lessons learned from Örebro

Jag gjorde en noggrannare genomgång av Örebro i slutet av november förra året. Bokslutet som klubben har presenterat avviker inte på något sett från denna analys. I detta inlägg hade jag därmed försöka belysa klubbens prestationer utifrån ett större perspektiv.

Oceaner av outnyttjad potential

När jag tittar på Örebro SK:s tillväxt under de senaste åren slår det mig vilken enormt outnyttjad kapacitet det finns i svensk elitfotboll. Klubben har mer än trefaldigat sina marknadsintäkter sedan 2006 och nästan fördubblat sedan det första året efter återkomsten till allsvenskan. Trots lågkonjunktur har man lyckats öka sina rörelseintäkter under varje år. Under 2009 och 2010 då de flesta klubbarna har skyllt sina minskade intäkter på finanskrisen, upplevde Örebro en tillväxt på 20%. Faktum är att om Örebro kan, så kan naturligtvis även andra klubbar från mellanstora städer öka sina marknadsandelar på den svenska fotbollsmarknaden.

Lågkonjunkturer är nyttiga

Lågkonjunkturer är kännbara men oerhört nyttiga. Ineffektiv produktion överges, gammalt ledarskap ifrågasätts, gamla traditioner utmanas. Nya idéer och innovationer tar vid och ekonomin kan därmed uppgradera sig och åter igen ta sats.

I början av 2000 talet upplevde Örebro sin egna lågkonjunktur. Klubben såg konkursen i vitögat men lyckades reda ut problemen och rensa ut gamla synder och dåliga processer. Örebros nya affärsmodell har hitintills gått från klarhet till klarhet. Vi har sett ökade intäkter, en ökad marknadsandel och stabila och ej överdrivna ekonomiska vinster. Så här i "kristider" får vi ibland läsa krönikor som menar att det ska sättas ett lönetak så att klubbarna inte överinvesterar i talang. Ingenting kunde vara värre.

Förutom att det skulle orsaka en större flykt av talang till andra ligor, så är lönetak en mekanism som skyddar mediokerhet. Dåligt skötta klubbar straffas inte och får fortsätta att prestera dåligt under beskydd av lönetaket. Klubbarna bestämmer ju själva över sin budget och de behöver ju inte överinvestera, det är frivilligt. Örebro SK kan till exempel inför kommande säsong allokera ännu mer pengar till sin spelarlönebudget.

Utdelningar är bra

Det finns många som ifrågasatt Örebros uteblivna spelarförsäljningar. Men som jag har skrivit tidigare så har klubben istället tjänat pengar genom en lägre spelaromsättning och fått ut en högre EBITDA marginal än andra konkurrenter. En av flera argument mot privatägande av klubbar är att giriga ägare kommer att plocka utdelningar från klubbarna. Men för att tjäna pengar på verksamheten så måste klubben prestera väl och locka till sig publik och sponsorer. Först då kan det eventuellt skapas utrymme till utdelning.

Örebro SK har under de två senaste åren delat ut nästan två miljoner till sina aktieägare. Örebro Spelarinvest AB som äger 47% av rösterna och 90% av kapitalet får naturligtvis nästan hela denna utdelning. Utdelningen sänder å andra sidan en signal till omvärlden att det faktiskt går att få avkastning på investeringen. Det är även en viktig signal om att det kan komma pengar från annat än spelarförsäljningar vilket skapar incitament till andra investeringar och en utveckling av produkten. En utdelningspolicy gör det rimligtvis lättare att resa kapital om nya projekt behöver finansieras i framtiden.

Trots att klubben har delat ut nästan två miljoner av sitt egna kapital har den finansiella risken varit relativt stabil.

Framtidsfrågor

Just nu pågår den beryktade framtidsutredningen i svensk elitfotboll. Problemet är att klubbarna tillsammans aldrig kan förbättra den allsvenska produkten. Den allsvenska produkten är nämligen ett resultat av klubbarnas individuella strategier, beslut och prestationer. Kollektivt handlande är en kompromiss vilket innebär att man aldrig kan välja det bästa alternativet.

Kollektivt handlande är ett marknadsmisslyckande och redan 1965 argumenterade nationalekonomen Mancur Olson att individer i grupper som försöker sig på det och skapa gemensamma nyttor, har motiv att bli fripassagerare på andras bekostnad. Undantaget är grupper som enbart belönar de som aktivt deltar i det gemensamma arbetet. I detta inlägg skriver jag om hur friåkandet tillåts i de amerikanska ligorna och hur det skyddar samt belönar mediokerhet och straffar konsumenterna.

I somras skrev jag detta inlägg om hur klubbarna genom individuella beslut utvecklade allsvenskan under slutat av 90 talet. Det var varken SEF, TV eller övrig media som startade denna process, det var hårt arbetande klubbar som handlade för egen vinnings skull. Örebro har gjort en imponerande resa under de senaste åren och tänk om fler klubbar kunde nå en liknande tillväxt. Den allsvenska produkten skulle relativt snabbt blomma ut vilket skulle skapa större resurser att behålla talang kvar i ligan under en längre period. 

Örebros utveckling kom efter en nära döden upplevelse och ska vi vänta för att varje klubb ska uppleva en sådan så kommer det att ta en väldigt lång tid. Därför måste man skapa mekanismer som ger klubbarna incitament att utvecklas. Fram till alldeles nyligen straffades klubbarna i stort sett enbart för dåliga sportsliga prestationer. Den solidariska distributionen av centrala medel har säkrat en relativt stor andel av flera klubbars intäkter vilket har tagit bort en stor del av drivkraften att utveckla en kommersiell verksamhet.

Det har med största tydlighet visat sig vara en misslyckad modell. Lyckas man inte med att utveckla matchdagen och attrahera tillräckligt många åskådare ska man rimligtvis inte klara av att finansiera sin allsvenska existens. Det borde egentligen vara lika självklart som att degraderas på sportsliga meriter.

Det är troligt att allsvenskans lågkonjunktur kommer att få fart på flera klubbar. Det är naturligtvis oerhört positivt men det får inte bli en ursäkt att hålla fast vid en modell som ledde till detta förfall.