Osynligahanden avslöjar - underskott i driften också 2016

Under de senaste dagarna har det figurerat uppgifter om att IFK Göteborg kommer att redovisa ett negativt resultat på fem miljoner kronor eller mer. Det avviker en hel del från de bedömningar som initierade bloggskribenter i IFK sfären har gjort. Bedömningar som har baserats på mycket rimliga antaganden.

Om nu ryktena om årets negativa resultat stämmer så är det mycket svagt. Men det är inte nödvändigtvis resultatet på den nedersta raden som är dåligt. Det är inget fel att som fotbollsklubb dra på sig kostnader för att nå sportslig framgång, på kort och på längre sikt. Analysen bör utgå från var IFK Göteborg befinner sig styrkemässigt idag jämfört med föregående vår. I förhållande till sina konkurrenter. Men nog om det nu. Det finns inga siffror att analysera.

Låt oss istället prata handel med spelarkontrakt. För ännu en gång kommer frågan om driftresultatet att aktualiseras och diskuteras i oändlighet denna vår.

Det är i februari det börjar. Varje år. Tidnigarna skriver om hur många miljoner fotbollsklubbarna går back om de inte hade sålt spelarkontrakt. Supportrarna hänger på. Räknar post för post. Vi får höra klubbdirektörerna uttala sig om att man minsann ska ha ett positivt driftresultat, detta år. Då jävlar.
Ett år senare är visan densamma. Olof Lundh skriver att det är som filmen Måndag hela veckan. En fantastisk bra liknelse.

Så varför matchar inte kostnaderna med intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt. Varför säljer fotbollsklubbar spelarkontrakt? Gör man det för att rädda boksluten? En anledning är redovisningstekniska skäl. Ju högre transferintäkter, desto högre driftunderskott. Säljer man ett spelarkontrakt i januari eller i juli/augusti så väntar man inte till kommande årsskifte med att rekrytera nya spelare. Man gör det samma år vilket har en negativ inverkan på driftresultatet eftersom hela sign-on belastar personalkostnaderna det år som kontraktet med spelaren skrivs under.

En annan anledning är att klubbarna helt enkelt räknar med att sälja spelare. Ju mer solid balansräkning man har i grunden desto större höjd kan man ta för spelaraffärer. Detta gör man av den enkla anledningen att man vill kunna klämma in så mycket talang i spelartruppen som bara är möjligt.

Om vi tittar på till exempel IFK Göteborg. Det är ett rimligt antagande att klubben, deras supportrar och media anser att de ska ha liknande sportsliga ambitioner som AIK.

De senaste 9 säsongerna (sedan 2006) har dock IFK Göteborgs årliga intäkter, exklusive spelarförsäljningar varit i genomsnitt 20 miljoner lägre än motsvarande intäkter har varit för AIK. Det är en inte helt obetydlig summa pengar som påverkar IFK:s konkurrenskraft gentemot AIK negativt.

För att kompensera för det så säljer IFK Göteborg spelarkontrakt. Man har till och med varit ganska duktiga på att göra det. I genomsnitt har man under samma period sålt spelarkontrakt för 20 miljoner kronor om året. Bara två av nio år har IFK sålt spelarkontrakt för mindre än 10 miljoner kronor. Det motsvarar närmare 20 procent av klubbens totala intäkter och IFK närmar sig tack vare det AIK:s storlek på ekonomin.

AIK å sin sida behöver hålla IFK på behörigt avstånd. Klubbens intressenter förväntar sig inget sämre än att klubben ska ha minst lika stora sportsliga ambitioner som IFK Göteborg. Därför säljer AIK också spelarkontrakt. Sedan 2006 har man i genomsnitt sålt spelarkontrakt för 11 miljoner kronor per år. Under enbart tre av nio säsonger har man sålt spelarkontrakt för mindre än 6 miljoner kronor. Denna inkomstkälla motsvarar lite drygt 10 procent av AIK:s totala intäkter.

Spelarkontrakt-försäljningarna har bidragit till att IFK Göteborg har kunnat hålla 4.4 i genomsnittlig ligaplacering sedan 2006 och samtidigt öka sitt egna kapital från 4 miljoner vilket man hade 2006 till 24 miljoner kronor (2013). AIK:s kontraktförsäljningar har bidragit till att AIK har kunnat hålla 3.7 i genomsnittsplacering under samma tidsperiod. Till stor del har man kunnat göra det tack vare att spelarkontrakt-försäljningarna har försvarat inkomstövertaget, även om det har minskat något. Liknande förhållanden gäller mellan alla andra klubbar i samma liga. 

Som ni märker är spelarkontrakt-försäljningar inte några extraordinära intäkter för vare sig IFK Göteborg eller AIK. Det är en betydligt mer extraordinär händelse om man inte säljer spelakontrakt något år. Det är en konsekvens av att klubbarna har toppambitioner vilket medför att man har spelare i sin trupp som är tillräckligt bra för att vara attraktiva för klubbar med i andra ligor, med betydligt större plånböcker. Dessa spelare kommer i slutändan att lämna ändå.

Det finns klubbar nere på kontinenten som framgångsrikt har utvecklat sin affärsmodell kring spelaraffärer. Två av dessa möts i Champions League åttåndelsfinalerna. 30 procent av FC Basels intäkter kommer från spelarförsäljningar och FC Porto är än värre med 40 procent. Båda klubbarna har tack vare det kunnat konkurrera på fotbollsplanen med lag från betydligt större nationella marknader. Jag tror knappast att det pratas särskilt mycket om driftresultat i vare sig Schweiz eller Portugal.

Spelaraffärerna medför att Basel och Porto klubbar kan hålla en högre löpande kostandsmassa vilket rimligen genererar en högre talangnivå än vad man hade kunnat ha utan att ha tagit höjd för spelaraffärer. Den högre talangnivån bidrar rimligen också till att man har spelare som är attraktiva högre upp i näringskedjan vilket leder till högre försäljningspriser.

Så varför pratar klubbcheferna i Sverige varje år om att man siktar på ett positivt driftresultat, för att ett år senare inte leva upp till det? Kanske har de inte förstått att deras klubbar är pristagare och inte prissättare på den globala marknaden för talang. Man får generellt den talang och den placering som man betalar för. Det kan också vara så illa att de inte kan räkna.

Ett annat alternativ är att man försöker sända en signal till sina konkurrenter att man kommer att budgetera lägre kostnader. Syftet med det är att försöka få de andra klubbarna att budgetera lågt och försiktigt. Skulle konkurrenterna göra det så skulle man själv vinna på att budgetera med högre kostnader. Naturligtvis är den dominerande strategin här att alla budgeterar högt. En dominerande strategi är en strategi som för den nyttomaximerande klubben ger det bästa utfallet oavsett konkurrentens val. Driftunderskott blir på så sätt norm i ligan.

Oavsett kan vi räkna med att vi också kommande år kommer att läsa och höra mantrat om negativa driftresultat. Ända till den dagen fotbollens transfersystem upphör att existera.