I Dagens Industri läste jag om Stadium som upplever en tuffare marknad att verka inom. Stadiums försäljningstillväxt under 2012 var 2.2 procent vilket var den lägsta sedan år 2005. Detta trots att marknaden för sporthandel ökade med 8.9 procent under 2012. Också vinstmarginalen har försämrats. 2010 hade Stadium en rörelsemarginal på 6.6 procent. Förra året var den nere på 3.3 procent. Anledningen bakom denna utveckling är ökad konkurrent. Marknaden för sporthandel har vuxit sig stor och fler aktörer är intresserade av att komma in och tjäna pengar. XXL, Decathlon är några av de nya spelarna i Sverige. Dessutom har vi sett att bla H&M har lanserat en sportkläderkollektion. Inträdesbarriärerna är låga. Försäljningslokaler kan hyras. Branschen är inte särskillt kapitalkrävande.
Ökad konkurrens betyder prispress. Det har försämrat Stadiums vinstmarginaler. Vi har sett en liknande utveckling på marknaden för hemelektronik där OnOff och Expert har fått kasta in handduken. Konkurrensen är bra för konsumenterna. Fler aktörer skapar ett större utbud och de krympande vinstmarginalerna för företagen innebär förmögenhet överförs till konsumenterna.
På ett liknande sätt har vi sett en utveckling i engelska Premier League. Ligans ökade globala exponering och popularitet har lockat till sig nya aktörer. Inte i form av nya klubbar utan nya ägare. I toppen av ligan har vi i första hand kunnat se Roman Abramovich som har förvärvat Chelsea och nu senast Scheik Mansour som har tagit sig an Manchester City. Detta har skapat utmaningar för de två klubbar som har dominerat Premier League under ligans första 20 år. Manchester United och Arsenal har tillsammans vunnit 15 av 20 mästerskap och när denna säsong tar slut om någon månad så är dessa två aktörer uppe i 16 titlar. Den ökade konkurrensen har dock pressat båda klubbarna. Framför allt har kanske Scheik Mansours inträde skapat mest märkbara effekter. 2010 hade Manchester United en Ebitda marginal på 36 procent. 2012 hade den sjunkit till 28 procent. Detta trots att klubben har varit mycket framgångsrika i att kapitalisera sitt varumärke på den globala marknaden och därmed har varit den klubb i England som har ökat sina intäkter mest av alla.
Arsenal har fått uppleva en pressad Ebitda marginal samt ett talangutflöde. Klubben levererar en hög avkastning på eget kapital till sina ägare men under de senaste åren har man gjort det tack vare att kapitalisera sin kompetens inom talangutveckling. Det villl säga genom att sälja duktiga spelare som man har scoutat och utvecklat till andra klubbar. Det har medfört att man har gått från att vara titelutmanare till att slåss om en plats i Champions League.
Denna utveckling har lett till att klubbarna i Premier League nyligen har kommit överens om att införa finansiella regelverk. Man vill skydda sig från en ökad konkurrens. Om ni är intresserade så har jag skrivit om de förväntade konsekvenserna av regelverket i detta blogginlägg. Sedan tidigare kan vi också se ett finansiellt regelverk som Uefa har konstruerat.
För cirka en vecka sedan skrev Jean-Louis Dupont en krönika i Wall Street Journal om att Uefas regelverk strider mot EU rätten. Dupont är advokaten som 1995 vann mot Uefa i bosmanfallet. och har stora poänger i sin krönika. Även om man kanske får se den som markndadsföring riktad mot klubbar som önskar utmana regelverket. Uefa å sin sida menar att regelverket fyller ett större syfte vilket rättfärdigar brottet mot lagen.
Rationalen bakom konkurrenslagstiftningen är inte att skydda marknadens enskilda aktörer. Den är till för att skydda marknaden. När dåliga företag går i konkurs så befrias marknaden från mediokerhet och de som är duktigare får bedriva verksamheten istället och tillgodose konsumenternas behov. Det är bra för konsumenterna.
Rationalen i Uefas regelverk däremot är att skydda de enskilda aktörerna och inte marknaden i sig. Och det händer faktiskt att man inom EU tillåter just det. Bland annat inom jordbruket och flygindustrin. Inom det senare kan det t.ex. handla om SAS som genom statliga garantier tillåts överleva trots att mer effektiva konkurrenter håller på att slå ut företaget från marknaden.
Jag kan till viss del förstå rationalen i Uefas regelverk. Fotbollsklubbar har genom årens lopp blivit en livsstil för väldigt många människor. Därmed skulle man kunna argumentera för undantag från marknadsekonomins mekanismer. Å andra sidan har erfarenheten visat att klubbar inte försvinner. Även om de går i konkurs.
Men det finns också ett annat stort problem här. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en ytterst kapitalistisk modell. Duktiga klubbar vinner mästerskap och belönas. Dåliga klubbar bestraffas genom degradering. Det betyder också att över tid så flyttas resurserna till de fåtal klubbar som genom åren visat sig ha varit duktiga eller skaffat sig sin starka position på annat sätt.
Problemet med det finansiella regelverket är att dess syfte är att skapa en balans som mäts genom de finansiella resultaten. Oavsett om klubbarna drivs effektivt eller inte. En förbättrad balans i böckerna kommer därför rimligen ske på bekostnad av ökade obalanser på annat håll i systemet. Förr eller senare kommer det att börja upplevas som ett problem vilket kommer att kräva ett nytt ingrepp i marknaden. När det väl sker är jag inte säker om att det kommer att tilltala alla. Framför allt inte de som idag är starka förespråkare av det som går under namnet Uefa Financial Fair Play.
Nu tror jag att marknaden skulle komma dit på egen hand också. Regelverket kan dock påskynda denna process. Jag återkommer i ärendet i kommande blogg.
onsdag 10 april 2013
onsdag 3 april 2013
lördag 30 mars 2013
Allsvenskan - konkurrenslandskapet
Allsvenskan har under många år varit den mätt i resurser mest jämlika ligan i Europa. Under de senaste åren har dock trenden pekat på en skiktning av resurser. Jag analyserar det närmare i detta blogginlägg.
Men den jämlika allsvenskan betyder inte att resurser inte spelar någon roll. Det gör de i allra högsta grad. Det har de alltid gjort. Titta bara på Åtvidaberg som en gång i tiden var en maktfaktor i svensk fotboll. Man var det tack vare att Gunnar Ericsson, först VD och sedan styrelseordförande i Facit också var engagerad i klubben. Åtvidaberg FF fick tillgång till resurser som till exempel arbetstillfällen på Facit åt rekryterade spelare.
Jag har roat mig med att titta på hur stor relationen är mellan rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Finansiella data har hämtats från svenskfotboll.se. Anledningen till att intäkter är intressanta är att det är intäkterna som utgör basen för de resurser som klubbarna kan kontraktera duktiga spelare för. Duktiga spelare bidrar till fler poäng vilket i förlängningen leder till titlar. Titlar leder till större intresse för klubben vilket rimligen genererar högre intäkter. Duktiga klubbar kan utnyttja denna framgångscirkel till en bestående konkurrensfördel. Resultatet av det ser vi i flera av de europeiska ligorna som domineras av ett fåtal lag.
Men saken är den att allsvenskan också domineras av en mindre grupp klubbar som alla kan anses ha relativt stora resurser. Under de senaste 20 åren så har den resursstarka och etablerade gruppen (inringat i rött) vunnit 16 mästerskap.
I tisdagens krönika i Magasinet Offside skrev jag hur allsvenskan ska fördubbla sina intäkter. Kontentan är att det är klubbarna själva som måste visa prov på stor idérikedom. Ju fler idéer desto högre tillväxt kommer konkurrensen mellan klubbarna att generera. En av de stora anledningarna till att allsvenskan är kommersiellt underutvecklad i ett internationellt perspektiv är att idéerna inte har varit tillräckligt många. De har kommit från för få klubbar. För sällan. Exempel på idéer tillbaka i tiden är skapandet av en marknad för säsongskort i Sverige (1998). Nätverk för företag (1999). Den svenska modellen för riskkapital (början av 2000 talet). Nya moderna arenor (2005).
Följande figur visar hur Djurgården kunde kapitalisera den i Sverige innovativa riskkapitalmodellen i form av sportsliga framgångar. Riskkapitalmodellen gav klubben möjligheten att rekrytera bättre spelare. Man fick på så sätt in nya resurser som låg utanför rörelseintäkterna.
Men som alla andra idéer inom fotbollen var den inte särskilt svår att kopiera. Snart hade väldigt många klubbar tillgång till riskkapital. Djurgården misslyckades med att uppgradera sin verksamhet och förlorade sin status som ledande klubb.
Om ett par år, när Olympia står nyrenoverad, så har samtliga klubbar i den röda cirkeln fått sina matchdagsfaciliteter uppgraderade till moderna krav. Det ska bli intressant att se vad de kan göra. Men för att konkurrensen inom svensk elitfotboll ska bli ännu bättre skulle fler klubbar än de på den högra delen av figuren behöva utvecklas. Nu är risken överhängande att det finansiella gapet till de övriga klubbarna ökar snabbare.
Henrik Klouman och Djavid Beljulji vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping har i sin magisteruppsats* analyserat just denna fråga. De har studerat vad ishockeyklubbar på Division 1 nivå gör (och inte gör) för att stärka sina varumärken. Bland utmaningarna har författarna identifierat brist på finansiella resurser, brist på kompetens och ledarskap samt ökade problem med att rekrytera frivilliga ideella krafter.
Jag har svårt och se att man kommer prata om andra saker i framtiden. Så länge det finns politiska och juridiska hinder som begränsar inflöde av kapital samt nya idéer och kompetens så finns det mycket få, om några lösningar på dessa problem. Det till de etablerade klubbarnas stora glädje. Förstås.
Frågan är hur lång tid det tar innan den svenska toppen blir smalare än vad den är idag. De ökade premierna för deltagandet i Europa League kommer rimligen leda till en mindre förutsägbar allsvenska framgent. Mekanismen bakom denna process finns beskriven i detta blogginlägg.
------------------
* Branding in the lower level sport club setting: The case of Swedish division 1 ice hockey teams - Henrik Klouman och Djavid Beljulji, 2012.
Men den jämlika allsvenskan betyder inte att resurser inte spelar någon roll. Det gör de i allra högsta grad. Det har de alltid gjort. Titta bara på Åtvidaberg som en gång i tiden var en maktfaktor i svensk fotboll. Man var det tack vare att Gunnar Ericsson, först VD och sedan styrelseordförande i Facit också var engagerad i klubben. Åtvidaberg FF fick tillgång till resurser som till exempel arbetstillfällen på Facit åt rekryterade spelare.
Jag har roat mig med att titta på hur stor relationen är mellan rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Finansiella data har hämtats från svenskfotboll.se. Anledningen till att intäkter är intressanta är att det är intäkterna som utgör basen för de resurser som klubbarna kan kontraktera duktiga spelare för. Duktiga spelare bidrar till fler poäng vilket i förlängningen leder till titlar. Titlar leder till större intresse för klubben vilket rimligen genererar högre intäkter. Duktiga klubbar kan utnyttja denna framgångscirkel till en bestående konkurrensfördel. Resultatet av det ser vi i flera av de europeiska ligorna som domineras av ett fåtal lag.
 |
| BK Häcken sticker här ut som en underpresterande klubb. Anledningen till det är att jag har inkluderat intäkterna från Gothia Cup. Häcken har inte heller använt sina resurser på spelarkontrakt. Istället har klubben lagt pengar på hög. 2000 hade BK Häcken ett eget kapital i storleksordningen 0.3 miljoner kronor. Idag är man uppe i närmare 60 miljoner kronor. I stort sätt helt bestående av likvida medel. Unikt. |
Men saken är den att allsvenskan också domineras av en mindre grupp klubbar som alla kan anses ha relativt stora resurser. Under de senaste 20 åren så har den resursstarka och etablerade gruppen (inringat i rött) vunnit 16 mästerskap.
I tisdagens krönika i Magasinet Offside skrev jag hur allsvenskan ska fördubbla sina intäkter. Kontentan är att det är klubbarna själva som måste visa prov på stor idérikedom. Ju fler idéer desto högre tillväxt kommer konkurrensen mellan klubbarna att generera. En av de stora anledningarna till att allsvenskan är kommersiellt underutvecklad i ett internationellt perspektiv är att idéerna inte har varit tillräckligt många. De har kommit från för få klubbar. För sällan. Exempel på idéer tillbaka i tiden är skapandet av en marknad för säsongskort i Sverige (1998). Nätverk för företag (1999). Den svenska modellen för riskkapital (början av 2000 talet). Nya moderna arenor (2005).
Följande figur visar hur Djurgården kunde kapitalisera den i Sverige innovativa riskkapitalmodellen i form av sportsliga framgångar. Riskkapitalmodellen gav klubben möjligheten att rekrytera bättre spelare. Man fick på så sätt in nya resurser som låg utanför rörelseintäkterna.
Men som alla andra idéer inom fotbollen var den inte särskilt svår att kopiera. Snart hade väldigt många klubbar tillgång till riskkapital. Djurgården misslyckades med att uppgradera sin verksamhet och förlorade sin status som ledande klubb.
Om ett par år, när Olympia står nyrenoverad, så har samtliga klubbar i den röda cirkeln fått sina matchdagsfaciliteter uppgraderade till moderna krav. Det ska bli intressant att se vad de kan göra. Men för att konkurrensen inom svensk elitfotboll ska bli ännu bättre skulle fler klubbar än de på den högra delen av figuren behöva utvecklas. Nu är risken överhängande att det finansiella gapet till de övriga klubbarna ökar snabbare.
Henrik Klouman och Djavid Beljulji vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping har i sin magisteruppsats* analyserat just denna fråga. De har studerat vad ishockeyklubbar på Division 1 nivå gör (och inte gör) för att stärka sina varumärken. Bland utmaningarna har författarna identifierat brist på finansiella resurser, brist på kompetens och ledarskap samt ökade problem med att rekrytera frivilliga ideella krafter.
Jag har svårt och se att man kommer prata om andra saker i framtiden. Så länge det finns politiska och juridiska hinder som begränsar inflöde av kapital samt nya idéer och kompetens så finns det mycket få, om några lösningar på dessa problem. Det till de etablerade klubbarnas stora glädje. Förstås.
Frågan är hur lång tid det tar innan den svenska toppen blir smalare än vad den är idag. De ökade premierna för deltagandet i Europa League kommer rimligen leda till en mindre förutsägbar allsvenska framgent. Mekanismen bakom denna process finns beskriven i detta blogginlägg.
------------------
* Branding in the lower level sport club setting: The case of Swedish division 1 ice hockey teams - Henrik Klouman och Djavid Beljulji, 2012.
fredag 29 mars 2013
Örebro SK - debet och kredit är inte ekonomi
Efter fem raka år med ekonomiskt vinst tog det stopp. Mellan 2007 och 2011 redovisade Örebro totalt 19 miljoner i vinst före skatt. Under 2012 blev det plötsligt ett förlustår och än värre, degradering till Superettan. Örebro är ett bra exempel om att de finansiella rapporterna och budgetering inte är den avgörande indikatorn för företagens resultat och välmående. Redovisning och de finansiella rapporterna är summan av alla de aktiviteter som företagen gör varje timme på dygnet.
Under 2012 kunde vi se ett stort intäktsbortfall vilket till stora delar förklaras i en kraftig nedgång under matchdagen. Denna intäktsminskning är naturligtvis kopplad till de svaga sportsliga resultaten som börja sig gällande redan under 2011.
