Gott Nytt År!

Hur ska man bäst sammanfatta 2015? Kanske året då denna blogg mer eller mindre legat vilande. Fem inlägg sedan februari säger kanske det mesta. Den enskilt största orsaken till det är att jag har saknat tid. Tiden har omdistribuerats till squashträning istället. Närmare 450 timmar, teknik, fys samt matcher. Året avslutades med PARETI Squash Open i Kiev där jag knep en 10:e plats i 32 mannafältet i klass M2. Om ett år åker jag dit för att vinna.

Men den uteblivna aktiviteten har också varit en motivationsfråga. I början på året fick jag äran att skriva ett längre reportage åt Affärsvärlden. Det var lite som att vinna olympiska spelen och jag fick svårt att hitta motivation efter det. Hur ser då min och bloggens framtid ut inom detta område? Det är lite oklart. Jag finner fortfarande ämnet mycket intressant och det finns alltid nya saker att lära sig. Så vi får helt enkelt se hur det blir.

Däremot är det läge att göra en liten sammanfattning av det allsvenska året som gått. Toppstriden i allsvenskan 2015 blev som bekant väldigt rafflande. I somras gjorde jag en prediktion baserad på klubbarnas personalkostnader. IFK Norrköpings victoria var i det närmaste osannolik. Precis som Malmö FF:s femteplats. En anomali och sådana korrigeras förr eller senare.

I övrigt placerade sig de andra tre topplagen, IFK Göteborg, AIK samt Elfsborg som man kunde förvänta sig. Djurgården presterade i linje med förväntningarna. Också i botten åkte de lag med minst resurser ur allsvenskan.

Uppskattade personalkostnader 2015 (baserat på 2014 samt eventuella progonser/delårsrapporter från klubbarna) vs sportslig framgång 2015.

2016 är det troligt att Malmö FF vinner SM guld och IFK Norrköping blir ett mittenlag.
2016 är kommer det också vara ett underskott i driften, Men det avslöjade jag ju redan för tio månader sedan :)

När Malmö FF lyckades kvalificera sig till Champions League skrev jag denna artikel i Idrottensaffärer där jag funderade lite kring de effekter Champions League skulle kunna få på allsvenskan.
Det var främst tre områden som jag ansåg var extra intressanta.

- Distributionen av Champions League miljonerna genom spelartransfersystemet till de andra allsvenska klubbarna.
- Ökat risktagande bland klubbarna som leder till sämre finanser.
- Påverkan på ligans tävlingsbalans.

Vad gäller distributionen av pengarna genom transfersystemet så kan vi konstatera att Malmö FF i stort sätt har rekryterat enbart icke allsvenska spelare. Det kan bero antingen på att man inte har identifierat tillräckligt duktiga spelare inom den inhemska ligan eller att priset på dessa spelare är för högt. Är det på grund av det sistnämnda så spräcker det myten om att de allsvenska klubbarna säljer spelarkontrakt för att överleva. Rimligen säljer man spelarkontrakt för att man anser det vara en bra affär.

Angående ett högre risktagande så borde vi vara där nu. Klubbarna tar större ekonomiska risker för att placera sig tillräckligt högt upp i tabellen för att nå premierna från Uefa. Bara ett fåtal kvalificerar sig dock. Den danska ligan är ett utmärkt exempel när man började klättra på Uefas ranking. Räknar man bort FC Köpenhamn som sedan 2009 har gjort en samlad vinst på drygt 200 miljoner danska kronor (FCK isolerat, inte koncernen Parken S&E), så redovisade ligans övriga klubbar en samlad förlust på cirka 1 miljard danska kronor.

Under 2015 har vi sett tendenser på detta beteende i allsvenskan. Få har missat de svarta rubrikerna gällande IFK Göteborgs finansiella situation. IFK Göteborg fortsatte att rekrytera namnkunniga spelare som om det inte fanns någon morgondag. Någonstans i slutändan är känslan att man tog höjd för ett gruppspel i Europa League. Också AIK har investerat tungt i sin spelartrupp. Närmare 12 miljoner kronor i sign-on bonusar i samband med kontraktsförlängningar samt nyförvärv. Under årets nio första månader var AIK:s personalkostnader all time high, 61 miljoner kronor. Det var 13 miljoner kronor högre än motsvarande period 2014 och 10 miljoner kronor högre än förra toppnoteringen 2012. Då rekryterade man bland annat Celso Borges, Henok Goitom och Daniel Majstorović.

IFK Göteborgs bekymmer tror jag bara är början på vad vi kommer att få se mer av i allsvenskan de kommande åren. Framför allt om konkurrensen i toppen kan öka än mer på grund av Hammarbys allt starkare finansiella ställning. Lyckas Bajen med att få ordning sin ekonomi (få bättre sportslig avkastning på miljonerna) så blir det fler lag som slåss om samma antal platser och miljoner i Europa.

När vi pratar om påverkan på allsvenskans tävlingsbalans så har min hypotes varit att Malmö FF lägger beslag på 7 av 10 mästerskap de kommande åren. Det finns idag ingen anledning att revidera den hypotesen. Framför allt då det var IFK Norrköping som lade beslag på årets titel. De åren som Malmö FF inte vinner behöver de andra större utmanande klubbarna vinna för att förbättra sina intjäningsmöjligheter. Nu hamnar eventuella Champions League miljoner hos det på sikt harmlösa IFK Norrköping. Lite som när FC Nordsjælland lyckades vinna i Danmark för att åren efter återgå till för klubben normal position.

Samtidigt får vi inte stirra oss blinda på statistisk tävlingsbalans. Malmö FF kan lika gärna vinna allsvenskan tio säsonger i följ utan att den upplevda tävlingsbalansen påverkas negativt. Den upplevda tävlingsbalansen är en funktion av den samlade publikens förväntningar på oförutsägbarhet. Än så länge verkar opinionen anse allsvenskan oförutsägbar.

