I en extremt konkurrensutsatt marknad lyckas hälften av klubbarna tjäna pengar. Det är betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Nästan 2 av 3 klubbar som går med förlust ligger dessutom relativt nära felmarginalen.
Samtidigt fortsätter slipandet på den största blåsningen på den här sidan millennieskiftet, UEFA-financial-fair-play.
torsdag 28 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
"administration"
Crystal Palace fick igår sin ansökan beviljad och förpassades in i "administration". Exakt vad den termen betyder finns mycket väl beskrivet av BBC från den tiden vi upplevde den förra stora ruschen, året var 2002.
Från och med 2005 bestraffas även klubbarna med 10 poängs avdrag. Anledningen till det är att överinvesteringar med administration som en utväg inte ska uppmuntras.
Även om målgruppen av potentiella nya klubbägare i takt med the credit crunch har minskat så förväntas administratorn hitta nya investerare.
I grafen nedan kan vi se en tidsaxel och hur många klubbar som hamnat på obestånd. 2009 års siffror sträcker sig enbart till maj och jag känner inte till det slutliga utfallet. Cynisk nog kan vi bedöma förutsättningarna som relativt goda för att nå ett nytt all time high under 2010.
Från och med 2005 bestraffas även klubbarna med 10 poängs avdrag. Anledningen till det är att överinvesteringar med administration som en utväg inte ska uppmuntras.
Även om målgruppen av potentiella nya klubbägare i takt med the credit crunch har minskat så förväntas administratorn hitta nya investerare.
I grafen nedan kan vi se en tidsaxel och hur många klubbar som hamnat på obestånd. 2009 års siffror sträcker sig enbart till maj och jag känner inte till det slutliga utfallet. Cynisk nog kan vi bedöma förutsättningarna som relativt goda för att nå ett nytt all time high under 2010.
saxat från: deloitte annual review of football finance 2009
I kolumnen till höger hade jag tänkt att uppmärksamma aktuella händelser som inte är tillräckligt viktiga för få ett eget längre blogginlägg män ändå är värda en omtanke.
Just nu kan ni läsa om vad Pontus Kåmark egentligen menade i fotbollskanalen europa när han sade att fotbollsekonomin var uppe på regeringsnivå. Vi avslöjar vilken information som med största säkerhet inte fanns med i Lars Åke Lagrells EM kalkyl som han, i jakt på statliga miljardgarantier, lämnade till regeringen. Dessutom heads up om att sportredaktionerna inom mycket snar framtid har kommit till insikt om att obligationer, precis som aktier, ofta prissätts på daglig basis och kan gå upp eller ned i värde. Det kommer man att tycka är jättekul.
Just nu kan ni läsa om vad Pontus Kåmark egentligen menade i fotbollskanalen europa när han sade att fotbollsekonomin var uppe på regeringsnivå. Vi avslöjar vilken information som med största säkerhet inte fanns med i Lars Åke Lagrells EM kalkyl som han, i jakt på statliga miljardgarantier, lämnade till regeringen. Dessutom heads up om att sportredaktionerna inom mycket snar framtid har kommit till insikt om att obligationer, precis som aktier, ofta prissätts på daglig basis och kan gå upp eller ned i värde. Det kommer man att tycka är jättekul.
måndag 25 januari 2010
Transferflöden - England
Som jag skrev i ett tidigare inlägg förväntas det vara PL-klubbarna med hög wages/revenue ratio samt klubbarna lägre ned i ligasystemet vilka för tillfället upplever kärva tider.
En viktig finansieringskälla för dessa klubbar är handel med spelarkontrakt. På så sätt ökar de kapitalomsättningshastigheten på sina tillgångar. Denna vinter har transfermarknaden visat sig vara extremt trög. Earnst & Young gjorde en ögonblicksbild efter ca två veckor in på det nya året.
När ovan nämnda finansieringskälla minskar så ökar istället klubbarnas kortfristiga lån med framtida tv-intäkter som säkerhet. I sista hand förväntas ägarna låna ut likvida medel till sina klubbar.
Vi ska komma ihåg att de två föregående vintrarna har varit extrema och bör naturligtvis inte användas som norm. Ändock har aktiviteten varit lägre än tidigare år. Jag förväntar mig däremot att vi ser en överreaktion och att vi redan i sommar får se en korrigering även om prisnivån på spelare lägre ned i kedjan rimligtvis blir lägre.
Dels har vi ett VM slutspel där nya stjärnor kanske tänds på fotbollshimlen och driver talangen uppåt i näringskedjan. Dels så betalas merparten av tv pengarna ut under sommaren vilket generellt ger en mycket högre aktivitet under sommarfönstren.
Och när Mancinis smekmånad snart är över kommer det återigen att bränna till i scheik Mansours plånbok.
Vi ska även komma ihåg att toppen på fotbollspyramiden upplever en fortsatt stark efterfrågan på produkten fotboll. Något som till viss del säkerställer balanserna lägre ned i kedjan.
Låt oss titta på hur transferflödena går i det engelska ligasystemet. Vi får inte heller glömma bort att mer än hälften av transfersummorna hamnar utomlands där flödena mycket sannolikt följer en liknande väg. Den minskade transferaktiviteten når på så sätt även marknader långt ner i kedjan, däribland allsvenskan. En helhetsbild finns sedan tidigare beskriven här.
källa: deloitte annual review of football finance 2009
Figuren visa pengaflöden i samband med transfer av spelarkontrakt säsongen 2007/08.
Totalt förvärvade de engelska klubbarna kontrakt för £779miljoner. £451 miljoner hamnade utomlands och £328 miljoner fördelades till klubbarna och divisionerna enligt figuren ovan.
Ju mindre pengar byter ägare högst upp i hierarkin, desto sämre likviditet blir det längre ned.
En viktig finansieringskälla för dessa klubbar är handel med spelarkontrakt. På så sätt ökar de kapitalomsättningshastigheten på sina tillgångar. Denna vinter har transfermarknaden visat sig vara extremt trög. Earnst & Young gjorde en ögonblicksbild efter ca två veckor in på det nya året.
När ovan nämnda finansieringskälla minskar så ökar istället klubbarnas kortfristiga lån med framtida tv-intäkter som säkerhet. I sista hand förväntas ägarna låna ut likvida medel till sina klubbar.
Vi ska komma ihåg att de två föregående vintrarna har varit extrema och bör naturligtvis inte användas som norm. Ändock har aktiviteten varit lägre än tidigare år. Jag förväntar mig däremot att vi ser en överreaktion och att vi redan i sommar får se en korrigering även om prisnivån på spelare lägre ned i kedjan rimligtvis blir lägre.
Dels har vi ett VM slutspel där nya stjärnor kanske tänds på fotbollshimlen och driver talangen uppåt i näringskedjan. Dels så betalas merparten av tv pengarna ut under sommaren vilket generellt ger en mycket högre aktivitet under sommarfönstren.
Och när Mancinis smekmånad snart är över kommer det återigen att bränna till i scheik Mansours plånbok.
Vi ska även komma ihåg att toppen på fotbollspyramiden upplever en fortsatt stark efterfrågan på produkten fotboll. Något som till viss del säkerställer balanserna lägre ned i kedjan.
Låt oss titta på hur transferflödena går i det engelska ligasystemet. Vi får inte heller glömma bort att mer än hälften av transfersummorna hamnar utomlands där flödena mycket sannolikt följer en liknande väg. Den minskade transferaktiviteten når på så sätt även marknader långt ner i kedjan, däribland allsvenskan. En helhetsbild finns sedan tidigare beskriven här.
källa: deloitte annual review of football finance 2009Figuren visa pengaflöden i samband med transfer av spelarkontrakt säsongen 2007/08.
Totalt förvärvade de engelska klubbarna kontrakt för £779miljoner. £451 miljoner hamnade utomlands och £328 miljoner fördelades till klubbarna och divisionerna enligt figuren ovan.
Ju mindre pengar byter ägare högst upp i hierarkin, desto sämre likviditet blir det längre ned.
fredag 22 januari 2010
ManU är prissatt på marknaden
£250m @ 9,125%
$425m @ 8,75%
Klicka på länken
Emissionen sägs ha varit övertecknad och riskpremien lägre än benchmark. Vi har därmed fått se den kollektiva analysen av Manchester United från samtliga världens investerare och den är inte riktigt överens med de domedagsprofetior som vi har fått läsa de senaste två veckorna.
$425m @ 8,75%
Klicka på länken
Emissionen sägs ha varit övertecknad och riskpremien lägre än benchmark. Vi har därmed fått se den kollektiva analysen av Manchester United från samtliga världens investerare och den är inte riktigt överens med de domedagsprofetior som vi har fått läsa de senaste två veckorna.
Italienska kartellen får klartecken
Den italienska ligan har nu fått klartecken från de nationella konkurrensmyndigheterna att kunna löpa linan ut med försäljningen av det kollektiva TV avtalet.
Den bakomliggande problematiken är att klubbarna, som är de ursprungliga ägarna av sina respektive sändningsrättigheter, går ihop och bildar en kartell för att sedan paketera och sälja rättigheterna kollektivt och på så sätt få en möjlighet att driva upp priset.
Det hela skulle kunna ses utifrån två perspektiv.
Konsumenten får generellt inte välja enbart den klubb (produkt) man önskar se. Oftast behöver man köpa ett större paket och därmed betala ett pris även för andra produkter som man egentligen inte vill ha. Dessutom finns risken att ens klubb inte visas i rutan. IFK Norrköping har till exempel sålt sina sändningsrättigheter genom kartellen men supportrarna får ingen möjlighet att se varje match.
Ur leverantörsperspektiv får de stora aktörerna en möjlighet att hålla mindre konkurrenter på avstånd. De mindre spelarma på marknaden har generellt inte tillräckligt stora muskler att förvärva sändningsrättigheterna - entry barriers. Marknadsandelen kan bibehållas och konkurrensen på marknaden kan hållas nere.
FA Premier League och BSkyB har tidigare stött på patrull hos EU:s konkurrensmyndigheter. Rättigheterna för Premier League måste numera säljas i sex olika paket där en distributör maximalt får förvärva fyra. Och nu är ett nytt case uppe inför framtiden.
Även Bundesliga har varit föremål för utredning på EU nivå. Och den senaste upphandlingen fick de tyska konkurrensmyndigheterna att lyfta på ögonbrynen och det hela slutade med ett kortare avtal än de sex år man från början ville sälja.
