Fotbollindustrilanskapet 2010

Idag släppte Uefa årets rapport över fotbollsindustrin i Europa. Som vanligt kommunicerar man men med en dramatisk och klichéartad skrämselretorik. Mellan 2009 och 2010 ökade klubbarnas omsättning med 6.3% till €12.8 miljarder samtidigt som klubbarnas samlade förluster ökade med hela 36% till €1.63 miljarder. Det är lite förvånande eftersom ration personalkostnader i förhållande till intäkter var helt oförändrad på 64%. Är det så att klubbarna bokför kostnader för att kunna redovisa extra höga förluster med syfte att skapa sig möjlighet till att visa förbättringar när de väl står till svars inför Financial Fair Play Juryn om ett par år?

Men nu är det så att företag inte går omkull för att de redovisar förluster. De går omkull när pengarna är slut och det inte längre finns finansiärer som är beredda att investera mer. Och tittar vi på de finansiella nyckeltalen så ser det snarare ut som att klubbkollektivet minskar sin skuldsättning och risker. Banklånen minskade från €5.6mdr 2009 till €5.5mdr 2010 vilket skulle kunna förklaras av att bankerna krymper sina balansräkningar och är mer restriktiva med pengar. Samtidigt har skulder som klubbarna har till varandra för spelartransfers minskat med 15%, från €2713 miljoner till €2349 miljoner vilket innebär att motpartsrisken klubbarna emellan har minskat, faktiskt.

Man kanske kan förvånas att endast 39% av klubbarna var lönsamma under 2010. Men fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad, kanske mer konkurrensutsatt än någon annan. Och på en konkurrensmarknad finns det alltid vinnare och förlorare. Klubbarna tävlar om att vinna mästerskap, kvalificera sig till de lukrativa europacuperna, undvika nedflyttning samt vinna en plats i divisionen ovanför. Av ren nyfikenhet tittade jag på en annan mycket starkt konkurrensutsatt marknad, elektronikindustrin. Av de 170 bolag som fanns listade på Yahoo Finance gick 68% med vinst och totalt sett redovisade bolagskollektivet en samlad förlust på nästan 3% av omsättningen. Förvisso är det bättre finansiella nyckeltal än vad fotbollsindustrin uppvisar men å andra sidan så kan och bör segrar på fotbollsplanen rimligtvis också klassas som vinst.

Inom en inte allt för avlägsen framtid börjar Uefa Financial Fair Play tillämpas. För att överhuvudtaget kvalificera sig till en granskning krävs minst €5 miljoner i förlust vilket gör att varken Malmö FF eller Djurgården trotts tappra försök uppfyller dessa krav. De klubbar som kan vänta få sina fiskar varma är de mindre klubbarna i de större ligorna som på sportsliga meriter kvalificerar sig till någon av Europacuperna. Min prediction är att Uefa kommer att sätta åt någon eller några av dessa klubbar för att statuera exempel, precis som det Svenska Fotbollförbundet gjorde i fallet Örebro SK. På så sätt vill man avskräcka andra klubbar strax under det absoluta toppskiktet och deras potentiella finansiärer från att överinvestera i talang. 

Och det är något som naturligtvis är helt i linje med vad styrelsen i European Club Association med bland andra Karl-Heinz Rummenigge (Bayern München), Umberto Gandini (Milan), Sandro Rosell (Barcelona), Ernesto Paolillo (Inter), Florentino Pérez (Real Madrid), David Gill (Manchester United) ville åstakomma när de skrev under avtalet med Uefa för alla Europas fotbollsklubbars räkning.

Invariance Principle - Evidence from Örebro

I The baseball players’ labor market* skriver Simon Rottenberg att det inte spelar någon roll om vem det är som äger rättigheten till en spelares talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den klubb där talangen genererar störst marginalnytta. Rottenberg kallade denna teori för Invariance Priciple. Nordin Gerzics transfer bekräftar Invariance Priciple och förkastar hypotesen om att lönsamhet är det som är avgörande för sportslig framgång i fotboll.

Efter att Örebro SK återigen hade tagit sig tillbaka till den allsvenska marknaden så har klubben lyckats genomföra ett mycket gediget förbättringsarbete vilket jag har uppmärksammat i detta inlägg. Under de senaste fyra säsongerna har Örebro haft en positiv Ebitda marginal varje år vilket är något av unikt i svensk elitfotboll. Men trots de goda marginalerna så försämrades den sportsliga prestationen betänkligt under den förra säsongen. Och inför 2012 är marknadens förväntningar på Örebros tabellplacering något dämpade.

ÖSK Elitfotboll AB - resultaträkning 2006-2010

Att god ekonomi är en grundförutsättning för sportslig framgång är naturligtvis sant. Däremot bör vi ställa oss frågan hur vi ska definiera god ekonomi inom fotbollen? I sin bok Winners and Losers: The Business Strategy of Football, testade ekonomerna Stefan Szymanski och Tim Kuypers om det fanns något samband mellan profit och tabellplacering. Slutsaten var att det inte rådde något sådant samband men däremot fanns det ett mycket starkt samband mellan lönekostnader och sportslig framgång samt omsättning och sportslig framgång. Anledningen är att fotbollsklubbar allokerar i stort sett alla sina intäkter till spelartruppen med syfte att vinna så många poäng som möjligt. Och lyckas man hitta rätt spelare så innebär fler segrar att intäkterna ökar vilket innebär att klubben kan öka sina personalkostnader ännu mer. God ekonomi bör därmed klassas som ständig förbättring över tid. En förbättring som kan mätas genom ökad marknadsandel och ett effektivt resursutnyttjande.