Som avslutning klistrar jag in en mycket kort swot-analys från Affärsvärlden på de klubbar som i mina ögon har bäst möjligheter att under de kommande åren utmana Malmö FF. (klicka på bilden för bättre upplösning)

Gott Nytt År!

Pengar ingen garanti för framgång i svensk elitfotboll - men en förutsättning!

Ni som har följt denna blogg känner till förhållandet mellan storleken på sportslig framgång och sportsliga resultat. Över tid är sambandet mycket stort. Enskilda säsonger mindre.

En fotbollsklubbs sportsliga framgångar beror på storleken av talang som man har i truppen i relation till sina motståndare i ligan. Eftersom det finns en marknad på vilken talang kan handlas på så ska talangnivån rimligen kunna definieras i form av det pris som den kostar på marknaden. Det gäller naturligtvis även de spelare som klubbarna själva producerar. Så fort deras talang blir känd för omvärlden så kommer andra klubbar att vilja locka den till sig. Det driver upp talangens lön till en marknadsmässig nivå även om han stannar kvar i sin hemmaklubb.

Men de sportsliga framgångarna beror också på dess förmåga att generera intäkter. Intäkter är resurser som behövs för att kunna upprätthålla en tillräckligt hög talangnivå i truppen. Det behövs administrativ personal för att kunna koordinera intäkterna. Därmed är också den administrativa personalen bidragande till klubbens sportsliga resultat och ingår därför som en resurs. 

Jag har tagit en urvalsgrupp inkluderande klubbar som spelat i allsvenskan minst två säsonger under perioden 2009 - 2014, plus Hammarby. Sedan räknat respektive klubbs personalkostnader i relation till urvalsgruppens genomsnitt och placerat det i förhållande till respektive klubbs genomsnittliga sportsliga placering under mätperioden. Resultaten syns i figur 1.

Fig 1.

För två år sedan gjorde jag denna analys på svensk elitfotboll perioden 2009 – 2012. Nu finns det data för sex säsonger, 2009-2014. Det är tydligt att sambandet mellan klubbarnas relativa personalkostnader och de relativa sportsliga resultaten är starkare under den två år längre mätperioden. Förklaringsgraden är hela 86 procent vilket liknar de andra ligorna i Europa förhållandevis väl. De klubbar som befinner sig ovanför regressionslinjen har varit mer effektiva än urvalsgruppens genomsnitt och vice versa.

Rimligen borde det finnas ett samband mellan effektivitet och lönsamhet. Men gör man en analys där över- och underprestation under sexårsperioden sätts i relation till klubbarnas finansiella resultat så kan ett sådant samband förklaras till inte mer än lite drygt 20 %.

Fif 2. Effektivitet (avvikelse från regressionslinjen i fig 1) vs Genomsnittligt årligt finansiellt resultat under mätperioden 2009-2014. 

Dock finns det vissa intressanta observationer. Djurgården och Hammarby har under mätperioden varit kroniskt underpresterande. Det syns också väldigt tydligt i de finansiella resultaten. Brist på pengar har inte varit problemet. Problemet har varit hur de har använts. Den senaste tidens sportsliga samt finansiella tyder däremot på en förbättring. Något som jag har förväntat mig och utvecklar här @MagasineOffside.

Vi kan också se en förhållandevis effektiv klunga med klubbar som under perioden har visat ett resultat mycket nära noll alternativt ett negativt finansiellt resultat. Detta visar med stor tydlighet att de svenska elitklubbarna är nyttomaximerande. De använder alla till buds stående medel för att på kort sikt bibehålla förbättra sin sportsliga prestation. Gick man in i 2009 med ett positivt eget kapital så har det kapitalet använts till att försöka hamna högre upp i tabellen. Vilket rimligen har lett till negativa siffror i resultaträkningen, trots att de sportsliga prestationerna inte har varit ineffektiva i sig.

Trelleborg hör till denna grupp. TFF:s problem har varit att man inte har haft tillräckligt stora intäkter för att hålla sig kvar på elitnivå. Utan Runa Anderssons pengar hade klubben kraschat mycket tidigare. Det hade man också gjort med en mindre solidarisk distributionsnyckel av de centrala pengar som SEF delar ut årligen. Trelleborg hade då tidigare ersatts av en annan klubb som var duktigare på att utveckla sin kommersiella sida (allt annat lika).

Det är också värt att notera kontrasten mellan Malmö FF och Elfsborg. Boråsarna offrade 40 procent av sitt egna kapital för att nå Champions League efter sitt SM guld 2012. Till skillnad från Malmö FF misslyckades de. 

Det finns två avvikande resultat där Norrköping och Helsingborg har redovisat ett positivt resultat trots en dålig effektivitet över sexårsperioden. Norrköping har gjort det tack vare markförsäljning till kommunen och Helsingborg tack vare att de betalade tillbaka 16 miljoner kronor till kommunen (ej resultatpåverkande) och inte kunde spendera pengarna på bland annat spelarkontrakt (resultatpåverkande) under de två senaste åren.

Om man väljer att göra en plot med samtliga observationer så blir sambandet betydligt svagare. Dock finns det vissa intressanta saker att ta med. För att vinna SM guld har det under mätperioden krävts minst personalkostnader som varit minst 1.4 gånger urvalets genomsnitt.

Fig 3

Faktum är att 4 av 6 mästerskap har vunnits av klubbar med högst eller näst högst personalkostnader. 1/3 av klubben med tredje högst personalkostnader. Helsingborg överraskade med att vinna en gång med femte högst personalkostnader. Detta kan jämföras med den statistik som Uefa härom året tagit fram från 52 av de europeiska ligorna. 29 av dem (56 %) vanns av klubben med högst personalkostnader. Lagen med näst högst personalkostnader vann i 11 av ligorna (21 %) och tredje högst personalkostnader vann fyra gånger (8 %). Klubbarna med lägre relativa personalkostnader än så vann 8 mästerskap, 15 %.

