Fem år med den osynliga handen

Då är det dags att försöka sammanfatta några erfarenheter som jag på rak arm kommer på efter fem års bloggande.

- Att fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad som vilken annan industri som helst. Det finns de klubbar som presterar väl och de som presterar riktigt illa. Och det finns fler dåligt presterande klubbar än väl fungerande klubbar. Det gäller både i tabellen och i böckerna, naturligtvis.

- Att ordet "konkurshot" inom fotbollen är ett extremt missbrukat ord. Det är inte många klubbar som har gjort hela den resan och de som trots allt försatts i konkurs kommer allt som oftast tillbaka.

- Att fotbollsindustrin trots allt är mycket mer stabil än andra industrier. Av 500 företag på Fortune500 år 1955 är hela 87% borta idag. Hur många fotbollsklubbar har lämnat kartan under de senaste 56 åren? 

- Att domedagen har varit mycket nära alldeles för länge nu för att det ska vara tillräckligt trovärdigt.

- Att fotbollen som marknad alltid har upplevts, upplevs, och kommer att upplevas befinna sig i ekonomisk kris.

-Att företag och klubbar inte går i konkurs för att ha redovisat förluster på den nedersta raden. De går i konkurs först när det inte längre finns pengar.

- Att om det nu finns en fotbollsbubbla och om den nu spricker, så försvinner inte talangen från jordens yta, den kommer bara att få mindre pengar i ersättning.

- Att det i stort sett är omöjligt att förutse framtiden.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka redan under årets första träning där förutsättningarna drastiskt kan förändras.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka om konkurrenterna presterar bättre under resans gång.

- Att free agent inte är lika med free of charge, skillnaden är bara om vilka som delar ersättningen.

- Att duktiga spelare kostar pengar.

- Att billiga spelare som visar sig vara duktiga inte är billiga i drift särskilt länge. Och är de billiga i drift länge så utnyttjar de med största sannolikhet sin rätt till free agency.

- Att sparpaket bör genomföras sansat och genomtänkt, för risken är annars stor att man får spara sig hela vägen ner genom näringskedjan.

- Att det finns en nästan religiös övertygelse om att mycket resurser på egen talangutveckling betalar sig mycket bättre än extern rekrytering. Om sanningen ska fram, hur många klubbar i de Nordamerikanska Major League har egna akademier? De om några skulle vilja vara de första att profitera på det.

- Att ju fler klubbar allokerar mer resurser till egen talangutveckling, kan den vinnande strategin visa sig vara att öka resurserna till den egna externa scoutingen. Och vice versa.

- Att insiders inom fotbollen slåss för tesen att fotbollsindustrin är viktig för att den skapar skatteintäkter. Det är förvisso sant, men fotbollen skapar skatteintäkter precis på samma sätt som andra industrier gör och som naturligtvis också själva anser sig vara guds gåva till samhället. Det handlar inte om hur mycket arbetstillfällen man skapar, det handlar inte heller om skattekronor. Det handlar om utbud och efterfrågan där alla industrier konkurrerar med varandra om våra pengar som på så sätt skapar nytta till samhället. De ska rimligtvis få göra det på marknadsmässiga villkor, utan stöd från stat och kommun.

- Att det är önskvärt att äga en egen arena, med villkoret att man inte själv behöver finansiera den.

- Att det är oerhört små marginaler det handlar om. Den ena stunden kan en klubb vara totalt utdömd och klappad & klar till likvidation för att bara lite senare se en av sina spelare blomma ut nästan från ingenstans och säljas för ett betydande belopp.

- Att klubbledare ibland ser ut att skriva sina strategier med facit i hand först efter att ha nått bra resultat. Men hur många resultat har kommit till tack vare en ursprunglig strategisk plan?

- Att det på ett skickligt sätt går att kommunicera storslagna planer via media, men bara till en viss gräns. Efter ett tag blir det inte särskilt trovärdigt längre.

- Att spelarna hängs ut som den giriga boven eftersom de hade förväntats ha betalat tillbaka till sina klubbar den dagen de väl utnyttjar sin rättighet till bosman. Erfarenheten säger dock att klubbarna själva är lika giriga. Och hur många klubbar betalar avskedsvederlag till de spelare som man själv dumpar? Det är spelarna som sitter på den största risken då de bara han sin egna talang att förlita sig till, klubbarna är diversifierade i sin spelarportfölj men kan rimligtvis inte tjäna pengar på alla kontrakt.

- Att fotbollsekonomin får betydligt mer utrymme än vad den egentligen förtjänar. Hur många känner på rak arm till hur stor vinstmarginal din matvarubutik har? Daglivs Klippet vid Fridhemsplan i Stockholm omsätter till exempel lika mycket årligen som en mindre klubb i Premier League gör.

- Att alla regleringar som konstrueras i den europeiska toppfotbollen görs med de största klubbarnas goda minne. För inte skulle de skriva under något som missgynnar dem? Frågan är om de övriga medlemmarna i European Club Association egentligen är insatta i vad som är överenskommet.

- Att den allmänna åsikten är att fotbollsklubbarna tjänar för lite pengar och måste bli mer lönsamma. Men tajta marginaler betyder att konkurrensen fungerar väl och inte tycker vi synd om ägarna till till exempel flygbolagen som i de flesta fall förlorar pengar?

- Att organisationen Svensk Elitfotboll (SEF) tar sin roll som tillväxtmotor på alldeles för stort allvar. Det finns väl ingen centralorganisation som pekar ut färdriktningen för vilka innovationer som elektronikindustrin ska ägna sig åt? På samma sätt är det rimligtvis klubbarna själva som genom sina egna strategier utvecklar en liga.

- Att vi till slut kanske kan byta namnet, från fördelningsnyckel till incitamentsnyckel. Det har varit en av denna bloggens med jämna mellanrum återkommande ämne.

- Att bloggandet periodvis har varit som något av en drog. 

- Att den osynliga handen har en bred läsekrets. Nedan visas träffar en random förmiddag i februari. 

Tack alla trogna läsare och nya som hittar hit för att ni orkar läsa. Gott slut och Gott nytt år!

Ett 5 års jubileum, en 101:a födelsedag och en bortglömd ekonom

I dagarna är det fem år sedan mitt lilla hobbyprojekt den osynliga handen såg gryningens ljus. Det har varit fem lärorika år och vem vet, kanske blir det fem år till. Men den osynliga handen är inte det enda födelsedagsbarnet såhär runt årsskiftet. Idag fyller den store ekonomen Ronald Coase 101 år. Coase har levererat två stora bidrag till ekonomiforskningen. Det första, The Nature of the Firm* från 1937 där han förklarar varför företag finns (läs gärna Why do firms exist i The Economist) och det andra bidraget kom 1960 där han presenterade Coases Teorem i The Problem of Social Cost**. 1991 belönades Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det så fint heter.

Coases teorem säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden att organisera sig så att resurserna utnyttjas effektivt. Det viktiga är inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.

Men faktum är att Coase inte var först med en sådan logik. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag, The baseball players’ labor market*** i vilken Rottenberg presenterade The Invariance Principle som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases teorem. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den. Samtliga inblandade parter kommer med andra ord vara överens och finner en överenskommelse så att talangen hamnar hos den klubb där dennes marginalintäkt är högst. Rottenberg och Coase använde sina respektive och mer eller mindre lika principer till två olika ändamål. Den stora skillnaden var att Coase belönades med nobelpriset och Rottenberg gick bort 2004, mer eller mindre bortglömd.

I praktiken märker vi av invariance principle i första hand under transferperioderna. Bland annat har vi sett det i Degerfors vars bästa spelare har lämnat klubben efter årets framgångsrika säsong. De inblandade klubbarna och spelarna var alla överens om att den största nyttan producerades på annat håll. Och i enighet med the invariance principle så var det inte själva bosman domen som orsakade en större omallokering av talang i Europa. Det som i praktiken skedde var en förändring i vilken part som fick betalt för rättigheten till talangen. För att klubbarna skulle försäkra sig om en eventuell framtida intäkt i samband med en omallokering av talang så fick man efter domen börja teckna längre kontrakt med sina spelare. Och som i alla försäkringar, så innehåller längre kontrakt en premie till spelarna. Så varför försämrades tävlingsbalansen i fotbollseuropa efter Bosman-domen? Den enskilt största avgörande faktorn som har orsakat en migration av talang till de stora klubbarna i de större ligorna är de stora och marknadsberoende intäkterna från sändningsrättigheter samt de ständigt växande intäkterna från Champions League till ett begränsat urval klubbar.

Rottenberg menade också att sportligor inte bör betraktas annorlunda än vanliga industrier och ta till sig olika typer av mekanismer vilka sett i de amerikanska Major ligorna. Det spelar till exempel ingen roll för tävlingsbalansen i en liga om huruvida det finns en revenue sharing mekanism eller inte. Inte heller ska andra mekanismer som reglerar mobiliteten av talang kunna påverka tävlingsbalansen. Givet att alla klubbar i ligan är profit-maximerande så kommer de stora klubbarna att rekrytera den bästa talangen bara till en viss nivå på vilken man förvisso kommer att vinna, men långt ifrån vara överlägsen. Och skulle ett lag nå en överlägsen ställning så skulle det börja sälja rättigheten till talang med syfte att maximera sin vinst. Det är med andra ord de incitament som finns där ute och givet att alla klubbägare i ligan har samma nyttofunktion och maximerar profit så kommer ligans tävlingsbalans att självregleras och hade samtliga klubbars respektive ägare haft exakt samma funktion som familjen Glazer så hade det troligtvis varit precis så.