För ett par år sedan identifierade jag ett samband mellan intäkter och sportslig framgång på den svenska marknaden. En analys av detta kan läsas i detta inlägg. Dessa resultat innebär att vi kan monitorera hur respektive klubb förhåller sig till sina egna resurser. Figuren nedan visar ett sådant förhållande för Örebro SK och Göteborg. Det är ett index över klubbarnas respektive sportsliga marknadsandelar respektive de kommersiella diton. Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. I enighet med fotbollsekonomin ska med andra ord den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga. Större avvikelser korrigeras förr eller senare till marknadens jämvikt. Det vi kan se när vi jämför Örebro SK och IFK Göteborg är att ÖSK under de senaste säsongerna har utnyttjat sina resurser betydligt mer effektivt än IFK och har därmed skapat negativa externaliteter åt Göteborgslaget. Dessa negativa effekter försöker IFK Göteborg trejda bort. Samtidigt ser vi en relativt stor skillnad i mellan klubbarnas kommersiella marknadsandel vilket indikerar på att Nordin Gerzics marginalnytta är betydligt högre hos IFK Göteborg än hos Örebro SK.

Marknadandelen är respektive klubbs intäkter i förhållande till marknadens totala intäkter där marknaden är allsvenskan. Den sportsliga andelen är respektive klubbs vunna poäng i förhållande till totalt antal poäng som allsvenskan har delat ut till sina klubbar.

Man kan naturligtvis fråga sig vilka incitament som Örebro SK har för att sälja sin största stjärna till en seriekonkurrent? Om vi tittar på klubbens beteende så ser vi man under de senaste åren har haft en försiktig och konservativ strategi. Risken i spelarportföljen har hållits på en förhållandevis låg nivå, till stor del beroende på det låga egna kapitalet. Resultaträkningen och Ebitda marginalen säger att man skulle kunna öka risken genom att allokera mer pengar till spelartruppen, kanske framför allt när man denna säsong har sålt kontrakten med Michael Allmebäck och Alejandro Bedoya. Å andra sidan är det egna kapitalet fortfarande på en relativt låg nivå och erfarenheten säger att det i denna industri räcker med ett fåtal felrekryteringar för att det illa kvickt raderas ut. Det kan vara en klok strategi att realisera ett större kontrakt idag, öka det egna kapitalet och på så sätt skaffa sig större manöverutrymme framgent.

Leverage ratio som debt-to-equity

Kan ledningen hålla emot trycket från omvärlden så kan vi förvänta oss att man fortsätter på den gånga vägen och försöker bygga upp ett Örebro SK v2.1 enligt en modell inte helt olik den förra framgångsrika upplagan, om än med något större resurser. Rörelseintäkterna och därmed löneutrymmet är dock fortfarande en trång sektor om klubbens mål att vinna guld 2014 ska kännas realistiskt.

------------------------------
* The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956

Transaktionskostnader - Lessons learned from Redhawks?

Diskussionen om arenor har i första hand olyckligtvis handlat om att antingen så äger man sin arena och på så sätt tjänar pengar eller så hyr man och någon annan tjänar pengarna. Men är det egentligen så enkelt? Ponera att Djurgården skulle äga Stockholms Stadion. Faktum är att det inte skulle göra särskilt mycket skillnad från idag. Arenan skulle fortfarande sakna möjligheter att paketera exklusiva produkter vilka kan säljas till ett högre pris. Och för att kunna skapa denna möjlighet så skulle Djurgården behöva resa pengar och investera i en ombyggnad samr betala de kapitalkostnader som ett sådant projekt skulle medföra. Å andra sidan skulle staden kunna låna pengar till ett betydligt lägre pris, utföra likadana ombyggnader, och reglera kapitalkostnaderna i form av en högre hyra.

När vi pratar om arenor är det snarare följande faktorer som är relevanta: planering och projektering, byggkostnader, finansieringskostnader, och utnyttjande av faciliteterna. I den bästa av världar kommer arenan vara projekterad till en storlek enligt de behov som marknaden efterfrågar och den part som till lägst pris kan resa kapital finansierar och äger själva fastigheten. De aktörer som är bäst på att fylla den med publik spelar där och den som är bäst på paketering och försäljning ägnar sig åt dessa aktiviteter. För att intäkterna ska kunna maximeras krävs det samtidigt en viss kvalitet på produkten och för en fotbollsklubb förutsätter det tillräckligt stora resurser i relation till dess konkurrenter. Av denna anledning finns det en teoretisk optimal profit-split mellan alla parter. Knäckfrågan är dock mer än att bara identifiera den, man måste dessutom vara överens om den.

Men det handlar naturligtvis även om helt olika förutsättningar och krav när man ska snurra runt en 118 miljoners Borås Arena och en större facilitet som till exempel byggs i Stockholm eller för den delen finns på plats i Malmö. Det är också en mycket komplex process för en fotbollsklubb att gå från en gammal organisation och facilitet till en modern sådan som med sig bär väldigt höga kapitalkostnader som måste finansieras genom att arenan utnyttjas optimalt.

För ungefär ett år sedan invigde Galatasaray sin nya Türk Telekom Arena. Den kostade motsvarande 1.5 miljarder kronor att bygga vilket staden finansierade och överlät till klubben som sedan lade ut arenadriften på entreprenad till AEG Facilities. Troligtvis ansåg man helt enkelt att motparten besatt en mycket högre kompetens inom området och även om AEG naturligtvis ska skära en marginal emellan så förväntas operatören att genom sin kunskap inom arenadrift kunna tillföra mer värde till klubben än om man skulle sköta ruljansen i egen regi. Under de senaste åren har vi sett en trend i Europa där fler och fler klubbar söker efter partnerskap när det kommer till försäljning av marknadsaktiviteter och paketering av hospitality. En aktör som tack vare det har vuxit sig starkt inom detta segment är SportFive som bl.a. har förvärvat samtliga marknadsaktiviteter på Juventus nya stadion 12 år framåt. En viktig del i arenafinansieringen var de €75 miljoner som Juventus sålde marknadsrättigheterna plus 50% av försäljningen av sky boxar samt hospitality paket. Klubbledningen värderade denna affär som en bättre trejd än att själva ta affärsrisken och istället, som det noterade aktiebolag man är, resa de 75 miljonerna på kapitalmarknaden genom att antingen sälja aktier eller obligationer.

