I nattens final av Major League Soccer möts Los Angeles Galaxy och Houston Dynamo. Det faktum att båda klubbarna ägs av AEG symboliserar mycket tydligt ligans unika struktur som skiljer sig inte bara från sina motsvarigheter i Europa men även mot de andra Major Ligorna i Nordamerika.
MLS drivs i form av en single entity, det vill säga det är ligan som äger klubbarna och spelarna. Investerarna i Major League Soccer driver sedan de olika regionala enheterna åt ligan. AEG som var en av grundarna för ligan ägde ett tag som mest sex enheter men i och med att MLS sakta blivit mer lönsam så har man kunnat få in fler investerare och därmed operatörer.
Den stora anledningen bakom en sådan konstruktion är att de andra amerikanska ligorna ständigt har utmanats av konkurrensdomstolarna som menar att klubbägarna konspirerar mot konkurrenslagarna och bildar karteller där man genom samarbete exploaterar dels arbetskraft (talang) och dels konsumenterna. Genom att utforma ligan på detta sett kan man minska risken för den typen av rättsliga processer.
De mekanismer som de amerikanska ligorna implementerar sägs till största del vara på plats med syfte att förbättra tävlingsbalansen. Men faktum är att samtliga egentligen finns till av ett enda syfte - kostnadskontroll. I detta inlägg kommer jag att beskriva de olika mekanismerna samt deras syften och förväntade effekter.
Lönetak
MLS drivs i form av en single entity, det vill säga det är ligan som äger klubbarna och spelarna. Investerarna i Major League Soccer driver sedan de olika regionala enheterna åt ligan. AEG som var en av grundarna för ligan ägde ett tag som mest sex enheter men i och med att MLS sakta blivit mer lönsam så har man kunnat få in fler investerare och därmed operatörer.
Den stora anledningen bakom en sådan konstruktion är att de andra amerikanska ligorna ständigt har utmanats av konkurrensdomstolarna som menar att klubbägarna konspirerar mot konkurrenslagarna och bildar karteller där man genom samarbete exploaterar dels arbetskraft (talang) och dels konsumenterna. Genom att utforma ligan på detta sett kan man minska risken för den typen av rättsliga processer.
De mekanismer som de amerikanska ligorna implementerar sägs till största del vara på plats med syfte att förbättra tävlingsbalansen. Men faktum är att samtliga egentligen finns till av ett enda syfte - kostnadskontroll. I detta inlägg kommer jag att beskriva de olika mekanismerna samt deras syften och förväntade effekter.
Lönetak
Lönetak är en mekanism som vid en första anblick håller tävlingsbalansen i schakt eftersom taket baseras på en procentsats för ligans genomsnittsintäkter. Större klubbar får således inte rekrytera talang för nämnvärt mycket mer pengar. Men, lönetaket i sig borde rimligtvis inte ha någon större effekt på tävlingsbalansen eftersom mindre klubbar kan sälja kontraktet med en stjärnspelare till en större klubb med högre potentiella intäkter där stjärnspelarna gör större nytta. Betalningen för kontraktet (som ju ligger utanför taket) kan oftast vara tillräckligt hög så att den mindre klubben till och kan bära en del av den sålda spelarens lönekostnad så att den köpande klubben inte ska överstiga budgetrestriktionen. Lönetaket är därför bara ett sätt att göra sådana transfereringar mellan klubbarna utan att spelaren själv ska belönas för sin höga nivå på talangen och där nyttan från spelaren istället hamnar i klubbägarnas fickor.
I Major League Soccer ägs spelarkontrakten av ligan som förhandlar med spelarna om lönerna. Varje klubb får sedan rekrytera spelare med en restriktion för truppen på maximalt 30 spelare. restriktionen sätts på spelare 1-20 i truppen för vilkas samlade lönekostnad inte får överstiga $2,675,000 per säsong och där den maximala lönen för en spelare är $335,000. Spelare 21-30 ligger utanför taket och det gör även extralönen för spelarna under ”Designated Player Rule”.
