Med bara veckor kvar till den första utbetalningen från den nya centrala sändningsrättigshetsregimen i Italien rapporterar Wall Street Journal att aktörerna kan ha stött på patrull hos de italienska konkurrensmyndigheterna.
Jag har tidigare beskrivit hur den typ av kartellbildningen går till när ligorna paketerar samtliga klubbars sändningsrättigheter och säljer dessa centralt.
Den här gången är ett mindre TV bolag, Conto TV, som anser sig ha varit chanslöst i auktionen om tv rättigheterna till Serie A som man velat delta i. Denna gång betalade SKY Italia ett högt pris, €1.15 miljard, för att ensamma få exklusivitet till TV produkten Serie A. Vill du som TV konsument kunna se ligan, så måste du se till att ha tillgång till SKY.
Bolagets VD Marco Crispino är cynisk, "We are small and therefore we will lose".
Det är främst två frågor vi böhöver ta häsnyn till här. Dels storleken av agency-costs där man måste förutsätta att agenten (tjänstemännen på konkurrensmyndigheten) agerar i huvudmannens (konsumenten) intresse. Är det alltid så?
Den andra är konsekvenserna från ett eventuellt uppbrott av den centrala regimen. De italienska klubbarna har med största sannolikhet redan börjat prisa in den nya regimen i sina spelarkontrakt. Vi såg bland annat en sådan sådan effekt i allsvenskan där löneinflationen tog fart redan under 2005 och personalkostnaderna ökade med 19%. Det var säsongen innan det nya, flerfaldigt större TV avtalet aktiverades.
En förtida anpassning av kostnadsläget behöver nödvändigtvis inte betyda fler spelarförvärv utan det kan till exempel röra sig om uteblivna spelaraffärer som under den gamla regimen hade genomförts med en omallokering av talang uppåt i den italienska näringskedjan som en konsekvens.
Jag tror dock inte att de mindre klubbarna i Serie A, som ju är de som gynnas i och med den nya modellen, behöver frukta utredningen allt för mycket. Då den centrala regimen sedan tidigare har blivit antagen av de italienska myndigheterna är det mindre troligt att den bryts upp i det här skedet.
Mest sannolikt är att ingenting händer. Så sent som i januari avslutades ett liknande fall. Kanske skulle konkurrensmyndigheterna kunna driva fram en framtida förändring lik den som skedde i England. 2005 reglerade EU konkurrensmyndigheter Premier Leagues modell. Istället för att sälja samtliga rättigheter i ett enda paket som endast British Sky hade tillräckligt stora finansiella muskler nog att buda på, blev ligan tvungen att dela upp rättigheterna i sex paket där en köpare maximalt fick förvärva fyra av dessa.
Premier League aktiverade sina jurister för att överklaga beslutet. Det visade sig dock vara tur att ligans högavlönade advokater förlorade målet. Bara månader senare auktionerades de sex paketen ut till två köpare där Brittish Sky och Setanta tillsammans betalade £1.7 miljard för de kommande tre åren vilket var 65% mer än vad Sky, som ensam rättighetsinnehavare, hade fakturerats under den tidigare treårsperioden.
Märkligt nog försöker, den annars så Laissez-faire orienterade, Richard Scudamore än en gång lyssna på sina jurister i samband med det pågående antitrust-caset. Klubbarna får väl hålla tummarna för att ligans advokater återigen går bet.
Vi har under det senaste deceniet sett liknande fall testats hos myndigheterna, bland annat i Tyskland. Mig veteligen har dock svensk fotbolls kartellbildning samt försäljning av sändningsrättigheterna aldrig utmanats eller provats hos KKV.
tisdag 25 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Emerging markets update - Ekstraklasa
I skuggan av de stora ligorna avslutades i lördags så även den polska Ekstraklasa. Lech Poznan blev polska mästare när man på hemmaplan säkrade guldet efter en 2-0 seger mot Zaglębie Lubin. Lech som de senaste åren varit den kommersiellt starkast lysande stjärnan på den polska fotbollshimlen har därmed lyckas att förvalta sin ökade marknadsandel även ute på planen.
Lech Poznan, utveckling av intäkter i PLN. Klubben har under den i helgen avslutade säsongen dels spelat sina matcher på reservarenan, dels fått avsluta säsongen på den ännu ej färdigställda egna stadion som efter ombyggnaden kommer att rymma lite drygt 40k åskådare. Osynliga Handens korrespondent i Polen rapporterar att biljetterna till lördagens match var den överlägset mest efterfrågade varan i regionen.
2010-04-14 Stadion Miejski w Poznani. Arenan förväntas vara färdigställt i höst. I och med klubbens titel kunde tajmingen knappast vara bättre. Arenan har under våren, på grund av ombyggnaden, rymt 13500 åskådare och klubben har i det närmaste haft slutsålt under vårens matcher.
Ekstraklasa är en relativt segmenterad liga som dock är långt ifrån extremfallen i Europa. Enligt den senaste upplagan av UEFA:s The European Club Footballing Landscape, var ration som mäter förhållandet mellan de fyra största klubbarnas intäkter i relation till hela ligan, 2.9 (allsvenskan 1.8). Under 2000 talet har ligan dominerats av Legia Warzawa samt Wisla Krakow som bortsett från årets mästerskap samt säsongen 2006/07 vunnit rubbet. Trots denna dominans har ligan utvecklats och konkurrensen i toppen har ökat. Tillväxten är stark och det finns fler potentiella utmanare med demografiskt gynnsamma förutsättningar.
Intäkter hos 21 av de polska klubbarna säs 2008/09. Observera gärna de gröna staplarna som 2008/09 var klubbar i den andra divisionen.
saxat från deloitte.pl
finansowa ekstraklasa 2009
En av potentiella toppklubbar är Lechia Gdansk som gjort en beundransvärd resa de senaste åren. Efter en längre periods harvande i avgrunden där man så sent som 2002 spelade i den sjätte divisionen tog man sig upp till Ekstraklasa efter säsongen 2007/08. En resa som hade varit mindre trolig om ligan hade monopoliserat marknaden än mer än dagens modell med 16 lag. Gdansk som är Polens fjärde största stad bygger för närvarande Baltic Arena. Lechia Gdansk kan därmed ges hyfsat goda förutsättningar att växa och ytterligare spetsa till konkurrensen och på så sätt utveckla produkten polsk ligafotboll.
