fotboll?

I helgen såg jag till slut filmen Moneyball. För er som inte känner till historien så är det en filmatisering av boken Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game skriven av Michael Lewis. Den handlar om hur Billy Beane som var och fortfarande är klubbchef hos MLB laget Oakland Athletics utnyttjade statistisk analys för att skaffa sig konkurrensfördelar. Oakland är en franchise med mycket små resurser och kan därmed omöjligtvis konkurrera om den talang som alla andra klubbchefer ser på marknaden och värderade därefter.

Eftersom alla klubbledare och scouter i första hand tittade på välkända nyckeltal som batting avarage och slugging percentage så medförde det att spelare som hade goda stats i dessa egenskaper värderades högst på marknaden, förstås. 

Beane och hans medarbetare försökte därför hitta nya metoder och verktyg för att hitta spelare som kunde ge dem poäng och segrar. Man hittade verktyg som kunde hjälpa dem att identifiera andra nyckeltal som visade sig vara betydelsefulla för produktiviteten i det offensiva spelet men som alla de andra klubbarna och deras scouter inte värderade alls, till exempel sacrifices och walks. Rent konkret innebar det att Beane kunde rekrytera spelare som andra klubbar ignorerade. Och av denna anledning fick de denna talang till ett lågt pris. Oakland Athletics vann 20 matcher i rad men lyckades inte och har än idag inte lyckats nå World Series.

Boken Moneyball publicerades 2003 och drygt två år senare gjorde ekonomerna Skip Sauer och Jahn Hakes en vetenskaplig studie* för att testa om Moneyball hypotesen verkligen stämde, det vill säga att det fanns en felprissättning på den amerikanska arbetsmarknaden för baseballspelare. Sauer och Hakes mätte förhållandet mellan spelarnas produktivitet och lön under perioden 1999 till 2004. De kom fram till att det fanns en felprissättning under den första delen av perioden. Men de upptäckte också att denna korrigerades efter att boken hade publicerats. Det berodde naturligtvis på att de andra klubbarna började lära sig Beanes metoder. Vissa klubbar rekryterade också management från Oakland A´s för att komma över kompetensen.

När John Henry köpte Liverpool genom sitt bolag Fenway Sports Group pratades det väldigt mycket om att metoden skulle implementeras hos den engelska klubben. Anledningen var att Henry själv redan 2002 hade rekryterat ett analysteam till sin amerikanska sportverksamhet Boston Red Sox för att med hjälp av statistisk analys försöka identifiera marknadsimperfektioner på arbetsmarknaden för baseballspelare. Till skillnad från Oakland så vann Red Sox World Series, både 2004 och 2007. Den stora skillnaden mot Billy Beanes lagbygge var att Red Sox hade enormt mycket större resurser och kunde därför rekrytera bättre spelare. Red Sox närmade sig Yankees höga lönekostnader och man nådde ett gap på ca 25% ner till det tredje laget i den liga i vilken man rankar lönekostnader. Så även om den statistiska analysen kan ha bidragit till båda titlarna så säger den långt ifrån hela sanningen.

Ironiskt nog så har Liverpool än så länge under Henrys vingar gjort precis tvärtom. Istället för att identifiera talang med egenskaper som andra klubbar ignorerar så har Liverpool rekryterat en drös med spelare från de andra engelska klubbarna. Och dessa spelarkontrakt är som många känner till väldigt ofta övervärderade på transfermarknaden.

Frågan är om Moneyball är möjligt inom fotbollen? Klubbarna är förhållandevis duktiga att bedöma talang. Det bevisas till stor del av sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång som uppgår till cirka 80% i de två högsta engelska divisionerna. I Major Legaue Baseball var ett motsvarande samband mellan åren 1986 och 2000 uppmätt med cirka 20% i förklaringsgrad. Det borde rimligtvis innebära att det finns mycket färre felprissättningar på arbetsmarknaden för fotbollspekare än vad det har funnits på den för baseballspelare.

Det verkar också finnas ett missförstånd bland allmänheten för hur Moneyball egentligen fungerar. Det är inte själva statistiska analysen i sig som utgör metoden utan det är förmågan att identifiera relevanta nyckeltal som är viktiga för produktiviteten men som andra klubbar inte värdesätter. Moneyball är inte att hitta offensiva spelare som har bra statistik på antal gjorda mål och poäng. Dessa egenskaper är precis vad andra klubbar redan tittar på och talangen prissätts därefter. Moneyball handlar om att identifiera talang med hjälp av andra nyckeltal alternativt på andra marknader än vad klubbkollektivet gör.

Moneyball skulle förvisso också kunna handla om icke statistisk analys. I grund och botten handlar det om att identifiera talang som finns men inte är värderad. En som har lyckats väl är Arsene Wenger som var något av en pionjär i den engelska klubbfotbollen att göra en noggrann scouting på den globala marknaden och kunde tack vare det rekrytera talang till ett betydligt lägre pris än på den inflaterade inhemska marknaden. Men även denna strategi började så småningom anammas av andra klubbar.

I Sverige har vi sett hur Kalmar FF på ett framgångsrikt sätt har scoutat i Brasilien och exploaterat denna marknad. Men även denna anomalie och arbitrage-möjlighet har försvunnit i och med att de andra klubbarna började lägga resurser på att scouta där. Och hemma i Brasilien märkte man att det fanns en klubb i Sverige som tjänade pengar på deras marknad. Helt plötsligt blev det också dyrare och det krävdes fler mellanhänder eftersom alltfler ville dela på de vinster som uppstod i Sverige.

Det kanske största problemet är att nya och framgångsrika metoder inte förblir hemligheter särskilt längre. Klubbcheferna vill väldigt snabbt sola sig i glansen av framgång och berättar gärna för media hur man har lyckats att nå den. På så sätt utsätter de sig för en risk att själva bli utkonkurrerade med sina egna metoder. Information är värt pengar och boken Moneyball berättade inte bara en fantastisk historia, den korrigerade också en del felprissättningar på marknaden.

---------------------------

* An Economic Evaluation of the Moneyball Hypothesis - Jahn K. Hakes & Raymond D. Sauer, Oct 2005

BK Häcken - unik balansräkning

BK Häcken hör till de klubbar som inte publicerar sin årsredovisning offentligt. Klubbens sportsliga framgångar gör mig nyfiken och jag får göra som i genomgången av GAIS och använda mig av den data som finns tillgänglig tack vare Svenska Fotbollförbundets genomgångar av de svenska klubbarnas ekonomier för att försöka identifiera vad det är som gör klubben så pass konkurrenskraftig som man är.

Figuren nedanför visar hur klubben tjänar sina pengar. Rörelseintäkterna avser inkomster från matchdag, marknad&sponsring samt media och andra centrala avtal. Trots att man kan få för sig att föreställa Häcken som en liten klubb så omsatte man under 2011 hela 15 miljoner mer än vad Gefle gjorde från dessa intäktskällor. Och om vi skulle ranka allsvenskan efter rörelseintäkter så skulle Häcken ha så mycket som sex klubbar bakom sig.

Vi ser också att klubben har en stark positiv nettoeffekt från Gothia Cup. I diagrammet visas denna effekt genom de intäkter som turneringen genererar minus de kostnader som den för med sig. Även om vinsten från Gothia Cup har minskat de senaste åren så genererade turneringen så mycket som 11 miljoner i nettovinst till Häcken. Det är t.ex. mer än 4 gånger så mycket som Djurgårdens marknadsavdelning genererade till sin klubb under 2010. 

BK Häcken - nedbrytning av intäkter (mkr). Orange linje visar klubbens resultat på den nedersta raden. 2007 och 2008 spelade BKH i Superettan.