Men erfarenheten säger oss något annat. Det finns bevis från Nordamerika att en ökad revenue sharing leder till ingen eller i vissa enskilda fall till en försämrad tävlingsbalans vilket är i enighet med den teoretiska modellen. I fotbollseuropa däremot är effekten precis tvärt om. Det finns empiriskt stöd för att en minskad revenue sharing säsongen 1984 i den engelska fotbollsligan ledde till en försämring av tävlingsbalansen. Hur kommer det sig? Ända sedan begynnelsen av bloggen har jag intresserat mig i skillnaden mellan profit- och nytto-maximerande klubbar. Den teoretiska modellen kan ni läsa om i detta inlägg.

Det förefaller finnas en grundläggande kulturell skillnad mellan Nordamerika och Europa vad gäller drivkraft hos de som driver klubbarna. De nordamerikanska klubbägarnas nyttofunktion är i första hand profit-maximerande och de europeiska klubbägarnas samt klubbdirektörernas dito är snarare nytto-maximerande, det vill säga att man med till buds alla stående medel stävar efter att vinna flest poäng. Men inte heller i Nordamerika är nyttofunktionerna lika mellan samtliga klubbägare. Enligt den teoretiska modellen ska införande eller borttagande av olika mekanismer såsom t.ex. lönetak och draft inte påverka tävlingsbalansen i en liga men faktum är att det ibland gör det, och dessutom olika mycket från liga till liga. Ett fenomen som till en stor del kan förklaras genom att på varje lag i respektive liga har ägare vars respektive nyttofunktion inte är exakt likadan. Den kollektiva nyttofunktionen skiljer sig på så sätt mellan ligorna.

De ekonomiska modellerna förutsätter att alla agerar rationellt, men gör de verkligen det? Alla individer svarar på incitament. Inom sporten är det inte bara klubbägare utan även spelare vilket inte minst har observerats i form av contract year phenomenon. Men vi skiljer oss också från varandra. Vi kan med ganska gott samvete anta att de allra flesta mer eller mindre handlar för sin egen vinning men att vi har olika nyttofunktioner. Ibland drivs vi av att maximera våra inkomster. Ibland kanske våra motiv kan förklaras av välviljan och en önskan att få uppleva andras beröm genom att handla berömvärt. Och att vinna titlar upplevs trots allt som måluppfyllande och bekräftande, även om det kanske kostar en och annan krona.

Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är en av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden. Något som kanske varit extra tydligt under ett år som 2011 där individer dessutom fått fatta sina beslut i en omvärld med stor osäkerhet vilket har speglats i ständigt reviderade ekonomiska prognoser.

--------------------------------

* The Nature of the Firm - Ronald Coase, Nov 1937

** The Problem of Social Cost - Ronald Coase, Oct 1960

*** The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956

Marknadens arenalösning uttömd?

I sitt tacktal under Nobelmiddagen delade den ena av nobelpristagarna i ekonomi Thomas Sargent med sig sju nationalekonomiska lärdomar som han har själv har fått erfara. Den allra första lärdomen var att många saker som är önskvärda inte är genomförbara. 

För ett tag sedan bekräftade ledningen i Djurgården Fotboll att det inte blir något eget arenaprojekt och att klubben mer eller mindre för gott flyttar in på en redan befintlig lösning i staden. Beskedet är egentligen mycket väntat och klubben kommunicerar att föreningen, om man gick vidare med projektet, riskerade sin framtid. Men hur mycket riskerade egentligen DIF? Föreningen har ju inga egna pengar att gå in i projektet med och därmed kan de inte heller förlora några pengar. Det skulle i så fall vara att klubben tecknade ett långt hyresavtal med arenabolaget vilket genom en hög hyreskostnad skulle gnaga sönder dess ekonomi. Ett rimligt antagande är att det skulle vara Djurgården Elitfotboll AB som blev hyresgäst på arenan och i därmed stannar worst case scenariet vid det som hände med Örgryte. Å andra sidan ska man då fråga sig om varför överhuvudtaget utsätta sig för en sådan risk när det finns bättre ekonomiska alternativ i stan, så klart.

För investerarna däremot, kan riskerna antas ha varit betydligt högre, naturligtvis. Det pratades om en helt ny arena i 500-600 miljoners-klassen vilket skulle förutsätta sportsliga toppresultat, varje år och förmodligen mer därtill. Är det troligt och vilka uppsidor finns det i så fall i ett sådant projekt? Ett ganska bra jämförelseobjekt finner vi i Köpenhamn och Bröndbys stadion. Arenan renoverades utförligt år 2000 och har en publikkapacitet på 29 tusen åskådare. Den rymmer exklusiva platser såsom sky boxar, lounger med restauranger samt konferensutrymmen. Upprustningen kostade dryga 300 miljoner danska kronor vilket finansierades genom eget kapital och ca 100 miljoner i skulder till kreditinstitut.

Bröndby Stadion värderas av marknaden till DKK 165 miljoner inklusive spelartrupp, Bröndbys varumärke, DKK 20 miljoner i rörelsekapital samt management.

Bröndby är noterade på NasdaqOMX i Köpenhamn och idag 10 år senare, värderar marknaden aktierna och därmed bolagets egna kapital till knappa 70 miljoner danska kronor. Bolaget har 95 miljoner i räntebärande skulder vilket innebär att dess värde uppgår till 165 miljoner vilket motsvarar ca 200 miljoner svenska kronor. Och i detta värde ryms arenan, hela spelartruppen, Bröndbys varumärke samt ca 20 miljoner danska kronor i rörelsekapital vilket man enligt den senaste kvartalsrapporten hade på sin balansräkning. Bröndby har underpresterat under de senaste åren och är inblandade i nedflyttningsstriden. Med tanke på de resurser och den relativa budget för spelartruppen som man har på den danska ligamarknaden så ska man förvänta sig betydligt bättre prestationer med någorlunda regelbundet spel i europacuperna. En rimlig slutsats är att Bröndbys management drar ner värdet på bolaget tillsammans med konkurrenterna som utnyttjar sina resurser bättre. Och det är ju exakt samma risker som de investerare som förväntades skjuta till Djurgårdens arenaprojekt exponerades mot. Projektet var därmed inte genomförbart, varken från klubbens eller investerarnas perspektiv.

Betyder det då att marknadens arenalösningar är utdömda? Statistiken säger att så är fallet, mer eller mindre. Enligt Uefa ägs endast 19% av arenorna av klubbarna, 17% av andra aktörer och hela 64% av den offentliga sektorn. De 19% klubbägda arenorna hittar vi i första hand i England. Och trots att det under de senaste 20 åren har byggts 30 nya arenor i Premier League samt Football League så är snittåldern på arenorna i Premier League så mycket som 78 år. Britterna har varit relativt duktiga på att inte bygga skrytbyggen utan snarare har uppgradera sina arenor efter behov och när marknaden har tillåtit dem att göra det. Sedan 1992 har klubbarna i Premier League investerat nästan £2.2 miljarder i sina faciliteter och i de övriga professionella ligorna ligger de samlade investeringarna på £770 miljoner under motsvarande period.

Så varför skulle inte det kunna vara genomförbart i övriga Europa? Man kan naturligtvis fråga sig vad som skulle hända om den offentliga sektorn inte hade subventionerat arenorna. Det rimliga svaret på frågan är att kapitalkostnaderna hos klubbarna skulle öka vilket skulle innebära att de hade haft mindre utrymme till spelarlöner. Det är ett problem när vissa klubbar får subventioner och andra inte, men det spelar desto mindre roll om samtliga klubbar skulle få leva med att själva finna finansiering för sina arenaprojekt.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända eftersom politikerna runt om i världen är alldeles för svaga och alltför ofta delar ut pengar till de som skriker högst.  Och det som i praktiken sker är att man överför pengar från skattebetalarnas plånböcker till spelare och andra artister som nyttjar arenorna. För erfarenheten säger att klubbar med subventionerade arenor sällan har bättre vinstmarginaler än de med privat finansierade, eller vice versa.

Euro2012 - tar resurser från andra investeringar?

Euro 2012 kommer att bli en fotbollsfest där Europas bästa lag gör upp om ära och seger påhejade av miljoner tittare, både på plats och framför teven. Men alla som någon gång festat väl och hårt vet om att det dagen efter kommer en baksmälla och ibland också tunga notor. Så även hos värdnationerna där arenorna som det har investerats miljarder i kommer att stå tomma och mer eller mindre outnyttjade mer än 300 dagar om året.