Ekstraklasa har makroekonomiska faktorer som arbetar för att kunna stärka ligans position på den europeiska scenen. 2009 var Polen det enda landet i EU som hade en positiv ekonomisk tillväxt. 2010 förväntas tillväxten bli 2.5-3% för att öka ytterligare under 2011. Medelklassen växer sig stadigt större och med den växer även den potentiella marknaden för produkten fotboll och dess tre huvudsakliga intäktskällor, matchdag, reklam&sponsring samt sändningsrättigheter.
Klarar den polska ligafotbollen att behålla sin marknadsandel på den nationella premium-sport-rättighetsmarknaden så kan tv intäkterna växa på själva tillväxten. Värdskapet av EURO2012 kan dessutom tänkas ge en hävstång på denna marknad i och med ett ökat intresse för fotboll som kan generera en högre efterfrågan och därmed ökad marknadsandel. De nuvarande sändningsrättigheterna för Ekstraklasa, som polska Canal+ äger större delar av, löper ut efter säsongen 2010/2011.
Distributionen av kanalbolagen inom landet kommer att förbättras kraftigt de närmaste åren. Det finns ungefär 13 miljoner hushåll i Polen och idag har ungefär en tredjedel tillgång till kabel tv. 40% hade tillgång till marksänd digital TV år 2008 (jmf 93% i Sverige) och endast 0.2% av hushållen hade en DTT box. 2011 förväntas hela Polen vara täckt av det digitala marknätet.
Lech Poznan, utveckling av intäkter i PLN. 
2010-04-14 Stadion Miejski w Poznani. Arenan förväntas vara färdigställt i höst. I och med klubbens titel kunde tajmingen knappast vara bättre. Arenan har under våren, på grund av ombyggnaden, rymt 13500 åskådare och klubben har i det närmaste haft slutsålt under vårens matcher.Ekstraklasa är en relativt segmenterad liga som dock är långt ifrån extremfallen i Europa. Enligt den senaste upplagan av UEFA:s The European Club Footballing Landscape, var ration som mäter förhållandet mellan de fyra största klubbarnas intäkter i relation till hela ligan, 2.9 (allsvenskan 1.8). Under 2000 talet har ligan dominerats av Legia Warzawa samt Wisla Krakow som bortsett från årets mästerskap samt säsongen 2006/07 vunnit rubbet. Trots denna dominans har ligan utvecklats och konkurrensen i toppen har ökat. Tillväxten är stark och det finns fler potentiella utmanare med demografiskt gynnsamma förutsättningar.
Intäkter hos 21 av de polska klubbarna säs 2008/09. Observera gärna de gröna staplarna som 2008/09 var klubbar i den andra divisionen.saxat från deloitte.pl
finansowa ekstraklasa 2009
En av potentiella toppklubbar är Lechia Gdansk som gjort en beundransvärd resa de senaste åren. Efter en längre periods harvande i avgrunden där man så sent som 2002 spelade i den sjätte divisionen tog man sig upp till Ekstraklasa efter säsongen 2007/08. En resa som hade varit mindre trolig om ligan hade monopoliserat marknaden än mer än dagens modell med 16 lag. Gdansk som är Polens fjärde största stad bygger för närvarande Baltic Arena. Lechia Gdansk kan därmed ges hyfsat goda förutsättningar att växa och ytterligare spetsa till konkurrensen och på så sätt utveckla produkten polsk ligafotboll.
Ekstraklasa har makroekonomiska faktorer som arbetar för att kunna stärka ligans position på den europeiska scenen. 2009 var Polen det enda landet i EU som hade en positiv ekonomisk tillväxt. 2010 förväntas tillväxten bli 2.5-3% för att öka ytterligare under 2011. Medelklassen växer sig stadigt större och med den växer även den potentiella marknaden för produkten fotboll och dess tre huvudsakliga intäktskällor, matchdag, reklam&sponsring samt sändningsrättigheter.
Klarar den polska ligafotbollen att behålla sin marknadsandel på den nationella premium-sport-rättighetsmarknaden så kan tv intäkterna växa på själva tillväxten. Värdskapet av EURO2012 kan dessutom tänkas ge en hävstång på denna marknad i och med ett ökat intresse för fotboll som kan generera en högre efterfrågan och därmed ökad marknadsandel. De nuvarande sändningsrättigheterna för Ekstraklasa, som polska Canal+ äger större delar av, löper ut efter säsongen 2010/2011.
Distributionen av kanalbolagen inom landet kommer att förbättras kraftigt de närmaste åren. Det finns ungefär 13 miljoner hushåll i Polen och idag har ungefär en tredjedel tillgång till kabel tv. 40% hade tillgång till marksänd digital TV år 2008 (jmf 93% i Sverige) och endast 0.2% av hushållen hade en DTT box. 2011 förväntas hela Polen vara täckt av det digitala marknätet.
Prognos för den globala marknaden satelit/kabel television. Under 90 talet exploderade fotbollens intäkter från sändningsrättigheter. Denna utveckling bidrog till den omallokering av talang som vi har sett med ökade gap mellan och onom ligorna. Är progosen någorlunda korrekt så kan vi förvänta oss en viss omdistribution av talang från väst- till östeuropa.
Saxat från economist.com
Saxat från economist.com
onsdag 12 maj 2010
Kartellisering med syfte att reglera skatteskulder?
Enligt denna artikel i Bloomberg har de 27 av 42 spanska ligaklubbarna träffats för att diskutera en centralisering av försäljningen av sändningsrättigheterna. Sedan 1996 har klubbarna, var och en, sålt sina egna rättigheter. Jag har tidigare skrivit om hur det har påverkar fördelningen i den spanska ligan i relation till dess konkurrerande ligor.
Nu pratas det alltså om en ny regim i Spanien. Ligapresidenten José Luis Astiazarán har dock tidigare deklarerat att man snarare bara kan tänka sig att sälja sändningsrättigheterna centralt än att fördela dessa mer solidariskt,
“It’s the big teams that have big importance on TV”
Precis så som Bloomberg rapporterar så skulle nämligen en distribution enligt den europeiska normen kraftigt försämra Barcelonas samt Real Madrids konkurrentkraft. Kanske inte överdrivet mycket på den inhemska marknaden där man är tillräckligt överlägsen, men snarare i det internationella perspektivet. Dessutom bygger dessa två klubbars affärsmodeller och därmed skuldsättning på dagens regim. Det finns således fler parter som kan påverkas av ett skifte, däribland båda klubbarnas kreditgivare.
