Premier League - cash bonanza

Budgivningen om sändningsrättigheterna till Premier League i Storbritannien är färdig. Idag presenterade Premier League resultatet av auktionen. Som jag skrev i detta inlägg utökade ligan antalet matcher som kanalbolagen får sända live i TV från 138 till 154. Antalet paket som kanalbolagen skulle buda på skulle därmed öka från sex till sju.

Konkurrensen om rättigheterna var stenhård. Sky lyckades försvara sin marknadsledande position och lade beslag på de fem paket (som bolaget maximalt fick köpa) vilket ger dem rättighet att sända 116 matcher. Men det kostade. I en analys av BSkyB gjord av Goldman Sachs i vintras prisades en ökning på 20% i priset för sändningsrättigheterna. Det blev mycket mycket mer än så.

Under den nuvarande perioden betalar Sky tillsammans med Espn £1.8 miljarder för de 138 matcher som sänds per säsong. Den nya treårsperioden som startar säsongen 2012-13 kostar Sky och Brittish Telecom £3.018 miljarder. Det betyder att ligan får £1 miljard per säsong från betal tv abonemang. Utöver det kommer även ett par andra paket (icke live) att säljas, bland annat "Match of the Day highlights". Idag betalar BBC £170 miljoner för denna rättighet. Figuren nedan visar den enorma utvecklingen som Premier League har haft på sina sändningsrättigheter sedan starten.

I höst kommer ligan att sälja sändningsrättigheterna till de kanalbolag som sänder ligan utanför de brittiska öarna. Det är inte orimligt att värdet på dessa fördubblas från nuvarande period. Det skulle i såfall innebära att Premier Leagues intäkter från sändningsrättigheter når £2 miljarder per säsong.

Så vad innebär det? De engelska klubbarnas köpkraft ökar markant. Vi kan förvänta oss ett talanginflöde till Premier League från de andra europeiska ligorna. Detta talanginflöde kunde dock ha varit än större om nu inte ligan hade infört home grown regelverket. Jag skrev om det i detta inlägg. En del av pengarna kommer därför att bara cirkulera internt inom det engelska ligasystemet utan att arbeta särskillt effektivt.

Spelarna kommer naturligtvis att få den största delen av pengarna. Konkurrensen mellan klubbarna om stjärnornas signaturer kommer i kombination med de ökade intäkterna att orsaka en löneinflation.

Vi kommer troligtvis att se en ökad transferaktivitet redan under de närmast kommande transferfönstren eftersom klubbarna vet om att högre intäkter är på väg och kommer därför att prisa in dessa i de spelarkontrakt man förvärvar.

Eftersom TV intäkterna distribueras till samtliga klubbar i Premier League så kommer kostnaden att degraderas från ligan att öka dramatiskt. Det kan leda till stora överinvesteringar bland de klubbar som kämpar för att undvika nedflyttning. Ligan kommer därför troligtvis att öka storleken på de fallskärmsbetalningar som man betalar till de klubbar som degraderas. Det innebär att de degraderade klubbarna kommer att få betydligt större resurser än de klubbar som de möter i Championship och som saknar dessa intäkter. Det är därför inte helt omöjligt att vi kommer att få se färre nya klubbar i Premier League. Vill det sig riktigt illa så är man på väg mot en i praktiken stängd liga med ca 26 klubbar som roterar på de 20 platser som Premier League består av. 

Premier League - Deleveraging Process

För knappt en vecka sedan släppte Deloitte årets Annual Review of Football Finance där man analyserar intäkts- och kostnadstrenderna i europeisk toppfotboll i allmänhet och engelsk i synnerhet. Årets rapport visar en ganska tydlig trend att balansen i böckerna bland klubbarna i Premier League håller på att förbättras. Säsongen 2009-10 redovisade enbart fyra klubbar svarta siffror. Säsongen 2010-11 hade det antalet fördubblats och åtta klubbar av tjugo redovisade vinst före skatt.