Med tanke på att den globala marknaden för fotbollsspelare har mycket få arbitragemöjligheter mellan ligorna vad gäller kostnaden för talang så ser vi här att den ordinäre spelaren i Major League Soccer inte håller en nämnvärt högre standard än en någorlunda välavlönad allsvensk spelare.
Revenue Sharing
Den kanske mest kända mekanismen i professionell lagsport är revenue sharing, det vill säga distribution av intäkter mellan lagen i en liga. Det finns två olika motiv med en sådan mekanism. I en liga där klubbarnas ägare är nyttomaximerande, det vill säga värderar segrar på planen högre än det ekonomiska resultatet, så förväntas en revenue sharing mekanism förbättra tävlingsbalansen i en liga. Det finns ett empiriskt stöd för denna teori vilket jag har beskrivit i detta inlägg.
I en profitmaximerande liga, det vill säga där klubbarnas ägare värderar det ekonomiska resultatet högre än segrarna på planen så kan revenue sharing de facto ha en negativ effekt på tävlingsbalansen i en liga. Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher.
I en profitmaximerande liga, det vill säga där klubbarnas ägare värderar det ekonomiska resultatet högre än segrarna på planen så kan revenue sharing de facto ha en negativ effekt på tävlingsbalansen i en liga. Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher.
 |
| Matrisen visar den förväntade effekten av en ökad revenue sharing. Olika förväntat utfall beroende på vilken nyttofunktion ägarna i ligan har. |
Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år för att till slut nå förhållandevis låga 51%.
Så den funktion som revenue sharing fyller i de amerikanska sportligorna är i första hand att distribuera ekonomiska vinster som ligan skapar mellan dess klubbar. Revenue sharing skapar dock en hel del incitaments problem. Den ökade revenue sharing mekanismen i MLB har minskat incitamenten för mindre klubbar att investera i talang och de fem mest lönsamma lagen i ligan är de som kroniskt underpresterar mest på planen. I NFL delar klubbarna 85% av intäkterna lika med varandra och som jag har skrivit i detta inlägg så finns det ägare som utnyttjar det så att det gynnar dem själva men missgynnar ligan som helhet. Malcolm Glazer och hans Tampa Bay Buccaneers har ligans minsta kostnader och flera års mediokerhet ledde till en minskning av publiken med hela 22% under den förra säsongen. Men det spelar naturligtvis mindre roll för Glazer eftersom intäkterna ändå kommer in genom revenue sharing mekanismen.
Så den funktion som revenue sharing fyller i de amerikanska sportligorna är i första hand att distribuera ekonomiska vinster som ligan skapar mellan dess klubbar. Revenue sharing skapar dock en hel del incitaments problem. Den ökade revenue sharing mekanismen i MLB har minskat incitamenten för mindre klubbar att investera i talang och de fem mest lönsamma lagen i ligan är de som kroniskt underpresterar mest på planen. I NFL delar klubbarna 85% av intäkterna lika med varandra och som jag har skrivit i detta inlägg så finns det ägare som utnyttjar det så att det gynnar dem själva men missgynnar ligan som helhet. Malcolm Glazer och hans Tampa Bay Buccaneers har ligans minsta kostnader och flera års mediokerhet ledde till en minskning av publiken med hela 22% under den förra säsongen. Men det spelar naturligtvis mindre roll för Glazer eftersom intäkterna ändå kommer in genom revenue sharing mekanismen.
 |
| Tabellen visar intäkts och kostnadsdelning i Major League Soccer före och efter den senaste ändringen. |
Inom den internationella fotbollen finns även den stora intäktskällan player trejding. Även dessa intäkter delas mellan klubbarna och man gör det olika där ligan minskat incitamenten för klubbarna att kortsiktigt tjäna pengar på spelarförsäljning.