Det är ganska enkelt och konstatera att Örebro inte har lyckats hantera den personalomsättning som man har haft på spelarsidan. Under tillväxtfasen lyckades klubben bygga en konkurrenskraftig trupp med små medel. Trots att resurserna under åren blev större så lyckades man inte uppgradera sin sportsliga sida. Enligt Sixten Boström hade klubben rekryterat cirka 50 spelare sedan lagets anfallare och nyckelspelare Kim Olsen lämnade sommaren 2010. Örebro har med andra ord samlat på sig höga alternativkostnader som realiserades under 2012. I dubbel bemärkelse. Figuren nedanför illustrerar utvecklingen väl.
Den visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive den kommersiella dito. Konkret betyder den sportsliga marknadsandelen antalet inspelade poäng i relation till totalt antal poäng som ligan har delat ut till sina klubbar under en säsong. Den kommersiella marknadsandelen är en klubbs rörelseintäkter i relation till ligans samlade intäkter.
Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. I enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga. Om den sportsliga marknadsandelen är högre än den kommersiella så betyder det sannolikt att klubben presterar bättre än sina resurser. Alternativt har andra resurskällor som inte syns i rörelseintäkterna. Det betyder också att klubben når ett ekonomiskt överskott. Som antingen visar sig på resultaträkningen eller helt enkelt att man spelar matcher på en högre nivå än vad man bör förvänta sig givet resursernas storlek.
Väldigt många som följer fotbollen pratar ofta om att det är de finansiella rapporterna som är avgörande för klubbarnas möjligheter att prestera väl. Men företag drivs inte med redovisningen som utgångspunkt. Debet och kredit är inte ekonomi. Det är bokföring. Ekonomi är att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Ekonomi handlar om komparativa fördelar. Att göra saker effektivt och bättre än sina konkurrenter.
Örebro lyckades mycket väl med det under ett par, tre års tid men tappade det. Analysen måste vara att identifiera vad man gjorde rätt och varför man slutade göra det. Kanske handlade det bara om tur. Eller snarare det som ekonomer kallar för residualer. Det vill säga slumpen. Och sådant jämnar alltid ut sig i längden.
2013 är ett viktigt år för ÖSK. Örebro Hockeyklubb har tagit steget upp i elitserien och kan bli en konkurrent om resurserna i regionen.
Under 2012 kunde vi se ett stort intäktsbortfall vilket till stora delar förklaras i en kraftig nedgång under matchdagen. Denna intäktsminskning är naturligtvis kopplad till de svaga sportsliga resultaten som börja sig gällande redan under 2011.
Det är ganska enkelt och konstatera att Örebro inte har lyckats hantera den personalomsättning som man har haft på spelarsidan. Under tillväxtfasen lyckades klubben bygga en konkurrenskraftig trupp med små medel. Trots att resurserna under åren blev större så lyckades man inte uppgradera sin sportsliga sida. Enligt Sixten Boström hade klubben rekryterat cirka 50 spelare sedan lagets anfallare och nyckelspelare Kim Olsen lämnade sommaren 2010. Örebro har med andra ord samlat på sig höga alternativkostnader som realiserades under 2012. I dubbel bemärkelse. Figuren nedanför illustrerar utvecklingen väl.
Den visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive den kommersiella dito. Konkret betyder den sportsliga marknadsandelen antalet inspelade poäng i relation till totalt antal poäng som ligan har delat ut till sina klubbar under en säsong. Den kommersiella marknadsandelen är en klubbs rörelseintäkter i relation till ligans samlade intäkter.
Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. I enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga. Om den sportsliga marknadsandelen är högre än den kommersiella så betyder det sannolikt att klubben presterar bättre än sina resurser. Alternativt har andra resurskällor som inte syns i rörelseintäkterna. Det betyder också att klubben når ett ekonomiskt överskott. Som antingen visar sig på resultaträkningen eller helt enkelt att man spelar matcher på en högre nivå än vad man bör förvänta sig givet resursernas storlek.
Väldigt många som följer fotbollen pratar ofta om att det är de finansiella rapporterna som är avgörande för klubbarnas möjligheter att prestera väl. Men företag drivs inte med redovisningen som utgångspunkt. Debet och kredit är inte ekonomi. Det är bokföring. Ekonomi är att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Ekonomi handlar om komparativa fördelar. Att göra saker effektivt och bättre än sina konkurrenter.
Örebro lyckades mycket väl med det under ett par, tre års tid men tappade det. Analysen måste vara att identifiera vad man gjorde rätt och varför man slutade göra det. Kanske handlade det bara om tur. Eller snarare det som ekonomer kallar för residualer. Det vill säga slumpen. Och sådant jämnar alltid ut sig i längden.
2013 är ett viktigt år för ÖSK. Örebro Hockeyklubb har tagit steget upp i elitserien och kan bli en konkurrent om resurserna i regionen.
lördag 23 mars 2013
Halmstad BK - En uppföljning
Under 2012 lyckades Halmstad BK vända sin nedåtgående sportsliga spiral och studsade upp i allsvenskan efter bara en säsong i Superettan. Man lyckades göra det med 25 procent lägre personalkostnader. Lönekostnaderna för spelare och tränare minskade från 16.6 miljoner kronor till 11.5 miljoner. Inklusive sociala avgifter kostade HBK:s spelartrupp och tränare 15.3 miljoner kronor. Med tanke på att klubben hade en ganska stor spelaromsättning i truppen och givet de sportsliga resultaten så hade man en bra ekonomi. I den sportsliga delen av verksamheten.
Den övriga delen dras fortfarande med höga kostnader. Låt oss ta en titt på resultaträkningen.
Vi kan se att Halmstads intäkter minskade med inte mer än 4.8 miljoner. Trots degradering till Superettan. Biljettintäkterna minskade med enbart 1.3 miljoner kronor. Större framgångar på planen under 2012 jämfört med 2011 minskade de negativa effekterna av spel i en lägre division. 4.1 miljoner hämtade man hem tack vare projektet Snöbollen Tre Hjärtan AB. Detta är ett nytt privat bolag vars affärsmodell är att sätta Halmstad BK:s framtida affärer i snabbare rullning. Det framstår inte hur bolaget ska tjäna pengar i framtiden men av affärsidén att döma så kan det vara så att man har en andel i HBK:s framtida marknadsintäkter.
På den nedersta raden såg det fortfarande illa ut. Ett negativt resultat på 8 miljoner kronor före det kapitaltillskott på 8.1 miljoner som säkerställde klubbens existens. I kassaflödesanalysen ser vi att dessa pengar var nödvändiga för att klubben kunde möta sina ekonomiska åtaganden under 2012. Och avancemanget till allsvenskan var mycket viktigt för att kunna göra det under 2013.
Ganska exakt 50 procent av intäkterna försvann i posten "övriga rörelsekostnader". Det är mycket och det begränsar också HBK:s möjligheter att avvara mer resurser till sin spelartrupp. Om nu inte Halmstad lyckas skära ner dessa kostnader så kommer klubbens spelarbudget inte vara större än Gefles. Det vill säga tillhöra allsvenskans bottenskikt.
Intäkterna från sändningsrättigheter kommer att öka med cirka 5 miljoner under 2013. Ökningen i täckningsbidraget från biljettintäkterna och sponor & reklam kanske kan komma upp i tillräckligt höga nivåer så att Halmstad BK kan redovisa svarta siffror när året summeras. Frågan är hur långt laget räcker på fotbollsplanen.
Den övriga delen dras fortfarande med höga kostnader. Låt oss ta en titt på resultaträkningen.
Vi kan se att Halmstads intäkter minskade med inte mer än 4.8 miljoner. Trots degradering till Superettan. Biljettintäkterna minskade med enbart 1.3 miljoner kronor. Större framgångar på planen under 2012 jämfört med 2011 minskade de negativa effekterna av spel i en lägre division. 4.1 miljoner hämtade man hem tack vare projektet Snöbollen Tre Hjärtan AB. Detta är ett nytt privat bolag vars affärsmodell är att sätta Halmstad BK:s framtida affärer i snabbare rullning. Det framstår inte hur bolaget ska tjäna pengar i framtiden men av affärsidén att döma så kan det vara så att man har en andel i HBK:s framtida marknadsintäkter.
På den nedersta raden såg det fortfarande illa ut. Ett negativt resultat på 8 miljoner kronor före det kapitaltillskott på 8.1 miljoner som säkerställde klubbens existens. I kassaflödesanalysen ser vi att dessa pengar var nödvändiga för att klubben kunde möta sina ekonomiska åtaganden under 2012. Och avancemanget till allsvenskan var mycket viktigt för att kunna göra det under 2013.
Ganska exakt 50 procent av intäkterna försvann i posten "övriga rörelsekostnader". Det är mycket och det begränsar också HBK:s möjligheter att avvara mer resurser till sin spelartrupp. Om nu inte Halmstad lyckas skära ner dessa kostnader så kommer klubbens spelarbudget inte vara större än Gefles. Det vill säga tillhöra allsvenskans bottenskikt.
Intäkterna från sändningsrättigheter kommer att öka med cirka 5 miljoner under 2013. Ökningen i täckningsbidraget från biljettintäkterna och sponor & reklam kanske kan komma upp i tillräckligt höga nivåer så att Halmstad BK kan redovisa svarta siffror när året summeras. Frågan är hur långt laget räcker på fotbollsplanen.
tisdag 19 mars 2013
Bröndby säljer sin stadion?
I den danska tidningen Ekstra Bladet kan vi läsa om att Michael Henriksen kan komma att köpa loss Bröndby Stadion. Priset på transaktionen uppges ligga på 150 miljoner danska kronor. Efter affären förväntas Bröndby hyra fotbollsanläggningen för 6 miljoner danska kronor per år.
Tre intressanta observationer och en frågeställning.
Arenans marknadsvärde
Bröndby totalrenoverade sin stadion som blev klar för 13 år sedan. Denna investering uppgick till lite drygt 300 miljoner danske kronor. I höstas skrev Bröndby ner det bokförda värdet på arenan från 374 miljoner danska kronor till 194 miljoner. Nu ser det alltså ut som att Bröndby Stadion är värd ännu mindre än så.
Man kan naturligtvis argumentera för att Bröndby måste sälja och får göra det till vrakpris. Å andra sidan, hade det varit ett fynd så hade det dykt upp fler spekulanter vilket skulle driva upp priset till arenans verkliga värde. Problemet är det jag har skrivit om tidigare. Den största ytan på en arenafastighet står oanvänd under mer än 90 procent av årets dagar.
Vem förlorar pengar?
Upprustningen finansierades genom skulder (ca 150 miljoner danska kronor) och eget kapital (ca 160 miljoner som restes i en aktieemission). Klubben har under årens lopp amorterat ner skulderna till 80 miljoner kronor. Det betyder att bankerna kommer att få tillbaka sina pengar om försäljningen av stadion blir av. Bröndby kommer att få realisera en förlust: Likviden för transaktionen understiger arenans bokförda värde med knappt 50 miljoner kronor. Det egna kapitalet kommer att minska med motsvarande belopp. Idag värderas klubbens egna kapital till 88 miljoner danska kronor på den danska börsen. Hälften av det som aktieägarna tillförde i slutet av 90 talet. I nominella tal. Mycket mindre i reala. Det är också ett bra exempel på varför priset för företag att låna pengar generellt är lägre än att ta in kapital från aktieägarna. De senare kräver en högre premie som kompensation för högre risk. Smartast är naturligtvis att resa pengar av skattebetalarna. Erfarenheten säger att de inte kräver någon avkastning alls.
Det går fort utför
Bröndby Stadion är inte huvudanledningen till att Bröndby har hamnat i finansiellt trångmål. Klubbens ledning har under de senaste åren fattat en mängd dåliga beslut och gjort dåliga investeringar i spelarkontrakt. Det har medfört till att klubben har förlorat mycket publik. Och därmed också intäkter. Kanske har man fokuserat för mycket på fastighetsförvaltning och tappat fokus på det som gjorde klubben stor en gång i tiden. Det vill säga den sportsliga verksamheten. Kärnverksamheten. Figurerna längs ner visar dels Bröndbys publiksnitt över tid, dels intäktsutvecklingen (1998 spelade Bröndby i Champions League). Det går mycket fort att förlora intäkter. Det går långsammare att sänka sina kostnader. Fotbollsspelare är kontrakterade över flera år.
Första rekonstruktionen i den svenska arenaboomen
Det här kan bli den tredje arenarekonstruktionen som jag har uppmärksammat på denna blogg. Jag har tidigare skrivit om hur Parken Sport & Entertainment förvärvade Parken i Köpenhamn i samband med en rekonstruktion. I Norge har vi sett Staebeks arenaprojekt kollapsa. Nu kan alltså Bröndby använda sin arena för att komma över för klubben nödvändigt rörelsekapital. Det behöver man för att få sin kärnverksamhet på fötter igen.
Frågan är. När får vi se den första rekonstruktionen på den svenska fotbollsarenemarknaden som under de senaste åren har upplevt en boom? Och vem blir först ut?
Tre intressanta observationer och en frågeställning.
Arenans marknadsvärde
Bröndby totalrenoverade sin stadion som blev klar för 13 år sedan. Denna investering uppgick till lite drygt 300 miljoner danske kronor. I höstas skrev Bröndby ner det bokförda värdet på arenan från 374 miljoner danska kronor till 194 miljoner. Nu ser det alltså ut som att Bröndby Stadion är värd ännu mindre än så.
Man kan naturligtvis argumentera för att Bröndby måste sälja och får göra det till vrakpris. Å andra sidan, hade det varit ett fynd så hade det dykt upp fler spekulanter vilket skulle driva upp priset till arenans verkliga värde. Problemet är det jag har skrivit om tidigare. Den största ytan på en arenafastighet står oanvänd under mer än 90 procent av årets dagar.
Vem förlorar pengar?
Upprustningen finansierades genom skulder (ca 150 miljoner danska kronor) och eget kapital (ca 160 miljoner som restes i en aktieemission). Klubben har under årens lopp amorterat ner skulderna till 80 miljoner kronor. Det betyder att bankerna kommer att få tillbaka sina pengar om försäljningen av stadion blir av. Bröndby kommer att få realisera en förlust: Likviden för transaktionen understiger arenans bokförda värde med knappt 50 miljoner kronor. Det egna kapitalet kommer att minska med motsvarande belopp. Idag värderas klubbens egna kapital till 88 miljoner danska kronor på den danska börsen. Hälften av det som aktieägarna tillförde i slutet av 90 talet. I nominella tal. Mycket mindre i reala. Det är också ett bra exempel på varför priset för företag att låna pengar generellt är lägre än att ta in kapital från aktieägarna. De senare kräver en högre premie som kompensation för högre risk. Smartast är naturligtvis att resa pengar av skattebetalarna. Erfarenheten säger att de inte kräver någon avkastning alls.
Det går fort utför
Bröndby Stadion är inte huvudanledningen till att Bröndby har hamnat i finansiellt trångmål. Klubbens ledning har under de senaste åren fattat en mängd dåliga beslut och gjort dåliga investeringar i spelarkontrakt. Det har medfört till att klubben har förlorat mycket publik. Och därmed också intäkter. Kanske har man fokuserat för mycket på fastighetsförvaltning och tappat fokus på det som gjorde klubben stor en gång i tiden. Det vill säga den sportsliga verksamheten. Kärnverksamheten. Figurerna längs ner visar dels Bröndbys publiksnitt över tid, dels intäktsutvecklingen (1998 spelade Bröndby i Champions League). Det går mycket fort att förlora intäkter. Det går långsammare att sänka sina kostnader. Fotbollsspelare är kontrakterade över flera år.