Figuren visar det samlade resultatet före skatt för Premier League klubbarna säsongen 2010-11. (£ miljoner)

När vi tittar på vinsten före skatt för hela Premier League så ser det i en första anblick ganska rött ut men om vi räknar bort Manchester City vars förlust förklaras av klubbens mål att nå toppen av den europeiska fotbollens näringskedja så ser vi en mycket tydlig resultatförbättring. Jämfört med säsongen 2009-10 så förbättrades klubbarnas samlade resultat med nästan 40 procent.

Det vi också kan se är att ligaklubbarnas samlade skulder har minskat ganska kraftigt under de senaste två säsongerna (säsongen 2010-11 är alltså den senaste som finansiell data finns tillgänglig för). Framför allt är det skulder till banker och kreditinstitut som har minskat mycket kraftigt. Klubbarnas samlade räntekostnader har också mer än halverats. Från £235 miljoner säsongen 2009-10 till £102 miljoner säsongen 2010-11.

Figuren visar de samlade skulderna för Premier League klubbarna (£ miljoner). Att den samlade nettot på bankslulderna är positivt beror på det för ett år sedan stora cash balanserna hos ManUtd och Arsenal. "Other Loans" utgörs till största del av de obligationslån som Arsenal och ManUtd har. "Soft loans" är de räntefria lån som klubbarnas ägare bokfört. Här står tre klubbar för nästan hela summan: Chelsea för £800 miljoner, Newcastle för £277m och Fulham för £200m.

Den enkla förklaringen till det är att bankerna själva håller på att konsolidera sina balansräkningar och inte längre är lika frikostiga med att låna ut pengar. Man vill helt enkelt inte längre låna till fotbollsklubbar. Men det är inte enbart bankerna som har dragit åt svångremmarna. Jag kan tänka mig att även klubbarnas ägare och deras ekonomi på ett eller annat sätt har påverkats av finanskrisen. De är därför inte längre lika villiga att finansiera sina klubbar som istället måste balansera upp sina böcker och närma sig självförsörjning så gott som det går.

Om vi tittar på klubbnivå så ser vi att de hårt sockerpappa-finansierade klubbarna Chelsea och Manchester City sticker ut ganska kraftigt på minussidan. Även om underskotten är mycket stora så lever dessa klubbar inte under något insolvens-hot så länge som deras ägare finansierar. Här finns även tungt ansvar på ägarna att om de väl bestämmer sig för att lämna klubbarna så bör de förbereda en exit genom att ändra klubbstyrningen med större fokus mot balans.

Figuren visar respektive klubbs profit/loss. (£ tusen)
(klicka på bilden för högre upplösning)

Det har som sagt skrivits väldigt mycket om Uefa Financial Fair Play. Det förefaller finnas en mycket romantiserad bild av att regelverket kommer att medföra en balans i mer eller mindre samtliga klubbars böcker. Men så kommer det naturligtvis inte att bli. Det finns två anledningar till att klubbar redovisar röda siffror. Det ena är att deras ägare finansierar klubbarna och de kan därför ha en större kostnadsmassa än de intäkter som matchdag, sponsorer och media genererar.

Den andra anledningen är att klubbarna verkar på en konkurrensmarknad som vilken annan som helst. Och på en sådan marknad finns det alltid vinnare och förlorare, oavsett vilken industri det än handlar om. De klubbar och företag som inte är tillräckligt duktiga straffas. I den stora världen utanför fotbollen går dåliga och innefektiva företag i konkurs eller köps upp. Inom fotbollen överlever däremot de allra flesta klubbarna. I vissa fall transformeras de till det bättre och i andra fall fortsätter de att drivas på ett dåligt sätt.

Det är också något som mycket tydligt syns i diagrammet. Både Liverpool och Aston Villa redovisar stora förluster av den enkla anledningen att de inte har presterat tillräckligt väl i förhållande till de resurser de förfogar över. Detsamma gäller också Blackburn, West Ham och Bolton som också har straffades genom degradering på grund av sportsliga meriter.

