Cournot monopol model - lessons learned from Barcelona

Imorgon håller Barcelona en öppen träning, en träning som redan på förhand fått uppmärksamhet på grund av att den katalanska klubben tar inträde på. Lite olyckligt relateras motiven bakom prissättningen till klubbens finansiella hälsa. De två sakerna är dock helt isolerade från varandra. Det är förvisso sant att Barcelona har en skuld på sin balansräkning men det är egentligen mycket logiskt. Det finns två sätt för företag att finansiera sig på: eget kapital och skulder. Eftersom Barcelona inte är ett aktiebolag och därmed inte kan sälja aktier så är med andra ord skulder den finansieringskälla som klubben måste använda sig av. Hade Barcelona varit på ruinens brant så hade man naturligtvis inte rekryterat Fabregas och Sanches för €60 miljoner under sommarens transferfönstet. Det är ju knappast så att klubben nödvändigtvis behövde förstärkning efter förra säsongens uppvisning.

Så för att hitta den verkliga anledningen till att Barcelona sätter ett pris på sin öppna träning så får vi leta någon annanstans. Denna resa tar oss tillbaka till 1800 talet och matematikern Antoine Augustin Cournot. Till skillnad från andra neoklassiska ekonomer som modellerade prissättning på antagandet om perfekt konkurrens så angrep Cournot problemet från ett monopolperspektiv. Han använde mineralvatten som sitt allra enklaste exempel.

Ponera att en person märker att på dennes egendom så finns det en vattenkälla med bevisat positiva hälsoeffekter som inga andra källor har. Kostnaden för att tappa upp vattnet är försumbart och försäljningen av en flaska hälsovatten skulle kunna ge så mycket som 100 franc. Cournot argumenterade matematiskt att monopolisten inte kommer att sätta det högst möjliga priset utan justera priset nedåt tills denne når en nivå där den totala intäkten blir som högst.

FC Barcelona har en produkt som få andra klubbar har. Kostnaden att träna är noll eftersom spelarna ändå måste träna för att kunna vinna matcher. Barcelona kan med andra ord experimentera sig fram till en prisnivå som maximerar klubbens intäkter. Men denna anologi kan egentligen appliceras på de flesta fotbollsklubbar vars fans på grund av känslomässiga band inte byter lag. Det enda möjliga substitutet är att inte se matchen på plats och istället följa den i en annan distributionskanal.

Men kan vi verkligen klassa klubbarna som monopolister? Det som i vanliga fall kännetecknar monopol är att dessa trots allt leverarar vinster till sina ägare. Det är något som är långt ifrån vanligt förekommande inom fotbollen i Europa. Den enskillt största orsaken förutom dåligt management är att klubbarna vill vinna så många poäng under en säsong som det bara är möjligt. Och för att förbättra oddsen till det så rekryterar ledarna det som de anser är duktiga fotbollspelare och det som de med buds alla stående medel kan förvärva. Eftersom spelarmarknaden är mycket transparent så är det relativt enkelt att identifiera vilka spelare som är duktiga och vilka är mindre duktiga. Så för att knyta åt sig den bästa möjliga talangstocken ser vi en ständig budgivning om spelarnas signaturer som driver upp kostnaderna åt klubbarna.

Det finns dock olika sätt att försöka skydda sig mot detta beteende vilket till skillnad från dagens sakförhållande förutsätter samarbete. I Stephen Soderberghs The Informant ser vi Matt Damon spela Mark Whitacre som arbetar på jordbruksindustrigiganten Archer Daniels Midland och blir spelar åt FBI med syfte att avslöja företagets internationella priskartell och marknadsuppdelning. Karteller är som de flesta kanske känner till förbjudna av den enkla anledningen att de konspirerar mot konsumentens bästa.

Inom den amerikanska Major League sporten finns det inbyggda mekanismer. Den årliga draften är en sådan där klubbarna i en på förhand bestämd ordning får välja talang och på så sätt slippa budgivningen som driver upp spelarnas löner. En likadan funktion fyller lönetaket som håller spelarnas kontrakt nere på kontrollerade nivåer. Om klubbarna handlar spelarkontrakt med varandra så hamnar den absolut största delen i affären hos klubbarna och inte hos spelarna.

Men även i Europa har vi sett försök till samarbete. Manchester United upplevde ökade lönekostnader och klubbens dåvarande VD Peter Kenyon var den drivande kraften bakom ett lönetak på 70% av klubbarnas omsättning som de dåvarande lagen i G14 kom överens om (artikel i BBC Sport). Figuren visar också att i stort sett samtliga har hållit sig inom ramen för taket utom de italienska medlemmarna som inte har upplevt samma intäktstillväxt som toppklubbarna i Spanien och England. Eftersom de sportsliga ambitionerna förblev desamma så bröt Massimo Moratti och Silvio Berlusconi överenskommelsen genon att skjuta till egna pengar. Det gjorde även Peter Kenyon när han ett år senare lämnade ManUtd för VD posten hos Roman Abramowich där han översteg lönetaket. Efter ett antal år har vi nu kommit till nästa kartellprojekt vilket vi känner till genom namnet Uefa Financial Fair Play.



Figuren visar wages to revenue ratio för respektive klubb i den dåvarande G14 kartellen. Datakälla: swiss ramble, footballeconomy.com, enstaka årsredovisningar

Frågan som är värd att adressera är vem det är som gynnas av de samarbeten som vi ser på marknaden. Att en kartell bland klubbarna överför värde från spelarna kan man, om man nu inte själv är spelare förståss, inte tycka är alltför hemskt. Men kan dessa karteller leda till att klubbarna inte behöver maximera sina intäkter eftersom utgifterna på talang hålls nere vilket i förlängningen skulle kunna leda till lägre priser för oss fotbollskonkurrenter? Knappast.
 
I Nordamerika maximerar de amerikanska klubbägarna sina intäkter med syfte att tjäna pengar. Alla nyetableringar och geografiska flyttar av lag måste först godkännas av ligans alla klubbägare vilket innebär att de kan hålla konkurrerande verksamheter på avstånd från sin regionala marknad. Och priset på sändningsrättigheter har hela tiden drivits upp vilket i slutändan ökar priset för TV tittarna.

I Europa har de flesta klubbägare och tjänstemän sportliga framgångar som den största drivkraften. Och för att kunna maximera investeringarna i spelartruppen så måste klubbarna maximera sina intäkter för att kunna möta de budgetkrav som Uefa FFP kräver. Så om det inte fanns tillräckliga incitament till intäktsmaximering förr, så kommer det definitivt att finnas framgent.