Polen är ett tillväxtland där man efter årtionden av produktionsunderskott arbetar hårt med att komma ikapp den västerländska standarden. För tjugo år sedan var Polens produktivitet mätt i bnp per capita en fjärdedel av Tysklands. Idag är den hälften så stor och den förre detta finansministern samt arkitekten bakom transformationen Leszek Balcerowicz sade häromdagen att med goda reformer så finns det goda förutsättningar att om 20 år vara ikapp tyskarna.

En stor bromskloss är det polska vägnätet som länge varit mycket eftersatt. Idag byggs det nya motorvägar samt andra trafikförbindelser och under den förra veckan offentliggjorde man att Polen under 2011 har investerat motsvarande 50 miljarder kronor i vägbyggen och under året har 205 km motorväg och 62 km motortrafikled färdigställts och lämnats över till trafik.

En etablerad sanning bland de som lobbar för offentliga investeringar i mega events som t.ex. EM i fotboll är att landet tack vare värdskapet sysselsätter människor för att bygga och förbättra dess infrastruktur. Men i Polens fall hade investeringarna i vägar gjorts ändå. Däremot hade de motsvarande 10 miljarder kronor som de polska skattebetalarna betalat för de fyra EM arenorna kunnat användas för att bygga ut vägnätet ännu snabbare. Men det stannar inte här, de nya EM arenorna har startat en kapprustning bland de andra städerna som inte vill vara sämre. Idag är inte mindre än 20 arenaprojekt igång i landet vilket förvisso är bra för polsk klubbfotboll men inte nödvändigtvis det bästa för landets ekonomi som helhet.

Det går inte att nog förklara vikten av en bra infrastruktur. För det första handlar det om liv och död, under 2009 dog drygt 4500 personer i trafikolyckor i Polen. För det andra är bra vägar och därmed snabbare transporter viktigt för bland annat handel. En extra timme i bilköer är en förlorad och oproduktiv timme som kostar företagen och därmed samhället pengar vilket därför försämrar landets konkurrenskraft. Ett exempel på det är Kia Motors bilfabrik i Zilina, Slovekien som ligger 46km söder om gränsen till Polen. Istället för att frakta nybyggda bilar till den närmaste hamnen som ligger i Gdansk 690km norrut, väljer man bättre transportväg till Bremhaven i Tyskland som ligger 1000km från Zilina . Den typ av omvägar är inte helt ovanliga hos stora företag belägna i öst-centrala som istället hade kunnat använda Polen som en transport-hub. Hamnen i Gdansk hör till Östersjöns absolut största och i Gdynia finns den näst största konteinerhamnen. Trots den undermåliga infrastrukturen har de polska hamnarna under de senaste åren plockat marknadsandelar från de tyska och holländska som sedan en lång tid tillbaka har etablerat en dominerande ställning i Europa. Som ni förstår borde det idag finnas andra prioriterade områden som leder till tillväxt än fotboll och event.

Men kanske ansåg de polska politikerna att man tack vare stödet från europaunionen kunde avsätta pengar till skådespel. Av de 50 miljarder som investerats i vägar under 2011 kommer 16 från EU stöd. Med det sagt så kan även vi som betalar skatt i Sverige, om än i liten skala, känna oss delaktiga i finansieringen av nästa sommars mästerskap.

Gdansk missnöjda med Lechia Operator

Skattebetalarna har betalat motsvarande 1.6 miljarder kronor för bygget av PGE Arena i Gdansk som är en av arenorna som står värd för Euro 2012. Hur mycket pengar som kommer tillbaka går dock verkligen att ifrågasätta. Stadens intäkter från arenan är motsvarande 18 miljoner kronor per år, 14 miljoner från energibolaget PGE som förvärvat namnrättigheterna och 4 miljoner från Lechia Operator som driver arenan. Staden har sedan ytterligare 5% på de intäkter som arenan genererar.

Gdansks borgmästare Pawel Adamowicz uttalade nyligen sitt missnöje med hur PGE Arena i Gdansk drivs. Han menar att operatören ännu inte har bokat några andra stora evenemang förutom fotboll. Det kan dock inte ha kommit som någon större överraskning. I närheten finns även Ergo Arena som för ett år sedan invigdes med buller och bång och som Gdansk tillsammans med grannstaden Sopot har byggt för motsvarande 700 miljoner kronor. Ergo Arena är en inomhus multiarena med en kapacitet på 15 000 åskådare samt flera vip faciliteter och som har lockat flera olika typer av evenemang.

Ergo Arena. Grannstäderna Gdansk och Sopot fick rita om den geografiska gränsen så att halva arenan kunde ligga på varsin sida om den.

Uttalandet bör snarare ses som politiskt där man försöker lägga över ansvaret för skattebetalarnas bidrag från stadens politiker till operatören av arenan. Pawel Adamowicz som har varit borgmästare i Gdansk sedan 1998 menar att staden behöver en levande arena som lockar till sig turister. Det finns dock mycket annat fantastiskt att se i regionen så nog har staden inte allokerat pengarna mest effektivt om man nu ville skaffa sig konkurrensfördelar.

Till saken hör att Lechia Operator inte har varit särskilt framgångsrika med försäljningen av de exklusiva platserna på arenan som förväntas att inbringa lika mycket intäkter som de övriga 40 tusen platserna gör tillsammans. Endast 100 av de 1300 klubbstolarna är uppbokade och majoriteten av arenans 40 Vip boxar står tomma. Även om kostnaden att nyttja den toppmoderna arenan är förhållandevis liten för Lechia Gdansk så har den stora hävstången än så länge uteblivit. Detta trots att klubbens publiksnitt har ökat från förra säsongens sju tusen åskådare till 18 tusen under höstens nio hemmamatcher.

Superettan - konkurrenslandskapet

Jag har hittills inte avhandlat landets näst högsta division men tänkte i detta inlägg försöka få ett grepp över konkurrenslandskapet samt försöka finna vilka strategier som har varit framgångsrika för klubbar som vunnit tillräckligt många poäng för att flyttats upp till den högsta divisionen. 

Även om Superettan är en jämn liga så borde fotbollsekonomiska grundlagar även gälla i denna serie. Sedan tidigare vet vi att det finns ett positivt samband mellan intäkter och sportslig prestation i svensk elitfotboll. Mer om det finns att läsa under denna länk. Låt oss därför börja med att titta på sambandet mellan resurser och sportslig prestation.

Figur 1 visar förhållandet mellan personalkostnader och tabellposition i Superettan säsongen 2011. Data är hämtat från SvFF:s genomgång av klubbarnas ekonomier för säsongen 2010 och i Hammarby Fotbolls fall från den information som delgavs på klubbens informationsmöte som hölls för ett par veckor sedan och där jag har korrigerat med administrativa personalkostnader som konkurrenterna saknar. Förvisso är förklaringsgraden i modellen (logaritmisk) endast 12.4% men tar man bort totalt de tre klubbar som antingen över- eller underpresterar mest så stiger förklaringsgraden till dryga 50%.

Figur 1. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser direkt att det är i första hand tre klubbar som avviker kraftigt från ett förväntat sportsligt resultat. Det är Hammarby, Brommapojkarna och Degerfors där de två första klubbarna underpresterar och den sista har presterat mycket bättre än vad man ska förvänta. Vi ser även att säsongens överraskning Ängelholm inte alls gjorde någon hejdundrande prestation i förhållande till de pengar som klubben spenderar på personalkostnader. GIF Sundsvalls förhållandevis stora resurser ledde till slut mycket väntat till en allsvensk come back. I botten överpresterade Värnamo samtidigt som både Västerås och Qviding egentligen gjorde det man kunde, i alla fall under den rätt så nyligen avslutade säsongen.

Vi kan konstatera att även pengar inte betyder allt, så har de till allsvenskan uppflyttade lagen Sundsvall och Åtvidaberg personkostnadsbudgetar som överstiger ligans genomsnitt med relativt god marginal. I Giffarnas fall handlade det om nästan dubbelt så stor kostym än genomsnittsklubben.  

Personalkostnader är en sak, en fråga som dyker upp är naturligtvis hur dessa finansieras. Om det nu finns ett samband mellan personalkostnader och sportslig framgång i en liga borde det rimligtvis även finnas ett samband mellan klubbarnas intäkter och sportslig framgång. En anledning till det är att vunna matcher genererar mer publik vilket i sig ökar en klubbs intäkter. En annan orsak är att de löpande intäkterna är en klubbs primära finansieringskälla vilken i stort sätt oavkortat spenderas på klubbens enskilt största kostnad, det vill säga personalkostnader. Figur 2 visar sambanden mellan klubbarnas intäkter och den sportsliga framgången. Vi ser direkt att sambandet är betydligt svagare och tar vi bort de tre mest avvikande observationerna även här så kommer vi inte högre upp än 20% förklaringsgrad.

Figur 2. Datakälla svenskfotboll.se

Avvikelsen i förklaringsgraden är egentligen inte så svår att identifiera. Det skiljer relativt lite i intäkter mellan majoriteten av ligans klubbar. Klubbarna tar samtidigt olika höga risker och vi ser en hög avvikelse mellan klubbarna när det gäller ration personalkostnader i förhållande till intäkter som varierar från Degerfors 50% till Ängelholms 95%. I Ängelholms fall så ledde detta risktagande till ett skarpt konkurshot där klubben till slut fick räddas av sin kommun. Degerfors höga prestation i förhållande till låga personalkostnader fick även det sina konsekvenser när nu klubbens mest meriterade spelare lämnar klubben efter säsongen. Dessa spelare förväntas helt enkelt att göra en större nytta någon annan stans i näringskedjan, det vill säga hos klubbar med högre intäkter. Degerfors kommer mest sannolikt att prestera betydligt sämre och även om man presterar väl riskerar man att dras med i de nedre regionerna av superettan. Även Ängelholm borde rimligtvis förväntas vinna betydligt färre poäng under 2012 än vad man mäktade med 2011.

Åtvidaberg är ett intressant fall. Under den senaste sejouren i allsvenskan positionerade man sig med en personalkostnad på 14.5 miljoner vilket var så mycket som fem miljoner mindre än det sportsligt högpresterande Gefle. Åtvidabergs chanser att hänga kvar var obefintliga och man motsvarade förväntningarna och degraderades direkt. Å anda sidan så redovisade man en vinst på 3 miljoner på den nedersta raden vilket rimligtvis gav ett gott stöd till årets höga prestationer i superettan i vilken man kunde gå in i med en relativt oförändrad trupp som dessutom hade fått erfarenhet av ett högre tempo. Strategin är egentligen inte helt olik den som Kalmar FF anammade efter sitt avancemang till allsvenskan säsongen 2002. Låga kostnader, vinst och degradering för att säsongen efter ta ny sats och säkra avancemang. Den direkt motsatta strategin är att till buds alla stående medel satsa i samband med den första allsvenska säsongen. IFK Norrköping tillämpade en sådan strategi säsongen 2008 och straffades mycket hårt både med degradering och stor finansiell distress säsongen efter. 

Hammarby hamnar väldigt långt från trendlinjen i figur 1 samt än längre ifrån i figur 2. En starkt bidragande orsak till den senare observationen är att så mycket som ungefär 40% av intäkterna försvinner i kostnader för sålda varor, match- och evenemangskostnader samt marknadsföringskostnader. Klubben får således betala mycket mer för sina intäkter än vad de mindre klubbarna gör, förstås. Att personalkostnaderna inte gav förväntad sportslig avkastning beror på en illa balanserad trupp samt en mängd kontrakt som mer eller mindre kan betraktas som ”dead money”. I takt med att de ickeproduktiva kontrakten löper ut finns det mer utrymme till att göra förändringar i spelartruppen och förbättra produktiviteten. 

I en värld med perfekt tillgång till kapital skulle man kunna betrakta dessa kontrakt som den sunk cost som de de facto är och rekrytera spelare som förväntas ha ett förväntat positivt nuvärde och inte behöva ta hänsyn till gamla misslyckade investeringar när man fattar nya investeringsbeslut. Det betyder att man tar in kapitaltillskott som under den tid de "döda pengarna" lever kvar och täcker förluster som uppstår pga det. Man gör det för att man ser de nya besluten som bättre än de gamla misslyckade vilket är en förutsättning för att utvecklas. Det förutsätter naturligtvis att den sportsliga organisationen gör ett bättre jobb än sina företrädare. Annars blir resultatet detsamma.

När det gäller spelarinvesteringar i form av förvärvade spelarkontrakt så kan vi konstatera att klubbarna i superettan inte är några storköpare. Under 2010 förvärvade de 16 klubbarna i ligan tillsammans spelarkontrakt för ungefär 6 miljoner vilket visar att man i första hand arbetar med free transfers samt rekrytering från lägre divisioner. Anledningen till det är bristen på kapital. Klubbarnas låga omsättning gör att man måste teckna korta kontrakt vilket medför väldigt få spelarförsäljningar där summorna kommer upp i respektabla nivåer. 

Hur ser då tävlingsbalansen ut i Sveriges näst högsta serie? Figur 3 illustrerar tävlingsbalansen säsongerna 2000 till 2011. Topp 3 index visar topp 3 lagens vunna poäng i relation till totalt antal utdelade poäng under säsongen och bottom 4 index visar motsvarande nyckeltal för de fyra bottenlagen. Den gula linjen visar de uppflyttade klubbarnas sportsliga marknadsandel året efter, det vill säga den första allsvenska säsongem. Vi ser att ligan håller en förhållandevis oförändrad balans över åren utan någon större förändringstrend vare sig i toppen eller botten. Möjligen finns det en svag trend under de senare åren där topplagen har tagit något färre poäng vilket skulle kunna förklaras med att allsvenskan säsongen 2008 utökades till 16 lag och det tar ett antal år att arbeta upp en högre nivå i divisionen under.

Figur 3. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser att säsongen 2002 var en extremt jämn sådan där topplagen tog historiskt väldigt lite poäng i förhållande till de övriga klubbarna i serien. De uppflyttade lagen Öster och Enköping tog också väldigt lite poäng säsongen efter i allsvenskan och degraderades direkt. Men överlägsenhet i Superettan är inte heller någon garanti för allsvensk framgång året efter. Kalmar FF som vann den historiskt sett mest ojämna Superettan säsongen 2001 på rekordhöga 69 poäng var tillbaka i samma serie säsongen 2003 som man förvisso vann igen. Klubben har sedan dess etablerat sig i den högsta serien. 

Figur 4 visar sambandet mellan topp-3 skiktets sportsliga marknadsandel i Superettan (x axeln) och de uppflyttade lagens sportsliga marknadsandel första allsvenska säsong (y axeln). Vi ser att förklaringsgraden är 22% för dessa 11 observationer. Det finns en liten fördel av att vara ett ha producerat många poäng i Superettan den säsongen man flyttades upp men sambandet är inte tillräckligt starkt för att det ska vara en god prognos för det allsvenska första året.

Figur 4. Datakälla svenskfotboll.se

Kan det vara så att den lokala marknadens storlek och klubbarnas förmåga att kapitalisera den är en faktor som bidrar till etablering i den högsta divisionen? Erfarenheten från den tyska ligan säger oss att ju högre budget som nykomlingar har i förhållande till ligans genomsnitt desto större sannolikhet att klubben lyckas stanna kvar i den högsta ligan mer än en säsong. Mer om det finns att finna i detta inlägg.

2007 vann IFK Norrköping superettan med nio poängs marginal till tredjeplatsen och laget hade en förhållandevis hög kommersiell marknadsandel vilket man kan tycka borde ge klubben hyfsade chanser att göra en bra säsong i allsvenskan året efter. Det hjälpte inte och Peking degraderas tillbaka till andra divisionen vilket indikerar på att klubben egentligen gjorde nästan allting fel. 

Figur 5 visar sambandet mellan de allsvenska nykomlingars sportsliga marknadsandel (x axeln) under den första säsongen i allsvenskan och deras kommersiella marknadsandel (y-axeln) mellan säsongerna 2001-2010, det vill säga rörelseintäkter i relation till samtliga allsvenska klubbars rörelseintäkter. Förklaringsgraden är 27%. Förmågan att genera intäkter i allsvenskan har med andra ord en större betydelse. Anledningen till det är naturligtvis att en större budget ger bättre möjligheter att rekrytera duktiga spelare.

Figur 4. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser att säsongen 2001 sticker ut där båda nykomlingarna Djurgården och Malmö FF hade relativt höga budgetar. Den största effekten ser vi dock hos AIK som under 2006 lyckades hålla sig kvar och mer därtill. I övrigt ser vi att majoriteten av de klubbar som vinner en allsvensk plats arbetar med en förhållandevis liten budget vilket gör det svårare för dem att etablera sig. Det finns klubbar som gör ett gediget arbete på den sportsliga sidan men man bör ändå kunna begära att klubbarna blir bättre på att utveckla sin marknadssida. För att kunna göra det krävs det rimligtvis en del startkapital samt kunskap.

Och det är en inte helt oviktig fråga som svensk elitfotboll behöver adressera för att kunna utvecklas. Det vill säga vilka reformer behöver genomföras som underlättar och skapar incitament för finansiering samt kunskapsinflöde till klubbarna.

------------------------------------------
sportslig marknadsandel: vunna poäng dividerat med ligans totalt utdelade poäng. 
kommersiell marknadsandel: klubbarnas rörelseintäkter dividerat med ligans totala intäkter (exklusive spelartransfers)
Båda nyckeltalen (m) är justerade för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([mx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

Silly Season på ägarsidan i Polska Ekstraklasa

Det har under hösten cirkulerat rykten om att Polonia Warszawas ägare Józef Wojciechowski ska vara intresserad att köpa Lechia Gdansk från klubbens nuvarande ägare Andrzej Kuchar. Ryktena har flera gånger dementerats av båda parterna men i helgen eskalerade de igen. Wojciechowski kopplas även ihop med Jagiellonia Białystok som är belägen i nordöstra Polen. Som vanligt är frågan vilka motiv som kan tänkas finnas bakom en sådan rokad. En möjlig orsak skulle kunna vara den hårda konkurrensen på marknaden i Warszawa där stadens storlag Legia Warszawa är mycket väl positionerade och som i och med den nybyggda Pepsi Arena har skaffat sig ytterligare konkurrensfördelar. Polonia Warszawa spelar på en gammal arena som till viss del moderniserades under 2004. Det är känns idag ganska avlägset med ett nytt arenaprojekt och därmed bättre förutsättningar att kunna konkurrera i Ekstraklasa.