Samma mekanism gäller naturligtvis också i den så av många hyllade och hårt reglerade Bundesliga. För bara sex år sedan var Borussia Dortmund mycket nära att gå under och Enligt DFL Bundesliga Report 2012 så redovisade 6 av 18 klubbar i den högsta ligan en förlust under säsongen 2010-11. I Bundesliga 2 var situationen värre och hela 10 av 18 klubbar hade inte böckerna i balans och redovisade röda siffror.

Det är möjligt att Uefa eventuellt kan få bort Sugar Daddies från fotbollen. Mediokerhet däremot, den går inte att reglera bort.

Financial Fair Play - status 2011-12

Under den senaste tiden har vi fått läsa väldigt mycket om Uefa Financial Fair Play och om hur mycket det kan komma att förändra klubbarnas beteende. Men faktum är att vi inte bör förvänta oss någon större revolution. För ett par veckor sedan avslutades årets säsong av de europeiska cuperna: Totalt - inklusive kvalspel, deltog 236 klubbar. I sin senaste upplaga av Annual Review of Football Finance har Deloitte gjort en bild över 225 av dessa och om huruvida de hade klarat regelverket ifall att Uefa FFP hade varit på plats redan innan den nyss avslutade säsongen.

Vi kan se att 95 klubbar - vilket är så mycket som 42% av hela målgruppen inte är tillräckligt stora för att överhuvudtaget omfattas av regelverket. 77 klubbar har redovisat ett positivt resultat över en treårsperiod. Ytterligare 18 klubbar rymmer sig inom de €5 miljoner som man får ha i underskott och 29 klubbar klarar av de €45 miljonerna som klubbarna kan redovisa i förluster givet att de finansierar sig genom eget kapital eller "liknande". Denna nivå gäller under de första åren för att sedan minska till €30 miljoner.

Så lite som 6 klubbar uppfyllde med andra ord inte kraven. Och här är det mycket viktigt att tillägga att klubbarnas sätt att redovisa inte har varit i syfte att approchera ett regelverk. Det är snarare så att klubbarna har tagit extra kostnader och redovisat sämre resultat än vanligt för att sedan - när regelverket väl träder ikraft kunna peka på förbättringar.

Det är inte särskillt troligt att regleringarna kommer att ha någon större inverkan på hur de väletablerade storklubbarna kommer att bedriva sin verksamhet framgent. Däremot så kommer de allra största klubbarna att - givet att regelverket följs, skyddas från nyetableringar av "suggar daddy" finansierade klubbar.

Jag är lite nyfiken på om Michel Plating ännu har förstått hur vackert uppsnurrad han har blivit upp på läktaren av de väletablerade storklubbarna och om regelverket verkligen blev så som han hade tänkt sig från början. Å andra sidan hade styrelsen i ECA (European Club Association) som ju består av representanter från de allra största klubbarna aldrig skrivit under något som missgynnar dem.

Tänk att vi så länge har fått läsa så mycket om att fotbollen skulle vara så nära sin undergång och så är det inte mer än sex klubbar som i värsta fall skulle riskera att få fäktas lite med Uefa. Det är lite humor, faktiskt.

Brage mot ringrepen?

IK Brage är idag den klubb i Sverige som löper störst risk att bli av med elitlicensen. I bokslutet för 2011 redovisar klubben minus 3.1 miljoner kronor i eget kapital. Det är inte så lite eftersom man inte omsätter mer än 19.5 miljoner kronor.

Så här skriver Svenska Fotbollförbundet i sin genomgång av Superettans ekonomi:

IK Brage hade negativt eget kapital både 2010 och 2011. Klubben upprättade en handlingsplan för 2010 som visade att man skulle hämta hem det negativa kapitalet innan 2011 års slut. Handlingsplanen godkändes av Licens-nämnden, men klubben lyckades inte leva upp till den. Det innebär att IK Brage måste lämna in ett periodiserat bokslut per den 31 augusti 2012, som ska visa att de återhämtat det negativa egna kapitalet per det datumet

Hur stor är då risken att IK Brage blir av med elitlicensen? Det är nog omöjligt att svara på den frågan. Det beror dels på om man får hjälp från sin kommun och dels på licensnämndens godtycklighet. Brage är inte den första klubben att gå denna match.