Det syns också ganska tydligt att klubben, precis som flera av de andra allsvenska klubbarna, fungerar som en talangfabrik. Erfarenheten från allsvenskan säger dock att alternativkostnaden som uppstår i samband med att klubbar säljer sina duktiga spelare blir hög. Det beror på att många klubbar har problem med att hantera det rekryteringsbehov som uppstår. Om vi tittar på Häckens transfernetto nedanför så ser vi mycket tydligt att klubben har relativt låga kostnader för sin spelarrekrytering. 

Result från handel med spelarkontrakt

Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar kostnaden för förvärv av spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare. Eftersom Häcken inte aktiverar sina spelarkontrakt som en tillgång på balansräkningen så kostnadsförs hela transfersumman för det köpta spelarkontraktet direkt samma år som spelarköpet sker. Klubbens årliga kostnad för att rekrytera spelare ligger på mellan 1.5 och 3 miljoner kronor vilket ger en mycket bra avkastning på transfermarknaden utan att ha någon större negativ påverkan på den sportsliga prestationen.

Att klubben är duktig på scouting och utveckling syns även i följande figur. Den visar sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering från den allsvenska säsongen 2011. Häckens personalkostnader ligger ganska exakt i det allsvenska medelskiktet och klubben presterar något bättre än vad den allsvenska marknaden generellt gör. Det betyder att klubben har en trupp som är välbalanserad och presterar mycket väl i förhållande till hur den är värderad av klubbledningen.

BK Häcken rödmarkerad

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att Häcken är en mycket välskött förening. Gothia Cup bidrar till att skapa tillräckligt stora resurser för att klubben ska kunna förväntas positionera sig på den övre halvan. Den mycket kompetenta sportsliga ledningen bidrar dessutom till att föreningen kan tjäna mycket pengar på sin verksamhet. I figuren nedanför kan vi se en översikt på BK Häckens balansräkning som måste vara något av ett unikum i fotbollseuropa.

Av klubbens totala tillgångar är så mycket som 90% pengar. Frågan är hur dessa pengar kan utnyttjas mer effektivt? För ska klubben kunna ta ytterligare ett steg så måste man utveckla sin kommersiella sida och öka sina löpande intäkter. Gör man inte det så finns en överhängande risk att andra klubbar med en högre omsättning rekryterar över Häckens sportsliga kompetens.

Översikt på BK Häckens balansräkning baserad på data från SvFF:s genomgång av de allsvenska klubbars ekonomier.

Lönetak för juniorer

Jag läser att elitserieklubbarna i hockey vill förhandla fram ett lönetak för spelare upp till 21 år. Genom att införa en ingångslön på 18 750 kronor vill man naturligtvis minska de stora talangernas förhandlingsstyrka gentemot klubbarna och kunna exploatera spelarna. Klubbarna säker att man inte gör det för att tjäna pengar och påpekar att ingångslönen gör att vissa klubbar till och med kan få ökade kostnader. Troligtvis menar man att en del talanger idag tjänar mindre än ingångslönen. Det resonemanget faller dock eftersom det omöjligtvis kan finnas särskilt många klubbar som vill betala mer för en spelare än vad han egentligen är värd. Och det värdet speglas förhållandevis väl i dagens regim. 

Därför borde rimligtvis talanger som förväntas vara värda mindre än 18 750 kronor i månaden inte att få något elitseriekontrakt, förstås. Klubbarna har inte råd att allokera bort resurser på spelare som kanske blir bra längre fram och samtidigt riskera att missa det intäktsgenererande slutspelet eller hamna i ett något riskfyllt kvalspel. Däremot stämmer det nog att klubbarna inte kommer att tjäna några pengar genom denna mekanism. För istället kommer klubbarna att använda pengarna till att rekrytera mer rutinerade spelare för att behålla sin sportsliga konkurrenskraft.

Man kan därför fråga sig vad klubbarna har att tjäna på förslaget. Många duktiga talanger lämnar elitserien för spel i NHL i relativt tidig ålder, oavsett hur mycket än de svenska klubbarna betalar dem. Så genom att sätta ett lönetak på talangerna så kan man exploatera denna kategori spelare under den tid de producerar i elitserien. Och de resurser som lösgörs allokeras till övriga spelare som inte är tillräckligt bra för NHL men som är väl duktiga för att vara värdeskapande i den svenska hockeyligan och därmed riskerar att värvas av andra ligor som konkurrerar om den hockeytalang som finns ute i världen.

Är det då genomförbart? Inte alls omöjligt, klubbarna borde ha förhållandevis goda möjligheter att få igenom det här i en förhandling med Sveriges ishockeyspelares centralorganisation (SICO). Det blir helt enkelt mer pengar över till deras medlemmar och det lär inte finnas särskilt många juniorer i den organisationen.

AIK Fotboll Q1 - alternativkostnaden för spelarförsäljningar

Idag presenterade AIK Fotboll AB rapport för det första kvartalet. Som vanligt ska man vara mycket försiktig med att dra några slutsatser eftersom det under det under denna period inte sker några större affärsdrivande aktiviteter som genererar intäkter. De inkomster som klubben erhåller från försäljningen av säsongskort periodiseras över året i samband med att matcherna äger rum.

Det som kan vara av intresse under 2012 års första kvartal är att AIK gjorde en profilrekrytering i form av Celso Borges som anslöt som free-agent strax efter årsskiftet. Förvisso behövde klubben inte betala någon övergångssumma men det betyder inte att spelaren är gratis för det. Ett utgående innebär att spelaren äger sitt marknadsvärde vilket innebär att om han är tillräckligt talangfull så kommer efterfrågan på hans signatur att driva upp värdet på det personliga kontraktet.

Det är också det som har hänt i samband med denna rekrytering. AIK:s personalkostnader under det första kvartalet ökade med 7.9 miljoner kronor vilket till största del kan förklaras genom den sign-on fee som man fick betala till Celso Borges. Det gör också att klubbens resultat för perioden ser svagare ut. Men precis som jag skrev i min analys av AIK:s tredje kvartal 2011 så kan klubben börja att ta höjd för högre intäkter som man kommer kunna tillgodoräkna sig från och med säsongen 2013 och flytten in på den nya arenan i Solna.

Samtidigt är det här ett lysande exempel på den alternativkostnad som uppstår när fotbollsklubbar säljer spelarkontrakt för större summor. I de flesta fall har de spelare som är aktuella för export de som har nått en så pass hög nivå att spelarnas lön är lägre i förhållande till deras prestation. Så när dessa spelarkontrakt säljs så uppstår ett talangunderskott i truppen vilket oftast skapar ett rekryteringsbehov. Och för att lösa det behovet vill klubbarna gärna hitta spelare som har förhållandevis goda dokumenterade kvalitéer. Dessa kvalitéer är också det som kostar eftersom spelarnas talang inte är någon hemlighet på marknaden. Den är observerad av väldigt många andra klubbar också. Men dessa förvärv är också förenade med risk. Det är inte säkert den rekryterade spelaren presterar lika bra i sin nya omgivning. Så det är dessa kostnader som klubbarna hela tiden måste försöka att minimera. Ett sätt är att försöka hålla nere spelaromsättningen så väl det går. 

Figuren nedanför visar en jämförelse av det första kvartalet under de tre senaste åren.

I övrigt kan vi notera att intäkterna från sponsorer och marknad har ökat med nästan tre miljoner kronor jämfört med det första kvartalet 2011, från 10.5 miljoner till 13.1 miljoner vilket till största del förklarar ökningen i rörelseintäkterna. Försäljningen av Kevin Walker till GIF Sundsvall, tillsammans med ett utbildningsbidrag för annan spelare inbringade lite drygt en halvmiljon kronor i transferintäkter.

Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att den är förhållandevis svullen. En starkt bidragande orsak till det är de stora kortfristiga fordringarna där övriga fordringar uppgår till 25.6 miljoner kronor. Troligtvis avser det de sista delbetalningarna för de intäkter som klubben redovisade under 2011 från försäljningen av Bangura x2. Klubbens långfristiga skulder har ökat med 4.75 miljoner vilket baserat på vad som kommuniceras i kvartalsrapporten avser förutbetalda intäkter från sponsoravtal som är kopplade till den nya arenan och som därmed kommer att bokföras som en intäkt om mer än ett år men som betalades ut till AIK redan under det första kvartalet 2011.

GAIS - hur vänder de trenden?

GAIS är den första allsvenska klubben sedan Örebro SK som har redovisat ett negativt eget kapital och därmed hamnat på licensnämndens radarskärm och granskning. Tyvärr finns det ingen årsredovisning tillgänglig offentligt vilket innebär att detta inlägg utgår från de siffror som SvFF har presenterat i sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. Det innebär att en hel del data som hade varit relevant inte syns vilket påverkar analysen som får utgå från något fler antaganden. Framför allt balansräkningen skulle jag önska få en inblick i för att få en bättre bild av verkligheten. Men trots allt så går det att grafiskt visa en del trender i utvecklingen över tid.

Att GAIS vid årsskiftet redovisade ett negativt eget kapital på 6.7 miljoner kronor beror på att kostnaderna har vuxit betydligt mer än intäkterna har gjort. De två figurerna nedan visar klubbens utveckling vad gäller rörelsekostnader och intäkter. Sedan 2006 har kostnadsmassan ökat med så mycket som 18 miljoner och 2011 var klubbens personalkostnader nästan 4 miljoner högre vad de totala kostnaderna var 2006. Intäkterna har däremot inte alls ökat i samma takt. 2011 var intäkterna från matchdag, marknad & sponsring samt centrala avtal 5 miljoner högre än motsvarande säsongen 2006. Trendlinjen för personalkostnaderna är betydligt brantare än den för rörelseintäkterna vilka trots allt är den intäktskälla som i första hand bör förväntas finansiera dessa kostnader.

Det vi också kan se att klubben har fått ökade finansiella kostnader vilket beror på att klubbens balansräkning har blivit större och den är finansierad genom skulder vilket naturligtvis kostar pengar. Under 2011 var finansnettot minus 1.5 miljoner vilket kan jämföras med minus 300 tusen för säsongen 2006. I figuren saknas kostnader för avskrivningar på spelarkontrakt vilket istället återspeglas i nettoresultatet från spelartransfers lite längre ned.

Fig1: kostnader och Fig2: intäkter (mkr). Obs: kostnaderna är exklusive avskrivningar.

Denna utveckling har lett till att balansräkningen är oerhört svag. Figuren nedan visar de stora dragen i den. Noterbart är att det bokförda värdet på klubbens spelarkontrakt är 8.4 miljoner kronor vilket är 3 miljoner högre än för ett år sedan. Det borde förklaras genom att GAIS köpte tillbaka Wanderson och aktiverade kostnaden för transfern som en immateriell tillgång på balansräkningen. Kostnaden för Wanderson skrivs därmed av linjärt över de tre år som kontraktet löper. Vi ser även att klubben endast hade 0.5 miljoner i sin kassa per den 31:a december 2011 och balanslikviditeten (omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder) var enligt SvFF:s rapport mycket svaga 0.3 vilket indikerar på att klubben upplever likviditetsproblem vilka man behöver finansiera. Vi ser också att klubbens skulder är högre än dess bokförda tillgångar. GAIS står med andra ord inför en mycket stor utmaning där man måste skapa värden ur en obefintlig kassa och de andra bokförda tillgångarna. 

Tillgångar vs Skulder & Eget kapital (mkr)

Frågan som alla ställer sig är naturligtvis hur GAIS ska lyckas att göra det och förbättra sin finansiella hälsa. Vi har läst om att klubben tänker sälja Gaisgården och på så sätt få in likviditet och en positiv resultateffekt som skulle förbättra det egna kapitalet. Ett annat sätt är att sälja spelare. Här måste vi komma ihåg att nettoeffekten från spelarförsäljningar kommer att begränsas genom avskrivningar samt nedskrivningar av de på balansräkningen bokförda spelarkontrakten. Om vi till exempel antar att Wanderson står för 7 miljoner av de 8.4 miljonerna hos de immateriella tillgångarna så skulle en försäljning av brassens kontrakt för en summa av 10 miljoner ge en positiv resultateffekt på 3 miljoner kronor. Tittar vi på klubbens spelaraffärer under de senaste sex åren så ser vi att dess nettovinster från denna aktivitet inte har varit särskilt stora. Resultatet är beräknat genom att man från klubbens intäkter från spelarförsäljningar subtraherar avskrivningar samt nedskrivningar på spelarkontrakt samt eventuella kostnader för hyra av spelare.

Man bör också fundera på hur mycket pengar som spelartruppen egentligen är värd. Alla pratar om Wanderson, men han är trots allt 26 år gammal och hade han varit så pass efterfrågad på marknaden som många påstår att han är så hade han naturligtvis inte spelat i GAIS idag. Rent bokföringsmässigt kan det också vara mer lönsamt att sälja en annan spelare som saknar bokfört värde på balansräkningen. Men frågan är hur stor den årliga driftkostnaden är för Wanderson och om det finns andra spelare i truppen som har ett värde ute på spelarmarknaden.

Men vi måste också ha i åtanke att när klubben säljer spelare så det det produktivitet som försvinner från truppen vilket ju skapar kostnader, antingen i form av ett rekryteringsbehov och/eller negativa effekter från sämre sportsliga prestationer. Och historiskt sett så visar bilden också att klubbens kostnader för spelarrekrytering har varit förhållandevis höga.

Intäkter spelarförsäljningar och det bokförda resultatet från spelartransfers (mkr)

Genom att sälja Gaisgården och att göra en eller annan spelaraffär kan man förvisso förbättra klubbens mycket ansträngda likviditet och minska det negativa egna kapitalet. Men det är inget som löser klubbens verkliga problem. Det första är dessutom en operation som kommer att öka de löpande kostnaderna eftersom klubben blir tvungen att hyra anläggningen från den motpart som man säljer den till. Vi måste också ha på minnet att GAIS inte har hamnat i den här situationen på grund av uteblivna fastighetsaffärer utan enbart eftersom kostnaderna har vuxit snabbare än intäkterna. Något som är en funktion av de historiska beslut som klubbledningen har fattat med syfte att säkerställa en viss nivå av sportslig framgång. Så sanningen är den att man måste börja göra saker lite annorlunda och lite bättre. Och man måste börja göra det ganska så fort för att undvika att situationen till slut blir ohanterbar.

Personalkostnader vs tabellplacering: Empiri från Allsvenskan

Jag har tidigare testat sambandet mellan intäkter och tabellplacering i svensk elitfotboll (det går att läsa om här). I brist på data har jag inte kunnat testa personalkostnaderna. Men idag och för tredje året i rad levererar SvFF i sin årliga presentation av de allsvenska klubbarnas ekonomier uppgifter på respektive klubbs personalkostnader.

I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.

I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.

Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?

En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.

Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.

Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.

Vem tjänar egentligen på ett nytt kollektivavtal?

Om ni har missat det, så skriver jag varannan tisdag en krönika på magasinet Offsides nya och fräscha hemsida. Igår skrev jag den om den arbetsmarknadskonflikt som råder mellan föreningen svensk elitfotboll och spelarfacket och det faktum att spelarna har betydligt mer att förlora än att vinna (läs gärna krönikan här innan ni fortsätter här).

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.

Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.

Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste - hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki. 

Vem säljer Leo Messi?

Till den franska tidningen L´Equipe säger Barcelonas president Sandro Rossel att en privatägd klubb skulle sälja Leo Messi för att tjäna pengar men det gör inte FC Barcelona.

