Jag har tidigare testat sambandet mellan intäkter och tabellplacering i svensk elitfotboll (det går att läsa om här). I brist på data har jag inte kunnat testa personalkostnaderna. Men idag och för tredje året i rad levererar SvFF i sin årliga presentation av de allsvenska klubbarnas ekonomier uppgifter på respektive klubbs personalkostnader.
I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.
I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.
Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?
En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.
Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.
Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.
I de stora ligorna i Europa finns det ett tydligt samband mellan personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva på kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, oftast pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra. I Premier League och Championship är det senast uppmätta sambandet 74% mellan åren 1998-2007. Det betyder att sportslig framgång till 74% kan förklaras genom hur mycket pengar som klubbarna lägger på spelarlöner. Hur ser det ut i allsvenskan? Eftersom sambandet mellan intäkter och tabellposition under åren 2000-2008 hade en förklaringsgrad på 36% så borde det finnas ett liknande samband även mellan personalkostnader och tabellplacering.
I mitt enkla test har jag använt sportslig framgång som den beroende variabeln och personalkostnader som den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t.
Mellan 2009 och 2011 ser vi ett samband som har en förklaringsgrad på 26% vilket är lägre än vad jag hade förväntat mig. Tittar vi på säsongerna var för sig ser vi dock att under 2009 så var förklaringsgraden så pass liten som 7%. Och under 2011 förklarades den allsvenska tabellen till 47% genom personalkostnader. Har den allsvenska marknaden börjat genomgå en transformation där pengar gör en allt större skillnad?
En möjlig förklaring hade varit att gapet mellan de som har mest pengar till löner och de som har minst har ökat och på så sätt skapat en större skiktning i ligan. Figuren nedan visar lönestrukturen i allsvenskan säsongen 2011 respektive 2009, från den klubb som spenderar mest på löner till den som betalar minst. Förändringen är dock alldeles för att det ska kunna motivera förändringen i förklaringsgraderna. Det som i första hand sticker ut under 2009 är lagen med sjätte respektive sjunde högst personalkostnader. Det var de för året mycket mediokra upplagorna av Djurgården och Hammarby. Den första har konsoliderat sina kostnader sedan dess och den andra har omstrukturerat sig i divisionen under.
Men kanske har klubbarna generellt blivit duktigare på att utnyttja sina resurser under det senaste året. Om det nu är så och om utvecklingen fortsätter i den riktningen så kommer de klubbar som inte genererar tillräckligt mycket egna intäkter från matchdag och marknadsaktiviteter att få det svårare att försvara sina allsvenska positioner.
Mest sannolikt var 2009 ett extremt år. Frågan är om 2011 med sina 47% i förklaringsgrad var extrem år andra hållet, eller är på väg mot en större skiktning som även allsvenskan förr eller senare borde förväntas uppleva.
10 kommentarer:
En variabel som inte bör glömmas bort är klubbarnas förmåga att betala rätt lön till bäst talang. Det finns flera skräckexempel på spelare sol lyft löner som inte matchar spelarens talang.
DIF och Bajen är två bra exempel.
Oftast är det tränaren som får ta smällen, när det i själva verket kan vara sportchefen som underpresterar.
Håller helt med. Den enkla analysen är ofta att personalkostnaderna är för höga och att man gett för höga löner till spelarna.
Men problemet kan finnas att kostnadern egentligen alls är för höga, utan de spelare som man tagit in är fel. Och då löser man inte det verkliga problemet genom att sänka kostnadsmassan.
Såg i Expressen häromdagen den taxerade inkomsten för spelarna i Hammarby 2011(även alla andra lagen i allsvenskan och superettan) och föga imponerande så hade Monday högst lön, tätt följt av Castro.
Det man kunde läsa ut var också att Hammarby hade en av de absolut bäst betalda trupperna i hela superettan förra året och det stämmer ju in väldigt dåligt på teorin du presenterar här... Hammarby hade till och med högre lön än de trupper som låg i botten i allsvenskan.
Hallard
Hallard,
Om alla klubbar skulle vara lika duktiga på att förvalta sina budgetpengar så hade korrelationen varit perfekt. Det är de ju inte det.
Hammarbys stora problem efter att Linderoth lämnade var i första hand att spelarrekryteringen totalhavererade. Fel spelare fick kontrakt.
Det är först förra året, när man kommit till insikt att truppen inte håller måttet som man gjorde en utrensning. Och den större budgeten än de andra S1 klubbarna har inneburit att man har kunnat rekrytera spelare som håller en mkt god klass i just superettan. Degerfors hade t.ex också en stor spelaromsättning efter förra säsongen. Men en lönebudget som är mer en dubbelt så låg som Hammarbys. Vilket just nu speglas mkt väl i tabellen.
Ja, det var ett förvånande lågt Rkv. På 14-16 obs så kan det förstås ses som väntat att det svajar en hel del men för flera år så...
Hur ser residualerna ut?
Använder du inte R^2-värden helt felaktigt? Det är väl snarare x % sannolikhet att det finns ett samband snarare än x % "förklaringsgrad" ..?
Hallard
Taxerad inkomst är ju en lite lurig siffra. Det man brukar säga är att de som hamnar i topp i de listorna ofta är de som har sämst rådgivare;)
Efter 2011 gick många dyra kontrakt ut, på spelare som skrivit kontrakt under de förutsättningar som gällde för 3-4 år sedan. I stort sett alla dessa spelare fick lämna klubben, då de inte längre presterar på den nivå som krävs.
Däremot är jag inte helt säker på att Hammarby helt kan ropa faran över angående rekryteringsproblemet – trots att det ser bra ut i år.
Det var trots allt den nuvarande sportchefen som signade t ex Runström och Paulinho, två spelare som definitivt kostade mer än de smakade 2011. Det som stärker GGs aktier är dock att båda fick korta kontrakt (hade de gjort succé hade kritiken naturligtvis varit omvänd).
/Flugan på väggen
P.S I övrigt håller jag med om att Sportcheferna borde vara de som omsätts i högre takt än tränarna.
Olle, om man plottar residualerna så ser det ut som en mkt spridd hagelskur. Bra.
Halgeskur låter lite oprecist - kan köra en Jarque–Bera?
yeezys
curry shoes
adidas flux
coach outlet stores
golden goose sneakers
off-white
nike air force 1 low
supreme clothing
yeezy shoes
yeezy
Skicka en kommentar