"Maybe Spanish supporters do not mind the state of affairs"
Den spanska ligan har egentligen aldrig har haft någon tävlingsbalans värd namnet och det verkar inte heller vara någon större issue eftersom majoriteten av fotbollsfansen i Spanien ändå har Barcelona eller Real Madrid som sina andralag.
"This confirms what sports economists have long argued: few sports fans want equality. Most of them support big clubs and are happier when Barça or Real thrash Almería than when Almería pulls an upset"
Så vilka är egentligen de mest drivande motiven bakom det hela? Hösten 2008 konstaterades att de spanska klubbarna tillsammans har en oreglerad skatteskuld på €607 miljoner. Med bakgrund av det förefaller motiven snarare vara "profitmaximerande" än "nyttomaximerande" där det senare i första hand skulle driva frågan från perspektivet att stärka de mindre klubbarnas sportsliga konkurrenskraft. Men istället kan kartellbildningen fungera som ett desperat försök till en sedelpress.
So far, so good, det finns bara en hake. Att degraderas från La Liga kommer att kosta. Och att ta sig upp från till den likaså. Och erfarenheten säger att vi kan få se ett rat-race bland klubbarna på den nedre halvan som i jakt på nytt kontrakt kommer att överinvestera.
Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg innebär en kartellisering att priset för att köpa tv produkten La Liga kommer att stiga. Skulle det nu bli ett regimskifte, så misstänker jag att man kommer överens om en central modell där Barcelona och Real Madrid får sin marknadsmässiga ersättning och resten av klubbarna får dela på resterande del av kakan som sannolikt blir större än vad de idag erhåller genom att på egen hand sälja sina rättigheter.
Om så är fallet är jag nyfiken på hur konkurrensmyndigheterna ser (mellan fingrarna) på det hela? Fotbollen har tidigare klarat av genomföra sådana kartellbildningar eftersom man har lyckats att motivera det hela med att det är avgörande för att bibehålla tävlingsbalansen i sporten. Men här kan vi istället ha ett case där klubbarna vill använda kartellen i första hand till att betala sina respektive skatteskulder.
Konsumenterna av tv produkten kommer med andra ord att få betala för kalaset men få en produkt som i stort sett förblir oförändrad och där flera av klubbarna dessutom kan förväntas att få en än sämre ekonomi än vad fallet är idag.
Så vilka är de stora vinnarna? Spelarna så klart, det är de som äger sändningsrättigheterna för fotboll och använder klubbarna som en hävstång för att öka priset på produkten.
lördag 8 maj 2010
Fotbollsligor - Monopol vs fri konkurrens
Det var med stor glädje och tillförsikt som jag läste svensk elitfotbolls nya syn på fotbollskonsumenten. Äntligen har polletten fallit ner tänkte jag.
Därför blev jag en aning konfunderad när man i stort sett direkt kom med rent motsägelsefull kommunikation. Vi pratar om informationen om en möjlig minskning av antalet lag i allsvenskan. Det vi har på papperet är en större monopolisering där man vanligtvis upplever en värdeöverföring från konsumenten till de företag som är etablerade i en monopolmarknad. Så mycket var tydligen den kundfokusen värd.
Anledningen till värdeöverföringen är att produktionen i ett monopol minimeras vilket därmed skapar en välfärdsförlust för kunden. I en fri konkurrensmarknad kommer däremot företag som ser marknadspotential att vilja komma in på marknaden och konkurrera om de vinster som har observerats.
Man kan naturligtvis argumentera om att fotboll och övrig lagsport skiljer sig eftersom den produkt som produceras är beroende kvaliteten på konkurrenternas respektive produkter. Jag menar, Apples Iphone påverkas inte negativt om Sony Ericsson producerar mediokra produkter som inte håller måttet. Man kan däremot resonera att en dåligt presterande fotbollsklubb skapar externaliteter genom att tävlingsbalansen i ligan försämras. Å andra sidan, har de europeiska ligorna visat att upplevd jämn tävlingsbalans är mycket subjektiv. Men låt oss börja med att gå igenom den del av litteraturen som behandlar antalet lag i en sportliga.
Kahn (2003)* är inne på att en monopolregim snarare skapar välfärd till konsumenterna. För att en större liga ska generera en högre välfärd till konsumenten så måste den ökade kundnyttan som de nya lagen i ligan skapar, överstiga den minskade nyttan som de etablerade klubbarna går miste om genom att talangen späds ut. Kahn utvecklar två teoretiska modeller, en fri marknads regim och monopolregim, dessutom med två olika möjliga intäktsstrukturer. En nationell Revenue sharing (lex NFL) och individuell (lokal) kontroll över intäkter (lex NHL). I samband med båda intäktsstrukturerna blir enligt Kahn, antalet lag i en fri marknadsregim för stort. Han tillägger dock att ifall utbudet av talang är elastiskt så kommer det optimala antalet lag i en liga att öka och närma sig "den fria marknaden" och dess optimum. Med elastiskt utbud av talang menas att talangen som är tillgänglig för en liga kan öka alternativt minska. Ett exempel är import av talang från andra marknader. Eftersom spelarmarknaden i fotbollseuropa är avreglerad så ska talangutbudet betraktas som elastiskt. Kahn (2007)** kommer än en gång till samma slutsats angående elasticiteten i utbudet av talang i en senare studie.
Vi hittar ett konkret exempel i verkligheten där NHL kontinuerligt har utökat antalet lag, mycket tack vare ett elastiskt utbud av talang.
Noll (2003)*** menar att i en liga med en stor revenue sharing mekanism ges etablerade klubbar höga incitament att driva frågan om en minskning av antalet lag i ligan. Anledningen till det förklaras bäst genom fripassagerare-problematiken där de starka klubbarna vill "såga bort" friåkarna genom att minska antalet lag ligan. Här är det viktigt att komma ihåg att det är en amerikansk regim vi pratar om där ligan själv kan välja vilka klubbar som ska försvinna.