Den bakomliggande problematiken är att klubbarna, som är de ursprungliga ägarna av sina respektive sändningsrättigheter, går ihop och bildar en kartell för att sedan paketera och sälja rättigheterna kollektivt och på så sätt få en möjlighet att driva upp priset.
Det hela skulle kunna ses utifrån två perspektiv.
Konsumenten får generellt inte välja enbart den klubb (produkt) man önskar se. Oftast behöver man köpa ett större paket och därmed betala ett pris även för andra produkter som man egentligen inte vill ha. Dessutom finns risken att ens klubb inte visas i rutan. IFK Norrköping har till exempel sålt sina sändningsrättigheter genom kartellen men supportrarna får ingen möjlighet att se varje match.
Ur leverantörsperspektiv får de stora aktörerna en möjlighet att hålla mindre konkurrenter på avstånd. De mindre spelarma på marknaden har generellt inte tillräckligt stora muskler att förvärva sändningsrättigheterna - entry barriers. Marknadsandelen kan bibehållas och konkurrensen på marknaden kan hållas nere.
FA Premier League och BSkyB har tidigare stött på patrull hos EU:s konkurrensmyndigheter. Rättigheterna för Premier League måste numera säljas i sex olika paket där en distributör maximalt får förvärva fyra. Och nu är ett nytt case uppe inför framtiden.
Även Bundesliga har varit föremål för utredning på EU nivå. Och den senaste upphandlingen fick de tyska konkurrensmyndigheterna att lyfta på ögonbrynen och det hela slutade med ett kortare avtal än de sex år man från början ville sälja.
torsdag 21 januari 2010
Schalke 04 vs "fair play"
Noterar att Schalke 04 som ganska nyligen till den tyska ligaföreningen har föreslagit restriktioner vad gäller lönetak samt transfers.
"Directive for fairer competition". För vem?
Schalke 04 som finns med på Deloitte Football Money League har näst högst intäkter i ligan. Med i det närmaste ett ointagligt gap till FC Bayern München vill man istället, i bästa rent-seeking anda, hålla konkurrenterna underifrån på behörigt avstånd.
En mycket bra krönika på länken om "hyckleriet" bakom UEFA-financial fair-play.
"Directive for fairer competition". För vem?
Schalke 04 som finns med på Deloitte Football Money League har näst högst intäkter i ligan. Med i det närmaste ett ointagligt gap till FC Bayern München vill man istället, i bästa rent-seeking anda, hålla konkurrenterna underifrån på behörigt avstånd.
En mycket bra krönika på länken om "hyckleriet" bakom UEFA-financial fair-play.
onsdag 20 januari 2010
Premier League Health Status 2008/09
Låt oss försöka skapa oss en bild av läget i Premier League baserad på den offentliga information som finns tillgänglig.
I takt med att årsredovisningarna tickar in tänkte jag sammanfatta nyckeltalen för säsongen 2008/09. Vi söker signaler på att ett ekonomiskt armageddon skulle stå för dörren. Jag hoppas kunna uppdatera tabellen i takt med att fler bokslut ramlar in.
För att en kollaps ska ske krävs antingen att intäkterna minskar kraftigt eller att överinvesteringarna stiger. Rent fundamentalt finns det väldigt få signaler som tyder på det.
figur 2. Beläggningsgrad på arenorna i Premier League. Säsongerna 1995/96 till 2009/10
I takt med att årsredovisningarna tickar in tänkte jag sammanfatta nyckeltalen för säsongen 2008/09. Vi söker signaler på att ett ekonomiskt armageddon skulle stå för dörren. Jag hoppas kunna uppdatera tabellen i takt med att fler bokslut ramlar in.
figur 1. Intäkter samt wages/revenue ratio. En jämförelse säsongerna 2007/08 samt 2008/09.
* Arsenal exkl intäkter från försäljningen av fastigheterna på Highbury. Blackburn Rovers ratio signifikant upp och ManCitys dito upp enligt plan.
På intäktssidan ser vi trots lågkonjunktur inga stora tecken på någon efterfrågekollaps.
Observera gärna vilka klubbar som skulle behöva att minska sina budgetar vid ett eventuellt lönetak och vilka klubbar ett sådant skulle gynna.
* Arsenal exkl intäkter från försäljningen av fastigheterna på Highbury. Blackburn Rovers ratio signifikant upp och ManCitys dito upp enligt plan.
På intäktssidan ser vi trots lågkonjunktur inga stora tecken på någon efterfrågekollaps.
Observera gärna vilka klubbar som skulle behöva att minska sina budgetar vid ett eventuellt lönetak och vilka klubbar ett sådant skulle gynna.
källa; respektive klubbs årsredovisningar.
För att en kollaps ska ske krävs antingen att intäkterna minskar kraftigt eller att överinvesteringarna stiger. Rent fundamentalt finns det väldigt få signaler som tyder på det.
Vad gäller TV intäkter så är de fixerade fram till 2013 när nuvarande TV avtal löper ut.
På marknadssidan är det naturligtvis svårare att få sig en uppfattning. Vi kan dock konstatera att Manchester United och Liverpool håller uppe prisnivån genom sina senaste tröjsponsoravtal. Båda klubbarna har under 2009 tecknat nya avtal värderade till £80 miljoner över 4 år. Betydligt högre nivåer än vad de föregående avtalen låg på.
Premier League har i oktober 2009 tecknat ett nytt huvudsponsoravtal. Barclays fortsätter men till pris 25% högre än det gamla. Den immateriella tillgången som varumärket kan definieras som bibehåller därmed ett högt marknadsvärde.
Ligan tecknade i somras ett free-to-air avtal i Kina och har därmed börjat penetrera den enorma marknad som finns där. Ökad global närvaro genererar rimligtvis en större målgrupp sponsorer och minskar därmed risken för en prispress alternativ kollaps.
Gällande match-day-revenues är det, än så länge, inte heller mycket som tyder på någon efterfrågeminskining. Beläggningsgraden efter 21 omgångar säsongen 2009/10 är lika hög som de två senaste åren (fig 2). Här är det naturöigtvis viktigt att storklubbarna klarar av att bibehålla prisnivån på VIP loger, klubbstolarna samt hospitalitypaketen. En betydande del av intäkerna kommer nämligen från väldigt få i publiken. (I ManU:s fall genereras 45% av match-day-revenues från endast 10% av arenans besökare)
Som jag ser det ligger risken hos klubbarna som vars affärsmodell sedan länge tillbaka bygger på kapitaltillskott från sina ägare. Dessa klubbar besitter en hög wages/revenue ratio och kan relativt enkelt identifieras i tabellen ovan.
Vi kan även dra slutsatsen att flera klubbar drabbas av likviditetsbekymmer när transfermarknaden för tillfället är mer passiv. Många klubbägare önskar öka kapitalomsättningshastigheten på sina immateriella tillgångar (läs spelarkontrakt). När handeln i dessa kontrakt minskar ökar rimligtvis belåningen med framtida tv pengar samt biljettintäkter som säkerhet. I sista hand förväntas klubbägaren låna ut nödvändiga medel till klubben.
De positiva nyheterna är att storklubbarna ser ut att lyckas och bibehålla sina intäkter vilket skulle kunna indikera på en snar återhämtning till en mer normal transfermarknad.
Klubbar som konkurrensmässigt gynnas är de som har starka kassaflöden från sina rörelser och inte behöver hålla uppe kapitalomsättningen från spelaraffärer. De kan egentligen vänta ut marknaden. Samtidigt ska de ju ha konkurrenter att spela mot. Annars finns det ingen business över huvudtaget.
Som jag skrev tidigare misstänker jag dock att läget ser värre ut lägre ned i ligasystemet. Vi får däremot inte glömma bort att läget på något sätt är nytt eller unikt.
På marknadssidan är det naturligtvis svårare att få sig en uppfattning. Vi kan dock konstatera att Manchester United och Liverpool håller uppe prisnivån genom sina senaste tröjsponsoravtal. Båda klubbarna har under 2009 tecknat nya avtal värderade till £80 miljoner över 4 år. Betydligt högre nivåer än vad de föregående avtalen låg på.
Premier League har i oktober 2009 tecknat ett nytt huvudsponsoravtal. Barclays fortsätter men till pris 25% högre än det gamla. Den immateriella tillgången som varumärket kan definieras som bibehåller därmed ett högt marknadsvärde.
Ligan tecknade i somras ett free-to-air avtal i Kina och har därmed börjat penetrera den enorma marknad som finns där. Ökad global närvaro genererar rimligtvis en större målgrupp sponsorer och minskar därmed risken för en prispress alternativ kollaps.
Gällande match-day-revenues är det, än så länge, inte heller mycket som tyder på någon efterfrågeminskining. Beläggningsgraden efter 21 omgångar säsongen 2009/10 är lika hög som de två senaste åren (fig 2). Här är det naturöigtvis viktigt att storklubbarna klarar av att bibehålla prisnivån på VIP loger, klubbstolarna samt hospitalitypaketen. En betydande del av intäkerna kommer nämligen från väldigt få i publiken. (I ManU:s fall genereras 45% av match-day-revenues från endast 10% av arenans besökare)
Som jag ser det ligger risken hos klubbarna som vars affärsmodell sedan länge tillbaka bygger på kapitaltillskott från sina ägare. Dessa klubbar besitter en hög wages/revenue ratio och kan relativt enkelt identifieras i tabellen ovan.
Vi kan även dra slutsatsen att flera klubbar drabbas av likviditetsbekymmer när transfermarknaden för tillfället är mer passiv. Många klubbägare önskar öka kapitalomsättningshastigheten på sina immateriella tillgångar (läs spelarkontrakt). När handeln i dessa kontrakt minskar ökar rimligtvis belåningen med framtida tv pengar samt biljettintäkter som säkerhet. I sista hand förväntas klubbägaren låna ut nödvändiga medel till klubben.
De positiva nyheterna är att storklubbarna ser ut att lyckas och bibehålla sina intäkter vilket skulle kunna indikera på en snar återhämtning till en mer normal transfermarknad.
Klubbar som konkurrensmässigt gynnas är de som har starka kassaflöden från sina rörelser och inte behöver hålla uppe kapitalomsättningen från spelaraffärer. De kan egentligen vänta ut marknaden. Samtidigt ska de ju ha konkurrenter att spela mot. Annars finns det ingen business över huvudtaget.