Första rekonstruktionen i den svenska arenaboomen
Det här kan bli den tredje arenarekonstruktionen som jag har uppmärksammat på denna blogg. Jag har tidigare skrivit om hur Parken Sport & Entertainment förvärvade Parken i Köpenhamn i samband med en rekonstruktion. I Norge har vi sett Staebeks arenaprojekt kollapsa. Nu kan alltså Bröndby använda sin arena för att komma över för klubben nödvändigt rörelsekapital. Det behöver man för att få sin kärnverksamhet på fötter igen.
Frågan är. När får vi se den första rekonstruktionen på den svenska fotbollsarenemarknaden som under de senaste åren har upplevt en boom? Och vem blir först ut?
(klicka på bilderna för högre upplösning)
måndag 18 mars 2013
Elfsborg - bokslut 2012
Så har också Elfsborg har presenterat sin årsredovisning för 2012. Den enda störra skillnaden i klubbens verksamhet under året var att man var betydligt mer produktiv i det inhemska ligaspelet. Det resulterade i ett SM guld och därmed goda möjligheter att göra en större finansiell vinst under 2013. Var det så enkelt att man bara behövde korrigera genom att byta ut personal i den sportsliga ledningen för att förbättra ekonomin i klubben?
Kostnadssidan under 2012 (117 mkr) var totalt sätt mycket lik dito 2011 (115mkr). Under 2012 upplevde Elfsborg högre intäkter än året innan vilket också gav ett positivt resultat på den nedersta raden. Till skillnad från 2011.
Elfsborg ökade sina sponsorintäkter med 4 miljoner kronor till 38 miljoner. En imponerande ökning som visar att Elfsborg ännu inte riktigt slagit i taket på sin regionala marknad. Kostnaden för marknadsaktiviteterna ökade med 2.5 miljoner kronor vilket betyder ett täckningsbidrag på lite drygt 1.5 miljoner kronor från nya marknadsaktiviteter. Publikintäkterna landade mer eller mindre på samma nivå som 2011. Däremot ökade matchkostnaderna från 9.8 miljoner kronor till 11.7 miljoner. Elfsborg tjänade med andra ord mindre pengar under matchdagen under 2012. Frågan är om det bara var en tillfällig kostnadsökning eller om den består?
Tack vare seriesegern ökade ersättningen från de centrala avtalen med 2 miljoner kronor. Reavinsten från sålda spelarkontrakt ökade från 14.9 miljoner kronor till 16.2 miljoner kronor. Det var försäljningen av Oscar Hiljemark till PSV.
Utöver det kan vi se att klubben kvalificerade om ett tidigare lån på 4.5 miljoner från Borås Stad till en intäkt under 2012. Tydligen har Elfsborg uppfyllt vissa kriterier för kunna göra det.
Bokföringsmässigt: Posten "övriga intäkter" har ökat med 4.5 miljoner kronor. Det har dock inte skett något kassaflöde i praktiken under 2012. Elfsborg fick dessa pengar för ett antal år sedan. Istället för att betala tillbaka lånet så har man nu alltså bokfört det som en intäkt. Så resultaträkningen förbättrades med 4.5 mkr (ökning i eget kapital) och de långfristiga skulderna minskade med motsvarande belopp. I kassaflödesanalysen ser vi det genom att Ebitda är starkare och längre ner ser vi en återställning av långfristiga skulder.
I övrigt kan vi se att Elfsborg hade ett stort underskott i förändringen av rörelsekapitalet under 2012. Det beror på en kraftig ökning i kundfordringar (11.5mkr). Mest sannolikt beroende på att man vid årskiftet ännu inte hade fått pengar från det sålda kontraktet med Oscar Hiljemark. Över årsskiftet har man därför fått gnaga mer på sin checkräkningskredit. 8.6mkr jämfört med 3.5mkr ett år tidigare.
Elfsborg har köpt spelarkontrakt från andra klubbar för 6.8 miljoner kronor och vi kan också se att klubben har investerat i materiella tillgångar. Man har 6.6 miljoner kronor i pågående nyanläggningar. Det rör sig troligtvis om framställandet av en ny konstgräsplan för träningsändamål. Denna investering är finansierad genom banklån.
Så. Vad betyder allt detta? Jo. Kostnaden för att Elfsborg ska hålla sig kvar i toppen är hög. Men klubbens affärsmodell håller än: I första hand handlar det om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. En cirkle of success. Sådana brukar generellt förr eller senare att brytas. Antingen genom egna misstag eller genom att konkurrenterna blir mer effektiva. Men det kan också vara en kombination då det senare kan tvinga fram misstagen.
Under 2013 har Elfsborg på papperet spetsat till anfallet i och med lånet av Mohamed Bangura. Den ekonomiska analysen bakom affärer kan ni läsa i min kröniga på Magasinet Offside. I programmet 08 Fotboll på FanTV berättade Bosse Johansson att Elfsborgs ekonomiska risk i affären ligger på 4 miljoner kronor. Det är alltså vad klubben kan förlora på affären om inte nya intäkter genereras. Med bakgrund av trenden i de senaste två årens prestationer av de svenska mästarna i Europacuperna så har Elfsborg rätt goda chanser att kvalificera sig till Champions League play off match. Det skulle ge klubben uppskattningsvis cirka 35 miljoner kronor i kapitalvinst från deltagandet i Europaspelet
I så fall kommer det att ge Elfsborg goda förutsättningar att försvara sig mot hotet från de andra klubbarna. Frågan är också hur stort det hotet egentligen är? Det lyckade tränarbytet tyder på att Elfsborg hade kompetens och mod nog att identifiera ett problem och korrigera det. Konkurrenternas verksamhetsberättelser för 2012 pekar inte heller på någon strukturell förbättring i deras respektive verksamheter som skulle utgöra något större hot. För tillfället.
Kostnadssidan under 2012 (117 mkr) var totalt sätt mycket lik dito 2011 (115mkr). Under 2012 upplevde Elfsborg högre intäkter än året innan vilket också gav ett positivt resultat på den nedersta raden. Till skillnad från 2011.
Elfsborg ökade sina sponsorintäkter med 4 miljoner kronor till 38 miljoner. En imponerande ökning som visar att Elfsborg ännu inte riktigt slagit i taket på sin regionala marknad. Kostnaden för marknadsaktiviteterna ökade med 2.5 miljoner kronor vilket betyder ett täckningsbidrag på lite drygt 1.5 miljoner kronor från nya marknadsaktiviteter. Publikintäkterna landade mer eller mindre på samma nivå som 2011. Däremot ökade matchkostnaderna från 9.8 miljoner kronor till 11.7 miljoner. Elfsborg tjänade med andra ord mindre pengar under matchdagen under 2012. Frågan är om det bara var en tillfällig kostnadsökning eller om den består?
Tack vare seriesegern ökade ersättningen från de centrala avtalen med 2 miljoner kronor. Reavinsten från sålda spelarkontrakt ökade från 14.9 miljoner kronor till 16.2 miljoner kronor. Det var försäljningen av Oscar Hiljemark till PSV.
Utöver det kan vi se att klubben kvalificerade om ett tidigare lån på 4.5 miljoner från Borås Stad till en intäkt under 2012. Tydligen har Elfsborg uppfyllt vissa kriterier för kunna göra det.
Bokföringsmässigt: Posten "övriga intäkter" har ökat med 4.5 miljoner kronor. Det har dock inte skett något kassaflöde i praktiken under 2012. Elfsborg fick dessa pengar för ett antal år sedan. Istället för att betala tillbaka lånet så har man nu alltså bokfört det som en intäkt. Så resultaträkningen förbättrades med 4.5 mkr (ökning i eget kapital) och de långfristiga skulderna minskade med motsvarande belopp. I kassaflödesanalysen ser vi det genom att Ebitda är starkare och längre ner ser vi en återställning av långfristiga skulder.
I övrigt kan vi se att Elfsborg hade ett stort underskott i förändringen av rörelsekapitalet under 2012. Det beror på en kraftig ökning i kundfordringar (11.5mkr). Mest sannolikt beroende på att man vid årskiftet ännu inte hade fått pengar från det sålda kontraktet med Oscar Hiljemark. Över årsskiftet har man därför fått gnaga mer på sin checkräkningskredit. 8.6mkr jämfört med 3.5mkr ett år tidigare.
Elfsborg har köpt spelarkontrakt från andra klubbar för 6.8 miljoner kronor och vi kan också se att klubben har investerat i materiella tillgångar. Man har 6.6 miljoner kronor i pågående nyanläggningar. Det rör sig troligtvis om framställandet av en ny konstgräsplan för träningsändamål. Denna investering är finansierad genom banklån.
Så. Vad betyder allt detta? Jo. Kostnaden för att Elfsborg ska hålla sig kvar i toppen är hög. Men klubbens affärsmodell håller än: I första hand handlar det om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. En cirkle of success. Sådana brukar generellt förr eller senare att brytas. Antingen genom egna misstag eller genom att konkurrenterna blir mer effektiva. Men det kan också vara en kombination då det senare kan tvinga fram misstagen.
Under 2013 har Elfsborg på papperet spetsat till anfallet i och med lånet av Mohamed Bangura. Den ekonomiska analysen bakom affärer kan ni läsa i min kröniga på Magasinet Offside. I programmet 08 Fotboll på FanTV berättade Bosse Johansson att Elfsborgs ekonomiska risk i affären ligger på 4 miljoner kronor. Det är alltså vad klubben kan förlora på affären om inte nya intäkter genereras. Med bakgrund av trenden i de senaste två årens prestationer av de svenska mästarna i Europacuperna så har Elfsborg rätt goda chanser att kvalificera sig till Champions League play off match. Det skulle ge klubben uppskattningsvis cirka 35 miljoner kronor i kapitalvinst från deltagandet i Europaspelet
I så fall kommer det att ge Elfsborg goda förutsättningar att försvara sig mot hotet från de andra klubbarna. Frågan är också hur stort det hotet egentligen är? Det lyckade tränarbytet tyder på att Elfsborg hade kompetens och mod nog att identifiera ett problem och korrigera det. Konkurrenternas verksamhetsberättelser för 2012 pekar inte heller på någon strukturell förbättring i deras respektive verksamheter som skulle utgöra något större hot. För tillfället.
söndag 10 mars 2013
1.6 miljarder från sålda spelarkontrakt - hur har pengarna använts?
Transfermarknaden är en betydelsefull distributionsmekanism för klubbfotbollen i Europa. De stora TV pengarna som de största ligorna säljer sina rättigheter för kommer tack vare transfermarknaden de mindre ligorna och klubbarna till godo. Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna sålt spelarkontrakt för cirka 1,6 miljarder kronor. Hur har dessa pengar använts? Det finns två mycket talande exempel på det.
2009 sålde Kalmar FF kontrakten med Rasmus och David Elm samt Patrik Ingelsten vilket gav klubben 30 miljoner kronor. Tillsammans med 20 miljoner från försäljningen av Ari da Siva och 8 miljoner från Cesar Santin arbetade klubben upp ett stort eget kapital. Till skillnad från många andra klubbar bytte inte nyrika Kalmar rekryteringsstrategi utan man höll fast vid att investera små medel. Det har medfört att KFF:s sportsliga framgångar inte har nått några nya höjder efter guldet 2008 utan man har presterat som man bör kunna förvänta sig av en klubb i den storleken.
Men sparsamheten gjorde också att klubben kunde investera 30 miljoner eget kapital i en ny arena. Resterande 220 miljoner kronor kunde lånas upp tack vare kommunal borgen. Hade KFF spenderat pengarna på spelarkontrakt så hade man spelat kvar på gamla Fredriksskans än idag. Det är inte särskilt troligt att kommunen skulle finansiera en ny arena i Kalmar. KFF gav sig en chans att växa. Redan första året på de nya faciliteterna ökade klubbens resurser med cirka 10 miljoner kronor. Man är fortfarande en bra bit ifrån allsvenskans stora klubbar men har skaffat sig en ny plattform att kunna ta sats från.
2011 sålde Helsingborg spelarkontrakt med en vinst på 50 miljoner kronor. Under 2012 återbetalade klubben sin nära 10 år gamla skuld till kommunen. Man hoppas denna amortering leder till att kommunen kommer att ge klartecken för att skattebetalarna ska finansiera en ombyggnad och modernisering av Olympia för 290 miljoner kronor.
Under 2011 och 2012 har Helsingborg spenderat cirka 60 miljoner kronor på spelarkontrakt i form av transferkostnader, hyra av spelare samt ökade personalkostnader för spelartruppen jämfört med tidigare säsonger. Det betyder också att pengarna från spelarförsäljningarna och den 35 miljoner kronor stora TV premien från Uefa för gruppspelet i Europa League är slut.
Utan dessa investeringar är det inte säkert att klubben hade kvalificerat sig till gruppspelet Europa League. Men ett alternativ hade kunnat vara att görs som Kalmar FF. Hålla hårt i pengarna från de stora spelarförsäljningarna och då kanske inte nå samma sportsliga framgångar som varade under ett år. De pengar som skulle sparas skulle kunna användas till att investera i Olympia. Att gå till kommunen och säga att klubben kan tänka sig att bli medinvesterare i en ombyggnad skulle sannolikt kunna öka chanserna för att kommunstyrelsen ska klubba igenom förslaget.
Helsingborg IF tar för givet att stadens skattebetalare ska finansiera en ombyggnad av Olympia, oavsett. Lyckas planen så har man kunnat skapa både kortsiktig välfärd åt klubbens supportrar och dess styrelse samt tjänstemän men också möjligheter till en långsiktig tillväxt.
Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor. Någonstans runt 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas personliga kontrakt.
Kalmar FF är representativt för det ökade egna kapitalet. Helsingborg är typexemplet på hur snabbt pengarna brinner i fickorna på vissa. Hade man inte haft den gamla skulden till kommunen så hade dessa pengar troligtvis också redan ha varit spenderade på fler spelarkontrakt.
2009 sålde Kalmar FF kontrakten med Rasmus och David Elm samt Patrik Ingelsten vilket gav klubben 30 miljoner kronor. Tillsammans med 20 miljoner från försäljningen av Ari da Siva och 8 miljoner från Cesar Santin arbetade klubben upp ett stort eget kapital. Till skillnad från många andra klubbar bytte inte nyrika Kalmar rekryteringsstrategi utan man höll fast vid att investera små medel. Det har medfört att KFF:s sportsliga framgångar inte har nått några nya höjder efter guldet 2008 utan man har presterat som man bör kunna förvänta sig av en klubb i den storleken.
Men sparsamheten gjorde också att klubben kunde investera 30 miljoner eget kapital i en ny arena. Resterande 220 miljoner kronor kunde lånas upp tack vare kommunal borgen. Hade KFF spenderat pengarna på spelarkontrakt så hade man spelat kvar på gamla Fredriksskans än idag. Det är inte särskilt troligt att kommunen skulle finansiera en ny arena i Kalmar. KFF gav sig en chans att växa. Redan första året på de nya faciliteterna ökade klubbens resurser med cirka 10 miljoner kronor. Man är fortfarande en bra bit ifrån allsvenskans stora klubbar men har skaffat sig en ny plattform att kunna ta sats från.