Kesenne (2008)**** har i en empirisk studie på den europeiska fotbollsmarknaden kommit fram till att antalet lag i en liga snarare bestäms med monopolistiska motiv av ligans deltagare. Eftersom de enda som gynnas är de i ligan etablerade klubbarna föreslår Kesenne bland annat att ligorna istället bör drivas av en extern aktör fri från de egenintressen som de på monopolmarknaden etablerade medlemmarna har. Kesenne utvecklar ett resonemang där det i en fri marknad finns fyra grundläggande faktorer som påverkar det optimala antalet klubbar. Marknadens population, sportens popularitet, landets välstånd och därmed konsumentens köpkraft samt utbudet på talang. I en monopol-lige-marknad däremot menar Kesenne att den enda faktorn som bestämmer antal lag i ligan är utbudet av talang. Utbudet av talang mäts i undersökningen genom ligornas respektive UEFA rankning. Det kan samtidigt ge en mindre felmarginal eftersom den mäter talangen hos en minoritet av ligans klubbar (toppskiktet) och ligorna i Europa är som bekant olika jämna.
I ett empiriskt test av ovanstående variabler hos 24 högstaligor i Europa kommer Kesenne fram till att det enda samband som kan identifieras är det mellan utbudet på talang samt storlek på en liga. Därmed finns det stöd som pekar på att vi har en monopolregim i de europeiska fotbollsligorna. Det finns inget signifikant samband mellan vare sig population, popularitet eller BNP och storleken på fotbollsligorna i Europa.
Samtidigt ger resultatet oss en tydlig och inte helt oviktig indikation på att ligor med färre antal lag inte belönas med en högre rankning i Europa. Om så vore fallet hade det inte funnits något signifikant samband mellan talang och ligastorlek. Förvisso är de till antal lag små ligorna i Danmark, Schweiz och Skottland inte medräknade utan författaren baserar undersökningen enbart på ligor som spelas med ett dubbelmöte. En snabb okulär besiktning***** av de tre ovan nämnda ligorna säger dock att det är svårt att finna de förväntade fördelarna med en minskning som en del försöker göra sken av.
Med bakgrund av den teoretiska referensramen förefaller det ganska naturligt att dagens etablerade allsvenska klubbar har incitament att minska ligan. Och det enbart för sitt eget bästa.
Allsvenskan hör, sett till intäkter, till en av de absolut jämnaste ligorna i Europa med en relativt kraftfull revenue-sharing-mekanism när vi pratar TV intäkter. Den upplevda utspädningen av talang i samband med utökningen av antalet lag är däremot helt självförvållad. När det nya TV avtalet tecknades inför 2006 års säsong så distribuerades 65% av intäkterna lika till alla allsvenska klubbar. En betydligt större del än vad som är normen i Europa. 2008 utökades allsvenskan med två lag till 16 samtidigt som distributionsnyckeln har förändrats där numera 74% av intäkterna distribueras lika. Hur tänkte man här? Den minskade välfärd som den svenske fotbollskonsumenten idag upplever är inte ett resultat av en utökad marknad. Det är snarare ett resultat av ett marknadsmisslyckande som jag skrev om i det förra inlägget.
Så vad är lösningen på problemet? Min bestämda åsikt är att man inte ska se på allsvenskan från ett produktperspektiv. Istället måste ligan ses och betraktas som en marknad där dess aktörer genom sina individuella beslut skapar produkten.
Därför bör man identifiera incitaments-mekanismer så att klubbarna fattar beslut som maximerar produktionen och därmed genererar den största möjliga kundnyttan på den totala svenska marknaden. Det finns de som argumenterar om att en lägre subvention till de mindre klubbarna i allsvenskan kommer att försvaga dessa klubbars konkurrenskraft och därmed försvaga den allsvenska produkten än mer. Jag håller inte med.
Denna hypotes skulle hålla ifall allsvenskan vore en stängd liga. Det stämmer nämligen att en minskad subvention på kort sikt minskar de mindre klubbars konkurrenskraft i allsvenskan. Dessa klubbar tvingas dock till att söka och utveckla nya intäktskällor och gör man inte det så kommer man att degraderas på ett naturligt sett och ersättas av klubbar som bättre klarar av att utveckla sin lokala produkt.
Efter en tids process kommer därför den allsvenska marknaden att anpassas och utformas på så sätt att konstellationen av ligans medlemmar tillsammans kommer att producera den största möjliga kundnyttan. En kundnytta som man förhoppningsvis kan klara av att ta betalt för. En kundnytta som i förlängningen kommer att generera en större konkurrenskraft i Europa.
Och eftersom utbudet på talang i fotbollseuropa är elastiskt finns det på lite längre sikt inte heller några större hinder för en framtida utvidgning av allsvenskan med ytterligare två lag. För 16 lag måste trots allt även det betraktas som en monopolmarknad även om den naturligtvis är betydligt större än en marknad med 12 lag som dessutom har betydligt högre inträdesbarriärer.
Att minska dagens allsvenska med fyra lag löser inte ligans problem. Det man gör är att man försöker att sopa friåkande-problemet under mattan men istället begränsar den totala marknadens utvecklingspotential. Men minskar ett problem men eskalerar ett annat och man vill göra det eftersom det gynnar de idag på marknaden etablerade klubbarna som ges mycket stora fördelar. Och för dessa klubbar är det mycket tacksamt att kunna paketera idéerna som att de utåt är gynnsamma för den internationella konkurrenskraften.
Det finns de som hävdar att klubbhockeyn i Sverige har lyckats vilket, om man jämför med svensk elitfotboll, är en enkel men lite väl snabbt dragen slutsats. Jag ställer mig frågande till om hockeyn verkligen har utnyttjat hela sin kommersiella potential i Sverige och svensk elitfotboll ska nog vara oerhört tacksam att hockeyn har låst in sig i sin lilla och begränsade monopolmodell. Framförallt under de senaste åren när klubbfotbollen upplever en kraftig aggregerad efterfrågeminskning. Hade inte dagens monopolmedlemmar i elitserien låst ute flera av sina starka konkurrenter så hade fotbollen mycket sannolikt förlorat än fler marknadsandelar än vad man de senaste två-tre åren har gjort till hockeyn.