Förutom Juventus så ingår i SportFives portfölj: Borussia Dortmund, Olympique Lyon, Lechia Gdansk, Dynamo Moskva mfl.

Men om nu detta är en så fantastisk affär, varför gör inte alla klubbar det? Kanske får vi gå tillbaka till 1929 för att finna svaret i Ronald Coases - The Nature of the Firm. Coase funderade på varför företag fanns, och växte sig större. Företag i sig är planekonomiska där det uppstår olika grader av ineffektivitet. Stora företag som ägnar sig åt vertikal integrering torde på så sätt förstöra en hel del värde den vägen. Så varför inte köpa alla varor och tjänster direkt på marknaden? Coase kom fram till att det är transaktionskostnaderna som styr. Att upphandla varje produkt eller process kräver resurser i form av identifiering, urval, kalkylering, förhandling och all möjlig juridik som dyker upp i samband med avtalsskrivning etc. Därför: så länge kostnaden för ineffektivitet understiger transaktionskostnaderna så kommer företaget att själv tillverka processen.

Men kan verkligen transaktionskostnader vara det stora hindret här? Det finns naturligtvis klubbar som själva har lyckats att skapa en förhållandevis effektiv arenaorganisation. De främsta exemplen ser vi i första hand i England vilket till stor del beror på att man mycket tidigt kommersialiserade fotbollen och på så sätt sedan lång tid tillbaka har kunnat utveckla kompetenser inom området, långt innan dessa kunde förvärvas på marknaden.

Samtidigt är det inte enkelt och det kräver kunskap och en hel del tankeverksamhet att kunna klara av och paketera en optimal helhetslösning med flera olika arenaintressenter. För bara några dagar sedan kunde vi läsa om ett skräckexempel som utspelar sig i Malmö där Percy Nilsson och Hugo Stenbeck inte ser ut att kunna samsas kring en gemensam lösning. Troligtvis beror det på olika syn eller helt enkelt brist på kompetens om hur en paketlösning bäst kan utformas. Å andra sidan är Redhawks verkliga problem inte någon miljon åt det ena eller andra hållet mellan de båda parterna. Att kunna identifiera och förhandla fram en optimal modell kräver kunskap. Vilket även krävs för att driva en klubb framgångsrikt, naturligtvis. Så rimligtvis speglas det verkliga problemet bakom arenaavtalet ganska väl nere i rinken, faktiskt.

En annan anledning till att vi inte ser fler "nätverksorganisationer" skulle kunna vara att klubbledare och tjänstemän tycker att det är roligt att själva kunna sälja samtliga produkter. Och även om de själva inte är bäst inom området på marknaden så tillför de värde till sig själva genom att skapa eller bibehålla egen sysselsättning. Sedan har vi sannolikt en del som överskattar sin egen förmåga och andra som inte känner sig komfortabla med att andra aktörer tjänar pengar på deras produkt, eller helt enkelt inte är kapabla att motivera det.

Det stora problemet är om kompetensen inte finns, varken till att skapa ett nätverk av olika intressenter eller driva allt i egen regi. Och precis som i alla andra industrier kommer långt ifrån alla att lyckas med sina verksamheten. När problemen väl börjar dyka upp så kommer man antingen att skylla på kreditgivaren, hyresvärden eller ett avtal som man i samband med överenskommelsen värderade väl.

Men det finns ett antal goda exempel på marknaden. Och det allra bästa finns kanske utanför arenaidrotten, hos Apple och dess framgångsrika produkt iPhone som i grund och botten produceras av alla andra utom Apple själva. Bilden nedan visar med all tydlighet att det bidrag och värde till produkten som Apple tillför är bolagets kompetens att kunna läsa konsumenternas efterfrågan och förväntningar. Allt det andra köper bolaget på marknaden från andra producenter. Apples konkurrent Samsung levererar så mycket som 26% av komponenterna som utgör en iPhone. Hade Samsung tillämpat flera klubbledares logik så hade man inte sålt dessa komponenter till Apple som tjänar stora pengar på att "utnyttja" Samsung. Men sydkoreanerna tänkte längre än så. Tack vare att vara underleverantör till Apple så kunde man skapa sig stordriftsfördelar inom tillverkning av komponenterna vilket i förlängningen medföljde att man kunde tillverka sina egna mobila enheter mer effektivt än de övriga konkurrenterna och på så sätt vinna tillräckligt många marknadsandelar för att nå en andraplats på den globala marknaden för smartphones.

