Vem tjänar egentligen på ett nytt kollektivavtal?

Om ni har missat det, så skriver jag varannan tisdag en krönika på magasinet Offsides nya och fräscha hemsida. Igår skrev jag den om den arbetsmarknadskonflikt som råder mellan föreningen svensk elitfotboll och spelarfacket och det faktum att spelarna har betydligt mer att förlora än att vinna (läs gärna krönikan här innan ni fortsätter här).

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.

Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.

Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste - hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki.