Under våren har de spanska fotbollsklubbarnas samlade skatteskulder fått en hel del uppmärksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att den uppståndelsen kommer i år när notan till skattebetalarna uppgår till €752miljoner. Det är ju inget belopp som har dykt upp från ingenstans utan det är en kredit som har byggts upp under en väldigt lång tid. Var var t.ex alla för fyra år sedan när skatteskulden uppgick till €608 miljoner?
Men bör vi egentligen vara förvånade över att klubbarna är skyldiga staten pengar? Det kanske vi inte ska vara, i alla fall inte i Sverige där hushållen är belånade till den grad att man hör till de fem högst rankade länderna inom EU mätt i hushållsskuldsättning. Den stora skillnaden är att man inte lånar pengar från skatteverket. Det funkar nämligen inte särskilt bra här hemma eftersom det helt enkelt inte accepteras.
Men uppenbarligen är de spanska myndigheterna så pass generösa att klubbarna har funnit skattebetalarna som en väldigt god och billig finansieringskälla som dessutom inte kräver tillbaka sina pengar. För hade beteendet inte accepterats så hade klubbarna fått låna pengarna någon annanstans, förstås.
Den oreglerade skattskulden har naturligtvis även orsakat en hel del diskussioner om hur den spanska ligan drivs och hur resurserna fördelas inom den. T.ex sägs klubbarnas dåliga ekonomi bero på hur TV pengarna distribueras i Spanien där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter på egen hand. Det har gjort att mycket starka varumärken som Real Madrid och Barcelona har ungefär hälften av ligans samlade tv intäkter.
Men det kan omöjligtvis vara förklaringen. De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror inte på för låga intäkter utan på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Och de hade naturligtvis gjort dåliga affärer även om de hade haft en större del av TV pengarna. De svaga finanserna i spansk fotboll har ju alltid funnits där, även på den tiden när tv intäkter inte existerade. 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen.
Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer jämlik inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är. Den enkla anledningen till det är att en solidarisk distribution av tv pengar ger stora bidrag till mindre klubbar i den högsta serien men inga eller väldigt små bidrag till klubbarna i den näst högsta ligan. Det innebär att priset för att degraderas stiger kraftigt vilket ger incitament att spendera ännu pengar på spelarkontrakt för att försöka undvika degradering och därmed ett kraftigt inkomstbortfall. Samtidigt ges klubbarna i den näst högsta divisionen incitament att investera mer i spelarkontrakt för att nå de mycket högre intäkterna i divisionen ovanför. Problemet är att bara ett fåtal klubbar vinner avancemang och resten blir kvar med högre kostnader men med samma intäkter.
Ett bra exempel på det är Italien och Serie A som till säsongen 2010-11 bytte regim, från en individuell försäljning av sändningsrättigheter till kollektiv. Tack vare att klubbarna bildade en kartell och sålde rättigheterna i ett paket till högstbjudande så ökade TV intäkterna för ligan som helhet med cirka €200 miljoner per år. De klubbar som drabbades hårdast var naturligtvis Milan, Inter och Juventus som hade större tv intäkter när man för ett fåtal år sedan spelade i Serie B än vad klubben nu får efter regimskiftet. Men det betyder naturligtvis också att majoriteten av klubbarna i Serie A fick betydligt mer TV pengar än vad man erhöll tidigare. Alltså borde det innebära att klubbarnas samlade ekonomiska resultat skulle förbättras, åtminstone med de €200 miljoner som TV konsumenterna i förlängningen har fått betala extra för att se matcherna i soffan.
För en vecka sedan släppte revisionsbyrån pwc en rapport* som avhandlade den italienska fotbollen under säsongen 2010-11. I den kunde vi läsa om att förlusterna för de professionella klubbarna i Italien ökade med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.
Men är det verkligen ett problem för fotbollsklubbarna? Rimligtvis borde vi vara mer oroade för kreditgivarnas skull. Erfarenheten säger att klubbarna inte går omkull och försvinner utan det är ägarna till skulderna som inte får tillbaka sina pengar.
-----------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar