Vem tjänar egentligen på kontraktet med Nordin Gerzic - lessons learned from Bundesliga

Nordin Gerzic till IFK Göteborg, ryktas det om. Och detta trots att spelaren så sent som för mindre än ett halvår sedan tecknade ett 5 års kontrakt med Örebro SK. Är det verkligen möjligt? Vilka signaler sänder det och varför tecknar man ett längre kontrakt med en spelare för att bara 5 månader senare sälja det vidare?

I detta inlägg skriver jag om att spelarkontrakt i första han ska ses som en försäkring och inte nödvändigtvis som klubbens ambition med spelarens återstående speltid i klubben.

I och med bosmandomen 1995 försämrades klubbarnas kontroll över sina spelares marknadsvärden samtidigt som spelarna fick kontroll över rättigheterna för sin talang. Till skillnad från tidigare fick spelare, vars kontrakt med sina klubbar hade gått ut, fri lejd och kunde gå till vilken klubb de önskade spela i. Men kan man inte tycka att det var ett drömscenario för klubbarna som över en natt fick ett stort utbud av talang som de inte behövde betala en transferavgift för? Inte riktigt, spelarnas talang och kontraktssituation är sällan någon större marknadshemlighet. Är det en spelare som flera klubbar upplever att de kan få nytta av så kommer klubbarna att buda över varandra för signaturen på spelarens kontrakt. Och de kommer att buda upp till den nivå som de anser sig kunna finansiera. Spelarens förväntade marknadsvärde och nytta i den nya klubben är ju densamma, oavsett om denne kommer som en fri transfer eller är bunden av ett kontrakt. Skillnaden är att ett kontrakt reglerar vem det är som har rättigheterna till en spelares marknadsvärde.

Men transfermarknaden lever än idag. Den gör det eftersom marknaden har löst problemet genom att parterna började teckna längre kontrakt med varandra. På så sätt kunde klubbarna skydda sig under en längre period från att spelaren kunde utöva sin rättighet och kunna auktionera ut sin talang på marknaden. Samtidigt så innebär längre kontrakt att klubbarna låste in spelaren och begränsade dennes makt över hans egna marknadsvärde. Så för att spelaren ska skriva under ett längre avtal så ska han rimligtvis kompenseras med en premie vilken återspeglas i klubbens utbetalningar till honom, naturligtvis.

Figuren ikkustrerar paradigmskiftet i samband med bosmandomen mycket väl. 1995 uppgick Premier League klubbarnas kostnader för spelarkontrakt till 56% av omsättningen 1995. 2001 var detta förhållande oförändrat men en betydligt större del av klubbarnas kontaktkostnader allokerades till spelarnas personliga kontrakt. Saxat från Deloitte annual review of football finance 2003

I en empirisk studie från Bundesliga uppmätte Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser* att för varje extra år som spelaren skriver på i sitt kontrakt, så belönas han med en premie på 24% i form av en högre lön. Så vad är incitamentet för klubben att teckna ett längre kontrakt om det nu kostar betydligt mer? Är det så att spelaren upplevs som eftertraktad på marknaden så är denne mindre tillgänglig ju längre tid han har kvar på sitt kontrakt, naturligtvis. Det krävs med andra ord att en intressent måste komma överens med klubben om en lösning. Feess et al har kommit fram att för varje extra år som spelaren är kontrakterad så ökar priset på transfern med 50%.

Men det är rimligtvis så att båda parter tar en risk här. Å ena sidan kan ett långt kontrakt ge större pengar vid en transfer men å andra sidan kan spelaren sluta utvecklas eller i värsta fall ta ett eller flera steg tillbaka och klubben får leva med årliga utbetalningar som inte ger något tillbaka under resten av kontraktstiden. Men även spelaren tar en risk här. Det kan ju vara så att han utvecklas bättre än vad han själv hade förväntat sig och blir eftertraktad på marknaden. Samtidigt har klubben ökat sina intäkter och spelarens kontrakt upplevs som undervärderat vilket gör att klubben kräver en för hög transferavgift. Är det då verkligen rimligt att utbytet av riskerna och pay off mellan de två parterna bara är ett nollsummespel eller överför man värden till varandra från att skapa externa kostnader för en tredje part?

Feess et al menar att den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet men där klubbens pay off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både till klubben men även till spelaren som man måste locka över.

Ett rimligt antagande är därför att IFK Göteborg totalt sätt får betala ett överpris för kontraktet med Nordin Gerzic, framför allt då hans ålder innebär ett lägre förväntat andrahandsvärde. Men samtidigt, en av de allra viktigaste grundprinciperna på en fri marknad är att ingen transaktion äger rum om inte alla parter upplever att nytta uppnås. En välskött klubb har en välbalanserad och diversifierad spelarportfölj. Om nu IFK Göteborg kan antas klassas som en sådan så kan den premie som man betalar Örebro tjänas in på andra långa kontrakt som finns i portföljen i vilka man har försäkrat sig om sina spelares värden. Men däremot, om klubbledningen har värderat sin spelarportfölj fel, så kan det i värsta fall få ödesdigra konsekvenser. 

Och det krävs ju rimligtvis tillräckligt många sådana felvärderingar på marknaden för att det, genom enbart kontraktsskrivningar, ska kunna skapas värden som Feess et al har räknat fram i Bundesliga. 


-----------------
* Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser - November 2008