Som jag skrev tidigare misstänker jag dock att läget ser värre ut lägre ned i ligasystemet. Vi får däremot inte glömma bort att läget på något sätt är nytt eller unikt.
figur 2. Beläggningsgrad på arenorna i Premier League. Säsongerna 1995/96 till 2009/10tisdag 19 januari 2010
Due Diligence
Att det fanns en hel del hål att stoppa igen i samband med bail-outen av West Ham kan omöjligtvis ha kommit som någon överaskning för David Gold och David Sullivan.
Sedan flera år tillbaka en av ligans högsta wages/revenue ratio. Tröjsponsorn XL som i september 2008 släckte igen samt isländska ägare som, föga oväntat, inte längre hade medel att skjuta till.
Inga konstigheter, framför allt eftersom Sullivan själv vet hur en väl genomförd due diligence går till. För ganska exakt två månader sedan dissade han Carson Yeung efter köpet av Birmingham från honom själv och David Gold.
“It’s a bit like me buying a house, failing to conduct a survey and then moaning when the damn thing collapses”
Tilläggas kan att Yeung gick och ringde farbror blå.
Sedan flera år tillbaka en av ligans högsta wages/revenue ratio. Tröjsponsorn XL som i september 2008 släckte igen samt isländska ägare som, föga oväntat, inte längre hade medel att skjuta till.
Inga konstigheter, framför allt eftersom Sullivan själv vet hur en väl genomförd due diligence går till. För ganska exakt två månader sedan dissade han Carson Yeung efter köpet av Birmingham från honom själv och David Gold.
“It’s a bit like me buying a house, failing to conduct a survey and then moaning when the damn thing collapses”
Tilläggas kan att Yeung gick och ringde farbror blå.
söndag 17 januari 2010
Är domedagen återigen nära?
Den senaste veckan har vi kunnat läsa mängder med texter om den "ekonomiska kollapsen" i Premier League. Själv har jag svårt att hitta några nya nyckeltal som skulle förändra den tidigare helhetsbilden till det sämre.
Manchester United har varit den stora slagpåsen där skulden samt finansierinsgkostnaderna har uppmärksammats. Men har inte dessa varit kända ända sedan 2005 i samband med att Glazer tog över klubben?
Någonstans på vägen verkar man helt ha missat nyheten och det faktum att klubben under säsongen 2008/09, efter att ha förvärvat spelarkontrakt för £56 miljoner, betalat räntorna (£41m) och amorterat £10 miljoner på någon av Glazers kreditfaciliteter, trots allt levererade ett brutalt starkt positivt kassaflöde på £100 miljoner. Det är mer än vad Manchester City hade i totala intäkter under samma säsong.
Men visst finns det en stor kulturkrock. I fotbollseuropa har vi svårt och acceptera att klubbar drivs med syfte att i första hand generera profit till sina ägare. David Conn på the Guardian har varit den som har skrikit allra högst men vi får inte glömma bort att Conn gärna väljer ut och lägger enskilda nyckeltal så att de passar in i de fack där de egna värderingarna finns. Värderingar som sedan tidigare präglar hans böcker*. Absolut inget fel med det men är värt att ha i åtanke när man läser tidningarna. Det är nämligen en viss skillnad mellan "systemet suger" och "systemet är på väg mot en säker undergång".
Tittar vi vidare bland de ekonomiska nyckeltal från säsongen 2008/09 som sakta men säkert börjar släppas är det ännu inte mycket som tyder på att situationen i Premier League är värre än vad den varit tidigare.
Arsenal presenterade ett bokslut starkare än någonsin tidigare och Tottenham tuffar på med sin profit-maximerande modell. Chelsea redovisade sin vana trogen röda siffror på den nedersta raden men underskottet har minskat från tidigare år. Manchester City som nyligen redovisade en galaktisk förlust sticker naturligtvis i ögonen. Underskottet är dock helt i linje med planen att föra klubben till det absoluta toppskiktet.
Visst, många mindre klubbar kämpar hårt och kräver årliga kapitaltillskott från sina ägare. Men inte heller det är någonting nytt. Det skulle i så fall vara det att klubbägarna, i skuggan av the credit-crunch, har mindre pengar att skjuta till.
Men i själva verket är det i divisionerna under Premier League där problemen rimligtvis bör upplevas som allra värst. Låt oss ta en snabb överblick.
Klubbarna i Premier League hade (2007/08) en genomsnittlig wages/revenue ratio på 62%. Motsvarande nyckeltal i the Championhsip var 87%, League 1 - 71% och League 2 - 69%. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vilka som får mest stryk nu när aktiviteten på transfermarknaden, under en övergångsperiod, avtar och stryper de så viktiga kassaflödesströmmarna uppifrån och ned i systemet. Men betänk att dessa siffror är nästan två säsonger gamla och klubbarna från the Championship lever, trots sina då höga 87%, än idag.
Och för att få ytterligare perspektiv låt oss titta på säsongen 1999/00 samt 2000/01 där klubbarna i the Championship bar upp ett genomsnittligt wages/revenue ratio på 94% respektive 101%. Hur fan löste man det? Det var för övrigt innan fotbollseuropa spåddes gå mot "ett ekonomiskt armageddon".
Så är domedagen nära? Det går utifrån den idag kända informationen inte att bedöma om så är fallet. Kanske, kanske inte... Jag skulle däremot säga att den mest sannolikt inte är det.
Många anhängare av UEFA-Financial-Fair-Play har den senaste tiden fått vatten på sin kvarn. De som hoppas på ett mer spännande och ovisst fotbollseuropa kan dock sluta drömma. Vi ska komma ihåg att en sådan reglering kommer att tas emot med öppna armar av Malcolm Glazer. Att försvåra överinvesteringar i talang innebär att priset för sportslig framgång kommer att minska för klubbar med högst intäkter, klubbar som Manchester United.
The Sport Economist har kommenterat dessa regleringar i bästa osynliga handen anda. Man har dessutom en kortare diskussion kring anledningen till varför de mindre klubbarna inte protesterar. Det är egentligen ganska enkelt, det är bättre att bibehålla sin idag halvmediokra plats i värdekedjan än att bli passerad och ifrånsprungen underifrån.
Vill man ha ett jämnare fotbollseuropa finns det egentligen bara ett sätt att göra det på. Lyfta bort de största klubbarna i de största ligorna och bilda en "superliga". Men vilken klubb vill lämna ära och medaljer och byta det mot risken att slåss i botten av en tabell? För någon måste ju alltid komma sist.
------------------------------
*Två av David Conn författade böcker.
The Football Business: Fair Game in the '90s?
The Beautiful Game? Searching For The Soul of Football
------------------------------
Klistrar till sist in ett kortare reportage från SKY där man i veckan diskuterade fotbollens "eviga lågkonja".
Manchester United har varit den stora slagpåsen där skulden samt finansierinsgkostnaderna har uppmärksammats. Men har inte dessa varit kända ända sedan 2005 i samband med att Glazer tog över klubben?
Någonstans på vägen verkar man helt ha missat nyheten och det faktum att klubben under säsongen 2008/09, efter att ha förvärvat spelarkontrakt för £56 miljoner, betalat räntorna (£41m) och amorterat £10 miljoner på någon av Glazers kreditfaciliteter, trots allt levererade ett brutalt starkt positivt kassaflöde på £100 miljoner. Det är mer än vad Manchester City hade i totala intäkter under samma säsong.
Men visst finns det en stor kulturkrock. I fotbollseuropa har vi svårt och acceptera att klubbar drivs med syfte att i första hand generera profit till sina ägare. David Conn på the Guardian har varit den som har skrikit allra högst men vi får inte glömma bort att Conn gärna väljer ut och lägger enskilda nyckeltal så att de passar in i de fack där de egna värderingarna finns. Värderingar som sedan tidigare präglar hans böcker*. Absolut inget fel med det men är värt att ha i åtanke när man läser tidningarna. Det är nämligen en viss skillnad mellan "systemet suger" och "systemet är på väg mot en säker undergång".
Tittar vi vidare bland de ekonomiska nyckeltal från säsongen 2008/09 som sakta men säkert börjar släppas är det ännu inte mycket som tyder på att situationen i Premier League är värre än vad den varit tidigare.
Arsenal presenterade ett bokslut starkare än någonsin tidigare och Tottenham tuffar på med sin profit-maximerande modell. Chelsea redovisade sin vana trogen röda siffror på den nedersta raden men underskottet har minskat från tidigare år. Manchester City som nyligen redovisade en galaktisk förlust sticker naturligtvis i ögonen. Underskottet är dock helt i linje med planen att föra klubben till det absoluta toppskiktet.
Visst, många mindre klubbar kämpar hårt och kräver årliga kapitaltillskott från sina ägare. Men inte heller det är någonting nytt. Det skulle i så fall vara det att klubbägarna, i skuggan av the credit-crunch, har mindre pengar att skjuta till.
Men i själva verket är det i divisionerna under Premier League där problemen rimligtvis bör upplevas som allra värst. Låt oss ta en snabb överblick.
Klubbarna i Premier League hade (2007/08) en genomsnittlig wages/revenue ratio på 62%. Motsvarande nyckeltal i the Championhsip var 87%, League 1 - 71% och League 2 - 69%. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vilka som får mest stryk nu när aktiviteten på transfermarknaden, under en övergångsperiod, avtar och stryper de så viktiga kassaflödesströmmarna uppifrån och ned i systemet. Men betänk att dessa siffror är nästan två säsonger gamla och klubbarna från the Championship lever, trots sina då höga 87%, än idag.
Och för att få ytterligare perspektiv låt oss titta på säsongen 1999/00 samt 2000/01 där klubbarna i the Championship bar upp ett genomsnittligt wages/revenue ratio på 94% respektive 101%. Hur fan löste man det? Det var för övrigt innan fotbollseuropa spåddes gå mot "ett ekonomiskt armageddon".
Så är domedagen nära? Det går utifrån den idag kända informationen inte att bedöma om så är fallet. Kanske, kanske inte... Jag skulle däremot säga att den mest sannolikt inte är det.