För Home Grown Players erhåller klubben 75% av transfersumman och ligan 25% som sedan distribueras till alla klubbar. För spelare som kommer från projektet Generation Adidas samt "non home grown players" och övriga spelare från MLS SuperDraft ser revenue splitten ut enligt följande:
Efter år 1: 33% till klubben 67% till MLS
Efter år 2: 50% till klubben 50% till MLS
År 3+: 67% till klubben 33% till MLS
Draft
Dess främsta syfte är att exploatera talangen och överföra förmögenhet från spelare till klubbägare. Ponera att draften inte fanns och klubbarna istället skulle tävla och buda om spelarnas signaturer på kontraktet. Budgivningen skulle pressa upp klubbarnas kostnader att kontraktera spelare vars talang och förväntade prestation skulle värderas på marknadsmässiga priser. Men genom att samarbeta och använda sig av draft-systemet kommer klubbarna överens om att den klubb som väljer talangen får kontraktera denna utan budgivning och till minimilön. En lön som spelarfacket har förhandlat fram under de centrala förhandlingarna och där spelarfackets incitament i första hand är att maximera värdet för de etablerade spelarna i ligan och inte nykomlingarna givet det generella lönetak i förhållande till ligans intäkter som förhandlas fram.
Exakt hur stor påverkan på tävlingsbalansen draften har är svårt att säga men en mindre klubb i en liga utan revenue sharing förväntas att sälja sin draft-pick till en större klubb eftersom talangen helt enkelt producerar mer i en klubb med högre intäkter och på så sätt mindre värd hos den mindre klubben. Det är exakt samma mekanism som när klubbar i Europa handlar spelarkontrakt med varandra. I en liga med jämn revenue sharing så kan man förvänta sig att klubbar med ägare vars nyttofunktion är profit-maximerande säljer sina draft-picks till klubbar med ägare som värderar segrar på planen högre än pengar. Draften i sig har således ingen större betydelse för tävlingsbalansen utan är underställd andra mekanismer och incitament.
Även Major League Soccer reglerar hur ny talang tas in till ligan utan att klubbarna ska behöva driva upp kostnaden för rekryteringen av spelarna. I MLS Super Draft som går av stapeln varje januari månad väljs spelare från college (ursprungligen MSL College Draft) men även alla andra spelare som ligan rekryterar (ursprungligen MLS Supplemental Draft).
Även övergångarna mellan klubbarna regleras genom en Re-Entry Draft där klubbarna, utan en budgivning som driver upp lönekostnaderna, väljer talang som redan spelar i ligan.
Även Major League Soccer reglerar hur ny talang tas in till ligan utan att klubbarna ska behöva driva upp kostnaden för rekryteringen av spelarna. I MLS Super Draft som går av stapeln varje januari månad väljs spelare från college (ursprungligen MSL College Draft) men även alla andra spelare som ligan rekryterar (ursprungligen MLS Supplemental Draft).
Även övergångarna mellan klubbarna regleras genom en Re-Entry Draft där klubbarna, utan en budgivning som driver upp lönekostnaderna, väljer talang som redan spelar i ligan.
Free Agency
När en liga reglerar den fria rörligheten för spelare på arbetsmarknaden strider det mot konkurrenslagstiftningen. Som argument för att komma undan med dessa regleringar har ligorna hävdat att en mer liberal mobilitet skulle försämra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet är att regleringen exploaterar spelarnas talang och försämras deras förhandlingskraft. Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägarens samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande". 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.
För ett och ett halvt år sedan när ett nytt förhandlingarna om kollektivt avtal mellan MLS och spelarfacket ägde rum var just free agancy ett av huvudproblemen för att en överenskommelse skulle kunna nås. Under den förra regimen ägde klubbarna rättigheten till spelarna trots att deras kontrakt gick ut. MLS hade dock gjort läxan från Major League Baseball och kompromissen blev att man inte släppte ut dessa spelare för budgivning på den öppna marknaden utan spelarna fick lämna sina klubbar men istället distribuerades ut via draft systemet.
David Beckham, Designated Player Rule och Luxury tax
MLS upptäckte att ligan hade svårt att öka i intresse och intäkterna ökade mycket marginellt. Ligan insåg att någonting var tvunget att göras för att öka intresset. Erfarenheten från bland annat NBA säger att stjärnor som Michael Jordan och Larry Bird skapade positiva externa effekter när stjärnorna var på bortamatch-turnéer genom att dra större åskådarantal till arenorna.