Mellan 2007 och 2010 har åtta klubbar i Superettan redovisat ett negativt eget kapital och fått arbeta med handlingsplaner. Jönköping Södra har till exempel klarat sig med tre raka bokslut där man har redovisat ett negativt eget kapital. 2008 var det första och våren 2009 fick klubben sin handlingsplan för att återställa det egna kapitalet godkänd från licensnämnden. Men bokslutet för 2009 visade fortfarande ett negativt eget kapital. Dessutom hade det ökat från -0.9 till -1.2 miljoner kronor. 

Nästa steg var att visa ett periodiserat bokslut under hösten 2010 vilket man uppenbarligen klarade av. Dock inte bättre än att man bara månader senare återigen redovisade ett negativt eget kapital på -0.9 miljoner kronor. Återigen blev handlingsplanen godkänd. Under 2011 lyckades så J-Södra till slut redovisa ett positivt resultat och kunde nå ett eget kapital på +-0 i det senaste bokslutet. 

Kanske klarar sig Brage lika väl. Vi får hoppas på det. Men varför lägger svensk fotboll ner resurser på hela denna process? Det hela bygger på godtyckliga bedömningar från år till år. Och det är inte så att klubbarna kämpar för att klara själva elitlicensen utan framför allt för att undvika en konkurs. Det måste finnas en mängd andra projekt där ute där alla dessa arbetstimmar skulle göra mer nytta.

Vem tjänar egentligen på Euro 2012?

På fredag startar europamästerskapen i fotboll. Förberedelserna i både Polen och Ukraina har varit långa och mycket resurser har lagts på att få alla faciliteter som krävs att få plats. Enligt Polens största dagstidning - Gazeta Wyborcza har Polen och Ukraina allt som allt investerat €25 miljarder respektive €10 miljarder i infrastruktur.

Som sig bör så här nära inpå mästerskapen så börjar olika konsult- och revisionsbyråer att redovisa hur pass stora och positiva effekter som värdskapet kommer att ha för arrangörslandets ekonomi. Det som vi bör ha i åtanke här är att dessa undersökningar är beställda av arrangörerna själva och av de tjänstemän som behöver stöd för att kunna genomföra projekten. Majoriteten av de oberoende akademiska studier däremot ger en helt annan bild där konsulternas uppskattningar med råge överskattar verkligheten och att man i bästa fall når jämt upp.

Victor A. Matheson* gör en överblick över ekonomin i sport mega events samt den forskning som finns inom området och argumenterar varför de uppskruvade ex ante prognoserna kraftigt överskattar verkligheten. Även om prognoserna är mycket noga genomförda så tar de inte hänsyn till tre viktiga effekter: substitution effect, crowding out, samt leakages. Den första effekten uppstår när landets invånare spenderar pengar i samband med ett mega eventet. Men eftersom deras disponibla inkomst är den samma så spenderar de mindre på andra varor och tjänster i ekonomin än vad de annars skulle göra. Det som händer är alltså att pengarna endast bokas om mellan olika konton i ekonomin.

Undanträngningseffekten uppstår när besökande supportrar orsakar så att den ordinära turismen går ner på grund av högre priser. Dessa höjningar uppstår på grund av tillfällig kapacitetsbrist. Här kommer troligtvis Warszawa att drabbas minst av denna effekt. Staden är inte särskilt turistvänlig under sommaren och kommer därför inte att förlora särskilt många ordinära turister. Det finns också många affärshotell som vanligtvis upplever överkapacitet under perioden då EM äger rum.