2011 sålde Helsingborg spelarkontrakt med en vinst på 50 miljoner kronor. Under 2012 återbetalade klubben sin nära 10 år gamla skuld till kommunen. Man hoppas denna amortering leder till att kommunen kommer att ge klartecken för att skattebetalarna ska finansiera en ombyggnad och modernisering av Olympia för 290 miljoner kronor.
Under 2011 och 2012 har Helsingborg spenderat cirka 60 miljoner kronor på spelarkontrakt i form av transferkostnader, hyra av spelare samt ökade personalkostnader för spelartruppen jämfört med tidigare säsonger. Det betyder också att pengarna från spelarförsäljningarna och den 35 miljoner kronor stora TV premien från Uefa för gruppspelet i Europa League är slut.
Utan dessa investeringar är det inte säkert att klubben hade kvalificerat sig till gruppspelet Europa League. Men ett alternativ hade kunnat vara att görs som Kalmar FF. Hålla hårt i pengarna från de stora spelarförsäljningarna och då kanske inte nå samma sportsliga framgångar som varade under ett år. De pengar som skulle sparas skulle kunna användas till att investera i Olympia. Att gå till kommunen och säga att klubben kan tänka sig att bli medinvesterare i en ombyggnad skulle sannolikt kunna öka chanserna för att kommunstyrelsen ska klubba igenom förslaget.
Helsingborg IF tar för givet att stadens skattebetalare ska finansiera en ombyggnad av Olympia, oavsett. Lyckas planen så har man kunnat skapa både kortsiktig välfärd åt klubbens supportrar och dess styrelse samt tjänstemän men också möjligheter till en långsiktig tillväxt.
Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor. Någonstans runt 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas personliga kontrakt.
Kalmar FF är representativt för det ökade egna kapitalet. Helsingborg är typexemplet på hur snabbt pengarna brinner i fickorna på vissa. Hade man inte haft den gamla skulden till kommunen så hade dessa pengar troligtvis också redan ha varit spenderade på fler spelarkontrakt.
lördag 9 mars 2013
Analysen måste bli bredare
Läser på Fotbolldirekt om den enkät som man har gjort bland klubbarna i frågan om höst/vår. Tyvärr missar man målet. Igen.
Cirka 25 procent av klubbarnas rörelseintäkter kommer från publiken. Explicit. Cirka 35 procent av rörelseintäkterna kommer från reklam och sponsring som till viss del genereras av att folk kommer på matcherna.
Under 2012 fick AIK och Helsingborg tillsammans någonstans mellan 45 och 50 miljoner kronor i premier från Uefa. 2010, när allsvenskan startade tidigt i mars så minskade allsvenskans publikintäkter med 48 miljoner kronor vilket var en nedgång på 20 procent i denna inkomstkälla.
Det är där analysen som måste göras. Vad enskilda sportchefer tycker är en ganska liten fråga i det stora perspektivet.
onsdag 6 mars 2013
Helsingborg bokslut 2012 - fler frågor än svar
När Helsingborg sålde ännu en i raden av sina spelarkontrakt och tjänade storkovan under sensommaren 2011 så skrev jag lite skämtsamt på Twitter: "Erfarenheten säger att pengarna är slut inom fem år". Det gick fortare än så.
Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League, är Helsingborgs finansiella status ungefär densamma som den var efter säsongen 2006. Den stora skillnaden är att klubben efter 2012 har återbetalat resten (17mkr) av det kapitaltillskott som kommunen tillförde under 2003. Var har då resten av pengarna tagit vägen?
I resultaträkningen ser vi mycket tydligt att Helsingborg har spenderat pengarna på spelarkontrakt. 39 mkr i personalkostnader 2010 blev 47 mkr 2011 och sedan 55 mkr 2012. Om vi tittar isolerat på personalkostnaderna för kategorin "fotboll" så har dessa ökat från 30 mkr 2010 till 36 mkr 2011 och 43.6 mkr 2012. Det är totalt 20 mkr mer än den nivå som klubben hushöll med under 2010 och tidigare säsonger.
Utöver personalkostnaderna kostnadsförde Helsingborg 15.5 mkr för spelartransfers samt inhyrning under 2011 samt 11.5 mkr under 2012. Totalt 27 mkr. Lägg därtill de på balansräkningen aktiverade immateriella tillgångarna som avser förvärv av spelarkontrakt. 12.3 mkr under 2011 plus 11.6 mkr under 2012. Kostnaden för dessa aktiviteter utgörs av avskrivningar på tillgångarna. Uppskattningsvis 3 mkr från 2011 och framåt och ytterligare 2.5 mkr från och med 2012. 8.5 miljoner kronor med andra ord.
Ungefär 55 miljoner kronor har Helsingborg spenderat på att förstärka spelartruppen under 2011 och 2012. Man har investerat så intensivt att man under 2012 har fått finansiera ett antal av sina förvärv av spelarkontrakt externt, med 6.3 mkr. Frågan är. Hur stark står sig spelartruppen i den allsvenska konkurrensen idag?
Det finns ytterligare ett antal frågor som dyker upp. Hur stor är den substantiella ökningen på personalkostnadssidan? Om inte Helsingborg vinner Svenska Cupen och kvalificera sig till europaspel så kommer intäkterna att minska med lite drygt 35 miljoner kronor under 2013. Hur mycket kommer posten personalkostnader att minska under 2013?
Under 2012 tog klubbledningen ett bet. Man underbalanserade budgeten med 7 miljoner kronor. Det gick hem denna gång genom att Helsingborg avancerade i europaspelet. I årsredovisningen skriver man att man underbalanser budgeten även under 2013 för att kunna nå en balanserad budget 2014. Är den underbalanserade budgeten ett arv av den stora ökningen på kostnadssidan under 2011 och 2012? Kanske hade man räknat med att kvalificera sig till spel i Europa under 2013.
Hade man kunnat hushålla med pengarna som man fick för alla spelarförsäljningar sommaren 2011 bättre? Att nöja sig med betydligt mindre återinvesteringar hade inte lett till samma sportsliga framgångar, förstås. Det hade troligtvis inte ha blivit gruppspel i Europa League och inga 35 miljoner i TV premier från Uefa. Men nettovinsten hade kanske kunnat blivit större ändå. Och kanske hade klubben legat lite längre fram i ett långsiktigt perspektiv.
Men det är klart. En fotbollsklubbs mål är att i första hand vinna titlar. Med till buds alla stående medel. Från sidlinjen är mitt intryck lite av att Helsingborg har varit på fest i lite drygt ett år. Fansen har varit lyckliga. Och klubbledningen har kunnat sola sig i framgångarna. Åka runt och scouta spelare med en tjock plånbok. Följa med laget på matcherna i Europa. Lite skrytsamt mingla runt med andra klubbledningar. Happy days.
Men efter varje fest kommer det en baksmälla. Knäckfrågan är om Helsingborg har förbättrat sin verksamhet i grunden? Framgångarna har skruvat upp förväntningarna. Men har kapitalet arbetat effektivt för att skapa bestående konkurrensfördelar i allsvenskan?
De goda nyheterna är att man har gjort rätt för sig hos skattebetalarna. Det kommer att göra det enklare att argumentera för kommunen om att de ska finansiera en ombyggnad av arenan. Kanske den bästa affär som en fotbollsklubb kan göra.
Figuren nedanför visar Helsingborgs finansiella status. Leverage-ratio representerar skuldsättningsgraden (förhållanden mellan skulder och eget kapital). Den har ökat något under 2012. Dels skeppade klubben ut 17 mkr till kommunen vilket minskade det egna kapitalet till 12 mkr. Dels så fick man låna 4 mkr vilket har stärkt balanslikviditeten som utgörs av omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder.
Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League, är Helsingborgs finansiella status ungefär densamma som den var efter säsongen 2006. Den stora skillnaden är att klubben efter 2012 har återbetalat resten (17mkr) av det kapitaltillskott som kommunen tillförde under 2003. Var har då resten av pengarna tagit vägen?
I resultaträkningen ser vi mycket tydligt att Helsingborg har spenderat pengarna på spelarkontrakt. 39 mkr i personalkostnader 2010 blev 47 mkr 2011 och sedan 55 mkr 2012. Om vi tittar isolerat på personalkostnaderna för kategorin "fotboll" så har dessa ökat från 30 mkr 2010 till 36 mkr 2011 och 43.6 mkr 2012. Det är totalt 20 mkr mer än den nivå som klubben hushöll med under 2010 och tidigare säsonger.
Utöver personalkostnaderna kostnadsförde Helsingborg 15.5 mkr för spelartransfers samt inhyrning under 2011 samt 11.5 mkr under 2012. Totalt 27 mkr. Lägg därtill de på balansräkningen aktiverade immateriella tillgångarna som avser förvärv av spelarkontrakt. 12.3 mkr under 2011 plus 11.6 mkr under 2012. Kostnaden för dessa aktiviteter utgörs av avskrivningar på tillgångarna. Uppskattningsvis 3 mkr från 2011 och framåt och ytterligare 2.5 mkr från och med 2012. 8.5 miljoner kronor med andra ord.
Ungefär 55 miljoner kronor har Helsingborg spenderat på att förstärka spelartruppen under 2011 och 2012. Man har investerat så intensivt att man under 2012 har fått finansiera ett antal av sina förvärv av spelarkontrakt externt, med 6.3 mkr. Frågan är. Hur stark står sig spelartruppen i den allsvenska konkurrensen idag?
Det finns ytterligare ett antal frågor som dyker upp. Hur stor är den substantiella ökningen på personalkostnadssidan? Om inte Helsingborg vinner Svenska Cupen och kvalificera sig till europaspel så kommer intäkterna att minska med lite drygt 35 miljoner kronor under 2013. Hur mycket kommer posten personalkostnader att minska under 2013?
Under 2012 tog klubbledningen ett bet. Man underbalanserade budgeten med 7 miljoner kronor. Det gick hem denna gång genom att Helsingborg avancerade i europaspelet. I årsredovisningen skriver man att man underbalanser budgeten även under 2013 för att kunna nå en balanserad budget 2014. Är den underbalanserade budgeten ett arv av den stora ökningen på kostnadssidan under 2011 och 2012? Kanske hade man räknat med att kvalificera sig till spel i Europa under 2013.
Hade man kunnat hushålla med pengarna som man fick för alla spelarförsäljningar sommaren 2011 bättre? Att nöja sig med betydligt mindre återinvesteringar hade inte lett till samma sportsliga framgångar, förstås. Det hade troligtvis inte ha blivit gruppspel i Europa League och inga 35 miljoner i TV premier från Uefa. Men nettovinsten hade kanske kunnat blivit större ändå. Och kanske hade klubben legat lite längre fram i ett långsiktigt perspektiv.
Men det är klart. En fotbollsklubbs mål är att i första hand vinna titlar. Med till buds alla stående medel. Från sidlinjen är mitt intryck lite av att Helsingborg har varit på fest i lite drygt ett år. Fansen har varit lyckliga. Och klubbledningen har kunnat sola sig i framgångarna. Åka runt och scouta spelare med en tjock plånbok. Följa med laget på matcherna i Europa. Lite skrytsamt mingla runt med andra klubbledningar. Happy days.
Men efter varje fest kommer det en baksmälla. Knäckfrågan är om Helsingborg har förbättrat sin verksamhet i grunden? Framgångarna har skruvat upp förväntningarna. Men har kapitalet arbetat effektivt för att skapa bestående konkurrensfördelar i allsvenskan?
De goda nyheterna är att man har gjort rätt för sig hos skattebetalarna. Det kommer att göra det enklare att argumentera för kommunen om att de ska finansiera en ombyggnad av arenan. Kanske den bästa affär som en fotbollsklubb kan göra.
Figuren nedanför visar Helsingborgs finansiella status. Leverage-ratio representerar skuldsättningsgraden (förhållanden mellan skulder och eget kapital). Den har ökat något under 2012. Dels skeppade klubben ut 17 mkr till kommunen vilket minskade det egna kapitalet till 12 mkr. Dels så fick man låna 4 mkr vilket har stärkt balanslikviditeten som utgörs av omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder.
onsdag 27 februari 2013
IFK Göteborg bokslut 2012
För ett år sedan skrev jag att IFK Göteborg hade ökat sin risk. Klubben hade investerat säkra pengar i mindre säkra tillgångar. Jag skrev också att man behövde börja tjäna pengar igen. 2012 års resultat är kanske ett skolexempel på varför det är så sällsynt med finansiella vinster i fotbollsindustrin.
IFK Göteborg gjorde en satsning som klubbledningen trodde på. Man rekryterade en knippe med erfarna och kända namn och förväntade sig att klubben skulle förbättra sin sportsliga prestation och placera sig betydligt bättre än den sjundeplats som man hade lyckats åstadkomma under de två tidigare säsongerna. En strid i det övre skiktet av tabellen skulle stimulera intäkterna från matchdagen och på så sätt skapa balans i böckerna. Det blev inte så. En sjundeplacering för tredje säsongen i rad blev ett faktum och förlusten blev lika stor som 2011. 3.9 miljoner kronor.
Resultaträkningen visar att IFK trots allt ökade sina intäkter med fyra miljoner kronor. Främst från sponsring och marknad som var upp från 33.2 miljoner till 35.2 miljoner kronor. Personalkostnaderna ökade med 4.5 miljoner. Det finns faktiskt inte så mycket mer nytt att säga om resultaträkningen.
Figuren nedanför är ett vattenfalldiagram som visar klubbens kassaflöde under året. De svarta staplarna utgör kassans storlek (mkr) per den sista december 2011 respektive sista december 2012. Röda staplar reflekterar negativa kassaflöden och gröna är positiva kassaflöden.
Negativ Ebitda förstärks av en ganska stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Framför allt var de upplupna kostnaderna och förutbetalda intäkterna betydligt lägre per den 31 december 2012 än samma dag 2011. Klubben sålde spelarkontrakt för ungefär lika mycket som köpte spelarkontrakt för. 7.3 miljoner kronor.
IFK Göteborg finansierade sig under året genom ett ökat lån. 8.7 miljoner kronor. 2011 hade man lånat 21 miljoner kronor för ett bygge av Kamratgården för cirka 35 miljoner. Det behövdes inte mer pengar då. Nu behövdes de under 2012 istället.
IFK Göteborgs utmaning är att man är ganska fullinvesterade. Den trupp som man för ett år sedan trodde på måste prestera nu. Skulle det vara så att den inte gör det så sitter man på en relativt stor "sunk cost". Det vill säga pengar som inte gör nytta. I så fall kommer klubbens ekonomi bli mer ansträngd. Skulle truppen börja prestera under 2013 så borde resultatet för detta år bli bättre, tror jag. Det är således ett ganska viktigt år för IFK Göteborg.
IFK Göteborg gjorde en satsning som klubbledningen trodde på. Man rekryterade en knippe med erfarna och kända namn och förväntade sig att klubben skulle förbättra sin sportsliga prestation och placera sig betydligt bättre än den sjundeplats som man hade lyckats åstadkomma under de två tidigare säsongerna. En strid i det övre skiktet av tabellen skulle stimulera intäkterna från matchdagen och på så sätt skapa balans i böckerna. Det blev inte så. En sjundeplacering för tredje säsongen i rad blev ett faktum och förlusten blev lika stor som 2011. 3.9 miljoner kronor.
Resultaträkningen visar att IFK trots allt ökade sina intäkter med fyra miljoner kronor. Främst från sponsring och marknad som var upp från 33.2 miljoner till 35.2 miljoner kronor. Personalkostnaderna ökade med 4.5 miljoner. Det finns faktiskt inte så mycket mer nytt att säga om resultaträkningen.
