1.6 miljarder från sålda spelarkontrakt - hur har pengarna använts?

Transfermarknaden är en betydelsefull distributionsmekanism för klubbfotbollen i Europa. De stora TV pengarna som de största ligorna säljer sina rättigheter för kommer tack vare transfermarknaden de mindre ligorna och klubbarna till godo. Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna sålt spelarkontrakt för cirka 1,6 miljarder kronor. Hur har dessa pengar använts? Det finns två mycket talande exempel på det.

2009 sålde Kalmar FF kontrakten med Rasmus och David Elm samt Patrik Ingelsten vilket gav klubben 30 miljoner kronor. Tillsammans med 20 miljoner från försäljningen av Ari da Siva och 8 miljoner från Cesar Santin arbetade klubben upp ett stort eget kapital. Till skillnad från många andra klubbar bytte inte nyrika Kalmar rekryteringsstrategi utan man höll fast vid att investera små medel. Det har medfört att KFF:s sportsliga framgångar inte har nått några nya höjder efter guldet 2008 utan man har presterat som man bör kunna förvänta sig av en klubb i den storleken.

Men sparsamheten gjorde också att klubben kunde investera 30 miljoner eget kapital i en ny arena. Resterande 220 miljoner kronor kunde lånas upp tack vare kommunal borgen. Hade KFF spenderat pengarna på spelarkontrakt så hade man spelat kvar på gamla Fredriksskans än idag. Det är inte särskilt troligt att kommunen skulle finansiera en ny arena i Kalmar. KFF gav sig en chans att växa. Redan första året på de nya faciliteterna ökade klubbens resurser med cirka 10 miljoner kronor. Man är fortfarande en bra bit ifrån allsvenskans stora klubbar men har skaffat sig en ny plattform att kunna ta sats från.

2011 sålde Helsingborg spelarkontrakt med en vinst på 50 miljoner kronor. Under 2012 återbetalade klubben sin nära 10 år gamla skuld till kommunen. Man hoppas denna amortering leder till att kommunen kommer att ge klartecken för att skattebetalarna ska finansiera en ombyggnad och modernisering av Olympia för 290 miljoner kronor.

Under 2011 och 2012 har Helsingborg spenderat cirka 60 miljoner kronor på spelarkontrakt i form av transferkostnader, hyra av spelare samt ökade personalkostnader för spelartruppen jämfört med tidigare säsonger. Det betyder också att pengarna från spelarförsäljningarna och den 35 miljoner kronor stora TV premien från Uefa för gruppspelet i Europa League är slut.

Utan dessa investeringar är det inte säkert att klubben hade kvalificerat sig till gruppspelet Europa League. Men ett alternativ hade kunnat vara att görs som Kalmar FF. Hålla hårt i pengarna från de stora spelarförsäljningarna och då kanske inte nå samma sportsliga framgångar som varade under ett år. De pengar som skulle sparas skulle kunna användas till att investera i Olympia. Att gå till kommunen och säga att klubben kan tänka sig att bli medinvesterare i en ombyggnad skulle sannolikt kunna öka chanserna för att kommunstyrelsen ska klubba igenom förslaget.

Helsingborg IF tar för givet att stadens skattebetalare ska finansiera en ombyggnad av Olympia, oavsett. Lyckas planen så har man kunnat skapa både kortsiktig välfärd åt klubbens supportrar och dess styrelse samt tjänstemän men också möjligheter till en långsiktig tillväxt.

Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor. Någonstans runt 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas personliga kontrakt.

Kalmar FF är representativt för det ökade egna kapitalet. Helsingborg är typexemplet på hur snabbt pengarna brinner i fickorna på vissa. Hade man inte haft den gamla skulden till kommunen så hade dessa pengar troligtvis också redan ha varit spenderade på fler spelarkontrakt.