Om vi betraktar mitt urval som slumpmässigt och använder oss av en T fördelning (på grund av få observationer på respektive tabellplacering) så borde vi inom 95 procents konfidensintervall se vilka klubbar som rimligen har en chans att nå de fem högsta placeringarna i allsvenskan under denna säsong (ingen hänsyn tagen till redan spelade matcher). Givet att den relativa konkurrenskraften klubbarna emellan inte har förändrats nämnvärt under 2015.

1) MFF, AIK, IFK Göteborg
2) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
3) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
4) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
5) Häcken, Helsingborg, Hammarby, IFK Norrköping, DIF, Kalmar FF

Trots att urvalet per placering är väldigt litet så borde avvikelser från tabellen kunna anses som slumpen/tur snarare än ett resultat av en långsiktig exekvering av klubbstrategin. Helsingborgs guld är egentligen ett ganska bra exempel på det, med tanke på vad som hände efter det. Men också BK Häckens (2:a) och Örebro SK:s (3:a) enskilda framskjutna placeringar som båda följdes av magplask.

Orsakar förbättrade chanser att nå Champions League finansiella problem?

I samband med Malmö FF:s play off match mot Red Bull Salzburg skrev jag en krönika i IdrottensAffärer om vad vilka effekter vi kunde förvänta oss i allsvenskan. Om ni inte läst den så kan ni göra det under denna länk.

En av de förväntade effekterna var ett ökat risktagande bland klubbarna med finansiella bekymmer som följd. Detta baseras på ett antagande om att klubbarna upplever större chanser att lyckas i Europaspelet alternativt att rankingen förbättras till den grad att det ger en extra plats i kvalspelet. Det är ett fenomen som fram till nyligen enbart har varit teoriserat*. I min krönika använde jag den danska ligan som referens.

Ligans ranking förbättrades kraftigt under den senare delen av 00-talet. Mellan åren 2009 och 2013 var ligan rankad på en sextonde plats eller bättre. Under de åren började det samtidigt gå dåligt finansiellt för majoriteten av den danska superligans klubbar.

Räknar man bort FC Köpenhamn, så redovisade ligans övriga klubbar en samlad förlust på cirka 1 miljard danska kronor. En del kan förklaras med negativa effekter från finanskrisen. Men ligan upplevde också ett minskat publiksnitt i ligan under de åren vilket slog extra hårt mot de klubbar vars personalkostnader ökade i jakten på europa-platserna samt den desperata kampen att undvika de två platserna som leder till degradering från superligan.

Sedan 2012 har klubbarna genom aktieemissioner lyckats resa drygt 500 miljoner kronor i eget kapital vilket bland annat har resulterat i att antalet duktiga svenska spelare i ligan har börjat öka igen.

Hur som helst, saken är den att det enligt en färsk studie** finns empiriskt stöd till teorin om överinvesteringar på grund av ökad förväntan på exogena prispengar.

Författarna har analyserat om huruvida en föränding strukturen av prispengar förändrar investeringsbeteendet hos klubbarna. Slutsatsen är att i ligor där antalet platser till Champion League utökas så ökar investeringarna i talang ex-ante (i förväg). I de stora ligorna gäller det samtliga klubbar i ligan, men främst hos de klubbar som missat kvalplatsen marginellt under föregående period. Också den ledande klubben ökar sina investeringar, rimligen på grund av konkurrenternas ansträngningar.  En klassisk kapprustning. I mindre ligor däremot är effekten mindre. Den uppstår i första hand först när ligan får en direktplats till Champions League.

Det intressanta är att de finansiella problemen i den danska ligan (var inte med i studiens testgrupp) startade betydligt tidigare än vad de baserat på testresultaten borde ha gjort. Ligan fick sin direktplats till säsongen 2012/13. Då var den finansiella härdsmältan redan ett faktum. Kanske var det den starka klättringen på Uefa rankingen som medförde att de danska klubbledarna började räkna med att ligan skulle nå en direktplats senast 2012.

-------------------------------------------------

* Overinvestment inTeam Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck & Markus Lang - 2007

** Rank-OrderTournaments, Probability of Winning and Investing in Talent: Evidence fromChampions League Qualifying Rules - Colin Green, Fernando A. Lozano & Rob Simmons - 2015

Vad har egentligen blivit bättre i Djurgården?

I två års tid har jag ställt mig frågan om Djurgårdens ekonomi har blivit bättre?
2012 när resultatet såg bättre ut än på länge.
2013 när resultatet upplevdes som en katastrof.

I båda fallen var kontentan att resultatet inte säger allt. Vad säger då resultatet från 2014? Har ekonomin blivit bättre?

Ekonomin i den sportsliga organisationen har definitivt blivit bättre än vad den har varit mellan 2008 till 2012. De sportsliga resultaten har stabiliserats och man klubben har placerat sig på en sjunde plats i tabellen under de två senaste åren. Det är – med tanke på hur mycket pengar man har spenderat – ungefär vad man bör förvänta sig. Varken mer eller mindre. Den förbättrade ekonomin i sportorganisationen märks också i form av den förhållandevis stora vinst man gjort på transfermarknaden. För första gången på många år hade Djurgården spelare som var tillräckligt attraktiva på den internationella marknaden.

Ekonomin i marknadsorganisationen har inte blivit bättre. Den är medioker vilket figuren nedanför visar. Trots att Djurgården har flyttat in på en helt ny och modern arenafacilitet så har marknadsintäkterna inte ökat. Detta trots att det ges betydligt bättre förutsättningar att sälja företagspaket.

Ekonomin i övriga organisationen ser ut att ha blivit mycket sämre. Efter 2013 uppmärksammade jag att klubbens övriga kostnader hade ökat med 13 miljoner kronor jämfört med 2012. Något som skulle kunna förklaras med en mycket offensiv marknadsföringskampanj i samband med arenaflytten. Bland annat tog man fram en reklamfilm som sändes i TV4. Under 2014 har dock dessa kostnader inte minskat med mer än knappa 2 miljoner kronor vilket innebär att man under förra året fortfarande låg på en ca 10 miljoner kronor högre övrig kostnadsmassa än vad man har gjort åren innan 2013.