Figuren nedanför är ett vattenfalldiagram som visar klubbens kassaflöde under året. De svarta staplarna utgör kassans storlek (mkr) per den sista december 2011 respektive sista december 2012. Röda staplar reflekterar negativa kassaflöden och gröna är positiva kassaflöden.
Negativ Ebitda förstärks av en ganska stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Framför allt var de upplupna kostnaderna och förutbetalda intäkterna betydligt lägre per den 31 december 2012 än samma dag 2011. Klubben sålde spelarkontrakt för ungefär lika mycket som köpte spelarkontrakt för. 7.3 miljoner kronor.
IFK Göteborg finansierade sig under året genom ett ökat lån. 8.7 miljoner kronor. 2011 hade man lånat 21 miljoner kronor för ett bygge av Kamratgården för cirka 35 miljoner. Det behövdes inte mer pengar då. Nu behövdes de under 2012 istället.
IFK Göteborgs utmaning är att man är ganska fullinvesterade. Den trupp som man för ett år sedan trodde på måste prestera nu. Skulle det vara så att den inte gör det så sitter man på en relativt stor "sunk cost". Det vill säga pengar som inte gör nytta. I så fall kommer klubbens ekonomi bli mer ansträngd. Skulle truppen börja prestera under 2013 så borde resultatet för detta år bli bättre, tror jag. Det är således ett ganska viktigt år för IFK Göteborg.
söndag 24 februari 2013
Malmö FF bokslut del 1 - intäkter och stadionkostnader
I fredags släppte Malmö FF sin årsredovisning. En ganska intressant händelse eftersom klubben har tagit in stadion på sin egna balansräkning. Dessutom har man haft en tid på sig att arbeta med ett stort substantiellt underskott. I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på intäkter samt kostnader för stadion.
Klubbens rörelseintäkter landade på 150 miljoner kronor. Det är ungefär lika mycket som under 2010. Noterbart är att intäkterna från matchdagen var på lägst nivå sedan flytten in på nya stadion. De är ner kraftigt jämfört med 2011 på grund av färre matcher (inget Uefa spel). Marknadsintäkterna är också ner kraftigt beroende på samma sak. Denna källa ligger med andra ord på ungefär samma nivåer som under de två första åren på stadion. Hyresintäkterna är upp en miljon vilket beror på att klubben hyrde ut arenan till arrangören av landskampen mellan Brasilien och Iran. Event och konferensintäkter är upp till 2.7 miljoner. Man bygger inte en arena för att tjäna pengar på event och konferenser. Event är bara ett sätt att exploatera de stora ytor på fastigheten som står oanvända merparten av året.
Under 2012 har Malmö FF gjort en stor affär där man köpte loss 50 procent av stadion från de andra ägarna. Man äger numera 75 procent av stadion och därför har den lyfts in på Malmö FF:s balansräkning. Men hur påverkar det klubbens kostnader och kassaflöden?
Tabellen nedanför visar effekterna av affären samt min uppskattning av vad som väntar framgent. Formellt tog klubben över ägandet den 1:a juni 2012. Det betyder att man betalade hyra för de första 5 månaderna. Man betalade också ränta på lånen för de sista 7 månaderna. Vi ser att själva kostnaderna för stadion minskar med cirka 15 miljoner på årsbasis. Å andra sidan så måste nu klubben själv amortera lånen. Innan dess gjorde arenafastighetsbolaget det genom den hyra som man fick från Malmö FF.
Mätt i kassaflöden ser effekten ut att vara cirka fem miljoner vilket jag också misstänkte att det skulle bli för ett år sedan. I och med amorteringarna kommer räntekostnaderna stegvis att reduceras. Samtidigt blir arenan äldre för varje år vilket kommer att kräva mer underhåll samt investeringar i inventarier. Är man snål och slarvar med underhållet så brukar notan i slutändan bli hög.
Förbättrad konjunktur - möjlighet eller hot?
Malmö FF:s ledning menar att konjunkturläget håller nere klubbens intäkter och därmed också ekonomiska resultat. Jag undrar dock vilken effekt en förbättrad konjunktur kommer att få på Malmö FF? Det stämmer att klubben kommer att få det enklare att sälja företagspaket. Men en förbättrad konjunktur påverkar alla andra klubbar positivt också. En stor del av intäktsökningen kommer därmed att försvinna i spelarnas löneinflation. Men en förbättrad konjunktur innebär också att räntorna kommer att gå upp. Exakt hur mycket det påverkar Malmö FF beror lite på vilka löptider nuvarande lån är tecknade. Men med en skuld på 380 miljoner kronor så innebär en räntehöjning på 0.5% en kostnadsökning för klubben på 1.9 miljoner kronor. Klubben är alltså exponerad även mot denna risk.
Klubbens rörelseintäkter landade på 150 miljoner kronor. Det är ungefär lika mycket som under 2010. Noterbart är att intäkterna från matchdagen var på lägst nivå sedan flytten in på nya stadion. De är ner kraftigt jämfört med 2011 på grund av färre matcher (inget Uefa spel). Marknadsintäkterna är också ner kraftigt beroende på samma sak. Denna källa ligger med andra ord på ungefär samma nivåer som under de två första åren på stadion. Hyresintäkterna är upp en miljon vilket beror på att klubben hyrde ut arenan till arrangören av landskampen mellan Brasilien och Iran. Event och konferensintäkter är upp till 2.7 miljoner. Man bygger inte en arena för att tjäna pengar på event och konferenser. Event är bara ett sätt att exploatera de stora ytor på fastigheten som står oanvända merparten av året.
Tabellen nedanför visar effekterna av affären samt min uppskattning av vad som väntar framgent. Formellt tog klubben över ägandet den 1:a juni 2012. Det betyder att man betalade hyra för de första 5 månaderna. Man betalade också ränta på lånen för de sista 7 månaderna. Vi ser att själva kostnaderna för stadion minskar med cirka 15 miljoner på årsbasis. Å andra sidan så måste nu klubben själv amortera lånen. Innan dess gjorde arenafastighetsbolaget det genom den hyra som man fick från Malmö FF.
 |
| * = kassaflödesgenererande aktivitet |
Förbättrad konjunktur - möjlighet eller hot?
Malmö FF:s ledning menar att konjunkturläget håller nere klubbens intäkter och därmed också ekonomiska resultat. Jag undrar dock vilken effekt en förbättrad konjunktur kommer att få på Malmö FF? Det stämmer att klubben kommer att få det enklare att sälja företagspaket. Men en förbättrad konjunktur påverkar alla andra klubbar positivt också. En stor del av intäktsökningen kommer därmed att försvinna i spelarnas löneinflation. Men en förbättrad konjunktur innebär också att räntorna kommer att gå upp. Exakt hur mycket det påverkar Malmö FF beror lite på vilka löptider nuvarande lån är tecknade. Men med en skuld på 380 miljoner kronor så innebär en räntehöjning på 0.5% en kostnadsökning för klubben på 1.9 miljoner kronor. Klubben är alltså exponerad även mot denna risk.
Malmö FF bokslut del 2 - Resultaträkning och finansiell hälsa
Det har alltså gått två år sedan Malmö FF chockade världen med ett minusresultat som uppgick till 37 miljoner kronor före skatt. Då pratades det väldigt mycket om stora extrakostnader för guldbonusar. Det pratades om ett dyrt guldfirande. Mycket var ekonomistyrningens fel, sades det. Event-försäljningen skulle bli mycket bättre.
Jag själv undrade huruvida det var klubbens affärsmodell och kostym som verkligen var hållbar? Kanske var det så enkelt som att arenan blev en alldeles för stor investering? Så vad har hänt sedan dess? 2012 var trots allt ett år som var relativt likt 2010. Inget spel i Europa. Sportsliga framgångar i allsvenskan även om klubben denna gång inte riktigt nådde fram. Ett ganska bra år att göra en jämförelse helt enkelt.
På dessa två år har intäkterna ökat med ganska exakt två miljoner och personalkostnaderna har kapats med tre miljoner. Övriga kostnader är ner 28.5 miljoner varav 20 miljoner kan härledas till att stadion har flyttats in på den egna balansräkningen. Totalt 33.5 miljoner på plussidan med andra ord. Från det beloppet kan vi dra av ökade avskrivningar på materiella tillgångar med nio miljoner och ökade räntekostnader på 9 miljoner. Så av de 37 miljonerna i förlust från 2010 har klubbledningen arbetat bort 15 miljoner vilket är en förstärkning av resultatet.
Men samtidigt måste klubben nu istället själv betala amorteringarna. Eftersom avskrivningar inte är någon utbetalning så kan vi matcha bort de 9 miljoner i avskrivningar på arenafastigheten mot de 20 miljoner som klubben ska amortera framgent. Mätt i kassaflöden är inte skillnaden särskillt stor om man jämför med 2010. Även om amorteringar är något som minskar skulderna och inte påverkar det egna kapitalet så måste pengarna tjänas ihop. Om man inte lyckas med det så hamnar man på obestånd.
Som synes är det fortfarande en lång väg att vandra och frågan är var dessa miljoner ska kunna tas hem i den dagliga verksamheten? Bra spelaraffärer och kontinuerligt deltagande i Uefa:s turneringar ser med andra ord ut att bli en fortsatt viktig finansieringskälla även de kommande åren.
Om vi tittar på den finansiella hälsan i figuren ovanför så kan vi se att klubbens skuldsättningsgrad har ökat. Det är på grund av att Malmö FF har lyft in arenan och dess skuldfinansiering in på sin balansräkning. Vi ser också att balanslikviditeten har försämrats under 2012 till en nivå som är lägre än någonsin under den sjuåriga mätperioden. Balanslikviditet är ett nyckeltal som ger en fingervisning om klubbens kortsiktiga betalningsförmåga. En anledning till det är att 23.3 miljoner i skulder till finansiella institut har flyttats över till de kortfristiga skulderna. Det är alltså de amorteringar på sina lån som klubben ska ut med under 2013.
Kassaflödesanalysen ser ut enligt nedan. Vi ser en kraftig förbättring av kassaflödena från den löpande verksamheten vilken till största del kan tillskrivas förändringen i rörelsekapitalet. Varför det är så kunde ni läsa om mitt blogginlägg från i våras. Det är 2011 års intäkter som betalades ut under 2012. Under 2013 kommer Malmö FF inte ha någon sådan effekt. Pengarna måste alltså tjänas på annat sätt.
Malmö FF sålde spelarkontrakt för 23.1 miljoner och köpte nya (Erik Johansson och Emil Forsberg) för 7 miljoner kronor. Med andra ord blev det 16 miljoner netto från spelaraffärerna som bidrog till att finansiera förvärvet av ytterligare 50% av stadion samt de materiella tillgångar som hörde därtill.
Vi kan också se att klubben under 2012 har återbetalat 2.7 miljoner av de 28.5 miljonerna som man reste under 2011 i form av försäljning av vinstandelsbevis i spelartruppen. Säljer klubben spelare under 2013 så kommer naturligtvis ytterligare återbetalningar att ske.
Som ni märker så har Malmö FF rätt så stora finansiella åtaganden. Detta begränsar klubbens möjligheter att ta risker. Klubbens sportsliga organisation har gjort ett bra jobb under de senaste åren. MFF har presterat i linje med vad man förväntas göra och jag upplever det som att man är noggrann i sitt rekryteringsarbete. Det ser ut som att de knappa resurserna har utvecklat klubbens arbetssätt inom dessa områden. Och man måste fortsätta att leverera, väldigt lite utrymme lämnas över för misstag.
Samtidigt blir Malmö FF:s konkurrenter större. Flera nya arenaprojekt färdigställs och nya påbörjas vilket kommer ge dem större resurser. Det borde rimligtvis betyda att priset för sportslig framgång kommer att öka i nominella belopp. Det är ännu en utmaning som klubbens organisation ställs inför.
Jag själv undrade huruvida det var klubbens affärsmodell och kostym som verkligen var hållbar? Kanske var det så enkelt som att arenan blev en alldeles för stor investering? Så vad har hänt sedan dess? 2012 var trots allt ett år som var relativt likt 2010. Inget spel i Europa. Sportsliga framgångar i allsvenskan även om klubben denna gång inte riktigt nådde fram. Ett ganska bra år att göra en jämförelse helt enkelt.
Men samtidigt måste klubben nu istället själv betala amorteringarna. Eftersom avskrivningar inte är någon utbetalning så kan vi matcha bort de 9 miljoner i avskrivningar på arenafastigheten mot de 20 miljoner som klubben ska amortera framgent. Mätt i kassaflöden är inte skillnaden särskillt stor om man jämför med 2010. Även om amorteringar är något som minskar skulderna och inte påverkar det egna kapitalet så måste pengarna tjänas ihop. Om man inte lyckas med det så hamnar man på obestånd.
Som synes är det fortfarande en lång väg att vandra och frågan är var dessa miljoner ska kunna tas hem i den dagliga verksamheten? Bra spelaraffärer och kontinuerligt deltagande i Uefa:s turneringar ser med andra ord ut att bli en fortsatt viktig finansieringskälla även de kommande åren.
Om vi tittar på den finansiella hälsan i figuren ovanför så kan vi se att klubbens skuldsättningsgrad har ökat. Det är på grund av att Malmö FF har lyft in arenan och dess skuldfinansiering in på sin balansräkning. Vi ser också att balanslikviditeten har försämrats under 2012 till en nivå som är lägre än någonsin under den sjuåriga mätperioden. Balanslikviditet är ett nyckeltal som ger en fingervisning om klubbens kortsiktiga betalningsförmåga. En anledning till det är att 23.3 miljoner i skulder till finansiella institut har flyttats över till de kortfristiga skulderna. Det är alltså de amorteringar på sina lån som klubben ska ut med under 2013.
Kassaflödesanalysen ser ut enligt nedan. Vi ser en kraftig förbättring av kassaflödena från den löpande verksamheten vilken till största del kan tillskrivas förändringen i rörelsekapitalet. Varför det är så kunde ni läsa om mitt blogginlägg från i våras. Det är 2011 års intäkter som betalades ut under 2012. Under 2013 kommer Malmö FF inte ha någon sådan effekt. Pengarna måste alltså tjänas på annat sätt.
Malmö FF sålde spelarkontrakt för 23.1 miljoner och köpte nya (Erik Johansson och Emil Forsberg) för 7 miljoner kronor. Med andra ord blev det 16 miljoner netto från spelaraffärerna som bidrog till att finansiera förvärvet av ytterligare 50% av stadion samt de materiella tillgångar som hörde därtill.
Vi kan också se att klubben under 2012 har återbetalat 2.7 miljoner av de 28.5 miljonerna som man reste under 2011 i form av försäljning av vinstandelsbevis i spelartruppen. Säljer klubben spelare under 2013 så kommer naturligtvis ytterligare återbetalningar att ske.
Som ni märker så har Malmö FF rätt så stora finansiella åtaganden. Detta begränsar klubbens möjligheter att ta risker. Klubbens sportsliga organisation har gjort ett bra jobb under de senaste åren. MFF har presterat i linje med vad man förväntas göra och jag upplever det som att man är noggrann i sitt rekryteringsarbete. Det ser ut som att de knappa resurserna har utvecklat klubbens arbetssätt inom dessa områden. Och man måste fortsätta att leverera, väldigt lite utrymme lämnas över för misstag.