En annan intressant iaktagelse är att hockeyn för närvarande utreder en omstrukturering av sin monopolmodell. Dagens struktur har uppenbarligen sina begränsningar och man upplever en ökad konkurrens från omvärlden. Samma indikationer får vi från den danska SAS ligan som också har en utredning i loopen. Men det är klart, de tjänstemän som utreder alla dessa ligamodeller runt om i världen ska även de ha mat på bordet. Att leverera en på lång sikt hållbar och självreglerande lösning är de facto självdestruktivt. Så istället för att ge oss en marknad som på egen hand kan utvecklas så paketerar man och producerar en produkt. En produkt som efter en tid kräver underhåll och omstrukturering.
---------------------------------------------------------
*Sports League Expansion and Economic Efficiency: Monopoly Can Enhance Consumer Welfare - Lawrence Kahn 2003
**Sports League Expansion and Consumer Welfare - Lawrence M. Kahn May 2007
***The Economics of Baseball Contraction - Roger G. Noll, March 2003
****The optimal size of a sports league - Stefan Kesenne 2008
----------------------------------------------------------
Därför blev jag en aning konfunderad när man i stort sett direkt kom med rent motsägelsefull kommunikation. Vi pratar om informationen om en möjlig minskning av antalet lag i allsvenskan. Det vi har på papperet är en större monopolisering där man vanligtvis upplever en värdeöverföring från konsumenten till de företag som är etablerade i en monopolmarknad. Så mycket var tydligen den kundfokusen värd.
Anledningen till värdeöverföringen är att produktionen i ett monopol minimeras vilket därmed skapar en välfärdsförlust för kunden. I en fri konkurrensmarknad kommer däremot företag som ser marknadspotential att vilja komma in på marknaden och konkurrera om de vinster som har observerats.
Man kan naturligtvis argumentera om att fotboll och övrig lagsport skiljer sig eftersom den produkt som produceras är beroende kvaliteten på konkurrenternas respektive produkter. Jag menar, Apples Iphone påverkas inte negativt om Sony Ericsson producerar mediokra produkter som inte håller måttet. Man kan däremot resonera att en dåligt presterande fotbollsklubb skapar externaliteter genom att tävlingsbalansen i ligan försämras. Å andra sidan, har de europeiska ligorna visat att upplevd jämn tävlingsbalans är mycket subjektiv. Men låt oss börja med att gå igenom den del av litteraturen som behandlar antalet lag i en sportliga.
Kahn (2003)* är inne på att en monopolregim snarare skapar välfärd till konsumenterna. För att en större liga ska generera en högre välfärd till konsumenten så måste den ökade kundnyttan som de nya lagen i ligan skapar, överstiga den minskade nyttan som de etablerade klubbarna går miste om genom att talangen späds ut. Kahn utvecklar två teoretiska modeller, en fri marknads regim och monopolregim, dessutom med två olika möjliga intäktsstrukturer. En nationell Revenue sharing (lex NFL) och individuell (lokal) kontroll över intäkter (lex NHL). I samband med båda intäktsstrukturerna blir enligt Kahn, antalet lag i en fri marknadsregim för stort. Han tillägger dock att ifall utbudet av talang är elastiskt så kommer det optimala antalet lag i en liga att öka och närma sig "den fria marknaden" och dess optimum. Med elastiskt utbud av talang menas att talangen som är tillgänglig för en liga kan öka alternativt minska. Ett exempel är import av talang från andra marknader. Eftersom spelarmarknaden i fotbollseuropa är avreglerad så ska talangutbudet betraktas som elastiskt. Kahn (2007)** kommer än en gång till samma slutsats angående elasticiteten i utbudet av talang i en senare studie.
Vi hittar ett konkret exempel i verkligheten där NHL kontinuerligt har utökat antalet lag, mycket tack vare ett elastiskt utbud av talang.
Noll (2003)*** menar att i en liga med en stor revenue sharing mekanism ges etablerade klubbar höga incitament att driva frågan om en minskning av antalet lag i ligan. Anledningen till det förklaras bäst genom fripassagerare-problematiken där de starka klubbarna vill "såga bort" friåkarna genom att minska antalet lag ligan. Här är det viktigt att komma ihåg att det är en amerikansk regim vi pratar om där ligan själv kan välja vilka klubbar som ska försvinna.
Kesenne (2008)**** har i en empirisk studie på den europeiska fotbollsmarknaden kommit fram till att antalet lag i en liga snarare bestäms med monopolistiska motiv av ligans deltagare. Eftersom de enda som gynnas är de i ligan etablerade klubbarna föreslår Kesenne bland annat att ligorna istället bör drivas av en extern aktör fri från de egenintressen som de på monopolmarknaden etablerade medlemmarna har. Kesenne utvecklar ett resonemang där det i en fri marknad finns fyra grundläggande faktorer som påverkar det optimala antalet klubbar. Marknadens population, sportens popularitet, landets välstånd och därmed konsumentens köpkraft samt utbudet på talang. I en monopol-lige-marknad däremot menar Kesenne att den enda faktorn som bestämmer antal lag i ligan är utbudet av talang. Utbudet av talang mäts i undersökningen genom ligornas respektive UEFA rankning. Det kan samtidigt ge en mindre felmarginal eftersom den mäter talangen hos en minoritet av ligans klubbar (toppskiktet) och ligorna i Europa är som bekant olika jämna.
I ett empiriskt test av ovanstående variabler hos 24 högstaligor i Europa kommer Kesenne fram till att det enda samband som kan identifieras är det mellan utbudet på talang samt storlek på en liga. Därmed finns det stöd som pekar på att vi har en monopolregim i de europeiska fotbollsligorna. Det finns inget signifikant samband mellan vare sig population, popularitet eller BNP och storleken på fotbollsligorna i Europa.
Samtidigt ger resultatet oss en tydlig och inte helt oviktig indikation på att ligor med färre antal lag inte belönas med en högre rankning i Europa. Om så vore fallet hade det inte funnits något signifikant samband mellan talang och ligastorlek. Förvisso är de till antal lag små ligorna i Danmark, Schweiz och Skottland inte medräknade utan författaren baserar undersökningen enbart på ligor som spelas med ett dubbelmöte. En snabb okulär besiktning***** av de tre ovan nämnda ligorna säger dock att det är svårt att finna de förväntade fördelarna med en minskning som en del försöker göra sken av.