Det är naturligtvis mycket möjligt att så skulle vara fallet. Vi minns mycket väl hur Manchester United sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för £80 miljoner. Man gjorde det för att det var en fantastisk affär som visade sig vara värdeskapande för samtliga inblandade parter. Ronaldo fick en högre lön i Spanien och Real Madrid har sedan affären genomfördes både ökat sina intäkter samt klubbens vinst. Och på andra sidan transfern fick Manchester United extremt bra betalt samtidigt som man inte har förlorat några marknadsandelar. Men en förutsättning för att affären överhuvudtaget skulle bli av var att Real Madrid har en omsättning som är ungefär €100 miljoner högre än ManUtd. Christiano Ronaldos producerade nytta är därmed högre i Real än vad den var i den engelska klubben.

Nu var det här var enbart en beskrivning av de finansiella drivkrafterna bakom affären. Och det var säkert inte det budskap som Rossel försökte föra fram. Så låt oss fundera om huruvida Leo Messi hade varit kvar i Barcelona om nu klubben skulle ha privata ägare. Kan vi vara säkra att Leo Messi skulle få lämna Barcelona? Kanske beror det på vilken ägare som det rör sig om.

Skulle Roman Abramovich äga Barcelona så skulle troligtvis Messi spela där idag och även nästa säsong, tillsammans med alla andra av hans nuvarande lagkompisar. Erfarenheten från England säger att Romans rationella val när det kommer till fotboll utgår från att maximera antalet vunna poäng och titlar och inte finansiell avkastning. Skulle Barcelona däremot ägas av familjen Glazer så hade kanske utfallet blivit annorlunda. Erfarenheten från Tampa Bay och Manchester United säger oss att Glazers rationella val helt och hållet grundar sig på att maximera de finansiella nyckeltalen, i första hand intäkter minus rörelsekostnader.

En sak är helt säker, skulle Barcelona ha haft intäkter i storleksordningen som en medelklubb i den spanska ligan har så hade Leo Messi för länge sedan ha varit såld till en klubb som befinner sig högre upp i fotbollens näringskedja. Liksom många av de andra storspelarna som Barcelona själva har producerat i La Masia. Och det oavsett om klubben hade varit privatägd eller inte. Att Messi spelar kvar i Barcelona beror till största del på att ingen annan klubb i världen har tillräckligt stora intäkter för att med hjälp av dessa både övertala den katalanska klubben samt spelaren. 

Så även om Barcelona skulle ägas av familjen Glazer så är det inte säkert att det hade varit just Leo Messi som skulle ha blivit såld. För kanske hade istället någon eller några andra av de duktiga spelarna i dagens Barcelona ha blivit transfererade till andra klubbar. 

MFF spelarkontrakt & cash flow 2012

I skymningspressen kunde vi idag läsa om de utgående kontrakt som Malmö FF behöver managera under året. Det rör sig om bland andra om de mer eller mindre produktiva spelarna Johan Dahlin, Jimmy Durmaz, Wilton Figueiredo och Daniel Larsson. Att spelares kontrakt löper ut är naturligtvis en del av klubbarnas vardag. Det som är mer intressant är hur klubbarna kan hantera det och vilka förutsättningar de har för att göra det.

Sedan flytten in på Swedbank Stadion har MFF:s kostnadskostym ökat markant. Till största del beror det på de höga kostnader som den nya arenan har fört med sig. Klubben som äger samtliga kommersiella rättigheter på arenan har svårt att utnyttja kapaciteten och den står mer eller mindre tom under fler än 90% av årets dagar. Det är ansträngande för klubbens finanser. 

Under 2011 löste MFF sitt finansieringsbehov genom att tillföra 28.5 miljoner i kapital genom att sälja vinstandelar i spelartruppen. Även gruppspelet i Uefa Europa League genererade stora intäkter men som troligtvis ännu inte i sin helhet hade betalats ut från Uefa innan förra årets utgång. Under 2012 spelar MFF enbart allsvenska matcher samt svenska cupen och möjligheterna att sälja vinstandelar i spelartruppen är naturligtvis betydligt mer begränsade. En fråga som dyker upp är hur klubben kan hantera ett sådant år och samtidig möta ett förmodat investeringsbehov i nya spelarkontrakt.

Figuren längre ner i inlägget visar klubbens kassaflöden så som de skulle kunna se ut under 2012. Man gick in i året med 5.9 miljoner kronor i kassan. Ett troligt kassaflöde från Ebitda (under en förhållandevis framgånsgrik allsvensk säsong) borde ligga i trakterna av minus 20 miljoner vilket kräver finansiering, förstås.

Detta löser sig till stor del genom en mycket trolig och rejält positiv förändring i rörelsekapitalet som till största del beror på att Uefa betalar ut de intäkter från Europaspel som Malmö FF redovisade i 2011 års bokslut men som inte betalades ut under förra bokslutsåret (orsakade en negativ förändring i rörelsekapitalet för 2011).

figuren visar en simulering av MFF:s möjliga kassaflöden under 2012. Svarta staplarna är utgående balans respektive års slut. Röda staplar = negativt kassaflöde. Gröna = positivt kassaflöde.
Klicka på bilden för bättre upplösning.

Vid detta vägskäl står klubben, och man vet också om att ett antal spelare troligtvis kommer att lämna. Knäckefrågan är hur man bäst hanterar det:

Ett sätt skulle kunna vara att försöka avyttra samtliga spelare som har utgående kontrakt redan under sommaren. Problmet är att varje utgående kontrakt har en begränsad uppsida på transfermarknaden eftersom spelaren med ett halvår kvar på kontraktet äger en stor del av sitt egna marknadsvärde  Här ska alltså nyttan från transferintäkterna värderas mot alternativkostnaden som uppstår i samband med en hög spelaromsättning mitt under sommaren.

Ett annat sätt skulle kunna vara att försöka sälja en duktig spelare med lång tid kvar på kontraktet vilken på egen hand skulle kunna generera högre intäkter och skapa utrymme för en lägre spelaromsättning under innevarande år. En sådan strategi hänger samtidigt på ifall det finns en efterfrågan på ett sådant affär. Och att det finns likviditet i en transfermarknad som var ganska passiv under vinterns transferfönster.

Det vi med tydlighet också ser i figuren är att hanteringen av spelarkontrakten (och hur dessa realiseras) blir direkt avgörande för klubbens förmåga att kunna hantera spelaromsättningen som förr eller senare dyker upp. Transferintäkter skapar utrymme till att kunna köpa loss spelarkontrakt av andra klubbar. Ett utrymme som dock begränsas av det faktum att klubben redan under det förra året har kapitaliserat en del av framtida transferintäkter och behöver därför betala ut en okänd summa pengar till sina finansiärer när spelare säljs. 

Så länge klubben klarar av att göra enstaka stora spelaraffärer gör enstaka bosmanfall mindre skada. Men det är också ganska uppenbart att Malmö FF behöver ett någorlunda regelbundet spel i internationella cuper för att kunna fortsätta finansiera sin nuvarande kostnadskostym.

Klubben ser ut att kunna klara 2012 års kassaflöden förhållandevis väl trots allt. Hur man hanterar sina spelarkontrakt under 2011 kommer däremot vara direkt avgörande för den närmaste framtiden. Och det finns ett mycket begränsat utrymme för misstag.

Sändningsrättigheterna till Bundesliga

Idag annonserades att Sky Deutchland AG har vunnit auktionen om de nationella sändningsrättigheterna för Bundesliga för fyra säsonger med start 2013-14. Enligt Bloomberg får Sky betala €468 miljoner per år. Totalt sätt inklusive de free-to-air rättigheter som Bundesliga säljer förväntas den högsta ligans intäkter från media att öka till cirka €600 miljoner, en ökning med 52% från det nuvarande avtalet.

Den stora ökningen är kanske något förvånande eftersom Sky Deutchland som har haft rättigheterna sedan 2009 inte tjänar några pengar på sin verksamhet. Anledningen till det är att tyskarna inte vill betala för att se på TV. De ser inget värde i det som sänds på betalkanalerna och The Economist hade för  snart två år sedan en artikel om det (läs den gärna här).