Jämför vi kostnaderna i Djurgården Elitfotboll AB med Hammarby Fotboll AB som spelar sina matcher så samma arena så är det tydligt att det finns en enorm skillnad på kostnadssidan. Av Hammarbys 22 miljoner i övriga kostnader definieras 16 miljoner kronor som Evenemangs- och materialkostnader. Vad är det som kostar att göra i Djurgården?

Djurgården har som mål att bli ett allsvenskt topplag och komma ut i Europa. För att lyckas med det så kan man inte spara in mer på den sportsliga organisationen. Personalkostnaderna kan med andra ord inte minska särskilt mycket. 42 miljoner kronor är ungefär lika stort som både det allsvenska medlet sam t allsvenska medianen.

Det man behöver göra är att öka intäkterna kraftigt. Och få bukt med sina övriga kostnader som 2014 låg på mer än 60 procent av omsättningen. Lyckas man inte med det så kommer man att uppleva problem med att nå sina sportsliga mål.

Resultatutveckling i Djurgården Elitfotboll AB:

Ironiskt nog bara förlorare i Nordin Gerzic transfern‏

För ganska exakt tre år sedan skrev jag detta blogginlägg där jag funderade kring rationalen bakom Nordin Gerzic först förlängda kontrakt med Örebro SK och sedan transfereringen av det till IFK Göteborg. Genom att spelare och klubbar skriver långa kontrakt med varandra så kan de flytta över förmögenhet (rent) från den klubb som sedan rekryterar spelaren i fråga. Den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet och där klubbens pay-off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både för den säljande klubben men också till spelaren som man måste locka över. Att den köpande klubben tycker att det trots allt är en bra affär beror på att man tror sig kunna få tillräckligt stor nytta av spelaren så att pengarna kan tjänas ihop tack vare sportslig framgång och/eller att rekryteringen leder till att klubbens spelarportfölj ökar i värde (överföring av kunskap och kompetens).

I fallet med Nordin Gerzic hände följande: Den säljande klubben kunde inte förvalta pengarna väl och degraderades från allsvenskan. Spelarens prestationer försämrades hos den köpande klubben. Generellt borde åtminstone Örebro och Gerzic ha varit vinnare i dessa affärer. IFK Göteborg behövde inte nödvändigtvis vara det. Nu blev alla tre parterna ironiskt nog förlorare. Ett bra exempel på komplexiteten i fotbollsverksamheten och att ekonomiska modeller inte kan förutse framtiden.

Gerzic affären var bara toppen på isberget i IFK Göteborg. Idag presenterade klubben sitt bokslut för 2014 och det har i en veckas tid ryktats om ett minusresultat. Det blev till slut lite mer än vad ryktena sade. Minus 10 miljoner kronor på den nedersta raden. För en mer detaljerad sifferanalys rekommenderar jag den initierade bloggen Bluewhite &Lilywhite. 

Här kommer istället lite egna funderingar.

Utöver att IFK Göteborg subventionerade Örebro SK i deras lån av Gerzic och Sobralense så kom IFK till sist överens med Gerzic om att teminera kontraktet i förtid vilket rimligen skapade en kostnad som belastade fotbollens elittrupp och i förlängningen 2014 års resultat.

Förutom Gerzic och Sobralense så misslyckades klubben med en av sina profilvärvningar, Malick Mané som rimligen också medförde en betydande kostnad på resultaträkningen. May Mahlangu kom förvisso igång under hösten men hans ettårskontrakt kostade nog mer än vad det smakade. Kanske hade dessa pengar kunnat investeras bättre.

Dåliga rekryteringar leder till att man får värva nya spelare för att försöka ersätta de som inte presterar. Är man tillräckligt dålig och upprepar detta för ofta hamnar man till slut i ett prekärt finansiellt läge där kostnaderna inte längre kan täckas av intäkter som en spelatrupp generarar genom goda sportsliga resultat (i första hand publik & spons) samt genom ett ökat marknadsvärde på spelarnas kontrakt. IFK Göteborg har trots flera dåliga rekryteringar de senaste åren ändå lyckats göra ett antal goda förvärv, till exempel Lasse Vibe och Ludwig Augustinsson. Klubben har också under de två senaste säsongerna lyckats placera sig på en hög tabellplacering vilket bevisar att man trots allt har ett visst värde i sin spelartrupp. 

Missarna i rekryteringen har inte varit tillräckligt stora för att försämra klubbens prestationer på planen. Däremot har de varit tillräckliga för att erodera klubbens egna kapital.

Det trots allt kraftigt negativa resultatet i sig är inte bekymmersamt. Klubbens rekryteringsarbete under vintern är om något en indikation på att ökningen av kostnaderna för fotbollens elittrupp är av engångskaraktär och inte kommer att belasta finanserna efter 2014. Det som är bekymmersamt är osäkerheten om huruvida IFK Göteborg kan förbättra sitt rekryteringsarbete framgent. Det egna kapitalet kan inte minska hur länge som helst.

De senaste 9 säsongerna har IFK Göteborg sålt spelarkontrakt för i genomsnitt lite drygt 20 miljoner kronor om året. Det är egentligen inte särskilt märkvärdigt. Klubben har ambitioner att vara ett topplag vilket medför att man har spelare i truppen som förr eller senare blir attraktiva på marknaden. Att tjäna pengar på att sälja spelarkontrakt kommer man också fortsätta att behöva göra om man vill ha en tillräckligt stark trupp som varje år kan utmana om topplaceringar. Ett förbättrat rekryteringsarbete kommer inte ändra på det faktumet däremot leder det till att IFK återigen kommer att kunna förstärka sitt egna kapital.

Under 2015 kommer man dels få in hela transferintäkten från försäljningen av Ludvig Augustinssons kontrakt till FC Köpenhamn. Erfarenheten säger att IFK kommer att göra fler affärer under året. Det behöver inte nödvändigtvis vara Lasse Vibe. Det är inte säkert att hans kontrakt värderas tillräckligt högt på marknaden för att det ska överstiga den nytta som han tillför IFK Göteborg.