I januari 2007 kontrakterade så ligan David Beckham på fem år. Storleken på kontraktet är inte officiellt men obekräftade uppgifter säger att det rör sig om totalt $250 miljoner över kontraktstiden. $400 000 per år betalas av ligan och L.A Galaxy står för $9 miljoner per år. Resterande del av kontraktet är värden av de kommersiella rättigheter som Beckham äger. Dessutom förhandlade engelsmannen till sig en option för att kunna investera i MLS och därmed få operera en klubb i samband med kommande utökning av ligan.
Och effekten ser ut att ha varit positiv, enligt Robert Lawson, Kathleen Sheehleen och Frank Stephenson så ökade klubbarnas beläggningsgrad på arenorna med hela 55% under de matcher som David Beckham spelade*.
Rekryteringen bröt naturligtvis mot ligans lönetak vilket medförde reformer med reglerade undantag. Varje klubb fick nu rekrytera två så kallade Designated Players det vill säga spelare med stjärnstatus. $335,000 av kontraktet står ligan för vilket även belastar klubbens budgetrestriktion. Ganska snabbt kom ligan till insikt att klubbarna kunde trejda designated Player rätter med varandra, det vill säga att mindre klubbar kunde sälja sin rätt för två spelare till större klubbar där dessa producerar en högre nytta. Ligan förbjöd därför denna möjlighet men gav klubbarna en möjlighet att rekrytera en tredje designated Player men att klubben istället får betala en luxury tax på $250 000 som sedan delas lika mellan de klubbar som håller sig inom restriktionen.
För ett och ett halvt år sedan när ett nytt förhandlingarna om kollektivt avtal mellan MLS och spelarfacket ägde rum var just free agancy ett av huvudproblemen för att en överenskommelse skulle kunna nås. Under den förra regimen ägde klubbarna rättigheten till spelarna trots att deras kontrakt gick ut. MLS hade dock gjort läxan från Major League Baseball och kompromissen blev att man inte släppte ut dessa spelare för budgivning på den öppna marknaden utan spelarna fick lämna sina klubbar men istället distribuerades ut via draft systemet.
David Beckham, Designated Player Rule och Luxury tax
MLS upptäckte att ligan hade svårt att öka i intresse och intäkterna ökade mycket marginellt. Ligan insåg att någonting var tvunget att göras för att öka intresset. Erfarenheten från bland annat NBA säger att stjärnor som Michael Jordan och Larry Bird skapade positiva externa effekter när stjärnorna var på bortamatch-turnéer genom att dra större åskådarantal till arenorna.
I januari 2007 kontrakterade så ligan David Beckham på fem år. Storleken på kontraktet är inte officiellt men obekräftade uppgifter säger att det rör sig om totalt $250 miljoner över kontraktstiden. $400 000 per år betalas av ligan och L.A Galaxy står för $9 miljoner per år. Resterande del av kontraktet är värden av de kommersiella rättigheter som Beckham äger. Dessutom förhandlade engelsmannen till sig en option för att kunna investera i MLS och därmed få operera en klubb i samband med kommande utökning av ligan.
Och effekten ser ut att ha varit positiv, enligt Robert Lawson, Kathleen Sheehleen och Frank Stephenson så ökade klubbarnas beläggningsgrad på arenorna med hela 55% under de matcher som David Beckham spelade*.
Rekryteringen bröt naturligtvis mot ligans lönetak vilket medförde reformer med reglerade undantag. Varje klubb fick nu rekrytera två så kallade Designated Players det vill säga spelare med stjärnstatus. $335,000 av kontraktet står ligan för vilket även belastar klubbens budgetrestriktion. Ganska snabbt kom ligan till insikt att klubbarna kunde trejda designated Player rätter med varandra, det vill säga att mindre klubbar kunde sälja sin rätt för två spelare till större klubbar där dessa producerar en högre nytta. Ligan förbjöd därför denna möjlighet men gav klubbarna en möjlighet att rekrytera en tredje designated Player men att klubben istället får betala en luxury tax på $250 000 som sedan delas lika mellan de klubbar som håller sig inom restriktionen.