Så man kan naturligtvis fråga sig varför Sky Deutchland betalar ännu mer pengar för den kommande perioden. Det sägs att bl.a. Deutche Telecom och Al Jazeera konkurrerade om rättigheterna vilket naturligtvis drev upp priset. Det senare bolaget knyckte i höstas rättigheterna till den franska ligan framför näsan på de förra innehavarna Canal Plus.

Så alternativet för Sky Deutchland hade varit att inte köpa sändningsrättigheterna till Bundesliga och då hade  man troligtvis ha fått stänga igen butiken inom en snar framtid. Premium Sporträttigheter i allmänhet och toppfotboll i synnerhet är kanalbolagens enskilt största försäljningsdrivande rättighet. För att finansiera förvärvet räknar Sky Deutchland AG (som till 49% ägs av Rupert Murdochs NewsCorp) med att resa €300 miljoner genom en nyemission under 2012. Till aktieägarna säger bolaget att man kommer att gå med vinst 2013. Det har man dock sagt flera gånger tidigare och det här blir den åttonde emissionen sedan bolaget noterades på den tyska börsen 2005.

Så den här affären är troligtvis något av sista chansen för Sky att överleva i Tyskland. Bolaget måste öka antalet abonnenter från de ca 3 miljoner som man idag har. Den tyska marknaden är som bekant mycket större än men Sky måste få tyskarna att ändra sitt konsumentbeteende och få dem att allokera mer av sina disponibla inkomster från andra varor och tjänster till att köpa betal-TV.

Hur stor effekt får då avtalet för de tyska klubbarna? Nedanstående figur simulerar en ungefär ökning från dagens nivåer och hur den kommer att distribueras till ligans samtliga klubbar, från Bayern München som får mest pengar, till den klubb som får minst. Förvisso kommer de tyska klubbarna att uppleva ökade intäkter och man kommer att öka sin konkurrenskraft mot omvärlden och får därmed bättre möjligheter att konkurrera om talang. Steget till den absoluta toppen är dock fortfarande relativt stort och om ett par månader kommer Premier League att lägga ut sina sändningsrättigheter till försäljning. Marknadsbedömare pratar om en ökning på 35-50%, då främst från tillväxtmarknaderna i Asien.

Klubbarna i Bundesliga får nu hålla tummarna att Sky Deutchland är framgångsrika och lyckas nå lönsamhet. Om tysken till slut lär sig att betala för TV så finns det mer pengar att hämta i framtida avtal. Om Sky däremot misslyckas så är den framtida tillväxten på ligans mediaintäkter begränsad.  

Djurgården Fotboll bokslut - Dead Money & Commercial Death

Djurgården Elitfotboll AB som driver Djurgårdens elitverksamhet redovisade en förlust på dryga 20 miljoner för bokslutsåret 2011 och har under de tre senaste åren haft ett samlat underskott på 69 mkr.

Under hösten skrev jag detta inlägg som analyserade händelseförloppen som har lett till den mediokra trenden. Denna gång kommer jag fokusera om huruvida klubben kan förväntas att nå en ekonomi i balans och när? För att kunna eliminera förlusterna behöver Djurgården både öka intäkterna och se över kostnaderna. På intäktssidan kan vi se att man under det förra året har lyckats vända den negativa trenden och lyckades växa igen.

I resultaträkningen ser vi att Ebitda har blivit mindre dålig. Och den hade varit något bättre under 2011 om klubben inte hade tagit på sig kostnader för en arenautredning samt reservation för en eventuell kostnad som en skatterevision menar att klubben ska påföras. Men även utan dessa kostnader så skulle klubbens resultat vara mycket mycket svagt.

Nedanför Ebitda märker vi i första hand avskrivningar på spelarkontrakt. För ungefär en månad sedan läste jag en direkt felaktig definition av denna kostnad. I den stod det att kostnaden för avskrivningar uppstod i samband med att klubben inte hade lyckats sälja spelare och att spelartruppen därför minskade i värde. Det är naturligtvis fel och de redovisade avskrivningarna är helt enligt plan i enighet med rådande redovisningsprinciper.

När klubben köper loss ett kontrakt från en annan klubb så betalar man en transfersumma. Denna summa definieras som en investering för nuvarande och kommande år och istället för att kostnadsföras i sin helhet under förvärvsåret, så aktiveras spelarkontraktet som en tillgång på balansräkningen och skrivs sedan av linjärt under kontraktets löptid. När t.ex. Djurgården köpte kontraktet med Johan Oremo för 10mkr och skrev ett nytt med spelaren med en löptid på 4.5 år så blev avskrivningen på detta kontrakt 10 mkr/5 bokslutsår = 2mkr per år i avskrivning. Och denna avskrivning samt dessa på andra köpta spelarkontrakt finns där, oavsett om klubben säljer spelarkontrakt eller ej. Och kostnaden för avskrivningar kommer troligtvis att finnas även i framtiden eftersom Djurgården rimligtvis även kommer att köpa spelarkontrakt också i framtiden.

Det vi också kan se i resultaträkningen är att Djurgården under 2011 har finansierat sina kostnader för spelarförvärv genom att sälja vinstandelsbevis för 3.6mkr.

När alla intäkter och kostnader är hopräknade så uppgår förlusten för bolaget på minus 22 mkr. Låt mig försöka bena ut varför.

Sunk costs aka dead money
En viktig anledning till klubbens negativa resultat är att man har haft en möjlighet att ta dessa förluster. Magnus Pehrsson har kunnat rekrytera i stort sett en helt ny trupp och betrakta de gamla misslyckade förvärven som den sunk cost dessa de facto är. Det betyder att värderingen av de spelare som klubben har värvat under Pehrsson ledning baseras på deras förväntade prestationer och de framtida intäkter som klubben förväntas att kunna generera från de olika inkomstklasserna. Allstå inte baserat på det (icke)utrymme som klubbens intäkter kontra befintliga kostnader i dagsläget ger. Det skulle i så fall betyda att klubben hade behövt vänta till de gamla kontrakten löper ut och fram till dess identifiera och rekrytera spelare vars anskaffningskostnad rymmer sig inom en obefintlig budget.

Problemet med en sådan strategi är att de gamla spelarkontrakten inte är produktiva vilket troligtvis skulle leda till att klubben skulle förlora än mer intäkter och tiden i mediokerheten skulle därmed på så sätt förlängas. I Djurgårdens personalkostnader för 2011 finns det därför en hel del så kallade döda pengar som belastar resultaträkningen men som inte genererar någon nytta. I första hand handlar det om kontrakten med Prince Ikpe Ekong, Johan Oremo och Kennedy Igboananike. 

Kassaflöde
För att kunna ha en sådan strategi behövs det tillgång till kapital. I kassaflödesanalysen ser vi att klubben under de senaste åren har haft ett stort finansiringsbehov, förstås. Det negativa Ebitda måste finansieras på något sätt och klubbens misslyckade spelarrekryteringar har förutom dåliga prestationer för laget i ligan, inte heller har genererat några inkomster när de förr eller senare lämnar klubben.

Under 2011 finansierade bolaget sig genom 15 Mkr i kapitaltillskott vilket var ett lägre belopp än 2010. Noterbart är att Djurgården under 2011 hade ett positivt kassaflöde från handel med spelarkontrakt. Men här handlar det i första hand om att klubben har sålt vinstandelsbevis i spelare för 3.6mkr.

Pehrsson har under vintern pratat om hur klubben har byggt ett nytt lag utan en enda extern krona inblandat. Det är naturligtvis en sanning med en väldigt stor modifikation eftersom klubben har haft ett finansieringsbehov vilket man har löst genom kapital från externa finansiärer. 