Samtidigt blir Malmö FF:s konkurrenter större. Flera nya arenaprojekt färdigställs och nya påbörjas vilket kommer ge dem större resurser. Det borde rimligtvis betyda att priset för sportslig framgång kommer att öka i nominella belopp. Det är ännu en utmaning som klubbens organisation ställs inför.
lördag 23 februari 2013
AIK Fotboll bokslut del 4 - Finansiell hälsa
I det tredje blogginlägget om AIK:s bokslut tittade jag på resultaträkningen. Men hur har klubben finansierat sig under året?
I följande vattenfallsdiagram kan vi se kassaflödena (röd negativt, blå positivt) från olika aktiviteter. Klubben gick in i året med en god likviditet med 21.7 miljoner kronor i kassan. Ett negativt rörelseresultat (Ebitda) där och mer eller mindre oförändrad förändring i rörelsekapitalet uppvägdes av de knappa 2 miljoner i försäljng av spelarkontrakt.
Klubben har under året köpt spelarkontrakt för 7.9 miljoner kronor samt gjort andra investeringar. Bland annat köptes 50 procent av träningsanläggningen tillbaka i november månad. Under 2012 har klubben finansierat sig genom cirka 14 miljoner i långfristiga lån vilket i slutet på året resulterade i att kassan hade ökat till 24 miljoner kronor.
Följande tabell visar status på de långfristiga finansiella lånen.
Vi kan se att AIK lånade 13 miljoner till en räntekostnad som motsvarar Stibor vilket är den referensränta som banker lånar ut svenska kronor till varandra. Storleken på Stibor varierar beroende på löptid och nivåerna ligger idag på mellan 1% (over night) och 1.6% (ett år). Ingen rationellt funtad människa lånar ut pengar till en fotbollsklubb med dessa villkor. Kanske är det förskott på framtida intäkter från arenabolaget?
Ytterligare 1.9 miljoner lånades i vad man kallar vinstandelslån där räntekostnaden bestäms av framtida transferintäkter. 1 miljon på har amorterats på ett gammalt lån med en mer marknadsmässig ränta.
Figur nedanför visar AIK:s finansiella hälsa. Vi kan se att balanslikviditeten har förbättrats under året. Klubbens kortsiktiga betalningsförmåga är fortsatt mycket god. Detta har dock till stor del nåtts genom att bolagets skuldsättningsgrad har ökat. Soliditeten är dock förhållandevis stark.
När AIK flyttar in i nya matchdagsfaciliteter så gör man det med en mycker god finansiell hälsa. Men det hade man efter 2007 också. Dagens status har i första hand uppnåtts tack vare en fulltecknad nyemission under 2011 som inbringade närmare 20 miljoner i eget kapital samt tack vare två lyckoträffar som hette Bangura och som tillsammans genererade 35 miljoner i vinst på transfermarknaden. Det är lite upp till bevis för ledningen.
Under 2012 har AIK investerat mycket pengar i spelartruppen. Men andra konkurrenter har också investerat väl. Under 2013 ska denna trupp prestera. Om den inte gör det så kommer AIK att få investera mer pengar.
I följande vattenfallsdiagram kan vi se kassaflödena (röd negativt, blå positivt) från olika aktiviteter. Klubben gick in i året med en god likviditet med 21.7 miljoner kronor i kassan. Ett negativt rörelseresultat (Ebitda) där och mer eller mindre oförändrad förändring i rörelsekapitalet uppvägdes av de knappa 2 miljoner i försäljng av spelarkontrakt.
Klubben har under året köpt spelarkontrakt för 7.9 miljoner kronor samt gjort andra investeringar. Bland annat köptes 50 procent av träningsanläggningen tillbaka i november månad. Under 2012 har klubben finansierat sig genom cirka 14 miljoner i långfristiga lån vilket i slutet på året resulterade i att kassan hade ökat till 24 miljoner kronor.
Följande tabell visar status på de långfristiga finansiella lånen.
Vi kan se att AIK lånade 13 miljoner till en räntekostnad som motsvarar Stibor vilket är den referensränta som banker lånar ut svenska kronor till varandra. Storleken på Stibor varierar beroende på löptid och nivåerna ligger idag på mellan 1% (over night) och 1.6% (ett år). Ingen rationellt funtad människa lånar ut pengar till en fotbollsklubb med dessa villkor. Kanske är det förskott på framtida intäkter från arenabolaget?
Ytterligare 1.9 miljoner lånades i vad man kallar vinstandelslån där räntekostnaden bestäms av framtida transferintäkter. 1 miljon på har amorterats på ett gammalt lån med en mer marknadsmässig ränta.
Figur nedanför visar AIK:s finansiella hälsa. Vi kan se att balanslikviditeten har förbättrats under året. Klubbens kortsiktiga betalningsförmåga är fortsatt mycket god. Detta har dock till stor del nåtts genom att bolagets skuldsättningsgrad har ökat. Soliditeten är dock förhållandevis stark.
När AIK flyttar in i nya matchdagsfaciliteter så gör man det med en mycker god finansiell hälsa. Men det hade man efter 2007 också. Dagens status har i första hand uppnåtts tack vare en fulltecknad nyemission under 2011 som inbringade närmare 20 miljoner i eget kapital samt tack vare två lyckoträffar som hette Bangura och som tillsammans genererade 35 miljoner i vinst på transfermarknaden. Det är lite upp till bevis för ledningen.
Under 2012 har AIK investerat mycket pengar i spelartruppen. Men andra konkurrenter har också investerat väl. Under 2013 ska denna trupp prestera. Om den inte gör det så kommer AIK att få investera mer pengar.
AIK Fotboll bokslut del 3 - Resultaträkningen
I de två första delarna tittade jag närmare på AIK:s investeringar i nya spelare samt på bidtaget från deltagandet i Uefa Europa Legaue. I detta blogginlägg blir det mer fokus på de finansiella nyckeltalen.
Resultaträkningen visar att klubben har redovisat de högsta intäkterna i bolagets historia. 130 miljoner är 50 miljoner mer än vad man omsatte under 2011. Utöver de 37 miljonerna från Uefa spelet så ökade klubbens matchdagsintäkter från 32 miljoner kronor till 36.5 miljoner och Sponsorintäkterna ökade från 24.2 miljoner till 28.2 miljoner. Båda dessa siffror kommer troligtvis förändras rejält de kommande åren eftersom AIK byter kostym till en modern fotbollsarena med mycket större möjligheter att paketera matchdagsupplevelsen samt företagspaketen.
Vi kan också se att personalkostnaderna ökade med närmare 17 miljoner kronor vilken till stor del beror på de investeringar i nya spelakontrakt som man har gjort under 2012. Som tidigare noterats.
Bland de övriga kostnaderna som har ökat signifikant jämfört med tidigare år sticker kostnaden för polisbevakning på 5.8 miljoner kronor ut. Klubben driver ett mål där man menar att särbehandlingen mot Idrotts AB strider mot EU rätten. Skulle även de vinstdrivande klubbar (vilken fotbollsklubb driver sin verksamhet med syfte att förlora?) som driver sin verksamhet i föreningsform tvingas börja betala för polisen så skulle det betyda att kostnadstrycket på spelartruppen skulle minska. Anledningen till det är att det skulle ske en överföring av förmögenhet från de allsvenska spelarna till staten. Detta skulle ha en neutraliserande effekt för klubbens framtida resultaträkningar.
På den nedersta raden kan vi se närmare 5 miljoner i förlust före skatt. På de senaste 5 åren har AIK redovisat röda siffror fyra gånger. Klubben har haft och har fortfarande svårt att tjäna pengar på sin verksamhet. Varje år har förlusterna förklarats genom "extraordinära kostnader" av olika slag. Men hur länge kan kostnader anses vara extraordinära om de nu hela tiden dyker upp i verksamheten? Även om det handlar om olika saker från år till år. Kanske ska man börja acceptera att den historiska kostnadsmassan helt enkelt har varit det som har krävts för att bibehålla den sportsliga ambitionsnivån. Givet klubbens interna effektivitet. Även om klubbens intäkter kommer att öka tack vare flytten in på den nya arenan så säger erfarenheten att kostnaderna kommer också göra det. På ett eller på annat sätt.
Resultaträkningen visar att klubben har redovisat de högsta intäkterna i bolagets historia. 130 miljoner är 50 miljoner mer än vad man omsatte under 2011. Utöver de 37 miljonerna från Uefa spelet så ökade klubbens matchdagsintäkter från 32 miljoner kronor till 36.5 miljoner och Sponsorintäkterna ökade från 24.2 miljoner till 28.2 miljoner. Båda dessa siffror kommer troligtvis förändras rejält de kommande åren eftersom AIK byter kostym till en modern fotbollsarena med mycket större möjligheter att paketera matchdagsupplevelsen samt företagspaketen.
Bland de övriga kostnaderna som har ökat signifikant jämfört med tidigare år sticker kostnaden för polisbevakning på 5.8 miljoner kronor ut. Klubben driver ett mål där man menar att särbehandlingen mot Idrotts AB strider mot EU rätten. Skulle även de vinstdrivande klubbar (vilken fotbollsklubb driver sin verksamhet med syfte att förlora?) som driver sin verksamhet i föreningsform tvingas börja betala för polisen så skulle det betyda att kostnadstrycket på spelartruppen skulle minska. Anledningen till det är att det skulle ske en överföring av förmögenhet från de allsvenska spelarna till staten. Detta skulle ha en neutraliserande effekt för klubbens framtida resultaträkningar.
På den nedersta raden kan vi se närmare 5 miljoner i förlust före skatt. På de senaste 5 åren har AIK redovisat röda siffror fyra gånger. Klubben har haft och har fortfarande svårt att tjäna pengar på sin verksamhet. Varje år har förlusterna förklarats genom "extraordinära kostnader" av olika slag. Men hur länge kan kostnader anses vara extraordinära om de nu hela tiden dyker upp i verksamheten? Även om det handlar om olika saker från år till år. Kanske ska man börja acceptera att den historiska kostnadsmassan helt enkelt har varit det som har krävts för att bibehålla den sportsliga ambitionsnivån. Givet klubbens interna effektivitet. Även om klubbens intäkter kommer att öka tack vare flytten in på den nya arenan så säger erfarenheten att kostnaderna kommer också göra det. På ett eller på annat sätt.
AIK Fotboll bokslut del 2 - Internationella Cuper
Under 2012 lyckades AIK kvalificiera sig till gruppspelet i Europa League. Efter att Uefa har bytt format från den gamla Uefa Cupen så har man också ändrat formatet på ersättningen till klubbarna. Uefa säljer sändningsrättigheter och andra kommersiella rättigheter till turneringen centralt. Detta inbringar totalt €150 miljoner som de 48 deltagane klubbarna får dela på.
Till skillnad från Malmö FF:s deltagande i europacupspelet så fick inte AIK lika mycket premier från Uefas centrala medel. Det beror på att MFF fick €2 miljoner för att ha kvalificerat sig till play-off omgången där vinnaren når gruppspelet i Champions League och förloraren får spela Europa League. AIK nådde Europa League via denna turnerings kvalspel.
AIK vann €1.3 miljoner för att ha kvalificerat sig till Europa League. Utöver det fick man €200 000 för sin seger i gruppspelet samt €100 000 för att ha spelat oavgjort i en match. Däröver fick man uppskattningsvis cirka €250 000 från den så kallade marknadspoolen vilken bestäms på hur mycket pengar sändningsrättigheterna genererar i klubbens hemmanation.
Lite drygt 90 000 åskådare såg AIK:s sex matcher i kval och gruppspelet. Utöver det betalade Uefa ut mindre solidaritetsersättning i respektive kvalomgång. Detta generade cirka 20 miljoner kronor tillsammans i intäkter från matchdagen samt av AIK sålda sponsorpaket. Samtidigt kostade klubbens deltagande i turneringen 20 miljoner kronor. I alla fall om man ska tro klubbens nedbrytning av extraordinära händelser under året. Här ingår kostnader för arenahyra, matcharrangemang, ersättning till spelare etc. Allt som allt menar AIK att man tjänade 17 miljoner netto på sitt Europaspel. Det är trots allt en betydande summa pengar för en svensk klubb som i vanliga fall omsätter mindre än 100 miljoner kronor om året.
Tack vare deltagandet har AIK Fotboll AB:s rörelseresultat förstärkts med 16.2 miljoner kronor vilket möjliggjorde finansieringen av de investeringar som klubben genomförde under 2012. Men jag undrar om inte klubbledningen har saltat kostnadsmassan lite. En okulärbesiktning av Malmö FF:s årsredovisning säger att kostnadsminskningarna har varit betydligt mindre än 20 miljoner kronor jämfört med 2011 då MFF hade en inte helt olik resa i de internationella cuperna. En jämförelse kan göras även med Elfsborg som har spelat i kvalen till Uefa:s cuper varje år sedan 2006. I sin redovisning har man uppgett sammanlagt 18 miljoner kronor i kostnader. För samtliga sex år tillsammans.
Varför skulle man vilja salta kostnaderna? Ett motiv är att klubbledningen framstår i lite bättre dager om man kan peka på bättre resultat från den ordinarie verksamheten, tack vare att man överför en del kostnader till det extraordinära.
Till skillnad från Malmö FF:s deltagande i europacupspelet så fick inte AIK lika mycket premier från Uefas centrala medel. Det beror på att MFF fick €2 miljoner för att ha kvalificerat sig till play-off omgången där vinnaren når gruppspelet i Champions League och förloraren får spela Europa League. AIK nådde Europa League via denna turnerings kvalspel.
AIK vann €1.3 miljoner för att ha kvalificerat sig till Europa League. Utöver det fick man €200 000 för sin seger i gruppspelet samt €100 000 för att ha spelat oavgjort i en match. Däröver fick man uppskattningsvis cirka €250 000 från den så kallade marknadspoolen vilken bestäms på hur mycket pengar sändningsrättigheterna genererar i klubbens hemmanation.
Lite drygt 90 000 åskådare såg AIK:s sex matcher i kval och gruppspelet. Utöver det betalade Uefa ut mindre solidaritetsersättning i respektive kvalomgång. Detta generade cirka 20 miljoner kronor tillsammans i intäkter från matchdagen samt av AIK sålda sponsorpaket. Samtidigt kostade klubbens deltagande i turneringen 20 miljoner kronor. I alla fall om man ska tro klubbens nedbrytning av extraordinära händelser under året. Här ingår kostnader för arenahyra, matcharrangemang, ersättning till spelare etc. Allt som allt menar AIK att man tjänade 17 miljoner netto på sitt Europaspel. Det är trots allt en betydande summa pengar för en svensk klubb som i vanliga fall omsätter mindre än 100 miljoner kronor om året.
Tack vare deltagandet har AIK Fotboll AB:s rörelseresultat förstärkts med 16.2 miljoner kronor vilket möjliggjorde finansieringen av de investeringar som klubben genomförde under 2012. Men jag undrar om inte klubbledningen har saltat kostnadsmassan lite. En okulärbesiktning av Malmö FF:s årsredovisning säger att kostnadsminskningarna har varit betydligt mindre än 20 miljoner kronor jämfört med 2011 då MFF hade en inte helt olik resa i de internationella cuperna. En jämförelse kan göras även med Elfsborg som har spelat i kvalen till Uefa:s cuper varje år sedan 2006. I sin redovisning har man uppgett sammanlagt 18 miljoner kronor i kostnader. För samtliga sex år tillsammans.
Varför skulle man vilja salta kostnaderna? Ett motiv är att klubbledningen framstår i lite bättre dager om man kan peka på bättre resultat från den ordinarie verksamheten, tack vare att man överför en del kostnader till det extraordinära.
torsdag 21 februari 2013
AIK Fotboll bokslut del 1 - investeringar
Under de senaste åren har vi kunnat notera hur pass kraftigt utbudet av talang har ökat för de svenska klubbarna. Väldigt många klubbar ute i Europa har krympt sina trupper på grund av ekonomiska orsaker och spelarna blir tvungna att söka nya arbetsgivare.