Den tredje effekten uppstår när de pengar som konsumeras i samband med mega eventet inte går tillbaka till de skattebetalare som finansierat det. Förutom den under mästerskapet expanderade svarta marknaden så går den största delen av intäkterna till hotell, restauranger samt annan turistnäring. Den personal som arbetar inom denna industri får ofta jobba hårdare än vanligt och utan någon större ekonomisk kompensation vilket innebär att det realiseras en tillfällig vinst i industrin. Eftersom många av de hotell och restaurangkedjor som finns i städerna inte enbart är lokala företag så kommer de kapitalvinster som uppstår att flyttas till andra ekonomier. Polen kommer troligtvis att påverkas av denna effekt eftersom väldigt många av företag som verkar i landet är utländska. I bästa fall så allokeras de uppkomna kapitalvinsterna till fortsatt expansion inom Polens gränser.

Matheson argumenterar vidare att de ekonomiska förlusterna som uppstår i samband med mega events kan minimeras om länderna lyckas begränsa sina investeringar i nya faciliteter vilka krävs för mästerskapen. När Los Angeles arrangerade de Olympiska Spelen 1984 så byggdes knappt en enda facilitet för sport utan man använde sig av befintlig infrastruktur. Anledningen till det var att man mer eller mindre var den enda sökande staden och kunde vinna spelen utan löften om stora investeringar.

Till Euro 2012 har båda länderna byggt nya arenor som har kostat uppskattningsvis €1.2 miljarder på varsin sida av gränsen. Hos IDAN - Danish Institute for Sport Studies skriver man att EM arenorna i Polen och Ukraina riskerar att bli vita elefanter likt de som byggdes till Euro 2004 i Portugal där skattebetalarna än idag betalar finansieringskostnaderna. Dessutom kostar underhållet av arenorna mycket pengar och man har börjat riva eftersom avvecklingskostnaden är lägre än underhållet.

Visst är det så att merparten av de investeringar som Polen och Ukraina har gjort inte har varit i sportsliga faciliteter utan i annan infrastruktur. Polen har också investerat merparten av de €25 miljarderna i vägnätet vilket i allra högsta grad kommer att bidra till landets framtida tillväxt. Men dessa investeringar hade gjorts ändå eftersom behovet för det har varit och fortfarande är väldigt stort. Däremot så har man troligtvis kostat på lite för mycket i värdstäderna där flygplatser, tågstationer och andra objekt har fått en för påkostad utsida än vad man egentligen hade behövt bygga. Dessa resurser hade kunnat användas på annat håll i ekonomin som behöver byggas eller restaureras. Brad R. Humphreys och Szymon Prokopowicz** menar att mega events inte är särskilt effektiva i länder som genomgår ekonomiska transformationer och effekterna från den turism som Euro 2012 ger upphov till kommer att understiga kostnaden för att arrangera mästerskapen. Enligt Gazeta Wyborcza förväntas de 500 till 700 tusen supportrar som besöker Polen inte spendera mer än ca €500 miljoner.

Kan det vara så att statens roll inte enbart är att strikt räkna på cost/benefit på sina investeringar? Skulle politikernas motiv att investera landets offentliga medel kunna förklaras av andra nyckeltal än finansiella? Georgios Kavetsos och Stefan Szymanski*** har försökt att hitta dessa motiv i form av ett ökat välmående bland arrangörslandets invånare. Författarna ställde två hypoteser: Att invånarnas välmående ökar i samband med arrangörskapet. Och att sportsliga framgångar för värdlandet som är bättre än förväntningarna genererar feel – good bland befolkningen. Författarna har hittat signifikanta bevis för den första hypotesen. Däremot finnes inget bevis för den andra. Kanske beror det på att förväntningarna innan turneringen startar är väldigt höga.