Med bakgrund av den teoretiska referensramen förefaller det ganska naturligt att dagens etablerade allsvenska klubbar har incitament att minska ligan. Och det enbart för sitt eget bästa.
Allsvenskan hör, sett till intäkter, till en av de absolut jämnaste ligorna i Europa med en relativt kraftfull revenue-sharing-mekanism när vi pratar TV intäkter. Den upplevda utspädningen av talang i samband med utökningen av antalet lag är däremot helt självförvållad. När det nya TV avtalet tecknades inför 2006 års säsong så distribuerades 65% av intäkterna lika till alla allsvenska klubbar. En betydligt större del än vad som är normen i Europa. 2008 utökades allsvenskan med två lag till 16 samtidigt som distributionsnyckeln har förändrats där numera 74% av intäkterna distribueras lika. Hur tänkte man här? Den minskade välfärd som den svenske fotbollskonsumenten idag upplever är inte ett resultat av en utökad marknad. Det är snarare ett resultat av ett marknadsmisslyckande som jag skrev om i det förra inlägget.
Så vad är lösningen på problemet? Min bestämda åsikt är att man inte ska se på allsvenskan från ett produktperspektiv. Istället måste ligan ses och betraktas som en marknad där dess aktörer genom sina individuella beslut skapar produkten.
Därför bör man identifiera incitaments-mekanismer så att klubbarna fattar beslut som maximerar produktionen och därmed genererar den största möjliga kundnyttan på den totala svenska marknaden. Det finns de som argumenterar om att en lägre subvention till de mindre klubbarna i allsvenskan kommer att försvaga dessa klubbars konkurrenskraft och därmed försvaga den allsvenska produkten än mer. Jag håller inte med.
Denna hypotes skulle hålla ifall allsvenskan vore en stängd liga. Det stämmer nämligen att en minskad subvention på kort sikt minskar de mindre klubbars konkurrenskraft i allsvenskan. Dessa klubbar tvingas dock till att söka och utveckla nya intäktskällor och gör man inte det så kommer man att degraderas på ett naturligt sett och ersättas av klubbar som bättre klarar av att utveckla sin lokala produkt.
Efter en tids process kommer därför den allsvenska marknaden att anpassas och utformas på så sätt att konstellationen av ligans medlemmar tillsammans kommer att producera den största möjliga kundnyttan. En kundnytta som man förhoppningsvis kan klara av att ta betalt för. En kundnytta som i förlängningen kommer att generera en större konkurrenskraft i Europa.
Och eftersom utbudet på talang i fotbollseuropa är elastiskt finns det på lite längre sikt inte heller några större hinder för en framtida utvidgning av allsvenskan med ytterligare två lag. För 16 lag måste trots allt även det betraktas som en monopolmarknad även om den naturligtvis är betydligt större än en marknad med 12 lag som dessutom har betydligt högre inträdesbarriärer.
Att minska dagens allsvenska med fyra lag löser inte ligans problem. Det man gör är att man försöker att sopa friåkande-problemet under mattan men istället begränsar den totala marknadens utvecklingspotential. Men minskar ett problem men eskalerar ett annat och man vill göra det eftersom det gynnar de idag på marknaden etablerade klubbarna som ges mycket stora fördelar. Och för dessa klubbar är det mycket tacksamt att kunna paketera idéerna som att de utåt är gynnsamma för den internationella konkurrenskraften.
Det finns de som hävdar att klubbhockeyn i Sverige har lyckats vilket, om man jämför med svensk elitfotboll, är en enkel men lite väl snabbt dragen slutsats. Jag ställer mig frågande till om hockeyn verkligen har utnyttjat hela sin kommersiella potential i Sverige och svensk elitfotboll ska nog vara oerhört tacksam att hockeyn har låst in sig i sin lilla och begränsade monopolmodell. Framförallt under de senaste åren när klubbfotbollen upplever en kraftig aggregerad efterfrågeminskning. Hade inte dagens monopolmedlemmar i elitserien låst ute flera av sina starka konkurrenter så hade fotbollen mycket sannolikt förlorat än fler marknadsandelar än vad man de senaste två-tre åren har gjort till hockeyn.
En annan intressant iaktagelse är att hockeyn för närvarande utreder en omstrukturering av sin monopolmodell. Dagens struktur har uppenbarligen sina begränsningar och man upplever en ökad konkurrens från omvärlden. Samma indikationer får vi från den danska SAS ligan som också har en utredning i loopen. Men det är klart, de tjänstemän som utreder alla dessa ligamodeller runt om i världen ska även de ha mat på bordet. Att leverera en på lång sikt hållbar och självreglerande lösning är de facto självdestruktivt. Så istället för att ge oss en marknad som på egen hand kan utvecklas så paketerar man och producerar en produkt. En produkt som efter en tid kräver underhåll och omstrukturering.
---------------------------------------------------------
*Sports League Expansion and Economic Efficiency: Monopoly Can Enhance Consumer Welfare - Lawrence Kahn 2003
**Sports League Expansion and Consumer Welfare - Lawrence M. Kahn May 2007
***The Economics of Baseball Contraction - Roger G. Noll, March 2003
****The optimal size of a sports league - Stefan Kesenne 2008
----------------------------------------------------------
UEFA country ranking chart
saxat från: http://kassiesa.com/uefagraphs/crank-graph-display.php
*****UEFA rankingen för fyra utvalda ligor. Det är svårt att hitta ett samband där en minskning av antalet lag och därmed större koncentration av talang skulle medföra en boost på rankningen.
En intressant marknad är den Portugisiska. Ett land med lite drygt 10 miljoner invånare och med ett BNP nästan hälften så stort som Sveriges. Hur har man lyckats att försvara sin konkurrenskraft så pass väl på UEFA rankningen? Ligan har uppenbarligen klarat ev både ett teknikskifte i fotbollseuropa (explosionen av tv intäkter) och ett regimskifte i form av en avreglering av arbetsmarknaden (bosmandomen).
Är verkligen Schweiz och Danmark rätt förebilder? Danmark borde rimligtvis, tack vare sin fördel i form av expertskatt, ha nått ännu högre höjder kan jag tycka. Den schweiziska ligans lilla uppsving post 2006 skulle lika gärna kunna förklaras genom ett ökat nationellt intresse för fotboll i samband med värdskapet av EURO2008.
Scottish Premier League (SPL) bildades 1998 där man likt FAPL bröt sig loss och tog befälet över ligans hela kommersiella värde istället för att behöva dela med sig till de lägre ligorna i Skottland.
saxat från: http://kassiesa.com/uefagraphs/crank-graph-display.php
*****UEFA rankingen för fyra utvalda ligor. Det är svårt att hitta ett samband där en minskning av antalet lag och därmed större koncentration av talang skulle medföra en boost på rankningen.
En intressant marknad är den Portugisiska. Ett land med lite drygt 10 miljoner invånare och med ett BNP nästan hälften så stort som Sveriges. Hur har man lyckats att försvara sin konkurrenskraft så pass väl på UEFA rankningen? Ligan har uppenbarligen klarat ev både ett teknikskifte i fotbollseuropa (explosionen av tv intäkter) och ett regimskifte i form av en avreglering av arbetsmarknaden (bosmandomen).
Är verkligen Schweiz och Danmark rätt förebilder? Danmark borde rimligtvis, tack vare sin fördel i form av expertskatt, ha nått ännu högre höjder kan jag tycka. Den schweiziska ligans lilla uppsving post 2006 skulle lika gärna kunna förklaras genom ett ökat nationellt intresse för fotboll i samband med värdskapet av EURO2008.
Scottish Premier League (SPL) bildades 1998 där man likt FAPL bröt sig loss och tog befälet över ligans hela kommersiella värde istället för att behöva dela med sig till de lägre ligorna i Skottland.
måndag 3 maj 2010
Kollektivt handlande
Få har säkert missat den seglivade och till slut ganska tröttsamma debatten om kvaliteten på de allsvenska gräsmattorna. Inte helt förvånande pratas det om regleringar där kvaliteten på gräset i framtiden bör säkerställas genom elitlicensen.
Naturligtvis är det en väg ut men personligen anser jag att det är en enkel klassisk snabblösning som snarare stjälper än hjälper oss att förstå problematiken och mekanismen bakom fenomenet. Och denna fortsatta lack of knowledge leder bara till nya problem som med jämna mellanrum kommer att dyka upp till ytan.
Gräsfrågan kan egentligen brytas ner i två underliggande problem som båda till mycket hög grad är självförvållade. Det första problemet handlar om den tidiga allsvenska starten där gräsmattor som tidigare år hållit en hög kvalitet, denna vår har fått extremt mycket stryk under den två till tre veckor kortare tid till mognad. För inte har gräsdebatten varit lika intensiv tidigare år?
Ta Stockholms Stadion till exempel. En gräsmatta som vanligtvis hör till de bättre planerna i allsvenskan har under mars och april snarare sett ut som en plan med packad sand. Den allmänna opinionen säger att klubben ska tvingas att investera pengar för att göra gräset spelbart tre veckor tidigare. Vi pratar om en utgift på flera miljoner för en period där konsumenten helst inte vill köpa produkten, en ganska dålig affär kan jag tycka. Det finns ett par sådana exempel runt om i Sverige.
Men, det finns planer som håller en undermålig kvalitet även under sommarhalvåret och det problemet är egentligen det mest alarmerande. Varför det är så? Svaret på den frågan hittar vi i ett inlägg om publikservice som jag skrev för snart ett år sedan.
Det är nämligen så att om klubbarna skulle tjäna pengar på att investera i gräset så skulle de naturligtvis göra det. Men idag ges inga incitament till klubbar som endast mycket marginellt påverkas av tapp i intäktssegmentet match-day-revenues.
Däremot finns det klubbar där denna intäktskälla är ganska viktig. Helsingborgs Paul Myllenberg menar:
- Vi delar de här problemen med övriga klubbar. Något har hänt på marknaden
Det som har hänt på marknaden är marknadsmisslyckandet "kollektivt handlande" där man under flera år brutalt har misslyckats med att straffa friåkande.
I den ena ringhörnan har vi klubbar utan incitament att utveckla matchdagsprodukten och i den andra hittar vi storklubbar som saknar incitament att utveckla tv produkten. För precis som i den beskrivna gräsfrågan, så skulle naturligtvis AIK göra sitt yttersta för att göra tv produkten så bra som den bara kan bli. Och istället för att gnälla över uteblivna spelare upp till studion skulle TV4 behöva leva med problemet att tvingas välja från en diger lista av intervjuprospekts som klubben skickar upp. Men det kräver en mer rimlig premie än dagens distribution erbjuder, så klart.
Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter pratade om "kreativ förstörelse". Det är möjligt att vi har hittat motpolen i allsvenskan, där förstörelsen måste betraktas som allt annat än kreativ. Vi kan mäta den i form av en minimerad produktion i förhållande till marknadspotentialen.
Allsvenskan kan bara utvecklas om klubbar i första hand tvingas att ta ett större ansvar över sina egna intäkter. De klubbar som inte klarar av det bör på ett mer naturligt sätt slås ut och ersättas av de som kan bidra till utveckling.
Naturligtvis är det en väg ut men personligen anser jag att det är en enkel klassisk snabblösning som snarare stjälper än hjälper oss att förstå problematiken och mekanismen bakom fenomenet. Och denna fortsatta lack of knowledge leder bara till nya problem som med jämna mellanrum kommer att dyka upp till ytan.
Gräsfrågan kan egentligen brytas ner i två underliggande problem som båda till mycket hög grad är självförvållade. Det första problemet handlar om den tidiga allsvenska starten där gräsmattor som tidigare år hållit en hög kvalitet, denna vår har fått extremt mycket stryk under den två till tre veckor kortare tid till mognad. För inte har gräsdebatten varit lika intensiv tidigare år?
Ta Stockholms Stadion till exempel. En gräsmatta som vanligtvis hör till de bättre planerna i allsvenskan har under mars och april snarare sett ut som en plan med packad sand. Den allmänna opinionen säger att klubben ska tvingas att investera pengar för att göra gräset spelbart tre veckor tidigare. Vi pratar om en utgift på flera miljoner för en period där konsumenten helst inte vill köpa produkten, en ganska dålig affär kan jag tycka. Det finns ett par sådana exempel runt om i Sverige.