Saxat från economist.com

En kort repetition angående Malmö FF

Helsingborg vann kontraktet med Emil Kraft i konkurrens med Malmö FF och det tog inte lång tid innan vi kunde läsa om MFF:s oförmåga att investera i spelatruppen. Men betyder ett uteblivett kontrakt att klubben har slut på pengar eller betyder det helt enkelt att man inte värderade kontraktet med den 17 årige Kraft lika högt som Helsingborg gjorde. Något som för gemene man kan tyckas lite märkligt eftersom Malmö FF:s löpande intäkter är ungefär dubbelt så stora som den konkurrerande klubbens. Låt oss titta närmare på situationen genom figuren nedan. Den visar MFF:s kostnader kontra löpande intäkter under 2010. Det som väldigt tydligt syns är att klubben har, med allsvenska ögon mätt, mycket höga intäkter som uppgick till 150 miljoner kronor. Vi ser dock också att dessa intäkter har varit mycket dyra att förvärva. Bara själva kostnaderna för arenan, arenadrift och produkten vilket illustreras genom personalkostnaderna äter upp nästan hela intäktsmassan. Lägg därtill matchkostnader kostnader för marknadsaktivieter. Utöver det tillkommer kostnader för spelarkontrakt i form av avskrivningar. Dessa speglar historiska förvärv av kontrakt och för att denna kostnadspost ska minska så får klubben köpa spelarkontrakt för mindre pengar framgent. Ett alternativ till det är att använda sig av externt kapital för spelarköp vilket utöver att minska risken för klubben även minskar framtida intäkter från spelarförsälningar, förståss.

Kostnader och intäkter exklusive försäljning av spelare

Så vad kan göras för att förbättra situationen? Det finns sannolikt en del engångskostnader som dök upp under 2010 och som är borta 2011 men det räcker troligtvis föga till att balansera de båda staplarna.

Klubben kommunicerar att man försöker lägga om sina lån för att minska kostnaderna. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, för hade det varit enkelt så hade det redan varit klart vid det här laget. För även om vi idag fortfarande befinner oss i en regim med krisräntor på historiskt sätt mycket låga nivåer så ser landskapet på lånemarknaden annorlunda ut än åren strax innan 2008 då det small till. Det var en period med en mycket kraftig kreditexpansion där svenska och utländska banker och kreditinstitutioner tävlade med varandra om marknadsandelar vilket naturligtvis pressade riskpremierna. Finanskrisen har dock förändrat kartan radikalt. Idag krymper bankerna sina balansräkningar och är inte längre lika frikostiga med att låna ut pengar, till en viss del beroende på högre kapitaltäckningskrav vilka i Sverige blir ännu högre än enligt de internationella Basel III reglerna. Parallellt med det har flera internationella konkurrenter dragit sig tillbaka vilket naturligtvis minskar utbudet av pengar. Det är svårt att uppskatta klubbens möjligheter till en omförhandling men förustättningarna på kapitalmarknaden har förändrats ganska så mycket sedan den dagen då arenan projekterades.

Det stora jobbet blir rimligtvis att öka intäkterna. Ett alternativ är att påverka de juridiska förutsättningarna på marknaden genom att i det här fallet driva en minskning av allsvenskan där de centrala medlen delas på färre klubbbar, naturligtvis. Samtidigt är det inte allsvenskans problem att behöva minska sin marknad bara för att en klubb har höga kostnader som man frivilligt har dragit på sig. Men Malmö FF kan även öka sina intäkter från andra evenemang. Under 2011 arrangerade man en match mot Milan men även om upplevelsen för publiken säkert var stor så var det inget evenemang som genererade en särskillt stor nettovinst till MFF. Mestadelen av intäkterna gick till det italienska laget vilket ter sig helt naturligt eftersom vi annars inte skulle se annat än att klubbar lägre ned i fotbollens näringskedja spelade matcher mot Europas storklubbar. Malmö FF kan också utveckla sin eventverksamhet och arrangera evenemang som inte är fotbollsrelaterade. Detta affärsområde möter en stark konkurrens i Öresundsregionen vilket jag för ett och ett halvt år sedan beskrev i detta inlägg. 2015 öppnar dessuton den nya multiarenan i Köpenhamn.

Gruppspel i europacuperna är en mycket viktig inkomstkälla och för att kunna nå dit så krävs det starka prestationer på planen vilket förutsätter att klubbledningen maximerar kvaliteten i truppen under knapphet av resurser. Att för flera miljoner skriva ett kontrakt med en 17 årig högerback, en position på vilken man för mindre än ett halvår sedan förlängt ett kontrakt med en befintlig spelare på, är rimligtvis inte optimalt utnyttjande av klubbens resurser. För även om kontraktet om ett antal år kan säljas vidare med förtjänst så är det här och nu som Malmö FF:s kontrakt måste vara produktiva. Detta är ett faktum som rimligtvis borde spegla klubbens rekryteringsstrategi.

Den stora utmaningen för MFF blir naturligtvis att prestera väl på planen. Framför allt eftersom konkurrensen förväntas att öka i och med att fler och fler lag flyttar in på moderna matchdagsfaciliteter och tack vare det ges bättre förutsättningar att kunna öka sina intäkter men troligtvis till ett lägre pris. Samtidigt får vi inte glömma bort att en ökad kvalitet hos flera lag uppgraderar allsvenskan till en nivå högre. Något som kan öka efterfrågan på Malmö FF:s inhemska produkter vilket i så fall skulle kunna minska gapet mellan kostnader och intäkter.

Vem gräver bäst guld i USA - och hur länge?

Ponera att Viktor Claesson var draftad av Helsingborg, Emil Kraft av Malmö FF och Sebastian Andersson av Djurgården. Dessa klubbar skulle vara de enda i Sverige som hade rätten att teckna kontrakt med respektive talang. Spelarnas förhandlingsstyrka vad gäller det personliga avtalet skulle vara i det närmaste obefintligt. Värnamos, Östers och Ängelholms enda alternativ hade varit att inte sälja till ett pris som ingen annan svensk klubb genom budgivning hade kunnat driva upp nivån på. Att avstå en försäljning skulle innebära att klubbarnas andel i spelarnas värde skulle minska för varje transfer-fönster fram till kontraktets slut.

