Moneyball - funkar det i fotboll?

I helgen såg jag till slut filmen Moneyball. För er som inte känner till historien så är det en filmatisering av boken Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game skriven av Michael Lewis. Den handlar om hur Billy Beane som var och fortfarande är klubbchef hos MLB laget Oakland Athletics utnyttjade statistisk analys för att skaffa sig konkurrensfördelar. Oakland är en franchise med mycket små resurser och kan därmed omöjligtvis konkurrera om den talang som alla andra klubbchefer ser på marknaden och värderade därefter.

Eftersom alla klubbledare och scouter i första hand tittade på välkända nyckeltal som batting avarage och slugging percentage så medförde det att spelare som hade goda stats i dessa egenskaper värderades högst på marknaden, förstås. 

Beane och hans medarbetare försökte därför hitta nya metoder och verktyg för att hitta spelare som kunde ge dem poäng och segrar. Man hittade verktyg som kunde hjälpa dem att identifiera andra nyckeltal som visade sig vara betydelsefulla för produktiviteten i det offensiva spelet men som alla de andra klubbarna och deras scouter inte värderade alls, till exempel sacrifices och walks. Rent konkret innebar det att Beane kunde rekrytera spelare som andra klubbar ignorerade. Och av denna anledning fick de denna talang till ett lågt pris. Oakland Athletics vann 20 matcher i rad men lyckades inte och har än idag inte lyckats nå World Series.

Boken Moneyball publicerades 2003 och drygt två år senare gjorde ekonomerna Skip Sauer och Jahn Hakes en vetenskaplig studie* för att testa om Moneyball hypotesen verkligen stämde, det vill säga att det fanns en felprissättning på den amerikanska arbetsmarknaden för baseballspelare. Sauer och Hakes mätte förhållandet mellan spelarnas produktivitet och lön under perioden 1999 till 2004. De kom fram till att det fanns en felprissättning under den första delen av perioden. Men de upptäckte också att denna korrigerades efter att boken hade publicerats. Det berodde naturligtvis på att de andra klubbarna började lära sig Beanes metoder. Vissa klubbar rekryterade också management från Oakland A´s för att komma över kompetensen.

När John Henry köpte Liverpool genom sitt bolag Fenway Sports Group pratades det väldigt mycket om att metoden skulle implementeras hos den engelska klubben. Anledningen var att Henry själv redan 2002 hade rekryterat ett analysteam till sin amerikanska sportverksamhet Boston Red Sox för att med hjälp av statistisk analys försöka identifiera marknadsimperfektioner på arbetsmarknaden för baseballspelare. Till skillnad från Oakland så vann Red Sox World Series, både 2004 och 2007. Den stora skillnaden mot Billy Beanes lagbygge var att Red Sox hade enormt mycket större resurser och kunde därför rekrytera bättre spelare. Red Sox närmade sig Yankees höga lönekostnader och man nådde ett gap på ca 25% ner till det tredje laget i den liga i vilken man rankar lönekostnader. Så även om den statistiska analysen kan ha bidragit till båda titlarna så säger den långt ifrån hela sanningen.

Ironiskt nog så har Liverpool än så länge under Henrys vingar gjort precis tvärtom. Istället för att identifiera talang med egenskaper som andra klubbar ignorerar så har Liverpool rekryterat en drös med spelare från de andra engelska klubbarna. Och dessa spelarkontrakt är som många känner till väldigt ofta övervärderade på transfermarknaden.

Frågan är om Moneyball är möjligt inom fotbollen? Klubbarna är förhållandevis duktiga att bedöma talang. Det bevisas till stor del av sambandet mellan personalkostnader och sportslig framgång som uppgår till cirka 80% i de två högsta engelska divisionerna. I Major Legaue Baseball var ett motsvarande samband mellan åren 1986 och 2000 uppmätt med cirka 20% i förklaringsgrad. Det borde rimligtvis innebära att det finns mycket färre felprissättningar på arbetsmarknaden för fotbollspekare än vad det har funnits på den för baseballspelare.

Det verkar också finnas ett missförstånd bland allmänheten för hur Moneyball egentligen fungerar. Det är inte själva statistiska analysen i sig som utgör metoden utan det är förmågan att identifiera relevanta nyckeltal som är viktiga för produktiviteten men som andra klubbar inte värdesätter. Moneyball är inte att hitta offensiva spelare som har bra statistik på antal gjorda mål och poäng. Dessa egenskaper är precis vad andra klubbar redan tittar på och talangen prissätts därefter. Moneyball handlar om att identifiera talang med hjälp av andra nyckeltal alternativt på andra marknader än vad klubbkollektivet gör.

Moneyball skulle förvisso också kunna handla om icke statistisk analys. I grund och botten handlar det om att identifiera talang som finns men inte är värderad. En som har lyckats väl är Arsene Wenger som var något av en pionjär i den engelska klubbfotbollen att göra en noggrann scouting på den globala marknaden och kunde tack vare det rekrytera talang till ett betydligt lägre pris än på den inflaterade inhemska marknaden. Men även denna strategi började så småningom anammas av andra klubbar.

I Sverige har vi sett hur Kalmar FF på ett framgångsrikt sätt har scoutat i Brasilien och exploaterat denna marknad. Men även denna anomalie och arbitrage-möjlighet har försvunnit i och med att de andra klubbarna började lägga resurser på att scouta där. Och hemma i Brasilien märkte man att det fanns en klubb i Sverige som tjänade pengar på deras marknad. Helt plötsligt blev det också dyrare och det krävdes fler mellanhänder eftersom alltfler ville dela på de vinster som uppstod i Sverige.

Det kanske största problemet är att nya och framgångsrika metoder inte förblir hemligheter särskilt längre. Klubbcheferna vill väldigt snabbt sola sig i glansen av framgång och berättar gärna för media hur man har lyckats att nå den. På så sätt utsätter de sig för en risk att själva bli utkonkurrerade med sina egna metoder. Information är värt pengar och boken Moneyball berättade inte bara en fantastisk historia, den korrigerade också en del felprissättningar på marknaden.

---------------------------

* An Economic Evaluation of the Moneyball Hypothesis - Jahn K. Hakes & Raymond D. Sauer, Oct 2005