Det finns som jag ser det två större osäkerhetsfaktorer hos IFK Göteborg:

Det egna kapitalet har minskat till 13 miljoner kronor. Det finns idag ingen huvudsponsor på plats. Utan de dåliga affärerna hade IFK Göteborg varit betydligt bättre positionerade och man hade kunnat ta större risker för att utmana Malmö FF. Nu har man blottat sig mot mindre konkurrenter och får agera mer försiktigt.

Det begränsar Mats Grens handlings- samt felutrymme dels i rekryteringsarbetet men också i arbetet med att förlänga kontrakten med duktiga spelare i den egna truppen. Det senare kan i värsta fall påverka klubbens förmåga att tjäna pengar på sålda spelarkontrakt negativt. 

Kommer Premier League TV cash bonanza erodera Champions League?

Åttondelsfinaler i Champions League. Jag har sammanställt utvecklingen av personalkostnaderna för tolv av de sexton lag som är kvar i turneringen. Anledningen till att fyra klubbar inte finns med är att fullständig data saknades. Dock befinner sig dessa i medelklasszonen. Det finns några intressanta iakttagelser man kan göra.

Trendlinjerna är exklusive PSG och Manchester City. Premier Leagues minsta lag definierar som det lag som har lägst intäkter i ligan. Personalkostnaderna för det laget är uppskattade försiktigt. 60 procent av de förväntade intäkterna från och med 2016 då Premier Leagues nya TV avtal aktiveras.

Det finns en tydlig trend där vi ser ett gäng superklubbar vars personalkostnader ökar betydligt snabbare än omvärdlen. Det är logiskt. Superklubbarna kan attrahera de stora stjärnorna och blir på så sätt inte bara framgångsrika på fotbollsplanen. De blir också attraktiva på den globala marknaden vilket ger en större tillväxt på sponsorsidan. Det som kännetecknar superklubbarna är att de har en framgångsrik historia och att de har lyckats kapitalisera den när kommersialiseringen och globaliseringen har tagit fart.  Vi ser också hur Paris SG och ManCity har tagit steget upp till denna supergrupp.

Bland medelklassen har Dortmund upplevt ett uppsving i resurser. Denna tillväxt har dock stannar av. Dortmund är idag den näst största klubben i Europas överlägset största ekonomi. Det är fascinerande hur långt efter i form av resurser klubben trots allt befinner sig från supergruppen. Medelklassen upplever en svag tillväxt. Vi har under årens lopp sätt flera medelklassklubbar nå långt i Champions League. Porto vann turneringen 2004. Dortmund gick till final 2013 vilket också Atletico gjorde 2014. Schalke 04 i semifinal 2011.

Alla duktiga spelare får inte plats hos Superklubbarna. De är inte tillräckligt många. Förutom slumpen (lottning och på planen) har det troligen bidragit till att superklubbarna inte har varit helt överlägsna i Champions League. Premier Leagues nya TV avtal är ett potentiellt problem här. Den förhållandevis jämnlika distributionen av TV pengar i England kommer göra den fattigaste klubben i Premier League rikare än medelklassgruppen. I värsta fall kommer dessa klubbar att dränera den europeiska medelklassen på talang. Problemet är att majoriteten av Premier Leagues klubbar aldrig kommer att spela i Champions League.

Det hela borde leda till två olika karriärsval för ett antal spelare. Tjäna större pengar i England men bara möta Englands stora klubbar eller tjäna mindre pengar hos medelklassen men få chansen att mäta sig med giganterna i de europeiska cupturneringarna.

Trendlinjerna är exklusive PSG och Manchester City. Premier Leagues minsta lag definierar som det lag som har lägst intäkter i ligan. Personalkostnaderna för det laget är uppskattade försiktigt. 60 procent av de förväntade intäkterna från och med 2016 då Premier Leagues nya TV avtal aktiveras.

Osynligahanden avslöjar - underskott i driften också 2016

Under de senaste dagarna har det figurerat uppgifter om att IFK Göteborg kommer att redovisa ett negativt resultat på fem miljoner kronor eller mer. Det avviker en hel del från de bedömningar som initierade bloggskribenter i IFK sfären har gjort. Bedömningar som har baserats på mycket rimliga antaganden.

Om nu ryktena om årets negativa resultat stämmer så är det mycket svagt. Men det är inte nödvändigtvis resultatet på den nedersta raden som är dåligt. Det är inget fel att som fotbollsklubb dra på sig kostnader för att nå sportslig framgång, på kort och på längre sikt. Analysen bör utgå från var IFK Göteborg befinner sig styrkemässigt idag jämfört med föregående vår. I förhållande till sina konkurrenter. Men nog om det nu. Det finns inga siffror att analysera.

Låt oss istället prata handel med spelarkontrakt. För ännu en gång kommer frågan om driftresultatet att aktualiseras och diskuteras i oändlighet denna vår.

Det är i februari det börjar. Varje år. Tidnigarna skriver om hur många miljoner fotbollsklubbarna går back om de inte hade sålt spelarkontrakt. Supportrarna hänger på. Räknar post för post. Vi får höra klubbdirektörerna uttala sig om att man minsann ska ha ett positivt driftresultat, detta år. Då jävlar.
Ett år senare är visan densamma. Olof Lundh skriver att det är som filmen Måndag hela veckan. En fantastisk bra liknelse.

Så varför matchar inte kostnaderna med intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt. Varför säljer fotbollsklubbar spelarkontrakt? Gör man det för att rädda boksluten? En anledning är redovisningstekniska skäl. Ju högre transferintäkter, desto högre driftunderskott. Säljer man ett spelarkontrakt i januari eller i juli/augusti så väntar man inte till kommande årsskifte med att rekrytera nya spelare. Man gör det samma år vilket har en negativ inverkan på driftresultatet eftersom hela sign-on belastar personalkostnaderna det år som kontraktet med spelaren skrivs under.

