Ett nytt Premier League, det är så SEF:s ordförande väljer att profilera allsvenskans nya inriktning. Bosse Johansson och majoriteten av de allsvenska klubbledarna borde därmed vara jävligt nervösa.
Av de 22 klubbar som 1992 bildade Premier League spelar idag endast 9 stycken i den högsta ligan.
Av de 22 klubbar som 1992 bildade Premier League spelar idag endast 9 stycken i den högsta ligan.
Premier Leagues framgång kan förklaras på flera sätt. Britterna betalar till exempel mest för att titta på TV i hela Europa och landets betal-TV marknad är nästan dubbelt så stor som det ekonomiskt större Tysklands dito där TV-licenser står för hälften av marknadens finansiering.
saxat från: Ofcom.com, Summary profiles of pay TV in France, Germany, Italy, Spain, Sweden and United States
Men det enskilt största bidraget är mest sannolikt att Premier League är en relativt avreglerad marknad, båda vad gäller talang och kapital.
(Ofcoms rapport visar även en intressant trend. Produktionen har maximerats och marknadstillväxten har generellt varit störst hos de länder där andelen central finansiering (licens) varit lägst 1996)
Men det enskilt största bidraget är mest sannolikt att Premier League är en relativt avreglerad marknad, båda vad gäller talang och kapital.
Ligans direktör, Richard Scudamore menar.
Ultimately the clubs run themselves and we can only take them so far. When I hear David Gold [West Ham's new co-owner] say we need help to help ourselves, you can only take that concept so far. These are successful businessmen in their own right who understand risk, who understand a balance sheet, understand what they're doing... That game [Spurs against Manchester City on Wednesday night] wouldn't have happened had you gone to a completely centralised, over-regulated kind of world. You wouldn't have a Tottenham-Man City in the context you had it and that's the trade-off. That's English football. That's the bargain we strike with the game.
När ligan började polariseras i början av 2000 talet och Arsenal samt Manchester United började rycka ifrån övriga, investerade Roman Abramovich £200 miljoner genom att köpa det då halvmediokra Chelsea. Därtill har han fått investera ytterligare runt £500 miljoner för att utmana duon där uppe. En investering som inte långt ifrån motsvarar Glazers pris att köpa en redan etablerad toppklubb (£790m) i samband med förvärvet av Manchester United.
Och när Big4 etablerade sig under den andra halvan av -00 talet kom Sheik Mansour och återigen tiltade tävlingsbalansen högst upp i näringskedjan vilket även tvingar de etablerade klubbarna att uppgradera sig och prestera bättre för att inte slås ut från toppen.
När Manchester Uniteds starka varumärke har gett klubben ett intäktsmässigt herravälde så håller klubbens finansieringsstruktur spelarbudgeten lagom stor så att konkurrenterna inte ska hamna alltför mycket på efterkälken. Effekten är precis den som i enighet med teorin skapar störst välfärd till en ligas konsumenter. Det är en dynamik mellan nytto- och profit-maximerande klubbar som skapar en känslomässig berg- och dalbana som genererar spaltmeter att skriva hem om.
Rörelseintäkterna för Premier Leagues sju största klubbar säsongen 2009/10
När Premier League för ett år sedan sålde sina internationella sändningsrättigheter för de tre kommande säsongerna för £1.4 miljard var det är en ökning med ungefär £800 miljoner jämfört med det föregående avtalet. Denna värdeökning är ett resultat av alla de enskilda investeringar, beslut och prestationer som båda ligans klubbar samt de utanför ligan har gjort. Individuell egennytta som genom ekonomisk utveckling leder till fördelar för andra, oavsiktligt.
Ska allsvenskan replikera Premier League så krävs det som synes många reformer. Men först och främst ska distributionsnyckeln vad gäller fördelning av sändningsrättigheter förändras. Premier League startade med en 50-25-25 fördelning där man till en större del belönade framgångar samt straffade mediokerhet. Man gav avkastning på risk.