Så okej, bröd och skådespel. Frågan som följer är naturligtvis om priset för eventet är värt nyttan i form av ett ökat välmående. Vad tycker Polackerna själva? En färsk opinionsundersökning genomförd av undersökningsbyrån CBOS menar att så mycket som 57 procent av Polens invånare inte intresserar sig för fotboll och 40 procent av dessa inte bryr sig det minsta. Stödet för arrangörskapet bland Polackerna är inte heller överdrivet stort. Inte mer 52 procent av de tillfrågade var positiva till Polens värdskap av Euro 2012. 29 procent var negativt inställda och 19 procent likgiltiga.

Nu kanske ni tror att med det resonemanget så skulle inga mästerskap äga rum. Men det är inte själva mästerskapen som är problemet. Problemet är att länder som egentligen inte har råd att arrangera dessa ansöker om att få göra det och därmed pressar upp priset för värdskapet i samband med auktionsförfarandet. Mekanismen är egentligen ganska lik de överinvesteringar som fotbollsklubbarna gör i talang. Och tänk så många som det beteendet upprör trots att det i de flesta fall är någon rik privatperson som betalar. Samtidigt hyllas de politiker som godkänner skattebetalarnas investeringar till mega event för sin handlingskraft.

Så vem är det egentligen i Polen som tjänar på Euro 2012?

Till de stora vinnarna hör naturligtvis Uefa som låter alla andra utom de själva tar den ekonomiska risken i det som kommer att vara en fantastisk turnering och för vilken organisationen säljer kommersiella rättigheter till. Nya arenor finansieras av skattebetalarna och spelarnas utbildning finansieras av klubbarna.

Utan tvekan är också den polska fotbollen redan idag en stor vinnare innan mästerskapet ens har börjat. Det polska Fotbollförbundet har fått fyra toppmoderna arenor att välja på och arrangera sina landskamper på. Utan att ha investerat en enda Zloty i ägandet av någon spelar man ut respektive arena mot varandra på case-to-case basis. På så sätt kan Fotbollförbundet numera arrangera sina matcher till ett kraftigt skattesubventionerat pris.

Byggandet av de fyra EM arenorna har också iscensatt en arenaboom i landet utan dess like. Fler än 20 arenaprojekt är igång eller redan har färdigställts. Det har bidragit till en mycket stark publikutveckling i den polska ligafotbollen. Inte mindre än fem klubbar hade den senaste säsongen ett publiksnitt som var högre än 15 000 åskådare per match. Och det kraftigt ökade intresset har genererat högre intäkter hos klubbarna vilket bidragit till att tre olika lag har lyckats nå gruppspel i Europa League under två senaste säsongerna. Det var första gången sedan slutet av 1990 talet som en polsk klubb har lyckats kvalificera sig till ett gruppspel i någon av Uefa:s turneringar.

Den polska fotbollsindustrin har lyckats att allokera till sig offentliga medel som hjälpt den att växa. Det är däremot inte gratis för den polska befolkningen. För det är naturligtvis så att det här måste betalas. Antingen direkt över skattesedeln eller genom ormallokering av resurser från olika socialförsäkringar.

Förhoppningsvis kan Polackerna en del tillbaka ifall de genomför arrangemanget på ett framgångsrikt och välorganiserat sätt. Kanske lyckas man också förändra bilden av Polen som under de senaste åren förändrats mycket. Även om landet långt ifrån är framme så är det inte längre det helt gråa östland som Polen så sent som för bara 20 år sedan var. Kanske kan det bidra till fler mindre evenemang i framtiden. Dessa kräver inte särskilt mycket investeringar och färre besökare till evenemangen minimerar undanträngningseffekterna än vad ett mega event orsakar.