Sammanfattning
Major League Soccer är en ung liga som har kunnat samla erfarenheter från de andra Major Ligorna och de mekanismer samt konsekvenser de för med sig. Ligan ser också ut att ha modifierat incitamentsmekanismerna vilka skiljer sig från de andra ligorna. Samtidigt har MLS en extremt hårt reglerad arbetsmarknad och till skillnad från de andra Major Ligorna i USA så befinner man sig inte i toppen av sin sports näringskedja. Ligan har därför länge upplevt tillväxtproblem eftersom de strikta restriktionerna för kostnaden av spelarkontrakt gör MLS mindre konkurrenskraftig mot omvärlden när det gäller rekrytering av talang.
Ligan ser också ut att ha lärt sig att det inte räcker med jämn tävlingsbalans för att driva efterfrågan på produkten. Det krävs mycket mer än så vilket också är en av anledningarna bakom designated player reformen. Hur mycket den amerikanska ligan kan växa återstår att se. Men MLS har trots allt klarat av en expansion från 14 till 18 lag och planerar att utöka till 20 lag där New York förväntas att få ytterligare en klubb.
Sättet på vilket ligan organiserar sig på skulle kunna vara aktuellt i samband med bildandet av en europeisk superliga. Genom att positionera sig i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja skulle en sådan liga kunna kontrollera kostnaden för talang utan att riskera förlora den till andra ligor. I en sådan liga måste samtidigt resurserna delas på något sätt eftersom intäktsagapen är stora mellan topplagen i de olika europeiska ligorna. Det man i så fall kan fråga sig vilka klubbägare som skulle kunna tänka sig en sådan struktur. Vi har de amerikanska ägarna i Premier League, naturligtvis. För Malcolm Glazer är Manchester Uniteds sportsliga framgång bevisligen inte särskilt betydelsefull så länge pengarna rullar in. Även en klubb som t.ex. Ajax skulle kunna tänkas kunna se en uppgradering att få spela i en sådan konstruktion eftersom klubben, i och med betal-TV revolutionen, har förlorat sin status som ett topplag i Europa. Men vad skulle dominanter som Barcelona och Real Madrid säga om att få tävla på lika villkor istället för att som i den senaste finalen av Champions League ha en komperativ fördel gentemot Manchester United med en lönekostnadsbudget som är 75% högre?
---------------------------------
* Vend It Like Beckham: David Beckham’s Effect on MLS Ticket Sales - Robert A. Lawson, Kathleen Sheehan, and E. Frank Stephenson, 2008
Ligan ser också ut att ha lärt sig att det inte räcker med jämn tävlingsbalans för att driva efterfrågan på produkten. Det krävs mycket mer än så vilket också är en av anledningarna bakom designated player reformen. Hur mycket den amerikanska ligan kan växa återstår att se. Men MLS har trots allt klarat av en expansion från 14 till 18 lag och planerar att utöka till 20 lag där New York förväntas att få ytterligare en klubb.
Sättet på vilket ligan organiserar sig på skulle kunna vara aktuellt i samband med bildandet av en europeisk superliga. Genom att positionera sig i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja skulle en sådan liga kunna kontrollera kostnaden för talang utan att riskera förlora den till andra ligor. I en sådan liga måste samtidigt resurserna delas på något sätt eftersom intäktsagapen är stora mellan topplagen i de olika europeiska ligorna. Det man i så fall kan fråga sig vilka klubbägare som skulle kunna tänka sig en sådan struktur. Vi har de amerikanska ägarna i Premier League, naturligtvis. För Malcolm Glazer är Manchester Uniteds sportsliga framgång bevisligen inte särskilt betydelsefull så länge pengarna rullar in. Även en klubb som t.ex. Ajax skulle kunna tänkas kunna se en uppgradering att få spela i en sådan konstruktion eftersom klubben, i och med betal-TV revolutionen, har förlorat sin status som ett topplag i Europa. Men vad skulle dominanter som Barcelona och Real Madrid säga om att få tävla på lika villkor istället för att som i den senaste finalen av Champions League ha en komperativ fördel gentemot Manchester United med en lönekostnadsbudget som är 75% högre?
---------------------------------
* Vend It Like Beckham: David Beckham’s Effect on MLS Ticket Sales - Robert A. Lawson, Kathleen Sheehan, and E. Frank Stephenson, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar