onsdag 2 maj 2012

Vem tjänar egentligen på ett nytt kollektivavtal?

Om ni har missat det, så skriver jag varannan tisdag en krönika på magasinet Offsides nya och fräscha hemsida. Igår skrev jag den om den arbetsmarknadskonflikt som råder mellan föreningen svensk elitfotboll och spelarfacket och det faktum att spelarna har betydligt mer att förlora än att vinna (läs gärna krönikan här innan ni fortsätter här).

Arbetsmarknadskonflikter är inte alls ovanliga hos de nordamerikanska professionella sportligorna. Så sent som i vintras pågick en längre lockout i NFL där spelarfacket och representanter för klubbägarna till slut enades om ett nytt kollektivavtal, Collective Bargaining Agreement. Den stora anledningen till konflikterna är att klubbägarna sedan lång tid tillbaka har lärt sig hur man genom samarbete med varandra kan exploatera spelarnas talang och därmed kunna tjäna pengar på sin verksamhet. Det stora syftet med spelarfackens agenda och förhandlingar är därför att se till att de får en lite större del av de vinster som den amerikanska sportindustrin genererar.

I Europa däremot är konflikterna inte särskilt vanliga vilket naturligtvis beror på att klubbarna generellt inte genererar några ekonomiska vinster till sig själva. Det finns därför inga pengar för spelarna att förhandla sig till utan de lägger redan vantarna på all avkastning, och lite mer därtill.

I krönikan skrev jag att de allsvenska klubbarna skulle kunna tänkas att svara på spelarorganisationens offensiv genom samarbete och en intern överenskommelse om att sätta ett lönetak och därmed minska avkastningen från produkten fotboll till spelarna och öka den till sig själva. Men även om de allsvenska klubbarna nu inte skulle välja att samarbeta så är det ändå värt att fråga sig hur ett nytt kollektivavtal skulle komma att påverka klubbarna samt spelarna. Och om nu det svenska spelarfacket får igenom sina krav om sjukersättning och tjänstepension blir man nyfiken på varifrån pengarna ska transfereras? För det finns som sagt inga vinster som klubbarna skapar från vilka dessa försäkringar skulle finansieras. Det enda logiska svaret på denna fråga måste därför vara: Pengarna till spelarnas försäkringar tas från deras egna löner. Men är resonemanget verkligen så enkelt? 

Låt oss göra en snabb och enkel överslagsräkning. Mellan 2001 och 2010 har de allsvenska klubbarna tillsammans sålt spelare för lite drygt en miljard kronor vilket man kan tycka borde innebära att klubbarna blev ofantligt mycket rikare. Det har de inte riktigt blivit utan klubbarnas samlade egna kapital har ökat med blygsamma 130 miljoner kronor, från 137mkr till 268mkr. Resterande pengar har nästan oavkortat gått till spelarnas personliga kontrakt.

Och även om klubbarna trots allt har ökat sitt egna kapital så betyder det inte att vinsterna har betalats tillbaka till deras ägare. För utav dessa 130 miljoner kan vi identifiera en motsvarande överföring till klubbarnas balansräkningar enligt följande: De immateriella tillgångarna (på balansräkningen aktiverade spelarkontrakt) har ökat med 40 mkr sedan 2001 och hos ökningen av de övriga tillgångarna sticker framför allt 85 miljoner ut vilket i första hand kan härledas till Malmö FF (35mkr investerat eget kapital [aktier] i sitt arenabolag och 20mkr i lån till arenabolaget) samt Kalmar FF (investerat 30mkr eget kapital i aktier i sitt arenabolag). Investeringarna i arenorna har dessutom inneburit ökade intäkter för klubbarna och att båda har ökat storleken på sina personalkostnader med syfte att förbättra produkten vilket på sätt kommer spelarna till godo.

Så om nu klubbarna ska betala mer i sjukersättning och tjänstepensioner så är det logiska resonemanget att dessa pengar till största del kommer att tas från den pool som redan idag går till spelarnas personliga kontrakt dvs löner. Denna pool måste - hur man än vrider och vänder på det bli mindre, förstås.

Nästa fråga borde rimligtvis bli hur det mindre löneutrymmet påverkar den enskilde spelaren? Eftersom spelarmarknaden är avreglerad med en fri rörlighet, avsaknad av lönetak respektive lönegolv, och en regim där spelarna förhandlar sina kontrakt individuellt så kan de mest eftertraktade spelarna på marknaden förhandla sig till de absolut bästa villkoren. De näst bästa spelarna får de näst bästa villkoren och så vidare. Lönegapet mellan de bästa spelarna och de sämsta blir på så sätt mycket stort.

De duktigaste spelarna är de som är de mest eftertraktade hos de allsvenska klubbarna och de borde rimligtvis uppleva den minst negativa effekten på sin grundlön när löneutrymmet minskar. Kanske skulle denna spelarkategori till och med uppleva en positiv nettoeffekt (grundlön plus försäkringar) jämfört med tidigare. Men denna vunna nytta sker ju på bekostnad av någon annan spelare. Och de spelare i de allsvenska trupperna som är minst efterfrågade av klubbarna drabbas troligtvis hårdare. Förvisso får dessa spelare en viss procent av sin lön i andra ersättningar som ett nytt kollektivavtalet reglerar fram, men denna procent blir baserad på en lägre nominell inkomst vilket riskerar att orsaka att denna spelarkategoris totala kaka blir lite mindre än vad den ursprungligen var under den tidigare regimen.