En annan anledning är att klubbarna helt enkelt räknar med att sälja spelare. Ju mer solid balansräkning man har i grunden desto större höjd kan man ta för spelaraffärer. Detta gör man av den enkla anledningen att man vill kunna klämma in så mycket talang i spelartruppen som bara är möjligt.

Om vi tittar på till exempel IFK Göteborg. Det är ett rimligt antagande att klubben, deras supportrar och media anser att de ska ha liknande sportsliga ambitioner som AIK.

De senaste 9 säsongerna (sedan 2006) har dock IFK Göteborgs årliga intäkter, exklusive spelarförsäljningar varit i genomsnitt 20 miljoner lägre än motsvarande intäkter har varit för AIK. Det är en inte helt obetydlig summa pengar som påverkar IFK:s konkurrenskraft gentemot AIK negativt.

För att kompensera för det så säljer IFK Göteborg spelarkontrakt. Man har till och med varit ganska duktiga på att göra det. I genomsnitt har man under samma period sålt spelarkontrakt för 20 miljoner kronor om året. Bara två av nio år har IFK sålt spelarkontrakt för mindre än 10 miljoner kronor. Det motsvarar närmare 20 procent av klubbens totala intäkter och IFK närmar sig tack vare det AIK:s storlek på ekonomin.

AIK å sin sida behöver hålla IFK på behörigt avstånd. Klubbens intressenter förväntar sig inget sämre än att klubben ska ha minst lika stora sportsliga ambitioner som IFK Göteborg. Därför säljer AIK också spelarkontrakt. Sedan 2006 har man i genomsnitt sålt spelarkontrakt för 11 miljoner kronor per år. Under enbart tre av nio säsonger har man sålt spelarkontrakt för mindre än 6 miljoner kronor. Denna inkomstkälla motsvarar lite drygt 10 procent av AIK:s totala intäkter.

Spelarkontrakt-försäljningarna har bidragit till att IFK Göteborg har kunnat hålla 4.4 i genomsnittlig ligaplacering sedan 2006 och samtidigt öka sitt egna kapital från 4 miljoner vilket man hade 2006 till 24 miljoner kronor (2013). AIK:s kontraktförsäljningar har bidragit till att AIK har kunnat hålla 3.7 i genomsnittsplacering under samma tidsperiod. Till stor del har man kunnat göra det tack vare att spelarkontrakt-försäljningarna har försvarat inkomstövertaget, även om det har minskat något. Liknande förhållanden gäller mellan alla andra klubbar i samma liga. 

Som ni märker är spelarkontrakt-försäljningar inte några extraordinära intäkter för vare sig IFK Göteborg eller AIK. Det är en betydligt mer extraordinär händelse om man inte säljer spelakontrakt något år. Det är en konsekvens av att klubbarna har toppambitioner vilket medför att man har spelare i sin trupp som är tillräckligt bra för att vara attraktiva för klubbar med i andra ligor, med betydligt större plånböcker. Dessa spelare kommer i slutändan att lämna ändå.

Det finns klubbar nere på kontinenten som framgångsrikt har utvecklat sin affärsmodell kring spelaraffärer. Två av dessa möts i Champions League åttåndelsfinalerna. 30 procent av FC Basels intäkter kommer från spelarförsäljningar och FC Porto är än värre med 40 procent. Båda klubbarna har tack vare det kunnat konkurrera på fotbollsplanen med lag från betydligt större nationella marknader. Jag tror knappast att det pratas särskilt mycket om driftresultat i vare sig Schweiz eller Portugal.

Spelaraffärerna medför att Basel och Porto klubbar kan hålla en högre löpande kostandsmassa vilket rimligen genererar en högre talangnivå än vad man hade kunnat ha utan att ha tagit höjd för spelaraffärer. Den högre talangnivån bidrar rimligen också till att man har spelare som är attraktiva högre upp i näringskedjan vilket leder till högre försäljningspriser.

Så varför pratar klubbcheferna i Sverige varje år om att man siktar på ett positivt driftresultat, för att ett år senare inte leva upp till det? Kanske har de inte förstått att deras klubbar är pristagare och inte prissättare på den globala marknaden för talang. Man får generellt den talang och den placering som man betalar för. Det kan också vara så illa att de inte kan räkna.

Ett annat alternativ är att man försöker sända en signal till sina konkurrenter att man kommer att budgetera lägre kostnader. Syftet med det är att försöka få de andra klubbarna att budgetera lågt och försiktigt. Skulle konkurrenterna göra det så skulle man själv vinna på att budgetera med högre kostnader. Naturligtvis är den dominerande strategin här att alla budgeterar högt. En dominerande strategi är en strategi som för den nyttomaximerande klubben ger det bästa utfallet oavsett konkurrentens val. Driftunderskott blir på så sätt norm i ligan.

Oavsett kan vi räkna med att vi också kommande år kommer att läsa och höra mantrat om negativa driftresultat. Ända till den dagen fotbollens transfersystem upphör att existera.

Dags för allsvenska klubbarna att konspirera?

Inför säsongen 2006 började ett nytt TV avtal att gälla i Svensk fotboll. Det var en stor ökning från de föregående åren och ersättningen till de allsvenska klubbkollektivet ökade med 80 miljoner kronor. Jag kommer ihåg det väl. I väntan på rapportsäsongen i januari 2007 skrev jag, i ett av mina allra första blogginlägg, att man inte skulle vänta sig några stora effekter på den nedersta raden i resultaträkningen.

Anledningen till det är väldigt enkel. Det krävs duktiga spelare för att vinna matcher, att hamna på placeringar som leder till spel i Europacuperna eller att undvika degradering. Klubbarna använder därför sina nya pengar till att erbjuda spelarna bättre kontrakt. Men eftersom alla klubbar har fått ungefär lika mycket nya medel så förblir styrkeförhållandet oförändrat lagen emellan.