Karta över klubbarna i Ekstraklasa säsongen 2011-12

Däremot är fotbollsmarknaden i norra och nordöstra Polen relativt oexploaterad. Majoriteten av klubbarna i Ekstraklasa är belägna söder om Warszawa. Anledningen till det borde kunna förklaras genom historiskt demografiska faktorer. De stora tunga polska industrierna har varit belägna i de södra delarna av landet. Samtidigt finns det trots allt ett potentiellt underlag även i de norra delarna av landet och Lechia Gdansk har idag hyfsade förutsättningar att positionera sig som norra Polens storlag, framför allt efter att man har fått en möjlighet att flytta in på en modern arena i Europeisk toppklass. Liknande förutsättningar gäller rimligtvis även Jagiellonia Białystok som om ett år inviger en ny arena med kapacitet för 22 tusen åskådare. Båda två klubbarna är idag mer eller mindre ensamma inom sina respektive upptagningsområden vilket ger de en fördel både vad gäller rekrytering av talang, samarbetspartners samt marginalpublik.

Befolkningen i Polen år 2002

För att en transaktion ska kunna genomföras måste det naturligtvis finnas en säljare. Man kan naturligtvis fråga sig varför Andrzej Kuchar skulle vilja sälja Lechia Gdansk efter bara två års ägande. Lechia Gdansk har hittills inte motsvarat förväntningarna efter flytten in på PGE Arena. Trots att man vann kvällens match mot topplaget Ruch Chorzów med 1-0 så ligger man förankrad på den nedre halvan av tabellen och efter att ha nått upp till höga publiksiffror under säsongens inledande matcher har publikrusningen börjat avta i takt med de sportsliga resultaten. Lechia har också upplevt svårigheter att sälja de intäktsdrivande premium platserna på matchbasis. Kuchar säger sig själv ha investerat en hel del pengar i spelartruppen för att säkerställa platsen i högsta ligan fram till flytten in på nya arenan och kanske är det så att han inte är villig att investera än mer. Det har dock hänt en hel del sedan 2009 och klubben har fått en immateriell tillgång i form av arenadriftbolaget Lechia Operator som är ett konsortium med SportFive och HSG Zander. Vill man göra en exit och hitta en köpare som ser ett framtida värde i denna immateriella tillgång kan det idag vara ett hyfsat läge att göra det.

Hur troligt är det då att en klubbs ägare gör en exit för att köpa en annan klubb i samma liga? Inom den polska fotbollen är det inte helt ovanligt att marknaden konsoliderar sig och att klubbar går ihop. 2008 köpte till exempel Józef Wojciechowski och hans Polonia Warszawa det då konkursfärdiga fotbollsaktiebolaget Groclin-Dyskobolia SSA för 20 miljoner zloty och tog över Groclins plats i den högsta ligan. Även Lechia Gdansk har en historia där man 1995 efter flera år av sportslig misär fusionerades med Olimpia Poznan och därmed ta steget upp i högsta divisionen. Efter två år var man åter igen nere i den tredje divisionen för att 1997 gå ihop med Polonia Gdansk som då spelade i den andra divisionen. Med andra ord skulle en transaktion mellan Kuchar och Wojciechowski inte vare någon större sensation på den polska fotbollsmarknaden. 

Arenakrig även i Polen - Nationalarena utan landslag?

Inför sommarens europamästerskap i fotboll bygger de polska skattebetalarna fyra arenor som ska stå värd för de matcher som kommer att spelas i landet. Grundinvesteringen för dessa arenor uppskattas till sammanlagt 4.5 miljarder Zloty vilket motsvarar lite drygt 9 miljarder kronor. Baserat på finansieringstrukturen för PGE Arena i Gdansk (vilket finns beskrivet här) är det rimligt och anta att ungefär 2/3 av investeringskostnaderna inte kommer att bära sig genom den dagliga arenadriften utan det är en ren subvention från den polska staten/kommunen.

För den enskillt dyraste arenan, Nationalarenan i Warszawa vars investeringskostnad uppskattas till motsvarande 4.5 miljarder kronor, bör nog skattebetalarnas bidrag betraktas vara ännu högre. Arenan kommer att rymma 58 tusen åskådare men saknar både klubblag och kanske även landslag som hyresgäster. I takt med att notan för projektet kontinuerligt har vuxit så har polackerna starkt börjat ifrågasätta ifall kostnaden inte överstiger nyttan.

Nationalarenan är i sin helhet finansierad av den polska staten genom State Treasury och kommer att drivas av det statliga institutet Narodowe Centrum Sportu vars syfte är att förvalta offentliga idrottsanläggningar. Arenadirektionen tar till de gamla hederiga knepen när man ska motivera arenans existensberättigande och menar att Warszawa är en i Europa centralt belägen storstad och att Nationalarenan har tak som en konkrurrensfördel vilket tillsammans kommer att locka flera stora evenemang och därmed stora skatteintäkter till den polska staten.

Klippet visar historien om Nationalarenan och det läckande taket under Michel Platinis besök i Polen i oktober 2011. Platini säger lite skämtsamt att hans väderexperter låter meddela att det inte regnar i Warszawa under perioden juni - juli när EURO2012 äger rum.

Tanken var att det polska fotbollslandslaget skulle husera på arenan men när det polska fotbollsförbundet (PZPN) lämnade sin offert till arenadirektionen att få bruka arenan så fick man till svar att budet var alldeles för dåligt och att det under sådana villkor inte var värt att ha PZPN som en hyresgäst.

Men faktum är att Nationalarenan behöver PZPN mer än vad PZPN behöver arenan. Totalt räknar Nationalarenan med 12-15 större evenemang per år och ett antal mindre evenemang som t.ex. mässor vilket innebär att areenan inte kommer att kunna bära sina egna kostnader enbart genom den dagliga driften, naturligtvis. Och det polska fotbollsförbundet kan tack vare de andra arenabyggnationerna där samtliga EM arenor har kapacitet på över 40 tusen platser själva välja på vilken arena man kan förväntas få den bästa affären. Enligt uppgifter har direktionen för arenan i EM staden Poznan redan skickat en förmånlig offert till PZPN och ledningen för PGE Arena i Gdansk har officiellt uttryckt sin vilja att arrangera VM kvalmatchen mot England den 16:e oktober 2012. Vill man dessutom spela i Warszawa men inte på Nationalarenan så finna Legia Warszawas nya Pepsi Arena som ett möjligt alternativ.

Bilden visar Pepsi Arena, Legia Warszawas nya hemmaplan. Arenan tar lite drygt 30 tusen åskådare och är finansierad av staden Warszawa.

PZPN har med andra ord mycket goda möjligheter att göra en riktig bra affär. Och ser man det hela från ett allmännyttoperspketiv så vore ett mer tillgängligt polskt landslag på fyra olika orter i landet kanske den bästa skatteåterbäringen till det polska folket. Men frågan om spelplats hänger naturligtvis även på den polske förbundsordföranden Grzegoz Latos egna nyttofunktion. Det skulle kunna antas vara mer prestigefullt att ta emot andra fotbollsförbund på ett stort flaggskepp samt kunna mäta skalenliga modeller med andra förbundshövdingar under UEFA konventen.

Samtidigt pågår ett annat arenakrig i landet. Inför en vänskapslandskamp som spelades på PGE Arena i Gdansk i september månad gjorde PZPN:s sponsor ölproducenten Warka en reklamfilm där företaget marknadsförde sig med hjälp av sifferkombinationen "2012". Varje dag klockan 20:12 skulle man skicka ett sms med svar på "dagens fråga" och vara med i en vecko-utlottning av 2012 biljetter till landskamper samt 2012 ölglas med motiv på EM arenorna på glasets botten.

UEFA som ju har Carlsberg som sin officiella EURO2012 sponsor rasade mot reklamen men hade inget case eftersom Warka aldrig nämnde "Euro" i sin marknadsföring. Däremot tog arenabolagen strid mot Warka där man menar att ölproducenten försöker profitera på deras arenor. Warka å sin sida menar att de aldrig skulle komma på tanken att bryta mot lagen och att arenorna är offentlig egendom.

Det uppstår härmed ett par intressanta diskussioner. Den ena är, vem äger egentligen rätten till själva arena-siluetten, framför allt när fastigheten är finansierad med offentliga medel. Den andra diskussionen är lite paradoxal där Nationalarenan som har varit mest drivande i frågan mot Warka faller lite på eget grepp. Å ena sidan försvarar man arenans existens med att den kommer att bidra med skattepengar från aktiviteter utanför själva arenan men som är kopplade till den. Å andra sidan försöker man nu förhindra den typ av aktiviteter.