Detta har dock inte medfört att de svenska klubbarna har blivit mer lönsamma mätt i pengar. AIK Fotboll AB redovisade återigen röda siffror. Det är fjärde gången på de senaste fem åren som klubben går med förlust. Förklaringen är mycket enkel. Bara för att det finns fler spelare på marknaden så betyder det inte att det blir billigare för svenska klubbar att bedriva sin verksamhet. Det ökade utbudet är tillgängligt för alla samtliga klubbar. Även om spelarkvaliteten ökar i allsvenskan så förändras inte förhållandet mellan lagen nämnvärt mycket. Alla klubbar vill fortfarande vinna lika mycket. Och alla klubbar använder alla sina resurser för att försöka göra det.
I AIK Fotboll AB bokslut för 2012 kan vi se att klubben har investerat förhållandevis stora summor pengar med syfte att bli konkurrenskraftiga på planen. AIK har investerat närmare 23 miljoner på nya spelare under årets lopp. Man bokfört 7.9 miljoner kronor som immateriella tillgångar på sin balansräkning. Dessa tillgångar skrivs av över kontraktstiden. 6.9 miljoner av dessa aktiverades under det tredje kvartalet 2012.
Utöver de 7.9 miljonerna har klubben betalat cirka 15 miljoner i sign-on bonusar. Närmare 8 miljoner bokfördes under det första kvartalet (Celso Borges). Närmare 5 miljoner kronor betalades ut under kvartal 2 (men bokfördes under Q3). Tabellen nedan visar vilka spelare som AIK Fotboll enligt sin årsredovisning har rekryterat under 2012.
Diagrammet nedanför visar AIK Fotboll AB:s försäljning och förvärv av spelarkontrakt. Den gula linjen är netto kapitalinvesteringen. Vi kan se att AIK Fotboll AB under 2007 till 2012 har sålt spelarkontrakt för 82 miljoner och köpt för 51 miljoner. Exklusive sign-on bonusar. Detta kan jämföras med Elfsborg som under 2007 till 2011 har sålt spelarkontrakt för 100 miljoner och köpt för 70 miljoner. Också det exklusive sign-on bonusar.
Ett annat framgångsrikt lag på senare år är BK Häcken. De har sålt spelarkontrakt för 40 miljoner och köpt för knappt 11 miljoner mellan 2007 och 2011. Kanske borde de andra klubbarna investera i att förvärva Häckens sportsliga kompetens. Eller så är det så enkelt att marginalkostnaden för att behålla en topplacering i allsvenskan ökar exponentiellt. Svaret på den frågan borde kunna uppdagas i takt med Häckens prestationer under det kommande året.
Detta har dock inte medfört att de svenska klubbarna har blivit mer lönsamma mätt i pengar. AIK Fotboll AB redovisade återigen röda siffror. Det är fjärde gången på de senaste fem åren som klubben går med förlust. Förklaringen är mycket enkel. Bara för att det finns fler spelare på marknaden så betyder det inte att det blir billigare för svenska klubbar att bedriva sin verksamhet. Det ökade utbudet är tillgängligt för alla samtliga klubbar. Även om spelarkvaliteten ökar i allsvenskan så förändras inte förhållandet mellan lagen nämnvärt mycket. Alla klubbar vill fortfarande vinna lika mycket. Och alla klubbar använder alla sina resurser för att försöka göra det.
I AIK Fotboll AB bokslut för 2012 kan vi se att klubben har investerat förhållandevis stora summor pengar med syfte att bli konkurrenskraftiga på planen. AIK har investerat närmare 23 miljoner på nya spelare under årets lopp. Man bokfört 7.9 miljoner kronor som immateriella tillgångar på sin balansräkning. Dessa tillgångar skrivs av över kontraktstiden. 6.9 miljoner av dessa aktiverades under det tredje kvartalet 2012.
Utöver de 7.9 miljonerna har klubben betalat cirka 15 miljoner i sign-on bonusar. Närmare 8 miljoner bokfördes under det första kvartalet (Celso Borges). Närmare 5 miljoner kronor betalades ut under kvartal 2 (men bokfördes under Q3). Tabellen nedan visar vilka spelare som AIK Fotboll enligt sin årsredovisning har rekryterat under 2012.
Diagrammet nedanför visar AIK Fotboll AB:s försäljning och förvärv av spelarkontrakt. Den gula linjen är netto kapitalinvesteringen. Vi kan se att AIK Fotboll AB under 2007 till 2012 har sålt spelarkontrakt för 82 miljoner och köpt för 51 miljoner. Exklusive sign-on bonusar. Detta kan jämföras med Elfsborg som under 2007 till 2011 har sålt spelarkontrakt för 100 miljoner och köpt för 70 miljoner. Också det exklusive sign-on bonusar.
Ett annat framgångsrikt lag på senare år är BK Häcken. De har sålt spelarkontrakt för 40 miljoner och köpt för knappt 11 miljoner mellan 2007 och 2011. Kanske borde de andra klubbarna investera i att förvärva Häckens sportsliga kompetens. Eller så är det så enkelt att marginalkostnaden för att behålla en topplacering i allsvenskan ökar exponentiellt. Svaret på den frågan borde kunna uppdagas i takt med Häckens prestationer under det kommande året.
tisdag 19 februari 2013
Vem frågar de som behöver resurserna?
Idag uppmärksammas frågan om den så kallade 51 procentsregelns vara eller icke vara. Tyvärr blir debatten som vanligt lite väl onyanserad. Det är egentligen ganska naturligt eftersom förändringar skapar osäkerhet om vad som komma skall.
Det finns en föreställning om att det helt plötsligt ska dyka upp oljemiljardärer i svensk fotboll. Man kan fråga sig om varför dessa miljardärer inte har flockats till dansk eller norsk klubbfotboll. 51 procentsregeln lyser ju med sin frånvaro i dessa länder.
Jag läste också nyligen om en profetia om att ett par klassiska klubbar skulle gå i konkurs inom en inte alltför avlägsen framtid så fort som 51 procentsregeln skulle avskaffas. Man kan dock fråga sig hur Örgryte som är en av landets mest traditionsrika fotbollsklubbar kunde lyckas med det innan en sådan reform.
En annan föreställning är att allsvenskan skulle bli mer ojämn. Också det är långt ifrån säkert. Om vi tittar i Tyskland där det finns en 51 procentsregel så märker vi att Bayern München - tack vare uteblivna kapitalinvesteringar i andra klubbar - lugnt och metodiskt kan ta hand om majoriteten av de nya resurser (finns beskrivet här) som skapas i Bundesliga. Denna säsong syns denna allokering av resurser också mycket tydligt i tabellen. 15 poängs ledning och 57-7 i målskillnad efter 22 omgångar gör Bundesliga till en av de minst spännande i Europa i kampen om mästerskapet. I Norge dominerade Rosenborg under väldigt många år och vann ligan 13 år irad, mellan 1992 och 2004. När fotbollen väl började kommersialliseras lockades nya investerare till de andra norska klubbarna. Deras investeringar bidrog i allra högsta grad till att Rosenborgs dominans bröts. Rosenborg är dock än idag medlemsägt, och "trots det" lyckes vinna en titel ibland.
Att det är de stora och etablerade klubbarna i Sverige som rasar mot en reform är därför inte särskillt oväntat. Monopolister skriker alltid högst när deras monopol ska tas bort från dem. I det här fallet handlar monopolet om makt och resurser. När frågan diskuteras talas det mer eller mindre enbart om vad de största klubbarna och deras intressenter tycker. Vore det inte mer intressant att få höra röster från de tusentals andra fotbollsföreningar ute i landet och vad de har att säga om saken? Det är trots allt de som är i allra störst behov av mer resurser.
Det finns en föreställning om att det helt plötsligt ska dyka upp oljemiljardärer i svensk fotboll. Man kan fråga sig om varför dessa miljardärer inte har flockats till dansk eller norsk klubbfotboll. 51 procentsregeln lyser ju med sin frånvaro i dessa länder.
Jag läste också nyligen om en profetia om att ett par klassiska klubbar skulle gå i konkurs inom en inte alltför avlägsen framtid så fort som 51 procentsregeln skulle avskaffas. Man kan dock fråga sig hur Örgryte som är en av landets mest traditionsrika fotbollsklubbar kunde lyckas med det innan en sådan reform.
En annan föreställning är att allsvenskan skulle bli mer ojämn. Också det är långt ifrån säkert. Om vi tittar i Tyskland där det finns en 51 procentsregel så märker vi att Bayern München - tack vare uteblivna kapitalinvesteringar i andra klubbar - lugnt och metodiskt kan ta hand om majoriteten av de nya resurser (finns beskrivet här) som skapas i Bundesliga. Denna säsong syns denna allokering av resurser också mycket tydligt i tabellen. 15 poängs ledning och 57-7 i målskillnad efter 22 omgångar gör Bundesliga till en av de minst spännande i Europa i kampen om mästerskapet. I Norge dominerade Rosenborg under väldigt många år och vann ligan 13 år irad, mellan 1992 och 2004. När fotbollen väl började kommersialliseras lockades nya investerare till de andra norska klubbarna. Deras investeringar bidrog i allra högsta grad till att Rosenborgs dominans bröts. Rosenborg är dock än idag medlemsägt, och "trots det" lyckes vinna en titel ibland.
Att det är de stora och etablerade klubbarna i Sverige som rasar mot en reform är därför inte särskillt oväntat. Monopolister skriker alltid högst när deras monopol ska tas bort från dem. I det här fallet handlar monopolet om makt och resurser. När frågan diskuteras talas det mer eller mindre enbart om vad de största klubbarna och deras intressenter tycker. Vore det inte mer intressant att få höra röster från de tusentals andra fotbollsföreningar ute i landet och vad de har att säga om saken? Det är trots allt de som är i allra störst behov av mer resurser.
måndag 18 februari 2013
Var försiktiga med vad ni önskar er.
Efter förlusten i FA Cupen mot Blackburn är Arsene Wenger ifrågasatt än en gång. Känslan är att fler och fler kräver hans avgång och det finns de som menar att Wenger kommer att bli av med jobbet om Arsenal åker ur Champions League mot Bayern München. Jag är långt ifrån säker på det.
För det första bör vi ställa oss frågan om Wenger och hans Arsenal verkligen har misslyckats? Från ett sportsligt perspektiv har vi kunnat se stadigt vikande resultat och något som skulle kunna kallas för en långsam smygsänkning av ambitioner. Men är det ett problem för klubbens styrelse?
Mätt i finansiell avkastning har klubben nog inte varit så lönsam som den är nu. Som jag skrev i detta blogginlägg så har Arsenals årliga avkastning på det egna kapitalet i genomsnitt varit 12.85% under den senaste treårsperioden. Detta kan jämföras med 12.14% under de tre åren 2007 till 2009 samt 7.49% mellan 2004 och 2006.
Så länge som managern och VD:en klarar av att leverera en avkastning på eget kapital som överstiger 10% så misstänker jag att de kan rättfärdiga de sportsliga prestationerna hos sin styrelse. Det har tidigare funnits ett stort problem och det är att en placering i Premier League som inte är tillräckligt bra för att kvalificera klubben till Champions League kostar ungefär £30 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Men detta problem är mer eller mindre eliminerat nu. Förvisso kostar det fortfarande lika mycket att inte kvalificera sig till turneringen. Denna kostnad täcks dock i sin helhet och säkert mer därtill av Premier Leagues nya finansiella regelverk som tillsammans med Premier Leagues kommande TV avtal skapar fantastiska möjligheter till finansiell avkastning. Eftersom klubbarna under kommande år bara får öka sina personalkostnader med £4 miljoner pund så kan majoriteten av de cirka £35 miljonerna som Arsenal kommer att öka sina TV intäkter med kunna rinna ner till den nedersta raden.
Premier Leagues nya finansiella regelverk gör det möjligt för klubbarna att öka sin finansiella avkastning utan att förbättra sina prestationer. Det är inte helt otroligt att Arsenal kan positionera sig som en klubb som på längre sikt slåss om fjärdeplatsen tillsammans med Liverpool och Tottenham. Och göra en lönsam affär av det. Om man tittar efter så är det ju faktiskt ganska exakt så som Stan Kroenkes verksamheter i MLS, NBA, NHL och NFL drivs.
Klubbens supportrar har länge väntat på de finansiella regleringarna. Ironiskt nog är det så att klubbledningarna i ligan till en viss del har reglerat bort kostnaden för misslyckanden. Nog bör man vara försiktig med vad man önskar sig.
För det första bör vi ställa oss frågan om Wenger och hans Arsenal verkligen har misslyckats? Från ett sportsligt perspektiv har vi kunnat se stadigt vikande resultat och något som skulle kunna kallas för en långsam smygsänkning av ambitioner. Men är det ett problem för klubbens styrelse?
Mätt i finansiell avkastning har klubben nog inte varit så lönsam som den är nu. Som jag skrev i detta blogginlägg så har Arsenals årliga avkastning på det egna kapitalet i genomsnitt varit 12.85% under den senaste treårsperioden. Detta kan jämföras med 12.14% under de tre åren 2007 till 2009 samt 7.49% mellan 2004 och 2006.
Så länge som managern och VD:en klarar av att leverera en avkastning på eget kapital som överstiger 10% så misstänker jag att de kan rättfärdiga de sportsliga prestationerna hos sin styrelse. Det har tidigare funnits ett stort problem och det är att en placering i Premier League som inte är tillräckligt bra för att kvalificera klubben till Champions League kostar ungefär £30 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Men detta problem är mer eller mindre eliminerat nu. Förvisso kostar det fortfarande lika mycket att inte kvalificera sig till turneringen. Denna kostnad täcks dock i sin helhet och säkert mer därtill av Premier Leagues nya finansiella regelverk som tillsammans med Premier Leagues kommande TV avtal skapar fantastiska möjligheter till finansiell avkastning. Eftersom klubbarna under kommande år bara får öka sina personalkostnader med £4 miljoner pund så kan majoriteten av de cirka £35 miljonerna som Arsenal kommer att öka sina TV intäkter med kunna rinna ner till den nedersta raden.
Premier Leagues nya finansiella regelverk gör det möjligt för klubbarna att öka sin finansiella avkastning utan att förbättra sina prestationer. Det är inte helt otroligt att Arsenal kan positionera sig som en klubb som på längre sikt slåss om fjärdeplatsen tillsammans med Liverpool och Tottenham. Och göra en lönsam affär av det. Om man tittar efter så är det ju faktiskt ganska exakt så som Stan Kroenkes verksamheter i MLS, NBA, NHL och NFL drivs.
Klubbens supportrar har länge väntat på de finansiella regleringarna. Ironiskt nog är det så att klubbledningarna i ligan till en viss del har reglerat bort kostnaden för misslyckanden. Nog bör man vara försiktig med vad man önskar sig.
söndag 17 februari 2013
Inte längre mest jämlik i Europa
För cirka fem år sedan var allsvenskan den - mätt i resurser - mest jämlika ligan i Europa. Det nya TV avtalet som SvFF sålde inför säsongen 2006 ökade de allsvenska klubbarnas intäkter med närmare 85 miljoner. Det innebar att de centrala avtalens andel av de totala intäkterna ökade dramatiskt. Med den mycket jämlika distributionsnyckel som praktiseras i allsvenskan förändrade det konkurrensförutsättningarna i ligan.