Lyckas man med det konststycket ser jag framför mig en liga med flera klubbar vi idag kanske inte riktigt hade räknat att de skulle finnas bland de 16 lag i högsta serien. En liga vars produkt är ett resultat av framgångsrika individuella strategier som har belönats.
5 kommentarer:
34% engelska spelare i Premier League är ju ytterligare en intressant siffra. Vad skulle hända med den svenska fotbollen om vi hade motsvarande siffra i Allsvenskan?
Kul med uppföljningen av den här nyheten, att Svenska Spel redan äger namnrättigheten till Allsvenskan. SEF upphör inte att förvåna.
/Flugan på väggen
Just den "problematiken" tar Kuper och Szymanski upp i boken Why England Lose.
Många engelsmän vill ju höja den siffran, vilket man skulle tvingas göra med ett så kallat "import substitution".
Det skulle göra att kvaliteten på ligan sjönk, vilket i sin tur skulle leda till att de många inhemska spelarna i högre grad matchas mot varandra än mot bättre utländska spelare - och på så sätt avtar deras utveckling.
I stället skulle det vara ännu bättre för engelsk fotboll om de importerade ännu fler kvalitativa utländska spelare. De engelsmän som fortfarande tar plats då ställs mot ett bättre motstånd och utvecklas ännu mer.
Nu var det här min amatörsammanfattning av det hela. För mer/utförligare info hänvisar jag till boken.
El Mago, jag har skrivit lite om det här. Som du skriver så finns det ett förhållande mellan internationellt utbyte och framgång.
Det som är mkt tydligt här är att England inte exporterar sin talang till andra ligor (till skillnad från andra länder).
http://bit.ly/hEqe7r
Lösningen borde kunna vara att satsa på bättre utbildning i tidigare ålder, bättre tränare, varför inte importera ungdomstränare från andra länder för att få nya influenser i tidigare ålder. Varför inte finansiera akademier i andra länder dit Engelska klubbar kan skicka sina spelare etc.
Tack för länktipset. Intressant läsning plus att man fick dra på smilbanden vid något tillfälle.
Nu kommer en "wall of text" med löst ryckta tankar kring ämnet. Förstår om du inte pallar svara, men anmärk gärna om du har några invändningar.
När det gäller engelsmännens export tror jag ett stort problem kan vara den patriotiska attityden kombinerat med Premier Leagues status gör det svårt för spelare att sticka utomlands. Så länge det inte handlar om en Beckham/Owen till Real Madrid ses utvandrarna som misslyckade.
Klubbar som Man. United och Chelsea har mig veterligen ungdomsansvariga från Holland och jobbar långsiktigt. Värre är det i klubbarna på plats 8-20, som byter manager och strategi i parti och minut. Exempelvis Sunderland importerade ungdomstränare från Ajax - men de fick gå inom ett år för att nye bossen inte gillade dem. Kortsiktighet genomsyrar hela föreningarna.
Men det är engelsmännens problem... Här i Sverige har vi inte direkt några exportproblem. Däremot kan man fråga sig hur pass bra svensk fotboll importerar - egentligen?
Till synes skickar man någon scout till Sydamerika och chansar på den bästa brassen man ser. Importer från andra länder kommer ofta på rekommendation från en agent - inte sällan efter att de placerat sin klient på lån i någon svensk "samarbetsklubb" där de fått glänsa på relativt låg nivå (Bangura x2, Mahlungu, Mariga).
Bra poänger, det kortsiktiga tänket borde rimligtvis vara en produkt av de enorma exit-kostnaderna som skapas vid degradering från Premier League.
För flera PL klubbar ger TV avtalet med än 50% av intäkterna. En "rat-race" från båda divisionerna (botten av PL och övre halvan av Championship för att nå dessa pengar) leder sannolikt till en hel del kortsiktighet.
Jag kommer inom kort skriva om de välfärdsförluster som det centrala TV avtalet skapar. Szymanski tillsammans med en annan ekonom beräknade dessa till £1 miljard i en studie man gjorde 2005 i samband med att den centrala kartellmodellen för TV avtal var uppe europakommissionen.
Skicka en kommentar