Många anhängare av UEFA-Financial-Fair-Play har den senaste tiden fått vatten på sin kvarn. De som hoppas på ett mer spännande och ovisst fotbollseuropa kan dock sluta drömma. Vi ska komma ihåg att en sådan reglering kommer att tas emot med öppna armar av Malcolm Glazer. Att försvåra överinvesteringar i talang innebär att priset för sportslig framgång kommer att minska för klubbar med högst intäkter, klubbar som Manchester United.
The Sport Economist har kommenterat dessa regleringar i bästa osynliga handen anda. Man har dessutom en kortare diskussion kring anledningen till varför de mindre klubbarna inte protesterar. Det är egentligen ganska enkelt, det är bättre att bibehålla sin idag halvmediokra plats i värdekedjan än att bli passerad och ifrånsprungen underifrån.
Vill man ha ett jämnare fotbollseuropa finns det egentligen bara ett sätt att göra det på. Lyfta bort de största klubbarna i de största ligorna och bilda en "superliga". Men vilken klubb vill lämna ära och medaljer och byta det mot risken att slåss i botten av en tabell? För någon måste ju alltid komma sist.
------------------------------
*Två av David Conn författade böcker.
The Football Business: Fair Game in the '90s?
The Beautiful Game? Searching For The Soul of Football
------------------------------
Klistrar till sist in ett kortare reportage från SKY där man i veckan diskuterade fotbollens "eviga lågkonja".
onsdag 13 januari 2010
Värdeminskning...
Läser i den rosa tabloiden att Malmö FF VD Pelle Svensson skyller den uteblivna värdeökningen på de allsvenska sändningsrättigheterna, som dessutom måste justeras för inflation, på agenterna. Ingenting kunde vara mer fel!!!
Och jag som trodde att vi skulle ta de svåra frågorna på allvar. Lösningen på svensk fotbolls konkurrenskraft heter inte höst/vår. Den hänger inte heller på agenternas vara eller icke vara.
Det vi ser är en prissättning av resultatet på den investering som Svensk Elitfotboll gjorde i samband med att man sålde sändningsrättigheterna för perioden 2006-2010. En investering som definieras i form av den fördelningsnyckel de svenska elitklubbarna har varit överens om.
Malmö FF ska dock vara glada. Ökad ersättning från sändningsrättigheterna skulle med dagens fördelningsnyckel försämra klubbens finansiella konkurrenskraft.
tisdag 12 januari 2010
Det rör på sig...
…och vi älskar det!
Läser kommentarerna där de allsvenska tränrna påstår att AIK i och med spelarförsäljningarna har sålt sin plats i Champions League. Ingenting kunde vara mer fel!!! Man sålde sin plats för flera år sedan, närmare sagt hösten 2005.
Ett nytt TV avtal ser nu ut att vara på plats. Använder man sig av en likadan distributionsnyckel som man hade 2009 så betyder det att de idag till omsättningen fyra största klubbarna kommer att tappa i konkurrenskraft i relation till resten av allsvenskan. Ju mer pengar det nya avtalet ger, desto mer förlorar de stora klubbarna i konkurrenskraft. C4 index, det vill säga, de fyra största klubbarnas marknandsandel hade 2008 ett index på 150. Vid en snabb simulering visar det sig att TV pengarna, om de nu vore den enda intäktskällan för de allsvenska klubbarna, har ett C4 index på 130. Tilläggas kan att ett index på 100 betyder att samtliga klubbars intäkter är lika stora.
Det nya allsvenska delen av TV pengar kommer att vara ungefär häften så stort än vad den danska motsvarigheten är idag. Det gäller därför att investera pengarna väl.
Svensk Elitfotboll har hur som helst snackat ihop sig och tydligen sneglar man, trots allt, på att lyckas bättre i Europa. Och bara för att tydliggöra så utgår därför det här inlägget enbart från detta resonemang.
"Det är dags att ta de svåra frågorna på allvar"
Problemet är, så som jag ser det, att ingen klubb kommer att vilja sätta sig i baksätet och det skulle inte förvåna mig om "de svåra frågorna" till slut kommer att handla om en omläggning till höst/vår. Helt verkningslöst om ni frågar mig. "It´s all about bucks kid, the rest is conversation".
Nej nej, några av de svåra frågorna som måste ställas finns sedan en tid tillbaka besrivet i flertalet blogginlägg under länken här.
Bosse Johansson lyfter fram en dansk studie gjord våren 2009 och menar att man önskar genomföra ett liknande arbete. Men varför uppfinna hjulet ytterligare en gång?
Ni kan ladda hem den i sin helhet här.
Hvis man ser på, hvilke årsager der er til, at en liga klarer sig godt internationalt
målt på UEFA-ranking, og hvilken rolle sportslig balance i ligaen spiller,
viser det sig, at der primært er tre forhold, der har betydning for en ligas
succes:
1. Indbyggertallet – jo flere indbyggere, jo bedre klarer ligaen sig internationalt
2. Gennemsnitligt tilskuertal til ligakampene – jo flere tilskuere i ligaen, jo
bedre klarer ligaen sig internationalt
3. Sportslig balance i ligaen – jo skævere ligaen er (sportslig ulig), jo bedre
klarer ligaen sig internationalt.
Punkt 1 kan man inte påverka. Punkt 2 och 3 kan ligaorganisatören själv stimulera.
Sent igår kväll löste den osynliga handen Platinis bekymmmer. Idag leverar den nästa bidrag.
måndag 11 januari 2010
Premier League vs competitive-balance-tax
Michel Platini och UEFA har sneglat åt Nordamerika och competitive-balance-tax har nämnts som ett alternativ för att förbättra tävlingsbalansen i Europa. (competitive-balance-tax nämns här)
I Premier League ägs två av topp4 klubbarna utav amerikanska affärsmän. Förvärven av klubbarna har genomförts genom skuldfinansiering (LBO). Vi kan därmed dra en parallell där räntenettot, i ManUniteds fall minus £42 miljoner (säsongen 2008/09) och Liverpool-£35m (säsongen 2007/8), fyller en funktion snarlik competitive-balance-tax.
Dessa pengar hade istället kunnat användas till ännu större spelarbudgetar och därmed bidragit till ytterligare en försämring av tävlingsbalansen i Premier League. Det finns en teoretisk modell som säger att tävlingsbalansen i en liga optimeras när storklubbarna är profitmaximerande och de mindre klubbarna nyttomaximerande*.
Så som det är idag självregleras tävlingsbalansen av marknaden. Om inte annat, bra nyheter för Platini.
“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon” -Michel Platini
Varsågod Michel, lösningen på dina problem finns redan.
---------------------------------------------
*Social Welfare in Sports Leagues with Profit-Maximizing and/or Win-Maximizing Clubs, Helmut Dietl, Markus Lang, Stephan Werner - Aug 2008.
I Premier League ägs två av topp4 klubbarna utav amerikanska affärsmän. Förvärven av klubbarna har genomförts genom skuldfinansiering (LBO). Vi kan därmed dra en parallell där räntenettot, i ManUniteds fall minus £42 miljoner (säsongen 2008/09) och Liverpool-£35m (säsongen 2007/8), fyller en funktion snarlik competitive-balance-tax.
Dessa pengar hade istället kunnat användas till ännu större spelarbudgetar och därmed bidragit till ytterligare en försämring av tävlingsbalansen i Premier League. Det finns en teoretisk modell som säger att tävlingsbalansen i en liga optimeras när storklubbarna är profitmaximerande och de mindre klubbarna nyttomaximerande*.
Så som det är idag självregleras tävlingsbalansen av marknaden. Om inte annat, bra nyheter för Platini.
“Our American friends have known for decades that sports competitions are only attractive if they are well balanced and if no one team possesses the ultimate weapon” -Michel Platini
Varsågod Michel, lösningen på dina problem finns redan.
---------------------------------------------
*Social Welfare in Sports Leagues with Profit-Maximizing and/or Win-Maximizing Clubs, Helmut Dietl, Markus Lang, Stephan Werner - Aug 2008.
Styrkebesked av Man United
Manchester United befäster positionen som den mest lönsamma fotbollsklubben i världen. Mitt under rådande lågkonjunktur ökade klubben sina intäkter med nästan 10%, från £256m till £278m. Röreleresultatet upp från £80m till £91m.
Betänk att goodwillavskrivningar (andra avskrivninigar också för den delen) inte är några pengar som lämnar bolaget och klubben levererar fortsatt brutalt starka kassaflöden från sin rörelse. Goodwill som är en immateriell tillgång motsvarar, i Red Football Ltd:s fall, den premie som Glazer i samband med köpet av klubben fick betala utöver det på balansräkningen bokförda värdet av Manchester United Ltd:s tillgångar. Frågar ni mig kan jag tycka att dessa nedskrivningar inte helt överensstämmer med klubbens samt varumärkets utveckling sedan uppköpet 2005.
Sedan Glazer tog över har omsättningen mer än fördubblats. Resultatet från rörelsen har flerfaldigats vilket är ett bevis på management i världsklass. Det är viktigt att komma ihåg att ManU tjänar sina pengar genom den världsklassprodukt man levererar och inte genom spelarförsäljningar. Just det faktumet är fansens försäkring om att klubben kommer att fortsätta satsa på topplaceringar. Sedan är det inte sagt att man lyckas. Det finns trots allt något som heter konkurrens.
Tittar man runt bland reaktionerna skrivs det mycket om räntorna. Men dessa har ju varit kända sedan flera år tillbaka. Väldigt få lyfter fram den information som är intressant i bokslutet. Det vill säga at klubben hittills varit resistent mot "the credit crunch" och återigen överträffar sina föregående resultat. Med eller utan försäljningen av Christiano Ronaldo.
I samma pressmeddelande bekräftade bolaget sina planer av en emission på nominellt £500 miljoner i obligationer med löptid fram till 2017. Som jag beskrev i ett tidigare inlägg skulle en emission, om den nu lyckas, omfinansiera nuvarande skulder och förväntas därmed reducera finansieringskostnaderna vilket ger en lägre finansiell risk. Tack vare det kan ägarna gardera sig mot den förväntat stigande affärsrisken.
Saxar från pressmeddelandet.
Betänk att goodwillavskrivningar (andra avskrivninigar också för den delen) inte är några pengar som lämnar bolaget och klubben levererar fortsatt brutalt starka kassaflöden från sin rörelse. Goodwill som är en immateriell tillgång motsvarar, i Red Football Ltd:s fall, den premie som Glazer i samband med köpet av klubben fick betala utöver det på balansräkningen bokförda värdet av Manchester United Ltd:s tillgångar. Frågar ni mig kan jag tycka att dessa nedskrivningar inte helt överensstämmer med klubbens samt varumärkets utveckling sedan uppköpet 2005.