Warka är en del av öl-koncernen Grupa Żywiec S.A som under 2010 omsatte motsvarande 8 miljarder kronor och gav sysselsättning till 1400 personer i Polen. Om nu Żywiec tack Warkas reklam kan sälja fler öl så kommer de polska skattebetalarna med ett skattetryck på 35% att för varje av Warka nysåld Zloty få 35 Groszy tillbaka. Bara ett arenabolag kan tycka ett det är en dålig affär, eller? 

Inför finalen i Major League Soccer - mekanismerna i ligan

I nattens final av Major League Soccer möts Los Angeles Galaxy och Houston Dynamo. Det faktum att båda klubbarna ägs av AEG symboliserar mycket tydligt ligans unika struktur som skiljer sig inte bara från sina motsvarigheter i Europa men även mot de andra Major Ligorna i Nordamerika.

MLS drivs i form av en single entity, det vill säga det är ligan som äger klubbarna och spelarna. Investerarna i Major League Soccer driver sedan de olika regionala enheterna åt ligan. AEG som var en av grundarna för ligan ägde ett tag som mest sex enheter men i och med att MLS sakta blivit mer lönsam så har man kunnat få in fler investerare och därmed operatörer.

Den stora anledningen bakom en sådan konstruktion är att de andra amerikanska ligorna ständigt har utmanats av konkurrensdomstolarna som menar att klubbägarna konspirerar mot konkurrenslagarna och bildar karteller där man genom samarbete exploaterar dels arbetskraft (talang) och dels konsumenterna. Genom att utforma ligan på detta sett kan man minska risken för den typen av rättsliga processer. 

De mekanismer som de amerikanska ligorna implementerar sägs till största del vara på plats med syfte att förbättra tävlingsbalansen. Men faktum är att samtliga egentligen finns till av ett enda syfte - kostnadskontroll. I detta inlägg kommer jag att beskriva de olika mekanismerna samt deras syften och förväntade effekter. 

Lönetak

Lönetak är en mekanism som vid en första anblick håller tävlingsbalansen i schakt eftersom taket baseras på en procentsats för ligans genomsnittsintäkter. Större klubbar får således inte rekrytera talang för nämnvärt mycket mer pengar. Men, lönetaket i sig borde rimligtvis inte ha någon större effekt på tävlingsbalansen eftersom mindre klubbar kan sälja kontraktet med en stjärnspelare till en större klubb med högre potentiella intäkter där stjärnspelarna gör större nytta. Betalningen för kontraktet (som ju ligger utanför taket) kan oftast vara tillräckligt hög så att den mindre klubben till och kan bära en del av den sålda spelarens lönekostnad så att den köpande klubben inte ska överstiga budgetrestriktionen. Lönetaket är därför bara ett sätt att göra sådana transfereringar mellan klubbarna utan att spelaren själv ska belönas för sin höga nivå på talangen och där nyttan från spelaren istället hamnar i klubbägarnas fickor.

I Major League Soccer ägs spelarkontrakten av ligan som förhandlar med spelarna om lönerna. Varje klubb får sedan rekrytera spelare med en restriktion för truppen på maximalt 30 spelare. restriktionen sätts på spelare 1-20 i truppen för vilkas samlade lönekostnad inte får överstiga $2,675,000 per säsong och där den maximala lönen för en spelare är $335,000. Spelare 21-30 ligger utanför taket och det gör även extralönen för spelarna under ”Designated Player Rule”.

Med tanke på att den globala marknaden för fotbollsspelare har mycket få arbitragemöjligheter mellan ligorna vad gäller kostnaden för talang så ser vi här att den ordinäre spelaren i Major League Soccer inte håller en nämnvärt högre standard än en någorlunda välavlönad allsvensk spelare.

Revenue Sharing

Den kanske mest kända mekanismen i professionell lagsport är revenue sharing, det vill säga distribution av intäkter mellan lagen i en liga. Det finns två olika motiv med en sådan mekanism. I en liga där klubbarnas ägare är nyttomaximerande, det vill säga värderar segrar på planen högre än det ekonomiska resultatet, så förväntas en revenue sharing mekanism förbättra tävlingsbalansen i en liga. Det finns ett empiriskt stöd för denna teori vilket jag har beskrivit i detta inlägg.

I en profitmaximerande liga, det vill säga där klubbarnas ägare värderar det ekonomiska resultatet högre än segrarna på planen så kan revenue sharing de facto ha en negativ effekt på tävlingsbalansen i en liga. Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher.

Matrisen visar den förväntade effekten av en ökad revenue sharing. Olika förväntat utfall beroende på vilken nyttofunktion ägarna i ligan har.

Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år för att till slut nå förhållandevis låga 51%. 

Så den funktion som revenue sharing fyller i de amerikanska sportligorna är i första hand att distribuera ekonomiska vinster som ligan skapar mellan dess klubbar. Revenue sharing skapar dock en hel del incitaments problem. Den ökade revenue sharing mekanismen i MLB har minskat incitamenten för mindre klubbar att investera i talang och de fem mest lönsamma lagen i ligan är de som kroniskt underpresterar mest på planen. I NFL delar klubbarna 85% av intäkterna lika med varandra och som jag har skrivit i detta inlägg så finns det ägare som utnyttjar det så att det gynnar dem själva men missgynnar ligan som helhet. Malcolm Glazer och hans Tampa Bay Buccaneers har ligans minsta kostnader och flera års mediokerhet ledde till en minskning av publiken med hela 22% under den förra säsongen. Men det spelar naturligtvis mindre roll för Glazer eftersom intäkterna ändå kommer in genom revenue sharing mekanismen.  

Tabellen visar intäkts och kostnadsdelning i Major League Soccer före och efter den senaste ändringen.

Major League Soccer ser ut att faktiskt ha tänkt på detta och klubbarna får själva behålla den största delen av sina lokala intäkter vilket ger dem incitament att prestera väl på planen och att investera i marknadsföring av sin produkt. Samtidigt är intäkterna från de lokala marknadskällorna fortfarande på relativt låga nivåer. I veckan sålde L.A Galaxy sina regionala TV rättigheter för de kommande tio åren till en summa av $55 miljoner vilket motsvarar ungefär 35 miljoner kronor per år.

Inom den internationella fotbollen finns även den stora intäktskällan player trejding. Även dessa intäkter delas mellan klubbarna och man gör det olika där ligan minskat incitamenten för klubbarna att kortsiktigt tjäna pengar på spelarförsäljning. 

För Home Grown Players erhåller klubben 75% av transfersumman och ligan 25% som sedan distribueras till alla klubbar. För spelare som kommer från projektet Generation Adidas samt "non home grown players" och övriga spelare från MLS SuperDraft ser revenue splitten ut enligt följande:

Efter år 1: 33% till klubben 67% till MLS
Efter år 2: 50% till klubben 50% till MLS
År 3+: 67% till klubben 33% till MLS

Draft

Dess främsta syfte är att exploatera talangen och överföra förmögenhet från spelare till klubbägare. Ponera att draften inte fanns och klubbarna istället skulle tävla och buda om spelarnas signaturer på kontraktet. Budgivningen skulle pressa upp klubbarnas kostnader att kontraktera spelare vars talang och förväntade prestation skulle värderas på marknadsmässiga priser. Men genom att samarbeta och använda sig av draft-systemet kommer klubbarna överens om att den klubb som väljer talangen får kontraktera denna utan budgivning och till minimilön. En lön som spelarfacket har förhandlat fram under de centrala förhandlingarna och där spelarfackets incitament i första hand är att maximera värdet för de etablerade spelarna i ligan och inte nykomlingarna givet det generella lönetak i förhållande till ligans intäkter som förhandlas fram.

Exakt hur stor påverkan på tävlingsbalansen draften har är svårt att säga men en mindre klubb i en liga utan revenue sharing förväntas att sälja sin draft-pick till en större klubb eftersom talangen helt enkelt producerar mer i en klubb med högre intäkter och på så sätt mindre värd hos den mindre klubben. Det är exakt samma mekanism som när klubbar i Europa handlar spelarkontrakt med varandra. I en liga med jämn revenue sharing så kan man förvänta sig att klubbar med ägare vars nyttofunktion är profit-maximerande säljer sina draft-picks till klubbar med ägare som värderar segrar på planen högre än pengar. Draften i sig har således ingen större betydelse för tävlingsbalansen utan är underställd andra mekanismer och incitament. 

Även Major League Soccer reglerar hur ny talang tas in till ligan utan att klubbarna ska behöva driva upp kostnaden för rekryteringen av spelarna. I MLS Super Draft som går av stapeln varje januari månad väljs spelare från college (ursprungligen MSL College Draft) men även alla andra spelare som ligan rekryterar (ursprungligen MLS Supplemental Draft).

Även övergångarna mellan klubbarna regleras genom en Re-Entry Draft där klubbarna, utan en budgivning som driver upp lönekostnaderna, väljer talang som redan spelar i ligan.

Free Agency

När en liga reglerar den fria rörligheten för spelare på arbetsmarknaden strider det mot konkurrenslagstiftningen. Som argument för att komma undan med dessa regleringar har ligorna hävdat att en mer liberal mobilitet skulle försämra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet är att regleringen exploaterar spelarnas talang och försämras deras förhandlingskraft. Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägarens samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande". 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.  