--------------------------------------------

* Mega-Events: The effect of the world’sbiggest sporting events on local, regional, and national economies - Victor A. Matheson

** Assessing the impact of sportsmega-events in transition economies: EURO 2012 in Poland and Ukraine - Brad R. Humphreys och Szymon Prokopowicz

*** National well-being and internationalsports events - Georgios Kavetsos & Stefan Szymanski

Ineffektivitet i fotbollseuropa - Lessons learned from Portugal

I en ganska färsk studie mäter António S. Ribeiro och Francisco Lima* effektiviteten hos klubbarna i den högsta portugisiska ligan. De använder sig av en Data Envelopment Analysis (DEA) där input är spelarnas löner och output är den sportsliga prestationen vilket mäts som tabellplacering. Data är hämtad från den portugisiska motsvarigheten till arbetsmarknadsverket och mätperioden sträcker sig över 2004-2008.

Författarna testar dels hur effektiva klubbarna är i förhållande till de pengar som de betalar spelarna men också huruvida det är effektivt att ha stora löneskillnaden i truppen. Det senare har jag tidigare uppmärksammat i samband med en annan studie och går att läsa i detta inlägg. Vad gäller det första så ger de resultat som Ribeiro och Lima presenterar en bild av att de största klubbarna i Portugal är mycket ineffektiva och de mest effektiva klubbarna går att hitta på den nedre halvan av tabellen.

Flera mindre klubbar är duktiga på att utnyttja knappa resurser. Och det finns exempel på det i de flesta ligor. Samtidigt behöver det inte vara så att de portugisiska storklubbarna utnyttjar sina resurser mindre bra. Mätt i Uefa koefficient -som baseras på klubbarnas meriter i de europeiska turneringarna under de fem senaste åren, så är FC Porto den 9:e bästa klubben i Europa, Benfica den 14:e och Sporting Lisbon den 17:e. Det är mycket bra prestationer av klubbar vars intäkter inte tillhör de 20 största i Europa.

Resultaten i denna analys är starkt påverkade av att dessa tre klubbar tillsammans har intäkter och därmed kostnader i spelartruppen som utgör ungefär 60 procent av den portugisiska ligans totala intäkter. Och eftersom klubbarna inte kan komma på bättre än en första plats i ligan så blir de största klubbarnas effektivitet mycket låg på den inhemska marknaden.

Nedbrytning av intäkterna i den portugisiska ligan säsongen 2009/10. Big Three består av FC Porto, Benfica och Sporting Lisbon. I Portugal säljer klubbarna sina sändningsrättigheter på egen hand och man delar inte intäkter med varandra. Klubbar som historiskt sett varit framgångsrika har skapat sig ett starkt varumärke som de genom denna modell kan kapitalisera mycket väl. Men den största gapet i intäkter kommer från intäkter under matchdagen. datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance. 

Men det innebär också att resurserna i den portugisiska fotbollen inte arbetar på bästa sätt. Det finns för mycket ackumulerad talang i toppen av ligan som egentligen inte behövs i ligavardagen. Däremot gör den nytta i det internationella spelet.

Ett sätt skulle kunna vara att införa revenue sharing. Det skulle jämna ut effektiviteten mellan lagen. Priset för det är att de största klubbarna skulle få svårare att konkurrera i Europacuperna. Frågan är hur viktig frågan är för de olika intressenterna i den portugisiska fotbollen. Ett annat problem är att kostnaden för degradering till divisionen under skulle öka vilket skulle skapa incitament till överinvesteringar i talang för att undvika nedflyttning. På så sätt skulle det minska effektiviteten.

Situationen är inte unik i fotbollseuropa. Det finns flera ligor där talangen koncentreras hos fåtalet klubbar som dessutom göds av ständigt ökade intäkter från de internationella cuperna. Det skapar obalanser i de inhemska ligorna med ett mindre effektivt resursutnyttjande.

Ett sätt att förbättra effektiviteten skulle kunna vara att avreglera dagens nationella ligastrukturer och skapa pan-europeiska ligor där resurserna hos lagen som deltar blir mer likvärdig. Det finns ekonomiska argument för det, men knappast kulturella eller politiska. Så troligtvis är den europeiska fotbollen ännu inte mogen för detta steg.

--------------------------

Portuguese football league efficiency and players' wages - António S. Ribeiro & Francisco Lima, 2011