Sedan Glazer tog över har omsättningen mer än fördubblats. Resultatet från rörelsen har flerfaldigats vilket är ett bevis på management i världsklass. Det är viktigt att komma ihåg att ManU tjänar sina pengar genom den världsklassprodukt man levererar och inte genom spelarförsäljningar. Just det faktumet är fansens försäkring om att klubben kommer att fortsätta satsa på topplaceringar. Sedan är det inte sagt att man lyckas. Det finns trots allt något som heter konkurrens.
Tittar man runt bland reaktionerna skrivs det mycket om räntorna. Men dessa har ju varit kända sedan flera år tillbaka. Väldigt få lyfter fram den information som är intressant i bokslutet. Det vill säga at klubben hittills varit resistent mot "the credit crunch" och återigen överträffar sina föregående resultat. Med eller utan försäljningen av Christiano Ronaldo.
I samma pressmeddelande bekräftade bolaget sina planer av en emission på nominellt £500 miljoner i obligationer med löptid fram till 2017. Som jag beskrev i ett tidigare inlägg skulle en emission, om den nu lyckas, omfinansiera nuvarande skulder och förväntas därmed reducera finansieringskostnaderna vilket ger en lägre finansiell risk. Tack vare det kan ägarna gardera sig mot den förväntat stigande affärsrisken.
Saxar från pressmeddelandet.
Kassaflödesanalys (källa bond issue memorandum)
Cash-flow från rörelsen: +£90m
Cash-flow; förändringar i rörelsekapitalet +£20m
Cash-flow; förvärv av spelarkontrakt: -£56m
Cash Flow; försäljning av spelarkontrakt: +£99m
Räntor: -£41m
Amorteringar av någon av kreditfaciliteterna: -£10m
-------------------
Kassaflöde för säsongen 2008/09: +£100 miljoner.
"swap swap boom boom"
I samma veva som Chelsea och Manchester City släppte sina bokslut för den senaste säsongen kommunicerade man även att respektive klubbs skulder har konverterats till eget kapital.
Betyder det att klubbarna helt plötsligt blivit lönsamma ? Inte direkt och denna artikel förklarar denna lek med papper och penna enkelt och bra. Ni kan även kalla det för kosmetika.
Chelseas rörelse är fortfarande inte lönsam. Man redovisade ett minus på £45 miljoner och lär göra liknande även denna säsong.
Och skulle du t.ex. köpa Manchester City från Sheikh Mansour för låt oss säga £400 miljoner så köper du förvisso en på papperet "skuldfri" klubb. Problemet är att du på köpet får spelare vars framtida kontrakterade ersättning är högre än vad intäkterna från matchdag, marknad samt TV pengar kommer att generera. Där har du på balansräkningen idag osynliga skulder. Så antingen fullföljer du resan mot toppen och får investera ytterligare ca £400 miljoner eller så säljer du stjärnorna.
Betyder det att klubbarna helt plötsligt blivit lönsamma ? Inte direkt och denna artikel förklarar denna lek med papper och penna enkelt och bra. Ni kan även kalla det för kosmetika.
Chelseas rörelse är fortfarande inte lönsam. Man redovisade ett minus på £45 miljoner och lär göra liknande även denna säsong.
Och skulle du t.ex. köpa Manchester City från Sheikh Mansour för låt oss säga £400 miljoner så köper du förvisso en på papperet "skuldfri" klubb. Problemet är att du på köpet får spelare vars framtida kontrakterade ersättning är högre än vad intäkterna från matchdag, marknad samt TV pengar kommer att generera. Där har du på balansräkningen idag osynliga skulder. Så antingen fullföljer du resan mot toppen och får investera ytterligare ca £400 miljoner eller så säljer du stjärnorna.
lördag 9 januari 2010
Manchester United - update
Så här i uppföljningarnas tid passar jag även att göra en uppföljning på de tidigare inläggen om Manchester United (här och här).
Figuren visar Manchester United Ltd, intäkter samt resultat före skatt (£ miljoner) , 1985-2008.
säsongen 1987/8 köper Alex Ferguson upp ManU till den absoluta toppen. Tre år med röda siffror följer.
2005 tillträder regimen Glazer.
Vi väntar lite nyfiket på 2009 års siffror. (säsong 2008/09)
I början av veckan kablades ryktet ut som säger att Manchester United planerar att emittera obligationer till ett nominellt värde uppemot £600 miljoner. Sommaren 2007 lyckades Glazer omfinansiera holdingbolaget Red Football Shareholder Limiteds balansräkning när han fick öka sin kreditlina hos bankerna och därmed kunde amortera en del av den dyra mezzanine skulden (PIK). Förvisso ökade det den nominella skulden på bolagets balansräkning men den årliga kostnaden att serva den (räntan) minskade med så mycket som 30%.
Fortfarande fanns det dock kvar ca £160 miljoner som än idag tickar den högre räntan på 14.25%.
Ett år senare försökte därför Glazer återigen göra en liknande rokad men "the credit crunch" och den likviditetsbrist som följde samt marknadens flykt från risk satte stopp för planerna. Nu ser det ut som att man gör ett nytt försök att återigen minska kapitalkostnaderna. Riskaptiten har stegvis ökat igen och med den efterfrågan på high-yield (junk) bonds.
Frågan många ställer sig naturligtvis är när man hade tänkt att betala tillbaka skulderna? Jag skulle gissa att planen är att göra det den dagen som Glazer säljer klubben. Således bygger antagandet på att klubbens värde fram till dess ökar mer än vad kapitalkostnaden är. Det vill säga räntorna plus Glazers avkastningskrav på sitt egna kapital.
Förvisso har skuldsidan på balansräkningen ökat men den ytterst subjektiva värderingen på klubben gjord av Forbes säger att Uniteds värde har ökat än mer.
Nu ska dessa värderingar tas för vad de är och med en stor näve salt. Å andra sidan indikerar dagens marknad ett högt värde på en klubb som befinner sig högst upp i hierarkin. Något jag resonerade kring i det förra inlägget. Vi har även VW Audis förvärv av 10% i Bayern München i slutet av 2009 som en benchmark. Likviden på €100 miljoner värderade den i Tyskland marknadsledande klubben till €1 miljard (£900m)
Men det är idag. Vad som gäller imorgon är okänt. Och så länge något avslut inte är gjort finns det ju en risk.
Det finns de som hävdar att fotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet byggt upp en bubbla som är på väg att spricka. Jag hoppas hinna återkomma till det resonemanget under kommande vecka.
Fram till idag har Manchester United dock visat att man klarar av att både försvara sin ledande ställning och samtidigt fullfölja sina åtaganden gentemot sina kreditgivare. Modellen förutsätter dock att klubben även i framtiden klarar av att generera tillräckligt stora kassaflöden från rörelsen och är därför långt ifrån riskfri. Som vanligt när man har en hög exponering mot finansiell risk är man betydligt känsligare mot i förändringar i affärsrisken. Vi skulle kunna illustrera riskbilden enligt figuren längre ner. Hur lång är Manchester Uniteds competitive advantage period?
Vi har den senaste tiden observerat två faktorer i modellen som har förändrats. Det är den engelska skattehöjningen och entrén av en ny "Abramovich karaktär". Manchester City är den nya aktören som höjer priset på det begränsade utbudet av extraordinär talang. Och även om vi inte har hört något från den tystlåtna Glazer regimen förväntar jag mig att den är pro-financial-fair-play. En reglering som mer eller mindre skulle cementera ManU:s position i toppen genom oöverkomliga inträdesbarriärer. Om inte annat så förväntas den att kraftigt reducera kostnaden för att underhålla dessa barriärer.
Det finns ytterligare ett frågetecken och det är hur länge till Alex Ferguson hade tänkt fortsätta i sin managerroll. Även om Szymanski och Tony Adams har stora poänger i sitt resonemang har Sir Alex visat att han behärskar både att en gång i tiden köpa till sig framgång men framför allt att hålla kvar klubben i toppen utan att för den delen överinvestera. Här finns en "key-person-risk" men å andra sidan har ju den risken varit känd relativt länge och är något Glazer rimligtvis sedan tidigare borde ha inprisad i sin modell och dess genomförande.
Berömmelse, ära och framgång är Manchester Unites absolut största tillgång. Affärsmodellen bygger till 40% procent på match-day-revenues där 45% av dessa genereras från endast 10% av arenans besökare. Det är VIP logerna, klubbstolar samt hospitalitypaketen. Utan glans och berömmelse riskerar efterfrågan på just denna produkt att sjunka radikalt. Men det betyder inte heller att man till varje pris behöver vinna ligan. Att vara runner up har även det sina fördelar och den kortsiktiga skillnaden i intäkter mellan en första eller en fjärde plats är relativt liten.
Många ifrågasätter det faktumet att klubben inte har spenderat de £80 miljoner som man sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för. Men hur ersätter man kostnadseffektivt en spelare som Ronaldo? Och vad finns det för incitament att för en profitmaximerande klubb överinvestera i för tillfället kraftigt upptrissade priser på extraordinär talang? På kort sikt är topp 4 platsen relativt ohotad. Det är mästerskapsår där nya stjärnor kan komma att tändas vilket i så fall skulle kunna förväntas sätta lite rulians på spelaromsättningen högst upp i den europeiska fotbollshierarkin.
Men, med bakgrund av den ökade konkurrensen och högre affärsrisken, skulle det finnas en möjlighet för Glazer att minska den finansiella risken utan att själv behöva amortera skulden eller släppa kontrollen över klubben?
Ett sätt att göra det på är att reducera finansieringskostnaderna. En lyckad emission av obligationer skulle till viss del kunna bidra till det.
Ett annat sätt skulle kunna vara att sälja en aktieminoritetspost och använda likviden till delamortering. Något som med framgång har praktiserats i USA där nyttomaximerande köpare (t.ex. supportrar) har ett lägre avkastningskrav än vad den profitmaximerande majoritetsägarens kapitalkostnad är. En differens som med fördel för majoritetsägaren kan prisas in i aktiepriset.