Och det hela är lite tragikomiskt om vi ska se saken från ett investerarperspektiv. Tidigare köpte investerarna vinstandelsbevis i spelare som klubben identifierade och rekryterade. Tanken var att dessa spelare skulle göra nytta åt klubben men även skapa avkastning till investerarna när spelarna så småningom såldes vidare till klubbar högre upp i fotbollens näringskedja. Alternativt genom att få en del av vinsterna från spel i Europacuperna som spelarnas prestationer bidrog till. Istället visade spelarna sig inte vara tillräckligt duktiga och blev en sunk cost för klubben. Och för att lösa det problemet måste nu investerarna även betala spelarnas återstående tid på kontraktet.

Commercial death

De döda pengarna är dock inte den enda anledningen till att Djurgården redovisar stora förluster. Ration personalkostnader i förhållande till intäkter var under 2011 inte större än 66% vilket egentligen inte avviker särskilt mycket från det allsvenska genomsnittet. Det måste med andra ord finnas en annan del i verksamheten som kostar alldelses för mycket pengar. Och det gör det också och den syns till stor del i de förhållandevis höga "övriga kostnaderna" i resultaträkningen som utgör så mycket som 55% av klubbens omsättning. Dessa kostnader finns till största del hos Djurgårdens Fotboll Försäljning AB (DFFAB) som är ett helägt dotterbolag till Djurgårdens Elitfotboll AB som driver elitverksamheten.

DFFAB bedriver Djurgårdens reklam- och marknadsaktiviteter, sponsring samt köp och försäljning av souvenirer. Alla intäkter och kostnader som är förenliga med denna del av klubbens verksamhet finns i det bolaget. Om vi tittar på lönsamheten i DFFAB så ser vi ganska snabbt att klubben betalar ett ganska högt pris för att sälja sponsorpaket och sina souvenirer. Kostnaden för sålda varor under 2011 landade på 2.6mkr vilket indikerar att Djurgården under det förra året sålde souvenirer för cirka 5mkr. Resterande inkomster kommer från sponsorer och samarbetspartners. På kostnadssidan finns förutom inköp av varor även personalkostnader samt övriga omkostnader för försäljning och marknadsföring samt lokalhyror etc.

Under 2010 var nettoresultatet från denna verksamhet endast 2 mkr. Tyvärr finns det idag ingen officiell data tillgänglig för 2011 års vinst men baserat på de senaste årens trend borde det ha landat någonstans i intrevallet 3-5mkr. Det är lite anmärkningsvärt att Djurgårdens marknadsintäkter är så fascinerande låga med tanke på det starka varumärket klubbledningen ständigt påstår att klubben har. Det blir också rentav genant om vi sätter dessa intäkter i relation med de kostnader som klubben har allokerat till den kommersiella delen av verksamheten. Frågan är om inte småklubbar som t.ex Gefle och Trelleborg har ett större netto från sina i det närmaste obefintliga marknadsaktiviteter än vad Djurgårde har haft under de senaste åren. Här finns troligtvis den allra största förbättringspotentialen att hämta, frågan är - kan man?

Tid för profit
En intressant fråga är naturligtvis när Djurgården Elitfotboll AB kan förväntas redovisa svarta siffror. Under 2012 kommer klubben att till viss del kunna kapitalisera sin siste (i alla fall sista hela) säsong på Stadion. Under vintern har det även försvunnit ett par döda pengar ur truppen. Men det är nog inte särskilt troligt att klubben kommer att kunna redovisa ett positivt resultat på den nedersta raden redan för bokslutsåret 2012. Det är inte heller helt osannolikt att det kommer att finnas ytterligare finansieringsbehov under detta år.

Under 2013 flyttar klubben in i toppmoderna arenafaciliteter som förutom bättre publikkapacitet även rymmer exklusiva stolar och utrymmen som går att paketera och sälja till ett betydligt högre pris än vad klubben har kunnat göra tidigare. Intäkterna och lönsamheten under matchdagen kommer att ges goda möjligheter att öka ganska rejält.

Att lämna Stadion har varit en het potatis, förstås. Klubbledningen har använt förbundets arenakrav som ett politiskt verktyg att göra flytten. Det är dock ingen tvekan om att det största motivet till en flytt är ekonomin. Ju fortare man kan börja nyttja fastigheterna, desto större är chansen att klubben kan finansiera sin elitverksamhet på egen hand. Men det kommer inte att ske av sig självt. Förutom den sportsliga ledningens prestationer så måste även marknadssidan rannsaka sig själva och börja leverera resultat.

Seriefinal i Bundesliga – David mot Goliat

Ikväll spelas matchen mellan Borussia Dortmund och Bayern München. Ett möte som kan komma att avgöra vem som vinner titeln i årets Bundesliga. Även om matchen på planen förväntas att vara jämn och oviss så spelar klubbarna i en helt annan division om vi tittar på hur mycket pengar båda spenderar på sina spelartrupper. Följande figur visar personalkostnaderna för båda klubbarna samt Borussia Dortmunds procentuella andel. Dortmunds resurser är ungefär en tredjedel av det som Bayern kan spendera och naturligtvis spenderar. Den relativa skillnaden mellan Bayerns och Dortmunds personalkostnader är ungefär lika stor som den mellan Real Madrid och Valencia eller Atletico Madrid i den spanska ligan.

Den mycket enkla anledningen är att Bayern München har ett mycket starkare globalt varumärke än alla andra klubbar i Bundesliga vilket man framgångsrikt har kunnat exploatera.

För lite drygt tre år sedan skrev jag i detta inlägg att förändringen i sättet att sälja sändningsrättigheter i Italien (från individuell till kollektiv) kunde förväntas leda till en omallokering av talang från Serie A till Bundesliga som under de senaste åren har upplevt en stark tillväxt på sponsorsidan. Men faktum är att från de €150 miljonerna som sponsormarknaden har vuxit med sedan säsongen 2006/07 så har Bayern München fått ungefär 50% av denna tillväxt och de övriga klubbarna i ligan har fått dela på resten. Och av Bundesligas totala marknad för sponsorintäkter har idag Bayern München ensamma så mycket som 35%.

Så effekten är snarare att redistributionen av talang i första hand sker till Bayern München som tack vare det kan förstärka sin internationella konkurrenskraft. De övriga tyska klubbarna däremot, är fortfarande små spelare jämfört med övriga toppklubbar i Europa och detta förhållande kan förväntas att bestå inom en närliggande framtid. Bortsätt från enstaka skrällar i de europeiska klubbarna bör vi därför inte förvänta oss några framstående placeringar från andra än Bayern München

Det som däremot är anmärkningsvärt är att Bayern inte är mer överlägset i Bundesliga än vad man de facto är. Förvisso har klubben vunnit hela sju ligatitlar under de senaste 10 åren men de majestätiskt överlägsna resurserna borde generera än fler mästerskap och med en större marginal.

Kanske skulle det kunna förklaras med hjälp av ”Hirshleifer’s paradox of power” som är ett påstående om att den starkare i en tävling inte kommer att bli ännu starkare utan faktiskt svagare eftersom den svagare har incitament att göra mycket större ansträngningar givet sina resurser.

Eller så är det helt enkelt en medveten strategi av Bayern München. Genom att då och då dela ut titlar till de andra klubbarna i ligan och inte vara helt överlägset hemma i Tyskland, så minskar man risken för uppror från de andra lagen med krav på att dela med sig av resurserna.

La Liga & Serie A financials

Under våren har de spanska fotbollsklubbarnas samlade skatteskulder fått en hel del uppmärksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att den uppståndelsen kommer i år när notan till skattebetalarna uppgår till €752miljoner. Det är ju inget belopp som har dykt upp från ingenstans utan det är en kredit som har byggts upp under en väldigt lång tid. Var var t.ex alla för fyra år sedan när skatteskulden uppgick till €608 miljoner?