Frågan är därför om det verkligen är klubbarna som spelarna ska förhandla med? Därifrån finns det verkligen inte särskilt många fler ören att krama ur. Så borde inte spelarna prata med varandra istället? Med tanke på att de redan lägger beslag på alla vinster i industrin borde en mer relevant fråga var hur dessa vinster ska fördelas mellan spelarna. En ädel lösning skulle till exempel kunna vara att de svenska spelarna kommer överens om en intern och progressiv skatt baserad på deras bruttolöner och som de betalar in. Dessa medel skulle gå till tjänstepensionsförsäkringar och privata sjukförsäkringar som spelarna tecknar kollektivt. Progressiviteten i modellen innebär att den skulle ge en bättre försäkring till de spelare som behöver det mest, det vill säga de som i ett tidigt skede får sina karriärer förstörda. Något som finansieras av stjärnorna som har haft förmånen att klättra i spelarnas egna hierarki. 

7 kommentarer:

Anonym sa...

Henrik Rydström verkar inte vara helt bakom flötet och jag mycket nyfiken på spelarfackets egna resonemang i den här frågan.

Har de bara sett problemet och handlat instinktivt, eller finns det några riktiga tankar?

Det lustiga i den här situationen är att de flesta klubbar kommer att tjäna pengar på en strejk – de som säljer många årskort och de som knappt har någon publik. Lönekostnaderna försvinner och en stor del av intäkterna är redan på plats. De som kommer att tappa mest är mellanklubbar som Kalmar, Elfsborg och Örebro.

Under förutsättning att klubbarna inte av relationsbyggande skäl börjar betala tillbaka pengar för missade matcher på säsongskortet...

/Flugan på väggen

Anonym sa...

Kommer TV-pengar att betalas ut vid strejk? Det har jag svårt att tro. I sådana fall är det fler än mellanklubbarna som drabbas.

De med höga match day revenues drabbas ochså av uteblivna vinster. Säsongskort avdraget givetvis. En strejk skulle verkligen kännas märkligt.

Paladin

Anonym sa...

Paladin

Det går ju inte att svara på utan att veta hur kontraktet är formulerat. Vet inte om arbetsmarknadskonflikter räknas som "Force Majeur".

Dessutom är det ju så att matcherna kommer att spelas i alla fall – om det inte skulle bli en mycket långvarig konflikt. De skjuts bara upp så att spelarna får ett tätare spelschema under resten av säsongen.

/Flugan på väggen

Anonym sa...

Iden från spelarna är förstås att man först går med på att klubbarna sänker lönerna lite och betalar en försäkring. Året efter börjar man klaga på att man halkat efter andra länder ytterligare och att lönerna är usla.

Det finns en spelarförening. Den borde användas till att komma överens bland spelarna om en kollektivförsäkring som uppfyller det man vill uppnå. Inte till att skramla med strejkhot.

Som bloggen beskriver. Spelarna har mer pengar än klubbarna. Fotbollsfansen tycker mer synd om klubbarna och bryr sig mer om klubbarnas ekonomi än spelarnas. Sympati i några större mängder kan de glömma.

OH sa...

Fast det spelar ju inger roll att man klagar på att lönerna har blivit lägre. Klubbarna betalar redan allt de har, och lite till till spelarna i löner. Och det ser ut att fortsätta även i framtiden.

Men det finns ju ett antal potentiella motiv, kanske.

- Politiskt, att visa att man finns och stärka sina positioner genom att kräva saker. Nyttan från den politiska vinsten värderas högre än "status quo". Risken här är att det egentligen inte spelar så stor roll för klubbarna hur man ersätter spelarna, lön eller försäkringar. Och därför kan klubbarna förhandla till sig andra saker från spelarna som kan orsaka en kostnad för dem.

- Försäkringarna är en skenmanöver och man vill egentligen åt andra saker. Det som talar emot är den politiska risken, frågan är om man som en ganska svagt och anonymt "fack" vill börja med att "förlora" det som man så starkt profilerat sin agenda.

Anonym sa...

Var det inte idag det skulle bli strejk?

Antar att spelarna insett att alla bara garvar åt dem...

/Flugan på väggen

Anonym sa...

Spelarna har under flera år fört fram (berättigade) krav på att man som fotbollsproffs ska ses som en anställd vilken som helst och att vanliga arbetsrättsliga regler ska gälla. Man ska t.ex. kunna byta arbetsgivare som man själv vill när ens kontrakt har gott ut och man ska få gå till jobbet (=träna) även om arbetsgivaren trots gällande kontrakt vill bli av med en.

Nu för man fram krav på att fotbollsproffs är ett så speciellt yrke att den vanliga sjukersättningen inte ska gälla.

Hur går dessa ståndpunkter ihop?

/Brådskan