I dagarna är det fem år sedan mitt lilla hobbyprojekt den osynliga handen såg gryningens ljus. Det har varit fem lärorika år och vem vet, kanske blir det fem år till. Men den osynliga handen är inte det enda födelsedagsbarnet såhär runt årsskiftet. Idag fyller den store ekonomen Ronald Coase 101 år. Coase har levererat två stora bidrag till ekonomiforskningen. Det första, The Nature of the Firm* från 1937 där han förklarar varför företag finns (läs gärna Why do firms exist i The Economist) och det andra bidraget kom 1960 där han presenterade Coases Teorem i The Problem of Social Cost**. 1991 belönades Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det så fint heter.
Coases teorem säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden att organisera sig så att resurserna utnyttjas effektivt. Det viktiga är inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.
Men faktum är att Coase inte var först med en sådan logik. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag, The baseball players’ labor market*** i vilken Rottenberg presenterade The Invariance Principle som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases teorem. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den. Samtliga inblandade parter kommer med andra ord vara överens och finner en överenskommelse så att talangen hamnar hos den klubb där dennes marginalintäkt är högst. Rottenberg och Coase använde sina respektive och mer eller mindre lika principer till två olika ändamål. Den stora skillnaden var att Coase belönades med nobelpriset och Rottenberg gick bort 2004, mer eller mindre bortglömd.
I praktiken märker vi av invariance principle i första hand under transferperioderna. Bland annat har vi sett det i Degerfors vars bästa spelare har lämnat klubben efter årets framgångsrika säsong. De inblandade klubbarna och spelarna var alla överens om att den största nyttan producerades på annat håll. Och i enighet med the invariance principle så var det inte själva bosman domen som orsakade en större omallokering av talang i Europa. Det som i praktiken skedde var en förändring i vilken part som fick betalt för rättigheten till talangen. För att klubbarna skulle försäkra sig om en eventuell framtida intäkt i samband med en omallokering av talang så fick man efter domen börja teckna längre kontrakt med sina spelare. Och som i alla försäkringar, så innehåller längre kontrakt en premie till spelarna. Så varför försämrades tävlingsbalansen i fotbollseuropa efter Bosman-domen? Den enskilt största avgörande faktorn som har orsakat en migration av talang till de stora klubbarna i de större ligorna är de stora och marknadsberoende intäkterna från sändningsrättigheter samt de ständigt växande intäkterna från Champions League till ett begränsat urval klubbar.
Rottenberg menade också att sportligor inte bör betraktas annorlunda än vanliga industrier och ta till sig olika typer av mekanismer vilka sett i de amerikanska Major ligorna. Det spelar till exempel ingen roll för tävlingsbalansen i en liga om huruvida det finns en revenue sharing mekanism eller inte. Inte heller ska andra mekanismer som reglerar mobiliteten av talang kunna påverka tävlingsbalansen. Givet att alla klubbar i ligan är profit-maximerande så kommer de stora klubbarna att rekrytera den bästa talangen bara till en viss nivå på vilken man förvisso kommer att vinna, men långt ifrån vara överlägsen. Och skulle ett lag nå en överlägsen ställning så skulle det börja sälja rättigheten till talang med syfte att maximera sin vinst. Det är med andra ord de incitament som finns där ute och givet att alla klubbägare i ligan har samma nyttofunktion och maximerar profit så kommer ligans tävlingsbalans att självregleras och hade samtliga klubbars respektive ägare haft exakt samma funktion som familjen Glazer så hade det troligtvis varit precis så.
Men erfarenheten säger oss något annat. Det finns bevis från Nordamerika att en ökad revenue sharing leder till ingen eller i vissa enskilda fall till en försämrad tävlingsbalans vilket är i enighet med den teoretiska modellen. I fotbollseuropa däremot är effekten precis tvärt om. Det finns empiriskt stöd för att en minskad revenue sharing säsongen 1984 i den engelska fotbollsligan ledde till en försämring av tävlingsbalansen. Hur kommer det sig? Ända sedan begynnelsen av bloggen har jag intresserat mig i skillnaden mellan profit- och nytto-maximerande klubbar. Den teoretiska modellen kan ni läsa om i detta inlägg.
Det förefaller finnas en grundläggande kulturell skillnad mellan Nordamerika och Europa vad gäller drivkraft hos de som driver klubbarna. De nordamerikanska klubbägarnas nyttofunktion är i första hand profit-maximerande och de europeiska klubbägarnas samt klubbdirektörernas dito är snarare nytto-maximerande, det vill säga att man med till buds alla stående medel stävar efter att vinna flest poäng. Men inte heller i Nordamerika är nyttofunktionerna lika mellan samtliga klubbägare. Enligt den teoretiska modellen ska införande eller borttagande av olika mekanismer såsom t.ex. lönetak och draft inte påverka tävlingsbalansen i en liga men faktum är att det ibland gör det, och dessutom olika mycket från liga till liga. Ett fenomen som till en stor del kan förklaras genom att på varje lag i respektive liga har ägare vars respektive nyttofunktion inte är exakt likadan. Den kollektiva nyttofunktionen skiljer sig på så sätt mellan ligorna.
De ekonomiska modellerna förutsätter att alla agerar rationellt, men gör de verkligen det? Alla individer svarar på incitament. Inom sporten är det inte bara klubbägare utan även spelare vilket inte minst har observerats i form av contract year phenomenon. Men vi skiljer oss också från varandra. Vi kan med ganska gott samvete anta att de allra flesta mer eller mindre handlar för sin egen vinning men att vi har olika nyttofunktioner. Ibland drivs vi av att maximera våra inkomster. Ibland kanske våra motiv kan förklaras av välviljan och en önskan att få uppleva andras beröm genom att handla berömvärt. Och att vinna titlar upplevs trots allt som måluppfyllande och bekräftande, även om det kanske kostar en och annan krona.
Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är en av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden. Något som kanske varit extra tydligt under ett år som 2011 där individer dessutom fått fatta sina beslut i en omvärld med stor osäkerhet vilket har speglats i ständigt reviderade ekonomiska prognoser.
--------------------------------
* The Nature of the Firm - Ronald Coase, Nov 1937
** The Problem of Social Cost - Ronald Coase, Oct 1960
*** The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956
3 kommentarer:
Det finns två problem som konventionell ekonomi oftast underskattar problemen med, båda är du inne på i ett eller annat avseende.
För det första vad som är rationellt. Vilket kan vara vad som helst, speciellt i efterhand är det lätt att bevisa att människor agerat rationellt med att föra in diverse lämpliga ad hoc-förklaringar.
Den andra frågan, som Coese et al är inne och nosar på men inte klarar av att helt hantera, är individers förmåga att - som ekonomer - göra prognoser om framtiden. Beslut fattas oftast under osäkerhet, inte risk. Risk är att spela tärning eller blackjack. Det är under dessa omständigheter möjligt att räkna ut odds. I realiteten går det inte att sällan att räkna ut risk och odds för framtiden.
Här tycker jag du satte pricken över i:et
Ekonomer är bättre på att obducera än att prognostisera...
Skicka en kommentar