Men, det finns planer som håller en undermålig kvalitet även under sommarhalvåret och det problemet är egentligen det mest alarmerande. Varför det är så? Svaret på den frågan hittar vi i ett inlägg om publikservice som jag skrev för snart ett år sedan.
Det är nämligen så att om klubbarna skulle tjäna pengar på att investera i gräset så skulle de naturligtvis göra det. Men idag ges inga incitament till klubbar som endast mycket marginellt påverkas av tapp i intäktssegmentet match-day-revenues.
Däremot finns det klubbar där denna intäktskälla är ganska viktig. Helsingborgs Paul Myllenberg menar:
- Vi delar de här problemen med övriga klubbar. Något har hänt på marknaden
Det som har hänt på marknaden är marknadsmisslyckandet "kollektivt handlande" där man under flera år brutalt har misslyckats med att straffa friåkande.
I den ena ringhörnan har vi klubbar utan incitament att utveckla matchdagsprodukten och i den andra hittar vi storklubbar som saknar incitament att utveckla tv produkten. För precis som i den beskrivna gräsfrågan, så skulle naturligtvis AIK göra sitt yttersta för att göra tv produkten så bra som den bara kan bli. Och istället för att gnälla över uteblivna spelare upp till studion skulle TV4 behöva leva med problemet att tvingas välja från en diger lista av intervjuprospekts som klubben skickar upp. Men det kräver en mer rimlig premie än dagens distribution erbjuder, så klart.
Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter pratade om "kreativ förstörelse". Det är möjligt att vi har hittat motpolen i allsvenskan, där förstörelsen måste betraktas som allt annat än kreativ. Vi kan mäta den i form av en minimerad produktion i förhållande till marknadspotentialen.
Allsvenskan kan bara utvecklas om klubbar i första hand tvingas att ta ett större ansvar över sina egna intäkter. De klubbar som inte klarar av det bör på ett mer naturligt sätt slås ut och ersättas av de som kan bidra till utveckling.
lördag 1 maj 2010
"Someone reminded me I once said 'Greed is Good'... now it seems it's legal"
Ponera att det finns en liga med två klubbar, FC Alfa och Beta United. Alfa har en marknadsandel på 60 och Beta har återstående 40. Båda klubbarna är lika duktiga på att utnyttja sina resurser. Ju fler matcher som spelas i ligan desto närmare kommer vi det förväntade resultatet där Alfa vinner 60% av matcherna och Beta vinner resterande 40%.
Låt oss anta att ligan under ovanstående förutsättningar inte genererar någon ekonomisk vinst. Kostnaderna för båda klubbarna är lika stora som intäkterna. Nu är det så att Alfa naturligtvis inte behöver vinna så mycket som 60% av matcherna. 51% räcker ju gott och väl och klubben kan därmed minska sina kostnader och på så sätt öka sin profit som annars hade varit noll.
Under nuvarande regim kommer dock Beta United att överinvestera med syfte att vinna marknadsandelar och försöka komma ikapp FC Alfa. Det innebär ju att FC Alfas profit uteblir eftersom de inte längre kan ta ut sin marginal. Vi ser överinvesteringarna i de flesta ligor idag. Vi såg Manchester United en gång i tiden köpa sig upp till den absoluta toppen, vi har sett Chelsea göra samma sak och idag är det Manchester City.
Men det bästa av allt med denna reglering mina vänner är följande. Istället för att FC Alfa ska profitera redan under det första året, kommer man istället att återinvestera sin vinst i syfte att rekrytera den management som gör Beta United lika duktiga på resursutnyttjande.
Och Beta United sitter som bekant bakbundna med remmar som det står UEFA financial fair play på och kan därmed inte försvara sig med ett konkurrenskraftigt bud för att lyckas behålla de duktiga människorna som man har i den egna organisationen. FC Alfa kan på så sätt öka sin marknadsandel och profit ännu mer.
Så det vi ser här är helt enkelt en rent-seeking-device. Det vill säga en kartell där dess medlemmar försöker skapa sig vinster genom att påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna.
Michel Platini säger sig ha ett stort stöd för detta program från European Club Association (ECA). Och det är klart, tittar vi på vilka klubbar som utgör ECA så ser vi direkt att det handlar om ledande klubbar på sina respektive lokala marknader. Och många av dessa klubbar har nått sin position tack vare de metoder man nu med hjälp av Michel Platini försöker reglera bort.
Låt oss anta att ligan under ovanstående förutsättningar inte genererar någon ekonomisk vinst. Kostnaderna för båda klubbarna är lika stora som intäkterna. Nu är det så att Alfa naturligtvis inte behöver vinna så mycket som 60% av matcherna. 51% räcker ju gott och väl och klubben kan därmed minska sina kostnader och på så sätt öka sin profit som annars hade varit noll.
Under nuvarande regim kommer dock Beta United att överinvestera med syfte att vinna marknadsandelar och försöka komma ikapp FC Alfa. Det innebär ju att FC Alfas profit uteblir eftersom de inte längre kan ta ut sin marginal. Vi ser överinvesteringarna i de flesta ligor idag. Vi såg Manchester United en gång i tiden köpa sig upp till den absoluta toppen, vi har sett Chelsea göra samma sak och idag är det Manchester City.
Men det bästa av allt med denna reglering mina vänner är följande. Istället för att FC Alfa ska profitera redan under det första året, kommer man istället att återinvestera sin vinst i syfte att rekrytera den management som gör Beta United lika duktiga på resursutnyttjande.
Och Beta United sitter som bekant bakbundna med remmar som det står UEFA financial fair play på och kan därmed inte försvara sig med ett konkurrenskraftigt bud för att lyckas behålla de duktiga människorna som man har i den egna organisationen. FC Alfa kan på så sätt öka sin marknadsandel och profit ännu mer.
Så det vi ser här är helt enkelt en rent-seeking-device. Det vill säga en kartell där dess medlemmar försöker skapa sig vinster genom att påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna.
Michel Platini säger sig ha ett stort stöd för detta program från European Club Association (ECA). Och det är klart, tittar vi på vilka klubbar som utgör ECA så ser vi direkt att det handlar om ledande klubbar på sina respektive lokala marknader. Och många av dessa klubbar har nått sin position tack vare de metoder man nu med hjälp av Michel Platini försöker reglera bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)