Konkurrensfördelar vs överavkastning (värdeskapande)
Faktisk avkastning: ROIC (return on invested capital) Avkastningskrav: WACC (weighted average cost Of capital. Den blå arean visar överavkastningen över tiden och hur konkurrensen hela tiden gör sitt bästa att pressa ner den. Företag försöker kontinuerligt att bygga inträdesbarriärer för att förlänga competitive advantage period.Jag har målat in Sir Alex Ferguson samt tilltänkta framtida UEFA financial fair play som håller emot marknadskrafterna. De rödmarkerade pilarna visar den det senaste året förändrade riskbilden. Anledningen till att financial fair play är i det närmaste osynlig är att jag inte tror att den kommer att få förväntad effekt. Kapitalet hittar alltid nya vägar.
-----------------------------------------------------------
1. ”the arms race” - The ultimate margin-killer! Det faktumet att fotbollsklubbar hellre nyttomaximerar än profitmaximerar och där högre intäkter, istället för att skapa mervärde ökar löneinflationen eftersom eventuellt överskott återinvesteras i spelartalang (som är begränsad).
2. Imitation – det är väldigt enkelt och initialt billigt för fotbollsklubbar att härma varandras framgångskoncept och därmed öka konkurrensen. Spelsystem, träningsupplägg, investera stora summor pengar i extraordinär talang som alla känner till etc etc.
3. Entré av ”Abramovich karaktärer” - Investerare med icke rationella investeringsmotiv som plötsligt kan dyka upp i ligan och höja priset på talang (#1) och därmed sportslig framgång. Manchester City riskerar att höja priset för produktionen av Manchester Uniteds produkt och därmed pressa rörelsemarginalerna.
4. Korruption – Öst- och Sydeuropa där bara gud vet vad som försiggår. Det är en konkurrensnackdel på den europeiska scenen där överavkastning kan hämtas hem.
5. Skattesubventioner på andra marknader– Spelarmarknaden har blivit global och mer eller mindre avreglerad med en fri rörlighet mellan ligorna. Skatten för höginkomsttagare höjs i Storbritannien 2010. Det blir dyrare att rekrytera talang som går efter netto-beloppen när de värderar sina kontrakt.
6. Solidarisk allokering av centrala avtal för att bibehålla en jämn tävlingsbalans - hög konkurrens som förväntas driva efterfrågan. Manchester United tävlar mot lag från Italien och Spanien som idag inte subventionerar sina ligakonkurrenter och blir därmed själva starkare.
Figuren visar Manchester United Ltd, intäkter samt resultat före skatt (£ miljoner) , 1985-2008.säsongen 1987/8 köper Alex Ferguson upp ManU till den absoluta toppen. Tre år med röda siffror följer.
2005 tillträder regimen Glazer.
Vi väntar lite nyfiket på 2009 års siffror. (säsong 2008/09)
fredag 8 januari 2010
Entry barriers
Hur mycket kostar det att köpa sig en klubb i den absoluta toppen i fotbollseuropas värdekedja? Det finns två olika sätt att göra det på. Köpa en klubb som reden befinner sig i toppen eller köpa en sämre klubb och förvärva talang med syfte att klättra upp dit. I slutändan blir priset förmodligen detsamma.
Vill du som ägare direkt komma in på absoluta toppen lär det kosta dig drygt £1 miljard. Det är mellan tummen och pekfingret det som lär krävas för att köpa loss Manchester United från Malcolm Glazer.
Roman Abramovich valde den andra vägen och köpte det 2003 halvmediokra Chelsea för ungefär £200 miljoner. Därtill har han fått stoppa in ytterligare runt £500 miljoner för att än idag finansiera de röda siffrorna klubben årligen redovisar.
Shejk Mansour Bin Zayed al-Nahyan valde samma väg som Roman. Hittills är notan uppe på ca £400 miljoner men det lär som sagt krävas ytterligare en halv miljard pund från hans ficka.
Europas största klubbar har genom årens lopp byggt upp mycket stora inträdesbarriärer och det krävs en långsiktigt komittad sockerpappa för resan till toppen ska vara realistisk.
Vad gäller Manchester City så krävs det än mer extraordinär talang vilket innebär att lönekostnaderna måste tredubblas från senaste bokslutets £40 miljoner. Jag förväntar mig att innevarande säsongs bokslut kommer att visa ännu rödare siffror än de som nyligen presenterades. Det har ingenting med konjunktur att göra. Det är det som är priset för att komma in på den marknad som Europas toppklubbar har skapat.
--------------------------
1 GBP ~ SEK 11.4
Vill du som ägare direkt komma in på absoluta toppen lär det kosta dig drygt £1 miljard. Det är mellan tummen och pekfingret det som lär krävas för att köpa loss Manchester United från Malcolm Glazer.
Roman Abramovich valde den andra vägen och köpte det 2003 halvmediokra Chelsea för ungefär £200 miljoner. Därtill har han fått stoppa in ytterligare runt £500 miljoner för att än idag finansiera de röda siffrorna klubben årligen redovisar.
Shejk Mansour Bin Zayed al-Nahyan valde samma väg som Roman. Hittills är notan uppe på ca £400 miljoner men det lär som sagt krävas ytterligare en halv miljard pund från hans ficka.
Europas största klubbar har genom årens lopp byggt upp mycket stora inträdesbarriärer och det krävs en långsiktigt komittad sockerpappa för resan till toppen ska vara realistisk.
Vad gäller Manchester City så krävs det än mer extraordinär talang vilket innebär att lönekostnaderna måste tredubblas från senaste bokslutets £40 miljoner. Jag förväntar mig att innevarande säsongs bokslut kommer att visa ännu rödare siffror än de som nyligen presenterades. Det har ingenting med konjunktur att göra. Det är det som är priset för att komma in på den marknad som Europas toppklubbar har skapat.
--------------------------
1 GBP ~ SEK 11.4
onsdag 6 januari 2010
Competitive Balance - Tippeligan update
C4-index, H-Index samt snittpublik tippeligan 1979-2009Tänkte göra en kort uppföljning av inlägget Competitive Balance - Tippeligan.
Vi ser att efter den period där konkurrensen ökade mycket kraftigt så ser det ut att bli en korrigering tillbaka till högre nivåer. Utan att veta allt för mycket om de norska klubbarnas affärsmodeller så skulle jag kunna anta att vi till en större del pratar om "socker-pappa" pengar, som utöver matchdag, marknad och TV pengar, finansierat klubbarnas sportsliga resultat. Precis som Molde i exemplet under länken.
"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"
Rosenborg vars affärsmodell inte bygger på sådana tillskott, har "överlägset" störst intäkter från match-dag men marknad har under perioden med hög konkurrens sett sina rörelsemarginaler minska. Nu kan man istället dra fördel av det rat-race konkurrenterna ägnat sig åt och den urblåsning som följde. Man vann den förra säsongen ligan överlägset och klubben ges nu mycket goda förutsättningar att dominera den norska ligafotbollen de kommande åren men en möjlighet att tjäna pengar från extraordinära intäkter i Europa.
Erfarenheten från övriga Europa säger att sämre tävlingsbans inte per automatik betyder att efterfrågan på fotboll minskar. Det kan det bli intressant och se ifall marknaden når paradoxen där ETT lag blir FÖR överlägset - the paradox of power*. Det kan ju diskuteras huruvida inte Rosenborg nådde det stadiet under sin förra framgångsperiod. Uppenbarligen hittade konkurrenterna trots allt incitament till att överinvestera.
Intressant framtid följer men kanske är ligaformatet inte helt optimalt anpassat för att möta den norska fotbollsmarknaden.
--------------------------------------------*Competitive balance in sports leagues and the paradox of power - Stefan Szymanski, Oct 2006
-------------------------------
----------------------------------------------
* C4 = [summan av de fyra största klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.
C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.
Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.
Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.
H-index = ([H]/(1/N)) * 100
Lågkonja i fotbollseuropa
Man märker att lågkonjan nått fotbollen när...
...agenterna matar tabloiderna med information mer än vanligt. Patrik Mörk just nu kanske den mest aktive på den svenska marknaden med nästan dagliga artiklar och uppdateringar om sina spelare.
...agenterna börjar hitta "kreativa lösningar"
I Norge sitter ca 50 bosmanspelare som knappt någon vill ha och i Danmark börjar gallringen denna vinter. För att plocka två närliggande exempel.
Ponera att samtliga Europas högsteligeklubbar, på grund av avtagande tillväxt, bantar sina trupper med en spelare. Vi får ett överskott på uppemot 750 spelare som till slut ingen vill ha.
Priset på medioker talang fortsätter att falla som en sten. Den extraordinära talangen är däremot alltid hårt eftertraktad och prissätts därefter. De relativa styreförhållandena mellan ligor och klubbar förändras inte heller överdrivet anmärkningsvärt.
En något trögare transfermarknad förväntas. Men efter en inte alltför lång tid justeras marknaden och resan börjar om igen. Precis som den gjorde efter 2002.
Transfersystemet är en vital del och en mycket viktig mekanism i den europeiska pyramidmodellen.
...agenterna matar tabloiderna med information mer än vanligt. Patrik Mörk just nu kanske den mest aktive på den svenska marknaden med nästan dagliga artiklar och uppdateringar om sina spelare.
...agenterna börjar hitta "kreativa lösningar"
I Norge sitter ca 50 bosmanspelare som knappt någon vill ha och i Danmark börjar gallringen denna vinter. För att plocka två närliggande exempel.
Ponera att samtliga Europas högsteligeklubbar, på grund av avtagande tillväxt, bantar sina trupper med en spelare. Vi får ett överskott på uppemot 750 spelare som till slut ingen vill ha.
Priset på medioker talang fortsätter att falla som en sten. Den extraordinära talangen är däremot alltid hårt eftertraktad och prissätts därefter. De relativa styreförhållandena mellan ligor och klubbar förändras inte heller överdrivet anmärkningsvärt.
En något trögare transfermarknad förväntas. Men efter en inte alltför lång tid justeras marknaden och resan börjar om igen. Precis som den gjorde efter 2002.
Transfersystemet är en vital del och en mycket viktig mekanism i den europeiska pyramidmodellen.
tisdag 5 januari 2010
"most managers don´t add very much"
Lyssna på den här skönt cyniska radiopanelen i BBC.
Någon som fattat det hela är Roman Abramovich. Vad gör han efter att ha köpt till sig en plats i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja? Rekryterar han den bästa managern som går att rekrytera?
Han ringer Michel Platini, så klart, och försöker stänga igen butiken så att ingen annan får samma möjlighet och därmed konkurrera ut Chelsea från toppen.
Någon som fattat det hela är Roman Abramovich. Vad gör han efter att ha köpt till sig en plats i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja? Rekryterar han den bästa managern som går att rekrytera?
Han ringer Michel Platini, så klart, och försöker stänga igen butiken så att ingen annan får samma möjlighet och därmed konkurrera ut Chelsea från toppen.
måndag 4 januari 2010
"Inequality is the price of a ‘clásico’"
Läser Simon Kupers senste krönika i Financial Times, Inequality is the price of a ‘clásico’. Ungefär samma infallsvinkel som jag hade i inlägget "I skuggan av El Clasico" då det begav sig. Innehåller dessutom ett cyniskt konstaterande att "revenue sharing" inte kommer att hända i Spanien.
"Barcelona is the world’s best team thanks to its outsize earnings from television. There is no other way a mid-sized country such as Spain could support such a giant"
Vill det spanska folket ha en jämnare liga eller världens bästa klubblag?
"Barcelona is the world’s best team thanks to its outsize earnings from television. There is no other way a mid-sized country such as Spain could support such a giant"
Vill det spanska folket ha en jämnare liga eller världens bästa klubblag?
Competitive Balance - La Liga
Nyfiken som jag är och med bakgrund av nyheten om en eventuell centralisering av sändningsrättigheterna i den spanska ligan ville jag ta reda på hur tävlingsbalansen egentligen ser ut i Spanien. Det visade sig ha varit en mycket volatil resa och istället för svar blev det än fler frågetecken. Efter att ha identifierat olika händelser och placerat dessa i tidsaxeln får vi inte bara en bild över tävlingsbalansen i La Liga under åren 1960 och framåt. Vi får även en hint om hur olika regleringar kan tänkas påverka tävlingsbalansen i en sportliga. Det har sedan 1981 varit blandad kompott i olika typer av regimskiften.
Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.
I denna enkla undersökning har jag däremot mätt topp 4 klubbarnas intjänade poäng i relation till summan av de poäng som delas ut varje säsong (C4). Dessutom har jag estimerat motsvarande nyckeltal för topp 2 klubbarna (C2).
(klicka på bilden för högre upplösning)
Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)
Vi ser att tävlingsbalansen faktiskt förbättras under åren 1960 till 1980. Det genom att klubbarna under topp4 vinner fler och fler poäng. Nya arenor byggdes och andra restaurerades på en marknad där biljettintäkter på den tiden var den absolut största intäktskällan (ca 85%). Samtidigt ser den hårdare konkurrensen, i enighet med teorin, ut att försämra klubbarnas finansiella status. När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden måste betraktas som galaktiska belopp.
1980 och de kommande tio åren ser vi en dramatisk förändring i tävlingsbalansen. Det finns två bakomliggande faktorer som vi skulle kunna härleda till. Dels en naturlig "utslagning" och försvagning av styrka som ett resultat av den tuffare konkurrensen men även en marknadsreglering. Efter flera års arbetsmarknadskonflikt mellan spelare och klubbar nådde man en överenskommelse. Samtliga spelarkontrakt måste från och med 1981 innehålla en utköpsklausul. Ni vet, en sådan som bland annat Zlatan och Leo Messi har.
Det betyder att det sker en viss risköverföring från spelarna till klubbarna som inte är helt olik den effekt som bosman-domen orsakade 15 år senare. Ville klubbarna försäkra sig mot att bli sönderköpta på talang behövde de efter 1981 ha högt satta exit-klausuler sina spelares kontrakt. De högre nivåerna kunde rimligtvis endast nås ifall ex-ante-premien till spelaren ökade i form av en värdering av dennes förväntade framtida prestation (läs högre sign-on och lön vid start). Till skillnad från den tidigare regimen och för klubben mycket mindre riskfyllda ex-post värderingen av talang. (belöning efter observerad faktisk prestation)
Det betyder att de klubbar som, under perioden med ökad tävlingsbalans (1960-1980), kört sina ekonomier i botten sannolikt inte hade resurser att skriva kontrakt vilka säkerställde deras talang under en längre tid. Något som rimligtvis stimulerade en omallokering av talang till klubbar med större monetära resurser.
Vi kan till exempel konstatera att på den tiden skuldfria Osasuna under åren 1980-1990 upplevde sin mest framgångsrika period i klubbens historia.
1990 bolagiseras så de spanska klubbarna efter att det ackumulerade skuldberget nått motsvarande €195 miljoner. Alla utom fyra klubbar drivs nu i form av privata bolag. Vi kan anta att ett antal entreprenörer kliver fram här och tillför friskt kapital i hopp om ära och sportslig framgång. Det går också hyfsat bra under en period och överlägsenheten i toppen avtar något.
Men... kapitaltilkskott i all ära, "the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*
Bosmandomen 1995 borde egentligen ha fått en mindre effekt i och med regimskiftet som skedde 1981. Den går dock inte helt att utesluta och kan ha fungerat som en liten katalysator. Den stora effekten i förändringen av tävlingsbalansen post 1996 borde denna gång istället bero på den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Intäkterna från TV växte och från att under första halvan av 90 talet ha stått för 10-20% av ligans totala intäkter blev dessa säsongen 1996/97 så pass stora att 38% av ligans intäkter helt plötsligt kom från denna källa.
2006 tecknade Real Madrid och Barcelona nya TV avtal värda lite drygt €1 miljard vardera som gav klubbarna hela 60% av La Ligas TV intäkter. Dessa avtal löper ut 2013 och då kan det faktiskt bli så att kommande period säljs kollektivt.
Med en italiensk distributionsnyckel (40-30-30) skulle de 18 klubbarna som idag har 40% av TV intäkterna, garanteras 35% bara genom den delen som fördelas lika till samtliga klubbar. Och sedan finns den en hel del marknadsandelar att spela om. Skulle man använde den Engelska (50-25-25) är de garanterade 45%. Så nog skulle den spanska tävlingsbalansen tiltas än en gång men utan att ligan för den delen skulle bli särskilt jämn.
---------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)
Först och främst ska vi lägga på minnet att tävlingsbalansen i den spanska ligan alltid har varit i det närmaste obetydlig. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.
I denna enkla undersökning har jag däremot mätt topp 4 klubbarnas intjänade poäng i relation till summan av de poäng som delas ut varje säsong (C4). Dessutom har jag estimerat motsvarande nyckeltal för topp 2 klubbarna (C2).
(klicka på bilden för högre upplösning)Röd linje, 3 års glidande medeltal C2-index
Lila linje,3 års glidande medeltal C4-index
Ju högre index, desto större andel poäng respektive målgrupp tog. Nyckeltalet är justerat för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([Cx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan
datakälla: serietabeller;http://en.wikipedia.org/wiki/La_Liga
Övrig faktainformation: Handbook on the Economics of Sport; chapter 51-The economics of soccer in Spain (Jaume Garcia and Placido Rodriguez)
Vi ser att tävlingsbalansen faktiskt förbättras under åren 1960 till 1980. Det genom att klubbarna under topp4 vinner fler och fler poäng. Nya arenor byggdes och andra restaurerades på en marknad där biljettintäkter på den tiden var den absolut största intäktskällan (ca 85%). Samtidigt ser den hårdare konkurrensen, i enighet med teorin, ut att försämra klubbarnas finansiella status. När LFP bildades och tog över driften av ligan från RFEF i juli 1984 så uppgick ligaklubbarnas skulder till motsvarande €125 miljoner vilket på den tiden måste betraktas som galaktiska belopp.
1980 och de kommande tio åren ser vi en dramatisk förändring i tävlingsbalansen. Det finns två bakomliggande faktorer som vi skulle kunna härleda till. Dels en naturlig "utslagning" och försvagning av styrka som ett resultat av den tuffare konkurrensen men även en marknadsreglering. Efter flera års arbetsmarknadskonflikt mellan spelare och klubbar nådde man en överenskommelse. Samtliga spelarkontrakt måste från och med 1981 innehålla en utköpsklausul. Ni vet, en sådan som bland annat Zlatan och Leo Messi har.
Det betyder att det sker en viss risköverföring från spelarna till klubbarna som inte är helt olik den effekt som bosman-domen orsakade 15 år senare. Ville klubbarna försäkra sig mot att bli sönderköpta på talang behövde de efter 1981 ha högt satta exit-klausuler sina spelares kontrakt. De högre nivåerna kunde rimligtvis endast nås ifall ex-ante-premien till spelaren ökade i form av en värdering av dennes förväntade framtida prestation (läs högre sign-on och lön vid start). Till skillnad från den tidigare regimen och för klubben mycket mindre riskfyllda ex-post värderingen av talang. (belöning efter observerad faktisk prestation)
Det betyder att de klubbar som, under perioden med ökad tävlingsbalans (1960-1980), kört sina ekonomier i botten sannolikt inte hade resurser att skriva kontrakt vilka säkerställde deras talang under en längre tid. Något som rimligtvis stimulerade en omallokering av talang till klubbar med större monetära resurser.
Vi kan till exempel konstatera att på den tiden skuldfria Osasuna under åren 1980-1990 upplevde sin mest framgångsrika period i klubbens historia.
1990 bolagiseras så de spanska klubbarna efter att det ackumulerade skuldberget nått motsvarande €195 miljoner. Alla utom fyra klubbar drivs nu i form av privata bolag. Vi kan anta att ett antal entreprenörer kliver fram här och tillför friskt kapital i hopp om ära och sportslig framgång. Det går också hyfsat bra under en period och överlägsenheten i toppen avtar något.
Men... kapitaltilkskott i all ära, "the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*
Bosmandomen 1995 borde egentligen ha fått en mindre effekt i och med regimskiftet som skedde 1981. Den går dock inte helt att utesluta och kan ha fungerat som en liten katalysator. Den stora effekten i förändringen av tävlingsbalansen post 1996 borde denna gång istället bero på den individuella försäljningen av sändningsrättigheter. Intäkterna från TV växte och från att under första halvan av 90 talet ha stått för 10-20% av ligans totala intäkter blev dessa säsongen 1996/97 så pass stora att 38% av ligans intäkter helt plötsligt kom från denna källa.