Redan under 2005 började de allsvenska klubbarnas kostnader att öka, hela 19% jämfört med 2004. Klubbarna visste redan innan 2006 om att ersättningen från sändningsrättigheter skulle öka kraftigt och började att öka sina kostymer i förtid i tron om att skaffa sig starkare trupper innan konkurrenterna. Mellan 2005 och 2007 ökade kostnaden för de allsvenska spelarlönerna med drygt 90 miljoner kronor, från 154 miljoner till 248 miljoner.

Nu är det dags igen. Enligt Fotbollskanalen kommer de ersättningen från sändningsrättigheter att öka från och med säsongen 2016. Från 135 miljoner till 180 miljoner kronor. En inte helt obetydlig ökning med 33%, i genomsnitt tre miljoner per klubb. Om klubbarnas beteende upprepar sig, så borde vi kunna se spelarna få bättre kontrakt redan under 2015.

För snart tre år sedan organiserade sig de svenska spelarna och krävde bättre villkor för sjukersättning i samband med skador. Man hotade med strejk. I samband med det skrev jag denna krönika @MagasinetOffside om att spelarna har mer att förlora än att vinna. Klubbarna betade redan så mycket i lön till spelarna som de bara kunde. En reglerad sjukersättning skulle i praktiken bara innebära att man flyttar över pengar från spelarnas lön till en försäkring. Däremot kunde det få klubbkollektivet att i framtiden själva försöka organisera sig.

Vanligtvis är det arbetarna som organiserar sig mot kapitalisterna med syfte att förhandla fram centrala avtal. Inom fotbollen är det i själva verket duktiga spelare som är kapitalister. Det besitter unika egenskaper - humankapital, som behövs för att klubbarna ska kunna vinna matcher. Därför kan man tycka att det är lite märkligt att inte klubbarna organiserat sig.

Fram till nu. I en krönika @Idrottensaffärer skriver jag om hur klubbarna i Premier League har samarbetat och lyckats med att exploatera spelarna. Deras finansiella överenskommelsen är inget annat än en succé. Tio klubbar har hittills redovisar sina bokslut för säsongen 2013-14. Nio av dem har redovisat svarta siffror. Det är redan en fler än de åtta av 20 som redovisade en vint före skatt säsongen innan.

Kanske ser de allsvenska klubbarna en chans att göra likadant och komma överens med varandra. Säg att man bara får använda 1/3 av ökningen i ersättningen från sändningsrättigheter till spelarkontrakt. Vill man öka dessa kostnader mer än så, så måste det matchas av en ökning i de andra inkomstkällorna. Matchdag, sponsring samt försäljning av spelarkontrakt.

Jag tror inte att talangnivån i allsvenskan skulle påverkas av det. Istället skulle befintliga spelare som ändå inte är tillräckligt attraktiva på den internationella marknaden inte få bättre ersättning som annars troligen skulle bli fallet.

Rapportsäsongen igång

Det har varit något av en ekonomidag för de allsvenska klubbarna. I Barometern* avslöjar Kalmar FF:s klubbdirektör att klubben redovisar en förlust på 8 miljoner kronor för 2014. Samuelsson menar att man inte når upp på intäktssidan. Det är uppenbart att klubben ännu inte har lycksats kapitalisera sin nya arena. Beläggningen är låg. Av 183 000 platser under de 15 allsvenska omgångarna 2014 fyllde man endast 92 000. Det här måste man förbättra annars kan det gå snabbt utför med det egna kapitalet som ännu är förhållandevis stort, 49mkr. Det blir däremot inte enkelt. Den ökade kapitalkoncentrationen i allsvenskan gör det svårare för klubbar i Kalmar FF:s storlek att etablera sig högre upp i tabellen.

Halmstad BK redovisar en förlust på närmare 6 miljoner kronor** och har efter 2014 ett negativt eget kapital. Givet sin kostnadsstruktur har HBK alldeles för låga intäkter för att spela i allsvenskan. Lycka man inte öka intäkterna så kommer man förr eller senare att degraderas och ersättas av ett annat lag i den högsta serien. IFK Norrköping redovisar en rörelseförlust på 2 miljoner kronor i sin koncernredovisning**. Man har dock sålt mark med en reavinst på 33 miljoner kronor vilket innebär att klubbens egna kapital ökar till dryga 40 miljoner kronor.

AIK Fotboll AB släppte sitt bokslut idag, plus 14 miljoner kronor***. Det egna kapitalet uppgår till 31 miljoner kronor. Inom kort förväntas IFK Göteborg redovisa en vinst på ca 20 miljoner kronor****. Gör man det så kommer man att ha ett eget kapital på cirka 45 miljoner kronor. Och så Malmö FF då. En stor del av premierna från Champions League kommer att landa på 2014 års bokslut. En betydande del (market-pool) lär landa först 2015. Under 2015 kommer också reavinsterna för vinterns stora kontraktförsäljningar att hamna.

Det vi ser är en tydlig kapitalkoncentration. Det är något som vi faktiskt redan har märkt i tabellen under de senaste säsongerna. Malmö FF, AIK och IFK Göteborg har figurerat i toppen under de senaste åren. När 2014 väl är summerat så kommer Malmö FF, IFK Göteborg och AIK tillsammans också att ha cirka 60 procent av allsvenskans samlade egna kapital. Efter 2015 lär topp tre klubbarnas kapitalandel öka än mer, i första hand tack vare Malmö FF.

Problemet med de andra kapitalstarka klubbarna (KFF och Häcken) är att de har idag alldeles för små intäkter relativt topplagen för att kunna omsätta sitt kapital så att det får en signifikant effekt i tabellen. Här är det viktigt att de investerar sitt kapital väl för att kunna öka intäkterna och på så sätt kunna växa.

Det återstår att se om den pågående kapitalkoncentration kommer att fortsätta. Precis så som vi har sett ske i andra ligor i runt om i Europa som ligger flera år före Sverige i termer av kommersialisering.

Det som skulle kunna sakta ner den processen är stockholmsfotbollen som ser ut att få en nytändning. Förra gången det begav sig så ledde det till ökad konkurrens i det allsvenska toppskiktet vilket naturligtvis medförde att de allsvenska klubbarnas finanser blev svagare. Detta trots att allsvenskans intäkter i det närmaste fördubblades under dessa år.