Ett draftsystem i svensk fotboll skulle minska kostnaderna för klubbarna högre upp i den svenska näringskedjan. Men denna kostnadsminskning skulle vara temporär. Ganska snart skulle mindre danska klubbar, norska och polska lag lägga mer resurser på att scouta den svenska talangmarknaden. Utan inhemsk konkurrens om talang i Sverige kan utländska klubbar hitta arbitrage-möjligheter. Det vill säga en obalans mellan olika marknader.

Under den senaste tiden har vi i Sverige fått erfara något av en Major League Soccer hysteri. Utöver Hammarbys samarbete med LA Galaxy så har vi sett Malmö FF rekrytera Erik Friberg från Seattle Sounders. Klubben utesluter inte att man kommer att öka sina scouting-insatser i USA framgent. Djurgården har hämtat Brian Span från collegeserien.

Givet att man kan skaffa sig kunskap om fotbollen i USA så är det inte helt otacksamt att rekrytera talang därifrån. Duktiga collegespelare draftas av MLS lagen och om spelarna bara är välscoutade av utländska klubbar så har dessa bara en enda inhemsk rättighetsinnehavare att konkurrera med.

Men också befintliga spelare i MLS vars kontrakt är på väg att löpa ut kan bli ett potentiellt föremål för rekrytering. När ett kontrakt med en spelare är på väg att löpa ut så har hans klubb en option att förlänga avtalet med. Utnyttjar man den inte så får spelaren gå in i en re-entry draft för att enligt en bestämd turordning bli reserverad av en ny klubb. Man genomför dessa drafts i ett enda syfte: Hålla spelarnas förhandlingsstyrka på en så låg nivå som möjligt.

Däremot gäller inte draft reglerna utländska klubbar. När Hammarby rekryterade Adis 'Baggio' Husidic strax före jul så hade hans förra klubb Chicago Fire inte utnyttjat sin option. Baggio hade därefter draftats av Colorado Rapids. Om det inte fanns några utländska lag som kände till honom så var Rapids den enda tänkbara konkurrenten om hans signatur.

För bara några veckor sedan sade Hasse Backe att Major League Soccer håller en nivå som är lika hög som den holländska ligan. Det låter överdrivet. Under kommande säsong får klubbarna lägga ner maximalt $335k i årslön för en spelare och max $2.8 miljoner på totala lönekostnader i sina spelartrupper. Utanför denna restriktion kan klubbarna rekrytera upp till tre designated players* i truppen där man betalar luxury tax till de övriga klubbarna i ligan för den eventuella tredje spelaren.

Utöver LA Galaxy och New York Redbull som har toppat sina trupper med spektakulära designated players** och vars totala lönekostnader är $14 miljoner respektive $13m så har de 16 övriga lagen i MLS ganska likvärdiga utgifter för spelarlöner. Dessa utgifter ligger i snitt på $3.5 miljoner per klubb vilket motsvarar ca 24 miljoner kronor och vilket är mindre än de största allsvenska klubbarna betalar till sina spelare. Är det så att MLS skulle motsvara holländsk kvalitet så är slutsatsen att talang är mycket underprissatt i förhållande till den europeiska marknaden. Det skulle därmed - tack vare alla regleringar - finnas en arbitrage-möjlighet.

Men som de flesta känner till så korrigeras alla anomalier förr eller senare. De klubbar som kan dra nytta av eventuella felprissättningar är de som kommer på plats först. Ju fler scouter börjar bevaka den amerikanska marknaden desto mer kommer priserna att korrigeras och närmas sig det globala marknadsvärdet.

Felprissättningen är lönsam idag men den kan bli ett problem för Major League Soccer. Det är de amerikanska klubbarna troligtvis medvetna om. Därför är det inte särskillt långsökt att de söker samarbeten med klubbar på en någorlunda lika nivå i näringskedjan. Det är bättre att kunna få en mindre del av ersättningen när talangen flyttar över och exploateras i Europa än att inte få något alls.

----------------
* Spelare som har meriter från toppfotbollen och vars personliga varumärke och kvalitet kan tillföra värden till ligan.
** David Beckham $6500k, Landon Donovan €2300k, Robbie Keene $3417k, Thierry Henry $5600k, Rafel Marquez $4600k (årslön).

Vem tjänar egentligen på kontraktet med Nordin Gerzic - lessons learned from Bundesliga

Nordin Gerzic till IFK Göteborg, ryktas det om. Och detta trots att spelaren så sent som för mindre än ett halvår sedan tecknade ett 5 års kontrakt med Örebro SK. Är det verkligen möjligt? Vilka signaler sänder det och varför tecknar man ett längre kontrakt med en spelare för att bara 5 månader senare sälja det vidare?

I detta inlägg skriver jag om att spelarkontrakt i första han ska ses som en försäkring och inte nödvändigtvis som klubbens ambition med spelarens återstående speltid i klubben.

I och med bosmandomen 1995 försämrades klubbarnas kontroll över sina spelares marknadsvärden samtidigt som spelarna fick kontroll över rättigheterna för sin talang. Till skillnad från tidigare fick spelare, vars kontrakt med sina klubbar hade gått ut, fri lejd och kunde gå till vilken klubb de önskade spela i. Men kan man inte tycka att det var ett drömscenario för klubbarna som över en natt fick ett stort utbud av talang som de inte behövde betala en transferavgift för? Inte riktigt, spelarnas talang och kontraktssituation är sällan någon större marknadshemlighet. Är det en spelare som flera klubbar upplever att de kan få nytta av så kommer klubbarna att buda över varandra för signaturen på spelarens kontrakt. Och de kommer att buda upp till den nivå som de anser sig kunna finansiera. Spelarens förväntade marknadsvärde och nytta i den nya klubben är ju densamma, oavsett om denne kommer som en fri transfer eller är bunden av ett kontrakt. Skillnaden är att ett kontrakt reglerar vem det är som har rättigheterna till en spelares marknadsvärde.