Men bör vi egentligen vara förvånade över att klubbarna är skyldiga staten pengar? Det kanske vi inte ska vara, i alla fall inte i Sverige där hushållen är belånade till den grad att man hör till de fem högst rankade länderna inom EU mätt i hushållsskuldsättning. Den stora skillnaden är att man inte lånar pengar från skatteverket. Det funkar nämligen inte särskilt bra här hemma eftersom det helt enkelt inte accepteras.

Men uppenbarligen är de spanska myndigheterna så pass generösa att klubbarna har funnit skattebetalarna som en väldigt god och billig finansieringskälla som dessutom inte kräver tillbaka sina pengar. För hade beteendet inte accepterats så hade klubbarna fått låna pengarna någon annanstans, förstås.

Den oreglerade skattskulden har naturligtvis även orsakat en hel del diskussioner om hur den spanska ligan drivs och hur resurserna fördelas inom den. T.ex sägs klubbarnas dåliga ekonomi bero på hur TV pengarna distribueras i Spanien där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter på egen hand. Det har gjort att mycket starka varumärken som Real Madrid och Barcelona har ungefär hälften av ligans samlade tv intäkter.

Men det kan omöjligtvis vara förklaringen. De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror inte på för låga intäkter utan på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Och de hade naturligtvis gjort dåliga affärer även om de hade haft en större del av TV pengarna. De svaga finanserna i spansk fotboll har ju alltid funnits där, även på den tiden när tv intäkter inte existerade. 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen. 

Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer jämlik inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är. Den enkla anledningen till det är att en solidarisk distribution av tv pengar ger stora bidrag till mindre klubbar i den högsta serien men inga eller väldigt små bidrag till klubbarna i den näst högsta ligan. Det innebär att priset för att degraderas stiger kraftigt vilket ger incitament att spendera ännu pengar på spelarkontrakt för att försöka undvika degradering och därmed ett kraftigt inkomstbortfall. Samtidigt ges klubbarna i den näst högsta divisionen incitament att investera mer i spelarkontrakt för att nå de mycket högre intäkterna i divisionen ovanför. Problemet är att bara ett fåtal klubbar vinner avancemang och resten blir kvar med högre kostnader men med samma intäkter.

Ett bra exempel på det är Italien och Serie A som till säsongen 2010-11 bytte regim, från en individuell försäljning av sändningsrättigheter till kollektiv. Tack vare att klubbarna bildade en kartell och sålde rättigheterna i ett paket till högstbjudande så ökade TV intäkterna för ligan som helhet med cirka €200 miljoner per år. De klubbar som drabbades hårdast var naturligtvis Milan, Inter och Juventus som hade större tv intäkter när man för ett fåtal år sedan spelade i Serie B än vad klubben nu får efter regimskiftet. Men det betyder naturligtvis också att majoriteten av klubbarna i Serie A fick betydligt mer TV pengar än vad man erhöll tidigare. Alltså borde det innebära att klubbarnas samlade ekonomiska resultat skulle förbättras, åtminstone med de €200 miljoner som TV konsumenterna i förlängningen har fått betala extra för att se matcherna i soffan.

För en vecka sedan släppte revisionsbyrån pwc en rapport* som avhandlade den italienska fotbollen under säsongen 2010-11. I den kunde vi läsa om att förlusterna för de professionella klubbarna i Italien ökade med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Men är det verkligen ett problem för fotbollsklubbarna? Rimligtvis borde vi vara mer oroade för kreditgivarnas skull. Erfarenheten säger att klubbarna inte går omkull och försvinner utan det är ägarna till skulderna som inte får tillbaka sina pengar. 

 

-----------------------

* Report Calcio 2012

Osynliga handen avslöjar - svensk elitfotboll inför draft system

Under vintern har flera allsvenska klubbar varit i USA på träningsläger. Vi har också kunnat läsa om att AIK och Malmö FF håller på att etablera ett samarbete med lag från Major League Soccer och sedan tidigare har Hammarby en nära relation med AEG som äger L.A Galaxy och Houston Dynamo. Men nu kommer det fram att samarbetet inte enbart handlar om utbyte av sportsliga erfarenheter utan de svenska klubbarna är i första hand mycket imponerade av sina amerikanska kollegors verktyg för kostnadskontroll. Under de senaste månaderna har därför klubbarna tagit med sig dessa intryck hem och väldigt aktivt drivit frågan inom svensk elitfotbolls nya format med ägarmöten.

Den osynliga handen kan nu avslöja att de svenska klubbarna är överens om att införa en av dessa kostnadskontroll-mekanismer. Från och med säsongen 2013 kommer svensk fotboll att införa ett draft system och i och med det beräknas klubbarna att spara 100 miljoner kronor per år i personalkostnader. Det är pengar som kommer att kunna användas till att importera bättre utländska spelare som höjer kvaliteten på den allsvenska produkten. En representant för ägargruppen berättar:

Inom ramen för SEF har vi länge tittat på hur vi ska kunna öka intäkterna med hjälp av centrala avtal. Men det stora problemet är att den ersättning som marknaden betalar oss för t.ex. sändningsrättigheter är rätt värderat i förhållande till produktens skäliga värde. Hade den allsvenska produkten varit undervärderad så hade naturligtvis någon annan bjudit över för att köpa loss dessa rättigheter, förstås. Vi måste med andra ord hitta vägar att förbättra produktens kvalitet givet de resurser som klubbarna i dagsläget har till sitt förfogande. Ett sätt är att minska onödiga kostnader.

Vilka onödiga kostnader menar du att klubbarna har?

Varje år byter spelare klubbar inom Sverige. Antingen är det talanger som säljs och därmed rör sig högre upp i den svenska näringskedjan eller så är det spelare med utgående kontrakt som byter klubb inom riket. Det finns en väldigt stor efterfrågan för dessa spelare vars talang och kvalitet är mycket välkänd för de svenska klubbarna. Denna efterfrågan gynnar bara spelarna själva eftersom de på så sätt auktionerar sin talang till högstbjudande klubb vilket skapar en budgivning som driver upp klubbarnas kostnader till högre nivåer än vad som egentligen behöver vara nödvändigt. Det är denna onödiga kostnad som vi tänker eliminera.

Hur mycket pengar handlar det om?

Här har alla klubbarna varit mycket hjälpsamma och delat med sig information på vilka spelare man har försökt att rekrytera under de senaste tio åren. Idag spenderar de allsvenska klubbarna ungefär 600 miljoner per år på personalkostnader vilket är 67% av rörelseintäkterna. Med hjälp av den data vi har fått från klubbarna har vi beräknat att vi kan få ner ration till 50%, allt annat lika. Det innebär en årlig kostnadsbesparing på 100 miljoner kronor för de allsvenska klubbarna att dela på.

Men hur kan draft systemet minska dessa kostnader?

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Det som klubbarna åstadkommer här är att genom samarbete komma överens och på förhand peka på vilka spelare som man vill rekrytera. En draft pick ger klubben rättigheten att värva denna spelare utan att någon annan svensk klubb också försöker göra det. Det kommer med andra ord inte att kunna bli någon budgivning om spelarnas personliga kontrakt.

Vilka spelare omfattas av draften?

Det gäller alla talanger upp till 21 år som blir draftade samt samtliga spelare som spelar i de svenska serierna som går in i sitt sista år på kontraktet. Det senare är en motsvarighet till MLS:s "re-entry draft". Naturligtvis kan klubbarna förlänga kontrakten med sina spelare även om de blir draftade av en annan klubb. Syftet är att försämra spelarnas förhandlingsstyrka i en förhandling med den klubb som han för tillfället representerar eftersom denne får färre alternativ.

Innebär inte det här att vi kommer att få se ett större utflöde av talang till utlandet? 