Mellan 1999 och 2004 halverades allsvenskans samlade egna kapital, från närmare 150 miljoner kronor till 60 miljoner. 2004 var det egna kapitalet som mest jämlikt fördelat i hela allsvenskan vilket i allra högsta grad bidrog till att vi har sett väldigt många olika svenska mästare åren däromkring.

---------------------------------------------------------
* KFF backar åtta miljoner
** HBK Årsredovisning 2014
***  AIK Fotboll AB Bokslutskommuniké 2014
**** Bluewhite & Lilywhite

Antecknat från vinterns svenska transfermarknad

Malmö FF ser ut att denna vinter ha sålt spelarkontrakt för närmare 100 miljoner kronor, brutto. Jag har skrivit om en krönika i IdrottensAffärer om rationalen i spelarförsäljningar i allsvenskan. Ni kan läsa den här. 

Kort sammanfattat: De mindre klubbarna säljer spelarkontrakt för att kompensera intäktsgapet till de större klubbarna. De större klubbarna å sin sida använder sig också av transfermarknaden. Ju större intäkter en klubb har, desto mer värda blir spelarna för dem vilket innebär att storleken på affärerna blir större. Ironiskt nog ökar därmed det ekonomiska gapet mellan klubbarna ännu mer. 

I ekonomiekot för ett antal månader sedan pratade vi om huruvida Malmö FF skulle komma att dominera svensk fotboll den kommande tiden tack vare de stora premierna man får från sitt deltagande i Champions League. Jag menar att Malmö FF har nått dit man är tack vare att man har varit duktig på att scouta och utveckla spelare och tack vare det har kunnat hitta bra affärer.  Champions League skulle därmed ge en grund som ger möjligheter att göra ännu bättre affärer framgent. Det som vi har sett de senaste veckorna tycker jag är ett bra exempel på det. Min prognos ligger därmed kvar. 7 SM guld på 10 år. Ett fåtal andra klubbar får konkurrera om resterande tre mästerskapen.

----------------------

Enligt Fotbolldirekt vill Elfsborg köpa kontraktet med J-Södras 19 årige Jesper Manns som har 32 matcher i Superettan på meritlistan. J-Södra uppges kräva 1.5 – 2 miljoner kronor vilket Elfsborg tycker är på tok för mycket. Men är det verkligen det? Hur mycket kostar det att utveckla en egen spelare? Vi känner inte till Elfsborgs kostnad, men vi vet att IFK Göteborg betalar 1.7 miljoner kronor för varje spelare som kommit från den egna akademin och fått kontrakt med A-laget. Utan erfarenhet från spel på seniornivå inom svensk elitfotboll.
-----------------------
Hammarby har bland annat rekryterat Måns Söderqvist (21) och Oliver Silverholt (20). Båda med meriter från U21 landslaget. Bajen fick betala någonstans mellan enhalv och en miljon tillsammans för båda två i utbildningsbidrag till spelarnas förre detta klubbar. Detta kan sättas i relation med 1.25 miljoner vilket var kostnaden för varje - från det till slut nedlagda projektet HTFF – uppflyttad spelare som fick speltid i A-laget.
------------------------
Professor Stefan Szymanski menar - för många säkert lite provocerande - att det egentligen är någon mening att fostra egna talanger när man kan förvärva talang på marknaden. Han har troligen rätt, så länge inte för många slutar att producera eget så att priset sticker iväg på grund av brist.
------------------------
Det pratas väldigt ofta om giriga spelare som utnyttjar sin rätt att vänta ut kontraktet och tack vare det själva få bättre villkor i kommande klubb. Det har gått så långt att SEF:s ordförande Lars Christer Olsson har krävt att Erik Hamrén ska porta bosmanflyktade spelare från landslaget.

Men saken är den att klubbarna själva är minst lika giriga. I Borås Tidning kan man läsa om hur Elfsborg försökte exploatera Alibek Alievs talang genom att erbjuda honom ett lärlingkontrakt trots att klubbens ledning tyckte att han var värd betydligt mer än så. Så fort CSKA Moskva dök upp så steg plötsligt Elfsborg fram med ett A-lagskontrakt. Enligt BT kostade det CSKA 2.8 miljoner kronor att köpa loss Alievs kontrakt från Elfsborg.
-------------------------
När Malmö FF kvalificerade sig till gruppspelet i Champions League var en förhoppning hos väldigt många att de pengar som Malmö FF vinner i Europa kommer att distribueras vidare till andra allsvenska klubbar. Det ska ske genom att MFF förvärvar spelarkontrakt från sina svenska konkurrenter. På så sätt kommer pengarna att komma fler till godo. Men varför skulle Malmö FF hjälpa sina konkurrenter, om de inte nödvändigtvis behöver göra det? För konkurrenter är precis vad de är. Och konkurrenter försöker man hela tiden att hålla på avstånd.

Hittills har Malmö FF rekryterat Oscar Lewicki och Jo Inge Berget på free-transfer, Tobias Sana från Ajax samt 17 årige Erik Andersson från Landskrona. Den senare sägs ha gett div 1 klubben 2 miljoner kronor.

Malmö FF:s beteende är långt ifrån unikt. Sedan säsongen 2008-09 har FC Köpenhamn vunnit 50 miljoner euro i premier från Uefa. Under den tiden har FCK köpt spelarkontrakt från andra klubbar för ca 35 miljoner euro. Från sina danska konkurrenter har man dock inte förvärvat spelarkontrakt för mer än 5 miljoner euro. Däremot har FCK under samma period förvärvat spelarkontrakt från allsvensken för ca 10 miljoner euro. Dubbelt så mycket av pengarna har med andra ord distribuerats till svensk fotboll än internt i den danska fotbollen.

Kanske är det så att de allsvenska klubbledarna får hoppas på ett mer frekvent deltagande för våra grannländer i Champions League. Det ger troligen bättre möjligheter till positiv cash-flow.