Men transfermarknaden lever än idag. Den gör det eftersom marknaden har löst problemet genom att parterna började teckna längre kontrakt med varandra. På så sätt kunde klubbarna skydda sig under en längre period från att spelaren kunde utöva sin rättighet och kunna auktionera ut sin talang på marknaden. Samtidigt så innebär längre kontrakt att klubbarna låste in spelaren och begränsade dennes makt över hans egna marknadsvärde. Så för att spelaren ska skriva under ett längre avtal så ska han rimligtvis kompenseras med en premie vilken återspeglas i klubbens utbetalningar till honom, naturligtvis.

Figuren ikkustrerar paradigmskiftet i samband med bosmandomen mycket väl. 1995 uppgick Premier League klubbarnas kostnader för spelarkontrakt till 56% av omsättningen 1995. 2001 var detta förhållande oförändrat men en betydligt större del av klubbarnas kontaktkostnader allokerades till spelarnas personliga kontrakt. Saxat från Deloitte annual review of football finance 2003

I en empirisk studie från Bundesliga uppmätte Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser* att för varje extra år som spelaren skriver på i sitt kontrakt, så belönas han med en premie på 24% i form av en högre lön. Så vad är incitamentet för klubben att teckna ett längre kontrakt om det nu kostar betydligt mer? Är det så att spelaren upplevs som eftertraktad på marknaden så är denne mindre tillgänglig ju längre tid han har kvar på sitt kontrakt, naturligtvis. Det krävs med andra ord att en intressent måste komma överens med klubben om en lösning. Feess et al har kommit fram att för varje extra år som spelaren är kontrakterad så ökar priset på transfern med 50%.

Men det är rimligtvis så att båda parter tar en risk här. Å ena sidan kan ett långt kontrakt ge större pengar vid en transfer men å andra sidan kan spelaren sluta utvecklas eller i värsta fall ta ett eller flera steg tillbaka och klubben får leva med årliga utbetalningar som inte ger något tillbaka under resten av kontraktstiden. Men även spelaren tar en risk här. Det kan ju vara så att han utvecklas bättre än vad han själv hade förväntat sig och blir eftertraktad på marknaden. Samtidigt har klubben ökat sina intäkter och spelarens kontrakt upplevs som undervärderat vilket gör att klubben kräver en för hög transferavgift. Är det då verkligen rimligt att utbytet av riskerna och pay off mellan de två parterna bara är ett nollsummespel eller överför man värden till varandra från att skapa externa kostnader för en tredje part?

Feess et al menar att den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet men där klubbens pay off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både till klubben men även till spelaren som man måste locka över.

Ett rimligt antagande är därför att IFK Göteborg totalt sätt får betala ett överpris för kontraktet med Nordin Gerzic, framför allt då hans ålder innebär ett lägre förväntat andrahandsvärde. Men samtidigt, en av de allra viktigaste grundprinciperna på en fri marknad är att ingen transaktion äger rum om inte alla parter upplever att nytta uppnås. En välskött klubb har en välbalanserad och diversifierad spelarportfölj. Om nu IFK Göteborg kan antas klassas som en sådan så kan den premie som man betalar Örebro tjänas in på andra långa kontrakt som finns i portföljen i vilka man har försäkrat sig om sina spelares värden. Men däremot, om klubbledningen har värderat sin spelarportfölj fel, så kan det i värsta fall få ödesdigra konsekvenser. 

Och det krävs ju rimligtvis tillräckligt många sådana felvärderingar på marknaden för att det, genom enbart kontraktsskrivningar, ska kunna skapas värden som Feess et al har räknat fram i Bundesliga. 


-----------------
* Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser - November 2008

Cournot monopol model - lessons learned from Barcelona

Imorgon håller Barcelona en öppen träning, en träning som redan på förhand fått uppmärksamhet på grund av att den katalanska klubben tar inträde på. Lite olyckligt relateras motiven bakom prissättningen till klubbens finansiella hälsa. De två sakerna är dock helt isolerade från varandra. Det är förvisso sant att Barcelona har en skuld på sin balansräkning men det är egentligen mycket logiskt. Det finns två sätt för företag att finansiera sig på: eget kapital och skulder. Eftersom Barcelona inte är ett aktiebolag och därmed inte kan sälja aktier så är med andra ord skulder den finansieringskälla som klubben måste använda sig av. Hade Barcelona varit på ruinens brant så hade man naturligtvis inte rekryterat Fabregas och Sanches för €60 miljoner under sommarens transferfönstet. Det är ju knappast så att klubben nödvändigtvis behövde förstärkning efter förra säsongens uppvisning.

Så för att hitta den verkliga anledningen till att Barcelona sätter ett pris på sin öppna träning så får vi leta någon annanstans. Denna resa tar oss tillbaka till 1800 talet och matematikern Antoine Augustin Cournot. Till skillnad från andra neoklassiska ekonomer som modellerade prissättning på antagandet om perfekt konkurrens så angrep Cournot problemet från ett monopolperspektiv. Han använde mineralvatten som sitt allra enklaste exempel.

Ponera att en person märker att på dennes egendom så finns det en vattenkälla med bevisat positiva hälsoeffekter som inga andra källor har. Kostnaden för att tappa upp vattnet är försumbart och försäljningen av en flaska hälsovatten skulle kunna ge så mycket som 100 franc. Cournot argumenterade matematiskt att monopolisten inte kommer att sätta det högst möjliga priset utan justera priset nedåt tills denne når en nivå där den totala intäkten blir som högst.

