HBK:s fall - naturligt och mycket nyttigt för ligan

När Halmstad BK för andra året i rad redovisade en förlust i storleksordningen 15 miljoner kronor var min första tanke att klubben blev ett offer för den lägre aktiviteten på europeiska transfermarknaden. Men ganska snabbt fick jag förkasta den hypotesen. Bortsett från de extraordinära spelarförsäljningarna  under 2002, 2007 samt 2008 har inte Halmstad BK finansierat sin verksamhet överdrivet mycket genom spelarförsäljningar under 2000 talet. Nedanstående figur visar HBK:s intäktsstruktur.

Tittar vi på kostnadssidan så ser vi däremot en signifikant kostnadsökning under 2007 och 2008. Det ser ut som att klubbens management förväntade sig att de stora och men ett historiskt perspektiv mycket extraordinära intäkterna från spelarförsäljningar skulle fortsätta komma in även i framtiden. För samtidigt som kostnadskostymen växte så följde inte rörelseintäkterna med upp. Tvärtom, under de två senaste åren har rörelseintäkterna minskat med mer än 20%. 

Onekligen ser det därför ut som en klassisk överinvestering i talang. Och då måste vi ställa oss frågan vad det är som har drivit denna process. Den enkla förklaringen är naturligtvis felbudgetering och dålig ekonomistyrning. Det stämmer dock inte eftersom dessa stödfunktioner har en förhållandevis liten påverkan på klubbens förmåga att producera sportsliga resultat och kapitalisera dessa på intäktssidan.

Tittar vi på Halmstads intäkter så ser vi att klubben är kommersiellt i det närmaste obefintligt exploaterad. Ungefär 30% av intäkterna kommer från sändningsrättigheter samt centrala avtal. Man har blivit ifrån åkt av tidigare jämbördiga konkurrenter som Elfsborg, Örebro samt Kalmar FF och konkurrerar sedan ett par år tillbaka i samma intäktssegment som GAIS, Gefle IF samt Trelleborg. Figuren nedan visar hur klubbens finansiella och sportsliga konkurrenskraft har utvecklats sedan Halmstad BK vann SM guld år 2000. Den sportsliga marknadsandelen mäts genom att dividera inspelade poäng med det totala antalet poäng som spelas in av samtliga lag. Den marknadsmässiga andelen beräknas genom att dividera klubbens rörelseintäkter med samtliga allsvenska klubbars ackumulerade dito. Trenden mäts i form av tre års glidande medeltal där vi ser en tydlig nedåtgående trendkanal.

Den solidariska allsvenska distributionsmodellen skyddar klubbar som inte utvecklar sin kommersiella verksamhet och inte bidrar till ligans kommersiella utveckling. Halmstad BK har likt de andra mindre klubbarna levt under detta beskydd. Modellen förutsätter dock att dessa klubbar kan differentiera sig genom att ha en bättre sportslig produktivitet än konkurrenterna. 

HBK:s Wages-to-turnover ratio ligger på nästan 90%, vilket är jämförbart med Trelleborg FF som dock omsätter ungefär 10 miljoner mindre. Motsvarande nyckeltal för GAIS och Gefle år 2009 var 78%, även dessa klubbars rörelseintäkter var lägre än Halmstads.

De förhållandevis höga personalkostnaderna visar på att klubbens sportsliga organisation, precis som den kommersiella delen av verksamheten, inte heller har varit tillräckligt konkurrenskraftig under de senaste åren och flera konkurrenter har gjort ett betydligt bättre jobb. Klubben har fått försvara sin sportsliga marknadsandel genom ökade kostnader. Den försämrade produktiviteten i den sportsliga organisationen är en bidragande anledning till att klubben har gått back med lite drygt 30 miljoner kronor under de två senaste åren.

Märkligt nog är även försäljnings och materialkostnader förhållandevis höga med tanke på de låga intäkterna dessa genererar. Inte heller är denna kostnad någon obetydlig belastning.

Ponera att Allsvenskan skulle drivas enligt samma modell som NFL. Lönetak, ingen nedflyttning samt en ännu mer kraftfull revenue-sharing-mekanism. Klubbens mediokra drift skulle tillåtas att fortsätta och hade klubben varit privatägd så hade dessutom klubbens ägare kunnat plocka ut utdelning. Det sista tack vare de garanterade intäkterna från den centrala poolen vilket begränsar de negativa effekterna från minskade publiksiffror på den egna arenan. Vi skulle varken få se någon förbättring eller utveckling vilket skulle generera en stegvis försämrad välfärd för ligans konsumenter. Samtliga dessa nämnda mekanismer, var för sig och tillsammans, skyddar dåliga prestationer och låter dessa fortleva.

Eftersom allsvenskan är en öppen liga så straffas i alla fall en viss uppnådd grad av mediokerhet och klubben tvingas nu till att förändra sin affärsmodell och praktisera den väl. Dessutom är det uppenbart att Halmstad BK kommer att behöva ett kapitaltillskott under 2011. Den höga kostnadsmassan är omöjlig att få ner tillräckligt fort för att undvika tillförsel av kapital. Det kan naturligtvis ske på olika sett. Kanske finns det en "Linus Hallenius" i truppen som lite oväntat blommar ut under våren och säljs för orimligt stor transfersumma i sommar. Men på vilket sätt detta kapitaltillskott än kommer att ske på så är klubben lik förbannat tvungen att förändra sin verksamhet till det bättre. I annat fall köper man sig bara lite tid. 

Sannolikheten att Halmstad BK försvinner som klubb måste trots allt bedömas som relativt liten. Frågan är snarare på vilken nivå man kommer att få fortsätta sin verksamhet på i framtiden? Det finns ingenting som SEF kan hjälpa klubben med, inga problem kommer heller att lösas om allsvenskan säljer sina namnrättigheter och solidariskt delar ut pengarna. Halmstad BK behöver göra en transformation lik den som Örebro SK genomgick. Klarar man inte av det, så finns det en handfull av klubbar i Superettan som har potential och förutsättningar att gott och väl ersätta Halmsdad BK i allsvenskan. Och det är enbart sådana aktiviteter som kan utveckla allsvenskan som liga.