Kontraktstrategier - hypoteser från allsvenskan

Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.
Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.
Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.
Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.

Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt. 

Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen. 
 
Det blir ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.
Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.
 
Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.


Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.