FC Barcelona har en produkt som få andra klubbar har. Kostnaden att träna är noll eftersom spelarna ändå måste träna för att kunna vinna matcher. Barcelona kan med andra ord experimentera sig fram till en prisnivå som maximerar klubbens intäkter. Men denna anologi kan egentligen appliceras på de flesta fotbollsklubbar vars fans på grund av känslomässiga band inte byter lag. Det enda möjliga substitutet är att inte se matchen på plats och istället följa den i en annan distributionskanal.

Men kan vi verkligen klassa klubbarna som monopolister? Det som i vanliga fall kännetecknar monopol är att dessa trots allt leverarar vinster till sina ägare. Det är något som är långt ifrån vanligt förekommande inom fotbollen i Europa. Den enskillt största orsaken förutom dåligt management är att klubbarna vill vinna så många poäng under en säsong som det bara är möjligt. Och för att förbättra oddsen till det så rekryterar ledarna det som de anser är duktiga fotbollspelare och det som de med buds alla stående medel kan förvärva. Eftersom spelarmarknaden är mycket transparent så är det relativt enkelt att identifiera vilka spelare som är duktiga och vilka är mindre duktiga. Så för att knyta åt sig den bästa möjliga talangstocken ser vi en ständig budgivning om spelarnas signaturer som driver upp kostnaderna åt klubbarna.

Det finns dock olika sätt att försöka skydda sig mot detta beteende vilket till skillnad från dagens sakförhållande förutsätter samarbete. I Stephen Soderberghs The Informant ser vi Matt Damon spela Mark Whitacre som arbetar på jordbruksindustrigiganten Archer Daniels Midland och blir spelar åt FBI med syfte att avslöja företagets internationella priskartell och marknadsuppdelning. Karteller är som de flesta kanske känner till förbjudna av den enkla anledningen att de konspirerar mot konsumentens bästa.

Inom den amerikanska Major League sporten finns det inbyggda mekanismer. Den årliga draften är en sådan där klubbarna i en på förhand bestämd ordning får välja talang och på så sätt slippa budgivningen som driver upp spelarnas löner. En likadan funktion fyller lönetaket som håller spelarnas kontrakt nere på kontrollerade nivåer. Om klubbarna handlar spelarkontrakt med varandra så hamnar den absolut största delen i affären hos klubbarna och inte hos spelarna.

Men även i Europa har vi sett försök till samarbete. Manchester United upplevde ökade lönekostnader och klubbens dåvarande VD Peter Kenyon var den drivande kraften bakom ett lönetak på 70% av klubbarnas omsättning som de dåvarande lagen i G14 kom överens om (artikel i BBC Sport). Figuren visar också att i stort sett samtliga har hållit sig inom ramen för taket utom de italienska medlemmarna som inte har upplevt samma intäktstillväxt som toppklubbarna i Spanien och England. Eftersom de sportsliga ambitionerna förblev desamma så bröt Massimo Moratti och Silvio Berlusconi överenskommelsen genon att skjuta till egna pengar. Det gjorde även Peter Kenyon när han ett år senare lämnade ManUtd för VD posten hos Roman Abramowich där han översteg lönetaket. Efter ett antal år har vi nu kommit till nästa kartellprojekt vilket vi känner till genom namnet Uefa Financial Fair Play.



Figuren visar wages to revenue ratio för respektive klubb i den dåvarande G14 kartellen. Datakälla: swiss ramble, footballeconomy.com, enstaka årsredovisningar

Frågan som är värd att adressera är vem det är som gynnas av de samarbeten som vi ser på marknaden. Att en kartell bland klubbarna överför värde från spelarna kan man, om man nu inte själv är spelare förståss, inte tycka är alltför hemskt. Men kan dessa karteller leda till att klubbarna inte behöver maximera sina intäkter eftersom utgifterna på talang hålls nere vilket i förlängningen skulle kunna leda till lägre priser för oss fotbollskonkurrenter? Knappast.
 
I Nordamerika maximerar de amerikanska klubbägarna sina intäkter med syfte att tjäna pengar. Alla nyetableringar och geografiska flyttar av lag måste först godkännas av ligans alla klubbägare vilket innebär att de kan hålla konkurrerande verksamheter på avstånd från sin regionala marknad. Och priset på sändningsrättigheter har hela tiden drivits upp vilket i slutändan ökar priset för TV tittarna.

I Europa har de flesta klubbägare och tjänstemän sportliga framgångar som den största drivkraften. Och för att kunna maximera investeringarna i spelartruppen så måste klubbarna maximera sina intäkter för att kunna möta de budgetkrav som Uefa FFP kräver. Så om det inte fanns tillräckliga incitament till intäktsmaximering förr, så kommer det definitivt att finnas framgent.

Nytt transferparadigm i Premier League?

Så öppnas återigen transferfönstret. Efter att likviditeten mer eller mindre försvann från marknaden under 2010 kom den tillbaka med pompa och ståt under 2011 där vi observerade flera stora transfers både här hemma och i utlandet. Den stora marknaden som driver hela karusellen är den engelska som är en stor nettoimportör av talang och från den marknad från vilken likviditeten till stor del distribueras till övriga Europa. Under 2011 ökade likviditeten på den engelska transfermarknaden. Siffrorna var dock till viss del dopade tack vare att samma pengar bytte ägare flera gånger under året.

Till exempel blev de £50 miljoner i nya pengar från Roman Abramovich som Chelsea spenderade på Fernando Torres mer än det dubbla i transfereringar under 2011. Utöver de ca £20 miljonerna som gick till utlandet för Luis Soarez, förvärvade Liverpool kontraktet med Andy Carrol från Newcastle för £30 miljoner som sedan spenderade hälften av dessa under sommarens transferfönster. Om vi enbart ser till nettoutgifterna, så minskade dessa för de engelska klubbarna jämfört med motsvarande transferperiod år 2010.