Enligt Uefas senaste European Club Licencing Benchmarking Report som avhandlade säsongen 2011 kan vi dock se att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik. I alla fall i ett Uefa perspektiv. Figuren visar de fyra största klubbarnas spenderade pengar på personalkostnader och transferutgifter i relation till de övriga tolv klubbarnas dito.
En anledning till att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik är att de centrala intäkternas andel av ligans totala rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) har minskat. Flera klubbar har ökat sina egna intäkter samtidigt som intäkterna från sändningsrättigheterna inte ökade alls under den förra upphandlingen inför säsongen 2011.
Det har minskat de mindre klubbarnas nytta av den jämlika distributionsnyckeln. Polen som till exempel har en mindre jämlik distribution av sändningsrättigheter (tillämpar 50% av TV intäkterna lika till alla klubbar) än allsvenskan har en mer jämlik liga enligt Uefas sätt att mäta. Det tack vare att sändningsrättigheterna motsvarade närmare 40 procent av Ekstraklasas totala intäkter under 2011.
Figuren nedanför visar utvecklingen i de centrala avtalens andel av allsvenskans totala intäkter (exklusive spelartransfers). Vi ser att allsvenskan är på väg mot de gamla nivåerna som rådde innan 2006.
Kanske var de mindre klubbarna för giriga när de argumenterade för en jämlik distributionsnyckel då. Modellen gav få incitament till utveckling av den allsvenska produkten vilket i slutändan ledde till ett dåligt nytt TV avtal 2011. TV bolagen värderade andra premiumsporträttigheter högre. Den förmögenhet som distribueras inom allsvenskan blev därmed mindre i relativa tal.
Har man lärt sig något? När sändningsrättigheterna för allsvenskan ska ut till försäljning igen om ett par år kommer vi nog trots allt att se två krafter ställas mot varandra. De klubbar som inte har särskilt stora intäkter och som därmed helst vill sälja så mycket makt till TV bolagen att intäkterna från sändningsrättigheterna blir så höga som bara är möjligt (rationalen beskrivs i detta blogginlägg).
De klubbar som däremot har lyckats skaffa sig moderna faciliteter för matchdagen vill nog däremot helst kunna utnyttja dessa och borde rimligtvis inte vilja ge ifrån sig för mycket makt över till exempel schemaläggning av matcher. Framför allt inte eftersom den största delen av de högre intäkterna från sändningsrättigheterna tillfaller andra klubbar.
Kanske kommer vi att få se klubbar som kommer att ta en strid över kontrollen av sina egna sändningsrättigheter. Precis som när storklubbarna för ett par år sedan bröt sig loss från det centrala avtalet med Aftonbladet.
Den nya teknologin har kraftigt ökat utbudet av distributionskanaler för rörlig bild. Fortsättning lär följa.
Enligt Uefas senaste European Club Licencing Benchmarking Report som avhandlade säsongen 2011 kan vi dock se att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik. I alla fall i ett Uefa perspektiv. Figuren visar de fyra största klubbarnas spenderade pengar på personalkostnader och transferutgifter i relation till de övriga tolv klubbarnas dito.
 |
| saxat från: Uefa European Club Licencing Benchmarking Report 2013 |
En anledning till att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik är att de centrala intäkternas andel av ligans totala rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) har minskat. Flera klubbar har ökat sina egna intäkter samtidigt som intäkterna från sändningsrättigheterna inte ökade alls under den förra upphandlingen inför säsongen 2011.
Det har minskat de mindre klubbarnas nytta av den jämlika distributionsnyckeln. Polen som till exempel har en mindre jämlik distribution av sändningsrättigheter (tillämpar 50% av TV intäkterna lika till alla klubbar) än allsvenskan har en mer jämlik liga enligt Uefas sätt att mäta. Det tack vare att sändningsrättigheterna motsvarade närmare 40 procent av Ekstraklasas totala intäkter under 2011.
Figuren nedanför visar utvecklingen i de centrala avtalens andel av allsvenskans totala intäkter (exklusive spelartransfers). Vi ser att allsvenskan är på väg mot de gamla nivåerna som rådde innan 2006.
Kanske var de mindre klubbarna för giriga när de argumenterade för en jämlik distributionsnyckel då. Modellen gav få incitament till utveckling av den allsvenska produkten vilket i slutändan ledde till ett dåligt nytt TV avtal 2011. TV bolagen värderade andra premiumsporträttigheter högre. Den förmögenhet som distribueras inom allsvenskan blev därmed mindre i relativa tal.
 |
| datakälla: svenskfotboll.se (jacket i kurvan 2010 beror på att publikintäkterna minskade med ca 50mkr bla pga den tidiga starten i mars) |
Har man lärt sig något? När sändningsrättigheterna för allsvenskan ska ut till försäljning igen om ett par år kommer vi nog trots allt att se två krafter ställas mot varandra. De klubbar som inte har särskilt stora intäkter och som därmed helst vill sälja så mycket makt till TV bolagen att intäkterna från sändningsrättigheterna blir så höga som bara är möjligt (rationalen beskrivs i detta blogginlägg).
De klubbar som däremot har lyckats skaffa sig moderna faciliteter för matchdagen vill nog däremot helst kunna utnyttja dessa och borde rimligtvis inte vilja ge ifrån sig för mycket makt över till exempel schemaläggning av matcher. Framför allt inte eftersom den största delen av de högre intäkterna från sändningsrättigheterna tillfaller andra klubbar.
Kanske kommer vi att få se klubbar som kommer att ta en strid över kontrollen av sina egna sändningsrättigheter. Precis som när storklubbarna för ett par år sedan bröt sig loss från det centrala avtalet med Aftonbladet.
Den nya teknologin har kraftigt ökat utbudet av distributionskanaler för rörlig bild. Fortsättning lär följa.
söndag 10 februari 2013
Rent seeking
I torsdags kunde vi läsa om att klubbarna i Premier League nu har kommit överens över ett system med finansiella restriktioner. Jag har uppmärksammat processen i detta inlägg där jag gick igenom motiven bakom mekanismen och i detta inlägg där jag skrev om att klubbägarna - tack vare ett finansiellt regelverk - kunde komma att tjäna £450 miljoner, per säsong.
För snart en månad sedan skickade tjänstemännen hos ManUtd, Arsenal, Liverpool och Tottenham ett brev till Premier Leagues VD Richard Scudamore i vilket de underströk att ansträngningarna för att få fram ett regelverk inte var tillräckliga. De fyra klubbarna krävde lika strikta regler som Uefa har i sin nya modell.
Jag tror de fick ett för dem ännu mer gynnsamt utfall. Premier Leagues nya regelverk har marknadsförts med att det tillåter ett underskott i resultaträkningen på £105 miljoner över tre år. Ligans VD säger att denna nivå ger klubbägarna en möjlighet att fortsätta investera, men till en viss gräns. Men begränsningen på £105 miljoner är inte själva essensen i regelverket. Detta tak finns i första hand till (förutom symboliken) för att de klubbar som idag redovisar ett underskott inte ska behöva minska sina utgifter. Kärnan i regelverket är de reglerade löneökningarna som klubbarna tillåts att ha. Denna restriktion omfattar den majoritet av klubbar i Premier League som har personalkostnader som överstiger £58 miljoner. Det nya TV avtalet som träder i kraft från och med den kommande säsongen kommer att ge klubbarna nya intäkter i intervallet £20m till uppemot £40m beroende på tabellplacering och exponering i TV. Från dessa nya intäkter kommer endast £4 miljoner att kunna användas till ökade personalkostnader under den första säsongen (2013-14). Ytterligare £4 miljoner under 2014-15 och £4 miljoner till under säsongen 2015-16.
Däremot kommer klubbarna att kunna öka sina personalkostnader ifall de förmår att öka sina intäkter under matchdagen eller från sina marknadsaktiviteter. Inga ägartillskott är tillåtna för att användas till en ökning av personalkostnaderna. Det betyder att klubbar med starka varumärken får en mycket stor fördel gentemot övriga. Tabellen nedanför visar ett exempel på hur relationen mellan Manchester United och Arsenal påverkas av regelverket. Jag har tagit de senast publicerade årsredovisningarna som avser säsongen 2011-12. I tabellen ser vi klubbarnas intäkter, totalt och nedbrutet i de tre intäktskategorierna. Längs till höger ser vi personalkostnaderna.
Nedanför de översta raderna har jag sedan gjort en ny beräkning av intäkterna. Jag har adderat £35 miljoner från det nya TV avtalet. Och under hösten har både ManUtd och Arsenal tecknat nya sponsoravtal. ManUtd:s nya avtal med GM ger klubben £50 miljoner per säsong vilket är en ökning med £30 miljoner jämfört med det nuvarande avtalet med Aon. Arsenals nya kontrakt med Emirates ger klubben £30 miljoner per säsong, en ökning med £24 miljoner. Det betyder att ManUtd kan öka sina personalkostnader med ytterligare £30 miljoner och Arsenal med £24 miljoner. ManUtd:s starkare varumärke ger klubben en större kapacitet i relation till Arsenal för att kunna locka till sig bättre spelare. Samma förhållande gäller naturligtvis mellan Arsenal och alla de klubbar som har ett svagare varumärke än Londonklubben.
Det som gör regelverket oerhört gynnsamt för dessa två klubbarnas ägare är att de inte kommer att behöva använda alla nya pengar från kommersiella avtal för att genom högre spelarlöner säkerställa sin sportsliga nivå. Tack vare att Arsenal inte kan öka sina kommersiella intäkter i samma takt (svagare varumärke) som ManUtd så kan intäkterna från ManUtd:s nya kommersiella avtal i en större utsträckning gå tillbaka till ägarna. Ett liknande förhållande gäller mellan Arsenal och andra klubbar.
Hur mycket det är värt känner vi till redan idag. ManUtd är noterade på börsen i New York. Sedan Premier League i torsdags presenterade huvuddragen i regelverket har klubbens aktie rusat från $17.11 till $18.66. Det betyder att Glazers och de övriga aktieägarnas förmögenhet har ökat med $253 miljoner (£160m). Men regelverket är mer värt än så.
Marknaden visste sedan tidigare om processen på att fram ett sådant. De fyra storklubbarnas brev till Premier League blev offentligt för allmänheten 13:e januari. Precis innan denna händelse handlades ManUtd:s aktier på $14.43. Sedan dess har aktieägarnas förmögenhet ökat med $692 miljoner (£435m). Med ett avkastningskrav på 10% motsvarar det £43 miljoner högre vinst än plan, per år i all evighet.
Denna värdeökning har inte skett genom att klubben har förbättrat sin verksamhet. Det är en överföring av förmögenhet från andra. ManUtd har med hjälp av ett antal andra klubbar lyckats påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden, så kallad rent-seeking. I alla fall tills konkurrensmyndigheterna har fått säga sitt.
För snart en månad sedan skickade tjänstemännen hos ManUtd, Arsenal, Liverpool och Tottenham ett brev till Premier Leagues VD Richard Scudamore i vilket de underströk att ansträngningarna för att få fram ett regelverk inte var tillräckliga. De fyra klubbarna krävde lika strikta regler som Uefa har i sin nya modell.
Jag tror de fick ett för dem ännu mer gynnsamt utfall. Premier Leagues nya regelverk har marknadsförts med att det tillåter ett underskott i resultaträkningen på £105 miljoner över tre år. Ligans VD säger att denna nivå ger klubbägarna en möjlighet att fortsätta investera, men till en viss gräns. Men begränsningen på £105 miljoner är inte själva essensen i regelverket. Detta tak finns i första hand till (förutom symboliken) för att de klubbar som idag redovisar ett underskott inte ska behöva minska sina utgifter. Kärnan i regelverket är de reglerade löneökningarna som klubbarna tillåts att ha. Denna restriktion omfattar den majoritet av klubbar i Premier League som har personalkostnader som överstiger £58 miljoner. Det nya TV avtalet som träder i kraft från och med den kommande säsongen kommer att ge klubbarna nya intäkter i intervallet £20m till uppemot £40m beroende på tabellplacering och exponering i TV. Från dessa nya intäkter kommer endast £4 miljoner att kunna användas till ökade personalkostnader under den första säsongen (2013-14). Ytterligare £4 miljoner under 2014-15 och £4 miljoner till under säsongen 2015-16.
Däremot kommer klubbarna att kunna öka sina personalkostnader ifall de förmår att öka sina intäkter under matchdagen eller från sina marknadsaktiviteter. Inga ägartillskott är tillåtna för att användas till en ökning av personalkostnaderna. Det betyder att klubbar med starka varumärken får en mycket stor fördel gentemot övriga. Tabellen nedanför visar ett exempel på hur relationen mellan Manchester United och Arsenal påverkas av regelverket. Jag har tagit de senast publicerade årsredovisningarna som avser säsongen 2011-12. I tabellen ser vi klubbarnas intäkter, totalt och nedbrutet i de tre intäktskategorierna. Längs till höger ser vi personalkostnaderna.
Nedanför de översta raderna har jag sedan gjort en ny beräkning av intäkterna. Jag har adderat £35 miljoner från det nya TV avtalet. Och under hösten har både ManUtd och Arsenal tecknat nya sponsoravtal. ManUtd:s nya avtal med GM ger klubben £50 miljoner per säsong vilket är en ökning med £30 miljoner jämfört med det nuvarande avtalet med Aon. Arsenals nya kontrakt med Emirates ger klubben £30 miljoner per säsong, en ökning med £24 miljoner. Det betyder att ManUtd kan öka sina personalkostnader med ytterligare £30 miljoner och Arsenal med £24 miljoner. ManUtd:s starkare varumärke ger klubben en större kapacitet i relation till Arsenal för att kunna locka till sig bättre spelare. Samma förhållande gäller naturligtvis mellan Arsenal och alla de klubbar som har ett svagare varumärke än Londonklubben.
Det som gör regelverket oerhört gynnsamt för dessa två klubbarnas ägare är att de inte kommer att behöva använda alla nya pengar från kommersiella avtal för att genom högre spelarlöner säkerställa sin sportsliga nivå. Tack vare att Arsenal inte kan öka sina kommersiella intäkter i samma takt (svagare varumärke) som ManUtd så kan intäkterna från ManUtd:s nya kommersiella avtal i en större utsträckning gå tillbaka till ägarna. Ett liknande förhållande gäller mellan Arsenal och andra klubbar.
Hur mycket det är värt känner vi till redan idag. ManUtd är noterade på börsen i New York. Sedan Premier League i torsdags presenterade huvuddragen i regelverket har klubbens aktie rusat från $17.11 till $18.66. Det betyder att Glazers och de övriga aktieägarnas förmögenhet har ökat med $253 miljoner (£160m). Men regelverket är mer värt än så.
Marknaden visste sedan tidigare om processen på att fram ett sådant. De fyra storklubbarnas brev till Premier League blev offentligt för allmänheten 13:e januari. Precis innan denna händelse handlades ManUtd:s aktier på $14.43. Sedan dess har aktieägarnas förmögenhet ökat med $692 miljoner (£435m). Med ett avkastningskrav på 10% motsvarar det £43 miljoner högre vinst än plan, per år i all evighet.
Denna värdeökning har inte skett genom att klubben har förbättrat sin verksamhet. Det är en överföring av förmögenhet från andra. ManUtd har med hjälp av ett antal andra klubbar lyckats påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden, så kallad rent-seeking. I alla fall tills konkurrensmyndigheterna har fått säga sitt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)