Det finns naturligtvis en viss risk för det. Men vi värderar nyttan som mycket högre än risken! Vår gemensamma bedömning är att en stor del av de svenska fotbollsspelarna får alldeles för bra betalt i förhållande till vad de presterar och att det enbart beror på den intra-allsvenska efterfrågan och budgivningen. Vi anser inte att det finns tillräckligt många intresserade utländska klubbar för att utflödet ska bli tillräckligt kännbart, mätt i kvalitet. Dessutom så innebär den stora kostnadsbesparingen att mer resurser kan läggas på duktigare spelare från utlandet. Och på så sätt kan de svenska klubbarna få bättre utväxling av den nya expertskatten som för att den överhuvudtaget ska kunna utnyttjas förutsätter relativt höga lönenivåer. Idag finns väldigt få spelare i allsvenskan som omfattas av denna skattesubvention. Nu får klubbarna råd att värva ännu bättre utlänningar som dessutom skattebetalarna får stå för en del av notan för.

Så fler utländska spelare i allsvenskan framgent?

Ja, idag är endast 30% av spelarna i allsvenskan av utländsk nationalitet vilket kan jämföras med t.ex Premier League och Bundesliga där motsvarande siffra är 64% respektive 50%.

När och i vilken ordning får klubbarna välja spelare?

Den klubb med lägst intäkter i allsvenskan får välja först i den stora draften som kommer att äga rum sent på hösten varje år.

Men betyder inte det att man skapar ännu fler nackdelar för de stora klubbarna som idag får dela med sig pengar genom de centrala avtalen?

Vi kommer att göra om distributionen av pengarna från de centrala avtalen där de klubbar vars dragningskraft är mest betydelsefull för den totala produkten kommer att belönas helt enligt marknadens värdering. De mindre klubbarna kommer istället att belönas med rättigheter till talang som ju är värd pengar. Och tack vare det ges klubbarna bättre valmöjligheter, antingen kan de byta alternativt sälja sina draft-picks eller sälja spelarkontrakt till de större klubbarna (på så sätt distribueras pengarna från de centrala avtalen nedåt, red anmärkning). Men de kan också utveckla nya intäktskällor.

Det här låter ju egentligen som en konspiration mot spelarna, en kartell helt enkelt, vad säger myndigheterna?

Genom att de klubbar med minst intäkter får välja först, så motiverar vi det hela med att det är nödvändigt för att upprätthålla tävlingsbalansen i ligan. Professionell lagsport har länge kunnat kringgå konkurrenslagarna genom att dra just den valsen, för myndigheterna är inte jättesmarta. Det gäller inte enbart i konspirationen mot spelarna utan även mot konsumenterna genom t.ex. kartellisering av klubbarnas sändningsrättigheter och gemensamma försäljning till tv bolag som får betala en högre premie när man köper hela paketet exklusivt. En premie som sedan överförs vidare till konsumenterna som får betala ett högre pris för sitt tv tittande. Och det bästa av allt är att konsumenterna klagar på tv bolagen istället för på oss ligor som från början är de som skapar monopol på produkten.

En draft i svensk fotboll, det låter som en intressant reform

Ja, det är det. Och vi förväntar oss fantastiska resultat.

Spelar- och personalkostnader 2011

Det finns ytterligare ett par klubbar och bokslut jag hade tänkt analysera men under tiden kan det vara värt att titta på en översikt över ett urval av klubbar och deras kostnader för personal samt förvärv av spelarkontrakt. Under flera år har man sagt att pengar inte spelar någon större roll i allsvenskan och att alla kan vinna ligan. Men tittar vi på 2011 så ser vi mycket tydligt att det inte riktigt är hela sanningen.

De fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen hör till de fem största när vi summerar personalkostnader samt kostnader för förvärv av spelarkontrakt. Och inför 2012 är det också dessa klubbar som figurerar flitigast bland förhandstipsen. Anledningen är egentligen väldigt enkel. Det är lag med duktiga spelare som vinner poängen och duktiga spelare kräver betalt för sina prestationer. Och om de inte får det i klubb A så väljer de att skriva kontrakt med klubb B om erbjudandet värderas tillräckligt väl. De klubbar som har störst budgetutrymme att kunna avlöna spelare har rimligtvis bättre grundförutsättningar till sportslig framgång än de som har mindre utrymme.

I en till intäkter och därmed kostnader jämn liga så är inte differenserna tillräckligt stora, men jag undrar om inte vi nu ser en mer tydlig process till en skiktning. Det är också troligt att processen accelereras i samband med att fler klubbar till slut börjar kvalificera sig till gruppspelet i europacuperna.

I figuren har jag brutit ner personalkostnader för de klubbar som redovisar dessa poster separat. I personalkostnader sport ingår kostnaderna för spelarlöner, idrottspensioner, tränare & fotbollspersonal samt sociala avgifter för dessa. I övriga personalkostnader ryms alla andra anställda som klubbarna har, det vill säga de som utgör den administrativa verksamheten. För de klubbar som inte väljer att separera dessa poster visar figuren de totala personalkostnaderna.

Men klubbarna har även kostnader när de förvärvar spelarkontrakt. i De flesta fall aktiverar klubbarna den summa man köper ett spelarkontrakt för på balansräkningen som en immateriell tillgång som sedan skrivs av linjärt över det antal år som kontraktet löper över. Till exempel, när Elfsborg värvade Amadou Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökade klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blev 2 miljoner. Summan av dessa avskrivningar på spelarkontrakt visas i svart. Dessutom finns det ett specialfall för Helsingborg som särredovisar kostnaderna för förvärv av spelarkontrakt (utöver transfer-summan som aktiveras som en tillgång). Troligtvis handlar det om sign-on kostnader, agentkostnader samt kostnader som uppstår i samband med lån av spelare.

Jag har valt att lägga till Hammarby för att se hur klubbens kostym står sig med den allsvenska marknaden. För nog borde man med de resurser som man trots allt har till sitt förfogande kunna placera sig betydligt bättre än en elfte plats i den näst högsta divisionen. Hammarbys dilemma under de senaste åren har varit att man har belastats med ett antal mindre lyckade spelarrekryteringar som kan klassas som "döda pengar" dvs, presterat dåligt eller inte presterat alls i förhållande till storleken på kontraktet. Den stora frågan är naturligtvis om vinterns stora utrensning i truppen ger en förbättrad effekt. Budgeten är i stort sett densamma och Bajens konkurrenter i Superettan skulle sannolikt gå genom eld för möjligheten att få lika stora resurser. 

Vi noterar också att det från allsvenskan degraderade Halmstad hade en lika stor personalkostnadskostym som Örebro SK alltså vann nästan tre gånger så lite poäng som Närkingarna.

För att återkoppla till den eviga och feldefinierade frågeställningen och diskussionen om vem det är som äger arenorna så finns det åtminstone en relevant observation: Även om Kalmar FF som ju äger sin egen arena skulle öka sitt bruttoresultat (rörelseintäkter minus kostnad sålda varor) med tio miljoner kronor så kommer de fortfarande att ha mindre utrymme till personalkostnader än vad AIK och IFK Göteborg har. Trots att båda klubbarna som bekant hyr in sig på sina respektive arenor. Och det är innan AIK ens har flyttat i en toppmodern facilitet med de nya intjäningsmöjligheter som den för med sig. De strukturella konkurrensfördelarna finns med andra ord någon annanstans.

AIK och IFK Göteborg har för övrigt i det närmaste helt identiska personalkostnads-strukturer.

En annan observation som är viktig att ta med i en jämförelse är att Malmö FF:s personalkostnader rymmer betydligt fler anställda jämfört med andra klubbar. Det krävs en hel stab för att förvalta den stora arenafastigheten. Enligt årsredovisningarna hade MFF 101 heltidsanställda under 2011 samtidigt som IFK Göteborg hade 48 heltidare. Det är med andra ord en extra kostnad utöver de 48 miljoner kronor som MFF betalar i arenahyra samt de 12 miljoner som driften av arenan kostar varje år.