För ett och ett halvt år sedan när ett nytt förhandlingarna om kollektivt avtal mellan MLS och spelarfacket ägde rum var just free agancy ett av huvudproblemen för att en överenskommelse skulle kunna nås. Under den förra regimen ägde klubbarna rättigheten till spelarna trots att deras kontrakt gick ut. MLS hade dock gjort läxan från Major League Baseball och kompromissen blev att man inte släppte ut dessa spelare för budgivning på den öppna marknaden utan spelarna fick lämna sina klubbar men istället distribuerades ut via draft systemet.

David Beckham, Designated Player Rule och Luxury tax
MLS upptäckte att ligan hade svårt att öka i intresse och intäkterna ökade mycket marginellt. Ligan insåg att någonting var tvunget att göras för att öka intresset. Erfarenheten från bland annat NBA säger att stjärnor som Michael Jordan och Larry Bird skapade positiva externa effekter när stjärnorna var på bortamatch-turnéer genom att dra större åskådarantal till arenorna.

I januari 2007 kontrakterade så ligan David Beckham på fem år. Storleken på kontraktet är inte officiellt men obekräftade uppgifter säger att det rör sig om totalt $250 miljoner över kontraktstiden. $400 000 per år betalas av ligan och L.A Galaxy står för $9 miljoner per år. Resterande del av kontraktet är värden av de kommersiella rättigheter som Beckham äger. Dessutom förhandlade engelsmannen till sig en option för att kunna investera i MLS och därmed få operera en klubb i samband med kommande utökning av ligan.

Och effekten ser ut att ha varit positiv, enligt Robert Lawson, Kathleen Sheehleen och Frank Stephenson så ökade klubbarnas beläggningsgrad på arenorna med hela 55% under de matcher som David Beckham spelade*. 

Rekryteringen bröt naturligtvis mot ligans lönetak vilket medförde reformer med reglerade undantag. Varje klubb fick nu rekrytera två så kallade Designated Players det vill säga spelare med stjärnstatus. $335,000 av kontraktet står ligan för vilket även belastar klubbens budgetrestriktion. Ganska snabbt kom ligan till insikt att klubbarna kunde trejda designated Player rätter med varandra, det vill säga att mindre klubbar kunde sälja sin rätt för två spelare till större klubbar där dessa producerar en högre nytta. Ligan förbjöd därför denna möjlighet men gav klubbarna en möjlighet att rekrytera en tredje designated Player men att klubben istället får betala en luxury tax på $250 000 som sedan delas lika mellan de klubbar som håller sig inom restriktionen.

Sammanfattning

Major League Soccer är en ung liga som har kunnat samla erfarenheter från de andra Major Ligorna och de mekanismer samt konsekvenser de för med sig. Ligan ser också ut att ha modifierat incitamentsmekanismerna vilka skiljer sig från de andra ligorna. Samtidigt har MLS en extremt hårt reglerad arbetsmarknad och till skillnad från de andra Major Ligorna i USA så befinner man sig inte i toppen av sin sports näringskedja. Ligan har därför länge upplevt tillväxtproblem eftersom de strikta restriktionerna för kostnaden av spelarkontrakt gör MLS mindre konkurrenskraftig mot omvärlden när det gäller rekrytering av talang.

Ligan ser också ut att ha lärt sig att det inte räcker med jämn tävlingsbalans för att driva efterfrågan på produkten. Det krävs mycket mer än så vilket också är en av anledningarna bakom designated player reformen. Hur mycket den amerikanska ligan kan växa återstår att se. Men MLS har trots allt klarat av en expansion från 14 till 18 lag och planerar att utöka till 20 lag där New York förväntas att få ytterligare en klubb.

Sättet på vilket ligan organiserar sig på skulle kunna vara aktuellt i samband med bildandet av en europeisk superliga. Genom att positionera sig i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja skulle en sådan liga kunna kontrollera kostnaden för talang utan att riskera förlora den till andra ligor. I en sådan liga måste samtidigt resurserna delas på något sätt eftersom intäktsagapen är stora mellan topplagen i de olika europeiska ligorna. Det man i så fall kan fråga sig vilka klubbägare som skulle kunna tänka sig en sådan struktur. Vi har de amerikanska ägarna i Premier League, naturligtvis. För Malcolm Glazer är Manchester Uniteds sportsliga framgång bevisligen inte särskilt betydelsefull så länge pengarna rullar in. Även en klubb som t.ex. Ajax skulle kunna tänkas kunna se en uppgradering att få spela i en sådan konstruktion eftersom klubben, i och med betal-TV revolutionen, har förlorat sin status som ett topplag i Europa. Men vad skulle dominanter som Barcelona och Real Madrid säga om att få tävla på lika villkor istället för att som i den senaste finalen av Champions League ha en komperativ fördel gentemot Manchester United med en lönekostnadsbudget som är 75% högre?


---------------------------------
* Vend It Like Beckham: David Beckham’s Effect on MLS Ticket Sales - Robert A. Lawson, Kathleen Sheehan, and E. Frank Stephenson, 2008

Vem tjänar egentligen på arenakriget?

De som någon gång har spelat Sim City känner nog till hur man som stadens ledare och arkitekt skulle bära sig åt för att tygla upploppen på gatorna. Panem et circenses som på latin betyder bröd och skådespel är ett uttryck som myntades av den romerske tänkaren Juvenalis och som illustreras på ett storartat sätt i Ridley Scotts film Gladiator. Precis som då försöker olika makthavare att ge oss skådespel i form av nya och dyra arenor och mega events. Skillnaden från förr är att människan idag besitter en högre kunskap vilket innebär att makthavarna måste motivera kostnaden för dessa spektakel. För i slutändan är det alltid någon som får betala. Det senaste och mest tydliga exemplet var kapitalförstöringen under världsmästerskapen i fotboll i Sydafrika sommaren 2010 vilket jag skrev om i detta inlägg.

I detta inlägg hade jag tänkt att argumentera kring de samhällsekonomiska effekter som en arena kan förväntas ha, fundera kring vilka som kan tänkas vara vinnare i arenakriget samt spekulera i hur framtidens arenamarknad i Stockholm kan komma att strukturera sig. Det är säkert få som missat arenadebatten som initierades av Sveriges Television. Även om arenaboomen är högst aktuell i hela landet (jag har tidigare skrivit om Öresundsregionen) så går Dan Persson på Idrottensaffarer.se hårt åt Svenska Fotbollsförbundet och menar att det är de som sitter på svarte Petter i Stockholms arenakrig. Förbundets ordförande Lars Åke Lagrell slår naturligtvis tillbaka och menar att vi inte vet förrän om 10 år. Men måste vi verkligen vänta så länge för att kunna utläsa facit i svart vita resultat och balansräkningar eller går det att med enklare logik argumentera sig fram till ett förväntat utfall?

Den ursprungliga kalkylen baserades på investeringskostnad för Nationalarenan på 1.9 miljarder kronor. Den kalkylen sprack och enligt PwC:s riskrapport som släpptes i våras baserades bankernas kreditbeslut samt Solnas Stads borgensåtagande på en investering av 2.4 miljarder kronor. Sedan dess har notan för bygget uppgraderats med ytterligare en halvmiljard till 2.9 miljarder. När Lars Åke idag säger att han förväntar sig att arenan med dagens investeringskostnad ska betala sig till sina investerare så måste det betyda att Nationalarenan i samband med den initiala kalkylen måste ha varit superlönsam och mycket lönsam i samband med 2.4 miljarders kalkylen. Det skulle i så fall betyda att privata investerare hade vallfärdat med sitt kapital för att få ta del av de förväntade vinsterna. Men inte en från första början såg vi något sådant beteende utan arenan har hela tiden krävt kapitaltillskott från kommunen (Solna Stad) och staten (Jernhusen AB).

Samtidigt erkänner Lars Åke Lagrell att arenan egentligen inte byggdes för att det fanns ett marknadsbehov utan i själva verket för att förbundet "var tvunget" att bygga en modern arena för att kunna sola sig i glansen tillsammans med alla de nya arenorna som byggs runt om i världen. Och det är bara att konstatera att kapprustningen om prestigearenorna har blivit något av ett systemfel som orsakar stora kostnader för skattebetalarna. Danska Idraettens Analyseinstitut (idan.dk) skrev nyligen om alla dessa arenor som blivit något av vita elefanter och står med en brutal överskottskapacitet.

Arenors mytiska bidrag till samhällsekonomin

Det kanske mest provocerande är egentligen inte själva arenabyggandet utan politikers och tjänstemännens envisa uttalanden om att arenorna kommer att bidra med enorma skatteintäkter vilket motiverar investeringarna. Men är det verkligen så enkelt?