2006 tecknade Real Madrid och Barcelona nya TV avtal värda lite drygt €1 miljard vardera som gav klubbarna hela 60% av La Ligas TV intäkter. Dessa avtal löper ut 2013 och då kan det faktiskt bli så att kommande period säljs kollektivt.
Med en italiensk distributionsnyckel (40-30-30) skulle de 18 klubbarna som idag har 40% av TV intäkterna, garanteras 35% bara genom den delen som fördelas lika till samtliga klubbar. Och sedan finns den en hel del marknadsandelar att spela om. Skulle man använde den Engelska (50-25-25) är de garanterade 45%. Så nog skulle den spanska tävlingsbalansen tiltas än en gång men utan att ligan för den delen skulle bli särskilt jämn.
---------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)
lördag 2 januari 2010
Bailout - the case of Portsmouth
Med bakgrund av förra inlägget skulle det vara intressant och se hur sentimentet är i fallet Portsmouth. Vad tror ni... kommer Pompey hitta finansiering eller blir man den fjärde professionella klubben i England som går i konkurs sedan 1923? Lägg din röst till höger.
Historiska nyckeltal:
1923 bestod Football League (de fyra högsta och professionella divisionerna) av 88 klubbar.
Säsongen 2007-08 existerade 85 klubbar fortfarande:
75 klubbar spelade fortfarande i de högsta fyra divisionerna.
48 st befann sig i samma division som 1923.
Endast 9 klubbar hade halkat ner två eller fler divisioner.
Endast 3 hade slagits ut (konkurs).
Historiska nyckeltal:
1923 bestod Football League (de fyra högsta och professionella divisionerna) av 88 klubbar.
Säsongen 2007-08 existerade 85 klubbar fortfarande:
75 klubbar spelade fortfarande i de högsta fyra divisionerna.
48 st befann sig i samma division som 1923.
Endast 9 klubbar hade halkat ner två eller fler divisioner.
Endast 3 hade slagits ut (konkurs).
Football vs Implicit Guarantee
Till slut har så även Lyn säkrat finansiering för fortsatt elitverksamhet. Inte helt oväntat och som en uppmärksam bloggläsare påpekade, är det svårt att förkasta hypotesen som säger att fotbollsklubbar kan ta högre risker. I slutändan räddas de "alltid".
Det intressanta är att vi kan utveckla det hela och konstatera att det ser ut att så även vara fallet för de intressenter och motparter med vilka klubbarna gör affärer.
Låt oss ta Liverpool som ett lysande exempel. När amerikanerna Hicks och Gillet köpte klubben 2007 så finansierades affären, precis som Glazer vs ManU, genom en Leveraged-Buy-Out. Liverpool har dock betydligt lägre rörelsemarginaler än ManU. Till stor del beroende på att Anfield Road är underdimensionerad och långt ifrån klarar av att utnyttja hela potentialen inom segmentet match-day-revenues.
I det senast publicerade bokslutet för det holdingbolag (Kop Football Holdings Ltd) som äger klubben, skrev dess revisorer följande i revisionsberättelsen postad i februari 2009.
Emphasis of matter - going concern; In forming our opinion on the financial statements, which is not qualified, we have a considered the adequancy of the disclosures made in note 1 of the financial statements concerning the Group´s and the parents company´s ability to continue as going concern ...... These conditions, along with other matters explained in note 1 to the financial statements, indicate the existance of a material uncertainty which may cast signifiant doubt on the Group´s and parent company´s ability to continue as agoin concern.
Naturligtvis högvilt för pressen som fick öppet mål. Marknaden å sin sida har värderat klubbens förmåga att överleva åtminstone två gånger sedan dess.
Första gången var i somras när Hicks och Gillet lyckades med att återfinansiera holdingbolagets balansräkning genom att rulla den förfallna skulden vidare i nya banklån.
I ungefär samma veva värderades Pool även av AC Roma som indirekt lånade ut pengar till Liverpool i samband med klubbens försäljning av Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid. Lägg därtill ytterligare £4 miljoner i rörlig ersättning som hänger på framtida sportsliga framgångar. Counterparty Risk ser inte ut att vara någon större issue här heller.
Och för bara ett par månader sedan värderades klubbens varumärke upp i form av det nya rekordstora sponsoravtalet med Standard Chartered.
Med den aktuella incidenten i Dubai som exempel, beskriver Aswath Damodaran mycket pedagogiskt på sin blogg "fenomenet" implicit guaranties. Är den implicita garantin inom fotbollen något som underförstått förväntas i och med 100 års historia och erfarenhet?
Ytterst få fotbollsklubbar går i konkurs och försvinner. Vilken magnat skulle inte med den äran vilja att för all framtid bli ihågkommen som den som räddade Liverpool? Och då har vi kanske ett läge där kreditgivare kan prissätta en högre riskpremie där den underliggande risken i själva verket kan antas vara betydligt lägre.
Man brukar säga att vissa institutioner är "too big to fail". Kanske kan vi säga att klubbarna är "too valuable to fail".
Frågan som dyker upp är naturligtvis var taket för räddningspaketen befinner sig? De nominella beloppen blir ständigt högre och högre. Faktum kvarstår dock... än så länge är fotbollsindustrin en droppe i havet.
När ryktet om ett "monsterbud" på £1 miljard på flaggskeppet, den av Forbes högst värderade klubben i världen - Manchester United, så ska vi komma ihåg att det är en struntsumma i det stora hela. Det är ganska exakt lika mycket som ett bolag noterat på stockholmsbörsen spottade ur sig i utdelning till sina aktieägare 2008. £1 miljard är också drygt 100 gånger mindre än Wal-Marts marknadsvärde. Och då är inte ens Wal-Mart störst i USA.
Hemma i Sverige ska vi kanske inte ens prata om det. Men den klubb som har högst intäkter i allsvenskan omsätter årligen ungefär 5 gånger mindre än vad min lokala dagligvaruaffär gör.
Men nog kommer vi förr eller senare att få se fler offer som går omkull. Fram till idag har det däremot visat sig att värdet på fotbollsklubbar är högre än det pris som betalas för att rädda dem. Och så länge denna diskrepans mellan värde och pris existerar så kan vi förvänta oss att klubbarna och andra intressenter kommer att fortsätta med vad det från sidlinjen ser ut att vara, ett högre risktagande.
Det intressanta är att vi kan utveckla det hela och konstatera att det ser ut att så även vara fallet för de intressenter och motparter med vilka klubbarna gör affärer.
Låt oss ta Liverpool som ett lysande exempel. När amerikanerna Hicks och Gillet köpte klubben 2007 så finansierades affären, precis som Glazer vs ManU, genom en Leveraged-Buy-Out. Liverpool har dock betydligt lägre rörelsemarginaler än ManU. Till stor del beroende på att Anfield Road är underdimensionerad och långt ifrån klarar av att utnyttja hela potentialen inom segmentet match-day-revenues.
I det senast publicerade bokslutet för det holdingbolag (Kop Football Holdings Ltd) som äger klubben, skrev dess revisorer följande i revisionsberättelsen postad i februari 2009.
Emphasis of matter - going concern; In forming our opinion on the financial statements, which is not qualified, we have a considered the adequancy of the disclosures made in note 1 of the financial statements concerning the Group´s and the parents company´s ability to continue as going concern ...... These conditions, along with other matters explained in note 1 to the financial statements, indicate the existance of a material uncertainty which may cast signifiant doubt on the Group´s and parent company´s ability to continue as agoin concern.
Naturligtvis högvilt för pressen som fick öppet mål. Marknaden å sin sida har värderat klubbens förmåga att överleva åtminstone två gånger sedan dess.
Första gången var i somras när Hicks och Gillet lyckades med att återfinansiera holdingbolagets balansräkning genom att rulla den förfallna skulden vidare i nya banklån.
I ungefär samma veva värderades Pool även av AC Roma som indirekt lånade ut pengar till Liverpool i samband med klubbens försäljning av Alberto Aquilani. Av de i transfersumman fasta £18 miljonerna betalades endast 5 upfront. Resten delades upp i ytterligare tre mindre betalningar under 2 års tid. Lägg därtill ytterligare £4 miljoner i rörlig ersättning som hänger på framtida sportsliga framgångar. Counterparty Risk ser inte ut att vara någon större issue här heller.
Och för bara ett par månader sedan värderades klubbens varumärke upp i form av det nya rekordstora sponsoravtalet med Standard Chartered.
Med den aktuella incidenten i Dubai som exempel, beskriver Aswath Damodaran mycket pedagogiskt på sin blogg "fenomenet" implicit guaranties. Är den implicita garantin inom fotbollen något som underförstått förväntas i och med 100 års historia och erfarenhet?
Ytterst få fotbollsklubbar går i konkurs och försvinner. Vilken magnat skulle inte med den äran vilja att för all framtid bli ihågkommen som den som räddade Liverpool? Och då har vi kanske ett läge där kreditgivare kan prissätta en högre riskpremie där den underliggande risken i själva verket kan antas vara betydligt lägre.
Man brukar säga att vissa institutioner är "too big to fail". Kanske kan vi säga att klubbarna är "too valuable to fail".
Frågan som dyker upp är naturligtvis var taket för räddningspaketen befinner sig? De nominella beloppen blir ständigt högre och högre. Faktum kvarstår dock... än så länge är fotbollsindustrin en droppe i havet.
När ryktet om ett "monsterbud" på £1 miljard på flaggskeppet, den av Forbes högst värderade klubben i världen - Manchester United, så ska vi komma ihåg att det är en struntsumma i det stora hela. Det är ganska exakt lika mycket som ett bolag noterat på stockholmsbörsen spottade ur sig i utdelning till sina aktieägare 2008. £1 miljard är också drygt 100 gånger mindre än Wal-Marts marknadsvärde. Och då är inte ens Wal-Mart störst i USA.
Hemma i Sverige ska vi kanske inte ens prata om det. Men den klubb som har högst intäkter i allsvenskan omsätter årligen ungefär 5 gånger mindre än vad min lokala dagligvaruaffär gör.
Men nog kommer vi förr eller senare att få se fler offer som går omkull. Fram till idag har det däremot visat sig att värdet på fotbollsklubbar är högre än det pris som betalas för att rädda dem. Och så länge denna diskrepans mellan värde och pris existerar så kan vi förvänta oss att klubbarna och andra intressenter kommer att fortsätta med vad det från sidlinjen ser ut att vara, ett högre risktagande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)