Det blev med andra ord högre nominella belopp för spelartransfers men mindre pengar som kom in i transfersystemet. Om vi tittar på figuren nedan så syns den logiska förklaringen. Det var betydligt fler inhemska spelare som bytte klubb under 2011. Något som förklaras genom det nya home grown regelverket som trädde i kraft inför starten av säsongen 2010-11 och vilket jag har skrivit om i detta inlägg. Bland annat har Arsene Wenger varit mycket kritisk till restriktionerna vilket inte är särskilt ologiskt. Protektionistiska regleringar är mycket sällan en vinnande strategi på längre sikt.

saxat från: Grant Thornton Football Transfer Tracker

Grant Thornton som gjorde sin Transfer Monitor i höstas är av annan åsikt. Men låt mig utveckla varför revisionsbyrån åter igen är ute och cyklar med felaktiga slutsatser (förra gången i samband med cost-benefit analysen post Fifa2010). Man menar att Premier League har ett handelsunderskott på transfermarknaden vilket försämrar klubbarnas finansiella hälsa. Tittar man isolerat på talangexport vs talangimport så stämmer ju det alldeles utmärkt. Men det är samtidigt ett väldigt endimensionellt sätt att se på saken. Enligt standard trade theory förväntas länder exportera de varor man är bäst på att producera och importerar resten. I Premier Leagues fall så importerar man talang, paketerar den och exporterar sändningsrätter till den produkt som man producerar. På samma sätt som tv bolagen i till exempel Sverige importerar den färdiga fotbollsprodukten från England istället för att investera pengarna genom att betala mer för allsvenska sändningsrättigheter.  

Saxat från UEFA Club licensing benchmarking report. Figuren visar värdet på sändningsrättigheter i fotbollseuropa. Blå färg visar sändningsrättigheter sålda på sina ligors respektive nationella marknad och röd färg visar sändningsrättigheter sålda utomlands

Problemet som uppstår i och med de nya restriktionerna kan förklaras genom kvantitetsteorin. Genom försäljningen av sändningsrättigheterna till den internationella marknaden kommer det in nya pengar till ligan. När man sätter in restriktioner som begränsar utbudet av talang så kommer priset per talangenhet att öka för de klubbar som omfattas av restriktionerna. För klubbar utanför de brittiska öarna som inte lever under en regim med restriktioner betyder det samtidigt att det blir en något mindre efterfrågan på den pool talang som de rekryterar ifrån vilket rimligtvis minskar priset för dessa klubbars talangrekrytering vilket stärker deras konkurrenskraft gentemot gruppen som lever under restriktionsregimen.

Det finns framför allt två frågor som är värda att adressera. Den första är hur restriktionerna påverkar tävlingsbalansen i ligan.

Ett enkelt antagande är att storklubbarna i toppen kommer att rekrytera mer talang från de klubbar i ligan som har lägst intäkter vilket i förlängningen är försämrar tävlingsbalansen i en liga. I sin paper menar James Whitney* dock att tävlingsbalansen i en liga kan förbättras ifall restriktioner på talangimport införs. Detta sker tack vare att den klubb som är näst bäst i ligan gynnas mer än den som är bäst tack vare den relativa styrkeökningen i förhållande till de sämsta lagen. En liga kan på så sätt bli lite jämnare i toppen på bekostnad av att avståndet till de mindre lagen blir större. Whitney menar också att när klubbarna rekryterar talang externt från andra marknader så maximeras inte intäkterna i ligan. Analogin bakom denna logik är inte helt olik den som Stefan Szymanski och Stephanie Leach** presenterade i sin paper där den tävlingsbalans som den engelska ligan nådde genom individuella och från varandra oberoende klubbstrategier (Nash jämvikt) var jämnare än en optimal tävlingsbalans som skulle maximera ligans intäkter. Det är ett tankesätt jag använde mig av mitt första april inlägg för snart ett år sedan.

Figuren visar genomsnittsintäkten per klubb i olika ligasegment. "Big6" består av ManUtd, Chelsea, Arsenal, Liverpool, ManCity samt Tottenham

En inte helt otrolig konsekvens är med andra ord att de största klubbarna i Premier League distanserar sig ytterligare i förhållande till ligans minsta lag samtidigt som topplagen under den absoluta toppen kan komma gynnas mer tack vare fler vunna poäng mot bottenlagen, poäng som de absolut största klubbarna vann redan innan restriktionerna.

Den andra frågan är hur det påverkar de engelska lagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. Denna konkurrenskraft beror dels på hur hög intäktstillväxt Premier League har i relation till omvärlden, och dels på ligans effektivitet att omvandla dessa intäkter till talang. En viktig förutsättning i Whitneys hypotes är att ligan är ett monopol, det vill säga att det inte finns någon konkurrerande marknad som tävlar om potentiella intäkter. Premier League äger inte riktigt en sådan förmån och man konkurrerar om intäkter från bl.a. sändningsrättigheter utanför Storbritannien med flera andra lag och ligor, bl.a. La Liga, Bundesliga och Champions League. Om intäkterna från internationella sändningsrättigheter används mindre effektivt på grund av inflaterade priser på inhemsk talang så kan det finnas en risk att ligans konkurrenskraft gentemot andra ligor försämras vilket i förlängningen dessutom kan förstärkas genom att Premier League tappar marknadsandelar på den internationella marknaden för sändningsrättigheter.

Det återstår att se om restriktionerna är tillräckligt kraftfulla för att trenden på transfermarknaden ska hålla i sig samt om ovannämnda konsekvenser kan bli mätbara.

-------------------------------------

*The Peculiar Externalities of Professional Team Sports - James D Whitney, April 2005

**Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football - Stefan Szymanski & Stephanie Leach, 2006