Det är förvisso sant att globenarenorna har 1.5 miljoner besökare per år men det går inte att argumentera att det är exportintäkter och därmed ett stort skattebidrag för regionen. För det första så kommer en halvmiljon av dessa besökare i samband med seriefotboll samt elitseriehockey. Det är således pengar som lik förbannat hade spenderats i regionen. Av den återstående miljonen besökare är det naivt att tro att en arena med 20 år på nacken skulle vara en konkurrensfördel som var avgörande för utländska turisters besök i Stockholm. Och kommer det besökare från andra svenska städer så bidrar stockholmsbesöket till ett kapitalutflöde från deras hemort vilket de facto försämrar den lokala handelsbalansen och gör orten än mer beroende av den så kallade robin hood skatten med vilken pengarna ändå transfereras tillbaka.

Bilden visar Nationalstadion i Warszawa som ska rymma 58 tusen åskådare och står värd under Europamästerskapen i fotboll 2012. Arenan finansieras i sin helhet av den polska staten och kostnaden för bygget har nyligen uppgraderats till €470 miljoner vilket har fått många polacker att ifrågasätta projektet. Det tog inte lång tid från att debatten blossade upp till att direktionen för arenan hade planterat en artikel i media där man listade 14 arenaprojekt i världen som minsann var dyrare. Som att en sådan jämförelse skulle hjälpa de hårt arbetande polackerna

Det finns två ekonomiska effekter i samband med arenor. Substitut-effekten samt multiplikator-effekten. Substitut-effekten innebär att arenorna med sina evenemang bara flyttar den disponibla inkomsten från andra varor och tjänster i samhället. De pengar som konsumenterna spenderar på arenabesök och allt runtomkring skulle inte sparas på banken utan spenderas på produkter som andra lokala och regionala privata företag erbjuder. Multiplikator effekten innebär att när disponibla inkomster konsumeras, så återanvänds de i ekonomin eftersom producenterna av de varor som säljs å sin sida spenderar dessa pengar också. De producenter som finns i en arenaekonomi är fotbollsklubbar och artister. Ungefär 60% av fotbollsklubbarnas intäkter går till spelare som har en kort fotbollskarriär och som rimligtvis bunkrar en viss del av sina intäkter för livet efter fotbollen. Ett liv som dessutom inte helt osannolikt fortsätter på en annan ort. Samtidigt så är många av artisterna som uppträder på arenorna utländska vilket betyder att deras gage direkt lämnar inte bara regionen utan även landet. Så vad gäller multiplikator-effekten så är rimligtvis en arenans bidrag till regionen kanske rentav sagt negativt än om pengarna istället hade spenderats på andra varor och tjänster i regionen.

Den amerikanske ekonomen Allen Sanderson menar att om man vill injicera pengar till den lokala ekonomin så är det mer effektivt att från en helikopter slänga ut sedlar på gatan än att investera dessa i en ny arena.

Att företag och olika branschorganisationen argumenterar för sin förträfflighet och sitt enorma bidrag till samhällsekonomin är i sig inga konstigheter eftersom de flesta kämpar för sin överlevnad på en hård och global konkurrensmarknad. Men enligt arena-subventions-logiken så skulle Sveriges konkurrenskraft har försämrats när varvs- och tekoindustrin i det närmaste försvann från landet. Men mig veterligen så är både Sveriges bruttonationalprodukt och statens skatteintäkter högre nu än då och enligt The Global Competitiveness Report 2011-2012 är Sverige det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen. 

Varje dag under den trettio minuters promenad på väg till jobbet passerar jag ett hundratal butiker och företag som alla, utan att erhålla statliga subventioner, bidrar med skatteintäkter och arbetstillfällen till samhällsekonomin. De finns där för att marknaden, det vill säga vårt kollektiva konsumentbeteende, tillåter dem att finnas. Och de kommer att finnas där så länge som efterfrågan på deras produkter upprätthålls och företagen utnyttjar sina resurser och kapital förhållandevis effektivt.

Problemen uppstår snarare att ju fler skattesubventionerade produkter vi får, desto mer går vi från en effektiv ekonomi som bygger på förväntad utbud och efterfrågan till en mindre effektiv ekonomi som mer eller mindre är godtyckligt planerad av politiker och andra tjänstemän.

Kartell eller konkurrens?

Nu är ju situationen som den är och frågan är naturligtvis vilka det egentligen är som tjänar på arenakriget? Man kan naturligtvis argumentera om att en del av vinsterna som skapas i själva driftbolaget av Globearenorna skeppas iväg västerut till AEG:s högkvarter. Å andra sidan är det rimligt och anta att AEG trots att de förväntar sig en vinst på arenadriften i Stockholm driver arenorna mer effektivt än vad staden själva skulle göra och på så sätt trots allt minskar skattebetalarnas förluster, i bästa fall.

Samtidigt kommer konkurrensen om evenemangen rimligtvis att pressa båda arenaoperatörernas rörelsemarginaler och en större del vinsterna i arenornas värdekedja överförs därmed till dess underleverantörer. De fotbollsklubbar som spelar på arenorna blir samtidigt viktigare för arenornas totala ekonomi och de får nu tillgång till högkvalitativa och bekväma faciliteter som marknaden annars aldrig hade mäktat med att finansiera på egen hand. Tack vare det ges klubbarna helt nya möjligheter till att paketera nya erbjudanden på och därmed utnyttja regionens potential fullt ut. Dessutom kan man göra det till en förhållandevis låg risk. Ett rimligt antagande är att det ligger i arenaoperatörernas intresse att klubbarna ges tillräckligt stora resurser för att kunna vara konkurrenskraftiga på sin marknad och på så sätt kunna bidra till bättre försäljning av de exklusiva arenaprodukterna som uppgår till nästan hälften av de förväntade intäkterna på de nya arenorna. Det är svårt att paketera och sälja dessa produkter om klubbarna inte presterar tillräckligt bra på fotbollsplanen. Om klubbarna nu misslyckas så beror det i första hand inte av bristen på kapacitet utan snarare på brister i den sportsliga kompetensen samt det sätt på vilket man organiserar sin verksamhet på.

För arenaoperatörerna skulle ett alternativ kunna vara att i hemlighet göra upp om en marknadsuppdelning med varandra. En kartell där man kommer överens om att inte konkurrera om pris på förhand bestämda evenemang. Detta skulle överföra tillbaka en del av vinsterna från arrangörerna tillbaka till dem själva. Frågan är däremot om marknaden är tillräckligt stor för att ett sådant alternativ ska uppfattas attraktivt från båda arenaoperatörerna. Jag kan föreställa mig att AEG uppfattar sig själv som en mycket starkare operatör med goda möjligheter att kunna konkurrera ut Swedish Arena Management AB. Till sin fördel har man dessutom en stor fördel i och med att den finansiella risken är oerhört mycket lägre för AEG:s räkning som därmed ges betydligt bättre möjligheter att konkurrera i ett eventuellt priskrig. Den stora anledningen till den lägre finansiella risken för AEG är finansieringsstrukturen för Globenarenorna samt Nya Söderstadion och de avtal som AEG enligt Dagens Nyheter har med staden. Globenarenorna är till sin helhet finansierade av Stockholm Stad och finns således konsoliderade på stadens balansräkning. AEG:s hyreskostnad uppges vara baserad på hur väl man lyckas att exploatera faciliteterna. Nationalarenan däremot, har en balansräkning som till stor del är finansierad av bank- samt förlagslån.

Figuren är saxad från Nationalarenan och Arenastaden - Riskanalys för Solna Stad och visar Nationalarenans kapitalstruktur. Om man dividerar kommunens bidrag på 385 miljoner med antalet invånare i Solna Stad uppgår investeringskostnaden per näsa till ungefär 5 500 kr. Det var innan uppgraderingen av investeringskostnaden till 2.9 miljarder där Solna Stad bidrar med ytterligare 62 miljoner.

Frågan är naturligtvis hur comittade delägarna i nationalarenan är att skjuta till kapital för att täcka förluster. Peab t.ex. har ju redan cashat hem genom att ha fått bygga ett projekt för 2.9 miljarder som utan deras initiala kapitaltillskott inte hade blivit av. Och att driva arenor är inte byggbolagets kärnverksamhet vilket med all tydlighet visade sig när man tidigare i år sålde sin ägarandel i nya Malmö Stadion till föreningen, dessutom fantastiskt nog till bokfört värde. Arenadrift är inte heller Fabeges kärnverksamhet och Svenska Fotbollsförbundets möjligheter att skjuta till ytterligare kapital är begränsade, minst sagt. Återstår statliga Järnhusen AB och Solna Stad, men är de beredda att skjuta till mer pengar?

Ett inte helt otroligt scenario är att Nationalarenan efter ett antal år inte kan uppfylla kreditgivarnas fordringskrav som i så fall skulle få ta över fastigheten för att sedan försöka minimera sina kreditförluster. Det skulle kunna öppna dörren för AEG att kunna ta över driften även på Nationalarenan och därmed kunna agera prissättare i hela stockholmsregionen och kunna flytta tillbaka förmögenhet från arrangörer till arenaoperatören.

Skulle nu ett sådant scenario bli verklighet så kommer AEG rimligtvis och förhoppningsvis att få betala en premie för att få behålla sin regionala exklusivitet när det inför år 2023 är dags för nästa upphandling om arenadrift i Globenområdet. Om inte annat så är det i alla fall en liten tröst för Stockholm Stads skattebetalare.